http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2006_143
Ingår i: samla.raa.se
En särskild tradition
Ämnet för detta bidrag är valt mot bakgrund av aktuella upplevelser och intryck av hur forsk-ningstraditionen rörande medeltidens bild- och byggnadskonst förefaller att te sig för dem som inte själva sysslar med perioden. Jag har det se-naste året vid flera tillfällen haft anledning att diskutera den konstvetenskapliga medeltids-forskningens paradigm med kollegor som är verksamma på andra områden. Vad den som är specialiserad på medeltiden tar för givet i fråga om hur man griper sig an sitt material är, har jag då förstått, långtifrån lika självklart ur ett mer övergripande disciplinärt perspektiv. Sedd utifrån tycks medeltidsforskningen framstå som ett särskilt fält, utgående från en egen och speciell tradition som på vissa punkter gör den väsentligt annorlunda än övrig konstveten-skaplig verksamhet. Och det förefaller som om medeltidsstudiets utövare av och till uppfattas som något gammaldags, i och med denna fasta förankring i sin forskningstradition.
I början av 2005 blev jag ombedd att skriva
en artikel till ett temanummer om medeltiden av den danska tidskriften Passepartout, utgiven av Afdeling for Kunsthistorie vid Aarhus Uni-versitet. Den författarhandledning som skicka-des ut till specialnumrets skribenter kan tjäna som en illustration av hur forskning om medel-tiden i vissa sammanhang anses påkalla särbe-handling. Som komplement till tidskriftens stan-dardhandledning angående formalia försågs författarna till medeltidsnumret med ett eget tillägg, som redaktionen i Århus uttryckte det, »på baggrund af middelalderforskningens sær-lige traditioner». Där gjordes man uppmärk-sam på att artiklarna skulle vara begripliga ock-så för den allmänintresserade läsaren och inte bara för specialister, samt att fotnoter skulle an-vändas i begränsad omfattning och inte ha for-men av långa diskuterande exkurser. På en för-frågan om vilka »særlige traditioner» redaktio-nen hade i åtanke svarade en av redaktions-medlemmarna, Hans Henrik Lohfert Jørgen-sen – själv en framstående medeltidsforskare – att formuleringen i första hand hade varit
me-Liepe, L., 2006. Konstvetaren, medeltiden och Fornvännen. (The art historian, the Middle Ages, and Fornvännen). Fornvännen 101. Stockholm.
The paper discusses how Swedish research on Medieval art is rooted in an anti-quarian tradition where surveys and documentation form the basis for scholar-ly anascholar-lysis. The reasons why the discipline has developed in this way are sket-ched, its manifestations in the pages of Fornvännen are explored, and arguments for the legitimacy of a continued antiquarian approach towards the empirical material, preferably in combination with theoretical considerations, are sug-gested.
Lena Liepe, Faggruppe for kunstvitenskap, Institutt for kultur og litteratur, Det huma-nistiske fakultet, Universitetet i Tromsø, N–9037 Tromsø, Norge
lena.liepe@hum.uit.no
Konstvetaren, medeltiden och
Fornvännen
nad som ett argument för att skribenterna i just detta nummer skulle få lov att göra bruk av fot-noter i den utsträckning de som medeltidsfors-kare var vana vid. »Men», lade han därefter till: tænker man nærmere over det, så tror jeg selv [...] at noterne er et af de våben, hvor-med vi bekæmper middelalderens princi-pielle uudsigelighed og hermeneutiske »al-terität» (som litteraturforskeren Jauss kal-der det). Som historisk Andethed til mo-derniteten er middelalderen jo principielt fremmed og ukendt, og den må derfor [...] koloniseres og oplyses af middelalderfors-kernes særlige historiografiske våben, så-som en retorik der italesætter sig selv så-som nøgtern videnskabelighed ved at betone brugen af noter, kilder, dokumentation mv. (Lohfert Jørgensen, e-post till förf. 31 mars 2005)
Enligt Lohfert Jørgensen kan det således tän-kas att medeltidsforskaren tillgriper hela den vetenskapliga arsenalen med notapparat, käll-hänvisningar, föremålsdokumentation o.s.v. som en strategi för att bemästra det faktum att me-deltiden är så ohjälpligt främmande och avläg-sen, ett terra incognita som forskaren försöker kolonisera med så mycket saklig vetenskaplig-het som hon eller han förmår uppbringa. Om man bygger vidare på Lohfert Jørgensens me-taforik skulle då den »særlige traditionen» kun-na jämföras med 1700- och 1800-talens veten-skapliga expeditioner. I båda fallen består verk-samheten i stor utsträckning av inventering, dokumentation, insamling och katalogisering: av naturalia från fjärran kontinenter i det ena fallet, av kulturobjekt från en svunnen historisk period i det andra fallet.
Konsthistoria som antikvarisk verksamhet »Antikvarisk» är ett ord som ofta återkommer i beskrivningen av den konstvetenskapliga me-deltidsforskningen i dess traditionella form (liksom i Fornvännens undertitel). I en genom-gång av konstvetenskapens metoder karakteri-serar Peter Gillgren (2000, s. 181) de frågor som ställs i den antikvariskt inriktade grenen av disciplinen som i grunden självklara och enkla:
»Vad gjordes, när gjordes det, av vem gjordes det samt hur gjordes det?». Själva ordet antik-varisk är bildat ur latinets antiquus, »gammal», och titeln antikvarie, i dag använt om en tjäns-teman vid kulturhistoriskt museum eller annan kulturvårdande myndighet, kommer av anti-quarius, en »älskare av gamla ting». I äldre tid be-tecknade ordet antikvarie mer allmänt en forn-forskare och antikvitetskännare, och det är i dessa kretsar man på 1600-talet finner de förs-ta utforskarna av de medeltida monumenten. I svenskt sammanhang är det först under de senaste hundra åren som medeltiden har räk-nats som en del av konsthistorieämnets arbets-fält i egentlig mening. Konsthistoria etablera-des först 1908 som egen disciplin vid universi-teten i Uppsala och Lund (på Stockholms hög-skola hade det dock undervistas i ämnet sedan 1889), och fram till början av 1900-talet räk-nades medeltidens materiella kultur, inklusive kyrkorna och deras inventarier, som forsknings-objekt för arkeologer och folklivsforskare snarare än för konsthistoriker (Sandström 2003, s. 273). Det är således flera trådar som knyter den konstvetenskapliga forskningen om medelti-den till medelti-den antikvariska traditionen. Till de ovannämnda momenten kan också läggas att Fornvännen är nästan jämngammal med un-dervisningen i konsthistoria som svenskt uni-versitetsämne. I det följande skall jag ta upp några av de uttryck som forskningsområdets antikvariska anknytning har tagit sig såväl i som utanför Fornvännen, och jag ska avslutningsvis dryfta frågan om denna del av ämnets tradition numera representerar ett förlegat stadium i forskningen om medeltidens bild- och monu-mentvärld.
Att känna sitt material
Ett av de mest påfallande inslagen i den konst-vetenskapliga medeltidsforskningen är, enligt vittnesbörd från kollegor utanför fältet, det en-visa fasthållande vid monumentet som ut-gångspunkt och förutsättning för det veten-skapliga arbetet. Den typiska inledningen på en konstvetenskaplig artikel i ett medeltidsäm-ne består av en omsorgsfull monumentbeskriv-ning. Detta förmodligen för att det för skri-benten i fråga framstår som det självklara sättet Lena Liepe
att starta, men också, och inte minst, som ett sätt att tillgodose ett uttalat eller outtalat krav på en gedigen dokumentation av det empiriska material som ligger till grund för analysen. Gillgren (2000, s. 185) kommenterar detta som en förlegad kvarleva: »Ibland ser man dock att denna gamla antikvariska praxis kommit att le-va kle-var även i nyare konstvetenskap, som ett i sig antikverat tankegods man ogärna vill göra sig av med».
Den »gamla antikvariska praxis» som Gill-gren talar om, det vill säga den omsorgsfulla objektsbeskrivningen, kan ses i sammanhang med ett krav som formulerades i disciplinens ti-diga år om grundlig materialkännedom som en förutsättning för det konsthistoriska studiet. I ett brev 1886 till Jacob Burckhardt skriver sålunda Heinrich Wölfflin om hur han avser att med psykologiska, filologiska och filosofiska teo-rier och metoder bidra till konsthistorieämnets
Fig.1. Interiör från ut-ställningen av äldre kyrk-lig konst i Strängnäs 1910. Foto ATA. —View from the exhibi-tion of early church art in Strängnäs 1910.
utveckling, »aber erst muß ich des historischen Stoffes Herr sein und zwar ganz Herr». I svenskt sammanhang framhåller Sigurd Cur-man (1913, s. 4) i sin inledning till publikatio-nen efter den stora utställningen av kyrklig konst i Strängnäs 1910 (fig. 1) att en solid em-pirisk bas är en förutsättning för att kunna för-stå den svenska konstens utveckling: »Vår in-hemska konstforskning behöfver på alla sätt hjälpas framåt, så att den dag slutligen må kom-ma, då vi kunna säga oss med säkerhet skönja åtminstone konturerna af vårt lands konstut-veckling. Först sedan landets konsthistoriska material blifvit någorlunda systematiskt ge-nomforskadt, kunna vi hoppas nå detta mål». Kartläggningen av den svenska medeltidskonsten Curmans påpekande av nödvändigheten av en systematisk genomforskning av det konsthisto-riska materialet har tagits på stort allvar i den svenska medeltidsforskningen. Utställningen 1910 arrangerades av Curman som den första i en serie av stora utställningar med kyrklig konst, fram till 1923 sammanlagt nio runtom i landet (en mindre utställning hade ordnats re-dan 1906 i Norrköping). Inför varje utställning gjordes en genomgripande inventering av den kyrkliga konsten i det aktuella området, och huvudmomenten i själva utställningsarbetet bestod av ordnandet av materialet – vanligen i föremålskategorier – samt produktionen av en tryckt katalog där föremålen beskrevs (Palm-sköld 2001; Sandström 2003). 1911 startade arbetet med inventeringsverket Sveriges Kyr-kor, och under åren 1918–32 genomfördes den stora så kallade Snabbinventeringen av landets närmare tretusen kyrkor.
De som reste runt och inventerade, arran-gerade utställningar och började publicera kyr-korna hörde till de först inskrivna i det nyin-rättade ämnet konsthistoria vid landets univer-sitet, och beskrivs av Bengt G. Söderberg (1982, s. 51) som »den svenska genombrottsgenera-tionen» i fråga om medeltidsforskningen. Det var också konsthistoriker i denna pionjärgene-ration som tidigt publicerade ett antal stora standardverk bestående av regionalt avgränsa-de kartläggningar, antingen av bestånavgränsa-det av medeltida kyrklig konst som helhet i ett
land-skap eller en landsända, eller av specifika mo-numentgrupper. Hit hör Johnny Roosval (1911, 1918) om gotländskt kyrkobyggande och got-ländska stenmästare, Carl R. af Ugglas (1915) om gotländsk äldre- och högmedeltida trä-skulptur, Henrik Cornell (1918) om Norrlands kyrkliga konst under medeltiden, Ernst Fischer (1920) om Västergötlands medeltida konst och Gerda Boëthius (1922) om gråstenskyrkor i Svealand.
Sentida historiografer har spårat flera olika motiv bakom den stora satsningen på invente-ring och dokumentation. Hugo Palmsköld (2001, s. 69) har som en viktig faktor pekat på önskan att definiera de kyrkliga konstföremålen som tillhöriga konsthistoriedisciplinens studiefält. År 1913 framhävde Andreas Lindblom i en re-cension av publikationen efter Strängnäsutställ-ningen hur sammanställSträngnäsutställ-ningen av en stor mängd objekt möjliggjorde en tillämpning av »[d]en moderna konsthistoriska metoden – den stilkritiska – i förening med komparativt studium af inländskt och utländskt material» (Lindblom 1913, citerad efter Palmsköld 2001, s. 69). Med hjälp av stilmässiga jämförelser i en-lighet med gängse konsthistorisk metodisk praxis kunde alltså konsthistorikernas studium av medeltidens monument definieras och av-gränsas disciplinärt gentemot den kulturhisto-riska forskningen och folklivsforskningen, in-om vilkas ramar huvuddelen av arbetet med materialet dittills hade ägt rum (Palmsköld 2001, s. 69–70, 74–75. Det kan tilläggas att fle-ra författare har pekat på kartläggningen av den kyrkliga konsten genom inventeringar, publicerad dokumentation och utställnings-verksamhet som uttryck för nationalistiska ström-ningar i det tidiga 1900-talet – Gillgren 2000, s. 182; Palmsköld 2001, s. 71, 74; Sandström 2003, s. 261. Detta intressanta perspektiv be-handlas inte vidare här.).
Till detta kan läggas det mer pragmatiska behovet av att rädda den äldre kyrkliga konsten åt eftervärlden och, inte minst, åt forskningen. I inledningen till Strängnässtudien understry-ker Sigurd Curman (1913, s. 5) som ett av ut-ställningens viktigaste syften att öppna allmän-hetens ögon för värdet hos de gamla föremålen och därigenom »framlocka det intresse och Lena Liepe
den förståelse för de gamla minnesmärkena, hvilka utgöra de säkraste och viktigaste hörn-stenarne för en sund och verksam fornminnes-vård». Rune Norberg (1941, s. 1–2) beskriver i sin historik över Snabbinventeringen 1918–-1932 hur den sattes igång mot bakgrund av reella farhågor att konstföremålen i kyrkorna skulle förfaras på grund av vanvård, eller kan-ske säljas till nyrika personer som hade gjort sig ekonomiska förtjänster under krisåren »och såg sig om efter möjligheter att på ett ›stånds-mässigt› sätt glorifiera den nyförvärvade rike-domen», till exempel med en barockljuskrona avyttrad av en församling i penningnöd.
Den antikvariska inriktning som präglade den inledande utforskningen av det medeltida monumentbeståndet, med fokus på kartlägg-ning, datering och stilhistorisk sortering av ett avgränsat föremålsbestånd, har till stor del va-rit förhärskande i den svenska konsthistoriska medeltidsforskningen under hela 1900-talet. Den typiska avhandlingen på fältet är ett in-venteringsarbete med en materialgenomgång, en resonerande och analytisk del samt en kata-log. Den grundforskning som dessa avhand-lingar representerar är oumbärlig; genom den har stora materialmängder blivit samlade, ord-nade och publicerade i överskådlig form för vi-dare bearbetning. Dock tyder det mesta på att de i allt högre grad hör till en svunnen tid: de gedigna dokumentationsarbeten det är frågan om har ofta tagit årtionden att genomföra om de alls har blivit slutförda, och sådana projekt finns det knappast rum för längre i dagens fors-karutbildning.
Frågan varför medeltidsforskningen har blivit så materialtung är inte svår att besvara: det beror till stor del på att föremålen ofta är det enda forskarna har att arbeta med. Kyr-korna, altarskåpen och dopfuntarna föreligger som historiska fakta i fysisk gestalt och är inte sällan det enda konkreta källmaterial som finns att tillgå. Att en kyrka har rests bevisas av att den fortfarande står där, men när, av vem och under vilka omständigheter det skedde finns det sällan källor till utöver byggnaden själv. Den medeltida konstens karaktär är ock-så ock-sådan att det fokus på konstnärspersonlig-heter och på tingets unicitet som ofta har
präg-lat konsthistorieskrivningen i fråga om senare epoker inte faller sig naturlig här. Snarare än unika ting omfattar materialbeståndet större grupper av objekt som lämpar sig för sortering och typologisering. Sålunda organiserar Me-reth Lindgren kapitlet »Svensk medeltid i konstvetenskapligt perspektiv» i HSFR-publi-kationen Svensk medeltidsforskning idag (1987) i avsnitten »Den medeltida kyrkobyggnaden», »Det medeltida kyrkorummet» och »Profan-konsten». Det andra av de tre huvudavsnitten har underrubrikerna »Måleri», »Ristningar», »Skulptur», »Metallarbeten», »Textilier» och »Iko-nografi». För det nödvändiga ordnandet av det-ta stora material har komparativ stilanalys och kartläggning av verkstadssammanhang utveck-lats som disciplinens centrala metodiska red-skap – inte sällan uppfattade som forskningens själva mål.
Fornvännen och konstvetenskapen
Vilken slags konsthistoria eller konstvetenskap är det då som förmedlas i tidskriften Forn-vännen? Redan i den första årgångens första häfte finns en artikel vars ämne kan rubriceras som konsthistoriskt. Den är skriven av redaktö-ren själv, Emil Ekhoff, och har titeln »Tvenne nyupptäckta medeltida epitafier i den gamla dominikanerkyrkan i Sigtuna» – en illustrerad presentation av ett målat dubbelepitafium från 1340-talet över två ärkebiskopar. Det i skrivan-de stund senast publiceraskrivan-de bidraget från skrivan-den konstvetenskapliga forskningsfronten åter-finns i nr 2004:3: en artikel av konservator Peter Tångeberg med titeln »Bernt Notke och altarskåpet i Rytterne». Tångeberg vederlägger här attributionen till Bernt Notke av altarskå-pet från Rytterne kyrka i Västmanland på grundval av noggranna tekniska undersök-ningar, och framför en genomgripande kritik av de metodiska utgångspunkter som traditio-nellt har tagits i bruk av konstvetare för attri-bueringar till mästare och verkstäder.
Nedslag i ytterligare ett antal årgångar från olika skeden av Fornvännens utgivning indike-rar att de båda texterna är tämligen represen-tativa. En typisk konstvetenskaplig artikel eller kortare notis i tidskriften består av en rapport om en upptäckt eller en dokumentation av ett
materialbestånd, med noggranna beskrivningar och kompletterande illustrationer, och ibland – men inte alltid – med en tolkning av de em-piriska resultaten. Det skall tilläggas att varje nummer även innehåller recensioner av nyut-kommen litteratur, men bevakningen av det konstvetenskapliga fältet kan knappast kallas fullständig: av de senaste tio årens viktigare större publikationer om svensk medeltid inom ämnet konstvetenskap har ännu bara ett litet fåtal blivit anmälda i Fornvännen.
Allt som allt framstår konstvetenskapen i Fornvännens tappning som en tämligen antik-varisk syssla, helt i enlighet med tidskriftens profil. För en forskare med medeltiden som specialisering är den forskningsförmedling som Fornvännen bedriver ovärderlig: det är ofta här, och ibland bara här, som viktiga fynd och cen-trala monument har publicerats och doku-menterats. I ett arbete med en större översikt över svensk konst under medeltiden som jag har varit sysselsatt med under den senaste året har jag sålunda haft glädje av att kunna anlita bland andra Carl R. af Ugglas om bältespännet från Dune (1937), Wilhelm Holmqvist om got-ländska bildstenar (1952), Aron Andersson om två medeltida dryckeshorn (1958), Iwar An-dersson om Hagby rundkyrka (1967), Chris-tian Lovén om svenska klosteranläggningar un-der medeltiden (2001) och forskningsprojek-tet om Albertus Pictor (2003), samtliga i form av artiklar publicerade i Fornvännen.
Två av de nyss apostroferade artiklarna har utkommit under loppet av de senaste åren, och Peter Tångebergs Rytterneartikel publicerades 2004. Generellt måste man emellertid konsta-tera att det har varit ganska glest mellan de konstvetenskapliga inslagen i tidskriften under det senaste decenniet. Sammanlagt har bara ett tiotal artiklar eller notiser som kan rubrice-ras som konstvetenskapliga publicerats i
år-gångarna 90 till 99 (1995–2004). Intrycket ef-ter en översiktlig genomgång av ett antal år-gångar är att konstvetarna, inklusive byggnads-forskarna, var tämligen väl synliga från Forn-vännens etablering och fram till 1970-talet, var-efter tidskriften under senare decennier i allt högre grad dominerats av den arkeologiska forskningen. En tidskrift som Fornvännen be-står per definition av det forskarna väljer att sända in för publicering, och här har konstve-tarna således ansvar för att åter ta initiativ.
Om man jämför arten av det som har pub-licerats i fråga om arkeologi respektive konst-vetenskap i Fornvännen så är det påfallande i hur hög grad arkeologerna sedan 1970-talet har begagnat sig av tidskriften för att diskutera teori. På 1990-talet handlade debatten bland annat om villkoren för tolkning av det förflut-na inom ramen för diverse övergripande teo-retiska systembyggen, och på 2000-talet har pseudoarkeologi, etnicitet och nationalistiska och nazistiska inslag i disciplinens förflutna stått på dagordningen. Den enda debatt med konstvetenskapliga förtecken som har förts på Fornvännens sidor under samma period – när-mare bestämt i årgångarna 95 och 96 – hand-lade om de västgötska liljestenarnas stilmässiga härkomst och datering, det vill säga gediget empiriska frågeställningar. Fornvännen fram-står således inte som ett primärforum för teori-och metodutveckling inom den konstveten-skapliga medeltidsforskningen, något som möjligen kan hänga samman med att omfatt-ningen av detta slags utvecklingsarbete inom fältet överhuvudtaget hittills har varit begrän-sad.
Teori och empirisk verklighet
Bör vi då, kan man fråga sig, bli mer teoretiska? Eller snarare, vad skulle den konstvetenskapli-ga medeltidsforskningen ha att vinna på att in-Lena Liepe
148
Fig. 2. Helsidesillumination ur ett isländskt 1300-talskalendarium (KB Add. 1 fol., 7v; Stofnun Árna Magnússonar, Reykjavík). Måleri på pergament, handskriftens mått ca 274 x 201 mm. Fynd av detta slag kan göras ännu i dag genom antikvariskt inriktad grundforskning i form av arkivsökning. Författaren arbe-tar med en studie av illuminationen. Foto: Stofnun Árna Magnússonar, Reykjavík.
—Full-page illumination in an Icelandic 14th century calendar. Painting on parchment; the manuscript ap-prox. 274 x 201 mm. Finds like this can still be made through antiquarian basic research in the archives. The author is preparing a study of the illumination. Photo: The Árni Magnússon Institute, Reykjavík.
arbeta en större grad av teoretiska perspektiv än vad som hittills har varit vanligt i traditio-nen? En hel del, vill jag tro. Teori är inte nöd-vändigtvis detsamma som att dekonstruera em-pirin med hjälp av franska filosofer eller att ab-strahera sin argumentation genom att tillämpa en invecklad begreppsapparat. I grund och botten handlar all teori om en verbalisering i systematisk form av de underliggande anta-ganden om orsakssammanhang och förklar-ingsmodeller som styr forskarens analytiska be-arbetning av sitt material. Teoretiska övervä-ganden är inte ett mer eller mindre ovidkom-mande utanverk till den »riktiga» forskningen, de är själva fundamentet för det vi gör: det är med utgångspunkt i teori som vi kan sätta ord på vår metod. Vilket metodiskt tillvägagångs-sätt man väljer för sin analys beror på ett gene-rellt ställningstagande till enligt vilka principer materialet i fråga bäst kan tolkas, det vill säga förklaras på ett meningsfullt sätt. Det handlar om forskarens teoretiska förförståelse av pre-misserna för den vetenskapliga analysen.
Teori som inte är förankrad i en solid ma-terialkännedom riskerar emellertid att utveck-las till en sluten och självbespeglande tanke-konstruktion där relevansen och brukbarhe-ten i förhållande till den empiriska verklighe-ten går förlorad. Det är mot denna bakgrund som ett bibehållande av den antikvariska di-mensionen i den konstvetenskapliga medel-tidsforskningen framstår som mer angelägen än någonsin (fig. 2). Det pionjärarbete som gjordes i början av 1900-talet vad gäller kart-läggning och publicering av monumentbe-ståndet har fortsatts inte minst av den genera-tion som föregick min egen. Den breda och in-gående materialkunskap som ända från början präglade verksamheten har tagits till vara och förts vidare av de efterföljande konstvetare som är upplärda i denna skola. Det är tvingande nödvändigt att detta kunskapsarv inte förflackas och utarmas fastän ingen längre har tid att skri-va tre- eller fyrahundrasidiga doktorsavhand-lingar med vidhängande katalog. Den dag då ingen längre känner de senmedeltida kalkmål-ningsprogrammen från grunden eller har över-sikt över dopfuntarna kommer att vara en svart dag för konstvetenskapen.
Konstvetenskapen, Fornvännen och framtiden I det nyss sagda ligger enligt min mening en fun-damentalt viktig del av Fornvännens mission. Genom att erbjuda en arena för kommunika-tion av resultaten från den antikvariska sidan av forskningsverksamheten bidrar tidskriften till en fortsatt legitimering av grundlig och syste-matisk dokumentation som en väsentlig förut-sättning för vetenskaplig analys. Samtidigt visar de återkommande debattinläggen om arkeolo-gisk teori att tidskriften mycket väl skulle kun-na användas för likkun-nande syften också i fråga om konstvetenskap. Utöver det redan sagda förtjänar Fornvännens betydelse som en veten-skaplig mötesplats att framhållas. Här kan konstvetaren publicera sig sida vid sida med ar-keologer, historiker, kulturgeografer, osteolo-ger, runoloosteolo-ger, numismatiker och ortnamns-forskare, och därmed nå ut till en läsekrets med motsvarande intressemässiga bredd. Förhopp-ningen inför de närmaste hundra årgångarna måste bli att den konstvetenskapliga medel-tidsforskningen tillsammans med syskondiscip-linerna skall fortsätta att bidra till att både be-vara och vidareutveckla den i bästa mening an-tikvariska tradition som ligger till grund för tid-skriften.
Tack till mag. art., lektor Søren Kaspersen, Kø-benhavns universitet, för citatet från Heinrich Wölfflins brev.
Referenser
Anderson, I., 1967. Hagby fästningskyrka.
Forn-vännen 62.
Andersson, A., 1958. Två medeltida dryckeshorn av trä. Fornvännen 53.
Boëthius, G., 1921. De tegelornerade gråstenskyrkorna i
norra Svealand. Ett bidrag till kännedomen om stil-strömningarna under den yngre medeltiden. Studier
från Stockholms högskolas konsthistoriska insti-tut 3. Stockholm.
Cornell, H., 1918. Norrlands kyrkliga konst under
me-deltiden. Uppsala.
Curman, S., 1913. Utställningen af äldre kyrklig konst i Strängnäs 1910. Curman, Roosval & af Ugglas (red.). Utställningen af äldre kyrklig konst i
Strängnäs 1910. Studier. Stockholm.
Dahlberg, M., 2001. Liljestenar och källkritik.
Forn-vännen 96.
Ekhoff, E., 1906. Tvenne nyupptäckta medeltida Lena Liepe
epitafier i den gamla dominikanerkyrkan i Sig-tuna. Fornvännen 1.
Fischer, E., 1920. Västergötlands kyrkliga konst under
medeltiden. Uppsala.
Gillgren, P., 2000. Metoder i svensk konstvetenskap. Johansson & Pettersson (red.). 8 kapitel om
konst-historiens historia i Sverige. Stockholm.
Gren, L., 2001. Förebilder till liljestenarna måste re-dovisas. Replik till Markus Dahlberg. Fornvännen 96.
Hall, T. et. al., 2003. Albertus Ymmenhusen alias Albertus Pictor. Fornvännen 98.
Holmqvist, W., 1952. De äldsta gotländska bildste-narna och deras motivkrets. Fornvännen 47. Lindblom, A., 1913. Ett monumentalverk öfver
kyrk-lig konst. Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och
in-dustri. Stockholm.
Lindgren, M., 1987. Svensk medeltid i konstveten-skapligt perspektiv. Dahlbäck (red.). Svensk
me-deltidsforskning i dag. En forskningsöversikt utarbe-tad på uppdrag av Humanistisk-samhällsvetenskapli-ga forskningsrådet. HSFR: Brytpunkt. Stockholm.
Lovén, C., 2001. Kloster, klosterliknande inrättning-ar och klostertraditioner. Fornvännen 96. Norberg, R., 1941. Kyrkoinventeringen 1918–32.
En historik. Fornvännen 36.
Palmsköld, H., 2001. De tidiga utställningarna av kyrklig konst och Sveriges Kyrkor. Konsthistorisk
tidskrift 70. Stockholm.
Rhodin, L., Gren, L. & Lindblom, V., 2000. Lilje-stenarna och Sveriges kristnande från Bysans.
Fornvännen 95.
Roosval, J., 1911. Die Kirchen Gotlands. Eine Beitrag zur
mittelalterlichen Kunstgeschichte Schwedens,
Stock-holm.
– 1918. Die Steinmeister Gottlands. Eine Geschichte der
führenden Taufsteinwerkstätte des schwedischen Mittel-alters. Ihrer Voraussetzungen und Begleit-Erschein-ungen. Stockholm.
Sandström, B., 2003. Till fromma för vetenskapen och för allmänhetens förståelse för dessa före-måls skönhet och historiska betydelse. Utställ-ningarna av äldre kyrklig konst i Strängnäs 1910 och Härnösand 1912. Danbolt, Laugerud & Liepe (red.). Tegn, symbol og tolkning – om
forståel-se og fortolkning av middelalderens bilder.
Köpen-hamn.
Söderberg, B.G., 1982. Läraren och vännen. Anders-son (red.). Johnny Roosval. Forskaren, läraren. Visby. Tångeberg, P., 2004. Bernt Notke och altarskåpet i
Rytterne. Fornvännen 99.
af Ugglas, C.R., 1915. Gotlands medeltida träskulptur
till och med höggotikens inbrott. Bidrag till kännedo-men om stilströmningarna i Norden under den äldre medeltiden. Stockholm.
– 1937. Det stora bältespännet i Dune-skatten jäm-te en omprövning av den gotländska Tingstäde-mästarens kronologi. Fornvännen 32.
Summary
The paper discusses how Swedish research on Medieval art is rooted in an antiquarian tradi-tion where surveys and documentatradi-tion form the basis for scholarly analysis. This connection appears to cause art historians not working with the Middle Ages to regard this field as separate and different from the mainstream. There is a tendency to see art historical scholarship on Medieval subjects as an old-fashioned discipli-ne, (too) deeply rooted in the antiquarian tra-dition. A common criticism is that medievalists put too much stress on the description and documentation of their material, i.e. the monu-ments.
The author briefly sketches the extensive survey performed in the early 20th century of Sweden’s heritage of Medieval art, resulting in several large exhibitions, the start of the inven-tory series Sveriges Kyrkor in 1911, and the pub-lication of a number of major monographs
dea-ling with categories of objects or with the mo-numents of a specific region. A number of rea-sons are given for the continuation of this tra-dition in the study of Medieval art to this day, and the legitimacy of a continued emphasis on thorough documentation of the primary mate-rial is defended. Fornvännen is held up as a ma-jor medium for communication of the results of such research, although in recent decades art history has ceded much of the journal’s space to archaeology. This can change: art historians might want to follow the example of the ar-chaeologists and use Fornvännen for debating theory. The statement that theory is an unavoid-able counterpart to every empirical practice does not contradict the claim that the antiqua-rian tradition will continue to form a necessary part of art historical medievalist scholarship in the foreseeable future.
