Örebro universitet
HumUS-institutionen
Kulturgeografi
Att planera för en tät och grön stad
Planeringsprocessens möjligheter och utmaningar
Ronja Backsell och Ronja Nyman
Kandidatuppsats i kulturgeografi Vårterminen 2020 Handledare: Camilla Berglund
Förord
Denna kandidatuppsats utgör den avslutande delen av tre års studier på Samhällsplanerarprogrammet vid Örebro Universitet. Vi vill rikta ett varmt tack till vår handledare Camilla Berglund som har varit
ett vägledande stöd och tillhandahållit oss med hjälpsamma och värdefulla inspel under skrivprocessen. Slutligen vill vi tacka Stadsbyggnadskontorets tjänstepersoner som har ställt upp som
informanter, utan dem hade studien inte varit genomförbar. Tack!
Örebro, juni 2020
Sammanfattning
Rådande forskningsläge redogör för grönytors bortfall till förmån för förtätning.Detta sker även i Örebro tätort, där statistik visar att allmänna grönytor i Örebro tätort har minskat (SCB 2015a), trots att Örebro kommun har tydliga styrdokument och riktlinjer som förespråkar det motsatta. Denna motsägelse gör det intressant att i denna kontext skapa en förståelse för planeringsprocessen utifrån förtätning och grönstruktur samt undersöka implementeringen av kommunala styrdokuments gröna såväl som förtätningsvärden. Sammantaget syftar studien till att undersöka hur Örebro kommun förhåller sig till förtätningsidealets påverkan på grönstrukturen. För att skapa en förståelse för planeringsprocessen, implementeringen samt Örebro kommuns förhållningssätt till förtätning och grönstruktur har en kvalitativ fallstudie valts som studiens forskningsstrategi med Örebro tätort som fall.
Studiens empiriska material består av kommunala styrdokument: Strategi för arkitektur och byggande samt Grönstrategin, kombinerat med kvalitativa intervjuer med tjänstepersoner från
Stadsbyggnadskontoret i Örebro kommun. En kvalitativ innehållsanalys genomfördes som metod för att analysera studiens empiriska material. För att på ett systematiskt sätt hantera den kvalitativa data utarbetades en teoretisk analysram som sedan kom att ligga till grund för studiens resultat- och analyskapitel. Med hjälp av den teoretiska analysramen synliggjordes en medvetenhet samt en generellt positiv syn på förtätningsidealets påverkan på grönstrukturen, där möjligheten att kombinera en tät och grön stad i Örebro tätort ansågs vara god. Örebro kommuns syn på gröna värden har visats vara i en övergångsfas, från ett fokus på grönområden utifrån dess instrumentella värde till att snarare fokusera på dess egenvärde. Vidare kan en komplexitet i planeringsprocessen samt en paradox i kommunens förhållningssätt till relationen mellan förtätning och grönstruktur till viss del konstateras.
Nyckelord: Förtätning, tät stad, gröna värden, grönstruktur, grön stad, fysisk planering, social- och ekologisk hållbarhet, Örebro kommun
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1. Bakgrund ... 1
1.2. Problembeskrivning ... 3
1.3. Syfte och frågeställningar ... 3
1.4. Avgränsning ... 3 1.4.1. Geografisk avgränsning ... 3 1.4.2. Ämnesavgränsning ... 4 1.5. Begreppsdefinition ... 4 1.6. Disposition ... 6 2. Metod ... 7 2.1. Forskningsstrategi ... 7 2.1.1. Fallstudie ... 8
2.2. Innehållsanalys som metod ... 8
2.2.1. Urval av dokument ... 9
2.3. Intervju som metod ... 10
2.3.1. Urval av informanter ... 11
2.4. Analys av insamlad data ... 12
2.4.1. Teoretisk analysram och analysprocess ... 12
2.5. Metoderfarenheter ... 14
2.6. Validitet och reliabilitet ... 15
2.7. Etiska överväganden ... 16
3. Kunskaps- och forskningsöversikt ... 16
3.1. Olika synsätt på naturens värde ... 17
3.2. Grönstrukturens ekologiska värde ... 19
3.3. Grönstrukturens sociala värde ... 20
3.4. Diskursen mellan tät och gles stad ... 21
3.5. Diskursen mellan tät och grön stad ... 22
3.6. Grönstrukturens komplexitet i planeringsprocessen ... 23
3.7. Sammanfattning ... 24
4. Resultat och analys av fallstudie ... 25
4.1. Styrdokument ... 25 4.1.1. Ekologiska värden ... 26 4.1.2. Sociala värden ... 28 4.2. Intervjuer ... 31 4.2.1. Väsentliga prioriteringar ... 31 4.2.2. Önskvärda prioriteringar ... 32 4.2.4. Implementeringen i planeringsprocessen ... 35 5. Slutsats ... 39 6. Avslutande diskussion ... 42
1. Inledning
1.1. Bakgrund
Över hälften av världens befolkning bor i urbana områden där urbaniseringen är en fortsatt stor global trend. Till år 2050 förväntas andelen öka till 70 procent, vilket ställer höga krav på städerna som en följd av den snabbt växande befolkningen. Stadsutveckling bör ske på ett sådant sätt att det möter de rådande hållbarhetsprinciperna enligt Agenda 2030s 11:e globala mål “Hållbara städer och
samhällen”. Detta innebär att städer genom ett hållbart byggande och en hållbar planering ska
motverka de ökade sociala klyftorna, minska ekosystemets påfrestningar samt bidra till en ekonomiskt tillväxt (Globala målen 2020a).
En allt vanligare planeringsstrategi för att tillgodose det ökade invånarantalet är förtätning. Förtätning växte fram under slutet av 1900-talet och skulle göra staden till en hållbar stad, där det idag finns diskurser om så är fallet (Ståhle 2008, s 144). Förtätning ses ofta som motsats till urban sprawl och har uppkommit utifrån urban sprawls negativa hållbarhetskonsekvenser (Neuman 2005). Båda
planeringsidealen har präglat planeringsdiskussioner under 2000-talet, inte minst kopplat till
exploatering av grönstruktur utifrån hållbar urbanism (Ståhle 2008, s 144). Huruvida staden utvecklas genom förtätning eller urban sprawl har det en stor påverkan på om städer uppfattas som “gröna” eller ej (Wang & Yuan 2017, s. 186).
Kritik mot grönytornas bortfall i framtagandet av den täta staden har varit aktuell i flera år, där grönskan i den urbana miljön hotas i takt med förtäningens framgång (Neuman 2015; Nordmalm, Isakson & Burman 1999; Ståhle 2008). Sammantaget det går att konstatera att dagens hot mot den urbana grönstrukturen grundar sig i tre historiska utvecklingsförlopp, där förtätning utgör det främsta hotet. Det andra utvecklingsförloppet är ökade investeringar i trafikförbindelser, något som skapar en fragmentisering av sammanhängande grönområden. Den tredje anledningen till hotet mot
grönstrukturen är förankrat med förvaltning och skötsel, något som är beroende av resurser hos markägare och förvaltare. Samtliga utvecklingsförlopp har präglat samhällsplaneringen de senaste decennierna, men tycks på senare tid ha förstärkts i omfattning (Delbetänkande av Plan- och bygglagen 1994, s. 204). Vidare anses markexploatering samt uppsplittring av andra naturtyper, landskap och djurs population vara det största hotet mot den biologiska mångfalden (Nordmalm, Isakson & Burman. 1999, s.20). Den biologiska mångfalden uttrycks som “grunden för vårt liv på jorden” i Agenda 2030s 15:e globala mål “Ekosystem och Biologisk mångfald” (Globala Målen 2020b). Stadsplaneringen har det senaste decenniet nått en punkt där det inte längre är möjligt att undvika gröna ytor för nyexploatering. Den täta staden behöver mer mark och att enbart ta parkeringsplatser och industriområden i anspråk är därför inte längre möjligt. Detta har lett till en
diskurs mellan stadsplanerare kring huruvida grönytor bör exploateras till förmån för förtätning eller ej (Ståhle & Marcus 2008, s. 217).
Samhällsplaneringen präglas i dagsläget av ett ekologiskt hållbarhetsparadigm, vilket bidragit till att gröna miljöers värde har ökat. Detta innebär att konceptet ”grön” influerar samhällsdebatten och tenderar att bli föremål för bevarande (Ståhle 2008, s. 144). Grönstruktur i urbana miljöer har en kraftfull förmåga att bidra till positiva resultat i staden utifrån sociala-, miljö och hälsomässiga aspekter. Forskning visar att det inte finns något annat infrastrukturellt ingripande som har en lika kraftfull mångfald av fördelar såsom grönstrukturen. Det kan konstateras att grönstrukturen anses vara en nödvändig komponent för att kunna skapa hållbara och hälsosamma städer (WHO 2017 ss. 9, 25). Vidare ses tillgängliga grönytor som en viktig attraktionskraft för staden med en stark korrelation till den generella trivseln, samtidigt som grönytor genererar ett flertal ekologiska funktioner (Neuman 2005; Nordmalm, Isakson & Burman 1999).
Örebro är en av Sveriges snabbast växande städer, där antalet invånare i kommunen beräknas öka med cirka 50 000 personer fram till år 2040. I dagsläget bor den största koncentrationen av kommunens befolkning i Örebro tätort, med ett invånarantal på 120 436 personer och en genomsnittlig täthetsgrad på 24 personer per hektar (SCB 2019; Örebro kommun 2018a, ss. 11,19). Örebros stadsarkitekt Peder Hallqvist hänvisar till den populära planeringsstrategin förtätning för att möjliggöra en expandering av staden och möta det rådande bostadsbehovet “Örebro ska växa genom att nya stadsdelar adderas till den befintliga staden, men också genom att den befintliga bebyggelsen förtätas.” (Boverket 2017). I dagsläget ses Örebro som en grön stad där det genomsnittliga gångavståndet till närmaste
grönområde för samtliga invånare är 100 meter (Örebro kommun 2018c, s. 5). Nationella studier visar dock att trots att synen på naturen har förändrats, från ett teknokratiskt synsätt till ett mer strikt ekologiskt synsätt, tenderar grönområden i praktiken att prioriteras bort till förmån för andra intressen (Tonell 2010, s. 42). Detta sker även i Örebro tätort, där statistik visar att allmänna grönytor i Örebro tätort har minskat från 2286 hektar år 2010 till 2032 hektar år 2015 (SCB 2015a). Om grönytors bortfall skulle fortgå kan Örebro tätort komma att stå inför en framtid med mörka och instängda stadsrum där gröna kvalitéer, boendemiljöer och värden kan riskeras att byggas bort (Örebro kommun 2018a s. 15). Problematiken kring förtätning och grönstruktur är en primär aspekt i Örebro kommuns Översiktsplan vilket gör det intressant att studera dess implementering och utrymme i
1.2. Problembeskrivning
Det kan konstateras, utifrån rådande forskningsläge, att grönstrukturen tenderar att falla bort till förmån för förtätning och andra samhällsintressen. Örebro kommun har tydliga riktlinjer och styrdokument för att hantera beaktandet av grönstruktur i relation till rådande förtätningsideal. Vad som är av intresse för denna studie är därför att studera varför det går att urskilja ett fortsatt bortfall av grönstruktur i Örebro tätort, trots strategier och riktlinjer där gröna miljöers ekologiska såväl som sociala värde betonas. Vi vill skapa en förståelse för samspelet mellan de bakomliggande
prioriteringar som görs i planeringsprocessen samt strategiers implementering på detaljplanenivå. Dessa bakomliggande faktorer ligger sedan till grund för grönytors utfall i den fysiska miljön. För att studera hur Örebro kommun i planeringsprocessen förhåller sig till rådande förtätningsideals påverkan på grönstrukturen, har följande syfte och frågeställningar formulerats:
1.3. Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att undersöka hur Örebro kommun förhåller sig till förtätningsidealets påverkan på den urbana grönstrukturen. Vidare är syftet att skapa en förståelse för de värden och prioriteringar som görs i planeringsprocessen utifrån förtätning och grönstruktur samt undersöka implementeringen av kommunala styrdokuments gröna såväl som förtätningsvärden. Syftet besvaras utifrån följande frågeställningar:
1. Vilka värden framträder gällande förtätning och grönstruktur i Örebro kommuns
styrdokument: Strategi för arkitektur och byggande respektive Grönstrategin, och hur förhåller dessa sig till varandra?
2. Hur prioriteras förtätningsvärden och gröna värden i planeringsprocessen?
3. Vad är det som möjliggör respektive försvårar implementeringen av styrdokumentens gröna värden relaterade till förtätningsvärden i detaljplaneprocessen?
1.4. Avgränsning
1.4.1. Geografisk avgränsning
I Örebro kommuns översiktsplan utpekas områden särskilt lämpliga för bostadsbyggande, genom bland annat förtätning. Samtliga utvecklingsområden är lokaliserade i eller i utkanten av Örebros innerstad (Örebro kommun 2018c). Vidare uttrycker Denscombe (2016 s. 91) vikten av att fallet i en fallstudie är en helt fristående enhet med mycket distinkta gränser samt innefattar en tydlig identitet. Gemensamt skapar detta legitimitet för att inom denna studie göra en geografisk avgränsning till Örebro tätort, istället för att studera hela Örebro kommun (Örebro kommun 2018c).
Tätortsbeteckning
Figur 1: Kommunfakta - tätort (Örebro kommun 2019)
1.4.2. Ämnesavgränsning
Förtätning och grönstruktur studeras ofta utifrån dess starka förankring till hållbarhet. Hållbar utveckling kom att inkludera tre samspelade dimensioner: ekonomisk-, social- och ekologisk i och med Brundtlandkommissionens rapport “Vår gemensamma framtid” år 1987 (Brundtland Commission 1987). Med hänsyn till studiens omfattning har en avgränsning till det sociala- och ekologiska
hållbarhetsperspektivet gjorts, där det ekonomiska perspektivet exkluderats. Detta grundar sig i det ekologiska och sociala perspektivets relevans utifrån studiens syfte, där även våra personliga preferenser och utbildningsbakgrund har påverkat denna ämnesavgränsning. Avgränsningen innebär att vi uteslutit ekonomiska faktorer under insamlingen av data, exempelvis genom att inte ställa explicita frågor kring ekonomi i studiens kvalitativa intervjuer. Ekonomiska faktorer visade sig dock vara en primär aspekt kopplat till vårt problemområde och ekonomi har därför getts utrymme i studiens resultat- och analyskapitlet och diskuteras utifrån informanters svar.
Inom begreppet täthet finns det två principiella sätt att jämföra täthet i urbana miljöer:
bebyggelsetäthet och befolkningstäthet. Denna studie utgår främst utifrån bebyggelsetäthet. Detta grundar sig i att jämförelser utifrån befolkningstäthet tenderar att vara svåra att tolka samt lätt ger upphov till felaktiga slutsatser (Rådberg 1988, s. 7). Begreppen är dock svåra att helt särskilja, vilket resulterat i att befolkningstätheten även berörs inom vissa delar av kunskaps- och
forskningsöversikten.
1.5. Begreppsdefinition
I detta avsnitt definieras de begrepp som anses centrala utifrån studiens ämnesområden. Tätort
Grönyta
Grönytor innefattar all form av grön mark inom tätortsgränser. Grönytorna bildar gemensamt stadens grönstruktur. Exempel på grönytor är villaträdgårdar, allmänna parker, grönska längst med vägar samt öppna gräsytor (SCB 2015b, ss. 10–11).
Grönområde
Detta innefattar de områden som är allmänt tillgängliga samt större än 0,5 hektar. Området bör vara sammanhängande och bestående av grönytor. Geografiskt avgränsas grönområden inom en tätort eller inom dess omland från tätortsgränser, samt tre kilometer ut. Inom grönområden ingår betesmark, men inte åkermark (SCB 2015b, ss. 10–11).
Grönstruktur
Grönstruktur är ett samlingsbegrepp över de grönytor och grönområden i tätorten eller i anslutning till tätorten (Delbetänkande av plan- och bygglagen 1994, s.91).
Täthet
Det finns två olika sätt att jämföra täthet i olika områden: utifrån bebyggelsen (exploateringstal, rumstäthet) eller utifrån befolkningen (befolkningstäthet, invånare/hektar etc). Bebyggelsetätheten definieras genom exploateringstalet, något som i sin tur påverkar befolkningstätheten.
Exploateringstalet innebär förhållandet mellan den sammanlagda bruttoarean i bebyggelsen och den totala markarealen. Förutom att befolkningstätheten baseras på exploateringstalet så beror det även på huruvida utrymmesstandarden är hög samt om bebyggelsen är tät eller gles, ofta beror det på en kombination av samtliga företeelser. Då begreppen är starkt förankrade med varandra är det därför vanskligt att helt särskilja dem åt (Rådberg 1988, s. 7).
Tätbebyggd stad
Neuman (2005) belyser i sin forskning, genom att redogöra för flertalet empiriska studier kring den täta staden, att en tydlig definition i dagsläget inte existerar. Detta trots ett brett utbud av litteratur samt forskning inom ämnet. Ett flertal forskare (Ståhle 2008; Wang & Yuan 2017; Rådberg 1988) menar att den tätbebyggda staden kan bäst förstås som en motpol till urban sprawl. Denna studie utgår utifrån det Neuman (2005, s. 14) menar karaktäriserar en tätbebyggd stad: hög exploateringsgrad, hög befolkningstäthet samt en blandad markanvändning.
Urban sprawl
breder ut sig utanför staden på oanvänd mark (Knox & Marston 2016, s.462). Som tidigare nämnt definieras detta som motsats till förtätning. Denna studie utgår från att Urban Sprawl karaktäriseras av: lågt exploateringstal, låg befolkningstäthet samt en uppdelad markanvändning (Burchell et al. 1998 se Neuman 2005, s 1)
1.6. Disposition
Utefter studiens inledningskapitel kommer uppsatsen fortsättningsvis disponeras på följande sätt: Del 2 - Metod
I detta kapitel redogörs de kvalitativa angreppssätt studien vilar på. Här presenteras fallstudie som studiens forskningsstrategi, innehållsanalys som metod för bearbetning av dokument- och intervjudata såväl som urvalet av studiens empiriska material och informanter. Sedan redogörs studiens teoretiska analysram samt analysprocess där kapitlets avslutande del sedan tar vid med en kritisk redogörelse för metoderfarenheter, studiens validitet och reliabilitet samt etiska överväganden.
Del 3 - Kunskaps- och forskningsöversikt
I detta kapitel redogörs en översiktlig bild av kunskaps- och forskningsläget utifrån studiens syfte, baserat på ett nationellt samt internationellt perspektiv. Inledningsvis presenteras olika synsätt på naturen för att sedan redogöra för grönstrukturens ekologiska samt sociala värden. Vidare presenteras diskursen mellan tät/gles stad samt tät/grön stad för att sedan avslutas med planeringsprocessens komplexitet. Innehållet ligger till grund för utformningen av studiens teoretiska analysram. Del 4 - Resultat och analys av fallstudie
I detta kapitel presenteras resultatet av fallstudien av Örebro tätort, där såväl studiens analysdel behandlas. Studiens empiriska material knyts an till det aktuella kunskaps- och forskningsläget utifrån studiens teoretiska analysram. Kapitlet är uppdelat utifrån studiens frågeställningar där de analyseras löpande med anknytning till studiens syfte.
Del 5 - Slutsats
I detta kapitel summeras det som framkommit i Resultat- och analyskapitlet med en anknytning till studiens syfte.
Del 6 - Avslutande diskussion
I detta kapitel diskuteras slutsatserna i en större kontext och knyts an till tidigare forskning i relation till personliga reflektioner. Avslutningsvis presenteras förslag på vidare forskning.
Del 7 - Litteratur- och Källförteckning
Slutligen presenteras en litteratur- och källförteckning där bilagor bestående av studiens intervjuguider redovisas.
2. Metod
Metodkapitlet disponeras inledningsvis med en redogörelse av studiens forskningsstrategi för att sedan klargöra för de metoder som används vid datainsamling samt respektive urvalsprocess. Sedan
presenteras studiens teoretiska analysram samt analysprocess. Avslutningsvis diskuteras metodkapitlet utifrån ett kritiskt förhållningssätt utifrån metoderfaranheter, validitet och reliabilitet samt etiska överväganden.
2.1. Forskningsstrategi
Inom detta kapitel beskrivs studiens forskningsstrategi, en kvalitativ fallstudie. En forskningsstrategi är inte detsamma som studiens metodval, utan snarare en handlingsplan för att nå ett specifikt mål. För att fastslå val att forskningsstrategi behöver forskaren överväga huruvida strategin är genomförbar. Tillträde till informanter, dokument och dess kontext var därför avgörande vid vårt val att strategi. Val av strategi gjordes i förhållande till studiens tidsram, där fallstudie är en strategi som är relativt förutsägbar tidsmässigt och lämpar sig därav väl i denna studie (Denscombe 2016, ss. 22–24). Vidare beskriver Denscombe (2016, ss 91–93) fallstudie som en forskningsstrategi där fokus ligger på ett fåtal fenomen för att få en djupare förståelse av händelser, relationer, erfarenheter och processer. Den centrala avsikten med en fallstudie är dess strävan att åskådliggöra ett beslut eller en uppsättning av beslut, för att på så vis studera hur besluten genomfördes och hur dess utfall blev (Yin 2007, ss. 30– 31). Vidare utgår en fallstudie utifrån ett holistiskt perspektiv där fokus ligger på att skapa en helhetssyn (Denscombe 2016, ss. 91–93). Samtliga aspekter är för oss nödvändiga för att kunna studera hur Örebro kommun förhåller sig till förtätningsidealets påverkan på grönstrukturen.
Studiens kvalitativa ansats har valts utifrån dess lämplighet vid undersökning av sociala processer och sammanhang samt dess förmåga att generera en helhetsbild av forskningsproblemet. Vidare präglas kvalitativa undersökningar av flexibilitet, i jämförelse med kvantitativa undersökningar som snarare präglas av strukturering (Holme & Solvang 1997, ss. 78–80, 92). Den kvalitativa ansatsen för denna studie innebär att vi under arbetets gång varit mottagliga för förändringar kopplat till studiens upplägg. Förändringar i studiens upplägg har skett utifrån erfarenheter och information som har tillkommit under studiens datainsamlingsfas, där vi hela tiden återkopplat till studiens syfte för att på så sätt säkerhetsställa studiens röda tråd.
2.1.1. Fallstudie
Vid val av fall var det främsta kriteriet att staden vi skulle komma att undersöka aktivt använde sig av förtätning som planeringsstrategi. Utifrån detta inledde vi ett frekvent sökande efter städer som hänvisade till förtätningidealet där vi fann att Örebro kommun strävar efter att bemöta dess rådande bostadsbehov genom förtätning (Boverket 2017). I och med att Örebro kommun använder sig av förtätning som planeringsstrategi gör det staden representativ för hur många andra städer planerar. Örebro är även representativ för en viss typ av kategori av städer, detta utifrån dess storlek då staden liknar ett flertal andra svenska städer, såsom Linköping samt Västerås, sett till folkmängd (SCB 2019). (SCB 2019). Sammantaget bidrar detta till att studiens resultat blir mer generaliserbart, vilket enligt Denscombe (2016) är ett av målen med en fallstudie. Vidare finns det en högre relevans att studera grönytor i större tätorter, då de mindre tätorterna har en naturlig högre tillgänglighet till grönytor (SCB 2015b, s. 8). Gemensamt skapar detta en legitimitet för att använda Örebro tätort som fall för denna studie.
Vidare syftar en fallstudie till att belysa det generella genom att titta på det specifika (Denscombe 2016, ss 91–93). Kritik har dock riktats mot fallstudier och dess generaliseringsbarhet då det kan anses som en svårighet att generalisera på ett vetenskapligt sätt utifrån endast ett fall. Att studera
förtätningens påverkan på grönstrukturen i Örebro tätort, kan därför endast till viss mån jämföras med andra likartade städer. Varje stad präglas av olika kulturella kontexter, politiska visioner samt
förutsättningar och begränsningar i dess fysiska miljö, vilket gör att en generalisering utifrån studiens resultat är fortsatt begränsat. Det kan dock konstateras att liknande svårigheter även förekommer inom andra forskningsstrategier och inte enbart inom fallstudier (Yin 2007, s. 28).
2.2. Innehållsanalys som metod
För att analysera studiens empiriska material, bestående av styrdokument samt intervjuer, har en kvalitativ innehållsanalys valts som metod för att finna implicita värden och prioriteringar. Kortfattat handlar innehållsanalys om att välja ut och förhålla sig till olika texter och dess innehåll i tal såväl som skrift. På så sätt skapas en kunskap om texters innebörder utifrån ett väl avgränsat problemområde (Widén 2019, s. 193). Gemensamt för samtlig metodlitteratur är att de belyser vikten av att som forskare i en kvalitativ innehållsanalys systematisk går igenom sitt material och tematiserar, kodar samt finner mönster (Bergström & Boréus 2016; Holme & Solvang 1997; Larsen 2018; Widen 2019). Vidare uttrycker Denscombe (2016, s. 403) att en innehållsanalys anses bäst lämpad för dokument med enkel, direkt och påtaglig kommunikation snarare än vid subtila och komplicerade texter. På grund av detta anses innehållsanalysen vara ett lämpligt verktyg vid analys av kommunala styrdokument, då dessa generellt präglas av en konkret och tydlig kommunikation.
Innehållsanalysens brister ligger i dess tolkningsprocess och risken att missa den övergripande kontexten, då läsaren lyfter ur särskilda delar ur dess sammanhang. Tolkningsprocessen innefattar att forskaren själv väljer ut delar som anses vara relevanta utifrån studiens forskningsområde, med hjälp av tolkning, personliga preferenser och föreställningar (Denscombe 2016, s. 403). Utifrån
tolkningsprocessen som en del av innehållsanalysen går det därför att ifrågasätta analysmetodens objektivitet. Det finns en vikt att som forskare vara medveten om den kulturella kontext hen befinner sig i samt ha en kritisk inställning till hur forskarens egna personliga värderingar och erfarenheter kan komma att forma dess studie (Denscombe 2016, s. 342; Holme & Solvang 1997, s. 291). Detta utgör en viss etisk problematik kopplat till innehållsanalysen som metod (Denscombe 2016, s. 403). Under studiens arbetsprocess har en medvetenhet kring samtliga aspekter beaktats, för på så sätt kunna bistå med opartiskhet och därmed stärka studiens validitet.
2.2.1. Urval av dokument
Utifrån att denna studie syftar till att undersöka Örebro kommuns förhållningssätt till
förtätningsidealets påverkan på grönstruktur, har styrdokument valts ut som en del av studiens empiriska material. Detta grundar sig i att styrdokumenten är framtagna av politiker såväl som tjänstepersoner på Örebro kommun och speglar därför kommunens förhållningssätt. Vidare menar Denscombe (2016, s. 319) att dokument utgör handlingar i tryckt format. Studiens styrdokument utgör det tryckta formatet av kommunens handlingar som tas i uttryck i den fysiska planeringen, där dess förhållningssätt till relationen mellan förtätning och grönstruktur kan utläsas med hjälp av en innehållsanalys.
I Örebro kommun finns det tre styrdokument som tillsammans konkretiserar Örebro kommuns översiktsplan: Strategi för arkitektur och byggande, Grönstrategin samt Trafikprogrammet (Örebro kommun 2018c). Strategierna utgör en grund för prioriteringar och beskriver hur uppsatta mål ska nås inom ett uppsatt område (Kommunstyrelsen 2014). Urvalet av styrdokument består av Strategi för arkitektur och byggande samt Grönstrategin, där Trafikprogrammet exkluderats då styrdokumentet inte anses ha lika stark anknytning till förtätning och grönstruktur som de utvalda styrdokumenten. Strategi för arkitektur och byggande samt Grönstrategin beskriver gemensamt en önskad
bebyggelseutveckling, ger stöd åt den fysiska planeringen samt utgör en grund för prioriteringar. För att studera hur Örebro kommun förhåller sig till relationen mellan förtätning och grönstruktur samt förstå dess värden och prioriteringar, är det därför förfogat att genomföra en kvalitativ innehållsanalys av dessa dokument.
Denscombe (2016, ss. 320, 326) beskriver hur kommunala styrdokument tas fram i projektgrupper av sakkunniga och objektiva tjänstemän, något som sammantaget bidrar till att dokumenten kan ses som
trovärdiga och opartiska. Viktigt att beakta är dock, att i framtagandet av styrdokument, kan politiska viljor stå emot tjänstemännens sakkunnighet. Styrdokumenten speglar därav även politiska visioner, något som kan komma att påverka tjänstemännens objektivitet och dokumentets trovärdighet.
2.3. Intervju som metod
Studiens andra metodval utgörs av kvalitativa intervjuer. Intervju som metod har valts för att komplettera innehållsanalysen av styrdokument genom att bidra med en djupare förståelse över hur Örebro kommun förhåller sig till förtätningens påverkan på grönstrukturen. Vidare skapar intervjuerna även en förståelse för vad som möjliggör respektive försvårar implementeringen av övergripande styrdokument i detaljplaneprocessen, något som inte går att besvara genom att enbart studera
styrdokument. Denscombe (2016, s. 287) menar att intervjuer ofta bidrar med värdefulla insikter och djupgående information baserat på nyckelpersoners specifika kunskaper. Vidare beskrivs intervju som en användbar metod för att finna data baserat på informantens prioriteringar och erfarenheter, en förutsättning för att kunna besvara studiens andra och tredje frågeställning.
Intervjuerna för denna studie har varit semistrukturerade med ett flexibelt mötesformat. För att generera kvalitativa data anses semistrukturerade intervjuer vara ett bättre lämpat tillvägagångssätt, jämfört med strukturerade intervjuer. Semistrukturerade intervjuer innebär att frågorna till viss del kan ändras under samtalets gång samt att informanterna ges utrymme att utveckla sina idéer och tala utförligt kring de ämnen som tas upp (Denscombe 2016, ss. 265–267). Detta bidrar till att det
genereras mycket data och blir därför tidskrävande under transkriberingsprocessen, något som Larsen (2018, s. 155) menar är intervjuns mest kritiska punkt. Vid utformningen av de semistrukturerade intervjuerna har vi använt oss av en flexibel intervjuguide, se bilaga ett, två och tre.
Vid framtagandet av studiens intervjuguider har aspekter kopplat till intervjueffekten, frågeeffekten samt kontexteffekter beaktats (Larsen 2018, ss. 139, 176–177). Detta innefattar bland annat en medveten självreflektion kring de faktum att en av oss nyligen genomfört en praktik på
Stadsbyggnadskontoret och därmed har en relation till samtliga informanter. Utifrån detta går det att anta att informanterna känner sig mer bekväma att besvara våra intervjufrågor, men det kan även innebära begränsningar i form av att de vill framställa sig själva på ett visst sätt. Samtidigt innebär en position som tidigare praktikant att praktikanten går in i intervjun med vissa förutfattade meningar, något som undermedvetet kan påverka tolkningen av data. Ytterligare en aspekt som varit viktig för oss att beakta under utformningen av våra intervjuguider var att inte anta att förtätning är ett
“problem” för grönstrukturen. Detta för att inte ställa ledande negativa frågor utan istället uppmuntra informanterna att tala fritt om förtäningens relation till grönstrukturen. Vi kunde dock, under
intervjuns gång, ställa följdfrågor för att bekräfta informantens avsikt eller antydande till specifika problemområden eller konflikter kopplade till förtätning och grönstruktur.
På grund av rådande omständigheter med Covid-19 har de genomförda intervjuerna varit
internetbaserade. Denscombe (2016, s. 287) antyder att internetbaserade intervjuer bär med sig samma för- och nackdelar beträffande personlig interaktion som intervjuer genomförda ansikte mot ansikte. Vi upplevde dock, att en viss begränsning uppkommer sett till den personliga interaktionen, då det givetvis finns en skillnad i att ses över en dataskärm kontra ses ansikte mot ansikte. Huruvida detta påverkar informanternas svar och därmed utfallet av våra intervjuer, är dock svårt att dra generella slutsatser kring. Vidare var studiens intervjuer individuella, för att lättare kunna lokalisera specifika synpunkter samt minska risken för att informanterna speglas av varandras värderingar och åsikter. Dock arbetar informanterna på samma arbetsplats präglad av öppna kontorslandskap, något som kan komma att påverka intervjuernas utfall då det går att anta att informanterna diskuterar sakfrågor och därmed influerar varandras svar.
2.3.1. Urval av informanter
Urvalet av informanter utgörs av ett strategiskt urval kombinerat med en snöbollseffekt. Strategiskt urval kan innebära att sökandet är utefter “extrema” fall för att skapa en variationsbredd i materialet samt försäkra sig om ett så stort informationsinnehåll som möjligt (Holme & Solvang 1996, ss. 101– 104). I denna studie gjordes ett strategisk och systematiskt urval då vi medvetet valde att ta kontakt via mejl med tidigare handledare, från genomförd praktiktermin hösten 2019, på
Översiktsplaneringsenheten sam Detaljplaneenheten. I mejlet formulerades studiens syfte, dess empiriska material samt våra önskemål om två informanter från separata enheter. Utifrån detta skapades en snöbollseffekt, då respektive handledare bad om att få lyfta vår förfrågan på respektive enhetsmöte för att på så sätt finna bäst lämpade kandidater utifrån studiens syfte. Detta resulterade i ett urval av informanter bestående av: en detaljplanehandläggare samt en planerare med ekologi som inriktning. Planeraren med ekologi som inriktning, kommer fortsättningsvis att benämnas som
planerare. Vidare kom snöbollseffekten att bidra med en tredje informant, bestående av stadsarkitekten för Örebro kommun. Informanten valdes att inkluderas i studien på grund av hens tongivande kunskap och delaktighet i framtagandet av studiens utvalda styrdokument: Strategi för arkitektur och byggande. Detta utfall möjliggjordes på grund av studiens kvalitativa ansats som förespråkar en flexibel
urvalsprocess (Larsen 2018, s. 124). Då den tredje informanten genererar en större mängd kvalitativa data samt en ökad förståelse för studiens forskningsområde, bidrar det även till att studiens validitet och reliabilitet förstärks. Parallellt med urvalsprocessen fick vi även en förfrågan om att delge våra slutsatser inför tjänstepersoner på Stadsbyggnadskontoret efter avslutad kandidatkurs, något vi planerar att genomföra.
2.4. Analys av insamlad data
I detta kapitlet beskrivs studiens teoretiska analysram samt analysprocessen av studiens kvalitativa data bestående av två styrdokument samt intervjuer. Syftet med analysen av insamlad data är att beskriva, förklara och tolka, där tolkningen dels går ut på att jämföra (Larsen 2018, ss. 173-174). I denna studie innebär det att resultat- och analyskapitlet kommer att präglas av en jämförelse mellan den insamlade data, där data dels ställs emot varandra, samt emot studiens forsknings- och
kunskapsöversikt. Analysen av samtlig empiri utgår utifrån en teoretisk analysram som tagits fram utifrån kunskaps- och forskningsöversikten.
2.4.1. Teoretisk analysram och analysprocess
Nedan presenteras studiens teoretiska analysram som ligger till grund för tolkningen av studiens empiriska material bestående av styrdokument samt intervjuer. Analysramen har tagits fram med utgångspunkt i studiens forsknings- och kunskapsöversikt, med stöd av metodlitteratur, med syftet att skapa en systematisk analys av studiens empiriska material. Analysramens utformning består av ett flertal pilar som hänvisar till de kategorier som pilens utgångskategori berör och mynnar ut it. De ljusa pilarna som utgår från kategorin ”Synsätt” representerar varför och används för att besvara
analysramens samtliga kategorier i relation till studiens syfte.
Pär Widén (2019, ss. 199–205) belyser vikten av att arbeta med kritiska frågor i en kvalitativ innehållsanalys, något som ligger till grund för utformningen av studiens teoretiska analysram. De kritiska frågorna analysramen vilar på är vad, hur och varför. Dessa frågor är i sin tur kopplade till studiens syfte och frågeställningar och utgör en grund för tematisering och kategorisering i
innehållsanalysen. Analysramen används på följande sätt för att besvara respektive frågeställning: 1. Vilka värden framträder gällande förtätning och grönstruktur i Örebro kommuns
styrdokument: Strategier för arkitektur och byggande respektive Grönstrategin, och hur förhåller dessa sig till varandra?
Den första frågeställningen besvaras utifrån analysramens första dimension: vad. De värden som identifieras utifrån innehållsanalysen kategoriseras sedan utifrån sociala och ekologiska värden utifrån vår forsknings- och kunskapsöversikt, där det ekonomiska hållbarhetsperspektivet exkluderats med hänvisning till studiens avgränsningar.
2. Hur prioriteras förtätningsvärden och gröna värden i planeringsprocessen?
Den andra frågeställningen besvaras med hjälp av analysramens andra dimension: hur. Prioriteringar har kategoriserats utifrån önskvärda och väsentliga, något som tar avstamp utifrån studiens kunskaps- och forskningsöversikt, där forskning (Jerome et al. 2019 s.181) beskriver dessa principer som verktyg för att fastställa grönstrukturens kvalité samt dess utrymme i policys och praxis.
3. Vad är det som möjliggör respektive försvårar implementeringen av styrdokumentens gröna värden relaterade till förtätningssvärden i detaljplaneprocessen?
Den tredje frågeställningen besvaras likaså utifrån analysramens andra dimension: hur. Denna frågeställningen har ingen teoretisk anknytning i sig, då kategorierna redan fanns förbestämda utifrån frågeställningens formulering. Implementeringen har däför kategoriserats utefter hur
implementeringen möjliggörs respektive försvåras för att på ett systematiskt sätt hantera texten samt finna mönster.
Slutligen är vi framme vid analysramens tredje dimension: varför. Denna dimension kopplar åter till studiens syfte, där vi vill förstå hur Örebro kommun förhåller sig till förtätningens påverkan på grönstrukturen. Widén (2019, ss. 199–205) beskriver denna dimension av analysen som problematiserande. Problematiseringen sker genom att vi hanterar frågorna utanför dess textsammanhang och kopplar till samhälleliga sammanhang genom att knyta an till teoretiska
perspektiv. De teoretiska perspektiven tar avstamp utifrån forsknings- och kunskapsöversikten där två primära synsätt på naturen redovisas. Tonell (2010, s. 36) redogör för att hur människans syn på naturens värde resulterar i vilket utfall naturen får i praktiken. I denna studie används det för att förstå
och förklara varför Örebro kommuns förhållningssätt till gröna värden ser ut som det gör, utifrån kommunala styrdokument kombinerat med planerarens perspektiv som framkommit under intervjuer. Fejes och Thornberg (2019a, s. 37) beskriver hur varje kvalitativ studie är unik och även dess
analytiska arbetssätt. Vi har här presenterat hur vår teoretiska analysram har anpassats för att skapa en förståelse och besvara denna studies syfte och frågeställningar. Att analysen utgår utifrån den
teoretiska analysramen innebär dock inte att andra aspekter som belysts i det empiriska materialet inte beaktats, utan dessa har getts utrymme i analysen såväl som i redovisningen av resultat.
Analysprocessen utgår utifrån den tidigare presenterade analysramen. Som ett första steg i
analysprocessen började vi, efter att ha läst styrdokumenten ett antal gånger, markera allt kopplat till förtätning och grönstruktur med olika färger. Utifrån detta kunde vi identifiera värden som vi sedan kategoriserade efter analysramens teman: sociala och ekologiska värden. För att sedan på ett enkelt och systematiskt sätt, finna uttryck och studera dess sammanhang, använde vi de identifierade värdena som sökord i dokumenten. Parallellt med detta genomförde vi samtliga av studiens intervjuer. När dessa transkriberats, markerade vi texten med olika färger utifrån analysramens teman. Sedan följde ett arbete med att klippa och klistra ur vår intervjudata, för att systematisk hantera texten utifrån analysramen och tydliggöra samband och teman. Här utgick vi utifrån Holme och Solvangs (1997, s. 142) rekommendation att använda sig av citat som en del av innehållsanalysen. Vi använde oss av ett selektivt angreppssätt för att knyta vissa specifika citat till analysens olika teman. Citaten som presenteras i vårt analys- och resultatkapitel har därför valt ut utifrån den teoretiska analysramen och utgår utifrån vårt empiriska material bestående av styrdokument såväl som intervjudata.
2.5. Metoderfarenheter
Det går att konstatera, att utifrån studiens syfte kopplat till förtätning och grönstruktur, att det finns ett stort utbud av litteratur och forskning. Utifrån detta har en svårighet varit för oss varit att förhålla oss till studiens avgränsningar, då det hela tiden funnits många perspektiv och intressant forskning att inkludera. Vi har ett flertal gånger behövt revidera vårt material och knyta an till våra avgränsningar till följd av det stora forskningsområdet. Att vi i studien kombinerat en innehållsanalys med intervjuer har på många sätt varit fördelaktigt, samtidigt som det har varit tidskrävande. Detta har vi hanterat genom kontinuerliga avstämningar utifrån ett veckoschema för att säkerställa att arbetet blir klart inom utsatt tidsram. Intressant för studiens ämne hade varit att inkludera ännu en metod, såsom observation, där det praktiska utfallet av styrdokumenten hade kunnat studerats. På grund av studiens omfattning gjordes här en avvägning, där en intervju med en planarkitekt på Detaljplaneenheten ersatte en observation, eftersom detaljplaner är juridiskt bindande och speglar det verkliga utfallet. Intervjuer med tjänstemän bidrar även med ett planeringsperspektiv, som hade förbisetts vid en observation,
något som var avgörande för att besvara studiens syfte och kom därav att ligga till grund för vårt metodval.
Då våra intervjuer var specifikt inriktade mot tjänstepersoner, fanns ingen möjlighet för oss att genomföra en testintervju. Detta bidrog till en svårighet kring frågornas utformning samt att förutsäga tidsomfattningen för respektive intervju. Efter den första genomförda intervjun reviderade vi och utvecklade frågorna inför kommande informanter, för att säkerhetsställa att intervjuerna fångade in de aspekter och perspektiv de syftade till. I efterhand kan vi även konstatera att innehållsanalysen hade vissa bristfälliga aspekter. Att som vi från början tänkte, jämföra Strategi för arkitektur och byggande med Grönstrategin, visade sig inte vara fullt så enkelt då styrdokument är av helt olika karaktär och inte går att ställa mot varandra. Fördelaktigt hade varit att endast förhålla sig till Strategi för arkitektur och byggande, då denna beskriver hela stadens utveckling samt även behandlar gröna värden. Här hjälpte vår teoretiska analysram oss att på ett systematiskt sätt hantera samtliga dokument jämlikt, trots dess olika omfattning och ämnesområden.
Slutligen kan studiens teoretiska analysram konstateras varit väl behjälplig vid hanteringen av data i innehållsanalysen. Dess brister kan i efterhand kopplas till att kategoriseringen av prioriteringar, som väsentliga eller önskvärda, visade sig innefatta en del svårigheter. Det var svårt att urskilja
prioriteringar i det empiriska materialet, och ännu svårare att kategorisera dem efter väsentliga och önskvärda. Detta hanterades genom att vi gjorde en tolkning av önskvärda och väsentliga
prioriteringar utifrån väsentliga prioriteringar som redan genomförda åtgärder och önskvärda prioriteringar som framtida åtgärder.
2.6. Validitet och reliabilitet
Holme och Solvang (1997, s. 167) uttrycker att reliabiliteten förstärks utav ett noggrant och
uppmärksamt arbetssätt under hela studieprocessen. Utifrån detta har vi därför kontinuerligt granskat vårt material, utarbetat en tydlig analysmodell samt genomfört noggranna transkriberingar av
intervjuerna. Som tidigare nämnt har vi under hela arbetsprocessen även haft ett flexibelt arbetssätt, exempelvis då vi ändrade intervjufrågorna efter första intervjun. Denna flexibla process och kritiska förhållningssätt har bidragit till att vi haft mer relevant data som sammantaget gett en bättre grund för våra slutsatser, något som stärker studiens validitet (Larsen 2018, s. 130). Trovärdigheten i våra slutsatser förstärks ytterligare genom att vi har återkopplat till samtliga informanter för att
säkerhetsställa att vi uppfattat samt citerat dess uttalanden korrekt, innan vi har färdigställt resultat- och analyskapitlet. Genom att vi under vårt metodkapitel varit transparenta med en detaljerad
beskrivning av vårt tillvägagångssätt samt redovisat svårigheter och beslutsfattande, ökas möjligheten för läsaren att granska forskningsprocessen och kontrollera dess tillförlitlighet (Denscombe 2016, s.
421). Under metodkapitlet har vi genomgående diskuterat och motiverat vårt urval, av fall såväl som dokument och informanter, och diskuterat dess representativitet och generaliserbarhet (Fejes & Thornberg 2019b, s. 479).
Slutligen menar Denscombe (2016, ss. 226–227) att det går att anta att ett forskningsproblem förstås bättre om det studeras utifrån olika perspektiv. I denna studie inkluderas olika tre olika
planeringsperspektiv utifrån intervjuer med tjänstepersoner kombinerat med en dokumentanalys, något som tillsammans utgör en metodkombination, i sammanhanget kallat triangulering. Trianguleringen bidrar därav till att vi har en bättre grund för våra slutsatser, jämfört med om vi endast inkluderat en metod där enbart ett perspektiv hade beaktats.
2.7. Etiska överväganden
Vid genomförande av studiens intervjuer har vi utgått utifrån det grundläggande individskyddskravet där vi genom en dialog med samtliga informanter redogjort för dess rättigheter samt våra
skyldigheter. Vetenskapsrådet (1990) konkretiserar individkravet genom följande fyra kriterier. − Informationskravet: Informanten ska vara väl informerad av forskningens syfte samt
deltagarens roll i projektet. Det ska vara tydligt framställt att informanten får avbryta sin medverkan när den vill samt att det är frivilligt att delta.
− Samtyckeskravet: Informanten är väl informerad om dess medverkan och får själv
bestämma sina villkor för deltagandet, om informanten vill avbryta sin medverkan ska detta ske utan några negativa följder.
− Konfidentialitetskravet: Konfidentialitet ska till högsta möjlighet beaktas där informantens identitet och personuppgifter ska förvaras så att ingen obehörig kan ta del av dessa
uppgifter.
− Nyttjandekravet: Uppgifter från enskilda personer som har deltagit som informanter får enbart användas för forskningsändamålet och inte i några andra sammanhang.
3. Kunskaps- och forskningsöversikt
Inledningsvis avser detta kapitel att presentera olika synsätt på naturen i den urbana miljön. Vidare redovisas en övergripande kunskapsbild av tidigare forskning utifrån studiens forskningsämne. Forskningen som redovisas har en stark anknytning till det ekologiska och sociala
hållbarhetsperspektivet. Kapitlet avslutas med en sammanfattning av kunskaps- och
teoretiska analysram. Slutligen kommer det belysta kunskaps- och forskningsläget att ligga till grund för tolkning och förståelse av studiens resultat.
Vi har använt oss av databaserna Primo, IBSS (international bibliography of the social sciences), Libris, Diva samt SwePub. Vidare har vi funnit relevant litteratur genom att läsa avhandlingar samt uppsatser inom forskningsämnet, för att sedan söka oss vidare utifrån dess källförteckning. I den mån det gått, har vi strävat efter att utgå utifrån uppdaterad och aktuell information. Vissa avhandlingar kan anses föråldrade, såsom Rådberg (1988), dock vi gjort bedömningen att den forskning som belyses utifrån denna avhandling fortfarande är relevant för studiens ämne. Vidare har vi använt oss av funktionen “Peer-reviewed”, det vill säga vetenskapligt granskande, för att säkerhetsställa källornas tillförlitlighet. I databaserna har vi använt oss av olika kombinationer av sökorden: green
infrastructure, density, urban planning, sustainability, social development, ecological development, compact city, urban green space.
3.1. Olika synsätt på naturens värde
I Delbetänkande av Plan- och bygglagen (1994, s. 93) belyses grönstrukturens många olika funktioner, allt från sociala, estetiska, kulturella eller ekologiska. Tätortens grönstruktur har en tendens att
kännetecknas av en mångfunktionalitet där den kan fylla flera sociala funktioner och även vara värdefull för dess ekologiska funktion för staden. Tonell (2010, s. 36) redogör hur naturen kan få olika roller inom stadsplaneringen, vilket grundar sig på samhällets rådande värderingar samt vad
människor anser är värt att bevara. Värderingarna tas i uttryck i politik och i den fysiska miljön. Naturen ses ofta genom dess värden, där två primära synsätt på naturen har identifierats:
−
Teknokratiskt synsätt betonar att människan bör söka herravälde och ha makt över naturen. Det innebär att människan ser naturen utifrån dess instrumentella värde, där naturen ses som en resurs för människans nytta och behov.−
Strikt ekologiskt synsätt menar att människan inte bör utnyttja naturen genom att manipulera eller exploatera den. Människan bör istället anpassa sig till naturen och inte ingripa i naturens naturliga skeende. Inom detta synsätt talas det om naturens intrinsikalt värde dvs. egenvärde eller icke-instrumentellt värde. Detta är ett värde som existerar oberoende av människans värderingar och behov (Tonell 2010, s. 36).Ur ett historiskt perspektiv går det att utläsa hur synen på naturen har förändrats. Detta avläses i lagstiftningar och planformuleringar, men utläses i praktiken genom stadsplaneringen. Naturen har gått från att ha ett instrumentellt värde till ett egenvärde, dock dominerar fortfarande ett synsätt på naturen genom dess instrumentella värde. I en värld där sociala, ekonomiska och ekologiska intressen
ständigt står emot varandra räcker det inte att argumentera för naturen utifrån dess egenvärde. Generellt sett har urbana studier haft störst fokus på de sociala, politiska och ekonomiska aspekterna snarare än de ekologiska. I slutändan avgör politiken vad som ska prioriteras i den fysiska planeringen, en fråga som lyfts är då “Vem talar för blåsippan?” (Tonell 2010, s. 37).
Tonell (2010) beskriver att naturens ses som fritidsområden i Regionplan för Stockholmstrakten år 1958. All form av natur, som inte är disponerad för bebyggelse, identifierats som betydande för människors rekreation och friluftsliv. Naturen nämns endast som en resurs för människans intresse och behov, inget nämns kring naturens egenvärde oberoende av människan. Aspekter som exempelvis ekosystemtjänster benämns inte. Utifrån Regionplan för Stockholmstrakten (1958) konstaterar Tonell (2010, s. 40) att naturen sågs utifrån ett teknokratiskt synsätt, med fokus på dess instrumentella värde. I Regionplanen från år 1978 (som antogs av Regeringen år 1982) menar Tonell (2010, s. 41) att ett skifte kan utläsas från ett huvudsakligt fokus på naturen som resurs för friluftsliv, för att övergå till naturen som resurs för jord- och skogsbruk. Vidare fastslås det att natur i anslutning till bebyggelse ska bevaras och förvaltas så att tillgängligheten och användningen ökar. Naturen har fortfarande ett instrumentellt värde där naturen bevaras för att tillgodose människors behov, med störst fokus på bevarande av jord- och skogsbruksmark (Tonell 2010, s. 41).
Från slutet av 1970-talet fram till idag har stora förändringar skett inom den fysiska planeringen, speciellt kopplat till naturen och grönstrukturens värde. Det startades i början av 1970-talet med gedigna grön-inventeringar, Internationella Naturvårdskonferensen genomfördes i Stockholm år 1972 och en ny Plan- och Bygglag slog igenom år 1987. Vidare förtydligades miljölagstiftningen, Sverige fick en miljöbalk, Riksdagen antog miljömål och miljöbedömningar av enklare variant ersattes av omfattande miljökonsekvensbeskrivningar. I kombination med detta framkom ständigt nya
miljöproblem och politikernas miljöbeslut fick stor påverkan, naturen har vid denna tid blivit högst politisk. Den senaste Regionplanen för Stockholmsregionen år 2010, menar Tonell (2010) har ett tydligt fokus på att säkra värden genom förvaltning och utveckling. Ett landskapsperspektiv har utvecklats samt fyra primära områden har lyfts fram; öppna marker för betesdjur, hästverksamhet, förnyelsebar energi och övergödning. Vidare lyfter Regionplanen vikten av att säkra och utveckla den biologiska mångfalden. Gröna samband identifieras genom miljökonsekvensbeskrivningar och markeras i plankartan, något som alltid ska tas hänsyn till vid exploatering (Tonell 2010, ss. 41-42). Tonell (2010) menar att trots dagens omfattande kunskap kring naturens betydelse, så prioriteras andra intressen över naturen. Han menar att naturen som bevaras oftast planeras för att passa stadsbilden och upprätthålla människans behov. Dessutom behöver motiveringen för naturens bevarande vara stark, att hänvisa till naturens egenvärde räcker sällan. Det finns en skillnad mellan stadsplaneringen och dess
oövervinnlig. Tonell (2010, s. 42) menar att synen på naturen inte har förändrats i den reella stadsplaneringen, trots all ny kunskap. I stadsplaneringen och lagtexterna har blåsippan idag fått en röst, men få lyssnar och handlar efter den.
3.2. Grönstrukturens ekologiska värde
Bristen av gröna miljöer är ett vanligt förekommande fenomen i tätorter som har negativa följder för samhället. Ur ett ekologiskt perspektiv påpekas underskottet av grönstruktur i alla tätorter, där den bebyggda miljön med hårdgjorda ytor påverkar och stör olika ekologiska funktioner. För att öka den biologiska mångfalden förespråkas en vildvuxen natur och sammanhängande gröna stråk för att bevara den biologiska mångfalden och i sin tur stärka stadens ekologiska hållbarhet (Uggla 2012, ss. 82–83). Alla åtgärder för att öka och bevara antalet gröna miljöer är uppmuntrande och positiva som en följd av dagens brist på grönstruktur (Nordmalm, Isakson & Burman 1999, s. 54).
Det förändrade landskapet som har växt fram genom stadsplaneringens exploatering av mark har bidragit till att växt- och djurarters livsmiljöer gått förlorade. Den ständiga exploateringen i staden med nya bostäder och vägar ökar fragmenteringen där naturen ersätts med hårdgjorda ytor av betong och cement. Konsekvenserna till detta blir en försämrad biologisk mångfald där arter som tidigare funnits på platsen tvingas flytta och försvinna från platsen. Denna typ av exploatering samt
uppsplittring av andra naturtyper, landskap och djurs population är det största hotet mot den biologiska mångfalden (Nordmalm, Isakson & Burman 1999, s. 20). Det finns dock positiva tillfällen då arter har tillkommit genom stadens exploatering och genom människans tillvaro, exempel på detta är genom byggnadernas utformning och människans införande av blommor och växter i dess trädgård som lockar till sig djurarter som tidigare inte funnits på platsen (Nordmalm, Isakson & Burman 1999, s. 8). I Delbetänkande av Plan- och bygglagen (1994, ss. 91, 95–96) redogörs grönstrukturens betydande roll i omhändertagandet av dagvatten samt regleringen av vattenflöden, något som kommer bli allt viktigare i takt med klimatförändringarna. De gröna miljöerna fungerar som infiltration av dagvattnet, där vattnet renas innan det når de stora ledningsnäten. Kraftiga regnfall kan skapa höga vattenflöden där grönstrukturen kan fördröja de stora vattensamlingarna, vilket minskar risken av föroreningar i dagvattnet. Andra ekologiska funktioner som grönstrukturens växter och träd fyller i staden är dess bidrag till en förbättrad luft, en temperaturutjämning, skugga samt en förhöjd luftfuktighet.
Vidare anses bristen av de gröna miljöerna i den urbana miljön bidra negativt till luftföroreningar av stoftpartiklar, höga bullernivåer, stora temperaturskillnader, dålig infiltration av regn- och dagvatten samt ett få antal träd och buskar som bidrar till en avsaknad rumslig stimulans (Nordmalm, Isakson & Burman 1999, ss. 37–38).
3.3. Grönstrukturens sociala värde
Dempsey, Bramley, Power och Brown (2009, s. 289) redogör för hur social hållbarhet generellt är ett väl accepterat såväl som ett frekvent använt begrepp, men att en tydlig definition kring dess exakta innebörd fortfarande saknas. Vidare definieras social hållbarhet, inom den urbana kontexten, genom två dimensioner. Studien redogör för de sociala hållbarhetsdimensionerna utifrån jämlik tillgång och hållbarheten i samhället generellt. I den första dimensionen identifieras tillgängliga grönområden som ett mått på social jämlikhet. Dempsey et al. (2009, s. 292) menar att grönområden går att utläsa direkt i den fysiska miljön, dels utifrån huruvida de existerar, men även utifrån dess faktiska tillgänglighet. Den urbana grönstrukturen har även en påverkan på segregationen i staden. Arnstberg och Bergström (2010, ss. 86–88) hänvisar till en planering med ett integreringsfokus, för att minska segregationen i staden och redogör för hur det geografiska avståndet speglar det sociala avståndet mellan olika befolkningsgrupper. Grönområden har här en avgörande roll för att binda samman staden. De bör vara väl integrerade i bebyggelsen och fungera som en sammankoppling av olika bostadsområden, snarare än att skilja dem åt.
Zhou och Parves Rana (2011, s. 173) undersöker urbana grönområdens bidragande till den sociala hållbarheten genom att mäta dess ekonomiska värde samt tillgänglighet. Forskarna menar, att som en konsekvens av urbaniseringen och dess befolkningstillväxt, tenderar grönområden att placeras i stadens periferi snarare än i stadskärnan. Studien fastslår att en strävan efter att bevara grönstrukturen även i den urbana miljön bör vara högsta prioriterat utifrån dess påverkan på människors livskvalité. Vidare betonas gröna miljöers skapande av sociala värden såsom rekreationsmöjligheter, estetisk tillfredställning, psykologiskt- och fysiskt välmående samt sociala band. Grönområdens fördelar går sedan att koppla till olika grupper i samhället utefter kön, ålder, yrke, kultur och utbildningsbakgrund. Att finna specifika mått, för att mäta grönområdens sociala värde utifrån ett ekonomiskt perspektiv, visas vara begränsat och problematiskt (Zhou & Parves Rana 2011, ss. 173, 183).
Vidare bekräftas urbana grönområdens starka korrelation till människors välbefinnande av Jennings, Larson och Yun (2016, ss. 1–2, 8). Tillgängliga grönområden ses som en betydande faktor kopplat till den fysiska, psykologiska samt sociala hälsan. Huruvida grönområdena är jämt fördelade över staden och tillgängliga för samtliga invånare konstateras dock inte vara fallet i de flesta städer. Grönområdens betydande roll för människors fysiska aktivitet konstateras i studien vara väl bekräftad utifrån
omfattande forskning. Jenning, Larson och Yun (2016) belyser grönområdens stora påverkan på den generella hälsan samtidigt som Wang och Yuan (2017) betonar grönområdens inverkan på livskvalitén som sådan. Vikten av att grönstrukturen aldrig ska underskattas eller bortprioriteras utifrån dess sociala värde belyses av ett flertal forskare (Jenning, Larson & Yun 2016; Ståhle 2008; Thunström 2009; Uggla 2012; Zhou & Parves Rana 2011). Avslutningsvis redogör Uggla (2012, ss. 82–83) för
hur grönstrukturens bevarande ses utifrån olika perspektiv. I de fall grönstrukturen syftas till att bevaras utifrån dess sociala värden, förespråkas välkonstruerade parker för att möta människans behov.
3.4. Diskursen mellan tät och gles stad
Ståhle (2008, s. 144) redogör för hur förtätning ofta används som motsats till urban sprawl dvs. utglesning. Förtätning och urban sprawl har präglat planeringsdiskussioner under 2000-talet, inte minst kopplat till exploatering av grönstruktur utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Förtätning kontra urban sprawl har tidvis skapat “dödlägen” inom den urbana stadsplaneringen och skapat en dikotomi mellan täthet och grönstruktur, något som Ståhle (2008) menar är missvisande. Vidare belyser Wang och Yuan (2017, s. 186) att, huruvida staden utvecklas genom förtätning eller urban sprawl, har en stor påverkan på huruvida staden ses som grön eller ej. Thunström (2009, s. 156) menar att begrepp som generellt används i motsats till varandra är tät/gles, stad/land, innerstad/förort och har en stor betydelse för diskursen mellan förtätning och urban sprawl. Rådberg (1988, s. 31) menar att fördelarna med ett lågt exploateringstal, så som markkontakt, trädgårdar, sol och grönska, ofta är nackdelarna med ett högt exploateringstal. Samtidigt som nackdelarna med ett lågt exploateringstal, så som långa avstånd till skolor, service och dess ökande bilberoende, är fördelarna med en tätbebyggd stad.
Vidare påpekar Neuman (2005, s 16) att människan ska vara försiktig med att dra alltför konkreta slutsatser kring vad som ses som fördelar kopplat till olika urbana miljöer. Han menar att vad som ses som attraktivt speglas av personliga preferenser och skiljer sig därför personer sinsemellan. Kriterier för vad som generellt ses som attraktivt för den urbana staden är tillgängliga grönytor, bra skolor, trygghetskänsla, lugna gator m.m., något som ofta är kopplat till förorter. Neuman (2005, s. 16) belyser dock att det finns lyckade exempel på städer som karaktäriseras av en hög täthet och samtidigt innefattar de kriterier som tidigare klassats som attraktivitetsfaktorer för den glesa förorten, såsom tillgängliga grönytor. Dessa exempel är städer såsom Barcelona, San Francisco, Prag och Amsterdam. Sammantaget menar Thunström (2009, s. 156) att förtätning och urban sprawl som motsatsbegrepp skapar en norm i stadsplaneringen, utefter antagandet att till exempel funktionsuppdelning korrelerar med försämrad hälsa, försämrad ekonomi, försämrad miljö samt negativa avstånd, medan det går att anta funktionsintegrering gynnar desamma. Slutligen framkommer det i Thunströms (2009, s. 156) studie att integration, identitet, blandning samt mångfald är centrala normer i stadsplaneringen. Normerna talar för en mångfunktionalitet vilket sedan tas i uttryck genom förtätning och stadsmässighet i konstruktionen av fysiska ideal.
3.5. Diskursen mellan tät och grön stad
Ståhles (2008, s. 158) studie av tio bostadsområden i Stockholm bekräftar att i stadskärnan finns det färre grönytor jämfört med i förorterna i utkanten av staden. När grönytornas totala area divideras med areans population blir skillnaden märkbart större. Individers upplevda känsla av grönytors
tillgänglighet korrelerar dock inte med dess faktiska närhet. I Stockholms stadskärna upplever befolkningen en större tillgång till grönytor än i förorterna, trots att grönytorna i förorterna tar upp större yta i den fysiska miljön. Detta förklaras genom grönytornas integrering i stadsplaneringen. I Stockholms innerstad har grönytor i hårdgjorda ytor i större mån integrerats och skapat ett
sammankopplat nätverk av gröna mindre och större områden, något som ökat grönytornas tillgänglighet. Ståhle (2008, s. 158) belyser att förorterna kan, genom förtätning, skapa en tätare stadsdel med högre tillgänglighet av grönytor. Studiens resultat visar att det går att förena en tät och grön stad och samtidigt bidra till en effektiv markanvändning och jämlik distribution av grönytor. Moa Thunström (2009, ss. 95–96) menar likaså att en grön stad inte är en negativ motpol mot en tät stad, på samma sätt som tät kontra gles stad. Hon menar att uppfattningen om att förtätning går att kombinera med en god tillgång till grönstruktur är vanlig. Kombinationen tät och grön stad löses främst genom parker och genom att beväxtliga små “mellanrum” i staden.
Vidare belyses relationen mellan tät och grön stad även i Wang och Yuans (2017, ss. 186–187) studie. Studiens syfte är att undersöka relationen mellan brutto befolkningstäthet, stadens grönska, BNP per capita samt stadsspecifika egenskaper, utifrån kinesiska städers kontext. Resultatet stödjer den allmänna tron att täta städer förbättrar luftkvalitén och förminskar koldioxidens fotavtryck per capita. En ökad befolkning minskar dock grönytor per capita, något som enligt Ståhle (2008, s.167)
kompenseras av att grönytors tillgänglighet ökar i tätbebyggda städer. Även Wang och Yuan (2017) menar, att för att undvika täthetens negativa påverkan på den urbana grönstrukturen, behöver grönytorna därför tillgänglighetsgöras (Wang & Yuan 2017, ss. 186–187).
Ytterligare en studie, gjord av Demsey (2012, s.133), bekräftar att desto tätare bostadsområdena är, desto mindre allmänna grönytor finns till de boendes befogande. Denna studie visar dock att gröna miljöer används mindre av de boende i de täta delarna av staden, än i de glesare områdena. Studiens deltagare, oavsett dess geografisk boendeort, menade att de inte använde de allmänna grönytorna lika frekvent som andra servicefunktioner. Bakomliggande orsaker till detta kan i sin tur kopplas till grönytornas omvårdnad och hur platsen uppfattas ur ett säkerhetsperspektiv, vilket påvisar att människors val att använda allmänna grönytor inte är kopplat till bostadstäthet. Att grönytors användbarhet snarare är kopplad till parkers säkerhet och omvårdnad än förtätning, har även
Burton (2000, ss. 1987–1988), där förtätningens påverkan på olika sociala faktorer undersöks, att korrelationen mellan förtätning och tillgängliga grönområden även anses vara svag.
3.6. Grönstrukturens komplexitet i planeringsprocessen
I dagsläget präglas samhällsplaneringen av ett hållbarhetsparadigm, vilket bidragit till att de gröna miljöernas värde har ökat och tenderar att bli föremål för bevarande (Ståhle 2008, s. 144). I takt med att staden expanderar och byggs ut i stadens utkanter så blir det allt viktigare att den kommunala planeringen beaktar dess gröna värden i planeringsprocessen för att kunna tillgodose staden med en tätortsnära natur. Genom att beakta grönstrukturen i planeringsprocessen kan störningar på de ekologiska faktorerna minska och bidra till en grönare stad (Nordmalm, Isakson & Burman 1999, s. 54). Vidare menar Nordmalm, Isakson och Burman (1999, ss. 37–38) att den befintliga grönstrukturen inte enbart bör bevaras, utan även stärkas genom att förvandla hårdgjorda ytor till gröna ytor.
Gemensamt bidrar detta till en attraktiv stadsmiljö med en god ekologisk stadsbyggnadskonst. I planeringsprocessen menar Nordmalm, Isakson och Burman (1999, s. 6) att styrdokument kan vara vägledande för att stärka grönstrukturen i den fysiska miljön. Genom att följa dess mål och visioner så kan ett långsiktigt arbete med att inkludera grönstrukturen i tätorterna fortgå.
Den urbana planeringen präglas av att väga olika samhällsintressen emot behovet av att bevara jämlika och ekologiskt fungerande grönytor. Stora grönytor ses ofta som en antites mot staden och något som skapar polariserade landskap fria från sociala och ekologiska interaktioner. I en studie utav Erixon, Borgström och Andersson (2013) utmanas synen på grönytor som polariserande genom att undersöka ett mer integrerande och operativt arbetssätt kring storskaliga grönstrukturer. Detta görs genom att inkludera begreppet resilience som ett teoretiskt ramverk. Resilience defineras i studien som” how much disturbance a system can handle before it “flips” into a new regime or a new behaviour – such as, for instance, from a clear-water lake to a turbid one” (Erixon, Borgström & Andersson 2013, s. 352). Vidare beskriver forskarna resilience som ett sätt att förstå socio-ekologisk integration samt hur processer och funktioner, på olika skalor i tid och rum, påverkar varandra olika (Erixon, Borgström & Andersson. 2013, s. 352).
Studien identifierar resilience som ett planeringsverktyg som kan introducera komplexitet och därmed synliggöra synergier vilket bidrar till en effektiviserad och förbättrad planering. Genom att belysa förändring kan resilience skapa nya ekologiska perspektiv på bevarandet av grönstruktur och på så sätt erbjuda konstruktiva lösningar för ”dödlägen” inom planeringen, något som tidigare belysts av bland annat Ståhle (2008, s. 144). Slutligen menar studien att genom att se på grönstruktur genom begreppet resilience skapas en tydlighet, enkelhet och legitimitet, något som är fördelaktigt i framtagande av gemensamma mål. Tydliga gemensamma mål är en förutsättning vid skapandet av hållbara större grönytor som varar över tid (Erixon, Borgström & Andersson 2013, ss. 351–353).
I studien redogörs svårigheter kring en ökad komplexitet vid hanteringen av ekologiska värden. Särskilt inom stadsplanering, då en upplevd efterfrågan av förenklade och mätbara tabeller tenderar att begränsa hur många ”lager” av information rådande planeringspraxis kan hantera. I en av studiens workshops exemplifieras detta genom följande citat av en stadsplanerare och ekolog:
It can be problematic to handle new [ecological] knowledge and data that comes in to the planning process as you go along, for example new migration paths for animals and plants. The importance of these can be a real challenge to communicate to developers, landowners, consultants and other stakeholders.
(Erixon, Borgström & Andersson 2013, s. 364) Vidare belyser forskarna att det är i de stora grönområdena det finns flest möjligheter, men även begränsningar. I och med den omfattande storleken på grönområdena, som främst är lokaliserade i tätortens utkant, skapas där en biologisk mångfald samtidigt som marken ofta ses som attraktiv för exploatering. Konflikten kring de gröna områdena tenderar då att få ett formellt reserverande skydd eller ses som områden för utvecklingsmöjligheter (Erixon, Borgström & Andersson 2013, s. 364). I Delbetänkande av Plan- och bygglagen (1994, ss. 204–205) redogörs den främsta åtgärden, för bevarandet av grönstruktur, som en fördjupad kunskap för att uppmärksamma grönområdens betydelse för bevarande. Detta skapar en ökad tyngd vid intressekonflikter gällande markexploatering. Här behövs ett helhetsperspektiv i varje kommun, där kunskap kring grönstrukturens samtliga aspekter bör inkluderas för att få förståelse över att en enskild exploatering kan påverka den sammanhängande grönstrukturen och dess helhet. Denna kunskap bör sammanfattas inom ramen för översiktlig planering för att skapa en ökad omsorg och ett förbättrat skydd av den urbana grönstrukturen.
I implementeringen av grönstruktur i planeringsprocessen kan två typer av principer identifieras, dessa kan betecknas som väsentliga samt önskvärda för att nå en hög kvalitet på grönstrukturen i den urbana staden. De väsentliga principerna representerar de faktorer som bör tillämpas i planeringsprocessen, vilket möjliggör grönstrukturens höga kvalité. De önskvärda principerna är inte lika centrala och omnämns mer sällan i planeringspolitiken. Dessa principer har framkommit för att fastställa grönstrukturens höga kvalité och hur de i sin tur framkommer i policys och praxis (Jerome, Sinnet, Burgess, Calvert & Mortlock 2019, s. 181).
3.7. Sammanfattning
Sammantaget ligger den redovisade forskningen i kunskaps- och forskningsöversikten till grund för studiens teoretiska analysram, där specifika delar ur kapitlet valts ut och tillämpats i den teoretiska analysramen på följande sätt. Studiens första avsnitt, där Tonell (2010, s. 36) redogör för två primära synsätt på naturen, utgör grunden för vår förståelse av Örebro kommuns förhållningssätt till relationen mellan förtätning och grönstruktur. Sammantaget förklarar Tonells (2010) synsätt varför Örebro
