Varsam ombyggnad har anammats som begrepp för ett hänsynsfullt sätt att behandla befintliga hus i samband med bostadsförnyelse. I detta kapi
tel beskriver jag olika aspekter av begreppet. I det första avsnittet återger jag min version av hur det kom till och vad det står för i dag enligt min mening. I det andra avsnittet följer jag hur uttrycket använts i statliga di
rektiv och bestämmelser, fram till att det nu enligt Plan- och bygglagen ställs som övergripande krav beträffande alla ändringar av en byggnad.
3.1 UTVECKLING OCH INNEBÖRD AV BEGREPPET VARSAM OMBYGGNAD
Det forskningsprojekt som jag och Eva Eisenhauer påbörjade 1973 hade ti
teln: "Värdering av estetiska och kulturhistoriska kvaliteter i äldre bo
stadshus. Förutsättningar för varsam ombyggnad". När arbetet slutrap- porterades 1976 valde vi att betona orden varsam ombyggnad starkare ge
nom att vända på de två satserna i projekttiteln och kalla rapporten Var
sam ombyggnad. Värdering av arkitektoniska och kulturhistoriska kvali
teter i äldre bostadshus (1880-1920). Vi bytte också ut ordet estetiska mot arkitektoniska, för att även funktionella egenskaper skulle inkluderas i kvalitetsbegreppet. Men man letar förgäves i rapporten efter en samman
hängande definition på vad begreppet varsam ombyggnad står för. Det de
finierades snarare på ett omvänt sätt, genom att vad vi kallade ovarsam ombyggnad beskrevs.
I den efterföljande rapporten, Varsam ombyggnad II. Beslutsfattande, de
finierade vi varsamhet på följande sätt: "Varsamhet är att på bästa sätt utnyttja befintliga resurser. Det är att se och känna igen det kvalitetsmäs- sigt högtstående och vidtaga åtgärder som syftar till att bevara det i så hög grad som är möjligt inom givna ramar. Varsamhet är också att se till att eventuellt ofrånkomliga nedbrytande delåtgärder får liten omfattning och få destruktiva följder."
Varifrån kom begreppet varsam ombyggnad? Hur kom det sig att vi valde just de orden för att sätta namn på den inställning vi förespråkade?
De hade redan använts med betydelser som vi gärna anknöt till, och det täckte det tankeinnehåll vi ville förmedla. Ordet varsam som uttryck för en handlingsriktning eller inställning i förhållande till befintliga bygg
nader hade redan 1961 använts i Bygga om, Näringslivets bostadsutred- ning (1961), med följande innebörd:
Hus byggda före 1890 har i stor omfattning byggts om mellan världskrigen.
Man har att göra med enkla mursystem och planlösningar. Det är vanligen ganska lätt att ge dessa byggnader moderna kök, bad och toaletter. Husen är
oftast väl ventilerade - tack vare eldstaden i varje rum - och väl ljudisolera
de.
Hur bör sådana hus byggas om? Byggnadsnämnden skall enligt byggnads
lagen se till att byggnadens yttre får "en sådan utformning och färg som stads- eller landskapsbilden fordrar".
Även inredningen bör behandlas varsamt, bortsett från våta utrymmen och skåp i kök och serveringsrum. Socklar, sockelpaneler, smygpaneler, tak
lister är det ofta lämpligt att bibehålla, likaså profilerade dörrar. Man bör söka renovera så att man behåller charmen utan att funktionsdugligheten därför blir mindre.1
I samband med bostadsstyrelsens yttrande2 över saneringsutre3dningens betänkande Sanering I och II (SOU 1971:64 och 65) använder sig överin
genjören Anna Borelius av orden varsam och ovarsam i ett särskilt utta
lande:
Jag anser att man bör ta hänsyn till vaije områdes eller vaije fastighets so
ciala och tekniska förutsättningar och till önskemålen hos dem som bor där, även om detta medför krav på andra låneformer och andra adminis
trativa och tekniska metoder än vid nyproduktion. Ca 250 000 hushåll kom
mer att beröras, av vilka ca 85% utgörs av låginkomsttagare och av vilka minst 60% säger sig vilja bo kvar i nuläget och 80% efter modernisering.
Utan särskilda åtgärder kommer dessa hushåll att försättas i en tvångssi
tuation som ger dem mycket små reella valmöjligheter. Deras nuvarande bostäder ingår till stor del i fungerande sociala miljöer och utgör därtill praktiskt taget hela den återstående delen av vårt traditionsbärande bo
stadsbestånd i tätort. Det senare gäller såväl stadsdels-, kvarters-, och gårdsuppbyggnad som husexteriör och -interiör och hantverkligt utförda byggnadsdetaljer. Endast en liten del av detta bestand kan inordnas under kulturskydd eller väntas bli omhändertaget på ett varsamt och intresserat sätt genom marknadsmässiga åtgärder eller i övrigt respekteras efter sin egenart med stöd av de metoder som för närvarande finns för bedömning av funktion och "modernitet”. De instrument som utredningen ställer till de boendes och kommunernas förfogande är enligt min mening inte tillräck
liga för att förhindra en ovarsam behandling av människor och miljöer.
Bengt O H Johansson, Fredrik von Plåten och Sören Thurell gav uttryck för en motsvarande inställning i debattboken Staden i retur (1969):
* Den gamla bebyggelsens värden måste tillvaratas och bilda positiv ut
gångspunkt vid planeringen av åtgärder.
* Allmänhetens möjligheter att påverka och göra sig påmind måste tillva
ratas, vare sig det sker genom öppna diskussioner eller genom samarbete med invånare enskilt eller i grupper.
* Ett av saneringens viktigaste mål är att de åtgärder som företas syftar till att förbättra förhållandena för dem som bor i saneringsbebyggelsen, d v s de bör i första hand kunna bo kvar efter saneringen."
Uttrycket varsam ombyggnad förekom under slutet av 1960-talet i diskus
sioner inom konsthögskolans arkitekturskola, där den s k användnings- planen kan sägas utgöra ett uttryck för varsamhet vid stadsomvandling.
Man använde sig av samma uttryck bland forskare vid arkitektursekti-1 Fet stil inom citat utgör min markering, här och i det följande.
2 Enligt protokoll fört vid sammanträde med bostadsstyrelsen den 27 januari 1972.
3
onen i Göteborg i början av 1970-talet, och det brukades också i artiklar och debatter om bostadsförnyelse under samma tid (Schulz, 1989 sid 223).
Begreppet varsam ombyggnad kom till för att uttrycka och utgöra en reak
tion mot vad som skedde runt omkring i ombyggnadspraktiken; för att det behövdes. Att vara varsam vid ombyggnad kom till en början att betyda
"att inte vara ovarsam". Med ovarsam menades att i samband med en i och för° sig önskad modernisering gå onödigt hårdhänt fram och att för
störa sådant som människor tyckte om, uppskattade och ville ha kvar.
Det som i de två projekten, Varsam ombyggnad I och II, kallades ovar
samhet skedde i samband med att nödvändiga och önskade standardhö- jande åtgärder utfördes i sekelskifteshusen. Att omoderna kök, med kall
vattenkran, vedspis och skafferi, skulle moderniseras var alla överens om. Men när varmvatten drogs in till nya diskbänkar, och moderna spi
sar och kylskåp sattes in behövde inte ursprungliga skafferier för den skull rivas ut. De skulle kunna vara kvar i den mån människor så önska
de och om den övriga köksinredningen ändå fick plats. Ingen hade heller något att erinra mot att en tidigare klädkammare lades ihop med en be
fintlig trång toalett till ett fungerande duschrum. Men varför kakelugnar, som inte berördes av duschrummets tillkomst, samtidigt skulle behöva ri
vas ut var svårt att förstå. För att vara mycket tydlig - vi motsatte oss inte att bostäder moderniserades utan vad vi reagerade mot var hur det ibland gjordes. Det var uppenbart att det i allmänhet hade gått bra att förena en ökad standard med en hög grad av respekt för husens ursprungliga egen
skaper.
Nästa steg i att utveckla vår definition av varsam ombyggnad togs inom storprojektet "Stockholms äldre förorter" där Eva Eisenhauer, Sonja Vi
dén och jag utförde delprojekt 4 "Hus och lägenheter i flerfamiljsbebyg- gelse från 30- och 40-talen1. Vi studerade i det projektet husen i sju av smalhusstadsdelarna i Stockholms äldre ytterstad. I den bebyggelsen var bostäderna i allmänhet "moderna", enligt definitioner i Folk- och bostads
räkningen, genom att de förutom centralvärme hade både badrum och kök - även om båda var små i måtten i förhållande till vad som krävdes en
ligt då gällande nybyggnadsnormer. Att försöka rätta till dessa "brister"
genom att vidga vart och ett av de enskilda utrymmena visade sig inte va
ra så enkelt. Varje utökning av ett rum måste kompenseras genom att ett annat blev mindre - och även det var från början litet. Varje vidgning av ett utrymme förde alltså med sig konsekvenser någon annanstans inom den totala och begränsade bostadsytan. Då måste man diskutera avväg- ningar mellan olika önskemål och bedöma följder av olika åtgärder; vad man vinner och vad man förlorar. Jag citerar inledningen till kapitel 9:
Har smalhusstadsdelarna en framtid, och hur ser den framtiden i så fall ut? Det är ju inte ovanligt att man beslutar sig för att "rädda" eller rusta UPP gamla bostadsområden som fått förfalla. Man avhjälper brister - men samtidigt kanske man förstör egenskaper som var tillgångar och som gav områdena karaktär.
De viktigaste slutsatserna finns med i den sammanfattande beskrivning av resultaten från alla fyra delprojekten som publicerades 1978 under titeln Smalhus -
framtidshem. Vårt delprojekt kommer att redovisas utförligare inom projektet
"Smalhus - smala lamellhus".
Särskilt olyckligt är det om upprustningen också leder till ett påtvunget byte av befolkning. Det sociala mönstret, inboddheten, grannkontakterna - med ett ord kontinuiteten - i äldre områden är en viktig tillgång som måste skyd
das. För smalhusområdena tror vi att man med varsamhet och eftertanke kan finna åtgärder som avhjälper brister utan att förstöra områdenas ka
raktär och kvaliteter.
Här talade vi för första gången om kvaliteter och brister, och om att välja åtgärder som avhjälper brister utan att kvaliteter försvinner. Vi talade också om att "med varsamhet" finna åtgärder som avhjälper brister med beaktande av kvaliteter. Varsamhet uttrycktes som ett sätt, underförstått försiktigt, respektfullt eller återhållsamt.
Eftersom begreppet varsamhet tidigast användes i samband med sekel- skiftesbebyggelse kom ordet kvalitet till en början att förknippas med in
tressanta detaljer eller dekorativa element, utsmyckningar som i kraft av sin ålder och sin originalitet borde behandlas hänsynsfullt, nästan av an
tikvariska skäl. I samband med att förnyelsen kom att beröra allt yngre byggnader kom också begreppet kvalitet att mer uttalat omfatta även mer vanliga och vardagliga goda egenskaper. Därmed stod det alltså för allt som är bra eller vackert i en bostad eller ett hus, dvs egenskaper som inte bara är av estetisk art utan också har med god funktion och/eller gott tek
niskt utförande och skick att göra.
I början av 1980-talet kom uttrycket varsam ombyggnad ibland att använ
das i den allmänna debatten med betydelsen ett generellt bevarande, som kunde tolkas som ett bevarande även av en befintlig låg bostadsteknisk standard. I Dagens Nyheter den 28 april 1981 refererades t ex ett kom
munfullmäktigemöte i Stockholm, där Siv Lind (s) menade att varsam
het vid ombyggnad innebär att vi bygger oss fast i slum", och Nils Mogård (s) ansåg att "badrum och toalett i källaren är vad vi får med varsam om- byggnad". Begreppet varsam ombyggnad sattes även i motsättning till till- gänglighetskraven; i ett konferensprogram för "Handikapp 81" i Göteborg i maj 1981 benämndes en kurs "ombyggnad - varsamhet eller tillgänglig
het". Gemensamt för dessa olika uppfattningar var att varsamhet sågs som liktydigt med låg standard.
Vi forskare som hade arbetat länge med begreppet ansåg att vi måste be
möta denna onyanserade tolkning. I nr 2 1983 av tidskriften Arkitektur, som hade temat varsam ombyggnad, presenterade därför Eva Eisenhau- er, Sonja Viden och jag i en ledarartikel vår gemensamma definition på begreppet "varsam ombyggnad", för att söka artikulera vad uttrycket stod för och att klargöra vår uppfattning i frågan.