”Könsskillnader kan ej pratas bort” : Gymnastiklärarnas argumentering kring samundervisning i Tidskrift i gymnastik, 1968–1980.

”Könsskillnader kan ej pratas bort”

Gymnastiklärarnas argumentering kring samundervisning i Tidskrift i gymnastik, 1968–1980.

”Gender differences cannot be eliminated”

Författare: Mikaela Balkevärn

Termin 9, 2020

Examensarbete: Avancerad nivå, 15 hp Huvudområde: Idrottsvetenskap

Ämneslärarprogrammet, Idrott och hälsa Va

Institutionen för hälsovetenskaper, Örebro universitet. Handledare: Daniel Alsarve, Forskare, Örebro universitet Examinator: Mikael Quennerstedt, Professor, Örebro universitet

Sammanfattning

Att särskilja könen vid undervisning är en debatt som sträcker sig långt tillbaka. Studier påvisar hur komplex frågan är utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Det påvisas å ena sidan att samkönade undervisningssituationer gynnar flickor i deras lärande och självständighet. Å andra sidan påvisas att ett särskiljande av könen stärker könsrelaterade föreställningar. Det saknas dock ett historiskt perspektiv i frågan rörande ämnet idrott och hälsa. Den här studien syftar därför till att undersöka gymnastiklärarnas argumentering rörande samundervisning ur ett historiskt perspektiv. För att uppnå studiens syfte valdes en kvalitativ ansats med

textanalys som metodologisk tillvägagångssätt. Med hjälp av Hirdmans genusteori

analyserades gymnastiklärarnas argumentering. Undersökningen sträcker sig över en tolv års period och resultatet påvisar gymnastiklärarnas tudelade åsikter i frågan. Merparten av motståndare till samundervisning grundade sina åsikter i termer av dikotomi och manlig hierarkiskt överordning. Till exempel fruktade man att manliga elever inte kunde utveckla sin fulla potential i närvaro av kvinnliga elever. Det återfanns även argument som fann

gynnsamhet i såväl samkönad som könsuppdelad undervisning. Dessa argument grundades ofta i termer av komplettering. Gymnastiklärare som ansåg att samundervisning var att föredra resonerade ofta i termer av större reformeringar för att bryta könsrollsproblematiken. Studiens slutsats är att elevsammansättning är en viktig komponent i

undervisningssammanhang. För att uppnå jämställdhet mellan könen krävs det att en ökad mångfald av områden som genomsyrar debatten. Det krävs en ökad mångfald kring kunskapen om vad samundervisning innebär. Det resulterar i att det även krävs en ökad kompetens hos idrottsläraren. Annars finns risken att samundervisning baseras på pojkars undervisningsvillkor med flickor som närvarande. En sådan undervisning kommer i större utsträckning att gynna viss del av elevgruppen.

Innehållsförteckning

INLEDNING ... 1

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 2

TIDIGARE FORSKNING ... 2

ARGUMENT MOT SAMUNDERVISNING I IDROTT OCH HÄLSA ... 3

ARGUMENT FÖR SAMUNDERVISNING UNDER FÖRUTBESTÄMDA FORMER ... 4

ARGUMENT FÖR SAMUNDERVISNING I IDROTT OCH HÄLSA ... 5

SAMUNDERVISNING UR ETT HISTORISKT PERSPEKTIV ... 6

SAMMANFATTNING AV TIDIGARE FORSKNING ... 6

HISTORISK BAKGRUND ... 7

TEORETISKT PERSPEKTIV ... 10

METOD, MATERIAL OCH AVGRÄNSNINGAR ... 12

KVALITATIV TEXTANALYS ... 13

KÄLLMATERIAL OCH AVGRÄNSNINGAR ... 15

ETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 16

RESULTAT ... 17

ARGUMENT MOT SAMUNDERVISNING ... 17

ARGUMENT FÖR SAMUNDERVISNING UNDER FÖRUTBESTÄMDA FORMER ... 21

ARGUMENT FÖR SAMUNDERVISNING ... 25

SAMMANFATTNING AV RESULTAT ... 28

DISKUSSION ... 28

RESULTATDISKUSSION ... 29

METODDISKUSSION ... 33

STUDIENS KUNSKAPSBIDRAG BEAKTANDE FRAMTIDA YRKESROLL ... 36

SLUTSATSER ... 38 VIDARE FORSKNING ... 39 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 40 KÄLLFÖRTECKNING... 40 LITTERATURFÖRTECKNING ... 42 ELEKTRONISKA KÄLLOR ... 44

Inledning

Målsättningen för undervisningen måste vara klar. Det är inte säkert att man tillgodoser de psykologiska kraven genom att åsidosätta de fysiologiska. 70-talets krav ska väl vara att såväl flickors som pojkars individuella olikheter tillgodoses. Könsskillnader kan ej pratas bort (Sandström, 1970, s. 207 f).

Eskil Sandström

Tidskrift i gymnastik 1970 (häfte 6-7. s. 207 f.). Vägen mot en jämställd utbildning har präglats av många hinder. Könens olika förutsättningar till utbildning återspeglas genom historien i form av exkludering av kvinnliga studenter, som ett resultat av samhällets starka könssegration. Det resulterade i enskilda flickskolor, med andra samhälleliga syften än pojkarnas utbildning. Kraven på en mer enhetlig utbildning drevs främst av socialdemokraterna. År 1973 lämnade de sista kvinnliga studenterna

flickskolorna som avvecklats för att uppnå socialdemokraternas vision. Samundervisning har generellt setts som en viktig symbolfråga för kvinnor och mäns lika rättigheter, eftersom det symboliserar en jämställd utbildning (Schånberg, 2001). Trots det skiljer sig frågan i

förhållande till ämnet idrott och hälsa1_{. Samundervisning i ämnet innefattar inte}

nödvändigtvis en jämställd idrottsundervisning. Det fanns, som Sandström påvisar, forskning som pekade på pojkars och flickors olika fysiologiska förutsättningar, vilket användes som en garanti för könsuppdelad undervisning. Det återfanns dock en tvetydighet i frågan, då flera gymnastiklärare ansåg att samundervisning var att föredra för att bryta könsideologiska mönster.

År 1980 infördes samundervisning i ämnet idrott och hälsa i jämställdhetens anda

(Henricsson, 1977). Trots att utvecklingen pekade mot en mer inkluderande bild återfanns ytterligare en sida av myntet. Till följd av den maskulinitet, som historiskt präglat ämnet, reproduceras orättvisor mellan könen där flickor i lägre utsträckning når målen i ämnet idrott och hälsa (Skolverket, 2010). Det resulterar i sin tur att frågan om könsuppdelad respektive könsblandad undervisning återigen blir aktuell i samhällsdebatten. Vägen till att uppnå social rättvisa mellan könen är idag tudelad, likväl för 50 år sedan. Hur kom det sig att

könsuppdelad undervisning betraktades som missgynnsam fram till dess att samundervisning infördes 1980? Med utgångspunkt i Tidskrift i gymnastik syftar studien att studera

gymnastiklärarnas för- och motargument kring samundervisning 1968–1980, när diskussionen kring ämnet var som mest aktuell inom skolväsendet.

Syfte och frågeställning

Med bakgrund i ovan skrivna kontext är studiens övergripande syfte att studera hur könsuppdelad idrottsundervisning kom att betraktas som otidsenlig ur ett

jämställdhetsperspektiv, och till följd öka vår förståelse kring jämställdhetsarbetet inom ämnet ur ett historiskt perspektiv. Detta genom att undersöka gymnastiklärarnas

föreställningar för respektive mot eventuell samundervisning mellan 1968–1980, då diskussionen var som mest aktuell. För att uppnå studiens syfte kommer följande frågeställningar att besvaras:

- Vilka argument framförs av idrottslärarna i Tidskrift i gymnastik 1968–1980 rörande frågan om samundervisning?

- Vilken roll spelar framställningen av pojkar och flickor i diskussionen kring samundervisning?

Tidigare forskning

Forskning som berör argument för och mot samundervisning i ämnet idrott och hälsa ur ett historiskt perspektiv i Sverige är begränsad. I följande forskningsdel redovisas därför främst elevers och lärares för respektive motargument rörande samundervisning i ämnet.

Forskningen som presenteras består av nationell och internationell karaktär. Den tidigare forskningen behandlas här i tre underrubriker: argument mot samundervisning i ämnet idrott och hälsa, argument för samundervisning under förutbestämda former samt argument för samundervisning i ämnet idrott och hälsa. Avslutningsvis redovisas även den tidigare forskningens syften och metoder för att positionera den här studien och dess metod. För att finna forskning kopplat till området gjordes sökningar i databaserna ERIC och PsycInfo. Sökorden som användes, och kombinerades, är följande: histor*, same-sex education, coeducational education och physical education. Sökningarna resulterade i ett urval av 70 stycken artiklar. Genom att studera titlar samt abstrakt valdes de tio artiklarna nedan som är relevanta för forskningsområdet. För en vidare översikt användes ERIC hjälpinstrument SmartText Searching för liknande resultat. För att artiklarna skulle inkluderas i arbetet var de tvungna att vara peer-reviewed. Därtill gjordes även sökningar i databasen Libris för

Det digitala utbudet var begränsat till en artikel. Däremot framkom ett utbud på 10 stycken böcker, varav två av intresse för uppsatsen lånades från Örebros universitetsbibliotek.

Argument mot samundervisning i idrott och hälsa

En grundläggande del i frågan rörande samundervisning är idrottslärarna. Detta eftersom det är idrottslärarna som, med olika hjälpmedel och metoder, skapar inlärningsmiljön där elever befinner sig. Fördelar idrottslärare såg med att särskilja könen i undervisningen var flera. Det argument som framförallt betonas är den biologiska faktorn, vilket idrottslärare menar kan vara avgörande i frågan rörande samundervisning. Den distinkta skillnaden i fysik, såsom höjd och vikt, medför en missunnsam undervisningsmiljö för flickor. I en

elevsammansättning med enbart flickor menar Hill, Hannon och Knowles (2012) samt Gibbons och Humbert (2008) att flickor var mer deltagande på grund att de upplevde större välbefinnande, och var därmed mer deltagande i undervisningen. Wernersson (1997) som undersökt differentieringen i grundskolan påvisade att pojkar dominerar i

klassrumssituationer och behandlas mer på ett individuellt vis, vilket resulterar i att flickor får mindre lärartid samt upplevs mer som ett kollektiv. Som ett resultat av det bedömer lärare manliga och kvinnliga studenter olika och förespråkar könsuppdelad undervisning i vissa ämnen. Mechback (2004) menar att idrottslärares avstamp i frågan kring samkönad undervisning utgår från att det är flickor som är den problematiska aspekten.

En annan grundläggande del i frågan rörande samundervisning omfattar elever och deras erfarenheter. Lyu och Gill (2011) indikerar att elevers uppskattning av egen fysisk kompetens, ansträngning och nöje i undervisningen särskiljer sig beroende på årskurs och

elevsammansättning. I jämförelsen mellan kön- och elevsammansättning påvisades att kvinnliga studenter uppskattade en högre fysisk kompetens, ansträngning samt nöje i

samkönade undervisningssituationer. I ett uteslutande av manliga studenter exkluderades den begränsning som kvinnliga studenter upplevde i samband med en samkönad undervisning. Det återfinns även skillnader i fysisk ansträngning hos gymnasieelever som i

undervisningssituation deltog i olika lag- och bollspelsaktiviteter. Resultatet tyder på att pojkar i större utsträckning anstränger sig i högre grad fysisk än flickor, oberoende av bollaktivitet och elevsammansättning. Hos flickorna påvisades att aktiviteten i större grad påverkade deras ansträngningsnivå menar Lyu och Gill (2011). Det återfinns dock forskning

som motsätter sig detta. Williams och Hannon (2018) konstaterade att det inte återfanns några signifikanta skillnader i uppskattad fysisk ansträngning hos elever i samkönad undervisning.

Argument för samundervisning under förutbestämda former

Det återfinns studier som belyser att det kan vara betydelsefullt att resonera kring samkönad undervisning för flickor i de lägre undervisningsåldrarna på mellan- och högstadiet. Hart (2015) hävdar att elevers förmåga med sociala interaktioner inte är fullt utvecklade under tonårsperioden. Det förekommer en större risk att flickor tycks bibehålla traditionella könsidentiteter i pojkars närvaro, vilket gör att ett överläggande av samkönad undervisning bör göras. I samkönade sällskap framkom att flickorna inte behövde resonera i tankar kring deras uppträdande, samt hur det framställdes, och var därmed var mindre medvetna kring just könsmönster. Trots att studien poängterade att modellen varken var universal eller borttog alla svårigheter som flickor upplever i undervisningssituation indikerade resultatet att flickorna i samkönade sammanhang hade en större skoltillfredsställelse. Detta på grund av en starkare inlärningsupplevelse som framkom i just samkönad undervisningssituation (Hart, 2015).

Kastrup och Kleindienst-Cachay (2016) bemöter frågan kring samundervisning ur ett annat perspektiv, nämligen från läroplanerna. Läroplaner bygger traditionellt sätt på hierarkiska manliga aktiviteter, såsom tävlingslogiker med boll, där flickor anses avvikande. Det medför en redan etablerad komplikation för en stor del av elevgruppen. Försummelsen av vissa aktiviteter, och avsaknaden av mångfald, resulterar således i brister av undervisningen. Könsspecifika idrottspreferenser, och kulturella metoder, har inte erkänts fullt ut eller beaktas när samkönad undervisning infördes. Guadalupe och Curtner-Smith (2019b) hävdar att pedagogik till viss del styrs av sociala antaganden kring hur pojkar och flickor ska agera och vara deltagande. Dessa traditionella läroplaner, samt utövad pedagogik i den linjen, förstärker traditionella könsstereotyper, vilket resulterar i en marginaliserad grupp elever i ämnet. Gibbons och Humbert (2008) utvecklar resonemanget och menar att om marginaliserade grupper, i detta fall kvinnor, väljer att inte medverka under idrottslektioner kan det medföra en ökad stillasittande livsstil som vuxna.

Även Larsson (2017) belyser problematiken med könsuppdelad undervisning med utgångspunkt i ett mångkulturellt samhälle, där förekomsten av friskolor med religiös mångfald återfinns. Larsson (2017) belyser att det som kan tolkas som en

jämställdhetsfrämjande insats, såsom samundervisning, kan uppfattas som en kränkning av religionsfrihet och kulturell praxis. Trots att Larsson (2017) ställer sig kritisk till

könsuppdelad undervisning, och menar att det bevarar ett maktmönster där den

heteronormativa könsmaktsordningen råder, är han vidare av avsikten att könsuppdelad undervisning kan användas som tillfällig strategi. Skolverket (2010) har också undersökt betydelsefulla faktorer så som aktivitet, närvaro, lärande och attityder hos flickor och pojkar. Det framkommer att pojkar i större utsträckning når målen och könsuppdelad undervisning diskuteras som en strategi för att underlätta för framförallt flickor. Idéen förkastas emellertid som ett permanent inslag. De menar att ett kompenserande synsätt inte förändrar

könsmönstren utan bibehåller lärarnas redan låga förväntningar på flickors kunskaper (Skolverket, 2010).

Argument för samundervisning i idrott och hälsa

Hill och Croston (2012) menar att ett särskiljande av könen i idrottsundervisningen utgår från diskurser och metoder som betonar skillnader mellan pojkar och flickors beteenden,

förmågor, attityder och upplevelser. Problemet med en segregerad undervisningsform menar de istället kan förstärka könsstereotyper och upprätthåller könshierarki där kvinnor ses som underlägsna. Hill (2015) understryker maskuliniteten som genomsyrar ämnet, vilket medför en problematisk syn på flickors kroppar. De kvinnliga studenterna begränsas av synen då det möjliggör en negativ påverkan på deras kvinnlighet. Att som kvinnlig student vara duktig på idrottslektionen kan framkomma som maskulint och dåligt. Att elever får uppleva sig som likvärdiga deltagare ger även åter en kontroll över deras kroppar, vilket är starkt kopplat till sociala relationer.

Hill och Croston (2012) menar istället att undervisningsinnehållet bör omstruktureras där den dominerande maskulinitetsprincipen omförhandlas och löses upp. Det är avgörande att bortse från ett binärt tänkande och istället identifiera likheter mellan pojkar och flickor. Det är också den främsta konsekvensen av ett separerande av könen i undervisning, att det misslyckas med att förbereda eleverna för ett integrerat samhälle. Det återspeglas i flertal studier att

undervisning med utgångspunkt i en mer elevorienterad och demokratisk uppbyggnad har stor påverkan på elevers deltagande. I och med ett större elevinflytande på aktiviteter i ämnet blev resultatet tudelat. För det första förekom en skillnad i maktbalans mellan eleverna sedan tidigare, som nu neutraliserades. För det andra blev lågpresterande elever alltmer aktiva, till

en liknande grad som de högpresterande eleverna (Guadalupe & Curtner-Smith, 2019a; Gibbons & Humbert, 2008).

Samundervisning ur ett historiskt perspektiv

Nordström (1987) har undersökt samundervisningens utveckling i Sverige mellan 1866–1962. Forskaren tar avstamp i officiella tryck som exempelvis läroplaner, men även annat material såsom offentliga debatter. Nordström (1987) studerar argumentationsdebatten från och med flickskoleutredningen till skolberedningen för att särskilja synen på flickors möjligheter och tillträde till högre utbildning. En aspekt som framträder ur materialet är uppfattningar om könsdifferenser som återfanns i svenska skolor från början samt till mitten av 1950-talet. Trots ett införande av enhetsskolan 1957 råder fortfarande uppfattningar som understryker kvinnans särart. Även Carli (2004) undersöker könsdifferenser som problematik inom det idrottsliga fältet. Carli (2004) beskriver, i likhet med Nordström (1987), att aspekter som talade mot samundervisning var grundade i fysiologiska skillnader, pojkars dominans och moraliska aspekter. Carli (2004) menar att debatten inom ämnet idrott och hälsa fördröjdes i förhållande till den allmänna debatten och var som mest aktuell under 1970-talet.

Avhandlingen syftar till att göra kvinnliga lärare och studenter synliga i ämnet idrott och hälsa från 1800-talet fram till 1994. Hon tillsätter ett feministiskt perspektiv på kön och studerar fenomenet genom såväl kvalitativa som kvantitativa metoder. En framträdande slutsats som betonas i avhandlingen är att samundervisningsreformen tycks spela en nyckelroll i

jämställdhetsarbetet. Avhandlingen påvisar två kulturer, en manlig och en kvinnlig, vilka skapades av den könssegregerade undervisningen. Konsekvenserna av detta undersöker Carli och ett intresseväckande resultat är att flickor försummas i samkönade undervisningsgrupper.

Sammanfattning av tidigare forskning

Den tidigare forskningen redogör både för och motargument av samundervisning som är aktuella i dagens samhälle. Studiernas metodansatser är både av kvalitativ och kvantitativ karaktär. De kvalitativa metoderna utgör intervjuer i olika format samt

gruppsammansättningar och observationer med olika fokusgrupper. De kvantitativa metoderna var enkätstudier med olika mätinstrument, såsom accelerometrar. Å ena sidan hävdar forskare, med en positiv inställning till samundervisning, att det motverkar stereotypa könsmönster och på så sätt verkar för jämställdhet. Å andra sidan menar forskare, som motsätter sig samundervisning i ämnet idrott och hälsa, att undervisning i könsuppdelade

situationer ökar jämställdheten. Detta då flickor bland annat tenderar att falla in i könsmönster i pojkars närvaro samt visar större tillfredsställelse i samkönade elevsammansättningar. Något som är gynnsamt ur flera aspekter. Oftast tar forskare som talar mot samundervisning

utgångspunkt i biologiska och sociala aspekter. Därtill framkommer i den tidigare forskningen att samkönad undervisning kan vara gynnsam under viss ålder eller fungera som en temporär lösning. Det påvisar tudelade åsikter hos såväl lärare som elever avseende frågan att skapa jämställdhet samt tillvägagångssättet för att uppnå det. Föreställningen att hantera elevers olika förutsättningar, samt skapa likvärdighet utefter dem, skiljer sig hos lärare.

Carli (2004) arbete är den som ligger närmast denna studie. Genom en omfattande multimetod har Carli bland annat undersökt Tidskrift i gymnastik, som ett komplement till andra officiella handlingar och dokument. Carlis avhandling sträcker sig över 200 år, vilket omöjliggör ett systematiskt och precist tillvägagångssätt i Tidskrifter i gymnastik. Det framkommer således en avsaknad av historiskt material kring samundervisning där idrottslärare får representera sig själva under perioden 1968–1980 vilket den här studien syftar till att behandla. Att

komplettera den redan existerande forskningen rörande lärares syn på samundervisning menar även Carli är väsentligt, vilket jag ämnar att göra. Med hjälp av det historiska, samt teoretiska, perspektivet avser studien att fördjupa den förda diskussionen.

Historisk bakgrund

Under 1900-talet genomfördes skiftningar i Sveriges skolsystem i samband med

samhällsförändringar som genomsyrade alla skikt och klasser. Socialdemokratin framställer under sin regeringsställning mellan 1932–1976 det lyckosamma folkhemmet, även benämnt det goda medborgarhemmet, där alla hade rätt till tillhörighet och gemenskap. I ett

socialdemokratiskt styre ökade förutsättningarna för ett välfärdssamhälle. Detta påvisas genom arbetarrörelsens frammarsch som organiserades via fackföreningar, vilket under en period minskade klassklyftorna i samhället. År 1968 vinner socialdemokraterna riksdagsvalet återigen och fortsätter med visionen att samtliga har rätt till tillhörighet och gemenskap (Linderborg, 2001). Emellertid motsätter sig kvinnoforskare, såsom Hirdman och Waldemarsson, socialdemokraternas inkludering av kvinnor. Hirdman (1990) menar att socialdemokraterna inte diskuterade frågan av frigörelse för kvinnorna på ett gynnsamt och ordentligt sätt. Dessutom motsätter sig Hirdman (1998) även att fackföreningarna omgav sig av en aura av jämställdhet samtidigt som medlemmarna uteslutande bestod av män, vilket är något som även Waldemarsson (2000) understryker. Dock sker en förskjutning av makt, och

från och med slutet av 1970-talet får kvinnoemancipationen ett tydligt genomslag (Linderborg, 2001).

Trots den låga inkluderingen av kvinnor återfanns den ändock till viss del. Det går att ifrågasätta motivet till inkluderingen av kvinnor på samhälleliga arenor, såsom arbetsmarknaden, då samhället fortfarande var starkt könssegregerat (Hedenborg & Wikander, 2003). Trots det påvisas att kvinnor i större omfattning än tidigare inkluderas i samhällsviktiga frågor i visionen om ett välfärdssamhälle. Kvinnans ställning förändrades i och med flera lagförändringar samt grundlagar som verkställdes. Ett exempel är

särbeskattning som trädde i kraft 1971, vilket resulterade i en friare relation för kvinnor och arbete (Rydström & Tjeder, 2009). I Sverige utvecklades även en ny familjeideologi som fick sitt genombrott i slutet av 1960-talet och påverkade de politiska besluten under 1970- och 80-talet (Sainsbury, 1993). En anledning till att kvinnoemancipationen fick stor kraft under 1960- och 70-talet var den feministiska vågen. En central aspekt som bearbetades av kvinnorna var sega genusstrukturer och könsnormer. Trots att förändringen skulle ta tid förändrades det ideologiska hemmafruidealet till ett ideal som framställs som mer jämställt mellan könen, såväl i hemmet som på arbetsmarknaden. Strukturomvandlingen gjordes möjlig på grund av brist på arbetskraft samt den högkonjunktur som genomsyrade samhället under den här perioden (Rydström & Tjeder, 2009).

Dessa förändringar bildade nya utbildningsbehov samt utbildningsmöjligheter förutsatt ett genomgripande skifte i skolväsendet (Richardson, 2010). Förändringar i skolsystemet genomsyrade alla nivåer av utbildningen i efterkrigstiden och var färdiga runt 1970.

Grundskolan, en samlad gymnasieskola samt den kommunala vuxenutbildningen är exempel på det. Skolväsendet övergick allt tydligare mot en mer centralstyrd och enhetlig skola (Richardson, 2010). Under 1960-talet diskuteras klassamhället i Sverige där skolan innefattar en rik potential till förändring för demokratin och jämlikhetssyftande reformer. Under 1960- och 70-talet präglades samhällsdebatten av ett marxistisk influerat synsätt, vilket kom att genomsyra skolan. Under perioden uppfattades skolväsendets innehåll och arbetssätt som ett upprätthållande av klassamhälle och på näringslivets villkor (Marklund, 1992). Marklund (1992) menar att motsägelserna framträder i läroplanen, där det å ena sidan förespråkas en progression som å andra sidan förenklas av den essentialistiska tendensen. Det medförde att skolpolitiken inte var enade under 1960- och 70-talet utan sökande på lösningar resulterade i olika reformförslag. I början av 1970-talet startade utredningen skolans inre arbete (SIA) som

alltmer förespråkade en demokratisk och jämlik skola. Utgångspunkten för utredningen var att, med hjälp av skolan som verktyg, uppnå ökad jämlikhet. Genom innovativa och

pedagogiska metoder skapades bättre villkor för, framförallt svagare, elever (Marklund, 1992). Dock kom reformen att lägga grund för anpassad studiegång, och till viss del ett mer individualistiskt synsätt på elever.

Svenska skolgymnastiken har en historia som sträcker sig tillbaka till början av 1800-talet. Ämnet har sedan dess genomgått stora förändringar i såväl syfte, innehåll och pedagogik. Perioden kring 1970-talet präglades således av intensiva ideologiska förhandlingar som påverkade idrottsämnet. Det är alltså ingen tillfällighet att perioden benämns som brytnings- och osäkerhetsfasen (Annerstedt, 1989). Det innebär att Lings dagövningar, som sträcker sig från 1800-talet, fortfarande präglade ämnesinnehållet till viss del, med viss moderation. Under perioden startade en differentiering efter ålder och kön och på bekostnad av gymnastiken infördes idrott av olika slag. Ämnesinnehållet auktoriserades av fysiologiska infallsvinklar, vilket resulterade i en större betoning på kondition, styrka och rörighet (Annerstedt, 1989). Målsättningen i gymnastikundervisningen skiljde sig åt under 1900-talet beroende på kön. I undervisningsplanen för 1955 betonas de estetiska delarna hos flickor och aktiviteter med tävlingsinslag för pojkar. Målsättningen varierade på grund av den skilda fysiska uppfostran (Annerstedt, 1991). I Lgr 69 framträder en fortsatt beaktning kring könsskiljande aktiviteter för pojkar och flickor. Aktiviteter kopplade till kondition skulle också särskiljas efter kön. Emellertid framträder en gynnsamhet om även pojkar utför rytmiska rörelsesätt, likt flickorna. I Lgy70 anges emellertid inga könsskiljande aktiviteter (Annerstedt, 1991). I samband med den nya läroplanen 1980 byter ämnet namn från ”gymnastik” till ”gymnastik med lek och idrott”. Här omnämns, för första gången i ämnets historia, att flickor och pojkar ska

undervisas tillsammans (Annerstedt, 1989). Samundervisning tog sin grund i huvudprincipen (SFS:1981:110) där undervisningen skulle verka för jämställdhet och utjämna könsroller. Med färre centrala anvisningar och direktiv, samt idrottsrörelsens framtåg på

undervisningsarenan, blev sammantaget en lärarkårs osäkerhet angående ämnets mål och innehåll. Trots att ämnesmetodiken numera var välutvecklad (Annerstedt, 1989).

Teoretiskt perspektiv

I följande avsnitt presenteras Hirdmans genusteori som använts vid analysering av

källmaterialet. Först och främst diskuteras Hirdmans definiering av begreppet genus samt vilka dimensioner begreppet innefattar. Hur teorin appliceras på arbetet tydliggörs i metodavsnittet. Slutligen synliggörs även brister i det teoretiska perspektiv samt vilka ställningstaganden som tas utefter det.

Att fastställa definitionen av genus är viktigt då forskare historiskt sätt, brukat och analyserat, begreppet på olika vis vilket kan anses problematiskt (Hirdman, 1988). Hirdman menar, i likhet med andra genusforskare, att genus är något som skapas. Om kön är något som vi föds med skapas genus i en social- och kulturell dimension, som kontinuerligt formar människors beteende. Hirdman beskriver begreppet på följande vis:

Genus kan förstås som föränderliga tankefigurer ”män” och ”kvinnor” (där den biologiska skillnaden alltid utnyttjas) vilka/ ger upphov till /skapar föreställningar och sociala praktiker, vilka får till följd att också biologin kan påverkas ändras – med andra ord, det är en mer symbiotisk kategori än ”roll” och ”socialt kön” (Hirdman, 1988, s. 6f.).

Begreppet genus betecknar således ett socialt konstruerat kön, som innefattar föreställningar om manlighet respektive kvinnlighet. Det biologiska könet är någonting man föds in i, vilket skiljer sig mot det sociala könet, då det är något som aktivt skapas. Det genusteoretiska perspektivet undersöker dessa sociala strukturer som formar individen att bättre anpassa sig till samhälleliga sammanhang. Hedin (2004) menar att olika egenskaper tillskrivs män och kvinnor. Egenskaper som kännetecknas som traditionellt manlig är bland annat aggressivitet, styrka med mera, medan egenskaper som tillskrivs kvinnor är känslosamma och graciösa. Det påvisar hur det sociala könet aktivt skapas, samt hur könen isärhålls, vilket kommer att diskuteras ytterligare nedan. Avslutningsvis menar Hirdman (2003) att själva definitionen av genus innefattar systematiserande aspekter. Eftersom tankarna om manligt respektive

kvinnligt genomsyrar samhällets alla nivåer går det med det utvalda teoretiska perspektivet att närma sig den dualistiska uppdelningen av kön och kropp i utvalda praktiker. Med hjälp av begreppet genus går det att frilägga befintliga mönster som berör könens relationer och maktdimensioner (Hirdman, 2003).

Hirdmans (2003) genussystem bygger på två elementära logiker. Den första logiken innefattar dikotomin mellan könen, där manligt och kvinnligt inte bör blandas. Logiken bygger således på ett motsatstänkande, där männen är positiva och kvinnor negativa. Den andra logiken inkluderar hierarki mellan könen, där mannen är normen. Att mannen utgör normen innebär att det är han som betraktas som det normala och universella. I och med isärhållningen menar Hirdman (2003) att den manliga normen legitimeras. Emellertid finns det fler aspekter som legitimerar isärhållningen såsom sociala, kulturella, biologiska och psykologiska som underlättar dikotomin. I grund och botten grundas isärhållningen i exploateringen av den biologiska olikheten, nämligen den kvinnliga förmågan att föda barn och männens oförmåga att göra det. Dessa logiker återfinns i samtliga delar av samhället och formar olika

maktdimensioner. Det sker genom dels en kulturell överlagring, dels genomsyras det genom social integration för att slutligen verka på det individuella planet i form av socialisering. En viktig poäng som Hirdman (2003) belyser är att dessa kontrakt mellan könen är föränderlig beroende på plats och tid, där föreställningar kring förhållandet mellan könen samt synen på idealmannen respektive idealkvinnan förändras. Med utgångspunkt i dessa två fundamentala logiker har Hirdman (2003) därefter koncentrerat och stereotypiserat sammansättningen av män och kvinnor i form av olika formler, vilka senare kommer vara behjälpliga i analysering av resultatet.

Att beskriva män och kvinnor gör Hirdman (2003) på tre olika sätt. Den första formeln kallas för grundformeln och benämns A–icke A. Kvinnan benämns här som icke A och står i relation till mannen, som utgör stora A. I grundformeln existerar inte kvinnan och därmed återfinns inte en stereotyp för henne. Den icke existerande varelsen lägger grunden till de två nästkommande formlerna. Den andra formeln benämns som jämförelseformeln och betecknas som A–a. Mannen förblir, likt tidigare, fullständig i sin position som stora A. Kvinnan

erkänns sin existens men blir i relation till mannen ofullständig som lilla a. En viktig poängtering inom jämförelseformen är att könen kan flyta likt en skala där män kan anses kvinnliga, alltså närmare lilla a, och liknande scenario föreligger även för kvinnor som kan kännetecknas mer likt stora A. Dock är det som kvinna lättare att närma sig stora A än att som man kännetecknas som kvinna och lilla a. Detta på grund av det förakt isärhållandet skapat kring det kvinnliga (Hirdman, 2003). Den slutgiltiga formeln benämns som den normativa och betecknas som A–B. Här föreligger total isärhållning mellan könen, kvinnor och män anses vara antagonister. Trots att Hirdman (2003) särskiljer dessa formler menar hon att dessa i allra högsta grad kan samspela med varandra. Med avstamp i Hirdmans genusteori kommer

studien undersöka synen på relationen mellan kvinnor och män. Att producera dessa

stereotyper och fastställa de som statiska är riskfyllt, vilket Hirdman (2003) är noga med att poängtera. Att reducera könen ned till statiska stereotyper är problematiskt då det inte existerar varken historiskt sett eller i vårt nutida samhälle. Trots det är ambitionen att utläsa utmärkande kännetecknen och därmed öka förståelsen för hur genus skapas samt bibehålls, genom att kartlägga mönster som framträder. I genuskontrakten återspeglas även olika nivåer av makt. Könens handlingsmönster är starkt kopplade till de två ovannämnda logikerna. I analysen kommer källmaterialet studeras utifrån det genusteoretiska perspektivet, och därmed utläsa olika nivåer av legitimerad maktåtskillnad mellan könen.

Kritiker menar att Hirdmans teori innefattar en homogen syn på könen. Det innebär att perspektivet utesluter viktiga dimensioner som exempelvis klass och etnicitet. Denna endimensionella bild av könen utesluter identitetsgivande aspekter. En förklaring till det är den historiska kontexten. Hirdmans tankar kring genus framkom i slutet av 1980-talet, vilket i större utsträckning förklarar uteslutandet av en multidimensionell syn på könen. I analysen redovisas dock inte de andra komponenterna som ovan diskuteras. Syftet med Hirdmans genusteoretiska perspektiv är att utläsa mönster, vilket stämmer väl överens med uppsatsens intention. Det hade exempelvis varit svårt att undersöka etnicitet eller sexualitet genom ett intersektionalitetsperspektiv, då det inte i samma utsträckning problematiserats i

källmaterialet. Det teoretiska perspektivet tillgodoser dock ett undersökande av den manliga överordningen samt det hierarkiska maktmönstret, vilket är relevant för följande studie. Med hjälp av Hirdmans teori undersöks vilken roll dikotomin mellan könen och hierarkiska mönster spelade i frågan om samundervisning, samt vilken roll framställningen av manligt respektive kvinnligt hade i lärarnas argument.

Metod, material och avgränsningar

För att besvara studiens frågeställningar, samt uppnå studiens syfte att studera hur könsuppdelad idrottsundervisning kom att betraktas som otidsenlig ur ett

jämställdhetsperspektiv, och till följd öka vår förståelse kring jämställdhetsarbetet inom ämnet ur ett historiskt perspektiv, har en textanalys tillämpas på källmaterialet. I följande del kommer studiens metodologiska förlopp presenteras. I det metodologiska förloppet inkluderas en diskussion kring val av metodansats, användning av det teoretiska perspektivet samt

analysmetod. Därtill redovisas även avgränsningar, etiska samt källkritiska principer som tagits hänsyn till i arbetet.

Kvalitativ textanalys

Val av metodansats grundar sig i att det är innehållet i materialet som är centralt, vilket en textanalys omfattar. Att texter uttrycker något om sin samtid är en av textanalysens utgångspunkter. Något som var en avgörande aspekt vid val av metodansats (Berglund & Ney, 2015). Eftersom studien undersöker gymnastiklärares egna argumentation kring samundervisning, blir textanalys det främsta verktyget för att uppnå studiens syfte och frågeställningar. Genom en närläsning av Tidskrift i gymnastik 1968–1980 kommer argumentens djupare innebörd att analyseras.

Widén (2019) presenterar tre analytiska dimensioner som kan tillämpas i en textanalys. Den första dimensionen inbegriper en analys av textens upphovsman samt dess intentioner som tillskrivits texten. Den andra dimensionen analyserar textens form och innehåll. Den tredje dimensionen fokuserar istället på en tolkning av själva texten och dess betydelse. Det grundar sig i att texten placeras i en samhällskontext för att tolkas (Widén, 2019). Eftersom syftet med undersökningen är att ringa in lärarnas argumentering för samundervisning, samt därigenom vilka könshierarkiska tankegångar som dominerar, blir den sistnämnda dimensionen aktuell. För att sedan vidare fördjupa diskussionen ytterligare tillämpas en problematiserande

dimension med hjälp av det teoretiska perspektivet. Källmaterialets omfång är stort vilket resulterar i nödvändiga avgränsningar. I en första orientering av texten, samt avgränsning, tas textens ideationella struktur till hjälp (Hellspong & Ledin, 1997). Textens ämnesstrukturer återspeglar nämligen makro- och mikroteman. Det är vanligt att artikelförfattare, genom rubricering, presenterar makroteman mer explicit (Hellspong & Ledin, 1997). Rubriceringen är således behjälplig vid en första avgränsning av materialet. Frågor av följande karaktär styr analysen: hur framställer gymnastiklärare sina argument för respektive mot samundervisning? Hur framställs synen på pojkar och flickor? Frågorna figurerar som makroteman och styr analyseringen av texten. Därefter sker en närläsning av samtliga artiklar.

Det teoretiska ramverket, som i undersökningen utgörs av Hirdmans genusteori, spelar en väsentlig roll i forskningsprocessen. Med hjälp av det teoretiska perspektivet, och de begrepp som innefattas, erbjuds verktyg som är nödvändiga för att studera samhällsfenomen på ett koncentrerat sätt (Svensson, 2015). Som tidigare påpekats är textens innehållspotential och mönster dynamiskt och påverkas av studiens syften och frågeställningar. Vid ett första tolkningsstadium av texten inramar teorin vad som kan studeras med hjälp av teoretiska verktyg, däribland begrepp. Betydelser i texten blir således aktuella och lämpliga med hjälp

av det teoretiska perspektivet. Vid sortering av materialet valdes artiklar med isärhållning eller hierarkiska antydanden ut. Det teoretiska perspektivet framkommer mer explicit i tolkningen av det empiriska materialet. Teorin spelar således en viktig roll i metoden då det möjliggör att praktisera den empiriska forskningen (Svensson, 2015).

I en vidare analys av det kvalitativa materialet används Rennstam och Wästerfors (2015) analysmall. Analysmallen utgår från tre grundläggande steg: sortera, reducera och argumentera. Till följd av kvalitativa studiers mängdrika material är ett första steg att

överskåda materialet, för att därefter begränsa utefter studiens syfte. Att bli förtrogen med sitt material är avgörande i sorteringsprocessen. Att sortera materialet är angeläget ur flera

aspekter. Dels eftersom mängden är rik, dels för kommande analysdel. Ett hjälpande verktyg i sorteringen av materialet är kodning. Med hjälp av fragment ur källmaterialet översätts det till samhällsvetenskapliga begrepp, i detta fall genusrelaterade begrepp. En första kodning kan förstås som initial, där materialet ses enskilt med ambitionen att vara öppen och nyfiken på empirin. Här studeras artiklarnas rubriker, därefter sker en selektiv kodning. Värdefulla aspekter återkommer under samma kodning och skapar därmed mönster. I arbetet framträder argument som är för samundervisning, mot samundervisning samt argument som innefattar både för respektive motargument. Rennstam och Wästerfors (2015) menar att genom sorteringen skapas ordning och genom reduceringen skapas koncentration. Det återstående steget är argumentering. Argumenteringen integrerar med kodningen, då syftet med argumentationen är att samla argument inom liknande områden. Här studeras därtill hur argumenten är uppbyggda på ett mer kvalitativt vis. Det går att utläsa skillnader i hur argumenteringen för respektive mot samundervisning speglade synen på genus till exempel. Under det sistnämnda steget sorteras argumenten vilket resulterar i en tematisk framställning i analysen: argument för samundervisning, argument mot samundervisning samt argument för samundervisning under bestämda former. Den tematiska dispositionen är framställd utefter vad som framträder i källmaterialet och i relation till uppsatsens syfte. En viktig aspekt som även framträder är opponenter, som kan bryta det framläggande mönstret. Rennstam och Wästerfors (2015) menar att det är avgörande att respektfullt närma sig empirin och

disciplineras av den. Att förhålla sig objektivt, och tillåta empirin tygla ens förståelse, är en avgörande faktor för ett studerande av fenomenet.

Källmaterial och avgränsningar

Det empiriska materialet, vilket den här studien bygger sin analys på, utgörs exklusivt av utgivanden av det svenska gymnastikläraresällskapets Tidskrift i gymnastik mellan 1968– 1980. År 1874 grundades Tidskrift i gymnastik, som utgavs av det svenska

gymnastikläraresällskapets officiella organ. Det var den första betydande specialtidningen för fysisk fostran (Nationalencyklopedin, 2020). Tidskriften fungerade som ett officiellt språkrör för landets gymnastiklärare och behandlade frågor av facklig, pedagogisk och allmän karaktär (Karlsson, 1975). Positionen som ansvarig utgivare, redaktör samt annonschef för tidskriften mellan 1967–1975 utgjordes av gymnasiedirektör Sture Malmgren (Dunberger, 1975). I mitten av 1975 inträffade ett redaktörsskifte och gymnasiedirektören Sven Karlsson tilldelades positionen som ansvarig utgivare fram till mitten av 1979. Tidskrift i gymnastik fungerade bland annat som informationskanal samt språkrör för landets gymnastiklärare, där debatt skapades och en aktivitet av medlemmar efterfrågades (Karlsson, 1975). Tidskriftens målgrupp var således gymnastiklärare, vilket resulterar i frågor som rör dem. Genom att tillämpa Berglund och Neys (2015) tre grundläggande kriterier, i form av giltighet, vikt och trovärdighet, går det att granska källmaterialets användbarhet. Då studien syftar till att undersöka idrottslärares argumentering för och mot samundervisning lämpar sig det utvalda materialet för att besvara forskningsfrågorna och således bemöter giltighetsaspekten.

Trovärdighet och viktaspekten grundar sig i att materialet ska vara representativt i relation till frågeställningen samt i vad som presenteras i övrigt i relation till samhället (Berglund & Ney, 2015). Eftersom utgivaren är gymnastikläraresällskapets officiella organ ger det tyngd till källmaterialets trovärdighet och vikt.

På grund av materialets rikedom krävdes avgränsningar, vilket även är en förutsättning för närstudie av textmassa (Berglund & Ney, 2015). Avgränsningar har genomförts genom årtal samt artiklar som skildrar relevans för ämnet. Årtalens exkludering grundar sig bland annat i en strukturskillnad i skolväsendet samt införandet av samundervisningsreformen. År 1968 slogs skolformerna gymnasium, fackskolan och yrkesskolan samman till den gemensamma skolformen gymnasieskolan (Richardson, 2010). År 1980 infördes samundervisningsreformen i samband med den nya läroplanen (Nordström, 1987). De två angivna komponenterna

medför att samhällsdebatten kring samundervisning var som mest aktuell under undersökningsperioden. Årtalens exkludering resulterar således i en undersökning av gymnastiklärares argumentering från och med ett integrerande gymnasium, till dess att

samundervisning beslutades att införas. Det resulterar i en undersökningsperiod som tidigare inte undersökts på ett systematiskt vis.

Materialet har en rik omfattning, där en årgång inkluderar mellan 300–400 sidantal. Under en period av tolv år resulterar det i fler nödvändiga avgränsningar. Att reducera materialet är väsentligt, emellertid skall materialet ge en god representation av materialets helhet och inte påvisa en missvisande bild. För att uppfylla representationskravet krävs det att begränsning av materialet sker på ett välgrundat sätt. Att presentera allt material inom en kvalitativ textanalys är problematiskt, rent av sagt omöjligt, men genom ett metodiskt och välgrundat urval av artiklar resulterar det i en representativ bild av materialet i dess helhet. Att reducering av materialet, aktivt skapas och motiveras av forskaren påvisar transparens. Det ger tyngd till kravet av kvalitet i forskningen (Rennstam, 2015; Vetenskapsrådet, 2011). I källmaterialet inkluderades alla artiklar med rubriker som rörde samundervisning, för att på så vis ge en god representation. Därtill inkluderades även artiklar, med utgångspunkt i det teoretiska

perspektivet, som påvisade antingen dikotomi eller hierarki mellan könen.

Etiska överväganden

Inom kvalitativ forskning är det framför allt fyra etiska principer som är relevanta

(Vetenskapsrådet, 2003; Bryman, 2008). Dessa fyra principer behandlar: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet. Dessa huvudprinciper syftar till att skydda människor likväl fysiskt som psykiskt. Emellertid består det empiriska materialet av offentligt tryck, vilket resulterar i att de etiska överväganden i studien minimeras. Eftersom studien inte omfattar problem av etiskt känsliga karaktär behövs exempelvis inte principen om konfidentialitet att beaktas. Dock kan ett etiskt känsligt ämne variera utifrån tid och rum. Utgångspunkten blir således att principen tillämpas och omfattas i tveksamma fall (Vetenskapsrådet, 2003). Eftersom principerna emellanåt är antagonister och motsäger sig själva är det av vikt att väga risk och vinst. En förutsättning för god

forskningsetik är att bibehålla sig transparent för granskning (Vetenskapsrådet, 2011). Transparens som kan motsäga konfidentialitetsprincipen. I övervägningen mellan risk och vinst får forskaren ta ställning till vad som är lämpligt.

Dock behandlar forskningsetiska principer även forskarens relation till forskningsuppdraget, som baseras på att ge forskaren ett forskningsetisk tillvägagångssätt. God forskningssed

grundar sig i fyra grundläggande principer: tillförlitlighet, ärlighet, respekt och ansvar. (Vetenskapsrådet, 2011). Genom att problematisera analytiska metoder, studiens objektivitet eller teoretiska nackdelar säkerställs ett agerande av tillförlitlighet och ärlighet från forskaren. Detta tillsammans med kraven på objektivitet stärker forskningens kvalitet. Genom att agera med dessa forskningsetiska grundprinciper genom arbetet ges förutsättning för agerande i etiska och intellektuella problem som är förenade med en god forskningssed

(Vetenskapsrådet, 2020). Aspekter som rör forskningskvalitet är därför sammankopplad med god forskningsetik (Bryman, 2008).

Resultat

I följande avsnitt redovisas vilka argument gymnastiklärarna i Tidskrift i gymnastik redogjorde i frågan rörande samundervisning i ämnet 1968–1980. I undersökningen

framträder tre teman: argument mot samundervisning, argument för samundervisning under förutbestämda former samt argument för samundervisning. I samtliga teman framträder argument ur biologisk, psykologisk samt organisationskaraktäristiskt perspektiv. Argumenten framställs mestadels i kronologisk ordning i varje tematisering, detta för att undersöka en potentiell förändring i argumenteringen. Den historiska förändringen bearbetas sedan i resultatsammanfattningen.

Argument mot samundervisning

I detta avsnitt redovisas de resonemang som kännetecknas som argument mot

samundervisning. Det finns många varierande argument mot samundervisning som inbegriper ett flertal områden, från den bredare samhällsdebatten till mer specifika

undervisningsrelaterade områden. Den bredare samhällsdebatten innefattar bland annat könens biologiska kännetecknen, effektivitet i undervisning samt samundervisning på bekostnad av bekvämlighet från Skolstyrelsen. De mer specifika och konkreta

undervisningsrelaterande områdena kännetecknas bland annat av betygssättning av specifika idrottsliga moment och rättvisa.

Sandström (1970) redogör för könsrollsdebatten som gymnastikläraresällskapet förde i samband med en eventuell implementering av samundervisning inom ämnet gymnastik. Gymnastikläraresällskapet menar att samundervisningen inte ska införas på grund av bekvämlighet vid schemaläggning och menar att det finns flera aspekter som talar mot en samundervisning ”Samundervisning upp till 7:e klass kan bli naturlig men när hos flickor

psykiska störningar och kroppsstörningar orsakar självupptagenhet och medvetenhet om utseendet blir det oerhört svårt.” (Sandström, 1970, s. 209). Att införa en samundervisning menar artikelförfattaren talar mot den individualisering som varit målet i ämnet under en längre period. Vidare skriver Sandström att den fysiologiska aspekten befogar en skild undervisning. Flickor kan inte, i samband med deras fysiologiska kapacitet, uppnå optimal effektivitet i en könsblandad undervisningssituation.

Målsättningen för undervisningen måste vara klar. Det är inte säkert att man tillgodoser de psykologiska kraven genom att åsidosätta de fysiologiska. 70-talets krav ska väl vara att såväl flickors som pojkars individuella olikheter tillgodoses. Könsskillnader kan ej pratas bort (Sandström, 1970, s. 207 f.). I det tredje numret 1970 diskuterar Ericsson ämnets utformning i relation till

samundervisning. Ericsson skriver att samundervisning i viss form är ett trendigt ämne att diskutera i gymnastiklärarsällskap. Dock påpekar artikelförfattaren att dra slutsatser kring samundervisning utan vetenskapliga grunder är att förhasta sig (Ericsson, 1970). Även tidskriftens redaktör Malmgren menar att trenden om samgymnastik kan missbrukas av skolledare och skolmyndigheter. Att införa samgymnastik av ekonomiska och

bekvämlighetsskäl menar Malmgren kan resultera i att lärare får ta hand om båda könen. Det kan resultera i att lärare inte kan tillgodose ett varierat aktivitetsutbud (Malmgren, 1973).

I linje med Sandström motsätter sig Åstrand (1973) ett införande av samgymnastik i ämnet. Artikelförfattaren menar att en viktig målsättning med skolans gymnastik är att ge en god fysik och kondition. Förmågan att utveckla effektivitet i undervisningen är starkt

sammankopplat med den maximala syreupptagningsförmågan, vilket skiljer sig mellan könen. Att undervisningen innehåller prestationsbetonade moment menar Åstrand är nödvändigt då det inbjuder elever att jämföra sina resultat. I heterogena grupper, vilket samundervisningen förespråkar, blir det problematiskt då majoriteten av eleverna sällan får chans att uppleva framgång. Vidare menar Åstrand att de som ställer sig bakom samgymnastiken:

[…] helt saknat expertis inom medicinska-fysiologiska ämnesområdena.[…] finne en massiv forskning med tillämpliga resultat inom den fysiologiska sektorn, och en diskussion om förutsättningarna för en gemensam undervisning med flickor och pojkar i ämnet gymnastik blir osaklig och därför meningslös om man inte beaktar denna forskning (Åstrand, 1973, s. 172).

Åstrand motsätter sig att skillnader i sportsliga intresseriktningar beror på uppfostran och samhällsmönster och hänvisar till studier gjorda av Engström och Hedberg. Fritid ägnad åt idrotts- och fritidsaktiviteter menar han att ”[…] i stort kan skillnaderna förklaras av olikheter i de fysiska förutsättningar. Det är ganska givet att man, om valmöjligheter finns, ägnar sig åt sådant man har talang för och kan lyckas med.” (Åstrand, 1973, s. 178). Det är således ingen tillfällighet att pojkar är roade av idrotter som ställer krav på styrka och uthållighet samt idrotter som kan medföra våldsam kroppskontakt menar artikelförfattaren.

Om man i ett fotbolls-, handbolls – eller basketlag, liksom i isspelen blandar flickor och pojkar visar erfarenheten att flickorna sällan får röra boll respektive puck. Också detta har en fysiologisk förklaring. Att ställa kravet på en gemensam undervisning och förbjuda uppdelning av kön, skulle alltså innebära att en rad av de aktiviteter som gillas stort av pojkar måste förbjudas. Detta kan i jämlikhetens, demokratins, pedagogikens och psykologins namn inte vara riktigt (Åstrand, 1973, s. 178).

I liknande resonemang talar Arman (1974) mot samundervisning i ämnet ur ett fysiologiskt perspektiv. På grund av könens olika fysiologiska, och biologiska, förutsättningar blir effektiviteten lidande. Arman redovisar för olika moment i undervisningen som skulle bli lidande vid ett införande av samundervisning:

Låt oss först se på bollspelen. Att visa hänsyn till andra är förvisso en god egenskap, men det främjar inte utbildningen i tex handboll, när en pojke måste hålla igen kraften i skottet mot mål för att han inte vill utsätta den kvinnliga målvakten för någon fara. Handboll är ett hårt spel med hårda passningar och skott och hårt försvarsarbete, som är helt omöjligt att genomföra med blandade lag om det ska bli någon effektiv träning för pojkarnas del. […] de bästa flickorna skulle säkert spela med de sämsta pojkarna. Om de manliga eleverna vill ”offra” sig kan det tänkas att flickorna lättare skulle kunna lära sig de olika bollspelen om de finge spela tillsammans med pojkarna. Men är det rättvist? (Arman, 1974, s. 233 f.). Arman skriver även, med utgångspunkt i läroplanen, att det är nödvändigt att ha skilda undervisningsformer för att kunna differentiera ämnesstoffet efter könens olika

förutsättningar och intressen. Även betygssättningen blir problematiskt vid samundervisning menar han:

Skall det nu inte vara någon skillnad på flickor och pojkar när det gäller gymnastiken, så bör ju alla även här bedömas efter samma normer. Alltså bör alla kasta med lika tunga redskap, löpa över lika höga häckar[…]. Men när de slutat skolan och vill fortsätta med sin idrott då gäller inte jämlikheten längre. Frågan är helt orimlig (Arman, 1974, s. 235).

Avslutningsvis menar artikelförfattaren att det finns flera huvudmoment som kan genomföras i samkönade situationer så som dans, orientering och simning. Men om undervisningen ska sträva efter högre ambitioner, och inte vara ren avkoppling, så bör samundervisning

begränsas till några få lektioner per termin i utvalda moment. I första upplagan 1974 har tidskriften ’saxat’ en artikel från Dagens Nyheter av Nyblom som diskuterar

samundervisningens effekter på elever. Nyblom resonerar kring barns motoriska utveckling, och hur den skiljer sig mellan könen, vilket har en påverkan på lärares pedagogik. I en samundervisningssituation finns risker att flickor försummas. Något som skulle vara speciellt allvarligt för flickor, då deras motoriska utveckling upphör vid 14 års ålder medan pojkars fortlöper tills de är 19 år. I en samundervisningssituation är således risken stor att den tidiga inlärningen hos flickorna störs av pojkar ”Detta är ett viktigt argument mot samgymnastik […] All erfarenhet visar nämligen att pojkarnas intressen tar över i samgymnastiken.” (Nyblom, 1974, s. 39). Artikelförfattaren tillägger att flickor tycker redskap är det roligaste undervisningsinnehållet medan pojkar föredrar bollspel.

Holmdahl (1976) diskuterar Skolöverstyrelsens förslag till nya läroplanssupplement inom ämnet gymnastik från 1975. Bland annat innefattade dessa förslag ett könsrollsprojekt, som rekommenderar samgymnastik i ökad omfattning. Holmdahl ställer sig kritisk till detta utvecklingsprojekt då de ”[…] har arbetet helt utan inblandning från gymnastiksektorn, som istället för samgymnastik rekommenderar arbete i lärarlag, inriktning efter intresse, öppna dörrar.” (Holmdahl, 1976, s.9). Holmdahl ställer sig kritisk till samgymnastiken då det inte ges några konkreta förslag kring hur undervisningen ska bedrivas. Backlund skriver 1979 kommentarer till den proposition om ny läroplan för grundskolan där samgymnastik bör vara en huvudprincip för skolans gymnastikundervisning. I och med den nya läroplanen vill man motverka ett traditionellt könsrollstänkande. Backlund anser att det inte går att bortse från de biologiska skillnaderna mellan könen samt att gymnastiklärare bör ta ställning till

propositionen med utgångspunkt i den existerande forskningen. Backlund hänvisar till den artikel som Åstrand skrev 1973, som diskuterar den mängd fysiologisk data som finns inom fältet. Backlund hänvisar även till rörelsepedagogen Ernst Idla, som är ett stort namn inom det gymnastikpedagogiska fältet. Idlas specialistområden är inom medicin och psykologi och i frågan om samgymnastik säger hon ”Män och kvinnor är olika skapta, och rörelsevalet bör anpassas efter denna biologiska olikhet. […] det är naturligt och riktigt, att könsdifferenserna får styra valet av de fysiska aktiviteterna” (Backlund, 1979, s. 211). Backlund skriver även att:

Det är inte säkert vi kommer fram om genom att utjämna könsrollerna. Kanske vore det bättre att ta till vara dem i stället. Många vill hävda, att skillnaden mellan flickor och pojkar i intresseinriktning […] beror på uppfostran och på skolans könsuppdelade gymnastikundervisning. Enligt forskningen som nämnts finns det andra förklaringar som inte bör bortses från (Backlund, 1979, s. 212).

Att implementera samgymnastik menar Backlund leder till en undervisning som sker på pojkarnas villkor. Att förbjuda undervisning uppdelad efter kön är ett försök att förneka den biologiska skillnaden ”Kampen för jämställdhet och samverkan mellan könen bör underlättas, om vi istället accepterar och uppskattar denna sanning, att vi är olika skapta” (Backlund, 1979, s. 213).Backlund fastställer att det som händer inom gymnastiken är en uppenbar tillbakagång och frågar sig ”Vart tar den funktionella riktiga och estetiska tilltalande

kvinnogymnastiken vägen?” (Backlund, 1979, s. 212). Istället för att flickorna ska hinna ifatt pojkarna i de fysiska aktiviteterna anser Backlund att könen ska ge och ta av varandras övningsförråd och erfarenheter. Även Näsmark (1974) ifrågasätter var kvinnogymnastiken tagit vägen och ifrågasätter dels trenden av svettdrivande motion, dels att könen genomför gymnastikmoment tillsammans:

Med undantag för detta och något mer var den genomgående ”trenden” att åstadkomma svettdrivande motion utan att låta sig tyngas av krav på stil. […] I flera programpunkter gymnastiserade de manliga och kvinnliga studenterna tillsammans, säkert stimulerande nån gång då och då. Här framstod dock i

blixtbelysning också faran i detta arrangemang. Säkert fick manliga och kvinnliga kraftigt motion, säkert kan det vara nöjsamt för en flicka att hand i hand med två stora, starka karlar studsa fram den ena trampetten till den andra (Näsmark, 1974, s. 219).

Istället berömde artikelförfattaren den manliga elevgruppen som ”[…] gav prov på

nytänkande på manliga sidan, det var god gymnastik med fint genomtänkta grupperingar och förflyttningar” (Näslund, 1974, s. 218). I en jämförelse mellan könen ansåg Näsmark att de kvinnliga studenterna inte endast var ”[…] väl motionerade, svettiga och glada utan också en aning bredare och klumpigare än vanligt.” (Näslund, 1974, s. 222). Artikelförfattaren frågar sig avslutningsvis om kvinnornas skillnad i fysisk hade samband med det nya rörelsesättet.

Argument för samundervisning under förutbestämda former

I följande del presenteras de resonemang som kännetecknas som argument för

samundervisning under förutbestämda former av gymnastiklärarna. Likt avsnittet ovan inbegriper argumenten här en stor räckvidd från samhällsdebatten till konkreta drivkrafter i

undervisningen. De argument som kännetecknas ur en samhällsdebatt är, likt nämnt ovan, av fysiologisk karaktär dock ur en annan ståndpunkt än tidigare. Här involveras argumenten av könen ur en tydligare kompletteringslogik. Lokala argument som lyfts är frågor kring till exempel elevgrupp och dess påverkan i frågan om samundervisning.

Artikelförfattarna Tolgfors och Högberg (1973) skriver att samundervisning är ett fungerade koncept på lågstadiet och större delen av mellanstadiet. Dock påpekar artikelförfattarna att fysisk differens framträder redan i årskurs 6, i samband med puberteten. Tolgfors och Högberg menar att den dokumenterade skillnaden i fysiologi gör att könsroller i ämnet särskiljer sig från andra akademiska ämnen i skolan. De menar å ena sidan att:

Skillnaden kommer att göra sig märkbar så snart det är fråga om krav på uthållighet, snabbhet och styrka. Eftersom dessa egenskaper är utmärkande för de mest omtyckta och de mest använda övningsformerna i skolan kommer de att inverka negativt på resultatet om mycket olikartade grupper blandas (Tolgfors & Högberg, 1973, s. 119).

Å andra sidan framträder en positiv aspekt i en samkönad undervisning:

Man har t.ex. funnit, att flickorna kan hjälpa pojkarna i vissa övningar som de sysslat mera med såsom fristående gymnastik med lösa handredskap. Pojkarna kan å andra sidan vara flickorna till hjälp vid vissa redskapsövningar, där en säker mottagning är avgörande för inlärningen. (Tolgfors & Högberg, 1973, s. 122).

Även Karlsson (1973) menar att samundervisning bör förekomma men inte vara ett permanent inslag. Artikelförfattaren menar att en normal gymnastikavdelning inte kan tillgodose elevers ”[…] förmåga att transportera syre […] deras muskelstyrka,

koordinationsförmåga, intressen och attityder, att det inte går att planera och genomföra undervisningen på ett sådant sätt, att den optimalt ger all elevers träning, rekreation, insikter och motoriska färdigheter (Karlsson, 1973, s. 362). Artikelförfattaren skriver vidare om könens förutsättningar till utveckling av olika egenskaper, som exempel

koordinationsförmåga och muskelstyrka. Ur en fysiologisk utgångspunkt utvecklar de kvinnliga eleverna muskelstyrka fram tills 14 års ålder, hos de manliga eleverna fortsätter utvecklingen upp till 18-20 års ålder. Karlsson påpekar dock att det inte är enbart anlagen som påverkar hur väl dessa egenskaper utvecklas utan säger:

Skall egenskaper som koordinationsförmåga och muskelstyrka optimalt ges tillfällen att utvecklas, måste eleverna i ”utvecklingsåldern” få adekvat träning av egenskaperna i fråga. I klarspråk innebär detta, att flickorna från 10 till 14 år behöver en betydligt större dos av motorikträning än de jämnåriga pojkarna. Efter 14 års ålder skall pojkarna i sin tur ges större möjligheter att förbättra sin motoriksituation. Detta skulle givetvis också kunna ordnas i samgymnastiksavdelningarna (Karlsson, 1973, s. 363).

För att kunna bedriva en god samgymnastik menar Karlsson att logistiken bör förbättras i avseende av gymnastiksalar samt lägre elevgrupper. Artikelförfattaren tillägger att samgymnastik är viktigt av sociala skäl. Skulle samundervisning emellertid införas, i

nuvarande läge, skulle det innebära en klar försämring av undervisning- och träningssituation för eleverna fastställer Karlsson. Moberg (1968) skriver en kortfattad summering kring den pågående verksamhet vid utvalda skolor i Stockholm, Kiruna, Linköping samt Luleå som bedriver samundervisning. Samundervisning har som försök implementeras vid de högre åldrarna och möjliggjorts av skolornas fina lokaler. Ytterligare en aspekt som möjliggjort samundervisning är tillräckligt med resurser i form av två kvinnliga och två manliga gymnastiklärare vid skolorna och de menar att:

Samundervisningen har varit mycket populär och gått bra i de flesta grenar. Under vårterminen skilde man flickor och pojkar åt i handboll och basket, som inte är lämpade för samundervisning. Till fördelarna med denna typ av verksamhet hör, att eleverna blir mer intresserade genom självvald aktivitet och därmed förbättras även närvarostatistiken. Lärarna tvingar också att kära sig aktiviteter, som de annars kanske inte skulle ta upp i sin undervisning. Elevavdelningarna blir mindre och därigenom blir arbetet effektivare (Moberg, 1968, s. 57).

Det negativa som medföljde samundervisningen var att elevkontakten blev sämre, svårare övervakning samt besvärligare att tillge instruktioner. Även eleverna blev tillfrågade genom en enkätundersökning om deras syn på samundervisning och resultatet visade att samtliga elever, utom två, var positiva till det. Gymnastiklärarna var helt överens om att denna

verksamhet har många fördelar och har varit mycket lärorik. Med en grupp av lägre elevantal samt tillräckligt med resurser var samundervisningen genomförbar. Nordlund (1969) talar kring normerna om pojk- och flickaktiviteter och dess genomsyrning inom ämnet. Han

problematiserar könens olikheter ur en fysiologisk synvinkel genom att tillämpa ytterligare ett perspektiv, nämligen ett sociologiskt. Den åtskillnad som görs inom ämnet menar Nordlund försummar samtliga elever:

Frågan är inte om båda könen förlorar på den åtskillnad som sker i undervisningen […] Flickorna får härigenom en sämre uthållighets- och styrketräning än pojkarna, och pojkarna förlorar ofta den rytmisk-musikaliska träning som flickorna erhåller genom sin dansgymnastik. […] Man har också velat hävda, att flickornas ringa intresse för lagspel skulle utgöra en icke påverkbar sociologisk företeelse. Dessa teorier saknar empirisk bakgrund (Nordlund, 1969, s. 363).

Den skeva föreställning som pojkar och flickor besitter angående vilka fysiska aktiviteter som lämpar sig grundar sig i den socialisation de utsatts för ”Genom den inställning till fysisk träning som de härigenom får förstärkes den skillnad i fysisk utveckling som är betingad av rent fysiologiska skäl.” (Nordlund, 1969, s. 363). Ämnet gymnastik, menar Nordlund, kanske är det skolämne där det varit svårast att avveckla gamla könsrollsinställning på grund av de fysiologiska skillnaderna som inträder i puberteten. Artikelförfattaren anser dock att det vore värdefullt för både flickor och pojkar att lära sig samarbeta och trots fysiologiska olikheter ändå tillsammans kan klara skilda uppgifter. Lärare borde istället titta på de individuella skillnaderna:

Bland pojkar i en och samma klass finns ofta ett flertal vars prestationsförmåga är klart sämre än för ett flertal flickor. […] Då man således ändå måste individualisera övningarna kan det knappast vara svårare att göra detta inom blandade än inom skilda avdelningar. Den skillnad i intresseinriktning som faktiskt existerar om man jämför flickor med gruppen pojkar är snarare inlärd än fysiologisk betingar (Nordlund, 1969, s. 365).

Tolgfors (1976) diskuterar samundervisning dels ur ett historiskt perspektiv, dels ut ett lärarperspektiv. Tolgfors menar att argumenteringen för en implementering av

samundervisning har förändrats. Från början var man av ekonomiska skäl tvungna att bedriva samundervisning på lärarutbildningen. Efter hand har skiftningar i argumentering ägt rum, där könsroller och utbildning tagit fart, vilket resulterat i ett önskemål hos blivande lärare att undervisas tillsammans. Lärarutbildning bör vara uppbyggd så att den medverkar till

jämställdhet mellan könen. Att undervisas tillsammans underlättar även en implementering av samundervisning i skolorna:

Med tanke på dagens krav, att manliga och kvinnliga lärare skall ha samma kompetens att undervisa elever av motsatta könet, är det önskvärt med likformig utbildning. Även om det finns motstånd är huvudintrycket positivt. Man anser sig också bättre eller t.o.m. mycket förberedd på att själv klara samundervisning i skolan (Tolgfors, 1976, s. 200).

Tolgfors hävdar dock att samundervisning inte borde vara obligatoriskt att implementera i generella skolor ännu. Artikelförfattaren menar att det är onödigt att upprepa argument för och mot samgymnastik, då det ventileras genomgående i tidskriften. Även Rolander (1978) betonar vikten av fortbildning för icke helt nyutexaminerade gymnastiklärare om införande av samundervisning verkställs. Det krävs tid menar artikelförfattaren, och mer forskning att ha till grund. Karlsson (1978) fastställer att den fysiologiska forskningen har getts alldeles för stor uppmärksamhet inom debatterna. Förklaringen, menar Karlsson, är att den fysiologiska forskningen hunnit mycket längre än den psykologiska och pedagogiska forskningen. Att den fysiologiska forskningen fått stort spelrum fastställs också av att skolgymnastiken i första hand ses som en fysisk aktivitet.

Skolöverstyrelsens skolkonsulent i gymnastik, Henricsson (1977), bemöter den kritik som den nya läroplanen (för SIA-skolan), framarbetad av Skolöverstyrelsen, fått i tidskriften. Viss kritik hävdar att samarbetet med idrottsrörelsen kan ta skada i och med avståndstagandet från tävlingsmomentens användning inom skolämnet gymnastik. Henricsson skriver att den idrott som SIA-skolan kommer erbjuda gynnar alla elever, oberoende av talang och kön. I och med att SIA-propositionens pedagogiska intentioner som ändrar lärar- och elevroller grundas i omtanke av de elever med problem i skolan. Undervisningen kommer således kännas positiv för samtliga elever och inte enbart de med speciella anlag för ämnet. Viss kritik handlar om en ökad samgymnastik, som Henricsson skriver är en viktig del i könsrollsprojektet. Karlsson (1977) skriver även om vikten av att gymnastiklärare måste motsätta sig ungdomarnas

orimliga förväntningar på idrott. Genom massmedia påverkas skolelevers syn på manlig och kvinnlig sport, elitidrott och massidrott. Karlsson skriver exempelvis att samhället

indoktrinerar oss att tro att en kvinna som idrottar behöver vara vacker och graciös och avslutar med att ”Kanske snusande, svettiga fotbollstjejer lockar […] och får någon att spela fotboll” (Karlsson, 1977, s. 328).

Argument för samundervisning

I följande del presenteras de resonemang som kännetecknas som argument för

samundervisning. Argumenten utgår i större utsträckning än tidigare från könsproblematisk utgångspunkt. Utgångspunkten återfinns såväl i samhälleliga debatten som i den mer precisa. Gymnastiklärarna utgår mer från att argumentera mot pojkars dominans och för flickors