Vems ansvar är ”porrsnacket”?

Ytterligare ett tema som identifierats i intervjuerna är hur de yrkesverksamma upplever att andra vuxna (föräldrar, skolpersonal, lobbyister och dylikt) pratar med ungdomar om pornografi. Av intervjuerna framkom det en splittrad bild av hur respondenternas arbetssätt ser ut, samt hur de uppfattar pornografi och pornografins påverkan på ungdomar. Utöver detta framkom det även skilda åsikter kring vems ansvar det egentligen

32

är – vem är det som ska ta porrsnacket med ungdomarna? Vad är det ideella scenariot när det gäller vilken information som ska nå ut till ungdomarna? De problem som uppmärksammades under intervjuerna, kopplat till ovanstående upplevelser, var lärares förmågor att ta porrsnacket med sina elever, föräldrars förmågor att ta porrsnacket med sina barn och även bristen av ett nationellt kunskapsmaterial kring pornografi och hur denna brist påverkar skilda verksamheter.

Den huvudsakliga uppfattningen hos respondenterna var att vuxna, både föräldrar och andra yrkesverksamma, måste våga ta porrsnacket mer. Enligt Hanna finns det olika plan av detta men att hon ” […] är inte så säker på att jättemånga tar porrsnacket” (Hanna, volontärsamordnare). Även Gunilla framförde osäkerhet kring hur andra vuxna tar porrsnacket med ungdomar, men berättade att hon nog upplever det som att det inte händer speciellt ofta. Hon sade att:

” […] nä men jag tycker nog att vuxna generellt borde finnas mer i ett engagemang kring vad unga gör på nätet och där ingår ju porr kan man ju säga, och jag tror att det skulle underlätta om man i skolan, till exempel sex- och samlevnadsundervisningen bakade in detta på något sätt” (Gunilla, verksamhetsutvecklare).

Gunilla poängterade dock att hon inte visste hur detta görs i nuläget, vilket reflekterar en okunskap kring andras faktiska arbete som återkommer i flera av intervjuerna. Majoriteten av kuratorerna, exempelvis, vet inte hur andra yrkesverksamma arbetar (yrkesverksamma så som Gunilla, Hanna och Erik). Både Gunilla och Hanna tryckte även på att det skiljer sig väldigt mycket från person till person, oavsett om man är förälder eller lärare, om man ens är bekväm med att prata om porr och sex. Denna åsikt – att det kräver att man är bekväm med att prata om porr och sex för att våga ta porrsnacket, delades av majoriteten av respondenterna. Varken Gunilla eller Hanna arbetar inom det svenska skolsystemet, men det gör Harry, som hade följande att säga kring vems ansvar porrsnacket borde vara:

Det finns så otroligt mycket i ungdomarnas liv som vi behöver prata med och som föräldrar behöver prata om och som samhället behöver ta ansvar för. Skolan kan inte va specialister på respektive område det funkar inte utan det skolan kan göra är att lyfta och göra mer öppet för diskussion och samtala kring det för att sen hjälpa vidare för vi kan inte vara experter på allt. (Harry, kurator)

Att ”lägga över ansvaret” återkommer i flera intervjuer. Edit beskrev hennes upplevelser av hur föräldrar pratar med sina barn om pornografi som följer:

33

Dom kan tycka det känns väldigt konstigt och dom kan tycka att det är för tidigt, för sent, inte rätt tillfälle, hur ska man ta upp det, det blir så väldigt jobbigt man är lite feg kanske som förälder och man vill gärna lägga över det ansvaret på något annan och dehär med sexualiteten det löser sig ändå liksom och det blir som det blir, kommer dom och frågar någonsin får jag väl svara, ba men tror du att dom ska komma till dig och fråga när du aldrig visat att det är okej att prata om sånt hemma ska dom ta ansvar för att prata om dehär när det är du som är förälder (Edit, kurator).

Att vara rädd för att prata om sex och sexuella beteenden kan kopplas till den avsaknad av information som diskuterats i underrubrik 6.1. Vet lärare och andra individer som arbetar med ungdomar inte hur de ska ta porrsnacket, eller ens hur andra arbetar med ungdomar när det gäller ämnet pornografi, är det inte omöjligt att anta att rädslan härstammar från okunskap. Denna okunskap leder även till en oförmåga till att ”ta ansvar”, uttrycket som Harry använder sig av i sin intervju. Att fylla detta glapp med kunskap är därmed en viktig aspekt för de som arbetar med ungdomar, då de annars lätt fastnar i rädslan kring samtal om pornografi och därmed väljer att i stället inte prata om det alls. För respondenterna är avsaknaden av samtal värre än rädslan för samtalet, då inga samtal alls inte har någon effekt på pornografikonsumtionens påverkan (oavsett om den påverkan är negativ eller positiv).

Dock är det intressant att det i majoriteten av intervjuerna poängterades att föräldrarollen är viktig för ungdomarna och för deras förståelse av pornografi och därmed konsumtionen av den formen av media. På vilket sätt föräldrarollen är viktig däremot är respondenterna inte ense om. Ovan nämner Harry, exempelvis, att skolan inte kan vara specialister och att en del av arbetet därmed faller på föräldrarna, och Edit nämner att föräldrar som i samtal med sina barn måste ta en del av ”ansvaret” och faktiskt prata om det hemma. Sara, å andra sidan, uttryckte en något annorlunda bild av detta ansvar. I Saras uppfattning av porrsnacket finns det en skillnad i hur vuxna och barn separerar det personliga, privata och professionella planet från varandra och att det för barn och ungdomar kan uppstå problem, då dessa plan är sammanflätade med varandra. Sara berättade att hon upplever att barn i högre grad vill prata om saker såsom sex och relationer på skolan för att det är lättare att prata om det där, och sade:

[…] asså hemma tittar dem ju också på porr till exempel, man har samma nätverk, mamma och pappa kanske kollar ens telefon ibland till och med ifall dom har lyssnat på en dum föreläsare som har sagt att det är så man ska göra.” (Sara, sexualupplysare).

34

Sara poängterade att det då blir viktigt för skolpersonal att kunna prata om dessa ämnen på ett kunskapsbaserat sätt men att även föräldrar ska kunna ta porrsnacket med sina barn:

[…] jag tycker inte att huvudansvaret ligger på föräldrar för skolan är en eh, allmän instans som alla går igenom och därför måste vi lägga huvudansvaret där för det är först då vi kan garantera någon form av likvärdighet. Föräldrar ska också kunna prata om dem här grejerna och ta emot frågor och bolla och finnas där för sina barn, ehm precis som man gör med liksom, ja, men jag tänker mig att det är lite som andra läxor.

(Sara, sexualupplysare).

I en av intervjuerna framträder det även en oro över att samtalen blir ”okontrollerade” om det inte finns noggrann förberedelse innan ämnet pornografi tas upp med ungdomar, då det lätt kan bli ”tramsigt flamsigt” (Anna, kurator). Hur och på vilket sätt samtalen bör bli så kallat ”kontrollerade” framkom inte av intervjun med Anna.

6.3.1 Behovet av ett enat kunskapsmaterial

Av intervjuerna går det att härleda att det finns en önskan om utbildning kring pornografi i allmänhet, och att utbildningen bör vara nyanserad på ett sådant sätt att den reflekterar både de positiva och negativa aspekterna som pornografikonsumtion kan föra med sig.

Denna önskan återkommer hos flera av respondenterna, men Sara exemplifierade det på bästa sätt, genom att beskriva att hon upplever det som att det är väldigt olika från grupp till grupp av människor hur man pratar med ungdomar om pornografi och pornografikonsumtion. Enligt Saras uppfattning finns det ” […] två läger eller vad man ska säga, ehm, där man antingen pratar om det här som BO kallar för liksom förbud och ehm begränsningar eller det här som BO kallar för liksom mer stärkande och typ kompetensbringade och hjälpa barnen” (Sara, sexualupplysare). För Sara grundar sig de här lägren i om man antingen ser barnen som objekt eller som subjekt, och Sara berättade även att hon tror att det är lättare att falla in i att barnen är objekt.

Dessa två synsätt som Sara gav exempel på – förbud och begränsningar eller stärkande och kompetensbringande – genomsyrar alla intervjuer. Det blir även en specifik utmaning för kuratorerna om de inte känner att de har kompetens eller kunskap nog att kunna prata om pornografi med ungdomarna, trots att det är en stor del av ungdomars sexuella beteende.

I intervjuerna med den yrkeskategorin kom det fram att de, till skillnad från de andra intervjupersonerna, inte arbetar specifikt med att ta upp frågor om pornografi. De möter ungdomar och lyfter flertalet andra aspekter som har en påverkan på ungdomarnas liv;

35

deras mentala hälsa, familjerelationer, kompisrelationer, skolliv och så vidare. En av kuratorerna påpekade även följande;

[...] ibland kan jag ju tycka att det låter som att alla är jättesexuella hela tiden och jag har ju ungdomar som asså, som asså inte ens har kysst nån någon gång och då blir de ju så skevt att vi sitter och pratar grovporr när man inte ens hållit nån i handen, det är ju jättesvårt, det är en jättesvår målgrupp att nå… en del är ju jätteinsatta och en del har ingen aning alls och då kan vi inte prata om det som att alla har jättemycket aning det är väl det jag tycker är svårt, att hitta rätt nivå. (Lisa, kurator).

I intervjuerna har frågorna reflekterat den tidigare forskningen som presenteras under underrubriken ’tidigare forskning’, och antagit att de flesta ungdomar faktiskt konsumerar pornografi eller på något vis har hört talas om vad pornografi är. Lisas kommentar belyser en problematik som inte framkommit i någon annan intervju; vad gör man när individen man pratar med inte ens är sexuellt aktiv? Här uppstår det då en ny problematik för de yrkesverksamma; vems ansvar blir det om målgruppen är så pass heterogen som Lisa beskriver? De kulturella scenarier som formar en individs sexuella beteenden (och ens sexuella inlärning) består av, som tidigare påpekat, gemensamma värderingar och normer som produceras på en kollektiv nivå i samhället. Den kollektiva nivån, i detta fall, är de yrkesverksamma som kommer i kontakt med ungdomar i frågor som rör pornografi och pornografikonsumtion. Att denna kollektiva nivå inte är ense om 1) vems ansvar det är att ta porrsnacket och 2) hur gruppen de möter ser ut och vad de har för upplevelser blir per automatik ett problem för arbetet de ämnar genomföra.

Det går att summera respondenternas upplevelser av varandra med hjälp av en så kallad

”idealvärld”, hur de önskar att det borde se ut snarare än hur det faktiskt ser ut. Nyanserade samtal med tillräcklig information om pornografi och pornografikonsumtion och en kompetens till att föra dessa samtal för alla involverade parter (föräldrar, skola, andra yrkesverksamma) är det som önskas mest. Därefter skiljer sig dessa idealvärldar åt; en del av respondenterna argumenterar för förbud och begränsningar (i form av exempelvis porrfilter, som sållar per automatik allt pornografiskt material från hemsidor på internet) medan andra ansåg detta en alltför drastisk metod, och lade i stället fokus på öppna och icke-dömande samtal med ungdomarna. Denna åtskiljning av idealvärldarna går att härleda till respondenternas syn på pornografi som diskuterats under underrubrik 6.1 (en negativ syn på pornografi talar för mer begränsningar och förbud, medan en ambivalent eller rent positiv syn på pornografi inte gör det). I den kollektiva idealvärlden önskas det även att det

36

inte bara är ungdomar som ska utbildas, utan även personal, vilket Anna poängterade behövs så att “det blir vettigt, liksom” (Anna, kurator). Av studiens bakgrundsavsnitt framgår det att det finns flertalet olika instanser som erbjuder stöd och material för att kunna arbeta med ungdomar i frågor rörande pornografi; Skolverket har material för lärare och rektorer i form av webbaserade kurser, och även Unizon, som riksförbund för jourverksamheter, har kunskapsmaterial som täcker ämnet. RFSU är ytterligare en instans genom vilket det är möjligt att ta till sig kunskapsmaterial kring pornografi. Trots detta upplever majoriteten av respondenterna en avsaknad av lättillgängligt material som är tydligt nog för att kunna undvika de fallgropar respondenterna beskrivit ovan; att det lätt blir okontrollerade samtal och att vuxna ofta är rädda för att ta samtalet.

Av respondenternas svar lägger de dock, i sin idealvärld, inget fokus på att arbeta med ungdomars tolkningar av media de konsumerar trots att de under intervjuernas gång uppmärksammat internets roll vad gäller pornografikonsumtion. Här hade det varit intressant, då det av intervjuerna framkommit en önskan om ett enat kunskapsmaterial som alla yrkesverksamma kan luta sig tillbaka mot, med en utgångspunkt i medie- och informationskunnighet. Inte bara i det material som når ut till ungdomarna, men även i ett kunskapsmaterial för de yrkesverksamma.