Den stora förändringsprocess som idrot- tens kapitalisering medfört handlar inte bara om framgång utan också om organisering. De nationella stödorganisationerna fungerar givetvis bäst i de organiserade formerna för tävlandet, där tävlingslogiken bygger på natio- nella strukturer, det vill säga i NM, EM, VM och OS. I de idrotter som genom kommersiella krafter övergår till stora åskådar-elitidrotter och professionsidrotter uppkommer en ekono- miskt bärkraftig organisationsform som inte följer de traditionella geografiska markörerna. I stället får vi en form som jag i föregående kapitel kallade en tävlingsorganisation enligt en strikt kommersiell agenda. I den organi- sationsformen utgår man från elitkompetens samtidigt som man utmanar den traditionella idrottens geografiska markörer. I den utveck- lingen blir de geografiska markörerna i vissa avseenden satta på undantag, men inte helt. I andra avseenden spelar de geografiska mar- körerna fortfarande en viktig roll, men i ett förändrat landskap. Vi får en utveckling som jag föredrar att kalla idrottens nya represen-
tations- och arenalogik. Låt mig kort förklara
vad jag avser.
De internationella idrottstävlingarna kan fort- farande uttrycka den nationalistiska tendens som alltid förekommit i internationell tävlings- idrott med representationslag. Man får endast delta i dessa tävlingar genom att representera det land man är född och uppvuxen i, bor i eller har bott ett antal år i.
Filosofen Lars Hertzberg uppfattar detta som ett naturligt – och nästan nödvändigt – uttryck för vårt sätt att som åskådare förhålla oss till tävlingar, särskilt internationella tävlingar. En åskådares naturliga förhållningssätt till en täv- ling är, enligt Hertzberg, att man som åskådare utvecklar en förhoppning om att en bestämd tävlare eller ett bestämt lag ska vinna, en för-
hoppning som utvecklas till en identifikation med den eller dem man hyser en förhoppning för. Samtidigt finns det, menar han, i denna relation en bestämd dubbelhet. Hertzberg säger:
Vi kunde säga att beroendet här är dubbelrik- tat. Å ena sidan kan vår identifikation med en viss deltagare få oss att engagera oss för tävlingen, å andra sidan kan en engagerande tävling få oss att identifiera oss med en viss deltagare. I det senare fallet kan identifika- tionen uppstå mer eller mindre automatiskt, det kan rent av vara svårt att hålla sig neutral. (Saknar vi å andra sidan denna identifikation blir vår upplevelse av tävlingen ofullgången.) Vad som styr denna identifikation är ofta oförutsägbart, men om vi har en påtaglig för- bindelse med en av deltagarna blir detta ofta utslagsgivande. Vi håller på en familjemedlem eller en släkting, en skolkamrat eller kollega, en person från vår hemort, från vårt land eller från ett grannland. På detta sätt ger själva tävlingsupplevelsens karaktär upphov till att (bland annat) nationella band framhävs i inter- nationella tävlingar. Men härigenom lockar den samtidigt fram förhållningssätt som kan bidra till att undergräva tävlingens renhet.162
Så länge representationstanken med dess karaktäristiska bakgrund i geografiska markö- rer så starkt förknippas med internationell elit- idrott kommer alltså nationalism och patrio- tism att följa med som en skugga. Samma fenomen kan också noteras på en lägre nivå. Ett klubblag i till exempel fotboll, säg Åtvidaberg, representerar fortfarande den lokala regionen med dess särdrag trots att de enskilda spelarna kan härstamma från helt andra regioner. Med idrottens ökade kapitalisering har också de enskilda elitidrottarnas vilja till rörlighet ökat – och därmed trycket på att förändra organisa- tionsformen.
Idrottsligt är detta fullt legitimt och förståeligt – helt i linje med den idrottsliga logik som ständigt strävar efter bättre resultat. I vissa idrotter som sedan länge varit professions- idrotter är gränsen mellan åskådar-elitidrotter och professionsidrotter inte ens längre tydlig. De bästa vill tävla och spela med de bästa obe- roende av varifrån någon härstammar eller valt att bosätta sig. Professionsidrottens organisa-
tions- och tävlingsform leder också till att de bästa individerna över tid kommer till de bästa lagen med de bästa lönerna och spelar mot de bästa spelarna på de största arenorna och den största tv-publiken – näst intill helt oberoende av varifrån spelarna härstammar.
Denna rent internt idrottsliga logik som finns inbyggd och långt utvecklad i professionsidrot- tens idé utmanar redan nu de organisationsfor- mer som bygger på härkomstvillkor. I ett EM, VM eller OS deltar inte alltid de bästa lagen och individerna eftersom det finns geografiskt baserade uttagningar som å ena sidan skapar schematiskt globala förutsättningar för alla världens idrottare att konkurrera med varan- dra, men å andra sidan tvingar fram en hårdare konkurrens före EM, VM och OS i de länder och världsdelar, där den idrottsliga nivån är allra högst. En sprinter från USA kan exem- pelvis vara den fjärde snabbaste i världen, men aldrig få chansen att tävla i ett OS om de tre före henne eller honom också representerar USA. I professionsidrotter som endast utgår från en kommersiell agenda kommer inte dessa slags avgränsande villkor med i bilden. Jag vågar mig på en gissning att detta i fram- tiden kommer att bli en större utmaning än det hittills varit.
Den så kallade Bosman-domen i EG-domsto- len från 15 december 1995 utgjorde en viktig milstolpe för professionsidrottens utveckling.163
Frågan om den professionella idrottens juri- diska status hade diskuterats från och till från början av 1970-talet, men först med Bosman- domen kom ett riktigt genombrott. Då fast- slogs bland annat att professionell idrott ska ses som uttryck för sådan ekonomisk aktivitet som gäller Rom-fördragets artikel 48 (EEC Treaty, art. 48) som garanterar fri rörlighet av personer, arbetskraft, tjänster och varor – ett beslut som omkullkastade de transferregler som idrottskulturen upprätthållit.
EG-domstolens beslut har nu slutligen föränd- rat den professionella idrottens status i Europa. Karaktäristiskt för detta domstolsbeslut är att
det helt bortser från de då gällande idrottsliga normerna som reglerade den internationella idrottsliga verksamheten när det gäller fot- boll. Man bortsåg med andra ord från den internationella idrottskulturens traditionella självbestämmanderätt som tidigare juridiskt garanterats av lagar om föreningsfrihet.164 I
detta beslut återspeglas således idrottskultu- rens utveckling mot professionalism och kom- mersialism direkt. Trots att EG-domstolens beslut omkullkastade de då rådande nationella överenskommelserna om representationsrät- tigheter och transfermöjligheter, vilket innebär att en fotbollsspelare - och elitidrottare överlag - som inte har ett gällande kontrakt med någon idrottsförening har rätt att utan någon transfer- summa övergå till att spela för vilken klubb som helst, är det viktigaste i beslutet - trots allt - att professionell idrott slutgiltigt likställdes med vilken affärsverksamhet som helst. Professionella idrottare inom EU betraktas därför som vilka arbetstagare som helst med rätt till fri rörlighet. Beslutet innebär att bland annat professionella fotbollsspelare och andra professionsidrottare slutligen fastställs som arbetstagare i den vida mening som Rom- fördragets artikel 48 förutsätter - trots att fot- bollsspelare och andra elitidrottares kontrakt på en del punkter skiljer sig från övriga arbeta- res allmänrättsliga ställning.165
Beslutet har kommit att bli ett startskott för ett invecklat samspel mellan elitidrottens organi- sering utifrån traditionella, geografiska markö- rer och professionsidrottens organisering. Den förra fungerar fortsättningsvis med politisk makt, medan den senare styrs av ekonomisk makt. Inom olika idrottsgrenar har samspelet organiserats på nytt på olika sätt, med mer eller mindre tydliga friktionsmönster som följd. Följaktligen är många moderna professions- idrotter idag organiserade utan krav på eller kvoter av nationstillhörighet. Tänk exempelvis på professionell tennis, golf, segling, cykel, beachvolley, Formel 1 och andra motorspor- ter och till en viss del också friidrott. Dessa
arrangeras i olika slags tourer. Denna orga- nisationsform för professionsidrotter har ofta också en tävlingssäsong som pågår nästan året runt, vilket gör att den kommersiella expone- ringen blir maximerad på ett annat sätt än till exempel idrotter som skidåkning och bandy som är beroende av klimatrelaterade faktorer som gör den globala spridningen begränsad och tävlingssäsongen naturligt kortare. I de stora lagidrotterna som på ett utpräglat sätt utvecklats till professionsidrotter, till exempel fotboll, ishockey, basket och volleyboll, har verksamheten professionaliserats inom ramen för den traditionella, på geografiska markö- rer uppbyggda organisationsformen, men i och med själva professionaliseringsprocessen har det ”traditionella” i organisationsformen uppluckrats på ett radikalt sätt. Inom EU har regler om arbetskraftens fria rörlighet rört om ordentligt i idrottsförståelsen.
FC Arsenal i Premier League är kanske det mest karaktäristiska fotbollslag i detta avse- ende, eftersom det numera är relativt sällsynt att en spelare av brittisk härkomst över huvud taget spelar för London-klubben. Konfronterad med detta faktum försvarar tränaren Arsène Wenger den moderna fotbollens utveckling med att han är helt emot förslag som går ut på vissa landskvoter och fortsätter:
Sport is competitive and competition is based on merit. It does not matter where you are born, it matters who you are. It is my first responsibility for my club for us to play the best football, with the best players.166
Utvecklingen av idrottens professionalisering och kapitalisering har gått längst i fotboll, och det är väl därför också rimligt att de första tydliga reaktionerna börjar höras inom fotbol- len. Sepp Blatter, det internationella Fotboll- förbundets ordförande, börjar nämligen nu vara orolig för vart kapitaliseringen för fot- bollens utveckling. Givetvis är han orolig för att den idrottliga organisationsform som utgår från geografiska markörer och som hans orga- nisation i allra högsta grad representerar blir helt utspelad av den kommersiella idrottsliga
agendan. Blatter vill nu ta strid mot EU om idrottarnas fria rörlighet. Hans argument är att professionella idrottare inte är arbetstagare i vanlig mening:
Workers in Europe can circulate freely but footballers are not workers. You can not consider a footballer like any normal worker because you need 11 to play a match – and they are more artists than workers.167
Det återstår att se om Blatters protester mot den nuvarande utvecklingen vinner något gehör i de högsta politiska kretsarna. Så länge pro- fessionell idrott definieras som ett yrke är de villkor som gäller inom arbetsrätten tillsvidare professionsidrottarens vardag. Den kryddas för de främsta spelarnas del dessutom av den blatterska tävlingsformen, där spelarna repre- senterar sitt land i kvalspel till eller i EM, VM eller andra världsdelsturneringar baserade på den traditionella organisationsformen. I dessa fall lever den enskilda elitidrottaren i flera olika elitverkligheter samtidigt. Med de olika förväntningarna och den stora belastning anpassningen till dessa verkligheter kräver, är det fullt förståeligt att det för den enskilda individen kan bli konflikter av olika slag. De geografiska markörerna spelar också en roll inom professionsidrotten, men det som kan skönjas är en delvis ny roll. Dessa markörer är viktiga i det slags identitetsskapande funktion som elitidrott har eller kan ha som åskådar- idrott. Utan denna funktion blir elitidrott ute- slutande underhållning. Det nya består i att det inte längre är elitidrottarnas ursprung som skapar identiteten, utan åskådarnas geogra- fiska ”förankring”. Det stabila i den utveck- ling som följer av professionsidrottens ökade individuella rörlighet är tävlingsarenorna och åskådarna knutna till dessa spelarenor, det vill säga fansen. De börjar mer eller mindre leva ett eget liv med olika slags status och beröm- melse i bagaget.
För det första innebär detta att den lokala för- ankringen blir omvänd. Fotbollslaget, exem- pelvis, representerar inte längre den region,
där laget bildats eller därifrån spelarna kommer, utan fotbollslaget spelar på den arena som finns i en viss stad i en bestämd region, för människorna som lever eller härstammar från denna region. Spelarna kan komma var- ifrån som helst, likaså tränarstaben och numera också ägarna. Men matchen, spelet finns kvar och de försiggår inför publiken på den plats, där arenan finns. Trots att idrottsturismen är en ständigt växande del av turistnäringen, är publiken och fansen för det mesta från staden eller regionen.
Ett talande – och symptomatiskt – exempel på hur verkligheten kan vara framgår av ett öppet brev från före detta Liverpool FC-spela- ren Luis Garcia riktat till lagets fans på lagets officiella webbplats. Garcia är spanjor, men gjorde en tre års framgångsrik sejour i den brittiska hamn- och industristaden för att nyli- gen återvända till spel i Spanien – en typisk gästarbetare inom modern europeisk elitfot- boll. Givetvis är inramningen som gjord för tillrättalagda ord, men ändå är Garcias ordval karaktäristiska för det fenomen jag är ute efter att ringa in. Efter att ha riktat en del tack till höger och vänster vänder sig Garcia till den i brittisk fotboll mycket legendariska hemmapu- bliken på Anfield med orden:
I’ve left until last the thank you which for me is the most important: Thank you to the sup- porters./…/ Your unconditional support is the thing that ensures that this team manages to pull through in the most difficult circumstan- ces; and I can assure you that the whole squad is aware of this and thanks you for it. A foot- ball club isn’t just made up of players, coaches and directors. More than anything else it’s the supporters who make a club, and that perhaps is the ingredient which best distinguishes Liverpool Football Club from every other team. The supporters. Because if one thing has remained obvious to me after these few years, it’s that with the supporters like you, Liverpool Football Club will never walk alone.168
Givetvis finns det undantag, och det finns fort- farande lag som bygger på regionens stolthet genom att huvudsakligen endast låta spelare från den regionen representeras i laget men den stora tendensen följer i stort detta tankemöns-
ter. De klassiska regionala motsättningarna kan bestå, till exempel mellan FC Barcelona och Real Madrid i La Liga, men, som sagt, helt oberoende av varifrån spelarna, tränarna och sportcheferna kommer ifrån.
Professionsidrottens inriktning på arenorna har också en annan viktig aspekt som bör uppmärksammas, nämligen den ekonomiska aspekten. Inom svensk elitidrott har man inom exempelvis ishockeyn kunnat notera att elit- serieklubbarnas satsningar på egna arenor har gett ett ekonomiskt uppsving, vilket självfallet också ger bättre förutsättningar för idrottsliga framgångar. Inom svensk elitfotboll förefaller man halkat lite efter i den utvecklingen, men den börjar ta fart. Hittills har endast en klubb i allsvenskan egen arena (Elfsborg i Borås), och redan från början har framgången visat sig. Några andra har också börjat utveckla sina planer i den riktningen.169 Arenan är således
inte bara en stabiliserande aspekt i profes- sionsidrottens utveckling, utan också i sig en drivkraft i det föreställda, samspelta idrottsliga och ekonomiska framgångskonceptet.
Att den utveckling som skett genom professi- onsidrottens uppkomst egentligen inte är sär- deles märklig eller iögonenfallande blir synlig genom en enkel jämförelse med konstfor- mernas utveckling. Likheten med den övriga kulturella verkligheten har med professions- kulturen i idrotten ökat. En operascen, ett kon- serthus eller ett konstutställningsställe finns på ett ställe, dit konstnärer och konst dras för att uppträda eller presenteras för en bestämd publik. Skillnaden mellan till exempel Royal Albert Hall (musik) och Stamford Bridge (fot- boll) i London är i det avseendet ganska liten. Aktörerna kommer från olika geografiska och kulturella miljöer.
Representationstanken behöver för det första varken på nationell eller regional nivå handla om nationell eller regional glorifiering som ett kollektivt fenomen med ideologiska eller politiska förtecken. För det andra innebär den individuella rörligheten nämligen att delaktig- het eller deltagandet i en bestämd idrottares
liv med fram- och motgångar följs på större avstånd i nya geografiska och kulturella mil- jöer genom nya masskommunikativa medier. Att ”hemmasonen” eller ”hemmadottern” spelar som professionell fotbollsspelare i ett annat land är inget hinder utan en stolthet för ursprungsregionen. I alla fall om han eller hon klarar sig bra.
Enligt den franske sociologen Pierre Bourdieu bidrar den internationella televiseringen av stora internationella tävlingar till en ny form av nationalism och kamp mellan nationerna. Från att samtidens individualiserade tendenser slagit igenom bland de enskilda idrottarna, uppstår en ny konstellation genom televisio- nens kraft:
Eftersom varje lands television ger mer plats åt en idrottsman eller en gren ju bättre de förmår tillfredställa det nationella – eller nationalis- tiska – högmodet, förvandlar den televiserade framställningen tävlingen mellan idrottsmän från hela världen till en konfrontation mellan förkämpar (i betydelsen vederbörligen utsedda kämpar) för olika nationer.170
En central aspekt i postmoderniteten är ett kri- tiskt ifrågasättande av hållbarheten i och rele- vansen av de så kallade stora livsberättelserna. Samtidens berättelser är, tänker man sig, inte helhetsvisioner utan fragmentiserade, lokalt förankrade berättelser som varken bär med sig modernitetens vision om det universellt sanna eller gör anspråk på att förmedla den enda san- ningen som gäller för alla människor och alla tider.171 Till skillnad från både det förmoderna
och det moderna, hör det, enligt bland annat de kända sociologerna Zygmunt Bauman och Anthony Giddens, till den postmoderna män- niskans livsvillkor att ständigt tvingas välja sin identitet. En väsentlig aspekt av detta är valet att ingå och låta sig formas av någon sociokul- turell samhörighet.
Alla ingår med nödvändighet i relationer till andra människor och den omgivande verklig- heten. Alla människor söker någon form av intimitet med sin omgivning. Till skillnad från tidigare perioder föds man inte längre till en
sociokulturell samhörighet som för återstoden av livet präglar ens liv. Den postmoderna männi- skan tvingas allt oftare aktivt välja sin identi- tetsformerande samhörighet.
Idrottsverkligheten med sin inbyggda repre- sentationstanke kan – på vissa grunder – bli en sådan identitetsformande samhörighet.172
Till skillnad från de Coubertins internatio- nella, modernistiska vision som är baserad på nationalstatsagendan, behöver den postmo- derna visionen för idrottens kulturella mönster inte följa en sådan agenda. Ett karaktäristiskt exempel på motsatsen är till exempel vissa nationella idrotter som av vissa betraktas som och ges statusen av ett slags civilreligion.173
I ett sådant postmodernt perspektiv kan idrotts- kulturen på dess olika nivåer, allt från det lokala till det nationella och internationella, ge en identitetsformande ram för enskilda individer. Man kan välja vem man identifierar sig med. Det kan vara den lokala idrottshjäl- ten eller den lokala idrottsklubben. Det kan också till exempel vara ett fotbollslag i ett helt annat land eller på en annan kontinent. Fler- talet fotbollsfantaster i de nordiska länderna är till exempel uppvuxna med att känna för någon engelsk ligaklubb. Detta är helt naturligt eftersom matcher från de engelska serierna har televiserats till de nordiska länderna sedan början av 1970-talet.
De nya kommunikationskanalerna såsom internet gör det möjligt för allt flera fans att ”leva nära” sitt favoritlag trots stora avstånd. De flesta hängivna anhängarna för lagen i eng- elska Premier League finns, sägs det, numera i de olika asiatiska länderna. Du kan med andra ord vara fanatisk Arsenal-fan utan att, såsom Nick Hornby, bo i London.
Den globala supporterkultur som har vuxit fram med och genom de nya kommunika- tionsmöjligheterna är i grunden annorlunda än den som baseras på geografisk och social närhet, där identifikation är något som finns i bakgrunden som en självklar möjlighet av det sociala samspelet i det närgeografiska landska-
pet. Den globala supporterkulturen får däremot sin näring av ett intresse att lära sig mer om laget man är supporter för. Nicholas Dixon gör en intressant parallell mellan dessa två sup- porterkulturer i sin artikel The Ethics of Sup-
porting Teams (2007) och menar bland annat
att man kan jämföra den traditionellt organi- serade idrotten och dess representationstanke med biologisk härkomst, medan den globala, geografiskt distanserade supporterkulturen kan liknas vid adoption.174 Det ligger ett frö av
sanning i Dixons jämförelse.175