Det finns också en annan markant spän- ning inbyggd i den komplexa verklighet som modern elitidrott som helhet befinner sig i, med olika idrotter i väldigt olika faser och förutsättningar. Det finns nämligen därtill en ”organisatorisk intressekonflikt” mellan den elitidrott som organiseras utifrån geografiska markörer och professionsidrotten, mellan den geografiska agendan och den kommer- siella agendan i det avseendet att de nationella organisationerna strävar efter så många medal- jer som möjligt vid de stora internationella tävlingarna EM, VM och OS oberoende av idrottsgren, medan professionsidrotterna och den mediala och kommersiella logik som bär upp dem utgår från olika idrotters popularitet. Idrottens interna, fenomenologiska logik bygger, som jag klargjort i kapitel 2 och 3, på en kontextrelaterad elitbestämning. Det är inom den egna idrottsgrenen som elitens grän- ser formas och de bestäms alltid i förhållande till den internationella konkurrensen inom den bestämda idrottsgrenen. Elitens kravnivå formas rimligen också historiskt och kvanti- tativt av antalet utövare nationellt och globalt.
Historiskt innebär detta att idrotten ifråga har en tradition och en prestationskultur byggd kring den traditionen antingen mera lokalt eller globalt, vilket medför att en idrott kan ha stort antal utövare nationellt trots att idrotten inte är särskilt global och tvärtom. En tumregel kan också sägas vara att ju äldre och mera etable- rad en idrott är, desto högre kan man utgå att den internationella prestationsnivån ligger på. Kvantitativt handlar det om antalet utövare. Det blir följaktligen proportionerligt sett svå- rare att nå internationell elit i en idrottsgren som utövas av många och på motsvarande sätt lättare i en idrott som har färre utövare. Lena Wallin-Kantzy ger ett exempel från sitt basketperspektiv, där basket i ett nationellt svenskt perspektiv inte når sådana framgångar som andra idrotter som i antalet medlemmar är ungefär lika stora, exempelvis handboll och innebandy. Skillnaden finns givetvis i antalet utövare globalt. Att basket är en av världens mest utövade idrotter gör givetvis konkur- rensen hårdare och då spelar antalet utövare i Sverige i ett tvärsnitt ingen större roll.149 Jäm-
förelser mellan olika idrotter kan bli missvis- ande och möjligen också kontroversiella, men de kan också vara belysande. Jag väljer ett kontrasterande exempel från mitt material. I Sverige är bandyn ett nästan lika stort förbund som basket (75 000 respektive 100 000 med- lemmar), medan antalet utövare på global nivå gör den stora skillnaden i förutsättningar för synliga framgångar. Svenska Bandyförbundet räknar exempelvis att det finns ungefär 750 bandyspelare globalt som konkurrerar på den högsta internationella nivån i bandy.150
Min poäng är i grunden enkel, och den beto- nar att eliten bestäms internt och kontext- och traditionsrelaterat. I exemplet med basket och bandy är det givetvis den internationella verk- samhetens krav som möjliggör det utrymme som den svenska eliten kan få – nästan obe- roende av hur väl man arbetar i sitt förbund för elitidrottens utveckling.
Den nationella organisationslogiken utgår från andra målsättningar. I den är måttet på fram-
gång det att man lyckas ta medaljer på bred front i till exempel ett OS. Den logiken utgår från att varje vunnen medalj för svensk idrott i ett OS är lika viktig. Varje idrott värderas på samma sätt.151 Att SOK av denna anledning
valt sina elitsatsningar utifrån frågan ”vem har talang och potential att nå högsta interna- tionella elit och möjligen ta medalj i ett OS?” har en naturlig följd i att dessa satsningar gett goda ekonomiska förutsättningar för vissa idrottsgrenar och vissa individer, medan andra blivit utanför. Att RF stått för ett slags bredare perspektiv och försökt sträva efter en bredare elitsatsning än SOK förändrar visserligen situationen för en del idrotter, men inte själva den grundläggande logiken. Utslag av detta kan noteras i den ”gemensamma” organisa- tionen Elitidrottsrådet och deras förslag till ett nytt elitstöd för svensk idrott. Där betonas att ”[e]litstödet ska göra det möjligt för en aktiv eller ett lag med potential att gå hela vägen till världstoppen oavsett idrott”.152 Formuleringen
är som ett eko från regeringens idrottspolitiska proposition från 1999, där man fastslår att ”möjligheter bör skapas för alla idrotter att bli mer konkurrenskraftiga i internationella sam- manhang”.153
Den använda logiken utgår från ett slags rätt- viseperspektiv i och med att den vill likställa alla idrotters elit och i en bestämd mening bortse från de interna, kontext- och traditions- relaterade aspekter som finns i idrottens feno- menologi. Då spelar det ingen roll om antalet utövare är få eller många, om idrotten är ny eller har långa anor. Alla medaljer för Sverige är, som sagt, lika viktiga i ett OS.154
I en annan mening är detta resonemang miss- visande för hur särskilt SOK arbetar. Deras explicita och uttalade strategi utgår från att välja och stödja talanger och olympisk toppnivå- kvalitet utan att ta hänsyn till vilken idrott en talangfull person representerar eller vilket kön idrottaren har. I samarbete med respektive förbund görs en bedömning av den idrotts- liga potentialen i förhållande till den rådande världseliten. I det avseendet får respektive
idrotts interna, kontextrelaterade verklighet utrymme i bedömningen. Detta får bland annat sitt utslag i att olika idrotter stöds på väldigt olika sätt och individer inom samma idrott kan också stödjas på väldigt olika sätt, allt beroende på hur den idrottsliga talang- och potentialanalysen utfaller och vad som bedöms vara rimliga förutsättningar för att nå interna- tionell toppnivå.
När man sammanställer olika idrotter utifrån målsättningen att alla idrotter har likvärdiga möjligheter för internationell framgång, blir följden ofta den att idrotter som inte har eko- nomiska förutsättningar för elitsatsningar får proportionerligt sett mycket mera ekonomiskt stöd, likaså elitsatsningar för kvinnor. I denna mening utgör SOK:s elitsatsningar en direkt motvikt till åskådar- och professionsidrotter- nas kommersiella förutsättningar.155
Om man spetsar till det, kan man säga att den nationella understödslogiken klassificerar och understryker all elitidrott som utövar-elitidrott. Och därmed värnar man indirekt om elitidrot- tens mångfald.
En annan variant av denna logik som inte har något med SOK:s möjliga medaljstrategier att göra är det erfarenhetsfaktum som säger att den synliga elitidrotten finns där man tidigare lyckats och nått framgång. Dels handlar det om att man i vissa idrotter lyckats skapa det som brukar kallas ”vinnarkultur”, dels handlar det om en både nationell och medial stolthet över de idrotter där man lyckats i. Några talande exempel på dessa fenomen är att man börjat tala om skidskytte och skidskytte för herrar eller i Norge om handboll och handboll för herrar, eftersom framgångarna kommit inom damidrotten.156
Den andra sidan av framgångsmyntet är givet- vis att den tidigare vinnartraditionen blir en belastning när framgångarna inte längre infin- ner sig och när det visat sig att det är svårt att kommunicera till den massmediala verklighe- ten att villkoren för att nå den tidigare fram-
gångsnivån är radikalt förändrad på grund av allt större internationell konkurrens inom den idrotten. I Sverige är tennis ett gott exempel på detta.157
Vissa idrotter är mera lättillgängliga, andra kräver betydligt mera innan man ens kan börja konkurrera på elitnivå. Förutsättningarna är helt enkelt olika, inte minst när det gäller hur hård den internationella konkurrensen är. När den internationella konkurrensen ökar, är det bara naturligt att de tidigare svenska fram- gångarna blir allt svårare att upprepa.158
I ett sådant perspektiv kan det bli lockande att utifrån det komparativa, men jämställande och alla skillnader utplånande perspektivet göra selektiva prioriteringar utifrån förhoppningar om framgång. Man kan helt enkelt välja att satsa på sådana idrottsgrenar, där det finns god elitkvalitet på den nationella fronten och där det uppkommit en framgångs- eller vinnarkul- tur.159 Detta kan i följande steg sammankopp-
las med en strategisk planering, där man gör en bedömning huruvida den internationella eliten proportionerligt sett inte är alltför hög. Exempelvis kan man av denna anledning välja att satsa på vissa idrottsgrenar för kvinnor/ damlag, eftersom motståndet på den högsta internationella nivån är lägre än för motsva- rande herrar/herrlag.
Stefan Lindeberg på SOK förnekar att detta skulle vara en medveten strategi hos SOK, men han är samtidigt väl medveten om att den kvalitetsbedömning som görs i samarbete med respektive SF kan få denna effekt. Resone- manget utgår samtidigt från det grundläggande antagandet att det är lika svårt att nå internatio- nell elitnivå i de mindre volymidrotterna som i de större och att det finns ett likartat mönster på den yttersta världseliten mellan olika idrot- ter.160 Detta antagande har sin logiska parallell i
att alla framgångar är lika värdefulla för SOK, men resonemanget blir lite haltande om den internationella bredden, traditionen och presti- gen inom respektive idrott lämnas utanför. Detta fenomen kan de facto iakttas inom både
lagidrotter och individuella idrotter. I mitt material kommer detta bland annat till uttryck i SOK:s satsning på dambasket och i Svenska Tennisförbundets verklighet.161 Dock med
något olikartade motiv. I den nationella organi- sationens logik handlar det om att nå framgång, där sådan kan nås, medan det i den proportio- nerligt stora satsningen på unga tennistalanger finns ett tydligare medialt sponsorintresse i bakgrunden, men samtidigt inte utan ett mer eller mindre uttalat motiv att det är betydligt svårare att nå världseliten inom herrtennis. Om den nationella idrottslogiken tenderar att utgå från att all elitidrott är utövar-elitidrott med dess speciella betoning av rättvisa och lika värde, har den massmedialt styrda kommer-
siella idrottslogiken en helt annan utgångs-
punkt. Den utgår från att man tämligen fritt kan och bör rangordna olika idrotter, men varken utifrån tankar om intern historia, kvantitet eller möjlighet till framgång i största allmänhet utan uteslutande utifrån hur attrak- tiva idrotterna är dels i ett åskådarperspektiv, främst ur massmedial synvinkel, dels hur viktig framgång är i de idrotter som räknas till de stora idrotterna. Framgång i (herr)fotboll är då exempelvis mycket mera intressant och viktigt än framgång i OS i brottning. En kvartsfinalplats i fotbolls-VM är skyhögt mera intressant än tre OS-guld i brottning. Logiken bygger på att idrotter som inte intresserar de stora massorna, blir utan utrymme. De är helt enkelt inte intressanta, hur hög elitnivån, anta- let utövare eller traditionstyngden än är. Även dessa skillnader i logik kan sättas på skalan mellan utövar-elitidrott, åskådar-elit- idrott och professionsidrott. Den nationella
intresselogiken gör egentligen ingen skillnad
på dessa utvecklingsfaser, medan idrottens
interna fenomenologiska logik pekar ut dessa
faser som faser i idrottslig utveckling, bort- sett från traditionsaspekten. Den kommersi-
ella mediala logiken utgår främst från att det
intressanta är de stora professionsidrotterna och stundtals åskådaridrotter, till exempel i EM, VM och OS, medan man på det stora
hela inte bekymrar sig särskilt mycket om den bredd som finns inom svensk elitidrott i ett utövarperspektiv. Den kommersiella mediala logiken ser följaktligen inget egenvärde i elit- idrottens mångfald, utan följer upp idrottens interna konkurrenstänkande till dess yttersta konsekvens – men genom att konkurrenssätta idrotternas attraktionskraft sinsemellan. Dessa olika sorters logik kring elitidrott lever sida vid sida i idrottskulturens verklighet. Och de konkurrerar med varandra, framför allt ifråga om hur olika idrotter blir erkända, upp- skattade, respekterade och synliggjorda, vilket direkt återspeglas i ekonomiska förutsätt- ningar, och givetvis också indirekt i idrottsliga förutsättningar. Professionsidrottens profil skapar gynnsamma förutsättningar för flera individer att förverkliga sina idrottsliga poten- tialer i form av yrkesverksamhet utan att man når till den högsta internationella nivån. Detta internt idrottsliga intresse är följaktligen inte heller det egentliga intresse som det stora fler- talet idrottskonsumenter värnar om, utan man ”väljer” i någon mening vilken idrott man till- talas mest av och är beredd att betala för. När den traditionella elitidrottsförståelsen korsas av professionsidrottens framväxt och den kom- mersiella massmediala logik som ligger bakom denna framväxt, blir det också naturligt att ställa sig frågan: Vilken betydelse har elitidrott överlag i ett samhälleligt perspektiv – och pro- fessionsidrott i synnerhet? Bör man, i likhet med regeringens idrottsproposition, utgå från och acceptera att all elitidrott är eller drivs mot att uppfattas vara underhållning, en synlig och påkostad del av underhållningsindustrin? I nästa steg i resonemanget är det skäl att reflektera över de nya värden som elitidrottens utveckling för med sig och hur dessa kan för- stås och bäst artikuleras begreppsligt.
Sammanfattning
En central poäng i detta kapitel är att peka på den faktiska mångfald som modern elitidrott innefattar, ge vissa förklarande belysningar
för hur utvecklingen sett ut och ge språkliga artikuleringar för denna mångfald.
Inledningsvis har jag pekat på en allmän natio- nell och organisatorisk strävan att bygga ut stödformer, i mitt exempel stöd för utbildning, för att svenska elitidrottare ska kunna klara sig i internationell konkurrens. För flertalet idrot- ter är detta synsätt välkommet, men samtidigt bör man vara medveten om att flertalet av de svenska stora idrotterna egentligen inte har någon större nytta av ett nationellt enhetligt tänkande på denna punkt, eftersom förutsätt- ningarna är så olikartade mellan olika idrotter. Det är främst komplexiteten i hur olika förut- sättningarna för elitsatsningar i olika idrotter ser ut som blir det stora frågetecknet.
En avgjort central faktor som inverkar på vilka slags förutsättningar olika idrotter har är det massmediala intresset och olika idrotters anpassning till massmedial kommunikation. Det explosionsartade, men samtidigt riktade massmediala intresset visar sig skapa en cen- trifugal kraft, där vissa idrotter blir satta i centrum och där andra strävar efter att komma allt närmare detta centrum. I denna mening kommer olika idrotter att tvingas till konkur- rens sinsemellan utifrån förmågan att utveckla kombinationen av idrottsliga framgångar och massmedialt intresse. Medierna har däremot en egen logik. I slutändan leder den logiken till ett allt smalare utbud av idrotter och en mycket individcentrerad bevakning.
Det spänningsfält som uppstår i korsdraget mellan framgång och medial exponering är den enskilt tydligaste aspekt som bidrar till olika idrottsgrenars olikartade utveckling. Alla idrotters elitsatsningar står inte på samma linje. I denna situation är det viktigt att kunna for- mulera begrepp för att fånga in den verklighet som håller på att formas. Jag föreslår en indel- ning i tre olika kategorier i en glidande skala för elitidrottsliga förutsättningar. Jag skiljer mellan utövar-elitidrott, åskådar-elitidrott och professionsidrott och pekar ut karaktäristiska drag för dessa tre kategorier.
I grunden utvecklas alla idrotter genom täv- lingslogiken till en pyramidisk formation, där de former av elitidrott som genom tävlingslo- giken och idrottsutövningen utkristalliserar en viss grupp utövare som genom sin kompe- tens och upprepade prestationer framstår som elitidrottare inom sin idrott. De flesta idrotter utgår från denna situation och behöver sär- skilda ekonomiska stödformer för att kunna konkurrera på den högsta internationella eliten inom sina respektive idrotter. En del idrotter har emellertid kunnat utveckla en egen ekono- miskt bärkraftig verksamhetsform och har då utvecklats till det jag kallar åskådar-elitidrot- ter. Det handlar då om idrotter som har under- lag för och kapacitet att utvecklas ekonomiskt med hjälp av det offentliga intresse som upp- kommit kring idrotten ifråga och som därför inte endast är beroende av offentliga bidrag för idrottens utveckling. I många sådana idrotter innebär detta att de utövare som når en hög internationell elitnivå har möjlighet att utöva idrott på professionell basis. På denna nivå är det främst enskilda elitidrottare på den allra högsta nivån som är professionella, medan idrotten i sig inte är det.
Den tredje nivån i min begreppslighet utgörs av idrotter som lämpligen kan benämnas profes- sionsidrotter. I min bestämning handlar det om sådana former av elitidrott som har en mycket stabil massmedial förankring, sponsoravtal som garanterar stort inkomstflöde och stora åskådarsiffror i regelbundna tävlingsformer som möjliggör en så ekonomiskt bärkraftig verksamhet att antalet professionella utövare klart överstiger antalet utövare som konkur- rerar på den högsta internationella nivån. I dessa idrotter är den högsta nivåns elitidrottare självfallet professionella, men utöver dessa kan ett stort antal andra idrottare också livnära sig på sin idrott.
Att en idrott är en professionsidrott i ett land innebär inte att den idrottsliga kompetensen är på högsta internationella nivå. Det man med säkerhet kan säga är de idrottsliga förut- sättningarna är bättre för professionsidrotter
än för idrotter som inte är det och att den internationella konkurrensen högst troligt är mycket hög inom en sådan idrott. Och den slutsats som också med säkerhet kan dras är att professionsidrotter rent generellt har ett högre underhållningsvärde än andra idrotter, men detta möjliggör inte heller någon jämförelse mellan olika idrotter när det gäller idrottslig kompetens.
I kapitlet för jag ner detta resonemang på ett konkret plan genom att skissartat utveckla ett analysinstrument med vars hjälp man kan kate- gorisera olika idrotter när det gäller idrottsliga förutsättningar å ena sidan och den tävlings- organisatoriska form som olika idrotter har och som också påverkar utvecklingen genom idrottens ökade kapitalisering å andra sidan. Jag visar vidare på hur olika idrotter uppvisar helt olika slags profiler när man följer upp det begreppsliga perspektiv jag utvecklat i detta kapitel med kvantitativt material.
Slutligen uppmärksammar jag en organisato- risk och strategisk aspekt som både ökar den moderna elitidrottens komplexitet och i sämsta fall skapar stora spänningar inom idrottskul- turen. Man kan nämligen skönja olika slags strategier när det gäller elitidrottsliga fram- gångar. Jag noterar tre olika strategier. Den första är idrottens egen konkurrensbaserade utveckling som över tid får både traditioner och framgångskulturer i olika idrotter. Den andra strategin står de olika nationella stödor- ganisationerna för, där man eftersträvar största möjliga framgång i flesta antal möjliga idrotter i de stora tävlingarna. Och den tredje strategin är den massmediala strategin som kort uttryckt handlar om att vissa idrotter har större kom- mersiell och också identitetsskapande potential och därför är framgångar i dessa idrotter vikti- gare än i andra idrotter.
Dessa olika sorters logik kring elitidrott lever sida vid sida i idrottskulturens verklighet. Och de konkurrerar med varandra, framför allt ifråga om hur olika idrotter skall bli erkända, uppskattade, vilket ofta betyder synliggjorda,
vilket i sin tur återspeglas i de idrottsliga för- utsättningarna.
Det räcker emellertid inte med att endast beskriva och synliggöra de förändringar som skett. Ett viktigt steg måste ytterligare tas. Vi måste nämligen också aktualisera frågor om elitidrottens betydelse.