Skolbakgrund hos rättspsykiatriska patienter - dömda enligt lagen om rättspsykiatrisk vård

Malmö högskola Lärande och samhälle

Skolutveckling och ledarskap

Självständigt arbete

Skolbakgrund hos rättspsykiatriska

patienter

- dömda enligt lagen om rättspsykiatrisk vård

Educational background in forensic psychiatric patients

- judged according to the act on forensic psychiatric care

Anna Jonasson

Masterexamen i Specialpedagogik, 120 hp Slutseminarium 2015-09-28

Examinator: Ola Fransson Handledare: Anna Henningsson Yousif

3 Malmö högskola

Lärande och samhälle

Skolutveckling och ledarskap Vårterminen 2015

ABSTRACT

Jonasson Anna (2015). Educational background in forensic psychiatric patients – judged according to the LRV and LRV: sup. School Improvement and Leadership, Master, Learning and Society, Malmö University.

The intention of the research in forensic psychiatry and special education is an improvement of psychiatric care, but also to contribute knowledge to prevention work in the community that lead to benefits for individuals` health and by extension economic gains.

The aim of this study was to investigate forensic psychiatric patients´ needs of special education. The first question was how forensic psychiatric patients’ preschool and school background looked like. The second question was, wherein sessions of information, which would give possibilities to increase the patients´ information comprehension by special education during their treatment process. The theoretical base is socio-cultural perspective. By using a qualitative approach two qualitative studies were developed. In the first study a content analysis was conducted regarding pre-school and pre-school background on 102 forensic psychiatric examinations. In the second study, the reader can follow a fictional patient through the forensic psychiatric treament process. The results show that 50 % of patients documented to have family-related problems. The most common measures were contact with BUP, Swedish child and adolescent psychiatry, and measures among the Care of Young Persons. 65 % attended at least 9 years of school and half of the patients have, received some form of grades. The enrollment, change of ward, distributing folders are some of the sessions of information, which would give possibilities to increase the patients´ information comprehension by using special education during the treatment process.

Special education support involves consideration of the literacy level. The importance of the patients to have a realistic self-image regarding their cognitive abilities is emphasized. Tailor-made training programs in information literacy are proposed, also the importance of training non-cognitive abilities are recognized. Access to illustrative pictures and follow-up discussions at information sessions are also proposed as special education support.

Keyword: educational background, forensic psychiatric, literacy, special education,

Anna Jonasson Supervisor: Anna Henningsson

Yousif Examiner: Ola Fransson

5

Innehåll

1 Inledning

1.2.2 Vårdprocessen på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö 11

1.2.3 Information och delaktighet 12

1.2.4 Problemområde 13

2 Syfte och frågeställningar

2.1 Studiens syfte 16

2.2 Frågeställningar 16

3 Tidigare forskning

3.1 Sökproceduren av forskning och dess avgränsningar 17

3.2 Läs- och skrivsvårigheter hos intagna 18

3.2.1 Att utveckla läs- och skrivförmåga hos elever på särskilda

ungdomshem 19

3.2.2 Läs- och skrivsvårigheter hos rättspsykiatriska patienter 20

3.2.3 Bilder som språk 22

3.3 Slutsatser av genomgången forskning 22

4 Teoretisk förankring

4.1 Sociokulturellt lärande 24

4.2 Kognitiva och icke-kognitiva förmågor 26

4.3 Centrala begrepp 29

5 Metod

5.1 Vetenskaplig ansats och metod 32

5.2 Urval 32 5.3 Genomförande 33 5.3.1 Undersökningsmaterial 34 5.3.2 Formuläret 34 5.4 Analysförfarande 36 5.5 Tillförlitlighet 37

6

5.5.1 Reliabilitet och validitet 37

5.6 Etik 38

6 Resultat och analys

6.1 Sammanställt resultat under förskole- och skolåldern 40

6.1.1 Dokumenterad problematik 41

6.1.2 Dokumenterade åtgärder och diagnoser 44

6.1.3 Antal skolår och betyg 48

6.1.4 Gymnasie- och eftergymnasial utbildning 50

6.2 Huvuddiagnos 51

6.3 Sammanfattning av resultaten 52

6.4 Analys av patienternas förskole- och skolbakgrund 52

6.4.1 Lucas 54

6.5 Resultat och analys av informationstillfällen i vårdprocessen 56

7 Diskussion

Referenslista

7

1 Inledning

För 62 år sedan var Tage Erlander statsminister i Sverige och Sveriges första manliga sjuksköterska utexamineras. Mora-Nisse vinner Vasaloppet för nionde och sista gången. I USA är Eisenhower president och Sovjetunionens ledare Stalin dör i sviterna av en hjärnblödning. I skolan kan en elev få stora A som är det bästa betyget, och stora C betyder att eleven blivit underkänd. En skolelev betygssätts även i flit och uppförande. Året är 1953 och ett av de barn som föds detta året kommer 62 år senare att befinna sig på Rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Å andra sidan föds ett barn, som samtidigt kommer att befinna sig på kliniken, år 1996. Samma år införs betygsystemet Godkänd, Väl godkänd, Mycket väl godkänd, samt Icke godkänd. När detta barn är 15 år och ska få sitt betyg i årskurs 9, byter man åter betygssystem där A är högsta betyg och F betyder att du inte blivit godkänd. Barnet som nu blivit tonåring får betyg i 9:an, men livsomständigheterna har gjort att det råder en osäkerhet i vilka ämnen och vilka betyg som uppnåddes. Redan vid skolstart sattes specialpedagog, assistent och grupprelaterade insatser in, och i årskurs 1 fick barnet en diagnos. Under förskoletiden hade BUP varit inkopplad och anpassningar gjorts till en mindre grupp. Den här tonåringen påbörjade aldrig några gymnasiestudier. ”Livsomständigheterna” gjorde att tonåringen fyra år senare befann sig på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö. De här två personerna tillsammans med 100 andra i åldrarna mellan 19 år och 62 år, sammanlagt 102 personer, har gemensamt att de under samma fyraveckorsperiod befann sig på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö.

8

1.1 Bakgrund

I rapporten Nationell psykiatrisamordning (2007) står det skrivet att syftet med vård enligt lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV, är att minimera risken för återfall i brottslighet av allvarlig art som orsakats av patientens psykiska störning. Syftet med vården är även att förbättra hälsan och öka livskvaliteten genom att vården främjar ett självständigt liv ute i samhället. I delrapporten går det att läsa att många dömda till vård har språksvårigheter och/eller stora kunskapsluckor. Rapporten poängterar vikten av att kunna föra sin egen talan i olika sociala sammanhang. Förmågan att aktivt förstå, värdera och ta ställning till företeelser i världen ökar genom en god språkförmåga (Nationell psykiatrisamordning, 2007). Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö har byggt upp en skolverksamhet och det är där jag, Anna Jonasson, är verksam specialpedagog. I dagsläget är ytterligare en specialpedagog anställd, samt en SFI-lärare. Skolverksamheten gör utredningar, bedriver undervisning och är delaktiga i vårdprocessen med tillgång till elevers journaler, samt har dokumentationsskyldighet. Inledningsvis skriver läkaren en remiss för ett startsamtal och en pedagogisk kartläggning. Utifrån startsamtalet och den pedagogiska kartläggningen struktureras sedan interventionerna tillsammans med eleven, som formulerar långsiktiga och kortsiktiga mål. I dagsläget är det långt ifrån alla patienters språkförmåga som kartläggs och det är svårt att uppskatta hur många patienter med en låg språkförmåga som ges en möjlighet att utvecklas. Det är patienters språkförmåga och hur språkförmågan påverkar patientens vård och behandling som den här uppsatsen kommer att gå närmare in på. Ett av klinikens mål är ”En god vård baserad på evidensbaserad metodik” (Rättspsykiatriska regionkliniken, 2012). Då det har varit mycket svårt att finna forskning om rättspsykiatrisk vård och konsekvenser för individer, behövs det bedrivas mer forskning för att kunna bygga upp en välgrundad metodik. I den rättspsykiatriska vårdprocessen möter man patienten i ett tvärprofessionellt behandlingsarbete. Även aktörer som polis, kriminalvård, socialtjänst och domstolar möter de rättspsykiatriska patienterna. I Nationell psykiatrisamordning (2007) står det att en god språkförmåga ökar förmågan att ta ställning till företeelser i världen. Oavsett språkförmåga möter rättspsykiatriska patienter olika professioner under sin vårdtid och informationstillfällen som rör patienternas vård och behandling uppstår. För att patienten ska kunna förstå den information som ges vid dessa tillfällen är det viktigt att alla möten inom den rättspsykiatriska vårdprocessen grundas på patientens språkförmåga. Det skapar en ökad

9

förståelse av den kontext man befinner sig i, en känsla av sammanhang, och som kan förbättra förutsättningarna för patientens delaktighet i vårdprocessen (Antonovsky, 2005). Den här uppsatsen kommer att handla om patienternas språkförmåga och de informationstillfällen som rör patienternas vård och behandling under den tiden de befinner sig inom rättspsykiatrin.

1.2 Rättspsykiatri

I Sverige, i likhet med många andra länder, är det möjligt att göra en rättslig åtskillnad för de individer som gjort sig skyldiga till brott i samband med psykisk sjukdom. I det nationella rättspsykiatriska kvalitetsregistret RättspsyKs årsrapport 2013 går det att läsa att beslut om ett psykiatriskt underlag för den påföljd som ska utdömas, fattas av dömande instans, vilket vanligtvis är tingsrätten (Nationellt rättspsykiatriskt kvalitetsregister, RättspsyK 2014). Det psykiatriska underlaget är en rättspsykiatrisk bedömning som i de flesta fall sker enligt följande; ett läkarutlåtande som går under namnet § 7-intyg begärs och fungerar som en screening för vilka som ska fortsätta vidare i bedömningsprocessen och genomgå en RPU, rättspsykiatrisk undersökning (se bilaga 6 angående förklaringar av förkortningar och lagar). Dock ska en rättspsykiatrisk undersökning endast göras i de fall det föreligger klara bevis för att den tilltalade är skyldig och där fängelse ingår i straffskalan för den åtalade gärningen. Årligen görs cirka 500 rättspsykiatriska undersökningar i Sverige och enligt Årsrapport 2013 dömdes 592 individer till rättspsykiatrisk vård mellan åren 2009 – 2013 (Nationellt rättspsykiatriskt kvalitetsregister, RättspsyK 2014). Lars Lidberg beskriver tillsammans med Nils Wiklund lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV, och lagen om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, LRV: sup (Lidberg & Wiklund, 2000) (se bilaga 7 angående förklaringar av förkortningar och lagar). De beskriver även lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, där intagning för tvångsvård ska grunda sig på två läkares bedömning. Beslutet av intagning kräver specialistkompetens inom någon gren av psykiatrin och konvertering från frivillig vård till tvångsvård kan enbart förekomma då det föreligger fara för patienten att skada sig själv eller någon annan (Lidberg & Wiklund, 2000).

Rättspsykiatrisk vård och psykiatrisk tvångsvård bedrivs idag av den offentliga hälso- och sjukvården. Rättspsykiatrisk vård syftar bland annat till att den psykiska hälsan ska förbättras, vilket innebär att symtomen mildras och att funktionsnivån ökar.

10

Risken för återfall ska på så vis minskas. I Årsrapport 2013 redovisas den djupgående psykiatriska problematik som de rättspsykiatriska patienterna har och förutom den huvuddiagnos som patienten skrivits in under kan en patient ha flertalet andra diagnoser (Nationellt rättspsykiatriskt kvalitetsregister, RättspsyK 2014). Schizofreni är den dominerande huvuddiagnosen hos både män och kvinnor. Flertalet av patienterna uppvisar en psykisk störning med psykotiska drag och patientgruppen med neuropsykiatriska störningar beräknas vara cirka 13 %. Årsrapport 2013 redovisar att drygt 50 % av de manliga och strax under 30 % av de kvinnliga rättspsykiatriska patienterna var påverkade då brottet begicks (kortfattade beskrivningar av diagnoserna går att läsa i bilaga 6).

I Sverige finns 25 enheter som erbjuder rättspsykiatrisk vård, varav fem är rättspsykiatriska regionkliniker och har förhöjd säkerhet för att kunna vårda de sjukaste och mest vårdkrävande patienterna (Nationellt rättspsykiatriskt kvalitetsregister, Rättspsyk 2014).

1.2.1 Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö

Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö är en av de fem regionklinikerna, och kliniken i Växjö erbjuder högspecialiserad psykiatrisk vård för särskilt vårdkrävande och frihetsberövade patienter på samtliga säkerhetsnivåer, det vill säga säkerhetsnivåerna mellan 1 och 3. Säkerhetsklass 1 är den högsta säkerhetsklassen av slutna anstalter samt vårdinrättningar och har utrustats för att klara de mest riskfyllda intagna. Detta innebär bland annat hög personaltäthet, övervakningsteknik, larm- och skyddsteknik (Strand, Holmberg & Söderberg, 2009). Vårdbyggnaden består av höga murar och gallerförsedda rökburar. Efter utevistelse för patientens del, och för personalens del varje arbetsdag, är det obligatoriskt att alla som ska in på kliniken i Växjö passerar genom en metalldetektorbåge. Reglerna för hur patienter inom rättspsykiatrisk vård får använda elektronisk kommunikation, till exempel mobiltelefoner, datorer och surfplattor ändrades den 1 oktober 2014. På rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö innebar det att sex avdelningar inte har elektronisk kommunikation på sina avdelningar. I dagsläget finns det 118 vårdplatser på kliniken i Växjö och där vårdas patienter som dömts enligt LRV, LRV: sup, LPT, men också kriminalvårdpatienter som insjuknat under häktningsperioden eller under fängelsevistelsen. Avgiften som betalas för vården beror på avtal och vilken region som patienten tillhör. I stora drag kan man säga att för slutenvården betalar respektive region/landsting 6300 kronor/vårddygn.

11

Kliniken har cirka 380 anställda med olika professionaliteter. På avdelningarna arbetar yrkeskategorier som psykiatrisjuksköterskor, sjuksköterskor, behandlingspedagoger och skötare med psykiatrisk kompetens. På kliniken finns en utrednings- och behandlingsenhet som är en klinikövergripande resursenhet med kompetenser som arbetsterapeuter, behandlingspedagoger, psykologer, rehabassistenter, sjukgymnaster, socionomer och specialpedagoger.

1.2.2 Vårdprocessen på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö

Vårdprocessen inleds med att en uppdragsgivare, som vanligtvis är ett landsting eller en anstalt, via telefon kontaktar Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö och gör en förfrågan om intag av aktuell patient. Klinikens intagningskoordinator sammanställer informationen om patienten och kontaktar chefsöverläkaren, som beslutar om inläggning ska ske eller inte. Patienten förflyttas till kliniken och inskrivning av patienten sker enligt ledningssystemets rutin, i vilken upprättande av vårdplan ingår. I samband med inskrivningen görs foto- och textregistrering av patienten och hans/hennes tillhörigheter i händelse av olycka, försvinnande eller motsvarande.

Avdelningspersonal visar den nyanlände patienten runt på avdelningen och informerar om klinikens riktlinjer för trivsel, vård och säkerhet samt dagliga rutiner på avdelningen. Vidare ges information gällande patientnämnden samt rätten till stödperson och tillhörande informationsbroschyr delas ut. De patienter som har rätt till tolk informeras om möjligheten att använda sig av tolktjänst. Vårdlaget, 3 - 4 ur avdelningspersonalen som är knutna till patienten, utformar en omvårdnadsplan och planerar en omvårdnadspresentation.

Vårdplaneringen ska inledas i anslutning till beslutet om intagning. Standardvårdplanen, SVP, är ett dokument som ska ligga till grund för behandlingen av patienten och ska utgå från patientens aktuella vårduppdrag. Vårduppdraget uppdateras sedan efter varje vårduppföljning som sker regelbundet var 6:e månad.

Vårdkonferensen utgör mötesforumet för att upprätta patientens SVP och sedan för att regelbundet följa upp samt utvärdera vidtagna åtgärder. Vårdkonferensen utgör också forum för att besluta om nya åtgärder, vilka också ska formuleras i SVP: n. Patientens delaktighet i och inflytande över vården ska tillgodoses i vårdplaneringen. Vårdlagsmöten hålls minst varannan vecka och patienten träffar då personal ur vårdlaget. Patienten har möjlighet att berätta om önskemål av innehållet i vården som

12

sedan kan tas upp på ronden med läkaren. Patientens mående eller behov av att strukturera upp exempelvis samtal under veckan kan också diskuteras.

Vårduppföljning syftar till att säkerställa samverkan mellan uppdragsgivare och kliniken, samt att vårduppdraget utvärderas och uppdateras. På vårduppföljningen medverkar representanter för hemlandsting, oftast chefsöverläkare och verksamhetschef. Eventuellt medverkar patientens förvaltare till den del av vårduppföljningen då patienten deltar. Från klinikens sida medverkar patientansvarig läkare, socionom, sektionsledare och patient. Övriga yrkesgrupper från utrednings- och behandlingsenheten närvarar efter beslut av läkare vid medicinsk rond.

1.2.3 Information och delaktighet

Socialstyrelsen är en statlig myndighet som värnar om hälsa och välfärd, och att alla ska ha samma tillgång till god vård och omsorg. De arbetar för att personer med psykisk ohälsa ska ha tillgång till en jämlik, kunskapsbaserad och säker vård och omsorg av god kvalitet. Regeringen har tagit fram en plan för riktade insatser inom området psykisk

ohälsa. I planen får Socialstyrelsen i uppgift att bland annat utveckla grunddata och

indikatorer för den vård som erbjuds personer med psykisk ohälsa. Det har visat sig att

ett patientcentrerat arbetssätt och en delaktig patient genererar en positiv inverkan på vårdens resultat (Socialstyrelsen, 2015). En välinformerad patient är en patient som bland annat är trygg i det som sker, och har fått individuellt anpassad information utifrån patientens förutsättningar och kognitiva förmågor. En välinformerad patient har också fått en dialog som grundar sig i en öppen och lyhörd kommunikation där individen upplever sig respekterad och tagen på allvar. Informationsutbytet sker då i en dialog mellan patienten och personalen, en dialog där patienten genom kunskap och insikt blir delaktig och aktivt medveten i sin vård. Under vårdprocessen behöver informationen förtydligas, fyllas på, upprepas och följas upp. Enligt lagen ska patienten få individuellt anpassad information om bland annat sitt hälsotillstånd och de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Vid individuell information ska i möjligaste mån språket, media och andra kommunikationsmedel anpassas till varje patients hälsotillstånd, mognad och erfarenhet, kognitiv förmåga, eventuell funktionsnedsättning och kulturellt språklig bakgrund. Huruvida patienten har uppfattat informationen och vad patienten har tagit med sig därifrån är ett led i individuellt anpassad information. Socialstyrelsen lyfter fram vikten av att verkligen arbeta med

13

skapandet av rutiner och användandet av dem för att öka den enskilda individens delaktighet. Hela informationsprocessens delar behöver därför identifieras, analyseras och beskrivas. Vårdgivaren ansvarar för att ledningssystemet omfattar lagar gällande bemötande, information och delaktighet. Bemötande och kommunikation är en ledningsfråga och en del i kvalitets- och säkerhetsarbetet, vilket ska säkerställas av rutinerna ledningssystemet. Rutiner kan ge vägledning för hur information och besked ska ges, om informationen ska ges muntligt, både muntligt och skriftligt eller på annat sätt (Socialstyrelsen, 2015).

1.2.4 Problemområde

Skolverket beskriver specialpedagogik som ett tvärvetenskapligt ämne som har utvecklats ur pedagogik med nära kopplingar till filosofi, psykologi, sociologi och medicin. I ämnet ingår människors olika villkor för lärande och utveckling i samverkan med samhället (Skolverket, 2015). För att erhålla specialpedagogexamen ingår det, enligt högskoleförordningen (1993:100), bland annat att visa förmågan att identifiera, analysera och medverka i förebyggande arbete samt i arbetet med att undanröja hinder och svårigheter i olika undervisnings- och lärandemiljöer. Det ingår också att genomföra pedagogiska utredningar och analysera svårigheter på organisations-, grupp- och individnivå.

I mitt dagliga arbete ingår det möten med patienter som jag i uppdrag från remitterande läkare ska utreda genom en pedagogisk kartläggning. I den pedagogiska kartläggningen ingår bland annat kartläggning av förmågor som läsflyt/läsförståelse, hörförståelse, begreppsförståelse och rättstavning. Detta gör att jag under tre års tid som anställd på Rättspsykiatriska kliniken har skaffat mig en bild av patienternas förmågor på individnivå och en bild av hur varierande patienternas förmågor kan vara. När jag som specialpedagog analyserar slutenvårdsmiljön på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö som en lärandemiljö för att undanröja hinder och svårigheter, uppstår frågor som jag önskar finna svar på. Mot bakgrund av socialstyrelsens skrift om patienters rätt till information utifrån individuella behov (Socialstyrelsen, 2015), och att det idag inte finns någon grunddata och kvalitetsindikatorer angående rättspsykiatriska patienters skolbakgrund (Nationell psykiatrisamordning, 2007), skapades en vilja hos mig att undersöka rättspsykiatriska patienters skolbakgrund. Bakomliggande kunskaper genom

14

mina tidigare uppsatser som har handlat om literacy, vilket brukar förklaras som läs- och skrivförmåga, ökade min vilja att skapa bättre förutsättningar för patienters förståelse av information (Hemström & Jonasson, 2008, 2011).

När jag betraktar Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö som en lärandemiljö utifrån ett sociokulturellt perspektiv, där lärandet sker genom social kommunikation och

genom föremål som stimulerar människans tänkande och handling (Jakobsson, 2012), ser jag ett behov av att även på organisatorisk nivå analysera rutiner i vårdprocessen för att förebygga hinder och öka patienternas förståelse av den information som ges. Rättspsykiatriska forskningsområdet är mycket brett eftersom rättspsykiatrin befinner sig i skärningspunkten mellan en rad olika discipliner. Specialpedagogik är välkänt inom handikapp- och habiliteringsverksamhet, men har på senare tid spridit sig till rättspsykiatrin där den har visat sig vara användbar (Nationell psykiatrisamordning, 2007). Det står även att den rättspsykiatriska vården ska bedriva egen forskning. De större klinikerna, i vilka Rättspsykiatriska regionkliniken ingår, har också ett ansvar som kunskapsförmedlare mot andra vårdgivare och myndigheter. Som anställd specialpedagog på en av de större klinikerna bär jag en del av ansvaret.

15

2 Syfte och frågeställningar

Socialstyrelsen (2015) skriver att information i möjligaste mån ska anpassas till varje patients hälsotillstånd, mognad och erfarenhet, kognitiv förmåga, eventuell funktionsnedsättning och kulturellt språklig bakgrund. Då rättspsykiatrisk vård och behandling är väldigt lite beforskad finns det idag inga grunddata och kvalitetsindikatorer kring rättspsykiatriskt vårdade patienter och inte heller några grunddata angående rättspsykiatriska patienters skolbakgrund (Svensson, 2010, Nationell psykiatrisamordning, 2007). Mot bakgrund av socialstyrelsens skrift om patienters rätt till information utifrån individuella behov och bristen av grunddata angående rättspsykiatriska patienters skolbakgrund, finns det ett behov av att undersöka skolbakgrunden. Undersökning skulle kunna bidra med grunddata om patienters kognitiva förmågor och erfarenheter under skoltiden. Den kan också ge information om en eventuell funktionsnedsättning och kulturellt språklig bakgrund. Således skapar undersökningen av skolbakgrunden bättre möjligheter till att kunna individanpassa information.

Medianvårdtiden för en rättspsykiatrisk patient är 3,5 år (Nationellt rättspsykiatriskt kvalitetsregister, RättspsyK 2014). Den långa vårdtiden gör att vården består av olika delar i en vårdprocess som inleds med intag och slutenvård, och avslutas med utslussning och öppenvård. Socialstyrelsen (2015) skriver att delaktighet genererar en positiv inverkan på vårdens resultat. De poängterar att patientens inflytande ska grundas i delaktighet och därför bör hela informationsprocessens delar identifieras, analyseras och beskrivas. För att patienten ska kunna tillgodogöra sig och vara delaktig i vården, behöver patienten förstå informationen som ges vid informationstillfällena i vårdprocessen, från att intag av patienten görs tills att slutligen utslussning sker flera år senare. I den här uppsatsen innebär ett informationstillfälle ett tillfälle där patienten får information om varför patienten befinner sig inom den rättspsykiatriska vården. Vid detta tillfälle ges information om vilka rättigheter och skyldigheter den rättspsykiatriska patienten har, vilka utredningar och behandlingar, samt rättsliga processer som är nödvändiga innan patienten kan slussas ut till öppenvården. Identifiering och analys av informatiostillfällen i vårdprocessen skulle kunna ge bättre förutsättningar till individuellt anpassad information. Tillsammans med ökade kunskaper om

16

rättspsykiatriska patienters skolbakgrund skulle det kunna bidra till bättre förutsättningarna att komma fram till specialpedagogiska insatser som ökar patienters möjligheter att förstå den information som ges under deras tid inom slutenvården. Patientens delaktighet skulle på så vis öka och vården blir då effektivare, vilket skulle kunna leda till en kortare vårdtid inom slutenvården.

2.1 Studiens syfte

Syftet med denna studie är att få ökade kunskaper om rättspsykiatriska patienters behov av specialpedagogiskt stöd.

2.2 Frågeställningar

- Hur ser rättspsykiatriska patienters förskole- och skolbakgrund ut?

- Vid vilka informationstillfällen skulle specialpedagogiska insatser kunna öka patienternas möjligheter att förstå informationen som ges under deras vårdtid inom slutenvården?

17

3 Tidigare forskning

Då rättspsykiatrisk vård är väldigt lite beforskad, både nationellt och internationellt (Svensson, 2010), har det satt sin prägel på kapitlet och jag har gjort avgränsningar som är viktiga att belysa. Databassökningar i olika databaser med sökorden rättspsykiatri och specialpedagogik gav mig inga resultat, varken på svenska eller översatta till engelska. Jag kommer därför i kapitlets inledning beskriva vilken forskning jag sökt efter och hur jag har resonerat i valet av forskning. Efter inledningen följer sedan den forskning jag har funnit.

3.1 Sökproceduren av forskning och dess avgränsningar

Jag började mitt sökande efter vetenskapliga artiklar, avhandlingar och rapporter i databaser för att finna forskning i specialpedagogik som gjorts i samband med rättspsykiatrisk vård. Jag sökte i databaserna ERIC via Ebesco, ERIC via ProQuest, Google Scholar och PsycINFO. Socialstyrelsen (2015) skriver att information i möjligaste mån ska anpassas till varje patients hälsotillstånd, mognad och erfarenhet, kognitiva förmågor, eventuell funktionsnedsättning och kulturell språklig bakgrund. Därför sökte jag dels om det fanns någon forskning angående rättspsykiatriska patienters skolbakgrund och dels om det fanns någon forskning som handlade om rättspsykiatriska patienters läsförståelse. Jag använde sökorden rättspsykiatri och specialpedagogik, rättspsykiatri och skolbakgrund, samt rättspsykiatri och läsförståelse. Jag använde de olika sökorden på både svenska och engelska utan något resultat. Parallellt gjorde jag efterforskningar på min arbetsplats. Jag fick rekommendationer om en opublicerad vetenskaplig artikel skriven av lektor och docenten Idor Svensson. Artikeln är en sammanställning av svensk och nordisk forskning om läs- och skrivsvårigheter inom kriminalvård, ungdomsvård och rättspsykiatri (Svensson, 2010). Utifrån artikelns referenslista granskade jag de två vetenskapliga artiklar som handlade om läs- och skrivsvårigheter inom rättspsykiatri. Den ena artikeln var skriven av Dåderman, Lindgren och Lidberg (2004) och den andre var skriven av Selenius, Dåderman, Meurling och Levander (2006). Från Svenssons (2010) sammanställning granskade jag även en forskningsrapport som handlar om att utveckla läs- och skrivförmåga hos elever på särskilda ungdomshem, vilken Idor Svensson också har

18

skrivit (Svensson, 2009). I en sökning på google, träffade jag även på artikeln som handlar om digitala bilder som språk. Artikeln är skriven av Danielsson och Jönsson (2001) innehåller en litteraturöversikt som enligt författarna visar svårigheterna med att hitta vetenskapliga artiklar i ämnet.

3.2 Läs- och skrivsvårigheter hos intagna

Svensson (2010) sammanställer i en artikel svensk och nordisk forskning angående läs- och skrivsvårigheter i kombination med kriminalvård, ungdomsvård, samt forskning inom svensk rättspsykiatri. I sin artikel konstaterar Svensson att forskning har visat att det finns en överrepresentation av läs- och skrivsvårigheter bland intagna på ungdomsinstitutioner och fängelser (Svensson, 2010). Hans syfte med artikeln är att se över publikationer från nordiska länder, framför allt från Sverige, under det senaste decenniet när det gäller förekomsten av läs- och skrivsvårigheter och dyslexi. Svensson konstaterar att den angivna förekomsten av svårigheter varierar mellan 6 och 70 %. En av orsakerna till den enorma skillnaden skulle kunna vara olikheterna i definitionerna av läs- och skrivsvårigheter och dyslexi. Svensson anser att det är viktigt att göra åtskillnad mellan dessa två begrepp eftersom det påverkar behandlingsförfarandet. Han menar att dyslexi kräver omfattande och ihållande pedagogiska insatser. Elever med dyslexi behöver i sin behandling insatser gällande avkodning och lässtrategier, läslusten och läsvanor (Svensson, 2010). För de som har läs- och skrivsvårigheter av andra skäl, exempelvis långa perioder av skolk, anser Svensson att behandlingsproceduren borde ha en annan inriktning. Då bör insatserna riktas mot meningen och syftet med att läsa, samt mot att ändra läsvanor. I de fall där för lite tid har ägnats åt läsning och läsflyt inte har uppnåts, är det viktigt att avsetta tid till läsning (Svensson, 2010). Fel insatser riskerar att läsmotivationen och tilliten till sin förmåga sänks ytterligare. För elever med läs- och skrivsvårigheter som till större delen har orsakats av missgynnande hemförhållande och besvärlig skolgång, är det inte

nödvändigt att i samma utsträckning fokusera på avkodningen (Svensson, 2010). Med anledning av behandlingsprocedurens inriktning, försöker Svensson i sin

granskning få svar på hönan eller äggetproblematiken. Är lässvårigheter ett handikapp som leder till uppförandestörning eller är det en uppförandestörning som senare orsakar lässvårigheter, eller är det möjligen så att det finns en ömsesidig underliggande faktor som orsakar dem båda? Svensson menar att beroende på vilken definition som används

19

kan det generera olika svar. Om det breda begreppet läs- och skrivsvårigheter används hävdar Svensson att det är ett faktum att det finns en omfattande överrepresentation av individer med läs- och skrivsvårigheter i fängelser och ungdomsinstitutioner. Av den anledningen skulle det gå att dra slutsatsen att det är möjligt att dessa svårigheter kan komma först och orsaka beteendeproblem som senare leder till kriminalitet. Däremot om en fonologisk definition av dyslexi används är förekomsten av dyslexi i nivå med slumpvist utvalda ur befolkningen och det finns troligen andra faktorer som orsakar det höga antalet av läs- och skrivsvårigheter. En instabil hemmiljö och brister i föräldraskapet kan vara orsaker till beteendeproblem och som då skulle kunna leda till en besvärlig skolgång. Stämmer detta betyder det, enligt Svensson, att antalet intagna med läs- och skrivsvårigheter kan vara effekten av tidiga emotionella- och beteendeproblem som redan finns där innan barnet går i skolan. Samtidigt resonerar han vidare att det finns forskare som av den anledningen hävdar att det går att dra slutsatsen att det existerar underliggande faktorer som orsakar både läs- och skrivsvårigheter och uppförandestörning. Enligt ett par av de studier som Svensson har granskat, är AD/HD en sådan faktor. Svensson avslutar med att problematiken är komplex. Därmed är det svårt att belysa vad som orsakar läs- och skrivsvårigheterna bland internerna och kunna dra generella slutsater angående behandlingsprocedurens inriktning (Svensson, 2010).

3.2.1 Att utveckla läs- och skrivförmåga hos elever på särskilda ungdomshem Svensson (2010) har även granskat artiklar om studier som gjorts för att utveckla läs- och skrivförmågan hos elever på särskilda ungdomshem i de nordiska länderna. Han fann få studier i sin sökning och förklarar att det låga antalet skulle kunna bero på metodologiska svårigheter. Ytterligare en förklaring skulle, enligt Svensson, kunna vara att det råder olika villkor inom olika länders lagstiftning när det gäller ungdomsvård. I ett par artiklar var antalet deltagare för lågt för att dra några slutsatser, men de sammanlagt sex elever som deltog i de systematiska läsinterventionerna uppnådde ökad läsförmåga. Svensson hänvisar även till sina egna studier från två SiS-finansierade projekt som gjorts på särskilda ungdomshem (Svensson, 2009). De båda projektens huvudsakliga syfte var att förbättra ungdomarnas läsförmåga, samt att öka deras läslust och intresse för att läsa. Ett tillvägagångssätt för att uppnå syftet var att försöka implementera användningen av kompensatoriska hjälpmedel i undervisningen. De kompensatoriska hjälpmedlen var syntetiskt tal, stavningsprogram, elektroniskt lexikon, ett tankekartsprogram och Daisy-spelare. Det andra tillvägagångssättet var att försöka

20

öka pedagogers och behandlares möjligheter att stimulera läs- och skrivförmågan hos eleverna. De båda projekten hade ytterligare syften, vilka var att se hur många som hade läs- och skrivsvårigheter och dyslexi, samt hur elevernas förmåga utvecklades över tiden. Det Svensson bland annat kom fram till, efter att ha genomfört interventionerna, var att en betydande andel av eleverna hade svårigheter med att läsa och stava (Svensson, 2009). De flesta eleverna hade svårt med läsförståelsen och särskilt elever med annan språklig bakgrund. Ett fåtal av de elever som deltog i studien hade dyslexi. Flertalet av de elever som ansågs ha stora svårigheter med att läsa och skriva tyckte att de hade stor hjälp av de kompensatoriska hjälpmedel som erbjöds. Däremot visade inte lästesten några effekter av interventionerna på gruppnivå (Svensson, 2009). Den grupp elever som fick båda typerna av interventioner, alltså både kompensatoriska hjälpmedel och lässtimulerande insatser, visade inga större mätbara effekter än de två grupper som fått antingen lässtimulerande interventioner eller kompensatoriska interventioner. Emellertid visade resultaten från intervjuerna med både elever och personal, att intresset för att läsa hade ökat. Svensson anger att den största orsaken till de uteblivna kvantitativa effekterna av interventionerna var att på de flesta av institutionerna genomfördes interventionerna sporadiskt eller inte alls (Svensson, 2009).

3.2.2 Läs- och skrivsvårigheter hos rättspsykiatriska patienter

Dåderman, Lindgren och Lidberg (2004) genomförde en studie med syftet att undersöka förekomsten av dyslexi och AD/HD bland rättspsykiatriska patienter som blivit dömda för våldtäkt. De ville också undersöka samförekomsten av de båda diagnoserna med målet att kunna diskutera vikten av att dyslexi- och AD/HD-diagnosen ställs. I studien deltog tio män, i åldrarna 30 till 50 år. De hade i medelsnitt gått 9,8 år i skolan. Deltagaren med lägst antal skolår hade gått 7 år i skolan och deltagaren med högst antal skolår hade gått 15 år i skolan. Författarna kom fram till att sju testresultat hamnade inom kriteriet för dyslexi och sex av de tio deltagarna hamnade inom kriteriet för AD/HD. Fyra av dessa deltagare diagnostiserades med både dyslexi och AD/HD. I studien användes DSM-IV kriterier (American Psychiatric Association, 2000). Dåderman, Lindgren och Lidberg (2004) begränsar generalliseringsmöjligheterna av resultatet eftersom det endast var tio deltagare. Trots många år inom vården hade endast en av deltagarna diagnostiserats med dyslexi och en annan av deltagarna hade genomgått en undersökning för ett ställningstagande angående AD/HD. Dock menar de

21

att resultatet indikerar att det är viktigt att diagnoserna dyslexi och AD/HD ställs tidigt inom den rättspsykiatriska vården. Saknaden av korrekt ställda diagnoser kan ha en negativ påverkan på val av behandlingar inom den rättspsykiatriska vården (Dåderman, Lindgren & Lidberg, 2004).

Selenius, Dåderman, Meurling och Levander (2006) genomförde en studie på 23 män med invadrarbakgrund, vilka genomgick en rättpsykiatrisk undersökning. 13 deltagare hade växt upp och gått i svensk skola, 14 hade fått betyg efter nioårig grundskola och 5 hade slutat skolan i årskurs 7 eller årskurs 8. Männens medelålder var 27 år. I sin studie skriver de att det är allmänt känt att brottslingar med invandrarbakgrund är överrepresenterade inom kriminalvården och inom rättspsykiatrin. De skriver vidare att förekomsten av dyslexi är högre bland kriminella med svenska som modersmål än övriga befolkningen i Sverige. Syftet med studien var att bedöma förekomsten av dyslexi för att kunna diskutera lämpligheten med att använda bedömningsproceduren i enlighet med DSM-IV (American Psychiatric Association, 2000), och för att kunna diskutera de praktiska och lagliga konsekvenserna av odiagnostiserad dyslexi. Deltagarna genomförde läs- och skrivtest, samt intelligens- och neuropsykologiska test. I resultatet framkom det att 39 % hamnade inom kriteriet för dyslexi (Selenius, Dåderman, Meurling och Levander, 2006).

Författarna kommer fram till att studien ger indikationer på att dyslexi och AD/HD oftast förblir ouppmärksammat på rättspsykiatriska patienter och att de därmed inte får adekvat behandling. Vanligtvis presterar dyslektiker bra i psykologiska test inom icke-verbala förmågor, och sämre i test inom icke-verbala förmågor, dock med undantag för verbal förståelse. De föreslår att en dyslexiutredning alltid görs på patienter som indikeras ha inlärningssvårigheter, även när lässvårigheter inte explicit har rapporterats. Selenius, Dåderman, Meurling och Levander (2006) drar slutsatsen att förutom bedömningar enligt kriterierna i DSM-IV, borde bedömningsprocessen utökas med fonologiska test. Författarna poängterar att i Sverige är dyslektiker berättigade specialpedagogiskt stöd, inlästa texter, muntliga prov och rättstavningsprogram. Därför borde alla dömda som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning oberoende av deras bakgrund, få hjälp med den rättsliga processen, till exempel borde polisundersökningen läsas högt för dem (Selenius, Dåderman, Meurling & Levander, 2006). De menar att kunskapen om dyslexi även skapar bättre förståelse för socialarbetare, lärare och domstolar att dyslektiker ofta blir frustrerade i situationer som kräver god läs- och skrivförmåga. Dessutom uppmärksammar de behovet av att utveckla metoder inom läs-

22

och skrivförmågor för dyslektiker som begått brott under sin tid på fängelser eller sin tid inom den rättspsykiatriska vården.

3.2.3 Bilder som språk

Danielsson och Jönsson (2001) skriver att det allt mer används digitala bilder i särskola, omsorgsverksamheter, autismsammanhang och psykiatri. De berättar att det utvecklats ett tekniskt/pedagogiskt koncept som baseras på bilden som språk. De tillägger att konceptet har gett stora effekter för personer med bland annat affasi och psykiska störningar. En slående effekt har varit ansatsens förmåga att ge drastiska och långvariga effekter på lärandet hos människor med kognitiva funktionshinder (Danielsson & Jönsson, 2001). Artikeln innehåller en litteraturöversikt som visar svårigheter med att hitta underlag i etablerad vetenskap, vilket ska vara i åtanke när artikeln används som referens.

3.3 Slutsatser av genomgången forskning

Svenssons (2010) sammanställning av nordisk forskning angående läs- och skrivsvårigheter i kombination med kriminalvård, ungdomsvård och svensk rättspsykiatri det senaste decenniet, innehöll endast två artiklar som handlade om rättspsykiatrin. Den ena artikeln var skriven av Dåderman, Lindgren och Lidberg (2004) som i sin studie kom fram till att sju av tio rättspsykiatriska patienter hamnade inom kriteriet för dyslexi, sex av de tio deltagarna hamnade inom kriteriet för AD/HD och fyra av dessa deltagare diagnostiserades med både dyslexi och AD/HD. Trots många år inom vården hade endast en av deltagarna diagnostiserats med dyslexi och en annan av deltagarna hade genomgått en undersökning för ett ställningstagande angående AD/HD (Dåderman, Lindgren & Lidberg, 2004). Den andra artikeln var skriven av Selenius, Dåderman, Meurling och Levander (2006). I studiens resultat framkom det att 39 % av 23 män som genomgick en rättpsykiatrisk undersökning, hamnade inom kriterien för dyslexi. I likhet med Dåderman, Lindgren och Lidbergs (2004) studie indikerade även denna studie på att dyslexi oftast förblir ouppmärksammat på rättspsykiatriska patienter och att patienterna därmed inte får adekvat behandling. Författarna drar slutsatsen att förutom bedömningar enligt kriterierna i DSM-IV, borde bedömningsprocessen utökas med fonologiska test (Selenius, Dåderman, Meurling & Levander, 2006). Svenssons (2009) studie, som genomfördes på särskilda ungdomshem, visade att en betydande

23

andel av eleverna hade svårigheter med att läsa och stava, och att de flesta eleverna hade svårt med läsförståelsen. Ett fåtal av de elever som deltog i studien hade dyslexi. I studien användes fonologiska test som Selenius, Dåderman, Meurling och Levander (2006) kom fram till i sina slutsatser.

Sammanlagt är detta endast tre studier, där två studier enligt kriterierna i DSM-IV indikerade att dyslexi var vanligt förekommande bland rättspsykiatriska patienter (Dåderman, Lindgren & Lidberg, 2004), (Selenius, Dåderman, Meurling & Levander, 2006). I den tredje studien, i vilken undersökningen genomfördes på särskilda ungdomshem, användes istället fonologiska test (Svensson, 2009). Resultatet visade att ett fåtal av de elever som deltog i studien hade dyslexi. Svensson (2010) diskuterar de tre studiernas resultat och menar att om fonologiska test använts i undersökningarna på de rättspsykiatriska patienterna, hade även deras resultat kunnat påvisa höga resultat angående allmänna läs- och skrivsvårigheter och antalet dyslektiker hade hamnat på ett resultat i enlighet med övriga befolkningen i Sverige. Svensson (2010) hävdar att elever med läs- och skrivsvårigheter som till större delen har orsakats av dyslexi kräver omfattande och ihållande pedagogiska insatser som tränar avkodning och lässtrategier, samt utvecklar läslusten och läsvanor. För elever med läs- och skrivsvårigheter som till större delen beror på missgynnande hemförhållanden och besvärlig skolgång handlar det om att öka läslusten och att ägna mer tid åt läsningen (Svensson, 2010).

Det har varit mycket svårt att finna studier som gjorts om rättspsykiatrin i kombination med specialpedagogik. Därför valde jag att även ta med forskningen som gjordes på särskilda ungdomshem (2009). De få studier som framkommit är svenska och således saknas internationella studier i den tidigare forskningen. Avsaknaden av internationell forskning gör att den här uppsatsens studie kommer att bli svår att dra några generella slutsatser kring. Dock kommer studien att kunna peka på områden som skulle kunna vara relevanta att arbeta och forska vidare inom.

24

4 Teoretisk förankring

I kapitlet presenteras sociokulturella perspektiv som är uppsatsens teoretiska utgångspunkt. Studiens syfte är att få ökade kunskaper om rättspsykiatriska patienters behov av specialpedagogiskt stöd. Enligt den sociokulturella teorin utgörs grunden för lärandet i samtal och lärandet omfattas av all mänsklig verksamhet (Säljö, 2000). Rättspsykiatriska kliniker är en form av mänsklig verksamhet där många samtal förs och information ges. Ur ett sociokulturellt perspektiv uppstår då lärandesituationer. Sociokulturella teorins största inspirationskälla är Lev Vygotskij. Jakobsson (2012) menar att man vanligtvis utgår från en enhetlig och gemensam sociokulturell teori när man talar om lärandet. Han anser att det är mer korrekt att utgå ifrån benämningen sociokulturella perspektiv som en övergripande beteckning på några närliggande teorier om människors lärande och utveckling.

Kapitlets senare del fördjupar sig i människors lärande och utveckling genom betydelsen av kognitiva och icke kognitiva förmågor. Avslutningsvis förklaras centrala begrepp som är återkommande i uppsatsen.

4.1 Sociokulturellt lärande

Det sociokulturella lärandet bygger på att psykologiska fenomen och processer bara kan förstås i sina historiska och sociala sammanhang (Vygotskij, 2007). Alla högre mentala funktioner som uppnås sker på två plan, först på det sociala planet och sedan på det inre planet. Utan social kommunikation sker varken språkets eller tänkandets utveckling, och utveckling sker enligt Vygotskij i relationer genom dialog med andra människor. Vygotskij ser språket som tänkandets redskap och anser att det hänger ihop med individens utveckling. Viktigt är hur psykiska processers olika funktioner inom medvetandet förhåller sig till varandra. Olika funktioner inom medvetandet är exempelvis perception, uppmärksamhet och minnet. Vygotskij har studerat just relationen mellan olika funktioner och nivåer inom medvetandet. Han betonar att det inte är utvecklingen av de enskilda funktionerna i sig, utan det handlar om ett komplext förhållande. Han hävdar att språkutvecklingen är beroende av miljön man befinner sig i och därför är det viktigt att det finns många och varierande möjligheter till att kommunicera. Vygotskijs teori om den proximala utvecklingszonen beaktar de

25

undervisningsmetoder som används i förhållande till inlärningspotentialen. Pedagogen ska utgå från två utvecklingsnivåer, den aktuella utvecklingsnivån samt den potentiella utvecklingsnivån. Det är avståndet mellan dessa två nivåer som är den proximala utvecklingszonen (Vygotskij, 2007).

Jakobsson (2012) beskriver att lärandet sker i situationer där barn eller vuxna samarbetar eller interagerar tillsammans i specifika sammankomster. Vanligtvis är en eller flera av deltagarna mer insocialiserade i samhällets intellektuella eller praktiska praktiker eller ärenden än de andra deltagarna. På så vis skapas en grund för lärande. Jakobsson hävdar att mycket tyder på att alla deltagarnas kunskaper och kompetenser utökas eftersom samarbetet många gånger bygger på att man omformulerar, argumenterar och tänker om. Han påpekar att flera forskare har uppmärksammat utvecklingspotentialen i liknande samtal och dialoger. En situationsbaserad förmåga att tala, agera och uppträda kan utvecklas inom specifika grupper, föreningar eller institutioner, genom att deltagarna tillägnar sig speciella betydelser av ord, begrepp eller handlingar, i en dialog där parterna ömsesidigt intar tala-lyssnarollen och där man tillsammans formulerar tankar, idéer och kunskap.

Säljö (2000) menar att en av utgångspunkterna för lärandet är hur enskilda individer och grupper använder kognitiva och fysiska resurser. Lärandet omfattas av all mänsklig verksamhet enligt Säljö. Vad som anses väsentligt lärande är en social fråga i olika kulturella miljöer. Den kommunikativa processen skapar nya tankesätt och via interaktion ges mening, kunskap och förståelse. Säljö (2000) framhåller att det handlar om att se till individens inneboende kapacitet och förmåga och han anser att omgivningen bör kartläggas i frågan om vilka resurser den erbjuder och kraven den ställer på individen. Fokus för honom är vad individen lär sig av de situationer han/hon ingår i.

Jakobsson (2012) beskriver sociokulturella teorier som teorier där tanken, medvetandet och den materiella världen är en helhet. Enligt Jakobsson innebär det att den materiella världen och kulturella produkter är i ömsesidig kontakt med oss. Denna ömsesidiga kontakt påverkar och möjliggör tänkandet hävdar Jakobsson. Materiella produkter som har ett sådant inflytande på beteende och sociala relationer benämns som artefakter och är föremål som exempelvis TV, datorer och mobiltelefoner. De kulturella produkterna förmår att stimulera tänkandet och handlingen framåt (Jakobsson, 2012). Inom sociokulturella perspektiv benämner man samverkan mellan människornas tänkande och handling och de kulturella artefakterna med begreppet mediering.

26

Jakobsson framhåller att en av de sociokulturella perspektivens centrala tankar är att fokusera och förstå hur människor i sitt lärande interagerar med tillgängliga kulturella artefakter och hur dessa påverkar och driver lärprocesser.

Säljö framhåller att skriften har andra egenskaper än det talade språket (Säljö, 2000). Exempelvis gäller det skriftens beständighet i tid och rum, samt möjligheten att lagra information i obegränsad omfattning. Skriften erbjuder ett bredare socialt och kulturellt utbud genom att ge nya upplevelser och referensramar till de som har förmågan att se relationen mellan texter och den verklighet texterna refererar till. Många barn i vår kultur socialiseras tidigt in i en textbaserad verklighet med hjälp av pekböcker. Förhoppningsvis tar sedan varierande typer av skönlitterära böcker vid, vilkas struktur och innehåll ger upphov till nya tolkningar och budskap. Säljö hävdar att skriften har påverkat vårt tänkande och vårt sätt att lära. De kommunikativa villkor som finns vid tolkning av den lästa textens budskap är inte de samma som de villkor som finns vid tolkning av interaktion emellan människor. Skriften är en konstgjord form av kommunikation. Det krävs intellektuella verktyg för att kunna delta i skriftens kommunikation, verktyg som går att finna i de sociala och kulturella praktiker vi deltar i (Säljö, 2000).

4.2 Kognitiva och icke-kognitiva förmågor

Information ska i möjligaste mån anpassas till bland annat patientens mognad och erfarenhet, kognitiv förmåga och eventuell funktionsnedsättning (Socialstyrelsen, 2015). Därför behöver de rättspsykiatriska patienternas kognitiva förmågor beaktas vid informationstillfällena. I forskningssammanställningen, Skolverkets analys 2013, lyfts betydelsen av kognitiva, men också icke-kognitiva förmågor fram (Skolverket, 2013). Rapporten ger indikationer om hur resurser bör satsas för att vara mer effektiva och bidra till mer likvärdiga villkor för olika grupper. Frågan som ställs är vilka faktorer det är som gör att människor lyckas. Analysen görs på studier som tagit fram vilka egenskaper och kompetenser det är som utbildning bidrar till och vilka av dessa som ger framgång i livet, både gällande utbildningssammanhang och på arbetsmarknaden. Vanligtvis utgår forskningsstudier gällande elevers prestationer från kognitiva förmågor, vilka mäter det som många benämner som intelligens och främst har med olika former av tankeverksamhet att göra. Men det finns även forskningsstudier på icke-kognitiva förmågor, det vill säga beteendemässiga, sociala och emotionellt betonade

27

förmågor. Levin (2011) understryker att kognitiva och icke-kognitiva färdigheter går in i varandra. Det saknas fortfarande en omfattande konsensus kring begreppsliga definitioner, de icke-kognitiva förmågorna anses ofta mer komplexa och metodiken att mäta dem är långt ifrån lika utvecklad som när det gäller kognitiva förmågor (Skolverket, 2013). Mätfel och kausalitet är något som forskningen arbetar vidare med. Forskningssammanställningens avslutas med att icke-kognitiva förmågor kan ha till och med ha större betydelse för framgång i studier och på arbetsmarknaden än kognitiva. Som exempel tar Skolverket upp skolor i olika länder som arbetat med att främja icke-kognitiva förmågor och som gett positiva utfall långt upp i åldrarna (Skolverket, 2013). Enligt Levin (2011) handlar det om att utveckla attityder, socio-emotionell reglering och relationsskapande som senare i livet har en positiv inverkan på studier och arbetsvanor, men också på hälsa och kriminellt beteende.

Förmågor formas ofta tidigt och familjen spelar en stor roll vid den formningen (Carneiro, Crawford & Goodman, 2007). Därför kan tidiga stödinsatser ha en avgörande betydelse och särskilt om de utformas så att de kompletterar familjen och att någon form av uppföljning görs i ett senare skede. Personlighetsdrag hos individer har en viss stabilitet, men de är inte beständiga utan kan ändras i samband med andra erfarenheter eller ändrad omgivning (Skolverket, 2013). Däremot har studier visat att icke-kognitiva egenskaper är mer formbara över livscykeln jämfört med kognitiva och att den relativa IQ:n stabiliseras runt tioårsåldern. Lindqvists och Vestmans (2011) forskning tyder på att förskolor som antas främja icke-kognitiva förmågor kan påverka positivt långt upp i vuxen ålder, och särskilt för barn från mindre gynnade hemförhållanden. Det vill säga vad förskolor och skolor gör ifråga om att utveckla arbetsvanor, attityder, socio-emotionell reglering och relationer har visat sig ha en betydelse för individ, ekonomi och samhälle (Lindqvist & Vestman, 2011). Satsning på utbildning ses många gånger som ett politiskt verktyg för att ge individen möjligheter att påverka sin framtid, men har också betydelse för samhällsutveckling och ekonomisk utveckling. I samband med att humankapitalteorier utvecklats har också utbildningens växande bidrag till den ekonomiska utvecklingen erkänts och analyserats (Lindqvist & Vestman, 2011). Tyvärr hamnar betydelsen av icke-kognitiva förmågor i skymundan eftersom debatter och utvärderingar många gånger handlar om mätningar av kunskaper inom olika ämnesdomäner (Skolverket, 2013).

Några av forskningsstudierna som refereras i skolverkets rapport tar sin utgångspunkt i personlighetspsykologi och grundläggande dimensioner i personligheten

28

(Skolverket, 2013). Jägerfeld (2011) skriver i en artikel om ett projekt som hjärnforskaren Torkel Klingberg genomförde under flera år på 350 barn och ungdomar i Sverige. Klingberg ville ta reda på orsaker till varför inte alla barn lyckas i skolan. Forskare i pedagogik har ställt sig frågan i många år, men nu ville Klingberg angripa problemet ur ett neurovetenskapligt perspektiv. Slutsatserna visar på nya samband mellan hjärnans mognad, utvecklingen av minnet, barnens miljö och deras skolprestationer. Klingberg menar att den kritiska faktorn för lärandet är arbetsminnet. I arbetsminnet äger de medvetna tankeprocesserna rum, och där hålls relevant information under den tiden det tar för oss att lösa problem. I de neuropsykiatriska diagnoserna ADHD och ADD ingår det stora nedsättningar i arbetsminnesförmågan (Jägerfeld, 2011). Mathé påtalar den senaste tidens forskning kring växelverkan mellan gener och miljö (Mathé, 2012). Han hänvisar till forskning som visar att förändringar i tidig psykosocial miljö och omhändertagande, och att direkt biokemisk påverkan på hjärnan kan förstärka eller dämpa genuttryck och på så vis förändra individens beteende, stressårbarhet, hormonella system och så vidare. Inom kognitiv neurovetenskap studerar man samband mellan hjärnans aktiviteter och kognitiva funktioner.

Nyberg (2009) beskriver studier av hjärnan där det framgår att talspråket är nyckeln in i skriftspråket. Dessutom indikerar resultaten att träning i att läsa och skriva kan påverka hur hjärnan processar talat språk. Enligt Nyberg verkar det som att olika slags erfarenheter av språk, samt kulturella influenser samverkar och tillsammans påverkar hur väl vi löser olika språkuppgifter och hur hjärnan medierar språkfunktioner. Han tar också upp studier som verkar påvisa att personliga erfarenheter kan inverka på hur relativt tidigt perceptuella regioner aktiveras. Det innebär att personliga erfarenheter kan göra skillnad i fråga om vilken strategi man använder vid problemlösning. Vidare konstaterar Nyberg att genetiska faktorers bidrag till individuella skillnader gällande förmågor och benägenhet att drabbas av sjukdom är väl dokumenterat. Samtidigt tar Nyberg upp det komplicerade begreppet personlighet som dels har en genetisk grund och dels är ett resultat av individens livserfarenhet. Intressant i sammanhanget är de träningsstudier som Nyberg nämner och som ger starkt stöd för att hjärnan strukturellt kan omorganiseras i vuxen ålder (Nyberg, 2009).

29

4.3 Centrala begrepp

Socio-kulturella perspektiv är den teoretiska utgångspunkten, med stöd av kognitiva och icke-kognitiva förmågor i lärandet. Begreppet literacy ligger sedan till grund för analysen av det sammanställda resultatet av patienternas skolbakgrund och vid analysen av de identifierade informationstillfällena under patientens vårdtid inom slutenvården. Begreppen socio-emotionell, literacy och akademisk självbild återkommer i studien och genomsyrar arbetet. Begreppens betydelse i studien förklaras nedan.

Psykologiguiden förklarar att begreppet socio-emotionell handlar om barns och vuxnas utveckling och förmåga att relatera på ett adekvat känslomässigt sätt till andra i olika sociala situationer (Psykologiguiden, 2015).

Begreppet literacy översätts många gånger med läsförmåga eller läskompetens. Enligt Nationalencyklopedin översätts engelskans literacy till svenskans litteracitet, ett begrepp som används för verksamheter som är relaterade till läsande och skrivande

(Nationalencyklopedin, 2015). Men börjar man titta på all den forskning som bedrivs får man en inblick i vilket omfattande och innehållsrikt begrepp literacy har blivit. Svensson (2011) hävdar i sin avhandling att det engelska begreppet literacy används när läs- och skrivkompetenser tas upp i ett samhällsperspektiv. Svensson (2011) förklarar hur barn redan i spädbarnsåldern kan upptäcka böckernas litterära värld genom den intresseöverföring som sker i en nära relation när man sitter tillsammans och tittar och läser i böcker. Intresseöverföringen benämner hon som litterär amning. Hon har ur ett sociokulturellt perspektiv analyserat fyra lärarstudenters läsning från barndomen tills de börjat på lärarutbildningen. Läsningen beskrivs som en relationell process tillsammans med så kallade viktiga andra, vilka visar sig vara personer som föräldrar, syskon, kamrater, kamraters föräldrar, lärare och livspartners. Viktiga andra betraktas som vägledare, både i positiv och i negativ bemärkelse, de bekräftar och bjuder in till läsning och skapar stödstruktur.

Svenssons (2011) beskrivning av hur barn och ungdomar utvecklar sin literacy är den bild som jag själv utgår ifrån i den här uppsatsen. I den bilden kan alltså individens literacy påverkas både i positiv, men också i negativ riktning beroende på hur de viktiga andra i hemmet och i skolan fungerar som vägledare till läsning. I den här uppsatsen betonar jag den del av literacyn som handlar om förmågan att förstå innehållet och att förstå de ord och begrepp som förekommer i dagens samhälle. Jag betonar den del av

30

literacy som handlar om huruvida individen kan förstå och koppla det den läser eller det den får uppläst och återberättat till sitt eget liv. Vygotskij (2007) ser högläsningen som ett sätt att stimulera det lärande som finns inom den proximala utvecklingszonen eftersom individen därigenom träffar på texter som de själva så småningom kommer att kunna klara av. Norberg (2003) hävdar att genom att först lyssna till det skrivna språket blir det senare lättare att själva läsa skriftspråk. Viktigt är att utrymme ges för samtal om innehållet i texten utifrån individens egna erfarenheter och att begrepp och uttryck förklaras. Chambers (1994) är övertygad om att man genom att lyssna, oavsett ålder, både kan förstå och ha utbyte av ett språk som hade varit svårt att läsa tyst på egen hand. I uppsatsen utgår jag ifrån att utvecklingen av individens literacy kan ske genom hela livet och således även under den tiden rättspsykiatriska patienter befinner sig inom slutenvården.

Westby (2005) tar upp olika nivåer av begreppet literacy. Basic literacy är den grundläggande nivån där man läser genom att avkoda en text. Critical literacy innebär att man kan använda sig av inferenser, det vill säga läser mellan raderna för att förstå, tolka, analysera och beskriva den lästa texten. Hon menar att med hänsyn till dagens samhälle behöver läskompetensen uppnå nivån Dynamic literacy, vilket innebär att läsaren kombinerar olika läsförmågor (Westby, 2005).

Literacy begreppet är komplext och Lankshear och Knobel (2011) presenterar begreppet New literacies och hur literacy utvecklas genom de sociala interaktioner som sker på olika typer av sociala medier idag. De ger även förslag på hur man i dagens undervisning kan använda sociala medier för att eleverna ska få möjlighet att bli en del av new literacies.

Shavelson, Hubner och Stanton (1976) förklara självbild som personens perception av sig själv. Enligt författarna formas personens perceptioner genom upplevelser i miljön och influeras av miljömässiga förstärkningar och viktiga andra. De delar upp självbild i två huvuddimensioner; akademisk sjävlbild och icke-akademisk självbild. Utifrån den akademiska självbilden bildas underdimensioner av olika akademiska ämnen som matte eller bild. Marsh (2006) framhåller betydelsen av en positiv självbild i skolan för elevernas utvecklande av framgångar. För att maximera effektiviteten borde därför förstärkning av självbild ha en central roll inom utbildning (Marsh, 2006). Rosman, Mayer och Krampen (2015) har forskat inom literacy med inriktning mot information och informationssökning, och de använder sig av begreppet informationsliteracy. I sin forskning utgår de ifrån att mänsklig utveckling är en

31

funktion av objektiva färdigheter, så som intelligens, och subjektiva färdigheter, som innefattar akademisk självbild. De har kunnat påvisa att elevens självbild av akademisk förmåga är avgörande för förverkligandet av sin intellektuella potential. De menar därmed att en adekvat självbild av akademiska förmågor främjar inlärning av komplexa färdigheter, t.ex. informationssökande färdigheter. Det är när eleven känner igen sina faktiska förmågor, oavsett brister eller styrkor, som eleven anstränger sig mest. Rosman, Mayer och Krampen (2015) konstaterar att hög akademisk självbild tillsammans med låg intelligens till och med kan vara skadlig för elevens informationslitercy eftersom det ofta leder till en uppgivenhet och att eleven undviker studiearbete. Därför förespråkar de utbildningar inom informationsliteracy som är skräddarsydda efter elevens förmågor. I utbildningen ingår det att man parallellt återkopplar elevens prestanda för att skapa en realistisk självbild hos eleven. Genom en realistisk bild av sina förmågor kan studenten kompensera sina brister och utveckla sina personliga styrkor (Rosman, Mayer & Krampen, 2015).

32

5 Metod

Ikapitlets inledning går det att läsa om studiens kvalitativa ansats och om de kvalitativa metoder som används för att uppnå studiens syfte, vilket är att få ökade kunskaper om rättspsykiatriska patienters behov av specialpedagogiskt stöd. Först beskrivs planerandet och genomföradet av studien som handlar om hur patienternas förskole- och skolbakgrund ser ut. Därefter beskrivs tolkningsförfarandet och tillvägagångssättet vid den andra studien där vi följer en fiktiv patient genom den rättspsykiatriska vårdprocessen. I kapitlet presenteras även undersökningsgruppen, bestående av patienter dömda enligt lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV, och lagen om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, LRV: sup. Avslutningsvis förs ett resonemang kring studiens tillförlitlighet och dess etiska aspekter.

5.1 Vetenskaplig ansats och metod

Enligt Alvesson och Sköldberg (2008) ska val av metod ställas till forskningsproblemet och därför har jag utifrån studiens syfte och frågeställningar valt att använda kvalitativ ansats. Jag använder mig av kvalitativ metod i den första studien om hur rättspsykiatriska patienters förskole- och skolbakgrund ser ut eftersom jag tolkar innehållet i de 102 rättspsykiatriska undersökningarna. Även i den andra studien använder jag mig av kvalitativ metod. Jag utgår då från de resultat som framkommer ur den första studien och genom att använda resultatens genomsnitt skapas den fiktiva patienten Lucas. Sedan kommer jag att beskriva Lucas vårdtid inom rättspsykiatrin och de tillfällen där Lucas får information om vad som ska hända honom under den rättspsykiatriska vården. På så vis använder jag mig av mina tolkningar för att komma fram till vilka informationstillfällen i vårdprocessen som specialpedagogiska insatser skulle kunna öka patienternas förståelse av informationen som ges under deras vårdtid inom slutenvården.

5.2 Urval

Den första studien är utförd på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö, vilket är min arbetsplats och det är förklaringen till valet av klinik för studien. Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö är en av landets fem regionkliniker och kliniken erbjuder