Vännerna och sammanhållningen bidrog till fortsatt hockeykarriär

Lagets sammanhållning, vännerna och känslan av samhörighet vännerna bidrog till att intervjupersonerna valde att fortsätta att spela ishockey och till och med i två av fallen att börja med hockeyn. Många av spelarna i lagen var vänner och i många fall vänner för livet, intervjupersonerna kände en anknytning till laget och vännerna. Intervjuperson 1 sa:

För mig har det varit en jättestor betydelse för jag trivdes väl kanske inte med att spela fotboll och jag klickade inte riktigt med dem tjejerna, så för mig har åter varit otroligt stor betydelse för mig, jag har så mycket minnen så det är något jag alltid liksom säger hockey och liksom allmänt liksom alla lagsporter är fantastiskt med alla minnen man får. (IP1)

Intervjuperson 1 kände sig som mest hemma inom hockeyn och i hockeylaget där alla hens vänner fanns. Hen hade format många fina minnen med hockeylaget vilket troligtvis bidrog till att fortsätta spela ishockey.

Intervjuperson 2 upplevde att samhörigheten i laget var bra eftersom dem hade samma ålder jämfört med det andra lag hen hade spelat för. Det var lättare att bygga upp en samhörighet med jämnåriga personer då man hade lättare att relatera till varandra. Intervjuperson 2 sa:

Först och främst har jag spelat in väldigt många olika lag men det som jag har spelat mest med är killarna födda 1993 och det var ju de killarna jag började spela med och där var det väldigt bra. Vi kände ju varandra väldigt väl och de verkade tycka att det är kul att jag är tjej också att man känner sig vara med i laget, för det är ingen självklarhet men nej men de verkar ju tycka att det var roligt. Och om jag var borta någon gång så frågar de alltid.

Samhörigheten var väldigt bra men inte lika bra kanske när jag spelade i flicklaget och damlaget. På den tiden men det var också väldigt stor åldersskillnad jag var ung när jag klev upp i damlaget och den äldsta var 45 blir ju ganska naturligt att man kanske inte har så mycket gemensamt. Så jag valde att spela mer med killar och att jag känner mig lite mer hemma där, jag menar det var personer i min ålder. (IP2)

Intervjuperson 2 kände ganska bra samhörighet med laget fast hen oftast spelade med killarna, det var framförallt åldersfaktorn som bidrog till en bättre samhörighet. Då i de andra lagen så var samhörigheten bristande eftersom åldersskillnaden var större.

Intervjuperson 3 tycket att samhörigheten i laget var bra då laget förde samman genom deras gemensamma intresse ishockey, det ansågs naturligt att man skiljde sig från varandra personlighetsmässigt men de som förenade dem var intresset. Detta ledde till en trygghet i laget då man kunde komma som den person man är. Intervjuperson 3 sa:

Jag tyckte samhörigheten var bra här jag var jag tycker det som var gemensamt är väl att man tyckte det var kul men ja jag tänker att hockeyn är bred så den lockar många typer av människor så det blir det blir en salig blandning av människor som kommer in i hockeyn.

Och ja där om att det blir lite ja men det kommer in lite olika typer försöka spela som ett lag. Och vem som redan satt i omklädningsrummet ja men det är ju liksom det spelar ingen roll man kunde gå in ändå. Man var inte tvungen att vänta på att det skulle komma in sina bästa vänner för att man skulle vilja gå in och sätta sig eller komma på träningen liksom på så sätt så kändes det tryggt på något vis. (IP3)

Intervjuperson 3 fortsatte att berätta att det blev en bra gemenskap eftersom alla som spelade hockey i samma lag gick i samma skola och många av dem gick i samma klass, detta blev en del av intervjupersonens sociala kapital:

Liksom det var 20 personer i laget där någonstans, det vart att de flesta såg jag som ganska eller nära vänner under tiden jag spelade. Så har ju många vänner i en sådan liten kommun ja så här generellt så i klasserna det var ju många som spelade hockey. Det är väl att man vart så att de flesta börjar i alla fall nu i ganska tidig ålder, jag tyckte det var kul. Det var ett bra lag, hade ganska bra tränare oftast ja men gemenskapen är ändå bra. (IP3)

Intervjuperson 3 tyckte att samhörigheten i laget var bra, då laget fördes samman genom det gemensamma intresset hockeyn. Det blev en form av harmoni i laget när alla kunde umgås med alla även fast man inte var de närmaste vännerna. Många av hockeyspelarna gick i samma klass och i samma skola vilket stärkte samhörigheten mellan killarna då detta bidrog till att fortsätta att spela ishockey. Intervjuperson 4 tyckte i princip samma då hockeyn var roligt då man gjorde något kul gemensamt med kompisarna genom att spela ishockey. Intervjuperson 4 sa:

Det var kul att vad ska man säga men det var kul att kunna göra något tillsammans med kompisarna, tyckte att det var kul jag kan inte komma ihåg att jag tyckte att det var direkt tråkigt på det sättet. Utan kompisarna hade jag aldrig ens provat eller börjat, dem frågade mig att följa med och prova och så gjorde jag. Då fastnade jag för hockeyn. Så det var kul att ha någonting att göra mer än bara vara hemma och ja det var kul att känna samhörigheten i ett lag. (IP4)

Intervjuperson 5 upplevde en stark gemenskap och blev introducerad till hockeyn genom hens kompisar, de brukade spela mycket landhockey. Detta bidrog till att intervjupersonen blev intresserad av ishockeyn och bidrog till att hen började spela ishockey:

Från början så har jag aldrig själv funderat på att spela hockey tills jag hörde andra prata om det om att de spelade och sådär. Så en kompis på gatan som jag pratade lite grann med om hockey och jag fick springa runt lite på gatan och låna utrustning från kompisar för att spela landhockey. Det fanns gamla grejer och så i förrådet som jag skramlade ihop och sen körde jag ihop lite grann med kompisar. Det var då allt liksom börja med hockeyn. Så att det var ju lite för att kompisarna gjorde det och då vill man ju testa på det själv. Jag har ju en viss bild av första gången jag klev på isen och man kände att det var någonting stort man gjorde på något sätt. Så att det var någonting med det där, det var kul innan jag ens hade börjat ungefär. Så det var bara kul liksom att komma in i omklädningsrummet och alla satt där och att man hade kompisar där också gjorde ju att man känner att man var med kompisarna även där som man var med på fritiden. För ja det var mer som att det var någonting jag tyckte var lite coolt. (IP5)

Intervjuperson 5 hade många i sin klass och i sin skola som spelade ishockey, vilket blev en del av hens sociala kapital då många i hens direkta närhet spelade ishockey:

Jag skulle säga i stort sett alla spela som någon enstaka bara som inte spela annars får jag kanske bara allihopa. Ja precis många liksom spela i klassen och många liksom i alla klasser på samma skola och så. Ja men då tyckte jag enligt min upplevelse var ju att det var populärt nästan alla provade i alla fall i något år, nästan alla testade på just det. (IP5)

Intervjuperson 5 som tidigare nämnt så var gemenskapen en viktig del för intervjupersonens hockeyspelande. Då han kände gemenskap och tillhörighet till laget vilket gjorde hockeyn rolig, hen har fått många vänner och fina minnen:

Ja men det gjorde ju allting mycket roligare för det var ju det som vi grabbar på gatan som spelade och vi spelade också landhockey till exempel på gatan gjorde vi. Så att gemenskap alla blev kompisar så det var gemenskapen som gjorde att det blev betydligt mycket roligare också. Jo men man kände samhörighet och det var ju eftersom det var roligt att spela och så.

Då ökar ju också den typen av känslan att man fick vara med om någonting tillsammans, och det blev någonting naturligt också. Så det blev ju ett intresse verkligen. (IP5)

Intervjuperson 5 fortsatte med att berätta att ishockeyn har var roligt men det som fick hen att tröttna på hockeyn berodde på att gemenskapen brast genom att många i hens lag slutade att spela hockey:

Hockeyn var ju rolig och som sagt om man har som jag sa att man fick ju alltså liksom gå ut på isen med känslan att det här är någonting roligt man gör. Ja men jag tyckte det var någonting stort jag gjorde på något sätt eftersom som målvakt Jag vet inte om du kanske har tänkt att fråga men det som gjorde att jag slutade med hockeyn då var på grund av att det inte längre var roligt att när gemenskapen försvann lite grann och då många som slutade spela hockey då när jag var runt 15 vi hade inte alls lika många kvar och då andra årskullar som kom in bland oss och så nya tränare och sånt där. Vilket gjorde att det var inte kul längre, även jag ändå var rätt bra och om man är ju nyfiken så här efterhand på hur långt man hade kommit så det är ju klart man undrar. Så det var ju mycket gemenskap för mig det var roligt, det var liksom ett bra gäng och sen så var vi inte det där gänget längre, då det är många som slutar och de bästa spelarna i gick till storklubben i närheten och det var inte riktigt lika roligt tänker jag och det gjorde att ja då slutar jag också. (IP5)

Intervjuperson 5 kände att gemenskapen och samhörigheten var en faktor som gjorde att hen älskade att spela ishockey. Då hens vänner var och träna, även här så gick många av lagkompisarna i samma klass och skola. Hen tröttnade på hockeyn då lagkompisarna valde att sluta eller att satsa på någon annan idrott vilket gjorde att han slutade. Intervjupersonen blev introducerad till hockeyn genom hens vänner på gatan vilket gjorde det naturligt att hen började spela ishockey. Dessa faktorer möjliggjorde valet till att börja och fortsätta spela hockey för intervjupersonen.

Intervjupersonerna kände en trygghet i laget genom att man kunde vara den man var, och att man skiljde sig åt personlighetsmässigt var naturligt enligt intervjupersonerna. På grund av detta så upplevde intervjupersonerna en harmoni i laget vilket motiverade intervjupersonerna att fortsätta att spela hockey. Vännerna i laget bidrog till glädje och minnen och blev vänner för livet. Många lagkompisar gick på samma skola och ofta i samma klass som intervjupersonerna.

Laget och vännerna i laget har haft en tongivande betydelse för intervjupersonerna. Den sociala omgivningen och dess glädje och trygghet som den medförde skapade möjligheter för intervjupersonerna att börja och framförallt att fortsätta att spela ishockey. Detta var fältet som intervjupersonerna socialiserades in i, och genom fältet så socialiserades intervjupersonerna i ett hockeyintresse. Hockeyintresset blev naturlig för intervjupersonerna eftersom majoriteten av deras vänner spelade hockey och gick i samma klass och i samma skola. Genom att umgås i skolan och i ishallen så formades det en gemenskap mellan hockeyspelarna vilket bidrog till fortsatt karriär inom hockeyn då intervjupersonerna kände glädje och gemenskap, vännerna och kontakterna i ishallen blev en del av intervjupersonernas sociala kapital.