V EM BÄR ANSVARET FÖR SEXUELLA ÖVERGREPP ?

I detta tema diskuteras olika myndigheter och aktörers ansvar för personer med intellektuell funktionsnedsättning och sexuella övergrepp. Ett övergripande mönster som framgick under intervjuerna var att det fanns en osäkerhet i vem eller vilken myndighet som ska hantera sexuella övergrepp och ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning. Det framkom också att ungdomar som begått ett sexuellt övergrepp lade skulden på offret och inte sig själva. Av dessa anledningar har detta huvudtema landat i vem som bär ansvaret för sexuella övergrepp.

6.3.1 Socialtjänsten

Brottsutredande myndigheters ansvar är att samtala och utreda när ett sexuellt övergrepp har begåtts, enligt Socialstyrelsen (2018). Det primära syftet med samtalet mellan myndigheten och ungdomen är att ungdomens behov tillgodoses, det vill säga att det är samtalets innebörd som är det viktigaste och inte att få fram bevis på att det sexuella övergreppet hänt.

Professionella inom myndigheter som till exempel socialtjänst som arbetar med samtal med ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning måste ta hänsyn till en anpassad

kommunikation för att kunna bemöta den enskilde på bästa möjliga sätt (Socialstyrelsen 2018). Detta är något deltagarna i intervjuerna motsäger när de talar om socialtjänstens arbete med ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning:

Kajsa: “(…) Sen så är de ofta att socialtjänsten är ganska bra på inte prata om sådana här saker (sexuella övergrepp). För att det är mycket lättare att prata om en kille som har knarkat än en kille som har våldtagit. Det är väl mycket lättare att säga att man har knarkat än att ha våldtagit någon och det är väl också såhär att droger rör en själv och våldtäkt rör andra (…). Vi ser är ju att socialtjänsten inte vill prata om det här (…). Vi har varit med om socialtjänster som sitter och fnissar, för att dem tycker det är så pinsamt att prata om att våra pojkar får sexualundervisning. Så det är jättesvårt ibland, det är ju för att de inte gräver så mycket i det här själva och då får vi göra grävandet när ungdomarna väl är på plats hos oss.”

Fanny: “Om man tänker såhär: om man tittar på socialtjänsten, vilken hjälp de kan ge, om man tittar på missbruk eller våld i nära relationer eller när barn far illa så finns det oftast några klara och tydliga rutiner, riktlinjer men så jag tänker att den här målgruppen får omfattas av det också. Sen kan det alltid bli problem, det har vi haft problem med många gånger men att det förekommer när vi sitter i de här nätverken, så vill man putta över lite till oss på LSS, att den här personen har LSS.

Men vi är väldigt begränsade med våra 9 insatser. Vi förstår inte, vi har ingen behandling eller KBT. Det är där man lite ibland faller mellan stolarna när det gäller att få rätt hjälp.”

Vid misstanke om sexuellt övergrepp är det nödvändigt, enligt Grände m.fl. (2009), att professionella utgår från rutiner och policys för att ge stöd till den utsatta (a.a). Däremot beskriver Fanny i intervjun att hens uppfattning om rutiner och riktlinjer för sexuella övergrepp är tydliga när det gäller ungdomar utan funktionsnedsättning, men att det saknas rutiner och riktlinjer för ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning inom LSS. Detta kan möjligtvis bero på det Svedin m.fl (2016) skriver om brist på kunskap om ungdomar med funktionsnedsättning som blivit utsatta för övergrepp och behandling till dessa. Fanny

beskriver att processen för ärenden kring personer med intellektuell funktionsnedsättning som blivit utsatta blir väldigt utdragen på grund av att de olika aktörerna för över ansvaret på varandra.

I en annan intervju bekräftar Emelie att det brister i samverkan mellan förvaltningarna för vem som ska ha ansvar för ungdomarna med intellektuell funktionsnedsättning och i arbetet med sexuella övergrepp:

“Det kan ju också vara så att samhället på många sätt, att de här personerna (ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning) hamnar mellan stolarna på många sätt har vi kunnat se. Ja, men mellan förvaltningar, att socialtjänsten har försökt att gå in och täcka upp behov när kanske en annan förvaltning ska ha ansvaret. Där kanske vi har sett att personer har fallit mellan stolarna och då blir den här målgruppen (ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning) extra utsatt såklart eftersom vi ser att det finns mer behov att täcka upp. Kanske fler instanser som behövs kopplas in, kanske fler att samverka med.”

Svedin m.fl. (2016) lyfter att det är socialtjänstens huvudansvar att erbjuda ungdomar som blivit utsatta för sexuella övergrepp rätt insatser och stöd. Trots detta brister det i samverkan mellan olika myndigheter då det inte anses vara tydligt nog om vem som ska ha ansvar över de olika områdena (a.a.). Utifrån begreppet motivationsarbete är bemötandet från

professionell till klient av stor relevans eftersom det är viktigt att den professionella tar

hänsyn till det behov som finns och utgår från relevanta stödinsatser. Mot denna bakgrund uppmärksammas det brister i socialtjänstens motivationsarbete utifrån rutiner och riktlinjer.

Det brister också utifrån att professionerna upplevs oseriösa när ansvaret läggs över på andra aktörer och inte vill bemöta frågor om sexuella övergrepp och ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning. Det är tydligt att stödet inte är av god kvalitet eftersom ungdomarna ofta faller mellan stolarna och de professionella inte kan erbjuda rätt insats. Baserat på att ungdomarna faller mellan stolarna menar Fraser-Barbour (2018) att det behövs ett

individanpassat stöd för att undvika detta.

6.3.2 Rättsväsendet

När en ungdom med intellektuell funktionsnedsättning har varit med om ett sexuellt övergrepp är det viktigt att den professionella agerar, bedömer och lyssnar på ungdomens utsaga. Svedin m.fl. (2016) skriver att Polismyndigheten eller annan aktör inom rättsväsendet inte alltid är lyhörda eftersom de professionella kan utgå från egna värderingar eller normer.

Denna problematik kan uppstå då det uppfattas som svårt att tolka ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning (Svedin m.fl. 2016). Detta kan leda till uteblivna anmälningar eller nedlagda ärenden, vilket Sara berättar om:

“(…) Hon hade då följt med tre killar och låg med alla tre men hon ville bara med två, då anmälde hon det till polisen. Hur trovärdigt låter det, dem bryr sig inte om henne men det var också faktiskt ett övergrepp för har hon sagt nej till den ena så har hon gjort det.”

Sara berättar att ungdomarna med intellektuell funktionsnedsättning på hens verksamhet saknar ett förtroende för polisen då de har erfarenhet av att de inte lyssnar på dem. Detta kan bero på det Svedin m.fl. (2016) skriver att ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning som varit med om sexuella övergrepp kan misstros av professionella inom rättsväsendet (a.a.).

Det framkommer att polisen inte tror på ungdomarnas utsagor och därför vill inte ungdomarna anmäla. Trots att ungdomarna inte velat anmäla har Sara fått göra det i vissa situationer:

“Det kan ju va att det på internet att det var nån som hade fått kontakt med män där och som har rätt så stort funktionshinder. Jag vet inte hur jag ska säga men dem ville att dem skulle ha sex med en hund och dem ställde upp på det för pengar. (…) När jag fick detta till mig att det var mycket sånt här, och jag har gjort anmälningar, men det leder ingenstans.”

Varför det inte leder någonstans i en anmälan svarar Sara:

“Därför de är svåra att förhöra, det är de stora. De är jättesvåra att förhöra och det kommer inte, det kommer ingenstans nästan.”

Varför ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning kan misstros inom rättsväsendet kan dels bero på det Svedin m.fl. (2016) och Mallén (2011) tar upp om att ungdomar med

intellektuell funktionsnedsättning kan uppfattas svåra att kommunicera med. Men det kan också bero på det Svedin m.fl. (2016) menar, att professionella som polis saknar kunskap om funktionsnedsättningen. En annan anledning till att ungdomarna misstros är att verksamma inom Polismyndigheten kan ställa för höga krav på ungdomarna utifrån deras förmåga, vilket minskar deras förutsättning att leva upp till de krav som ställs för att uppfattas trovärdiga (a.a.). Övergripande i tidigare forskning tas det upp att professionella behöver ha kunskap om bemötandet till dessa ungdomar som har varit med om sexuella övergrepp. Att ha kunskap

kan även påverka de professionellas motivationsarbete, vilket är betydelsefullt eftersom det är av stor vikt att vägleda och hjälpa ungdomen att sätta ord på sina upplevelser. Utifrån

begreppet motivationsarbete kan den professionella och ungdomen skapa ett förtroende till varandra men i intervjuerna framkommer det att förtroendet brister mellan alla parter och skapar en negativ syn på rättsväsendet men även på ungdomar med intellektuell

funktionsnedsättning. Motivationsarbetet för rättsväsendet handlar till stor del om att skapa ett förtroende hos alla parter och grundar sig i mötet mellan professionell och klient och ska bidra till att ett samarbete ska fungera, vilket inte uppnås enligt Sara.

6.3.3 Skuld och skam hos offer och förövare

Ett tema som framkom i intervjuerna handlade om olika symtom de professionella kunde identifiera hos ungdomarna med intellektuell funktionsnedsättning som varit med eller utsatt andra för sexuella övergrepp. Skam, skuld och stigmatisering var tre begrepp som återkom under samtalen:

Kajsa: “Jag vet inte hur mycket dem själva märker. Men vi som behandlingshem märker ju av stigmatisering just för att det är jättemånga som säger att det är superbra att vi tar hand om just den här målgruppen och det är precis det som behövs, och jättebra att ni ser till att de blir bättre och får hjälp. Men de vill absolut inte ha oss som grannar. De vill inte att vi ska träna på deras gym. De vill inte att de ska gå i deras skola. De vill inte att vi ska handla i deras mataffär men de tycker det är jättebra att vi hjälper sexual förövare att inte begå sexuella övergrepp igen.”

Goffman (2020) beskriver att stigma är ett attribut som betyder att personen avviker från normen i den kontext personen befinner sig i (a.a.). Stigmatisering är förekommande på Kajsas verksamhet men det finns en osäkerhet kring huruvida stigmatiseringen når

ungdomarna. Däremot är det något de professionella på verksamheten uppmärksammar, bland annat från personer i deras omgivning. Utifrån Goffmans teori om stigma, är ungdomarnas stigmatisering av omgivningen så omfattande att det påverkar deras vardag. De professionella som arbetar med ungdomarna är medvetna om ungdomarnas stigmatisering och har en

förförståelse som inte omgivningen har. Detta kan analyseras utifrån det teoretiska

perspektivet på att den professionella anses vara “de visa” eftersom de har en nära relation med ungdomarna. På detta sätt kan den professionella förstå ungdomarnas stigma och kan ge ett bättre stöd. När ungdomarna är medvetna om sitt stigma kan det leda till skamkänslor och låg självkänsla. Emelie förklarar:

“Det som jag kanske mest har mött är väl att personen dels känner en enorm skam över vad den har varit utsatt för, tex då känner ett ansvar för ’vad jag kunde gjort annorlunda, varför sa jag inte ifrån, varför gick det så här långt, hur kunde det gå såhär långt utan att jag gjort någonting tidigare för att ta hand om mig själv’.

Men också känslor av inte bara skam utan också känslor av att inte tycka om sig själv, väldigt låg självkänsla som också kommer av det, att ja men att jag inte är värd något annat.”

Som ovan nämnt är det vanligt att känslor som skam eller skuld förekommer både hos offer och förövare. För att motverka att offret känner skuld över händelsen ska ansvaret alltid läggas på förövaren enligt Socialstyrelsen (2018). Detta är något tre personer pratar om:

Emelie: “(…) Eftersom sexköpare ser vi tenderar att ha en enorm skam, och att vi behöver jobba kring att lägga skammen där den behöver vara. Därför att vi ser om en sexköpare känner väldigt mycket skam och skuld, eller skam menar jag – då kan det också göra att de har svårt att sluta köpa sex. För att de inte lägger ansvaret där det ska vara, ansvaret ska läggas hos sig själva.”

Mikael: “Jag skulle säga att vi jobbar med att ta fram den känslan mer. Alltså skammen blir ju som en blockering som ungdomarna inte vill känna. De vill inte skämmas för då kanske de visar ilska istället (…). Så då behöver vi istället hjälpa de att plocka fram den där skammen så att vi sen kan få de att känna skuld i stället.”

Kajsa: “Vissa pojkar är ju de här klassiska att ’ja men hon va ändå en hora så att vad ska jag göra, hon hade legat med mig några veckor tidigare så varför vill hon inte ligga med mig den här gången’.”

Skam, skuld och stigmatisering kan uppkomma tillsammans i sociala interaktioner utifrån samhällets och omgivningens fördomar och normer. Det är emotioner som kan påverka ens upplevelse av sig själv och identitet. Utifrån Scheffs teori om skam är skam en känsla som kan uppkomma både hos förövaren och offret utifrån olika sammanhang. Känslan av skam kan leda till skuldkänslor, vilket deltagarna som arbetar med förövare menar kan läggas över på offret. Däremot ska skulden alltid ligga hos förövaren enligt Socialstyrelsen (2018).

Utifrån Goffmans teori om stigma kan omgivningens stigmatisering av ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning, offer eller förövare, uppstå i sammanhang då man anses avvika från normen. Utifrån deltagarnas berättelser framkommer det att stigmatisering kan förekomma på olika nivåer. Det kan dels uppstå på grund av funktionsnedsättningen men också av att ha blivit utsatt eller utsatt andra, vilket kan ses som ett dubbelt stigma. Detta kan ha en påverkan på den enskildes självkänsla. Som deltagarna berättar blir ungdomarna inte inkluderade i samhället och detta är något ungdomarna inte alltid själva är medvetna om.

Detta förklaras genom att omgivningen berättar om deras negativa syn på ungdomarna och brottet de har begått för de professionella som arbetar med ungdomarna. Däremot kan det ses utifrån deltagarnas berättelser att ungdomarna kan känna en enorm skam och stigmatisering för att de anses vara en förkastad grupp då omgivningen skuldbelägger ungdomarna. Detta bidrar även till att det kan uppstå ett dubbelt stigma i de fall ungdomarna är medvetna om sitt eget stigma.