Om det är tämligen lätt att beskriva hur elit- idrotten kan legitimera sin roll i vissa avseenden när det gäller pyramidmetaforens användning, är det däremot mera tveksamt om all elitidrott rent generellt inspirerar till motionerande och ett hälsosamt liv. Ett alltmer tydligt faktum är att elitidrottens stjärnor lockar och inspirerar barn och unga till att idrotta och motionera, men sällan den breda allmänheten utanför. De som börjar motionera genom att exempelvis löpa, orientera, rida eller åka skidor, gör det allt oftare oberoende av vilka framgångar svenska löpare, orienterare, skidåkare eller ryttare har på internationell elitnivå.83
Denna tanke låter sig väl exemplifieras för tennisens del. Mikael Stripple, sportchef och ansvarig för elitverksamheten på Svenska Ten- nisförbundet, menar att tennis är en karaktär- istisk bredd- och motionsidrott som inte alls påverkas av elitens framgångar eller uteblivna sådana. Det kvantitativa sambandet mellan elit-
spelare och motionsutövare är också talande. Stripple räknar med ungefär 25 elitspelare på seniornivå, medan antalet motionsspelare är uppskattningsvis 500 000.84
Därtill förefaller trenden bland vuxna motions- intresserade följa en allmän individualiserad tendens som tar sig uttryck i att man frigör sig från föreningsverksamhet och går in i kom- mersiellt organiserade motionsformer, där man som individ kan forma sin egen motionsrytm, miljö och tidsanvändning på ett mera självstän- digt sätt, till exempel genom att börja på gym. Elitidrottens betydelse för det allmänna folk- hälsoarbetet kan därför med goda skäl ifråga- sättas.85 Och det blir därför också en naturlig
diskussion inom idrottsrörelsen och framför allt inom RF om hur man ska förhålla sig till den stora förväntan som finns att axla ett stort samhällsansvar inom detta område.86
Redan av denna enkla anledning är det skäl att åtminstone precisera användningen av pyramidmetaforen. Om elitidrott allt oftare går under beteckningen underhållning och idrotts- konsumtion är det skäl att ifrågasätta metafo- rens relevans och aktualitet. Därtill kommer den omständigheten att ett antal idrottsgrenar endast fungerar på elitnivå i ett utövarper- spektiv och för ett antal åskådare. En del av de stora åskådaridrotterna lämpar sig helt enkelt inte för idrottslig bredd-, hälso-, rekreations- eller motionsverksamhet. Tänkvärt är exem- pelvis att friidrottens så kallade arenagrenar ytterst sällan utövas i motionsform. Eller hur ofta träffar man på någon som motionerar med att kasta spjut eller slägga? När ser man någon motionär hoppa stav eller ens hoppa längd eller höjd? Hur motionerar man med att löpa 100 meter så fort som möjligt? När en elitidrot- tare i friidrott avslutar sin elitkarriär, slutar han eller hon med den idrotten överlag. Det är inte meningsfyllt att fortsätta på lägre nivå och ”varva ner” som man kan göra i många andra idrotter.87 Hur populär backhoppning än är i
Finland eller Norge, finns det inga motionärer med backhoppning på sitt program. Det är och förblir en utövar-elitidrott för ett fåtal (unga)
aktiva och framför allt en åskådar-elitidrott för den stora massan.88
En viktig del av denna undersökning är att hitta begreppsliga uttryckssätt för att beskriva den faktiska verkligheten i dagens idrottskul- tur, och särskilt dess elitverksamhet. På min enkätfråga om hur man inom olika SF upp- fattar sambandet mellan elitidrott å ena sidan och bredd-, hälso- motions-, barn- och ung- domsidrott å andra sidan ger Svenska Bandy- förbundet ett förslag som jag finner både intressant och starkt verklighetsbaserat bortom den vanliga ideologiska liturgin. De svarar helt enkelt: ”varje del är specifik och ger möjlighet till tillfredställelse på egen nivå.”89 Svenska
Simförbundet är ännu mera rättframt i detta avseende. De menar nämligen att:
Elitidrott och bredd och hälsoidrott har inte med varandra att göra. Korrelationen mellan elitresultat och hälsoidrottande och motivation för detta är obefintlig. Bredd, hälsa och ung- domsidrott drivs av aktivitetsmål och - behov, inte resultatmätning.90
I min tolkning är dessa två SF:s svar en mar- kering för att inte alltför starkt och ensidigt betona det som förenar elitidrott med andra former av idrott. Ett rimligt alternativ till pyramidmetaforen är att ta fasta på särdragen i de olika idrottsformerna i sig utan att allt- för mycket och markant betona de förenande dragen. Särdragen förefaller snarare med tiden och utvecklingen att bli allt tydligare. Därför måste man nu på allvar ställa sig frågan om tiden är mogen för att skrota vissa invanda föreställningar – trots att det innebär att eliti- drottens offentliga, samhälleliga legitimering måste formuleras på ett nytt sätt.
Verkligheten är inte statisk och oföränderlig. Gårdagens terminologi med gränsdragningar mellan amatöridrott och professionell idrott är som bekant inte meningsfull på samma sätt som tidigare, och nya meningsbärande formu- leringar måste till och nya perspektiv öppnas. Kanske den idrottsjargong med pyramidmeta- foren som högsta fanbärare, som länge använts
för att beskriva idrottskulturens helhet, egent- ligen endast tjänar till att upprätthålla möjlig- heten till smidig, kostnadseffektiv och till den nordiska välfärdsmodellen anpassad form för rekrytering till den alltmer professionaliserade elitverksamheten? Frågan är väl närmast hur länge någon vill engagera sig i en ideell verk- samhet om frukterna tillfaller kommersiella aktörer och investerare.
Om man inte försöker besvara den frågan, finns det en stor risk att vissa aspekter i elit- idrottskulturen ställs i skuggan med den följ- den att man också riskerar att blunda för nya moraliska dilemman som inte tidigare varit på agendan. Den frågan lyftes fram redan i reger- ingens idrottsproposition från 1999 som en av idrottens brännande framtidsutmaningar. Då formulerades frågan som ett val som måste göras:
En framtidsfråga för idrottsrörelsen är om man har möjligheter och önskar härbärgera underhållningsidrotten inom ramen för sin ideella, medlemsburna organisation eller om man väljer att avskilja denna verksamhetsgren från sin övriga verksamhet.91
Många SF vittnar om att framgångar föder efterfrågan och påverkar rekryteringen till en specifik idrott, men samtidigt finns det en mycket stark kommersiell och massmedialt styrd tendens som endast presenterar att fåtal idrotter som de ”verkligt intressanta” idrot- terna. Den professionaliserade idrottens verk- lighet börjar göra sig tydlig. Eller formulerat som en fråga: Vilka barn och ungdomar upp- lever att valet mellan orientering och fotboll är val som baseras på jämlika förutsättningar att välja och där antalet världsmästare eller andra synliga framgångar fäller ett avgörande? Det finns, vilket både Svenska Konståknings- förbundet i sitt enkätsvar och Albert Svanberg på SVT-sporten flera gånger framhåller i mitt intervjumaterial92, säkert ett egenvärde i
mångfald och möjligheter för barn och unga att välja sin idrottsliga passion, men man ska aldrig föreställa sig att det finns en enkel ekva- tion mellan framgång och rekrytering utan
att den massmediala och då ofta också kom- mersialiserade bevakningen och prioriteringen spelar en stor betydelse. I ett bredare folkrörel- seperspektiv och idrottsligt mångfaldsperspek- tiv kommer elitidrottens kommersialiserade likriktning på längre sikt säkert att förändra förutsättningarna för många idrotter.
Sammanfattning
Denna genomgång har haft som syfte att exemplifiera några viktiga aspekter som måste hållas i tankarna för att vi ska få en klar bild av begreppet elitidrott. En viktig aspekt är själva tävlingsmomentet. Idrottskulturen har givetvis drag som också finns i andra kultu- rella gestaltningar av människans ständiga behov att uttrycka sig själv, söka mening och utforska förutsättningar för ett gott och sti- mulerande liv. Men det finns också drag som är särskiljande. Ett viktigt särskiljande drag i idrottskulturen är just dess tävlingsmoment som utgör själva kärnan i den logik som bygger upp all tävlingsidrott och som också skapar de villkor som gäller för hur den idrottsliga eliten formas. Jag uppmärksammar att eliten formas genom en naturlig prestationsbaserad process som måste kunna upprepas och som är relatio- nell till den idrottsliga kontext, i vilka presta- tionerna får sin egentliga innebörd.
De geografiska och tidsmässiga markörerna spelar en väsentlig roll i förståelsen av elit- idrott, särskilt i dess traditionella organisering. Den idrottsliga eliten utformas då i relation till olika geografiska gränser. Den högsta nivån med minsta antal elitutövare finns på den största geografiska arenan. Eliten bestäms därtill entydigt av de idrottsliga prestationer och de måste kunna upprepas i bestämda täv- lingssammanhang för att en utövare ska kunna sägas tillhöra gruppen elitidrottare.
Idrottens traditionella organisering leder ound- vikligen till en pyramidmetafor, där eliten finns på pyramidens topp. I detta avsnitt har jag diskuterat olika aspekter av vad denna metafor symboliserar och hur den är tänkt att uttrycka elitens förhållande till andra idrotts-
former. Jag har särskilt uppmärksammat att pyramidmetaforen fortsättningsvis är en fung- erande beskrivning av elitidrottens betydelse för rekrytering av barn och unga. Samtidigt har jag också uppmärksammat att modern elit- idrott har allt mindre betydelse för hela befolk- ningens motionsbeteenden och hälsovanor. Vissa idrotter kan inte ens uppmuntra till motion, hälsa och välmående utan kan endast fungera som något slags underhållning. Andra idrotter kunde tänkas befrämja motion, hälsa och välmående, men underhållningsaspekten tenderar i stället att bli till idrottskonsumtion. Helhetsbilden som uppkommer visar att pyra- midmetaforen har sina föredelar, men riskerar också att dölja hur sambandet mellan elitidrott och andra idrottsformer i praktiken fungerar. I vissa fall finns redan klara tecken på att elitidrott är något helt annat än andra former av idrott och att det finns all anledning att åtminstone börja söka efter nya uttryckssätt för att beskriva elitidrottens verklighet. Inte nödvändigtvis för alla idrotter, utan i första hand för sådana idrotter där idrottens kapitali- sering radikalt förändrat förutsättningarna för elitsatsningar.
I detta avsnitt har jag också pekat på hur all elitidrott kan förstås som utövar-elitidrott, men också gett antydningar att det finns andra former av elitidrott som skiljer sig från eliti- drott i ett utövarperspektiv. Jag menar att man måste tillägga åtminstone två andra former av elitidrott med sina karaktäristiska drag, näm- ligen det jag framöver kommer att benämna
åskådar-elitidrott och professionsidrott, för att
korrekt kunna beskriva elitidrottens komplexa verklighet idag.
I det fortsatta resonemanget kommer jag att på olika sätt fördjupa reflektionerna kring dessa kategoriseringar av elitidrott genom att framför allt lyfta fram de utvecklings- och förändringstendenser som blir alltmer tydliga i dagens elitidrottskultur.