Malmö högskola Lärarutbildningen Pedagogiskt drama
C- uppsats
10 poäng
Drabbad av drama!
En undersökning om föräldra- och pedagogroller med mina
egna barn utifrån ett dramapedagogiskt perspektiv
Striked by drama!
Examination About Parent and Teacher Rolls with my Own
Children on the Basis of a Drama Pedagogical View
Maria Jönsson
Pedagogiskt drama Handledare: Balli Lelinge 41-60 poäng
Sammanfattning
Ibland tror vi att det vi gör är en droppe i havet. Men havet skulle vara mindre utan den droppen. Moder Teresa
Att utföra en aktionsforskande undersökning med familjemedlemmar som deltagare, skapar ambivalens inför mina egna roller i sammanhanget. Jag är förälder, pedagog och skribent i en och samma person. Mitt syfte med denna studie har varit att får vetskap om mina roller (föräldra- och pedagogrollen) kan tydliggöras, samt förståelse för hur barn uppfattar sin verklighet. Målet har varit barnens interna förståelse för varandra och att de gemensamt skulle bygga upp ett förtroende i gruppen.
Jag tror på tesen att ju mer kunskap som erövras, desto mindre våld skapas. Därför har min arbetssätt varit dialog, parallellt med dramapedagogiska övningar. Övningarna valdes med omsorg och syftet var att väcka tankar till vidare förståelse genom dialog. Jag har även lagt vikt vid en deltagares motvilja till fysisk beröring. Metoden jag arbetat efter är Aktionsforskning. För att kunna analysera och tolka processen har jag använt mig av videoupptagning. Resultatet visar att mitt angreppssätt i denna process har varit riktig.
Nyckelord: pedagogiskt drama, emotionell intelligens, ömsesidig förståelse, förälder som pedagogisk ledare för egna barn
FÖRORD
Mitt första tack vill jag rikta till de barn min studie avhandlar, Ni har visat stort tålamod och enastående samarbetsvilja och jag är Er alla ett stort tack skyldig.
Jag vill även tacka mig själv för att jag samlade så pass mycket mod att jag vågade göra en undersökning av så personlig karaktär. Det finns olika sätt att bearbeta händelser och detta blev för mig ett läkande alternativ.
Den jag allra mest står i tacksamhet till är min handledare och ledstjärna, Balli Lelinge. Mitt innerliga tack till Dig för det oförglömliga samtalet i april 2005. Orden sitter fastetsade och vägleder mig när jag misstron dyker upp. Samtalet gav mig möjligheten att komma dit jag är idag och en del av mitt hjärta tillhör alltid Dig.
Maria Jönsson Häljarp, juni 2006
INNEHÅLL
sidan
1 INLEDNING 9
1.1 Bakgrund 10
1.2 Syfte och frågeställningar 12
2 LITTERATURGENOMGÅNG 13
2.1 När hjärtat förstår växer människan 13
2.2 Självkänsla och trygghet 14
2.3 Samtala på lika villkor 16
2.4 Munnen talar, kroppen berättar 17
2.4.1 Bild som visar mänskliga zoner 19
2.5 Förankrad verklighet och emotionell intelligens 20
3 TEORETISK UTGÅNGSPUNKT 22 4 METOD 25 4.1 Allmänt om metod 25 4.2 Datainsamling 26 4.3 Metodval 27 4.4 Undersökningsgrupp 28 4.5 Beskrivning av miljön 29 4.6 Förtydligande 29 5 GENOMFÖRANDE 30
5.1 Projekt – trivsel och trygghet (i gruppen) 30
5.1.1 En ohållbar situation 30
5.1.2 Att fånga alla, men hur? 31
5.2 Process i aktion 31
5.3 Reliabilitet och validitet 32
5.4 Etik 33 6 RESULTAT 34 7 ANALYS AV RESULTAT 47 7.1.1 Prioritering av observation 47 7.1.2 Interaktion 48 7.1.3 Kroppsspråk 49
8 SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION 51
8.1 Syftesbearbetning 51
8.2 Studiens resultat 51
8.3 Förälder och pedagog- möjligheter och hinder 53
8.4 Rosenbergs teorier i praktiken 54
8.4.1 Kommunikation 54 8.5 Studiens trovärdighet 55 8.6 Fortsatt forskning 56 REFERENSER 57 BILAGA 1 Övningar 59 BILAGA 2 Ritning 69
1 Inledning
I sången ”Given To” (1978) skriven av Ruth Bebermeyer finns följande text i andra versen.
Jag har aldrig sett ett korkat barn;
jag har sett ett barn, som ibland gjorde saker jag inte förstod eller som jag inte tänkt mig; […]
Innan du kallar honom dum, tänk efter, var det ett korkat barn, eller gjorde han bara saker annorlunda än dig?
Citatet ramar in de känslor som väcktes inom mig när de fem barnen i min egen familj började splittras på grund av att deras livssituation förändrades. Att uppleva konflikter i sin yrkesroll är inte på långt när så psykiskt påfrestande som när ens egna barn plötsligt beter sig på ett sätt som inte förekommit förut. Barnen började kasta ur sig glåpord och tillmälen mot varandra utan tanke på mottagaren. När en verbal konflikt en dag övergick till knytnävsslag och hårda knuffar insåg jag att situationen inte längre var hållbar. Jag insåg att barnen kände sig otrygga och behövde någon form av vägledning till förståelse och insikt om hur de mådde och varför. Även jag behövde få vetskap om deras tankar och funderingar kring deras nya situation för att kunna vara till stöd.
Jag rådbråkade mig själv under en kort tid och min ambivalens bottnade i att om jag ska arbeta med min egen familj ur ett dramapedagogiskt perspektiv tvingar jag samtidigt barnen att möta mig som pedagogisk ledare, inte enbart förälder. De tre äldre barnen är bekanta med pedagogiskt drama, men den här gången handlade det inte om att hjälpa sin mamma att ”testa” övningar, utan jag var beredd att låta dem genomgå en process på ett djupare mentalt plan, för att uppnå samhörighet och trygghet i gruppen.
1.1 Bakgrund
Detta arbete har växt fram ur den verklighet som oförberett blev min egen vardag. Trots att jag och min familj, under åtskilliga månader rättsligt hade stridit för en förändring, kändes den ändå plötslig. Rådande omständigheter gjorde att alla inblandades tillvaro abrupt förändrades. Från att träffa min mans barn väldigt sporadiskt till att flickan flyttade hem till oss, tog en dag.
Vi utsattes alla för att arbeta i en grupp som vi inte själva varit med att välja. Mina fyra barn har sedan födseln bott med mig, medan min mans dotter, som knappast hade träffat sin far alls på tre hela år, med kort varsel blev en familjemedlem hos oss. De första dagarna var alla fem barnen positiva och mottagliga för varandra, men redan veckan efter att de satts samman till en grupp, synliggjordes deras olika karaktärer och viljor. I ett lamt försök att stilla aggressionerna i gruppen, försökte jag genom samtal nå dem. Misslyckandet var ett faktum, mycket på grund av barnens skilda åldrar. Det äldsta barnet, som enligt Sveriges lagar är vuxen, är nitton år, det yngsta är sex. Där emellan finns det en tioåring och två tonåringar som är sexton och sjutton år. Den kognitiva förståelsen är så vid mellan yngst och äldst, och även mellan tonåringarna och de yngre, att jag insåg att enbart samtal inte kunde leda till en tryggare grupp.
Jag var fast besluten att sammanfoga alla enskilda individer till att vilja arbeta med varandra, se varandra och känna empati sinsemellan. Deras självkänsla och integritet var mina fundament då jag började fundera över hur jag skulle arbeta med denna grupp. Att alla skulle få känna sig värdefulla och önskade, i en grupp de tvingats in i genom sina föräldrars val. Samtliga barnhar olika uppfattningar och erfarenheter i livet, och från start kändes gruppen otrygg och utagerande.
Jag ville arbeta utifrån ett dramapedagogiskt perspektiv och, trots mitt första misslyckande, även kommunikation enligt Marshall B. Rosenbergs (2003) modell. Frågan jag mötte mig själv med var, hur jag skulle arbeta, för att inte skrämma barnen med min övertygelse. Min övertygelse om att, genom pedagogiskt drama möts människor på ett högre plan, en nivå där hjärtat hela tiden finns med. Jag är trygg i förvissningen att, genom ickevåldskommunikation, enligt Rosenbergs modell, finns mycket att tillföra för gruppens samhörighetskänsla. Ju större känsloregister och vokabulär, desto mindre aggressioner, är min tro.
Tankarna kring att möta barnen genom att använda mig av pedagogiskt drama väcktes väldigt snabbt. Jag förstod att enbart ha våra återkommande ”Ö –råd”, där vi ventilerar allas funderingar och gruppens regler varje söndag, inte skulle leda till någon förbättring. Att göra en skriftlig undersökning, som skulle ligga som grund till mitt 10poängsarbete, låg fortfarande i framtiden. När jag vände mig till barnen för att berätta hur jag ville arbeta för att vi skulle nå någon form av samförstånd och trygghet, möttes jag av misstänksamhet av tonåringarna. En tänkbar orsak till tonåringarnas skeptiska mottagande av mina idéer kring ”dramapassen” kan ha varit att jag under min utbildning många gånger bett dem att delta i övningar hemma, som jag fått ta del av i skolan.Därför blev de misstänksamma och undrade ifall denna process var ”ett påhitt för att testa övningar”. Jag valde att inte berätta om mina intentioner, utan sade till tonåringarna att jag ville testa övningars hållbarhet i praktiken. Förut har jag endast genomfört enstaka övningar, men denna gång ville jag genomföra en serie övningar under flera ”pass” utsträckt på sex olika dagar. Om jag hade sagt att jag ville genomföra denna process för att de förhoppningsvis skulle uppnå samförstånd och trygghet är jag säker på att de hade backat ur innan vi hunnit börja, så väl känner jag dem.
Frågor kring föräldraskap kontra ledarskap väcktes. Hur skulle jag kunna göra detta förtroendefullt och övertygande, samtidigt som jag värnar om barnens integritet? Finns det en hållbar bräda för balansgång mellan min roll som mamma, rollen som ledare och även undersökande skribent? Är det moraliskt riktigt att utsätta barnen, och för den delen mig själv, för en djupgående undersökning som dessutom ska skrivas ner? Kan en så personlig undersökning finna stöd vetenskapligt och är det etiskt försvarbart?
Espen Jerlang (1986) menar att Jean Piagets tre barn är ”de kanske grundligast beskrivna barn man kan hitta i den psykologiska litteraturen”. Piaget förde dagliga anteckningar kring sina barns utveckling under deras uppväxt. Dessa anteckningar låg senare till grund för Piagets utvecklingsteori om hur barn erövrar sociala och emotionella kunskaper. Teorin innehåller fyra stadier (det sensomotoriska, preoperationella, operationella och formellt operationella), som omfattar barns utveckling från födseln till cirka femton års ålder. Piagets vidare forskning genomfördes på ett fåtal barn som följdes noggrant under långa perioder, ibland flera år.
1.2 Syfte och frågeställningar
Genom detta arbete vill jag veta om mina olika roller (föräldra- och pedagogrollen) kan förenas och samtidigt utkristalliseras på ett tydligt sätt. Min strävan är också att få kunskap om hur barn i olika åldrar ser sin verklighet, samt öka min förståelse kring detta. Mina utgångspunkter är nedanstående kategorier.
● Kroppsspråk ● Interaktion ● Kommunikation ● Ledarskap
Jag söker därför svar på följande frågor.
● Kan jag på ett tydligt sätt skilja min föräldra- och pedagogroll åt och samtidigt bibehålla gruppmedlemmarnas förtroende?
● Kan deltagarna föras närmare varandra genom pedagogiskt drama och i så fall hur?
2 Litteraturgenomgång
Nedan följer en genomgång av den litteratur jag funnit relevant för att understödja min studie.
2.1 När hjärtat förstår växer människan
I boken Dramapedagogik som demokratisk fostran? (2000) avhandlar författaren Mia Marie F. Sternudd pedagogiskt drama ur olika perspektiv. De fyra infallsvinklarna är det konstpedagogiska perspektivet, det personlighetsutvecklande, det kritiskt frigörande och det holistiskt lärande perspektivet. I min studie har jag valt att luta mig mot två av dessa perspektiv: det personlighetsutvecklande och det holistiskt lärande.
Målet med det personlighetsutvecklande perspektivet är att individen ska utveckla sin medvetenhet om sina egna resurser och även vad som händer i interaktion med andra människor. Ledaren utgår från deltagarnas egna erfarenheter för att uppnå positiv progression och fokus finns på vad gruppmedlemmarna upplever i processen. Genom övningar synliggörs och utvecklas varje deltagares självförståelse och att våga uttrycka sina värderingar i gruppen (Sternudd). Genom övningar utifrån ett dramapedagogiskt perspektiv ges möjligheten att synliggöra konflikter som finns inom en grupp. Mitt val att arbeta för vänskap och samhörighet i min grupp genom pedagogiskt drama kändes därför självklart redan från början. Jag anser att vettig kommunikation är viktigt i all interaktion men för att få en större insikt och förståelse för sina medmänniskor måste man arbeta på ett djupare plan. Det hjärtat inte förstår förankras inte i personen, vilket kan leda till att empati och förståelse uteblir.
Med holistiskt lärande menas att utforska verkligheten i relation till människors agerande i olika situationer. Det viktiga med holistiskt lärande är att de involverade själva agerar och upplever processen för att nå insikter om situationen som bearbetas. För att deltagarna ska kunna tillgodoses utifrån sin kognitiva nivå måste ledaren omformulera verkligheten så att personerna som deltar i processen kan konkretisera syftet ledaren har (Sternudd). I min studie innebar detta att skapa förutsättningar för att ett samarbete och en kommunikation skulle komma till stånd, eftersom min strävan var att barnen i gruppen
skulle närma sig varandra och uppnå samhörighet genom aktivt deltagande i en process. Utifrån den stämning som rådde i min undersökningsgrupp valde jag att inte fästa uppmärksamhet på de problem som finns bland deltagarna utan att utgå ifrån dessa för att uppnå positiv progression. Genom dramapedagogiska övningar ges gruppen möjlighet att upptäcka saker hos sina gruppmedlemmar i en aktiv process istället för att enbart verbalisera situationer.
I sin sammanfattning kring det holistiskt lärande perspektivet håller jag med Sternudd då hon skriver att:
Inom detta perspektiv finns uppfattningen att meningsfull kunskap skapas då individen upplever problematiken på en subjektiv känslomässig nivå samt ges redskap att bearbeta upplevelserna på kognitiv nivå (sidan 108).
I det händelseförlopp då hjärta, hjärna och kropp finns med som en enhet uppnås kunskaper på ett sätt så att de involverade får insikter om både sig själva och sina medmänniskor. Känslor och faktisk kunskap bör gå hand i hand.
2.2 Självkänsla och trygghet
Lars Svedberg (2003) skriver i sin bok Gruppsykologi. Om grupper, organisationer och ledarskap att varje grupp av människor tillsammans skapar ordning och mening i en social miljö där alla kan framföra och bearbeta olika tankar och känslor. För att uppnå denna ordning och mening måste gruppen konstruera inre gemensamma föreställningar, som varje individ kan utgå ifrån för att möta den yttre världen. Vi är en del av samhället och samhället är en del oss, vi är individuellt och gemensamt sammanvävda, enligt Svedberg. Det är upp till varje människa att göra valen hur och i vilken väv vi vill leva som vuxna. Därför behöver barn redskapen att få styrkan som krävs för att kunna göra sina val (Svedberg). Det är vuxnas ansvar att ge barn redskap för att uppnå det Svedberg hävdar och eftersom jag är ledare i min grupp är det min uppgift att uppnå en gemensam grund för de involverade.
En inre värld av objektrelationer är en selektiv återspegling av den yttre och detta fenomen kallas introjektion. Det handlar om våra föräldrar, kära vänner, syskon, och andra viktiga personer som vi identifierat oss med under vår levnad, menar Svedberg. Samma sak händer när man är förälskad, då vi introjicerar den älskades hängivna uppmärksamhet och upptäcker hur sympatiska vi faktiskt är. Den älskades välvilja introjiceras och förstärker självuppfattningen positivt (Svedberg). Det känns nästan så självklart att jag inte ens tänkt på det förut. När jag tycker om/älskar någon vet jag inte till mig hur väl jag vill denna person och strävar efter att personen ska må bra i mitt sällskap.
Projektion innebär att vi riktar oönskade egenskaper hos oss själva, mot en annan person. Svedberg uppfattar att, ofta handlar projektion om ilska och vanmakt, känslor som inte är socialt accepterade och projektionen sker omedvetet för att skapa en ”bättre” bild av oss själva. Han menar att om aggressionen inte får ventileras på ett sunt sätt kan den övergå till våld, som bottnar i personens känsla av meningslöshet och vanmakt.
Före våldet känner sig den som utövar det gärna som ett offer för andra – som den svage. Våldet gör att rollerna i situationen byts och utövaren går i sin egen upplevelse från att vara den svage till att bli den starke. Våldsutövaren känner sig ha kontroll […] Självbilden är temporärt i balans (sidan 131).
Känslan av otillräcklighet väcker ilska, och omedvetet tillägnar den ilskne utsatta personer, de egenskaper som han/hon är missnöjd med hos sig själv (Svedberg). Min tro är att ovanstående är just de känslor som t ex mobbare känner. De känner sig mindervärdiga på något sätt och blir därför aggressiva och bryr sig inte nämnvärt om den som blir utsatt för deras ilska. En större förståelse och insikter om sina egna positiva egenskaper kan ge en ilsken person lättnad tror jag.
2.3 Samtala på lika villkor
Psykologen och psykoterapeuten Anders Engquist (1984) tar i sin bok Om konsten att samtala, upp vad man bör tänka på för att få en positiv utveckling under ett samtal. Han menar att om man bekräftar sin samtalspartner, t ex genom att nicka då den andra talar, hjälper man samtalet framåt. Engquist använder sig av orden konfirmera och diskonfirmera. Att konfirmera innebär att talaren verbalt uttrycker sig på ett sätt som kan mottas och förstås av lyssnaren. Motsatsen till konfirmation är att diskonfirmera, alltså tala på ett sätt som gör att budskapen känns förvirrande och obegripliga. Engquist har inspirerats av Watslawicks teori som förtydligar hur ett samtal kan gå till väga för att berörda personer ska känna sig konfirmerade och uppleva progression. Denna teori innehåller fyra faser; Definiera problemet, Vilka lösningar är redan provade, Beskriv målet och Gör upp en plan. Genom dessa faser kan man arbeta sig fram till en lösning där de involverade känner sig konfirmerade och de kan vara med att påverka utvecklingen och målet.
Engquist talar om det nödvändiga i att bekräfta sin samtalspartner, för att nå en positiv progression. Engquists infallsvinkel är utifrån den psykologiska aspekten, då han sammanväver sina kunskaper med de resultat han yrkesmässigt erövrat. Han skriver om människors värderingar, och hur olika två personer kan se på exakt samma föremål, beroende på vilka tidigare erfarenheter just dessa personer har. Likaså ifall den ena personens starka sida är logiskt tänkande, kommer deras uppfattning att särskiljas. Människor med en fallenhet för det logiska och konkreta har ofta svårt att förstå en person som är emotionellt tänkande (Engquist). Jag är vad jag kallar ”känslomänniska”, jag agerar utifrån känslor vilket inte alltid är av godo. Det är för mig omöjligt att förstå en person som enbart utgår får logik och vilka ”vinster” denna kan få genom det som sägs i ett samtal. För mig är det viktigt att de som samtalar känner sig bekräftade och att båda upplever en progression i samtalet. Det finns en person i min närhet som jag tänker på när Engquists skriver att: ”det är extremt svårt och i många fall omöjligt att få en känslomässigt torftig person att förstå att han är det, eftersom det är just detta som är hans handikapp”! (sidan 45).Vi kan omöjligt komma fram till något beslut eller något annat då vi samtalar, vilket är oerhört frustrerande för oss båda.
Varje människa har sin verklighet, och även om denna verklighet delas med flera andra, uppfattas den unikt av varje individ. En person som har svårigheter med att visa eller att känna känslor vill gärna ha logiska råd hur han/hon ska kunna utveckla sitt känsloregister, vilket är omöjligt då känsla innefattar mer än sunt förnuft, effektivitet och logik (Svedberg).
2.4 Munnen talar, kroppen berättar
Enligt Allan Pease (1981) finns det förutsägbara mönster i hur alla människor rör sig i samband med att de talar. Det spelar ingen roll i vilken kultur personen har växt upp, en stor del av vårt kroppsspråk är universellt och medfött. Till exempel att röra huvudet från sida till sida då vi säger nej, finns som en rörelse redan vid födseln, eftersom när det nyfödda barnet ätit sig mätt ur moders bröst, rör de huvudet i sidled för att bli av med bröstet (Pease). Det kan tilläggas att Pease avser de västerländska rörelsemönstren. Likadant är det med de gester vi omedvetet använder när vi till exempel ljuger. Små barn lägger ofta händerna för munnen då de sagt något som inte är sant, medanpersoner som är vuxna förfinat denna gest till att röra vid sin undersida av näsan vid en lögn. Pease undersökningar visar att den person som mottar en uppgift som denne uppfattar som lögn tar sig omedvetet över örat, som för att hindra orden från att komma in.
Många människor hävdar att de har armarna i kors framför bröstkorgen, för att det upplevs bekvämt. Pease menar att vilken gest som helst känns bekväm om man har en motsvarande attityd. Att lägga armarna i kors över bröstkorgen signalerar motstånd, det är en gest som människan gör när hon vill skydda sig från något. Har man en nervös, defensiv eller negativ attityd känns det naturligt att korsa armarna över bröstet. Med enkla medel kan man få en person med korsade armar att både ändra gest och attityd, genom att överlämna ett föremål till vederbörande, t ex en penna eller ett papper. Då släpper personen sin gest.
Vidare skriver Pease att människans individuella zoner vid kontakt med andra
personer skiljer sig åt, beroende på om man är uppväxt i en stad eller utanför en tätort. Integritetszonen är även kulturellt betingad. Han menar att en medelklassperson, uppväxt
i västvärlden, har en social zon som finns från 3,6 meter och utåt, ifrån den fysiska personen, medan den intima zonen är mellan 15 och 46 centimeter. När en person, från västvärlden, låter någon komma närmare än 1,2 meter är samtalet personligt, medan avståndet från 1,2 meter till 3,6 meter räknas, som en social zon.
I normala fall tillåts en person att komma in i vår intima zon enbart av en eller två orsaker. Antingen kan vederbörande vara en nära anhörig eller vän, eller också gör han sexuella närmanden (sidan 21).
Pease undersökningar visar att när man träder in i en persons intima zon, utan att vara ombedd, upplevs detta som obehag av personen som utsätts. Ofta säger inte den utsatte något verbalt, men kroppsspråket berättar genom att personen omedvetet lutar sin överkropp bakåt, ifrån den som trätt in i zonen (Pease). Det är intressant att studera människor utifrån Pease teser kring kroppsspråk. Att upptäcka att en person lutar sig ifrån mig ifall jag kommer för tätt inpå vederbörande t ex. Att ha kunskaper kring vårt beteendemönster gör att jag snabbare uppfattar vad en person tycker om min position då vi interagerar, vilket leder till att jag förflyttar mig så att personen trivs i min närvaro. Jag tror dock inte att alla människor födda ur samma kultur agerar likadant, utan det beror på individen lika mycket. Det kan jag se på mina egna barn bland annat. De har olika gränser för varandra vid interaktion.
Allmän zon Social zon Personlig zon Intim zon
2.4.1 Bild som visar människans zoner vid kontakt med andra personer.
Intim zon: 15-46 centimeter Personlig zon: 46-120 centimeter Social zon: 120-360 centimeter Allmän zon: över 360 centimeter
2.5 Förankrad verklighet och emotionell intelligens
Espen Jerlang (1986) har i boken Utvecklingspsykologiska teorier analyserat Jean Piagets forskning kring barns intelligens. Enligt Piagets utvecklingsteoretiska stadier tar barn endast till sig kunskap om de kan förankra den i sin verklighet och kan känna ett behov och nytta av kunskapen. Barn under sex år har svårigheter med att förstå abstrakt information, de vill se föremål och handlingar för att kunna ta till sig och bearbeta processen. Piaget talar om den ”symboliska intelligensen”, vilket innebär att yngre barn imiterar sin omgivning, till exempel att slå med en hammare när någon annan gör det, men de förstår inte orsaken till handlingen. Det är först när barnet uppnår det Piaget kallar ”operativ intelligens”, vid 10- 12 års ålder, som det kan göra kunskapen till sin egen och förstå innebörden av handlingen.
Piaget menar att barns empatiska förmåga inte är helt utvecklad förrän i mitten av tonåren. Att kunna sätta sig in i en annan persons situation och förstå och känna med den andra, kallar Piaget ”ett decentrerat tänkande”. För att kunna fungera i interaktion med andra människor måste varje människa utveckla ett decentrerat tänkande (empati). Piaget delar in utvecklingsteorin i olika stadier, som definieras utifrån de förändringar som sker inom varje stadium.
Piagets stadier:
■ Det preoperationella stadiet (ca 2 – 6/7 år)
Detta stadium är indelat i två faser. I den första fasen utvecklas barnets språk och förmåga att berätta om händelser. Barnets tendens att upprepade gånger ställa samma fråga, kan enligt Piaget bero på att den vuxne inte lyssnar på vad barnet säger eller inte är tillräckligt mentalt närvarande. Det som speciellt utvecklas i detta stadium är barnets förmåga att tänka symboliskt. Att den verbala beteckningen på t ex stol, representerar den verkliga stolen.
Den andra fasen innefattar barnets förmåga att kunna diskutera och söka förståelse för det som intresserar det. Dock lever barnet här och nu, tidsbegrepp är ännu inte
utvecklade och är inte intressanta. Fantasin utvecklas och rollspel som mamma, pappa, barn ger möjlighet att bearbeta vardagen. Barnets ”yttre språk” överförs till ett ”inre språk” som utökas till ett stöd för tänkandet och handlandet. Det känns inte längre nödvändigt att tänka alla tankar högt.
■ Det konkret operationella stadiet (ca 6/7 år – 11/12 år)
Med operationellt tänkande menar Piaget, att man kan genomföra en inre logisk tanke, som uppstått av en händelse som barnet har införlivat (internaliserat). Barnet kan tänka sig olika händelseförlopp och föremål utan att ha upplevt eller sett dessa i verkligheten. Men fortfarande behöver barn i detta stadie konkret material, som bilder, för att förstå innebörden av den verbala informationen. Empati och socialt samspel utvecklas genom ”regellekar”, som Kurragömma. Detta visar på barnets förmåga att minnas och förstå regler som styr ett helt förlopp
■ Det formellt operationella stadiet (ca 11/12 – 15 år)
Det abstrakta tänkandet utvecklas under tonåren och kan bilda sig uppfattningar kring många olika situationer och saker. Det är först nu som barnet kan förstå abstrakta förhållanden som t ex 1000 kvadratkilometer och är i stånd att överväga, genomskåda och förstå normer. Dock underlättas inlärning av konkret erfarenhet, för att kunna utveckla tanken vidare till ett abstrakt tänkande. Under detta stadium kan barnet bli mycket självkritiskt, vilket kan leda till personliga kriser och konflikter. Denna utveckling fortsätter i vuxenlivet, att handla i praktiken och därmed få fler erfarenheter.
3 Teoretisk utgångspunkt
Med hänsyn till att jag har en personlig relation till var och en i min undersökningsgrupp, är amerikanen Marshall B. Rosenbergs (2003) Non Violent Communication - modell min utgångspunkt i denna process. Non Violent Communication betyder ickevålds-kommunikation och förkortas NVC.
Arbetssättet delas in i fyra komponenter, där varje steg är avgörande för en positiv progression i ett mänskligt möte som alla involverade kan känna sig tillfreds med.
1. Observation
Att kunna se det faktiska som händer, utan att tolka innebörd eller avsikt. Vad händer?
2. Känsla
Identifiera känslan/känslorna som väcks av handlingen eller det sagda. Vad känner jag?
3. Behov
Vilket av mina behov förknippar jag med känslan/känslorna som väckts?
4. Önskemål
Att tydligt och utan skuldbeläggande tala om vad du har för önskemål utifrån punkt 1-3.
Enligt Rosenberg kan alla människor lära sig att tala NVC- språket, men det kräver oftast träning eftersom många västerländska människor är uppväxta med ironi och sarkasmer. Just ironi och sarkasmer räknar Rosenberg in i kategorin ”Sjakal –språk”. De människor som inte har öppet sinne, empati för sina medmänniskor och har lätt till ilska kallar Rosenberg för sjakaler. Liknelsen kommer av att sjakalen är ett skyggt rovdjur som är i rörelse nattetid. Motsatsen till mänskliga sjakaler är ”giraffer”.
Giraffen är det landlevande djur som har störst hjärta och dess kroppliga storlek gör att giraffen ser förbi det som ligger närmast och tillgängligast. Att tala ”giraff- språk” innebär att man med empati och eftertanke lyssnar på den man talar med. Orden är inte alltid de avgörande och man ska ”se förbi” det verbala och identifiera den känsla och det behov samtalspartnern förmedlar, för att förstå önskemålet personen har.
Tränar man upp sin förmåga att i alla situationer möta människor med empati, även om man möts av ilska, besvikelse och/eller personangrepp, kommer empatin att skydda oss från att ta andra människors känslor personligt. Känner du skuld inför en annan människas smärta eller ilska, undermineras interaktionen mellan er och förståelsen bryts. Rosenbergs råd är att träna upp sin totala närvaro i stunden, det är då den maximala empatin växer fram. En annan faktor är att ta god tid på sig, känna in känslorna och agera när man ”sorterat” dem. Idén med NVC är att tala och önska från hjärtat.
En annan aspekt som Rosenberg lyfter fram äratt människan bör berika sitt ordförråd med känslouttryck, som tydligt talar om ifall de känslomässiga behoven är tillfredsställda eller inte. Han säger att man inte ska uttrycka sina önskemål som negationer, t ex: jag vill inte…, utan klart och tydligt tala om det man önskar, utan att lägga skuld eller skam på motparten.
Förmågan att vara närvarande i stunden är fundamental, för att kunna kommunicera enligt NVC. I vår totala närvaro upplevs vår empati av motparten, och ingen känner skuld eller skam för den andres önskningar. Rosenberg beskriver på ett tydligt sätt NVCs avsikter:
Syftet med NVC är inte att ändra på människor och deras beteende för att driva igenom vår vilja. Det är att skapa relationer som grundas på ärlighet och empati som till slut tillgodoser allas behov (sidan 93).
Rosenberg skriver vidare om människors tendens att vilja råda och förklara sin egen uppfattning, när någon berättar om sina problem. Det är våra egna förväntningar på en händelse som leder till negativa eller positiva känslor inför det som sedan verkligen händer. Om man känner ilska och vill visa denna fullt ut, bör man allra första ta bort alla tankar på att någon annan är ansvarig för ilskan och därefter identifiera vilket av våra behov som är otillfredsställt.
Vi är aldrig arga för vad andra säger och gör. […] Orsaken till ilska ligger i vårt tänkande – i tankar om skuld och dömanden (sidan 143,145).
Att döma andra bidrar till våld, och det är våra egna förväntningar på en händelseutveckling som utlöser aggressioner. Blir det inte som vi föreställt oss, uttrycks besvikelse, ledsnad och irritation inte sällan genom ilska. Därför talar Rosenberg om vikten av att tala från hjärtat för att uppnå en kommunikation som främjar alla berörda parter.
4 Metod
När man arbetar ensam med en grupp är skrivandet av stor betydelse under hela förloppet, då jag inte har ett arbetslag eller någon annan att ventilera och diskutera skeenden med. Omedelbara tankar direkt efter avslutade dramapass gör att jag skriver ner de spontana reaktioner jag upplevt. Dessa anteckningar blir pusselbitar som vävs samman med de observationer jag gör genom filmupptagning. Likaså är ett strukturerat arbetssätt viktigt för mig, vilket jag anser att Aktionsforskning är, för att jag då hela tiden vet vilket nästa steg i processen är.
4.1 Allmänt om metod
Tal och siffror är arbetsmaterialet vid användning av kvantitativ metod. Man söker svar på hur vanligt förekommande ett fenomen är eller i hur stort antal det förekommer. Vad som ligger bakom fenomenet eller varför det upprepas är av mindre intresse (Repstad, 1999). En kvantitativ undersökning utgår ofta från en enkät där den svarande ska kryssa i det svarsalternativ som bäst stämmer överens med hennes eller hans åsikt. Frågorna kan antingen vara ja- eller nej-frågor, alternativt utformas enligt den så kallade Likertskalan. Likertskalan innebär att frågor ställs i form av påståenden som ska besvaras på en femgradig skala, ”från instämmer helt” till ”instämmer inte alls”. Denna metod ställer krav på att frågorna ställs på ett sätt som ger frågeställaren svar på sin undersökning. Frågorna ska vara skrivna så att det tydligt framgår vad som avses med undersökningen. Denna metod ger inget svar på varför svarspersonen tycker en sak, utan bara att han eller hon gör det (Hayes, 2000).
Kvalitativ metod passar när man vill få insikter om det grundläggande eller särpräglade i en viss miljö, inte minst hur något konkret utvecklas över tid utan att bry sig om hur ofta det förekommer eller hur vanligt det är. Innehållet i den undersökande texten är det centrala för kvalitativ metod. Observationer är ett av sätten att genomföra en kvalitativ undersökning. (Repstad, 1999). Genom att t ex videofilma en process kan man återuppspela händelseförloppet för att få syn på saker man missat förut. Med hjälp av denna metod kan man synliggöra utvecklingen i en process och man har en öppenhet
inför resultatet, till skillnad mot kvantitativ metod som söker svar på redan tänkbara resultat. En kvalitativ undersökning baseras på upplevda erfarenheter (Malterud, 1998).
4.2 Datainsamling
För att kunna vara mentalt närvarande under dramapassen valde jag att dokumentera dessa med hjälp av en filmkamera, som stod uppriggad i ett hörn. Därifrån täckte den hela den del av rummet där vi uppehöll oss under passen. Filmmaterialet på cirka tre timmar, ligger till grund för de observationer, reflektioner och analyser jag gjort. Videofilmning är ett medium där jag har möjlighet att se kroppsspråk, rösters emfas och förändringar i gruppdynamiken. Återuppspelning öppnar för nya infallsvinkar beroende på vad jag vill ha svar på. Lindahl (1998) skriver att med hjälp av videoobservationer blir det möjligt att upprepade gånger se vad som händer i filmen och får chansen att upptäcka sådant man inte sett under processen. Filmupptagning var ett måste för mig, dels för att jag ville vara fullständigt närvarande i stunden då övningarna genomfördes, dels för att jag ville undersöka varje individ i detta arbete.
Filmupptagning är en lämplig metod när man vill fånga det ickeverbala och observera händelseförlopp i detalj. Jag får även möjlighet att fokusera på en gruppmedlem i taget, för att se just denna persons progression. Dock ska man ha i åtanke att alla observationer blir färgade av den som observerar (Lindahl). Varje enskild observatör ser olika saker i samma videosekvens. I fallet med detta arbete har jag satt mig själv i en prekär situation, då jag både är förälder och pedagogisk ledare, samt skribent. Videoobservationer är avslöjande för alla involverade, därför måste jag som observatör tydligt skilja min föräldraroll från rollen som ledare då jag tolkar och analyserar inspelat material. Dessutom bestämde jag mig i ett tidigt skede att ingen mer än jag själv skulle se videoinspelningarna, för att skydda barnen. Detta beslut kan verka dumdristigt eftersom tolkningen av processen torde bli trovärdigare ifall en eller ett par andra pedagoger fått göra sin tolkning av det som sker under dramapassen. Jag lutar mig mot Christina Wehner- Godées (2000) erfarenhet av videoinspelning av olika processer, där hon säger att jag måste kunna göra bedömningen själv så att ingen kommer till skada. Visar jag
respekt för de involverades behov av integritet fördjupas relationen mellan oss som arbetar ihop under processen.
4.3 Metodval
Med utgångspunkt från aktionsforskning synliggör jag för mig själv, om och i så fall på vilket sätt, en progression uppnås vid en process. Genom detta strukturerade arbetssätt får jag insikter i hur jag, som ledare agerar, och hur gruppen jag arbetar med utvecklas. Utifrån dessa insikter kan jag välja vad jag vill förändra för att uppnå en positiv progression (Rönnerman, 2004).
Aktionsforskning indelas i fyra faser.
1. Planering 2. Genomförande 3. Observation 4. Reflektion
Jag planerar förfarandet utifrån vilka frågor jag vill ha svar på (planeringsfasen), för att därefter färdigställa hur jag vill att processen ska genomföras för att uppnå resultat (genomförandefasen). Nästa steg är observation av de faktiska händelserna vid genomförandet (observationsfasen) och slutligen analyseras hela förloppet (reflekterandefasen). Arbetsmetoden kan liknas vid en spiral, där jag avslutar mitt arbete med en process tar nästa vid utifrån de insikter jag fått. Jag får genom reflekterandefasen en tydligare bild av min roll som ledare och vad jag vill utveckla eller för den delen arbeta med för att ta bort. Även den grupp jag arbetar med utkristalliseras på en konkret sätt och genom detta får jag verktyg till hur jag vill lägga upp det fortsatta arbetet för att nå en positiv utveckling (Rönnerman). Aktionsforskning lämpar sig om jag vill bearbeta en konkret problemsituation, eftersom tillvägagångssättet har problemlösande inriktning. Syftet med aktionsforskning är att få vidare förståelse och förbättring i en process (Bell, 2000). Aktionsforskningens upplägg passar mig då jag har flera olika roller i sammanhanget och känner ett behov att känna struktur under studiens gång. Denna metod
kan liknas vid en spiral, de processer som upptäcks vid fas fyra (reflektion) ligger till grund för det kommande arbetet med gruppen.
4.4 Undersökningsgrupp
Den grupp jag valt att undersöka och arbeta med tillhör min egen familj. Jens, Erica, Tord och Maja är mina barn och har bott hos mig hela sitt liv. Lotta är min mans dotter, som har bott hos sin mamma fram tills helt nyligen. Hon hade liten kontakt med sin far förut. Både jag och mina barn har träffat Lotta sporadiskt, därför var vi inte helt främmande för varandra då hon flyttade hit. Dock hade vi inte levt med varandra längre perioder än några dagar, utan oftast bara 48 timmar åt gången. Lotta lärde vi känna för cirka två år sedan. De andra barnen har en god vänskapsrelation med Lotta, men de har inte levt alla dygnets timmar med varandra förrän på senare tid. Lotta och jag har en nära relation, då hon ofta vänder sig till mig med sina funderingar och frågor. Mina grundläggande regler är att sanningen är alltid välkommen, även om det är smärtsam. Detta har lett till att Lotta, har börjat öppna sig mer och mer känslomässigt.
4.5 Beskrivning av miljön
Eftersom mitt arbete med gruppen skulle ske i vårt gemensamma hem, ville jag inte förändra den kända miljön allt för mycket. För att vara tydlig med när det vara dramapass och inte, inledde jag varje tillfälle med att lägga ut en rutig filt på golvet. När vi gjorde övningar där vi satt i ring, placerade vi oss på filten. När vi behövde golvytan där filten låg, drog jag den åt sidan, men jag såg till att den hela tiden var synlig. När vi avslutade passen, vek jag ihop filten och lade undan den, så att ingen skulle kunna använda den till annat. Vi höll till i vardagsrummet och hallen. Vardagsrummet erbjuder bekväma stolar bord att skriva vid, soffa och fåtöljer att koppla av i, och hallen har stor fri golvytan vid övningarna. På väggen i hallen, den centrala platsen i byggnaden, satte jag upp de alster vi skapade under övningarnas gång. Vid dramapassen låstes dörrarna och alla telefoner sattes på ljudlöst, för att minimera yttre störningar. Under femte och sjätte passet var det
vackert väder och jag valde därför att genomföra dessa ute. Några övningar skedde på vår uppfart medan resten av passet genomfördes i trädgården. Uppfarten är stenbelagd och vetter inåt vår gata, medan trädgården är belägen utåt genomfartsgatan i byn där vi bor. I trädgården finns tre rabatter, som är cirka 5 meter långa och resten av trädgården består av gräsmatta.
4.6 Förtydligande
Detta arbete behandlar de sex tillfällen då jag genomförde övningar utifrån ett dramapedagogiskt arbetssätt. Dramapassen väckte frågor och tankar hos samtliga barn i gruppen. Ibland hade de funderingar i direkt anslutning till passen, men många gånger kunde det ta flera timmar innan de pratade om upplevelser och frågor kring dramapassen. Vid ett flertal tillfällen har vi ventilerat passen vid middagsbordet på kvällen, då alla är samlade. Jag befarar att denna uppsats blir oändlig om jag tar med alla de diskussioner vi har haft och fortfarande har kring denna process. Dock kommer jag i min slutdiskussion att delge läsaren vilka insikter, tankar och frågor barnen lyft fram eftersom processen inte är avslutad efter min sista punkt i dennauppsats.
5 Genomförande
5.1 Projekt – trivsel och trygghet (i gruppen)
Jag har utifrån de konflikter som blev ett återkommande mönster i gruppen (5.1.1) och med hänsyn till varje barns förutsättningar utarbetat en arbetsplan (5.2) med strävan om en positiv progression i denna grupp.Övningarna jag genomförde med barnen, valde jag i syfte att nå en progression för att stärka såväl varje individ som hela gruppens samhörighetskänsla. Jag har använt mig av de delar inom pedagogiskt drama som jag ansett som lämpliga verktyg för att nå mina satta mål för gruppen. Genom att rigga en kamera i ett hörn av rummet som vi använde vid passen, kunde jag återse händelseutvecklingarna upprepade gånger. På så sätt kunde jag vara närvarande rent mentalt och behövde inte anteckna under passen. Kroppsspråk, verbalt språk och deltagarnas bemötande, var en del av de saker jag ville analysera i filmen. Mina observationer bygger på det jag sett och upptäckt, under de sex arbetstillfällen jag genomförde med dessa fem barn. Mitt arbete är starkt avgränsat på grund av jag endast haft mig själv att rådfråga i mina observationer och under arbetets gång. Men jag har lagt mycket tid på att sortera mina intryck för att observationerna ska bli så verklighetsriktiga som möjligt.
5.1.1 En ohållbar situation
Väldigt kort efter att Lotta flyttat hem till oss uppstod interna strider och verbala påhopp barnen emellan. Även de barn som vanligtvis umgås mycket och gör saker tillsammans, började göra utfall mot varandra. Stämningen blev tryckt och ingen meningsfull kommunikation skedde, utan de skällde mest på varandra. Tonåringarna började hålla sig hemifrån, de två yngre som var hemma, talade inte med varandra utan en vuxens hjälp. Situationen kändes ohållbar och alla involverade mådde psykiskt illa. Enbart samtal kunde inte nå fram till en lösning, då Jens var i ett tillstånd av konstant ilska, att ord gjorde varken till eller från. Lotta var väldigt fåordig och jag kunde inte få grepp om hur hon egentligen mådde. Pedagogiskt drama kändes som ett, för mig, tryggt sätt att möta
och arbeta med gruppen. Mina förhoppningar var inte högre ställda än att vi skulle kunna trivas tillsammans och vara avslappnade, åtminstone vid dramapassen.
5.1.2 Att fånga alla, men hur?
Jag ville genomföra övningar som inte kunde uppfattas som svåra för någon involverad. I åtanke höll jag, att mina ungdomar, har ett väl utvecklat ordförråd och känsloregister, men har samtidigt sin yttre image att skydda. De två yngre i gruppen har inte lika många känslouttryck i sin vokabulär och övningarna kan vara till hjälp för att utveckla denna. Jag lade mig i vinn om att alla övningar skulle kunna utföras av varje deltagare, ibland med lite hjälp från övriga gruppdeltagare för Maja som inte kan läsa och skriva än.
Innan jag presenterade min plan för barnen, satt jag länge och väl för att strukturera både delarna och helheten. Jag förväntade mig motstånd, eftersom det handlade om mina egna barn som känner mig och min vurm för pedagogiskt drama väl och ville därför vara säker på att kunna besvara de frågor barnen lyfte fram. Mina förväntningar var att förmå samtliga barn att deltaga, känna sig trygga under passen och förhoppningsvis återuppta och utveckla vänskap sinsemellan. Jag hoppades att genom pedagogiskt drama kunna nå fram med mitt budskap om vänskap, respekt och empati, utan att verbalt uttrycka det. Genom att barnen själva var aktiva i en process, kunde hjälpa dem att bli mentalt mottagliga för varandra. Jag tog även hänsyn till deltagarnas olika förutsättningar. Jens motsätter sig all form av fysisk kontakt, men genom övningar med spontan beröring hoppades jag att hans inställning skulle förändras. För att verbalisera tankar som väckts under passen inledde och avslutade jag varje pass med en fråga till var och en i gruppen.
5.2 Process i aktion
Övningarnas namn är kursiverade för tydlighetens skull. Alla övningar finns utförligt beskrivna med syfte i bilaga 1. Före och efter varje pass svarade varje deltagare på en muntlig fråga. Frågan var: Kan du med en mening säga hur du känner inför/efter detta pass? Anledningen till frågan var att jag ville ha en föraning om i vilket känsloläge var och en befann sig. Om man inte ville svara, eller kände sig obekväm i någon situation
under dramapassen, hade man lov att säga ordet ”pass” utan att behöva förklara varför man sagt det. Det var vikigt för mig att alla involverade kände att jag tog hänsyn till deras integritet och inte heller ifrågasatte den.
Under fem av passen valde jag att spela klassisk musik på låg nivå, med anledning av att jag ville undvika eventuell besvärande tystnad. När deltagarna skulle skriva något och vid vissa övningar höjde jag volymen för att skapa diskretion. Varje dramapass med övningar varade ungefär 30 minuter och då är inte de diskussioner kring tankar som väcktes hos barnen medräknade.
5.3 Reliabilitet och validitet
I detta arbete är jag väl medveten om vilka olika roller jag har och som ska särskiljas, för att både bli trovärdig inför min grupp, mig själv och för läsaren. Reliabilitet, validitet och bias är begrepp som jag därför måste tydliggöra. Det finns alltid en risk att resultat i en undersökning blir missvisande eller ohållbara. Judith Bell (2000) lyfter fram biasens (skevhetens) risker vid intervjuer som jag kan dra paralleller till min undersökning. Det är svårt att helt undvika bias, men en medvetenhet om problemet gör att jag kan minimera den. Bell lyfter även fram att ”[…]om man är medveten om att man har starka åsikter om ett visst ämnesområde, måste man vara särskilt uppmärksam […] (sidan 123)”. Jag vet att jag har starka åsikter och känslor, det är med anledning av det som jag ville genomföra dramaövningar med mina egna barn som målgrupp, för att bana väg för en positiv progression. Att jag valt att göra processen till en undersökning medför att jag tvingar fram ett yrkesmässigt handlande och ett sökande av kunskap för att skydda barnens integritet jämsides med positiv progression i gruppen.
Validitet (giltighet) och reliabilitet (tillförlitlighet) i studier med kvalitativ inriktning handlar om att kunna beskriva att man har samlat in och bearbetat data på ett systematiskt och hederligt sätt. Med detta menas forskarens förmåga att vara neutral och inte färga data med sin egen förförståelse (Malterud, 1998).
5.4 Etik
Med mina barn som målgrupp för denna undersökning väcktes tankar kring de etiska förhållningssätt jag bör tillämpa för att alla involverade ska känna att jag lägger vikt vid deras integritet. Att sätta upp riktlinjer och löften som ska se till att hållas är en förutsättning, samt sunt förnuft och hänsyn (Bell, 2000). Jag kan inte ge löftet att gruppens medlemmar ska få förbli helt anonyma, då jag måste delge läsaren att barnen är mina egna, annars blir innehållet alltför svårtillgängligt. Varje medlem i gruppen har fått ta del av den presentation (4.4) jag skrivit om var och en och denna har godkänts av vederbörande. Diskussionerna vi har haft och som fortfarande finns, har varit spontana och när någon sagt något jag ansett varit av vikt för mitt arbete har jag frågat om jag får använda uttalandet, eftersom att jag vill att barnen hela tiden ska känna att jag visar dem respekt för deras person.
Bell hänvisar till Baxter m.fl. angående hur man bör gå tillväga vid en undersökning.
Etiska aspekter av forskningen inbegriper ett samtycke från dem man ska intervjua, observera eller hämta material ifrån. Det handlar också om att man kommer överens om hur detta material ska användas och hur resultatet kommer att spridas. När man väl kommit överens om sådant, ska man också se till att hålla sig till detta (sidan 40).
Den skrivande delen av min undersökning hade aldrig blivit verklighet ifall inte alla i gruppen hade samtyckt till medverkan. Jag har varit tydlig om hur materialet ska användas och att de inte till fullo kan vara anonyma. Samtliga har gett mig sitt förtroende i frågan. Jag är även mån om att inte skriva saker om barnen som inte står i direkt relevans med innehållet i uppsatsen.
6 Resultat
Eftersom jag lever tätt samman med de fem barn som utgör mitt underlag i arbetet, ville jag inför varje dramapass ställa en fråga till var och en av deltagarna, innan och efter passet startade. Jag lät alla deltagare svara vad de tyckte innan vi satte igång, liksom efter varje tillfälle vi avslutat. Vid fem av arbetstillfällena spelade jag klassisk musik på låg volym, som jag höjde vid vissa övningar. Pojkarna, Jens och Tord, hade jag räknat med motstånd ifrån, därför ville jag enbart ha korta sessioner eftersom min önskan var att de skulle vara med vid alla dramapass. Frågans svar redovisas före och efter varje session och analyserna av svaren finns under rubriken Analys av resultat. Övningarna vi genomförde står omskrivna innan varje pass och utförligare beskrivna i bilaga 1.
Första passet
Övningar
Skriva En Positiv Egenskap om varje deltagare. Maja får hjälp av mig med att skriva de ord hon tycker passar varje person. Syftet med övningen är att se en positiv egenskap hos var och en i gruppen.
Vad vet jag om dig? är en övning som jag tror kan hjälpa alla att slappna av och också få reda på något som de kanske inte visste om sina gruppkamrater, trots att de lever tätt samman.
Att verbalisera och konkretisera hur en bra vän bör vara, är ett sätt att synliggöra för alla vad de förväntar sig av varandra. Ofta vet barn och ungdomar hur de vill att deras vänner ska vara, men har ibland svårt för att uppfylla dessa krav själva.
Härma händer är en övning som får deltagarna att röra vid varandra på ett avslappnat och naturligt sätt. Dessutom kommer de att upptäcka att det är svårare att forma sina händer efter den andres, än vad de tror.
Inledningsfråga
Kan du med en mening säga hur du känner inför detta pass?
Jens: Känns löjligt Erica: Det blir nog roligt
Tord: Kan vi börja snart, innan jag ångrar mig? Lotta: Vet inte
Maja: Vet inte
När lapparna delades ut tittade Jens och Tord på mig, men sade ingenting. Jag förklarade vad de skulle göra på varje lapp och alla satte igång meddetsamma. Maja berättade för mig vilka ord hon ville sätta på de andra deltagarna och jag skrev orden på hennes lappar. För att underlätta nästa steg för Maja, skrev jag namnet på deltagaren på varje lapp. Det tog en god stund innan alla hade skrivit klart, och jag lät dem ta den tid de behövde. När alla var klara fick de fästa orden på respektive A3- papper, som jag i förväg hängt upp på väggen och skrivit deras namn på. Maja klarade att sätta upp sina lappar på rätt tavla då hon kunde jämföra namnet på sin lapp med namnet på A3-papperna. Det som gruppen uttryckte som svårast var att skriva en positiv egenskap om sig själv. Vi diskuterade en kort stund om vad det stod på vardera papper så Maja också blev delaktig, men gick inte djupare in på vad deltagarna skrivit om varandra.
Jens opponerade sig över att behöva blunda när jag förklarat hur jag ville att gruppen skulle genomföra övningen Vad vet jag om dig?, men efter att jag förklarat att blundandet var för att uppnå lugnt tempo, godtog han mina instruktioner. Det blev en del fnissande och tjuvkikande hos alla deltagare, men jag lät detta bero eftersom jag upplevde att de tog grunden i övningen på allvar. Maja fick hjälp av den deltagare hon mötte med att skriva ner svaren på frågorna. Jag berättade innan övningen började att jag ville att de läskunniga skulle läsa frågan högt och sedan läsa sitt svar högt för Maja, så Maja visste vad det stod på hennes papper. När alla hade fått svar på sina frågor, från de övriga i gruppen satte vi oss i en ring. Jag hjälpte Maja genom att viska vad det stod om varje
deltagare på frågorna och hon berättade högt vad jag sagt. De andra i gruppen läste upp de svar de hade fått.
Att tala om hur en bra kamrat ska vara, hade alla i gruppen lätt för. Orden flödade och jag hade fullt sjå med att hinna med att skriva upp allt. Jag frågade om någon ville berätta om en situation där de själva inte varit en bra vän. Detta ledde till diskussion där alla pratade och kom med förslag på hur man kunde ha gjort istället.
Avslutningsvis delades gruppen in i par, för att genomföra Härma Händer. Samtliga i gruppen satte igång direkt. Efter en stund bytte vi par. Jag var själv med vid denna övning, då det är nödvändigt med jämt antal deltagare. När alla hade arbetat ihop avslutade vi med en diskussion kring orden alla satt upp på väggen. Alla log och Erica tog initiativ till att tacka de andra för deras snälla ord om henne. Detta ledde till att alla tackade varandra.
Avslutningsfråga
Kan du med en mening säga hur du känner efter detta pass?
Jens: Det känns skönt Tord: Jag känner mig glad Erica: Det har varit roligt
Lotta: Härma Händer var roligast Maja: Det har varit roligt
Andra passet
Övningar
Köra bil vill jag starta med denna gång. Den känns lättsam och min strävan efter naturlig beröring kommer med automatik. Jag vill skapa förutsättning för mod inför nästa övning. Twister är ett spel jag köpt sedan jag sett det i en amerikansk tv-serie. I detta spel blir det fysisk kontakt av sig självt, när deltagarna ska utföra den rörelse som tavlan i spelet anger.
Att Presentera sina gruppmedlemmar låter enklare än vad det är. Det gäller att lyssna på sin kamrat och även visa mod att våga berätta detta inför gruppen. Jag tror att föregående övning kan leda till att alla vågar presentera varandra.
Detta tillfälle vill jag avsluta med massage, för avslappning, samhörighet och trygghet.
Inledningsfråga
Kan du med en mening säga hur du känner inför detta pass?
Maja: Detta är roligt Lotta: Vet inte
Tord: Det känns väl okej
Erica: Jag tycker sånt här är skoj, så för mig känns det okej Jens: Jo, det känns väl bra
Tord och Jens sökte sig omedelbart till varandra då jag berättade att de skulle arbeta i par i Köra bil- övningen. De två yngsta fick bli ett par, på grund av längd, och jag arbetade med Erica. Innan vi satte igång höjde jag volymen på musiken så att de kunde följa rytmen om de ville. Efter en stund bytte paren med varandra. Det blev helt tyst, frånsett musiken, när alla koncentrerade sig på sitt.
Samtliga deltagare är bekanta med spelet Twister och har spelat det förut. Erica frågade om ett spel verkligen kunde vara pedagogiskt drama, vilket jag svarade jakande på. I början av spelet var alla försiktiga och lite trevande när de skulle placera sina fötter
och händer i närheten eller tvärsöver någon annan medlem, men efter ett tag blev de så hoptrasslade att de började skratta. De hjälpte varandra att hitta lämpligt sätt att nå den färgring de skulle sätta en kroppsdel på och det hela slutade med att gruppen låg på golvet tillsammans och skrattade högt. Jag noterade att Jens tillät fysisk kontakt utan problem.
I denna presentationsövning lät jag dela in gruppen om två och tre. De yngsta i varsin grupp, eftersom de i andra övningar arbetat med varandra. Jens och Lotta arbetade tillsammans, och dessa två är de i gruppen som känner varandra minst. Tord och Erica hjälpte Maja med formuläret. Lotta och Jens stötte på hinder vid andra ställningstagandet, de hade problem med att finna något de hade gemensamt. Slutligen kom de fram till att en gemensam nämnare är deras hem. När båda grupperna var färdiga presenterade de varandra inför alla. Maja klarade sig genom ett gott minne för det sagda, och behövde bara vägledning med punkterna på formuläret. Lotta visade genom att ta på Jens axel, när hon presenterade honom, att hon uppskattade att få veta saker om Jens. Jens kinder blev lätt röda under hennes presentation, men han tillät Lotta hålla kvar sin hand på hans axel. Denna dag avslutades med massage. Eftersom Lotta och Jens redan var i par, lät jag dem arbeta ihop. Erica och Maja blev ett par medan jag och Tord samarbetade. Mina instruktioner var att de skulle massera varandras ryggar och eventuellt vaderna. Detta mottogs väl och både de som fick massage och de som gav den koncentrerade sig under tystnad. Efter en stund bytte paren med varandra, så att samtliga fick massage. Gruppen verkade avslappnad när vi avslutade passet med diskussion om vad de upplevt.
Avslutningsfråga
Kan du med en mening säga hur du känner efter detta pass?
Jens: Perfekt med egen massör Tord: Jag blev trött av massagen
Erica: Det var mysigt med massage, Maja är bra på det Lotta: Jens rygg är alldeles knotig
Maja: Kan vi inte spela Twister igen?
Tredje passet
Övningar
Stolarna är övningen jag vill inleda detta pass med. Gruppen får samarbeta och öva på kommunikation. Deltagarna är i olika ålder och deras längd skiljer sig därför avsevärt. Bygga Saga kallar jag nästa övning, som går ut på att säga en mening och personen som sitter till vänster om ska bygga på med en mening och så vidare, tills allt sagt minst en mening. Övningen kan förlängas om jag märker att gruppen är mottagliga och vill fortsätta. Bygga Saga leder till aktivt lyssnande.
Om jag vore…är en övning jag modifierat för att den ska passa just denna grupp. Istället för att dela upp i smågrupper, samarbetar alla. Övningen ger de äldre barnen en möjlighet att få visa sin kunnighet, när de förklarar och berättar för de yngre. Samtal och fantasi är mitt grundläggande syfte med övningen.
Konstnär/lerklump är en övning som finns i många snarlika skepnader. Denna grupp ska arbeta i par, varav en deltagare får samarbeta med mig. De ska byta par tills de arbetat med alla i gruppen, eftersom jag vill att alla ska beröra och kommunicera med varandra.
Som avslutning är Visuell Berättelse en övning som återbringar lugn och harmoni i gruppen. Det är tillåtet att få låta sig ”svepas” med i berättelsen utan att någon ser.
Inledningsfråga
Kan du med en mening säga hur du känner inför detta pass?
Maja: Jag vill spela idag också Lotta: Vad ska vi göra idag?
Tord: Inte massage, för då somnar jag
Erica: Det är roligt att vi umgås och gör roliga saker Jens: Jag vet inte, kan jag slippa?
Jens var till en början motvillig till att delta i dagens övningar och ville först inte tala om vari hans motstånd låg. Efter en stund berättade han att flickvännen gjort slut kvällen innan, därför var han inte särskilt pigg på att ”leka”. Efter lite övertalning från min sida, gick han med på att testa övningen Stolarna. Jens tog kommandot och började dela ut anvisningar till övriga gruppen hur de skulle skicka stolarna till honom, för att ta sig fram över rummet. Erica såg rätt snart att det inte fungerade att ha Maja på den sista stolen, eftersom hon inte orkade lyfta fram den bakersta stolen när hon hoppat därifrån. Tord stoppade Jens framfart och det blev diskussion mellan tonåringarna hur de skulle lägga upp arbetet. Erica kom med förslaget att Tord skulle vara först i ledet, och Jens i mitten, för att hindra Lotta och Maja att falla från stolarna, och Erica sist för att föra fram stolar till Tord. Efter lite muttrande från Jens gick han med på detta. Det tog inte många minuter för gruppen att ta sig både fram och tillbaks över rummet. Erica och Tord ägnade sin uppmärksamhet på stolarna, medan Jens höll i småflickorna.
Jag mötte motstånd av tonåringarna då jag presenterade övningen Bygga Saga, men de slappnade av då jag berättade att jag tillät all form av fantasi, så länge den inte innehöll svordomar och andra fula ord. Vi satte oss i en ring på golvet och jag började sagan. När jag lämnade ordet till Erica behöll hon det så pass länge att jag fick be henne lämna över till nästa person. Jens sade ett par meningar och lämnade sedan över till Lotta. Lotta byggde på och skickade vidare till Tord, som vände händelserna i sagan så att när Maja fick ordet sade hon pass.Jag tog vid igen och när jag lämnade över gick sagan hela vägen runt. Maja bad om en ny saga och vi gjorde övningen igen, då var alla med från början.
Därefter introducerade jag övningen Om jag vore…, med tema blommor. Samtliga fick en stunds betänketid, för att bestämma vilken sorts blomma de önskade att de vore. När Tord berättade att hans blomma var tistel, blev det diskussion huruvida detta var en blomma eller växt. Som nästa tema tog jag föremål i hemmet, och avslutningsvis blev det kända byggnader. Maja valde vårt hus (vilket ju är känt för gruppen), Lotta valde ishallen där hon tränar konståkning, medan tonåringarna valde byggnader som är mer allmänt kända för gemene man som Empire State Building, Big Ben och Eiffeltornet. Varje deltagare fick berätta vad de visste om byggnaden och var den är lokaliserad, därefter hjälpte de varandra att berätta mer information om byggnaden.
Vid följande övning deltog jag själv, eftersom det var nödvändigt med jämna par. Konstnär/lerklump hade tonåringarna provat i skolan förut, och visste hur den går till. Eftersom tonåringarna är tre till antal, delade jag in dessa i varsitt par och de fick förklara för sin parkamrat hur övningen skulle genomföras. Även vid denna övning höjde jag volymen på musiken, så att alla kunde prata utan att känna sig obekväma. När båda i varje par hade varit Konstnär, bytte vi par för att tonåringarna skulle arbeta med alla. Jens blev tveksam till beröring då han var i par med sin mamma (mig), men kom strax över känslan och genomförde uppdraget. Maja hade problem med att nå upp till huvudena på de längsta i gruppen.
Visuell Berättelse avslutade denna dags pass. Deltagarna lade sig bekvämt i soffor, fåtöljer och på golvet med ögonen slutna. Under berättelsens gång noterade jag att Lotta och Jens ryckte till i kroppen, i övrigt låg de helt stilla under hela tiden.
Avslutningsfråga
Kan du med en mening säga hur du känner efter detta pass?
Jens: Vi har haft roligt, mamma Tord: Skoj
Erica: Det är mysigt med drama Lotta: Skönt
Fjärde passet
Övningar
Som inledning till detta tillfälle börjar vi med övningen Just Idag, som går ut på att lyfta fram en positiv händelse som inträffat under dagen. Jag tror på att genom att verbalisera positiva händelser kan ett positivt förhållningssätt frammanas.
I övningen Beskriv En Sak ska man, genom att känna sig fram beskriva ett föremål som ligger i en svart tygpåse. Adjektiv, beskrivande ord, utvecklas genom denna övning. Dessutom tränas man i att tala inför en grupp på ett avdramatiserat sätt.
Spegelleken kan göras både i par och i grupp. Eftersom min grupp är ojämn till antalet, väljer jag att göra den i grupp. En person leder, och de andra ska göra samma rörelser. Ledaren byts ut efter en stund, så alla får prova på att leda.
Allt sker under tystnad, med musik att följa för den som vill. I denna övning sätts koncentrationen på prov och genom att ha en ledare, som bytts ut med jämna mellanrum, blir alla sedda.
Ryggritaren, kallar jag den avslutande övningen. Den finns i många varianter, med många olika namn. Man arbetar i par, där en sitter med ryggen åt och den andra ska med fingrarna ”rita” en bokstav eller siffra på ryggen av sin parkamrat. Kamraten ska gissa vilken bokstav eller siffra som skrivits. Fysisk beröring och uppmärksamhet krävs för att genomföra övningen. De äldre barnen kan öka svårighetsgraden genom att skriva hela ord, eller sifferkombinationer.
Inledningsfråga
Kan du med en mening säga hur du känner inför detta pass?
Maja: Glad, vad ska vi göra? Erica: Okej
Lotta: Okej
Tord: Det är väl bra
Just Idag, som inledde passet, mottogs väl. Samtliga deltagare kunde utan särskild betänketid berätta om något positivt som hänt under dagen. Alla fick ta den tid den behövde för att berätta så utförligt som möjligt om sin händelse. Maja fick lite hjälp av de övriga deltagarna med frågor, när de inte riktigt förstod vad hon hänvisade till i sin berättelse.
Att Beskriva En Sak, hade ingen något större problem med. Jag valde saker som; pennvässare, potatisskalare, hårborste, halsband, gaffel, kramdjur. Ingen kunde hänvisa till någon färg på föremålet, eftersom de inte fick titta på det och därmed eliminerade jag risken att någon skulle känna igen vilket föremål det var genom färgen.
Vid Spegelleken valde jag att låta alla arbeta i en grupp. En deltagare fick leda de andra under en stund, därefter byttes ledaren så att alla fick chansen att leda. Erica började, och med hennes intresse för dans följde hon den lugna klassiska musik som spelades. De övriga följde efter. Därefter var det Jens tur och han fortsatte i samma lugna tempo och alla klarade att följa hans rörelser. Likadant blev det även när Tord, Lotta och Maja var ledare, alla kunde följa med i rörelsemönstret. Maja var dock den enda som använde sig av golvet genom att sakta lägga sig ner och rulla runt, när hon ledde de övriga i gruppen.
Jag var själv delaktig i Ryggritaren, då vi skulle arbeta i par. Jag och Jens var ett par och jag började ”rita” på hans rygg. De första siffrorna kunde han inte gissa, men när jag drog väldigt sakta utan att lyfta fingret, kom han på vilka siffror jag skrev.
(Jag valde siffror som 3, 5 och 9). Efter en stund bytte vi parkamrat, så att alla fick arbeta med varandra.
Avslutningsfråga
Kan du med en mening säga hur du känner efter detta pass?
Maja: Vad roligt vi har haft
Lotta: Jag tycker också att det har varit roligt Tord: Spegelleken var rätt cool
Erica: Skoj
Femte passet
Övningar
Gruppen är reducerad till fyra deltagare under detta pass och även under nästa, då Maja inte är hemma. Detta hade jag vetskap om och planerar pass fem och sex efter dessa förutsättningar.
Vi ska tillsammans plantera tolv stycken tujor (häckbuskar). Kratta och luka rabatter och plantera växter och blommor, som var och en själva valt. Samarbete och tydlighet i kommunikation är min strävan under detta pass.
Inledningsfråga
Kan du med en mening säga hur du känner inför detta pass?
Lotta: Jag tycker det är roligt med drama Erica: Vi har nog behövt detta allihop
Tord: What´s up, Doc? Vad ska vi göra idag? Jens: Bara bra, nu börjar vi va?
Jag förklarade, med hjälp av ritningar (bilaga 2), var buskarna skulle planteras och med vilket mellanrum. Förklarade även att det behövdes ett flertal säckar med planteringsjord för att buskarna skulle kunna etablera sig och att jorden skulle genomvattnas när arbetet var färdigt. Vi diskuterade oss fram till vilket sätt vi skulle gå till väga, och barnen kom fram till att jag skulle mäta ut var buskarna skulle stå, Jens skulle gräva gropar, medan Tord fick i uppgift att fylla på med planteringsjord. Erica och Lotta hjälptes åt med att fylla på jord runt buskarna och sedan vattna. Arbetet gick friktionsfritt och samtliga utförde sin uppgift. Barnen pratade och skrattade under arbetets gång och hjälpte varandra när det behövdes.
När vi skulle rensa rabatterna blev det lite buttra miner från pojkarna, men de utförde sitt åtagande och planterade därefter sina blommor. Erica och Lotta fick, förutom sin egen rabatt, i uppdrag att färdigställa Majas rabatt och plantera hennes blommor.
