I två artiklar, som Svensk Tidskrift har nöjet att publicera, kommer direktören i nederländska Shell A D Vas Nunes att behandla u-hjälpsproblematiken. I denna första artikel är det genomgående temat den onda cirkeln, som fattigdom, okun-nighet och överbefolkning bildar. Be-folkningsexplosionen kan inte hejdas annat än genom upplysning, som den fattiga världen inte kan ta emot. Som läget är, menar författaren, måste det finnas vissa kriterier på vilja till utveck-ling, som ett land måste visa för att få mottaga u-hjälp. Dessa kriterier är vilja till utbildning, vilja att skapa en hederlig förvaltning, vilja att utveckla brukbara kommunikationer inte bara i fysisk be-märkelse utan även informationsorgan (där han anser att televisionen är det sämsta) samt slutligen vilja till arbete och sparsamhet. Han är inte heller främmande för att ett visst mått av nationalism kan vara nyttigt för ett u-land i utveckling. I den följande artikeln kommer författa-ren att gå in på den privata företagsam-hetens roll inom u-länderna.
För en stor del av u-länderna jorden runt finns föga anledning till optimism inför framtiden. Många befinner sig i en ond cirkel av fattigdom, okunnighet och över-befolkning. Överbefolkningen håller des-sa länder fångna i fattigdom, och därige-nom slutes cirkeln.
Man har börjat inse att en omedelbar lindring av fattigdomen genom att man förser sådana länder med mat och för-brukningsartiklar gör mycket litet för att permanent förbättra situationen. Tvärt-om, en skeppslast spannmål kommer att vara förbrukad innan den kommit fram på grund av den ökade nativitet och det ökade antal överlevande den orsakat. Det är detta som menas med det kinesiska ord-språk, som lyder: Ge en man en fisk och han kommer att bli hungrig igen, men lär honom att fiska och han kommer att kunna klara sig själv. Detta är naturligtvis sant, men vad man förbiser är att en viss utbildningsståndpunkt är en förutsättning för att man skall kunna lära sig ett nytt yrke såsom fiske, bara tillverkningen av en användbar fiskkrok kräver avancerad tek-nologi!
Modern industriteknik förutsätter i re-gel mera utbildning, färdighet och träning än många u-länder har tillgång till. Med andra ord, det enda sättet att bryta den onda cirkeln av fattigdom, okunnighet och överbefolkning är utbildning. Endast härigenom kan grunden läggas för mer avancerade tillverkningsprocesser och .samtidigt den insikten spridas, att
födel-sesiffrorna måste följa dödssiffrorna i de-ras nedåtgående trend.
xemplet
J
apandetta sammanhang bör man erinra sig apans utveckling. Denna begåvade na-on, idog, ambitiös, disciplinerad och tngt ifrån utan erfarenhet, hade sin »äro-ika revolution» år 1867, då den kastade tt döende feodala system överända och 1ledde sin moderniseringsprocess.
Man har uppskattat att Japan vid den .den hade omkring 15 000 skolor på låg-:adiet, och ehuru dessa skolor knappast av utbildning i annat än elementa och tbildningen i huvudsak var baserad på e kinesiska klassikerna, fick Japan på etta sätt en bättre utgångspunkt än de lesta u-länder har idag.
Viljan att utvecklas fattades sannerli-en inte i Japan. Så tidigt som 1872 in-ördes allmän skolplikt - årtionden före aånga europeiska länder. Allmän värn-'likt hade införts 1871. Detta förde mil-Jntals bondsöner ut ur deras tidigare ;olering och gav dem ett mått av utbild-ing och en modernare syn på tutbild-ingen, som 1te får underskattas. Inte desto mindre Jg det Japan nästan ett århundrade att omma ifatt. Vidare är Japan den enda ation utanför västerlandet, som förstått tt den måste kontrollera sin befolknings-kning för att kunna åstadkomma mo-ernisering och välstånd. Japanerna har Iturit ned sin födelsesiffra från 28,1 per 11sen under 1950 till17,2 per tusen under 960. Detta har de lyckats uppnå endast medan befolkningen i dess helhet redan tod på en sådan utbildningsnivå att den asåg att en ohämmad befolkningsökning kulle omintetgöra alla
utvecklingsan-15
strängningar.
Det förefaller inte som om det funnes möjligheter för andra länder att kunna följa det japanska exemplet och att på några få år göra det som tog japanerna årtionden. Utbildningen av ett helt folk kräver generationer, och i många fall finns inte så mycket tid att tillgå.
Mat, trängsel och aggression
För närvarande ökar jordens befolkning med 70 millioner per år, huvudsakligen i u-länderna, och den genomsnittliga kon-sumtionen av föda per dag ligger mellan 2 400 och 2 500 kalorier per pers<;m. Det-ta betyder att jordens befolkning, om man utesluter större katastrofer, fördubblas in-om 30 år och att jordens födoämnespro-duktion måste göra detsamma för att kun-na bevara den nuvarande ransonen per capita, som redan den är otillräcklig. En fördelning av tillgänglig föda innebärande att de som »har» får mindre och de som »inte har» får mera är ingen lösning, del-vis eftersom de som »inte har» är tre gånger så många som de som »har», del-vis eftersom det inte finns någon antydan om att någon nuvarande självständig stat vore beredd till sådana långtgående upp-offringar.
Det är sant att framsteg görs när det gäller att öka avkastningen inom jordbru-ket genom att använda sädesslag som ger högre avkastning och genom bättre teknik överhuvudtaget. Men det finns inga större odlingsbara områden i gynnsamt klimat kvar i världen idag, som inte redan är be-folkade och i många fall överbefolkade.
bandet mellan trängsel och aggression, vil-ket påvisats av Lorentz och andra biolo-ger vid experiment med råttor och apor. Djur, som i frihet är endast föga aggressi-va mot individer av sin egen art, blir ela-ka och perversa så fort de utsätts för öela-kad press i form av trängsel.
Allteftersom trängseln bland människor-na ökar, måste vi också vänta oss ökade aggressioner, först och främst i de nya jättesamhällen, som flyttningen från lan-det till städerna skapar överallt. I u-län-derna tycks detta gå t o m fortare än det gjorde i Europa och Nordamerika under 1800-talet. Sålunda har Calcutta redan omkring l O millioner invånare och med nuvarande trend kan man räkna med 30 millioner vid slutet av detta århundrade. Att förvalta sådana befolkningscentra med låg utbildningsnivå kommer att bli i det närmaste omöjligt, och allteftersom födoämnestillförseln försämras och för-valtningsapparaten slits ned kommer lag-löshet och våld att öka.
Allteftersom lantbefolkningen söker sig till de nya centra i hopp om att förbättra sin tillvaro, kommer de växande städerna att börja förslummas från kärnan och ut-åt, ett fenomen, som man redan kan iaktta
kar, därför att födelsesiffrorna är för höga för att man skall kunna täcka det ökade utbildningsbehovet.
Aggressioner orsakade av trångboddhet kommer förmodligen inte att begränsas till de stora städerna utan riskerar att orsaka konflikter även på det internationella pla-net. 1967 års krig m~llan Honduras och San Salvador är ett exempel på detta. I San Salvador har såväl befolkningsökning-en som fattigdombefolkningsökning-en varit större än i Hon-duras; i åratal har det gått en ström av utvandrare från San Salvador till relativt glest befolkade områden i Honduras än-da tills öppen konflikt var ett faktum. Ut-vecklingen i Östpakistan kan ses som ett annat exempel på sambandet mellan ag-gression och befolkningstryck: 68 millio-ner människor är sammanträngda inom ett område av 142 797 km2 (Sveriges yta 449 750 km2) med en täthet av 475 per-soner per km2 (Sverige 16 personer per
km2). Befolkningen ökar med 3
%
per år och 45% är under 15 år, 70
%
av befolk-ningen arbetar inom jordbruket och jord-lotternas genomsnittsstorlek är 1,4 hektar.Emellertid är utveckling någonting me-ra än mat, utbildning och undvikandet av aggressioner. För att levnadsstandarden
;kall kunna höjas krävs tillgång till vissa Jasråvaror såsom stål, koppar, aluminium
xh trä. Men om man jämför
konsum-beträffande några viktiga rå-för ett par utvalda u-länder och
dessa med motsvarande siffror för
17
ett antal i-länder, tvivlar man på att det skall finnas tillräcklig tillgång på
väsent-liga råvaror för att det skulle vara
möj-ligt att i mera anmärkningsvärd grad höja levnadsstandarden i u-länderna. Se härom tabellen.
Årlig Befolkning
befolk-per l. 7.68 ningsökn.
Konsumtion per person i kilo i% Stål Koppar Aluminium 3 483 1,9 2 357 2,2 201 1,4 7,5 0,6 101 1,0 88 2,9 524 2,5
: United Nations Statistical
Year-Metallstatistik 1959-1968,
a.M. 1969.
·L~u dU<>Ls till andra u-länder och många
råvaror, som har betydelse inom teknik. För trä är siffrorna ännu
oroande, eftersom det är ett känt
att man redan nu avverkar skogar
över alldeles för snabbt. Räknat i
diskutera vilken slutlig
kon-u-länderna skall eftersträva.
151 1,8 2,5 157 2,2 3,0 685 8,4 17,9 623 10,8 7,8 494 6,9 6,0 55 0,6 0,9 11 0,1 0,2
Det är inte nödvändigt för Indien att ef-tersträva svensk levnadsstandard, men t o m med en hälften så hög eller bara en fjärdedel så hög verkar det högst osanno-likt att det skulle komma att finnas till-räckligt råmaterial för en befolkning på 565 millioner som ökar med 2,5 % per år
och som vid slutet av detta århundrade
nått en milliard.
Vid slutet av 1969 levde 2,6 milliarder människor av jordens totala befolkning
på 3,6 milliarder, dvs 73,6 %, i
ökat till 5,3 millarder eller 76,5
%
av jor-dens befolkning.Denna ·artikel diskuterar ej miljöfrågor
och ekologiska problem, men denna våld-samma folkökning i u-länderna gör att man frågar sig vad effekten på biosfären kommer att bli när den underutvecklade
tre fjärdedelen av jordens befolkning
för-söker omvandla sin värld efter väster-ländskt mönster utan att ha den insikt i
pollutionsproblemen, som västvärlden
själv just fått upp ögonen för.
Det verkar sannolikt att stora delar av den »tredje världens» befolkning kommer att drabbas av svält, krig och andra kata-strofer, innan den långsiktiga utbildnings-processen hunnit bära frukt, befolknings-explosionen hejdats och den onda cirkeln brutits. Detta betyder inte att i-länderna skall sluta att ge u-hjälp. Det betyder sna-rare att vi måste ändra våra kriterier när det gäller att välja ut de länder vi bör koncentrera våra ansträngningar på, om inte vår hjälp skall bli meningslös. Vår hjälp måste gå till sådana u-länder där det finns en möjlighet att nå varaktig för-bättring. Vilka bör då kriterierna vara?
Det grundläggande kriteriet i detta sam-manhang är att landet ifråga tydligt visar sin vilja att åstadkomma en utveckling. Vilka är de synliga tecken, som bevisar denna vilja? Enligt författarens åsikt finns det minst fyra sådana.
Utbildning
U-landet ifråga måste visa att det ger hög prioritet åt utbildningsfrågor. Detta kan ta sig olika uttryck. Japan införde, som
redan nämnts, allmän skolplikt 1872,
all-deles i början av sin utvecklingsperiod.
Man började med lågstadiet och så små-ningom byggde man på med högre sta-dier, allteftersom de lägre började fungera. Vad beträffar det högsta stadiet, veten-skaplig forskning, började man inte räkna med Japan internationellt förrän efter andra världskriget. Den övriga världen fick upp ögonen för den höjda kvaliteten av denna forskning genom att de tidigare traditionella billiga efterapningarna av västerländska produkter började försvinna från den japanska exportmarknaden.
Turkiet, ett annat framgångsrikt u-land, fastän ännu ej på samma nivå som Japan, har gripit sig an sina utbildningsproblem på ett annat sätt; för att citera Ward and Rustow: »Turkiet valde att först lägga vikt vid mera elitbetonad utbildning på vissa bestämda områden och poängterade gymnasiet och den högre utbildningen på bekostnad av en massutbildning på lägre nivå». Ehuru de tillägger att »man nyli-gen börjat visa sig benänyli-gen att gå över till den japanska inställningen», är skillnaden mellan dessa två tillvägagångssätt alltjämt märkbar: en viss efterblivenhet och primi-tivitet utmärker fortfarande delvis den anatoliska landsbygden i en utsträckning, som sedan årtionden varit otänkbar på den japanska. A andra sidan skapade Tur-kiet under Atatiirk en västerländsk poli-tyr bland toppskiktet mycket tidigare än Japan under dess motsvarande utveck-lingsperiod under 70- och 80-talet av förra århundradet.
uppen-:>art att regeringen gav hög prioritet åt utbildning och att nationen var villig att 5öra avsevärda uppoffringar för dess mo-per·ni!;ering inom detta angelägna område.
som har utvecklingsvilja kan förv;int<•~ ägna mycken uppmärksamhet åt
bygga upp en kompetent
regerings-~PJtJar·at. Dennas ryggrad är en duglig och
ämbetsmannakår. En sådan kår inte skapas på en dag och dess
ut-tilc!ruJ1gsmöjligheter, dess kåranda och erfarenhet behöver tid att växa. In-och Pakistan hade fördelen att ärva hel del från den indiska förvaltning, redan existerade när engelsmännen sig tillbaka. Andra f d kolonier såsom
1n1jOI1es:ien eller Belgiska Kongo var mind-gynnade i detta avseende, eftersom hol-JindaJrna och belgierna inte i samma grad
linmhagt sig om att skapa en inhemsk
för-lal.tni.ng åtminstone vad avsåg högre
be-t.ttning<ir, innan de lämnade landet. Den viktigaste frågan är emellertid:
stora ansträngningar gör landet ifrå-för att skapa en ifrå-förvaltningsapparat,
är tillräckligt välutbildad och upp-och tillräckligt välbetald för att den
kunna äga motståndskraft mot kor-?
Om svaret på denna fråga är positivt, det också anledning att vänta sig att i sinom tid kommer att bygga upp modernt lagsystem och en praxis, som
~r·an1ten1r säkerhet i den dubbla
bernär-av fysisk säkerhet, dvs »lag och ord-och juridisk säkerhet, dvs tillgång
19
för envar till icke korrumperade domsto-lar.
En effektiv förvaltning har också en an-nan viktig följd, nämligen att den motar-betar den tendens till sociala klyftor, som man bevittnar i många u-länder, där an-tingen en styrande elit (som i vissa syd-amerikanska länder) eller rivaliserande stammar (vilket är vanligt i afrikanska länder) förorsakar en polarisering, som försvårar en effektiv utveckling.
Ordet korruption har redan nämnts. Det är en utbredd plåga i många u-länder och ett av de svåraste hindren för en ut-veckling. Det är svårt att säga vad som i främsta rummet bidrar till dess utbred-ning, den låga standarden inom förvalt-ningen och ofta också inom militärväsen-det eller den massiva okunnigheten och apatin hos befolkningen. Det förefaller klart att regeringens beslutsamhet att be-kämpa korruptionen är ett av de viktigaste tecknen på ett lands vilja att åstadkomma utveckling. I praktiken betyder detta sna-rare att hålla korruptionen inom vissa måttliga gränser än att åstadkomma abso-lut hederlighet (detta är ju för övrigt också ett mycket varierande begrepp) . Men om denna kamp mer eller mindre
ges upp, antingen på grund av bristande intresse eller för att den anses hopplös, då kan man ganska säkert förmoda att ut-vecklingsviljan inte är särskilt djupt ro-tad.
Kommunikationer
I ordets vidaste bemärkelse utgör kommu-nikationerna en avgörande del av
utveck-lingen i ett land och är i själva verket en grundläggande förutsättning för denna. Härmed förstås kommunikationer i fysisk bemärkelse såsom vägar, järnvägar och vattenleder för att underlätta förbindel-serna inom landet, men också tillfreds-$tällande telefon- och postväsende (hur många länder, även utvecklade sådana, håller måttet i detta avseende?) och i synnerhet information genom press och radio.
Huruvida »informationen» innefattar självständig opinion oberoende av rege-ringens officiella åsikt är en viktigare fråga för västerlänningar än för många u-län-der. Så beklagligt det än må vara, är si-tuationen den, att föga spelrum ges för självständig opinion, och då ej heller för organiserad, mångfacetterad politisk upp-fattning, så länge som apati i stället för engagemang och analfabetism i stället för upplysning är förhärskande.
Televisionen, som är ett ovanligt dyrt och svårskött medium, är förmodligen mindre viktig och borde ges låg prioritet. Olyckligtvis har den en stark lockelse som prestigeobjekt och betraktas därför ofta felaktigt som någonting nödvändigt.
Denna prioritering är exempel på ett annat fall där många u-länder skulle göra
klokt i att följa det japanska föredömet:
ännu långt efter andra världskriget var de japanska motorvägarna i ett bedrövligt
skick och oanvändbara för modern trafik.
Detta fick fortsätta till början av 60-talet,
ehuru landet redan var i färd med att
bygga upp en betydande bilindustri. Med tanke på att det fanns ett ypperligt
järn-vägsnät, vilket byggts för stora kostnader före första världskriget, menade man att anläggaodet av motorvägar ännu inte för-tjänade hög prioritet och anspråk på lan-dets knappa resurser. Den japanska bil-ägaren fick därför vänta (något som han
emellertid senare tagit igen med besked!).
Sparsamhet
Vad som påtvangs den japanska biläga-ren borde också tillämpas generellt. Spar-samhet är en viktig del av den andliga utrustningen hos dem som är angelägna att komma framåt, och detta gäller för nationer lika väl som för enskilda indivi-der. Det är inte ett hälsotecken när ... ""''•• länder tar stora mängder kapital i anspråk för rena prestigeobjekt, monumentala byggnader, olönsamma flyglinjer och sorters industrier, som kostar pengar i stäl-let för att ge vinst, antingen för att pro tet drivs i för liten skala för att kunna på egna ben i internationell
eller för att projektet är för ambitiöst det stadium av utveckling landet sig i.
Ej heller är det ett gott tecken när elit åtnjuter en hög levnadsstandard förfaller till slöseri, medan massorna blir fattiga. Om en nation menar med sin utveckling, borde dess folk först och främst dess ledare visa vilja arbeta hårt, ge ut litet men spara och vestera desto mera. Om denna hetsvilja förefinns, kan man numera sig att den går hand i hand med en om behovet av att propagera för •v'-'"''~"
-kontroll och att begränsa befolkningsex-plosionen.
Olyckligtvis hamnar vi nu åter i den onda cirkel, som omnämndes i början av denna artikel. Födelsekontroll är inte bara
en fråga om utvecklingsvilja utan också
om folkutbildning. Detta är en långsam process även under de bästa förhållanden,
men med tanke på problemets ytterligt
brådskande natur är måhända i detta fall den japanska inställningen till utbildning
att föredra framför den turkiska. Att
bygga upp utbildningen nerifrån gräsrots-nivån och uppåt hellre än neråt från en
högt utbildad elit övertygar massorna
snabbare om att födelsekontroll är i deras
eget vitala intresse.
För ögonblicket är analfabetismen inte, i motsats till vad man ofta föreställer sig, på väg att utrotas. I procent räknat mins-kar analfabetismen överallt, men befolk-ningen ökar så snabbt att de absoluta talen ökar i Asien och Afrika. Uppenbarligen kan inte utbildningsmöjligheterna hålla jämna steg med den enorma tillströmning-en av barn.
Detta är inte förvånande, eftersom ök-ningen av antalet barn i skolåldern (
5-14 år) i u-länderna under perioden
1970-1980 kommer att bli 28%
(jäm-fört med 2 % i i-länderna). Nationalismen
Förutom faktorerna utbildning, förvalt-ning, kommunikationer och sparsamhet har vi att räkna med nationalismen som ett tecken på utvecklingsvilja. I Europa
har den nationalism som framträdde på
21
1800-talet blivit en av huvudorsakerna till 1900-talets kriser. Men det vore fel att an-se nationalismen i u-länderna enbart och
uteslutande som en ond makt. Det är sant
att nationalism och militarism vanligen
går hand i hand, och det kan tyckas vara ett extremt slöseri att de militära omkost-naderna i u-länderna uppskattades till 26 milliarder US dollar under 1969, två gånger det totala beloppet för hjälp från regeringar och offentliga och privata re-surser från samtliga bidragsgivande länder
( 13 milliarder US dollar 1968). Men man får på dessa militära omkostnaders plussida sätta att de gör den värnpliktige läskunnig och ofta ger honom en viss tek-nisk utbildning. U-landsregeringarna fin-ner också ofta att den nationella känslan är ett användbart verktyg i kampen mot
provinsialism och bundenhet vid stammen
och att den för hela folket ökar känslan
av samhörighet med den nya nationella
enheten, medan man tidigare endast kun-de ikun-dentifiera sig med sin klan, kast, stam eller religiösa samfund.
Att nationalismen är ett tveeggat svärd, som till slut kan visa sig vara mera de-struktivt än konde-struktivt är någonting som vi europeer förstår bättre än ledarna i många u-länder. Men det är lätt att vara efterklok, och det är svårt att förklara för u-länderna skillnaden mellan patriotis-mens goda sidor (»jag älskar mitt foster-land») och chauvinismens avigsidor (»åt fanders med våra grannar»). För ögon-blicket måste ett visst mått av nationalism
accepteras såsom ett normalt tecken på
