Vårdmiljöns betydelse

Vårdmiljöns betydelse var ett av de två teman som framkom. Sjuksköterskorna upplevde att den personcentrerade vården påverkades starkt av vårdmiljön. Två faktorer, att inte ha förutsättningar och att uppleva teamsamverkan identifierades som subteman för detta examensarbete och presenteras nedan.

5.2.1 Att inte ha förutsättningar

Sjuksköterskornas erfarenheter visade att de inte alltid hade de rätta förutsättningarna för att kunna utföra personcentrerad vård. Det var viktigt att till exempel få stöd från

organisationen och ledningen där alla hade samma vårdfilosofi och tog ansvar för att vårda personcentrerat. Sjuksköterskorna beskrev att en av förutsättningarna för att kunna utföra personcentrerad vård var att ledningen hade en kongruent ledarstil med tydliga riktlinjer (Ross, m.fl., 2015).

Den traditionella kulturen med avdelningsrutiner, där patienterna inte involverades i sin vård och läkarna visade ovilja till förändring genom att använda medicinska termer i kommunikationen med patienterna, upplevdes av sjuksköterskorna hindra patienternas deltagande, vilket ledde till minskat patientengagemang med negativ påverkan på den personcentrerade vården (Oxelmark, m.fl., 2018). Sjuksköterskorna upplevde att de inte hade rätt förutsättningar när tidsbristen hindrade dem från att arbeta personcentrerat med patienterna (Dookhy & Daly, 2021; Harper, m.fl., 2020; Kullberg, m.fl., 2018; Oxelmark m.fl., 2018). Dessutom var tidsbristen en avgörande faktor som även hindrade

kommunikationen mellan patienter, läkare och sjuksköterskor. Exempelvis var en av de fasta rutinerna som hade en negativ påverkan på förutsättningarna för vårdandet ronderna där läkarna och sjuksköterskorna först började diskussioner i ett annat rum, borta från patienternas säng, för att sedan avsluta med ett kort samtal vid patienternas säng utan att patienterna blev inbjudna till samtalet (Oxelmark, m.fl., 2018).

“We should have considerably more time for each patient [in the wardroom] so we could spend more time with them. These short meetings are not sufficient, you still miss a lot and I think the patient would be able to participate more if we had more time for them. To talk with the patient” (Oxelmark m.fl., 2018, s. 617).

Sjuksköterskorna upplevde att de inte hade förutsättningar att utföra personcentrerad vård när deras möjlighet att bygga upp en relation med patienterna begränsades av brist på tid (Dookhy & Daly, 2021; Ross, m.fl., 2015). Sjuksköterskorna beskrev att i akuta situationer inte fanns tillräckligt med tid till att utföra personcentrerad vård och att skapa en relation med patienterna prioriterades bort, då patientsäkerheten kom i första hand. Vidare,

betonade sjuksköterskorna att i akuta sammanhang betraktades patienterna som ett problem att lösa och inte som personer i ett socialt nätverk (Ross, m.fl., 2015). Sjuksköterskorna menade att dessa situationer krävde att en del arbetsuppgifter prioriterades framför patienternas behov och vård (Dookhy & Daly, 2021; Harper, m.fl., 2020; Kullberg, m.fl., 2018).

“if medication administration takes longer than expected for example on a morning shift then we may need to reprioritise our work throughout the day which could mean that we need to ‘trade off’ some of the elements of the PCC bundle” (Harper, m.fl., 2020, s. 3).

Sjuksköterskorna beskrev att de snabbt kunde komma igång med sitt pass och prioritera samt fokusera på relevanta kliniska frågor när mötet med patienterna gav nödvändig

information. Trots att helhetsintrycken var positiva krävde en del av patienterna för lång tid vid överlämningar som ledde till att de blev uteslutna från processen (Kullberg, m.fl., 2018).

Sjuksköterskorna upplevde att den personcentrerade bedömningen vid inskrivning skapade förutsättningar för den personcentrerade vården då exempelvis patienternas personlighet, familjestruktur, kognitiv förmåga samt behov och prioriteringar utforskades. Andra viktiga

faktorer som underlättade utförandet av personcentrerad vård var anpassningen av

sjuksköterskornas arbetsbelastning både generellt och under tider med hög efterfrågan samt införandet av sjuksköterskeroller med specialistinriktning som behövdes i specifika faser av vården som till exempel utskrivningssjuksköterskor (Nilsson m.fl., 2019).

Sjuksköterskorna ansåg att vårdmiljön spelade en viktig roll för personcentrerad vård och de försökte därmed anpassa miljön i största mån efter patienternas behov och preferenser.

Vidare ansåg sjuksköterskorna att den akuta vårdmiljön som inte främjade en lugn atmosfär var dåligt lämpad för en del av patienterna och upplevde att omständigheterna inte uppfyllde förutsättningarna för personcentrerad vård (Dookhy & Daly, 2021; Nilsson m.fl., 2019).

Sjuksköterskorna upplevde att patienternas delaktighet i sin vård var lågnär andra personer var närvarande vid diskussioner innehållande känslig information, exempelvis andra

patienter eller närstående, och denna aspekt påverkade förutsättningarna för personcentrerad vård (Oxelmark m.fl., 2018). Nya strategier behövde tas fram av

sjuksköterskorna för att kunna hantera dessa uppkomna situationer och bevara patienternas integritet (Kullberg, m.fl., 2018). Men, för att ta fram nya strategier krävs kompetens i form av bland annat kunskap om personcentrerad vård, det vill säga hur patienterna bjuds in och motiveras till att medverka i sin vård. Att sakna denna kompetens upplevdes av

sjuksköterskorna som en begränsad förutsättning för att vårda personcentrerat (Oxelmark m.fl., 2018). En del av sjuksköterskorna med mindre erfarenhet kände sig osäkra i sin yrkesroll vid personcentrerad vård, hade svårigheter att involvera patienterna (Kullberg, m.fl., 2018) och var mer uppgiftfokuserade i interaktioner med patienterna (Van Belle m.fl., 2020; Kullberg, m.fl., 2018). Sjuksköterskorna betonade vikten av ökade kunskaper och färdigheter som skulle stärka deras arbete med personcentrerad vård (Dookhy & Daly, 2021).

5.2.2 Att uppleva teamsamverkan

Sjuksköterskorna lyfte fram teamsamverkan som en viktig del i den personcentrerade

vården. Sjuksköterskorna upplevde att arbetsmiljön och vårdkvaliteten förbättrades när olika yrkesverksamma inom vården samverkade i team där alla delade ansvar och stöttade

varandra för att kunna ge personcentrerad vård (Nilsson, m.fl., 2019; Ross, m.fl., 2015;

Harper, m.fl., 2020). Att utföra personcentrerad vård krävde en gemensam omsorgsfilosofi som genomsyrade hela organisationen och inte bara handlade om att ha rätt inställning till att arbeta i team. Diskussioner mellan de äldre och de nya sjuksköterskorna ledde fram till att förtroendet inom vårdteamet och yrkesfärdigheten påverkade hur vården genomfördes (Ross, m.fl., 2015).

Kunskapsutbytet som uppstod inom vårdteamet när sjuksköterskorna bidrog med individuella kompetenser och erfarenheter beskrevs som stödjande samt positivt för arbetsmoralen. Detta uppskattade stöd upplevdes inte bara av de nyutbildade

sjuksköterskorna som bl.a. uppmuntrades att se personerna bakom patienterna, utan även av sjuksköterskorna som skulle avlasta varandra i olika frustrerande situationer när patienterna var mindre samarbetsvilliga (Nilsson, m.fl., 2019). Sjuksköterskorna upplevde att delade erfarenheter och gemensamma upplevelser av svåra situationer hjälpte till att utveckla teamarbetet och kamratskapet mellan teammedlemmarna. Vidare nämnde sjuksköterskorna att teamarbetet underlättades av de goda relationerna mellan teammedlemmarna med stöd från ledningen vilket resulterade i bättre patientvård (Cheong, m.fl., 2021; Ross, m.fl., 2015;

Harper, m.fl., 2020).

Relationerna inom vårdteamet, som var ett stöd för personcentrerad vård, karakteriserades av ett gemensamt arbete mot ett gemensamt mål med hjälp av kunskapsutbytet.

Sjuksköterskorna märkte att konstruktiv kommunikation i teamet minskade stressnivåerna för alla inblandade och dessutom hade en positiv effekt på patienterna och de närstående som fick en förbättrad upplevelse av vården (Ross, m.fl., 2015). Genom att dela med sig av sina erfarenheter och föra dialoger med teammedlemmarna kunde sjuksköterskorna etablera ett partnerskap i vården byggt på en gemensam helhetssyn som tog hänsyn till patienternas resurser, möjligheter och potentiella hinder (Boström, m.fl., 2020). Sjuksköterskorna upplevde att det var gynnsamt för personcentrerad vård när specialistpersonal hjälpte till att minska arbetsbelastningen genom att fokusera på specifika frågor (Nilsson, m.fl., 2019).

Sjuksköterskorna beskrev att de fick positiva erfarenheter när vårdteamet utökades till att omfatta aktivitets-, musik- och konstterapeuter som ökade stimulansen och välbefinnandet hos en del av patienterna. Däremot, upplevde sjuksköterskorna att det var en utmaning att utveckla relationer med patienterna som inte kunde lämna information angående behov och preferenser, särskilt när sjuksköterskorna hade andra tidsberoende omvårdnadsansvar (Dookhy & Daly, 2021).

Sjuksköterskorna betonade att kommunikation var en avgörande faktor, inte bara mellan medlemmarna i vårdteamet, utan även mellan vårdteamet, patienterna och de närstående för att undvika riskerna som kunde uppstå vid en begränsad kontinuitet i vården (Nilsson, m.fl., 2019; Oxelmark, m.fl., 2018). Vikten av att ha goda relationer och kommunikation med patienterna, de närstående och vårdteamet belyste sjuksköterskorna som ett stöd för att kunna ge personcentrerad vård. Att vara tillgänglig och tillmötesgående, att ta tid för att lyssna och prata med patienterna och de närstående samt att involvera de i vårdsbeslut var bara några av strategierna som användes för att uppnå detta (Ross, m.fl., 2015).

Sjuksköterskorna märkte att partnerskap ersatte vårdhierarki när patienterna inkluderades i teamet och respekterades som medarbetare (Eckerström, m.fl., 2019). ” The nurses noted that the hierarchy often found within psychiatric inpatient care was replaced by a feeling of partnership, where the patient became a respected co-worker” (Eckerström, m.fl., 2019, s.

7).Däremot var patientmedverkan låg när patienterna inte blev tillräckligt informerade (Van Belle, m.fl., 2020; Kullberg, m.fl., 2018). Bristande teamarbete upplevdes av

sjuksköterskorna när diskussionerna mellan dem, läkarna och patienterna uteblev och teammedlemmarna inte visste vad de andra gjorde. I dessa fall var det läkarna som pratade direkt med patienterna, utan att sjuksköterskorna blev involverade (Oxelmark, m.fl., 2018).

“Yes, it is the doctor who does it [speaks with the patient]. We do not know what they have said. We do not know how much we dare say” (Oxelmark m.fl., 2018, s. 617). En del av sjuksköterskorna valde att prata med varandra vid överlämningar och involverade inte patienterna för att förstärka den hierarkiska strukturen där patienterna var underlägsna medan de andra sjuksköterskorna tyckte att patienterna fick tillit för vården när de kunde utforma sin egen vårdplan (Kullberg, m.fl., 2018).

Sjuksköterskorna beskrev att samtliga teammedlemmar hade en avgörande roll i vårdteamets interaktion med den personcentrerade vården och att varje enskilt bidrag hjälpte till att bemöta patienternas behov. Patienterna var en del av teamet och bidrog med kompletterande information. Ett välfungerande vårdteam krävde att medlemmarna hade förtroende och tillit till varandra. Sjuksköterskorna var övertygade att sättet de behandlade varandra på inom vårdteamet inverkade positivt på avdelningens framgång och vårdkvaliteten som patienterna fick. En rättvis fördelning av patienterna mellan sjuksköterskorna minskade stressen och var

positiv för arbetsmiljön, erfor sjuksköterskorna. Detta lyftes upp som en viktig aspekt i teamsamverkan för att en stressig omvårdnadsmiljö kunde leda till att vårdteamet förlorade förmågan att stötta varandra (Harper, m.fl., 2020).