Den svenska samhällsmodellen har på ett väldigt djupgående plan integrerat frivilligt arbete och engagemang med ett stort statligt
och kommunalt stödsystem. I folkrörelse-Sve- rige står idrottsrörelsen för en stor bit av det ideella arbetet. RF räknar med över 3 miljoner medlemmar, mer eller mindre aktiva, och över 600 000 ledare, varav de flesta arbetar ideellt i anslutning till idrott, motion, rekreation och allmän fritid och engagerar sig för barns och ungas välmående och meningsfulla livskänsla. I denna kontext har elitidrotten i dess varie- rande former en relativt entydig funktion. Elitidrottare framstår ofta som förebilder, inspiratörer och ”rekryterare” av barn och unga till idrottslig verksamhet. Elitidrotten förmår i denna mening stimulera till ett sunt och fysiskt aktivt liv, till motion och hälsa. Lägger man därtill att de ideella ledarna ofta sporrats till sitt engagemang genom egen idrottsutövning och den inspiration de fått genom åren, blir effekten ännu större.
Pyramidmetaforen är starkt förankrad i idrotts- kulturens jargong. Den är standarden, på vilken en stor del av den organiserade verksamhe- ten byggs. En ofta använd variant av denna metafor uttrycks som ovan noterats i hur man beskriver hur hela den nordiska idrottskultu- ren hålls samman. En viktig aspekt i detta är reflektioner kring vilken funktion och legiti- mitet elitidrotten har i denna organisering av verkligheten. En aspekt av elitidrottens bety- delse formas därmed också kring en betoning av nationell samhörighet kring elitidrotten. I mitt enkätmaterial återspeglas helheten av denna bild rätt tydligt. På en fråga om idrott- ens samhälleliga betydelse idag framkommer alternativ som föredömlighet, inspirera barn och ungdom till fysisk aktivitet och passion för idrott samt hälsorelaterade föreställningar i det stora flertalet av svaren. Ett fylligt citat som kanske inte är representativt, men desto mera klart i synen på idrottens samhällsnytta finns i svaret från Svenska Konståkningsförbundet:
Både stat och näringsliv behöver ta ett mycket större ansvar/utrymme för den nytta som elit- idrotten ger tillbaka till samhället. Det blir ju inte enbart ”idrottsstjärnor” av alla som satsar mot en elitkarriär. De blir målinriktade, ambi- tiösa, kreativa osv osv medborgare och många
blir framtidens ledare, tränare antingen ideellt inom idrotten eller ledare/goda medarbetare inom stat, kommun eller näringsliv. Riktigt stora stjärnor och evenemang i Sverige är våra största ambassadörer för att marknadsföra vårt land. Förbunden behöver få ett större statligt stöd (via RF) för att finansiera organisation, utbildning och utveckling av bland annat elit- verksamheten.67
I citatet skymtar den aspekt som i RF:s idé- program Idrotten vill (2005) får ett rätt stort utrymme förbi, nämligen att elitidrotten har ett nationellt intresse att presentera Sverige inter- nationellt. När man fastslår att ”[i]drottsliga framgångar för Sverige via landslag, klubbar och idrottsutövare ger en positiv uppmärk- samhet utomlands och stärker den nationella gemenskapen”68, finns inte bilden av det stärkta
nationella gemenskapen med i detta citat, men däremot nog i ett annat citat som jag vill lyfta fram ur enkätmaterialet. Svenska Skidförbun- det ger också ett rätt fylligt svar på frågan om idrottens samhällsbetydelse. De svarar:
Elitidrott är underhållning på hög nivå och drar till sig massmedial kraft, skapar förebilder för barn och ungdomar och lockar mängder av olika kategorier till aktiviteter. Att en idrotts- nation som Sverige är framgångsrik vid OS och VM är viktigt för nationen. På samma sätt är stora idrottsevenemang i Sverige viktiga för idrotten, Sverige som nation, dess regioner och kommuner. Idrottsevenemang är lönsamma för staten genom dels direkta skatteintäkter och skapande av fler arbetstillfällen, dels starkt marknadsföringsvärde och pr för Sverige. Rätt bedriven elitidrott är en viktig del i arbetet med att skapa ambassadörer och marknads- förare av nationen Sverige. Som exempel inom svensk skididrott kan nämnas Ingemar Stenmark, Gunde Svan, Pernilla Wiberg samt de senaste OS-medaljörerna Anja Pärson och Björn Lind.69
För att ännu kort uppehålla oss vid det tema som RF lyfter fram, kan ännu ett tredje exem- pel ges. Elitidrott kan som åskådaridrott ge en nationell gemenskapsaspekt, eller som Svenska Volleybollförbundet uttrycker tanken:
Elitidrottens roll i ett nationellt och samhäl- leligt perspektiv är naturligtvis att gemene man alltid tar elitidrotten till sig då det är just
det som visas upp i tv vid de stora tävlingarna (EM, VM, OS) och profilerna som byggs upp kring elitidrott. Det motiverar och sporrar ungdomar att satsa på idrott och kan få ett folk att gemensamt glädjas (eller sörja).70
Pyramidmetaforen utgår från att rörelsen mellan basen och toppen sker i båda riktning- arna i den meningen att rekryteringen till elitidrotten sker genom barn- och ungdoms- verksamheten och bredd- och motionsverk- samheten enligt den nordiska modellen och att elitidrott å sin sida ger tillbaka i form av dess underhållnings- och identitetsskapande funk- tion, men framför allt utifrån dess förmåga att inspirera till ökad motionsverksamhet och ett hälsoinriktat liv i de breda folklagren. En naturlig tilläggsaspekt blir följaktligen att elitidrottarna gärna betraktas som goda före- bilder och idoler med sunda livsideal.71 Detta
är fortfarande ”minst lika viktigt som att nå framgångar i sig”, menar exempelvis Fredrik Tran på Svenska Friidrottsförbundet.72
Det kan förefalla paradoxalt, men i själva verket hjälper den kommersiella sportjournalistiken till att upprätthålla bilden av det goda före- dömet. Det är, menar till exempel nyhetschef på sportavdelningen på Aftonbladet, Pontus Carlgren, oftare mera intressant när någon bry- ter mot förväntade normbeteendet. Det expone- ras genast och obarmhärtigt i det slags idrotts- journalistik han och hans redaktion står för. Tanken är inte att vara moralväktare i någon mening eller försvara idrottens traditionella värdegrund. Snarare är motivet näst intill själv- klart att upptäcka vad som säljer mest.73 Det
paradoxala är ändå att idrottens traditionella värdegrund med föreställningar om föredöm- lighet har fått en uppdaterad och nytolkad betydelse.
Samma paradoxala tendens kan man notera i hur sponsorer förhåller sig till elitidrott. Det är en mycket vanlig förväntning, kanske närmast ett villkorligt önskemål, bland sponsorer att deras samarbetspartner har en professionell inställning till medierna och att de och deras idrottsstjärnor är beredda att agera som posi- tiva föredömen och bära varumärket med stolt-
het. I de flesta sponsorkontrakt finns numera klausuler om att missbruk, fusk, negativ publi- citet i form av till exempel dopning möjliggör att kontrakten sägs upp.74
Det paradoxala intåget från den kommersiella idrottens centrala aktörer går – intressant nog – rätt bra att kombinera med pyramidmetafo- ren. På det stora hela kan man säkert säga att den nordiska och svenska idrottskulturen rätt långt fungerar utifrån denna pyramidformade föreställning. Rekryteringen till elitidrott sker fortfarande genom den mer eller mindre helt frivilliga folkrörelseverksamheten, om än den förstärkts och effektiviserats organisatoriskt genom de stora elitföreningarnas medvetna ungdomsprogram och genom det nationella organiserandet och utvecklandet av idrotts- gymnasier och regionala idrottsdistrikt. Elit- idrottens så kallade ”skyltfönster”-effekt syns mycket tydligt i antalet barn och unga som söker sig till en idrotts klubbverksamhet. Man ska emellertid inte göra sig en för enkel bild av hur barn och ungdomar påverkas. Thomas Hjert på Svenska Orienteringsförbun- det påminner med rätta om att rekryteringen till de flesta idrotter sker i ålder 5-8 år, men att det i de allra flesta fall är föräldrarna som tar initiativ till att barnen ska börja idrotta mer systematiskt och regelbundet.75
När rekryteringsaspekten är organiserad på den frivilliga ideella folkrörelsen, blir det kanske ännu viktigare för organisationer som skapar de sociala ramarna att framhålla idrott- ens positiva berättelse och med alla medel för- söka ta bort negativa fenomen som dopning, fusk, våld, diskriminering etc. Utvecklings- chef Camilla Hagman på RF menar sig kunna notera att de olika SF:en har blivit bättre på att aktivt använda sina egna elitidrottare både inom den egna organisationen och utåt mot sponsorer i detta explicita syfte.76
För idrotten ifråga är det viktigt att kunna lyfta fram individuella stjärnor för att moti- vera och inspirera respektive förbunds unga, juniorer och lovande talanger, med en berät-
telse som säger: ”Det går att gå hela vägen.” I denna bemärkelse är elitidrottarna idrottsliga föredömen som ger bilden av att det kan lyckas för en som är beredd att jobba och har talang. Framgång föder alltid bredd och utvecklings- potential, men tillägger till exempel Hans Östlund, utvecklingschef på Svenska Hand- bollförbundet, att man måste på föreningsnivå vara beredd att handskas med det intresse som framgång föder. Han talar utifrån de erfaren- heter som handbollen hade när herrlandslaget hade enorma framgångar under Bengt Johans- sons tid på 1990-talet och en bit in på 2000- talet.77
En annan viktig aspekt när det gäller rekryte- ring är viljan och förmågan att arrangera stora mästerskapstävlingar. I regeringens idrotts- politiska proposition fastslås att det ligger i Sveriges intresse att kunna arrangera stora mästerskapstävlingar.78 I mitt material fram-
håller både Svenska Friidrottsförbundet och Svenska Ridsportförbundet hur möjligheten att arrangera VM-tävlingar i Sverige (ridsport 1990 och friidrott 1995) varken gav ekono- miska eller idrottsliga framgångar, men däre- mot ett tydligt startskott för ökat intresse för idrottsgrenarna ifråga och förutsättningar för mera målmedvetna elitsatsningar som senare burit mycket frukt i form av framgångar och nya fixstjärnor i dessa idrotter.79 För ridspor-
tens del bör man dock notera att rekryteringen av medlemmar till förbundet, det vill säga det stora flertalet som intresserar sig för ridning inte ökat på grund av elitframgångarna, men däremot har framgångarna lett till en noterbar ökning bland antalet licenserade tävlingsryt- tare.80
En sanning som pyramidmetaforen föreställs inkludera är att elitidrott engagerar de stora massorna. Elitidrott handlar idag om resurs- krävande och resursomsättande underhållning som har enorm genomslagskraft i det svenska samhället. Få är likgiltiga inför elitidrott – den ger ”många människor förströelse och glädje” som regeringspropositionen flera gånger fast- slår om elitidrotten betydelse.81 Och det kan
man givetvis bygga en massmedial bevakning
på och, som SVT:s sportchef Albert Svan- berg å sitt yrkes vägnar gör, man kan därför dra slutsatsen att ”det som verkligt engagerar många människor, särskilt när något verkligen står på spel, det är viktigt”.82 Engagemanget
kan då lämpligen beskrivas som ett bestämt slags idrottskonsumtion.
Så långt tror jag att utgångspunkten i pyra- midmetaforen fortfarande fungerar och är giltig. Detta betyder ändå inte att vi kan nöja oss med ett sådant konstaterande. Snarare är det tvärtom viktigt att också uppmärksamma de exempel som direkt eller indirekt ifrågasät- ter användbarheten av denna pyramidmetafor. Detta är en viktig förutsättning för att kunna beskriva och begreppsliggöra den utveckling som idrottskulturen överlag genomgår och elitidrotten i synnerhet. All elitidrott kan vis- serligen beskrivas som utövar-elitidrott, men det är, vill jag hävda, inte en helt korrekt åter- givning av elitidrottskulturen att nöja sig med denna beskrivning.