Samspelets möjligheter och svårigheter mellan professionella vuxna och ensamkommande ungdomar; Possibilities and difficulties of interaction, between professionals and unaccompanied youth

Malmö högskola

Lärande och samhälle

Skolutveckling och ledarskap

Examensarbete

Samspelets möjligheter och svårigheter

mellan professionella vuxna och

ensamkommande ungdomar

Possibilities and difficulties of interaction, between professionals

and unaccompanied youth

Cecilia Jakobsson

Specialpedagogexamen 90 hp Slutseminarium 2015-01-15

Examinator: Magnus Erlandsson Handledare: Ann-Elise Persson

3

Abstract

Jakobsson, Cecilia (2015). Samspelets möjligheter och svårigheter mellan professionella vuxna och ensamkommande ungdomar. Possibilities and difficulties of interaction, between professionals and unaccompanied youth. Specialpedagogprogrammet, Skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö högskola.

Uppsatsens syfte är att tolka möjligheter och svårigheter i mötet mellan ensamkommande ungdomar och professionella vuxna som arbetar på gruppboende för just ensamkommande i åldrarna 14-17 år. Det empiriska materialet bygger på fem kvalitativa djupintervjuer med informanter som alla möter eller har mött ensamkommande ungdomar i sitt dagliga arbete på gruppboenden. Studiens ambition är att kunna bidra till ökad förståelse för ämnesområdet och de påverkansfaktorer och förutsättningar som synliggörs genom empiri och teori. Genom följande frågeställningar vill jag uppnå mitt syfte: Vilka faktorer och förutsättningar kan skapa möjligheter i mötet med ensamkommande ungdomar? Vilka faktorer och förutsättningar kan skapa svårigheter i mötet med ensamkommande ungdomar?

Studien har ett hermeneutiskt inspirerat, tolkande syfte med kvalitativ metod och tematisk analys. Resultatet av intervjuerna har analyserats och kopplats till Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori och Antonovskys KASAM teori, vilka utgör studiens teoretiska ramverk. I resultatet har faktorer och förutsättningar som kan skapa möjligheter eller svårigheter inte delats upp eftersom jag sett att det tematiskt tenderar att höra ihop.

Genom undersökningen kan jag se följande tendenser: Synen på ungdomen som ett aktivt subjekt i interaktion med sin omgivning uppfattar jag som en återkommande faktor och förutsättning genom resultatet i fråga om att skapa möjligheter i mötet med de ensamkommande ungdomarna. Resultatet motiverar att denna värdeföreställning erkänner ungdomens integritet, upplevelse och likvärdighet, samt kan lägga grunden för en ömsesidig respektfull relation. Att realisera ett sådant förhållningssätt går ut på att backa från definitionsmakten och inta en sensitiv, inkluderande, autentisk och prestigelös hållning i både sitt ledarskap och i det kollegiala samarbetet. I resultat syns flera paralleller med konklusioner som återges i tidigare forskning och litteratur. Genom studiens framställning har aktualisering av teorierna genererats.

4

Jag tror att det gynnar mig som specialpedagog, mina kollegor, (både inom den specialpedagogiska professionen och andra) och inte minst barnen och ungdomarna att vi har kunskap om samspelets möjligheter och svårigheter. En förhoppning är att denna studie ska kunna underbygga utvecklingsarbete i verksamheter och institutioner där vuxna och minderåriga möts.

Nyckelord: Ensamkommande ungdomar, professionella vuxna, samspel, utvecklingsekologisk teori, KASAM

5

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1 INLEDNING ... 7

1.1BARNKONVENTIONEN ... 7

1.2SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 8

1.3DEFINITION AV BEGREPP ... 9

1.3.1 Ensamkommande ungdomar... 9

1.3.2 Gruppboende ... 9

1.3.3 Interpersonella processer och fenomen ... 9

1.3.4 BBIC, Barns behov i centrum ... 10

2 LITTERATUR OCH TEORIGENOMGÅNG ... 11

2.1UTVECKLINGSEKOLOGISK TEORI ... 11 2.2KASAM ... 14 2.3RESILIENS ... 15 2.4RELATIONSKOMPETENS ... 17 2.4.1 Socialt arbete ... 19 2.4.2 Interkulturellt förhållningssätt ... 20 3 METOD ... 22 3.1 Val av metod ... 22 3.2URVALSGRUPP ... 23 3.3GENOMFÖRANDE ... 24

3.4ANALYS OCH BEARBETNING ... 24

3.5STUDIENS GILTIGHET ... 26

3.6ETISKA ASPEKTER ... 27

4 RESULTAT OCH ANALYS ... 29

4.1INDIVIDEN SOM AKTIVT SUBJEKT ... 29

4.2PARTERNAS LIKA VÄRDE ... 30

4.3STRUKTUR ... 32

4.4PERSONLIG PROFESSIONALITET ... 34

4.5PRAKTISK PROFESSIONALITET... 35

4.6TID ... 36

4.7SPRÅK OCH KOMMUNIKATION ... 38

4.8SAMMANBROTTET OCH TRANSNATIONELLA KONTAKTNÄT ... 39

5 DISKUSSION ... 41

6

5.2RESULTATDISKUSSION ... 41

5.2.1 Implikationer ... 43

5.3FÖRSLAG PÅ FORTSATT FORSKNING ... 44

REFERENSER ... 45

ELEKTRONISKA KÄLLOR ... 47

BILAGA 1 MISSIV ... 48

7

1 Inledning

I somras arbetade jag som handledare på ett boende för ensamkommande ungdomar. Ett väldigt trivsamt sommarjobb som också väckte många tankar och frågor. Jag bekantade mig med en ung, öppen organisation som jag inte visste så mycket om. Mina kunskaper, tankar och föreställningar om förhållningssätt, likvärdighet, KASAM och relationskompetens togs till vara och föll på plats men utmanades tillika. Jag frågade mig naturligtvis också om den här organisationen och målgruppen ryms inom det specialpedagogiska fältet och kom fram till att den gör det, i hög grad. I så väl handledande som utredande eller organisatoriska uppdrag på individ, grupp och organisationsnivå kan jag se interpersonella processer som specialpedagogens ständiga arbetssubstans. Det vill säga utgångspunkten är att människan är inbäddad i relationer och samanhang från födseln och förändringar/utveckling i samspelet leder till individuella förändringar/utveckling i en ömsesidig dialektisk process (Havnesköld & Risholm Mothander, 2009).

Brunneberg, Borg och Fridström (2011) visar i sin forskningsöversikt om ensamkommande barn att det finns ett stort behov av studier inom området. Det saknas till exempel studier utifrån socialt arbetes perspektiv och bemötande. I Sverige är implementeringen av FN:s barnkonvention en aktuell fråga och där Sverige enligt författarna även fått kritik från Barnrättskommittén för sitt sätt att behandla asylsökande barn och ungdomar.

Mångfald är en huvudkälla till utveckling där mötet mellan vuxna och unga kan ses som själva livsnerven. Så tolkar jag att Tom Tiller menar i sitt förord till Juul och Jensens (2003) bok om relationskompetens som influerat mig inför det här arbetet. Mot denna bakgrund anser jag det angeläget att undersöka dessa möten och försöka förstå de möjligheter och risker som kan upplevas i verksamheter och institutioner där professionella vuxna och minderåriga möts.

1.1 Barnkonventionen

Barnkonventionen (FN:s konvention om barnets rättigheter) består av 54 artiklar (Unicef, barnkonventionen, 1989). Alla är lika viktiga och utgör en helhet, samt gäller i både fredstid och i väpnade konflikter, men sju av artiklarna kan ses som särskilt vägledande i arbetet och mötet med ensamkommande barn och ungdomar.

8

3) Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. 6) Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling.

10) Ett barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats. Ansökningar från familjer som vill återförenas över statsgränser ska behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt.

12) Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.

22) Ett barn på flykt har rätt till skydd och hjälp att hitta sina föräldrar.

39) Ett barn som utsatts för övergrepp eller utnyttjande har rätt till rehabilitering och social återanpassning.

(Unicef, barnkonventionen, 1989)

Idag arbetar UNICEF Sverige bland annat för att barnkonventionen ska få ställning som Svensk lag enligt rekommendation från FN:s barnrättskommitté. Detta för att barn på flykt ska få tillgång till sina rättigheter samt att barnets alla rättigheter ska ges verkligt utrymme i beslutsprocesser och inte kunna avfärdas av myndigheter och domstolar. (Läs mer på unisef.se/barnkonventionen)

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med den här uppsatsen är att tolka möjligheter och svårigheter i mötet mellan ensamkommande ungdomar och professionella vuxna som arbetar på gruppboende för just ensamkommande i åldrarna 14-17 år. Det empiriska materialet bygger på fem kvalitativa djupintervjuer med informanter som alla möter eller har mött ensamkommande ungdomar i sitt dagliga arbete på gruppboenden. Studiens ambition är att kunna bidra till ökad förståelse för ämnesområdet och de påverkansfaktorer och förutsättningar som synliggörs genom empiri och teori. Genom följande frågeställningar vill jag uppnå mitt syfte:

 Vilka faktorer och förutsättningar kan skapa möjligheter i mötet med ensamkommande ungdomar?

 Vilka faktorer och förutsättningar kan skapa svårigheter i mötet med ensamkommande ungdomar?

9

1.3 Definition av begrepp

Med denna presentation vill jag definiera och tydliggöra för läsarna vad som avses med olika begrepp och förkortningar som återfinns i studien.

1.3.1 Ensamkommande ungdomar

Med ensamkommande barn eller ungdom menar jag en person under 18 år som anlänt till asyllandet skild från båda sina föräldrar eller likvärdig vårdnadshavare (Migrationsverket, 2014). Jag skriver inte flyktingbarn/flyktingungdom eftersom inte alla ensamkommande asylsökande får PUT (permanent uppehållstillstånd) och flyktingstatus. Asylsökande är den som tar sig till Sverige och ansöker om skydd (asyl) här, men som ännu inte har fått sin ansökan avgjord. Sverige ska ge uppehållstillstånd till den som är flykting enligt FN-konventionen men också till alternativt skyddsbehövande samt till den som har synnerligen ömmande omständigheter (se migrationsverket.se för definitioner). Utlänningslagen (SFS, 2005) säger att Migrationsverket ska ta särskild hänsyn till barnets bästa. Enligt Migrationsverket (2014) har alla barn, som kan och vill, rätt att tala och bli lyssnade på. När barnets asylskäl ska prövas försöker handläggaren, så mycket som möjligt, att anpassa utredningen efter barnets ålder, hälsa och andra omständigheter. Barnet har rätt att ha en vuxen med sig vid utredningen. Det kan vara ett offentligt biträde eller en god man, om barnet är ensamkommande (Migrationsverket, a. a.).

1.3.2 Gruppboende

I Sverige placeras ensamkommande barn och ungdomar i HVB (hem för vård eller boende) eller familjehem (Brunneberg med flera, 2011). HVB, är en verksamhet som bedriver behandling eller är inriktad på omvårdnad, stöd eller fostran inom socialtjänstens ansvarsområde (Inspektionen för vård och omsorg, 2014). Med gruppboende menas i studien, HVB som riktar sig till ensamkommande ungdomar som söker asyl eller som fått permanent uppehållstillstånd i Sverige. På gruppboenden finns flera platser och personal dygnet runt.

1.3.3 Interpersonella processer och fenomen

Med interpersonella processer och fenomen menar jag sammanhangets och samspelets betydelse för påverkan och utveckling här-och-nu mellan två eller flera parter (Juul & Jensen, 2003). Utgångspunkten är att människan är inbäddad i relationer och sammanhang från

10

födseln och förändringar/utveckling i samspelet leder till individuella förändringar/utveckling i en ömsesidig dialektisk process (Havnesköld & Risholm Mothander, 2009).

1.3.4 BBIC, Barns behov i centrum

BBIC (Barns behov i centrum) är utformat av Socialstyrelsen och bygger på det engelska Integrated Children´s System (ICS) som är framtaget efter ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete (Socialstyrelsen, 2013).

BBIC är en arbetsmodell som fokuserar på barnet och dess behov. Det är ett verksamhetssystem som används av socialtjänsten vid utredning av barns sociala situation samt vid uppföljning av socialtjänstens insatser. Syftet med BBIC är att stärka barnperspektivet för barn, unga och deras familjer. Systemet ska skapa enhetlighet över landet samt förbättra och bibehålla kvaliteten i den sociala ungdomsvården. På boende för ensamkommande kan personalen använda BBIC som ett verktyg i exempelvis samverkan med skolan och andra viktiga aktörer samt tydliggöra sitt uppdrag. För att arbeta med BBIC behövs kunskap samt en licens som kommuner får genom ett avtal med Socialstyrelsen (Socialstyrelsen, 2013).

11

2 Litteratur och teorigenomgång

I litteratur och teorigenomgången behandlas forskning och teorier som är relevanta för den här studien. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori och Antonovskys KASAM teori ligger som grund till studien vars fokus rör sig om påverkansfaktorer och förutsättningar i mötet och samspelet mellan vuxna och ungdomar, interpersonella fenomen och målgruppen ensamkommande. Bronfenbrenners teori har valts eftersom den bygger på antagandet att individens utveckling är beroende av samspelet med den omgivande miljön, och betoningen på barnet/ungdomen som aktivt subjekt i interaktionen (Bronfenbrenner, 1979). Antonovskys teori är intressant i sammanhanget då den belyser element som påverkar människans upplevelse av tillvaron (Antonovsky, 2005). Litteratur och teorigenomgången har som helhet anknytning till studiens syfte och frågeställningar och jag kommer även att använda mig av denna i analysen.

Som tidigare nämnts finns det mycket begränsad forskning om ensamkommande ungdomars livssituation trots att Sverige är ett av de stora mottagarländerna. Brunneberg med flera (2011) hävdar att det saknas studier på till exempel bemötande och delaktighet med mera. Även internationellt är forskningen väldigt begränsad enligt författarna.

2.1 Utvecklingsekologisk teori

Utvecklingspsykologen Urie Bronfenbrenner (1917-2005) har utformat en teori som speciellt bygger på antagandet att individens utveckling är beroende av samspelet med den omgivande miljön. Med ett socialpsykologiskt perspektiv formulerade Bronfenbrennner (1979) hur samanhanget ordnat i olika system påverkar människans utveckling. Bronfenbrenner (a. a.) menar att den mänskliga utvecklingens ekologi handlar om fortgående ömsesidiga anpassningar mellan en aktiv, växande människa och de föränderliga egenskaperna i de omedelbara närmiljöer där hon lever. Denna process påverkas av relationerna mellan miljöerna sinsemellan och av de större samanhang som omger närmiljöerna. En viktig slutsats är att barnet/ungdomen aldrig kan lyftas ur sitt sammanhang av relationer och miljö enligt Havnesköld och Risholm Morhander (2009).

Mikronivån eller mikrosystemet utgör centrum i Bronfenbrenners (1979) modell. Här finns

barnet i sin omedelbara närmiljö. När barnet växer upp ingår det i flera närmiljöer som till exempel familj, skola och kamratgrupp. Mellan de här närmiljöerna pågår ett samspel och

12

relationerna mellan dem bildar i sig ett system, mesonivån (mesosystemet). Nästa nivå är

exonivån (exosystemet) som kan vara områden där barnet själv inte har direkt kontakt men

som påverkar barnets situation. Det kan till exempel vara föräldrarnas arbetsmiljö eller socialtjänstens organisation. Förhållanden på mikronivå, mesonivå och exonivå samspelar med förhållanden på makronivå (makrosystemet) som består av bland annat samhällets lagar, politik och normer för jämställdhet. I senare arbete lade Bronfenbrenner även till global nivå (Brunneberg med flera, 2011). Barnets utveckling äger rum inom alla dessa system och vid varje förändring eller övergång fortplantas en påverkan in till mikronivån och barnet.

Enligt Meeuwisse och Swärd (2013) erbjuder utvecklingsekologi ett teoretiskt perspektiv som trots sitt ursprung inom psykologin, inte kan kritiseras för att ha en snäv inriktning på individen eller tappa bort betydelsen av fattigdom eller klassklyftor. Betoningen på barnet som aktivt subjekt i interaktion med sin omgivning, en interaktion som kan se olika ut beroende på exempelvis klass, kön, ålder, etnicitet och kultur är väl förenlig med en modern syn på barndom och uppväxt med fokus på barns delaktighet och vardagslivets betydelse. Meeuwisse och Swärd (a. a.) anför vidare att utvecklingsekologi kan påminna oss om att utveckling pågår under hela livsloppet. Individen är under hela sitt liv i dynamiskt samspel med föränderliga och förändringsbara omgivningsfaktorer.

Brunneberg med flera (2011) belyser att det för de enskamkommande barnen skett ett sammanbrott på mikro- och mesonivå relaterat till flykten och oftast på grund av händelser på exo- och makronivå som leder till att en global nivå starkt förts in i barnets vardagsliv. Vidare diskuterar författarna att när man inom den sociala barn- och ungdomsvården menar att man utgår från ett utvecklingsekologiskt synsätt i utredningar, insatser och uppföljningar beskriver tre områden. Det är 1) barnets behov, 2) föräldrarnas förmåga, 3) faktorer i familj och miljö. Det är påtagligt att det finns andra dimensioner som är centrala för de ensamkommande ungdomarna och därmed i mötet och arbetet med dem. På alla fyra nivåerna ser livet annorlunda ut än tidigare. Barn som bytt utvecklingsekologiskt system och inte har några föräldrar i sin närmiljö finns i ett nytt ekologiskt system där det gamla systemet kan finnas kvar eller vara borta. Aspelin (2010) förklarar att mänskligt välbefinnande är avhängigt att de sociala banden är tämligen stabila och inte ständigt hotas eller klipps av. Aspelin (a. a.) belyser vidare att våra sociala band är förbundet med personlig utveckling och lägger ett slags grund i vår identitet. Mels, Derluyln och Broekaert (2008) hävdar att upplösningen av ensamkommande barns sociala nätverk och förlusten av föräldrarnas stöd är allvarliga riskfaktorer för välbefinnandet. Att länka den tidigare miljön med den nya är så vitt det är

13

möjligt är viktigt för barnen. Brunneberg med flera (2011) menar att de ensamkommande barnens livssituation lyfter fram områden som inte bara gäller det vida behovsbegreppet som poängteras i Socialstyrelsens modell BBIC utan även barns rättigheter, delaktighet och självständighet är centrala. Föräldrarna kan på ett mycket varierat sätt ha påverkat separationen och uppbrottet. Det kan bero på att föräldrarna för att skydda barnet bestämt att det inte kan stanna kvar i hemlandet, de kan ha kommit ifrån varandra genom att föräldrarna fängslats eller i värsta fall dött. Även ensamkommande barn kan ha föräldrar som brister på liknande sätt som föräldrar traditionellt gör då barn omhändertas för samhällsvård. Enligt författarna gäller den tredje punkten i Socialstyrelsens modell för målgruppen ensamkommande inte bara element i familj och miljö i en lokal bemärkelse utan är starkt politisk med en global dimension som på ett konkret sätt påverkar barnets vardagliga liv. Det är också en dimension där vuxnas beteende och konflikter får förödande inflytande på barnets livssituation och relation till föräldrarna. Brunneberg med flera (a. a.) har utarbetat områden som utifrån ett utvecklingsekologiskt synsätt behöver ingå i socialtjänstens utredningar, insatser och uppföljningar vilka är:

1) barns rättigheter och behov, 2) barns egen uppfattning,

3) föräldrars existens, kontakt och förmåga, 4) barnets närmiljö över tid,

5) familjen ur ett nationellt eller transnationellt perspektiv,

6) politiska dimensioner dvs. faktorer på exo-, makro- och global nivå med specifikt inflytande på barnets vardagsliv.

(s. 119)

De så kallade transnationella kontaktnäten och kunskaper om hemlandets kultur spelar stor roll för de ensamkommande ungdomarnas anknytning och välbefinnande. Hessle (2009) visar i en tioårsuppföljning av ensamkommande barns livsvillkor och erfarenheter som unga vuxna i Sverige att länkar i familjens transnationella nätverk varit en viktig anknytningsgrund för deras socialisering och positiva etablering i Sverige. Genom sin studie spårar Hessle (a. a.) fenomenet som visade sig vara giltigt hos samtliga informanter. Det informanterna beskriver är en kontinuerlig tät kontakt med sina familjer/anhöriga, var dessa än befinner sig i världen.

14

Författaren belyser en ömsesidig angelägenhet om att upprätthålla en nära relation via olika möjliga kommunikationskanaler mellan barn och föräldrar och/eller andra anhöriga. De unga vuxna i studien som helt saknade familj försökte själva etablera transnationella länkar. Perspektivet innebär fokus på migranten som aktivt handlande subjekt snarare än som ett passivt drabbat objekt. Hessle (a. a.) menar också att det finns starka skäl att tro att den utvecklade mentala styrka eller resiliens som dessa unga vuxna besitter kan ha samband med tryggheten i det transnationella kontaktmönster som de utvecklat. Författaren resonerar vidare att ”… dessa kontakter skulle till och med kunna antas vara en förutsättning för den positiva etableringen i Sverige och kanske också för deras socialisation och etablering i Sverige över huvud taget.” (s. 122)

2.2 KASAM

Den medicinske sociologen Aron Antonovsky (1923-1994) myntade begreppet KASAM – Känsla Av SAManhang. Denne frågade sig vad det är som gör att en del av oss klarar svåra påfrestningar med hälsan i behåll och kanske till och med växer av det, medan andra blir sjuka. Antonovsky (2005) kom fram till att motståndskraften beror på i vilken utsträckning vi upplever tillvaron som meningsfull, begriplig och hanterbar. I sina studier påvisar Antonovsky (a. a.) att upplevelser av förutsägbarhet lägger grunden för komponenten begriplighet, en bra belastningsbalans lägger grunden för komponenten hanterbarhet och delaktighet lägger grunden för komponenten meningsfullhet. Dessa fenomen benämner Antonovsky (a. a.) som generella motståndsresurser (GMR). Denne menar att återkommande erfarenheter av GMR bygger upp KASAM. Motsatsen alltså generella motståndsbrister (GMB) bidrar på samma vis, genom återkommande erfarenheter till en svag KASAM. Riskfaktorerna är sammanfattningsvis livserfarenheter kännetecknade av bristande entydighet, under- eller överbelastning och utan möjlighet till medbestämmande. Antonovsky (a. a.) diskuterar vidare generella motståndsresurser och motståndsbrister som ett samlat begrepp och ger exempel på bestående GMR-MB som ens temperament, kultur och interpersonella situation samt viktiga livshändelser som en familjemedlems tillkomst eller död, personliga framgångar mm. Antonovsky (a. a.) understryker att det är styrkan i KASAM hos den individ som upplever dessa händelser som bestämmer om följderna kommer att vara skadliga, neutrala eller hälsobringande.

KASAM utvecklas under människans livslopp genom mönster av livserfarenheter med socialt ursprung. När det gäller tonåren som är särskilt relevant för den här studien belyser

15

Antonovsky (a. a.) ett övergripande centralt problem som ungdomar i alla kulturer ställs inför nämligen, att bli någon. Att utveckla en personlighet och identitet i en social verklighet som man förstår. Det finns mer än ett mönster som kan skapa grund till ett upplevande av världen som begriplig, hanterbar och meningsfull. Kultur, klass, historia och kön, liksom gener och viktiga händelser kan i vissa kombinationer befrämja en stark KASAM men ger i sig enligt Antonovsky (a. a.) inga garantier för att mönstret av livserfarenheter kommer att innehålla förutsägbarhet, belastningsbalans och medbestämmande. För en stor del av världens ungdomar är livet en ständig påminnelse om en värld som är oförutsägbar, fientlig, obegriplig och att det inte finns någon plats för dem. Men även här kan till exempel en stark modersfigur på något sätt lyckas ta hand om, skydda och ge styrka och på så vis finna en utväg.

Stark KASAM kan utvecklas i så väl öppna samhällen som homogena, förödande kulturer och miljöer. Antonovsky (a. a.) lyfter bland annat fram en väg mot stark KASAM som författaren menar är ett måste att nämna i 1980-talets värld och som jag utan tvekan påstår är minst lika aktuell i 2010-talets värld. Det är vägen där en ledare träder fram och erbjuder enkla lösningar på alla problem, ett tydligt och entydigt budskap, en legitim kanal för utloppet av aggression, ett löfte om ”frälsning” och medlemskap i de utvaldas gemenskap. Det kan gälla en politisk, social eller religiös rörelse där självuppoffring och identifikation växer fram. Denna väg skär tvärs igenom olika sociala klasser och kulturer. Den tillhör inte bara ungdomen men har en dragningskraft på dem som av någon anledning har särskilt stort behov av enkla/förenklade, klara svar. Antonovsky (a. a.) menar att den här typen av rörelser eller fundamentalistiska apokalypser i högsta grad är förutsägbara, erbjuder belastningsbalans och inbegriper i stor utsträckning kamratskap samt delaktighet i socialt värdesatt beslutsfattande. En del går senare in i ett tillnyktrande vuxenliv på olika sätt. Några bryter samman i mötet med verkligheten och andra kan utveckla ett kritiskt perspektiv men samtidigt översätta sina erfarenheter till en stabil KASAM. Och för ytterligare andra ifrågasätts aldrig rörelsen eller fundamentalismen som kopplats till makt, utan förstärks snarare av verkligheten. De kan vara allt från kriminella gängmedlemmar till IS-anhängare eller nyfascister. Enligt Antonovsky (a. a.) går dessa från en ungdomlig till en vuxen stark KASAM. För det här är också ett sätt att bli någon.

2.3 Resiliens

Mer är häften av alla barn som utsetts för risk och stress utvecklar inte allvarliga psykiska problem (Helmen Borge, 2012; Rutter, 1989). Resiliens betyder god psykosocial funktion hos barn och unga trots upplevelse av risk. Resiliens handlar enligt Helmen Borge (2012) om ett

16

komplext samspel mellan människor och riskfyllda omgivningar. Att förstå vad resiliens är kan bana väg för åtgärder mot problemutveckling och förebyggande av oönskade konsekvenser i en riskfylld tillvaro. En nyckel till förståelse är att komma fram till vad barn tänker om och gör med sin besvärliga situation. Helmen Borge (a. a.) förklarar att barn som upplever alvarliga situationer, tillfälliga eller kroniska och/eller förfärliga uppväxtförhållanden kan upprätthålla en relativt tillfredställande psykologisk funktion, men de kan också förvånande nog förbättra sin funktion. Det är skyddsfaktorer hos barnet självt och/eller i miljön som skapar resiliens. Riskens typ, mängd, varaktighet och allvarlighetsgrad spelar också roll men de aktiva resiliensingredienserna ligger dock inte i själva risken utan i vilken betydelse den får. Alltså barns/ungdomars subjektiva upplevelser och den mening de tillskriver händelsen är avgörande. Helmen Borge (a. a.) antyder att resiliensprocessen är komplex och högst individuell, vilket gör det mycket svårt att komma fram till generella verksamma åtgärder. Återkommande skyddsfaktorer kan dock enligt författaren lyftas fram och är exempelvis:

 Trygga familjeförhållande, vilket på det hela taget har stor betydelse för utvecklingen av resiliens för barn som är utsatta för till exempel våld och krig.

 Nätverk av vänner och fritidsaktiviteter, genom vilka barnet kan utveckla social kompetens och ökat självförtroende vilket i sig är en viktig skyddsfaktor.

 Kravlöst känslomässigt stöd från någon person (behöver inte vara en nära anhörig) som barnet/ungdomen trivs tillsammans med, kan reducera stressen.

 Ansvar, till exempel i form av att åta sig uppgifter/plikter som ger en solid känsla av egenvärde. Även aktivitet och kreativitet som stärker självständighet, identiteten och den positiva självkänslan.

 Barns/ungdomars förståelse och tolkning av det som sker är något Helmen Borge (a. a.) återkommer till i flera sammanhangsbeskrivningar, till exempel i samhällen med politiskt våld.

Det sociala stödet i boendet lyfts även fram av Hodes, Jagdev, Chandra och Cunniff (2008) som en skyddsfaktor av särskild vikt för ensamkommande barn. Detta stöds också av Mels med flera (2008), enligt deras studie är det sociala stödet från personal på asylboenden samt socialt stöd från etnisk gemenskap/nätverk de viktigaste resurserna för barnens välbefinnande.

17

Resiliensbegreppet är nära besläktat med Antonovkys KASAM. Men då KASAM från början utvecklats och utformats genom fördjupade studier av vuxna resilienta individer med lång livserfarenhet anser Helmen Borge (2012) att det kanske inte är fullt ut lika användbart när det gäller barn och unga.

2.4 Relationskompetens

Juul och Jensen (2003) ger begreppet relationskompetens innebörden av ett hantverk, att vara autentisk i kontakten, förmåga att se barnet på dess egna premisser och anpassa sitt eget beteende efter detta utan att upplåta ledarskapet. Det handlar också om ett etiskt sätt att se, förmåga och vilja att ta fullt ansvar för relationens kvalitet. Relationskompetens kan beskrivas som verktyg för att realisera värdeföreställningar. Även Hejlskov Elvén (2009) understryker vikten av att ta ansvar för relationen till våra ungdomar, elever eller motsvarande.

Historiskt har den professionella vuxen-barnrelationen byggts upp kring kravet på att barn ska lära sig att respektera de vuxna. Juul och Jenssen (2003) belyser att det i verkligheten istället ofta handlade om att lära sig frukta de vuxna i ett emotionellt spektrum från erfarenhetsbaserad och strategisk fruktan till regelrätt ångest. Genom att dessa fenomen avtagit genom åren har det skapats utrymme för en mer ömsesidig respekt, parternas respekt för varandras personliga integritet. I vuxen-barnrelationen har parterna olika status och makt och är alltså inte vare sig likställda eller jämbördiga men Juul och Jensen (a. a.) vill framhålla det fruktbara och etiska i att parterna tillmäts samma mänskliga värde och omfattas av samma respekt, en likvärdighet. Att en relation är likvärdig betyder då att båda parters synpunkter, känslor, upplevelser och självförståelse tillmäts samma värde för relationens etablerande och utveckling. Barn och vuxna behöver samma saker i sina betydelsefulla relationer: bli sedda, hörda och tagna på alvar.

I samspelet mellan barn och vuxna är samspelets kvalitet och konsekvenser som nämnts uteslutande den vuxnes ansvar. Juul och Jensen (a. a.) anser att tillskriva barn ansvaret för sina relationer till vuxna resulterar i sämre relationskvalitet varje gång. Författarna menar vidare att detta inte är ovanligt på institutioner där de vuxna är på defensiven i förhållande till barnen/ungdomarna eller befinner sig i konflikt med varandra. De vuxnas praktiska förvaltning av detta ansvar utgörs ofta av enkla personliga uttalanden. Att lägga ansvaret för en konfliktfylld relation på barnet genom förmaningar och kritik härstammar från en tid då

18

den optimala relationen var en subjekt-objekt relation. Juul och Jensen (a. a.) belyser skillnaden genom två formuleringar:

”Peter verkar kontaktsvag och ouppmärksam.” Alternativet är t. ex:

”Tillsammans med mig verkar Peter inte intresserad av kontakt och jag har svårt att fånga hans uppmärksamhet. Vi måste se honom i flera olika relationer.”

(s. 107)

Den första formuleringen tillskriver Peter hela ansvaret och exkluderar den interpersonella verkligheten. Den andra befäster den vuxnes ansvar och inkluderar Peters verklighet. Barns/ungdomars beteende påverkar såklart kvaliteten i de interpersonella processerna men Juul och Jensen (a. a.) betonar att även om barnets påverkan kan kännas överväldigande är kvaliteten de vuxnas ansvar. Alltså barn/ungdomar är medskapande men kan inte göras medansvariga. Vuxnas behov av att bli respekterade och tagna på alvar sker bara i den utsträckning de håller fast vid och utövar ansvaret för relationen, processuellt och som helhet. Enligt Hejlskov Elvén (2009) är ett vanligt missförstånd värt att nämna i sammanhanget att man som personal ska eller kan ha kontroll över ungdomarna. Han menar att ingen i själva verket kan ha kontroll över en annan människa. Den andra måste ha full kontroll över sig själv om hon ska kunna överlämna lite till en annan vilket krävs i samspel och samarbete. Hejlskov Elvén (a. a.) avser vidare att vårt uppdrag inte är att vinna konfrontationer utan skapa tillit och bra interventioner som leder till ökad livskvalitet. Vi ska skapa självkontroll istället för att kontrollera.

Utöver ansvars- och kontrollfenomenet sätter Juul och Jensen (2003) fingret på ytterligare några värdefulla relationella kompetenser i vuxen-barnrelationen. Nämligen:

 Att se, erkänna och bekräfta barnet/ungdomen. Denna förmåga är värdefull för ungdomens självkänsla och möjligheten att utveckla sitt inre ansvarstagande ökar. Därigenom gynnas utgångspunkten för samspelet mellan parterna och den vuxne kan mötas med större respekt. Att se betyder också förmåga att se bakom ett beteende men inte i den psykologiserande betydelsen som innebär att söka förklaringar till beteendet. Det handlar till exempel om förmågan att se sorgen i ögonen på en ungdom vars mest iögonfallande beteende är vrede, eller att se motviljan i en ungdoms kroppsspråk när

19

hen säger ja till en överenskommelse. Att nyansera sin bild av barnet/ungdomen och kunna uttrycka det med ett bekräftande icke värderande språk.

 Ledarskap och autenticitet. Författarna anser att den vuxnes ledarskap handlar om tillgänglighet och förmåga att planera och organisera utan att kränka barnets/ungdomens personliga integritet. Autenticitet förstås som yrkespersonligt närvarande i relationen och är en förutsättning för den vuxnes personliga auktoritet och yrkespersonliga utveckling. Den vuxnes ledarskap och autenticitet kan ge trygghet och vara en rollmodell att identifiera sig med och testa sig själv gentemot samt bana väg för utvecklingen av ungdomens inre ansvarstagande och sociala förståelse.

2.4.1 Socialt arbete

Kohli (2007) menar att kärnan i ett effektivt socialt arbete med ensamkommande utgörs av en god relation mellan den professionella vuxna (boendepersonal/handledare, motsvarande i Kohlis studie från Storbritannien är socialarbetare) och ungdomen. En god relation menar denne är baserad på ömsesidig tillit och förtroende och att den professionella vuxna i sitt handlande visar emotionellt engagemang, ärlighet, stabilitet, tydlighet, respekt och att hen har positiva förväntningar på ungdomen. Utifrån informanternas (de brittiska socialarbetarna) berättelser kunde Kohli (a. a.) urskilja tre centrala begrepp vilka karakteriserar olika dimensioner av praktiken: sammanhållning, anknytning och sammanhang.

 Med sammanhållning menas att möta ungdomarnas praktiska behov och vara ett stöd och hjälpa till med att få livets vardagliga pussel att fungera. I det arbetet är det enligt författaren viktigt att ha ett tvärkulturellt perspektiv med fördjupad ömsesidig delaktighet och kunskap om både det nya landets och hemlandets kultur.

 Anknytning innebär att boendepersonal försöker förstå ungdomarnas emotionella världar, en slags empatisk förmåga. Det kan handla om ett stöd till ungdomen i att kunna behålla eller koreografera om sina tidigare erfarenheter så att de går att förstå och så att spökena från det förflutna får vila eller blir möjliga att hantera.

 Sammanhang går ut på att ungdom tillsammans med professionella aktörer konstruerar en god start i det nya landet. Det baserar sig på en flexibel och långvarig relation då till exempel socialarbetaren lärt känna ungdomen och kan fungera som förebild, bollplank samt ha en coachande roll då ungdomen bygger upp en ny tillvaro och

20

övergången från att vara barn till att bli vuxen. Det kan också innebära att tillsammans förbereda en avslutning på vistelsen i landet och ett återvändande.

Brunneberg med flera (2011) bygger vidare på Kohilis resultat i ytterligare tre dimensioner nämligen, kommunikation, hälsa/icke diskriminering och kunskapsdimensionen.

 Kommunikation. För alla människor har språket en kommunikativ men också existentiell och trygghetsskapande betydelse. Författarna poängterar barnets/ungdomens rättighet att göra sin röst hörd enligt barnkonventionen och för att det ska vara möjligt behöver det finnas tillgång till auktoriserad tolk så att kommunikation kan ske på ett språk som barnet/ungdomen behärskar.

 Hälsa/icke-diskriminering innebär att hjälpa barnet/ungdomen med att få relevanta hälsoundersökningar och behandlingar genomförda. Det gäller både generella kontroller och eventuella särskilda behov. Icke-diskriminering handlar om att vara observant på och arbeta med att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet/ungdomen skyddas mot diskriminering, mobbing, bestraffning eller förtryck på grund av sitt ursprung, åsikter eller tro. Brunneberg med flera (a. a.) hänvisar till barnkonventionen artikel 2 och jag vill komplettera med diskrimineringsombudsmannens lista där kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan tro, funktionsnedsättning, sexuell läggning samt ålder ingår (Diskrimineringsombudsmannen, 2012). Det gäller i allra högsta grad bland jämnåriga.

 Med kunskapsdimensionen menar författarna att möta barnet/ungdomens behov av information om och kunskap i kultur, språk, livsvillkor och levnadsvanor i det nya landet. Kundkapsdimensionen kan även inbegripa att ge särskilt stöd i att hämta igen kunskapsluckor som kan ha uppstått då barnet inte haft möjlighet att gå i skolan.

2.4.2 Interkulturellt förhållningssätt

Ett interkulturellt förhållningssätt handlar enligt Lahdenperä och Lorentz (2010) främst om viljan och förmågan att bearbeta sina egna och bemöta andras negativa attityder och fördomar mot olikheter samt synen på mångfald som en utmaning som utvecklar. Ett interkulturellt synsätt handlar också om förståelse och kunskap om att språk, kultur och identitet hänger ihop och inte kan eller bör avgränsas eller begränsas. Modersmålet är en viktig identitetsmarkör

21

och har som sådant ett egenvärde. Lahdenperä och Lorentz (a. a.) understryker att forskning visat att barn och unga inte har några begränsningar i hjärnan för tillägnande och utvecklande av olika språk samtidigt. Färdigheter i olika språk utökar individens sociala kapital, förmågan att bygga upp och behålla viktiga relationer över nations- och språkgränser. Språkkunskaper ger också möjligheter att söka utbildning och arbete i olika länder eller där global samverkan ingår och är därmed en resurs i en globaliserad värld.

22

3 Metod

Här följer ett avsnitt som redogör för val av metod. Här presenteras även urval av informanter, beskrivning av genomförandet och databearbetning samt resonemang kring studiens giltighet. Sist i avsnittet framförs etiska överväganden.

3.1 Val av metod

Studien har ett hermeneutiskt inspirerat, tolkande syfte med kvalitativ metod. Allwood och Erikson (2010) beskriver hermeneutiken som en tolkningslära. Författarna menar att för att förstå en text eller ett uttalande måste man förstå de ingående delarna, men för att förstå de ingående delarna måste man se dem i ljuset av den helhet där de förekommer. Kvalitativa metoder framställs av Holme och Solvang (1997) som metoder med förstående syfte, alltså att en djupare förståelse för det studerade efterstävas. Dessa metoder, menar de, har en liten grad av formalisering och är inte inriktade på om resultaten har generell, utbredd giltighet.

Jag har varit intresserad av informanternas skildringar och erfarenheter i ett socialt och materiellt samanhang. Jag är medveten om att det som kommer fram i intervjuerna är subjektivt upplevt. Det är alltså det intervjupersonen berättar jag kommer åt och inte en objektiv bild av verkligheten. Enligt Kvale och Brinkman (2009) tillåter hermeneutiska och postmoderna förståelseformer en mångfald av legitima tolkningar och perspektiv, då målet är att analysera den mening upplevelser och erfarenheter kan ha för oss idag. Kvale och Brinkman (a. a.) menar att subjektivitet i denna mångperspektiviska mening vittnar om intervjuforskningens rikedom och styrka istället för svaghet. Sohlberg och Sohlberg (2013) låter förstå att förståelsevetenskaper sysslar med tänkande människor och då är orsaksförklaringar ointressanta medan däremot förståelse av människors tolkningar och motiv är central.

Jag har efter diskussion med min handledare använt mig av kvalitativa halvstrukturerade intervjuer med tematiska frågeområden för att främja dialog och fylliga svar samt för att kunna nå en djupare förståelse. Kvale och Brinkman (2009) menar att tematiska frågeområden syftar till att framkalla beskrivningar som baserar sig på intervjupersonernas egen verklighet. Jag har försökt använda mig av intervjutekniken probing som enligt Gorden (1992) innebär att intervjuaren uppmuntrar till fördjupningar och lyssnar till det som sägs mellan raderna. Som intervjuare kan jag också genom kroppspråk eller med andra ljud eller ord visa att jag är

23

intresserad av att höra vad informanten egentligen menar. En nackdel med intervjuer är att de är väldigt tidskrävande vid transkribering och analys (Holme och Solvang, 1997). Enligt Kvale och Brinkman (2009) genomförs halvstrukturerade intervjuer med stöd av en frågeguide som omfattar teman och förslag på frågor. Möjligheten finns, menar författarna, att göra förändringar under intervjuns gång vad gäller frågornas form, ordningsföljd och innehåll. Min frågeguide innehöll endast två centrala frågeområden som var utgångspunkt i samtliga intervjuer. Under intervjuerna har jag försökt fånga upp det som den intervjuade berättat och ställt följdfrågor utifrån detta. Trots att jag styrt intervjuerna har de präglats av samtal och delaktighet, anser jag.

Holme och Solvang (1997) menar att det är en fördel att kombinera olika metoder, till exempel observationer, intervjuer och enkäter för att kunna kontrollera och belysa resultatet. Med tanke på den knappa tidsram som jag haft för denna uppsats, valde jag att koncentrera mig på intervjuer.

3.2 Urvalsgrupp

Tillvägagångssättet följde rekommendation för bekvämlighetsurval och strategiskt urval enligt Bryman (2008). Samtliga tillgängliga informanter arbetar eller har arbetat på boenden för ensamkommande ungdomar. Urvalsgruppen präglas av mångfald gällande exempelvis kulturell bakgrund, ålder och kön. Informanterna har erfarenheter och utbildning inom bland annat rehabilitering, pedagogik, beteendevetenskap, statsvetenskap, mänskliga rättigheter, socialt arbete med mera. Holme och Solvang (1997) menar att valet av informanter är avgörande för studien, eftersom det är viktigt att informanterna har kunskap om det undersökta. Samtliga informanter kontaktades via telefon. Denscombe (2000) menar att en välinformerad informant antagligen kommer att ge intervjun ett större utbyte. Således skickades missiv och intervjumanus (se bilaga 1 och 2) via epost cirka en vecka i förväg. De var alla positiva till att medverka. Fem intervjuer á 45 minuter har genomförts.

Tillgången till resurser i den här studien har naturligtvis påverkat urvalsgruppen. Att låta ungdomarnas röst blir hörd i den empiriska delen av studien hade tillfört ytterligare perspektiv och en djupare bild av det undersökta. Kvale och Brinkman (2009) poängterar att tvärkulturella intervjuer kräver att intervjuaren skaffar sig kunskaper om en mängd olika kulturella faktorer som påverkar förhållandet mellan intervjuare och informant. Till detta

24

kommer det skeva maktförhållandet mellan vuxen och minderårig, språkliga och sociala översättningsfrågor genom tolk samt kostnad för tolk.

3.3 Genomförande

Intervjuerna ägde rum i avskilda samtalsrum på informanternas arbetsplats eller bibliotek. Denscombe (2000) poängterar att en lugn plats är viktigt för koncentration och bekvämlighet. Vidare menar författaren att det är betydelsefullt att placeringen i intervjulokalen kan arrangeras på ett sätt som möjliggör avslappnad interaktion mellan intervjuare och informant. Om parterna placeras i 90 graders vinkel till varandra tillåts ögonkontakt, men utan känsla av konfrontation som kan uppstå om man sitter mitt emot varandra, vilket jag också tagit hänsyn till.

Samtliga intervjuer spelades in genom inspelningsfunktionen på mobiltelefon. Langemar (2008) förespråkar inspelning av intervjuer. Denne menar att poängen med kvalitativa intervjuer går förlorad om man måste koncentrera sig på att skriva ner vad som sägs, eller också missar man att skriva ner vad som sägs. Samspelet störs och icke-verbal information kan gå förlorad. Langemar (a. a.) understryker också vikten av att analysen sker utan att man först sammanfattat och omtolkat materialet med egna ord. Inför varje intervju bad jag om ett godkännande till att spela in, samt förhörde mig om ifall informanten hade någon fråga gällande intervjun. Samtliga intervjuer avslutades med att jag frågade om intervjupersonen hade något att tillägga som inte kommit upp under samtalet. Detta ligger i linje med vad Kvale och Brinkmann (2009) förespråkar.

3.4 Analys och bearbetning

Kvale och Brinkmann (2009) menar att när transkriberingarna av intervjuerna väl är gjorda är de konstruktioner och tolkningar av det sagda. Jag tror att det är viktigt att vara medveten om att utskrifterna inte är objektiva sanningar, samtidigt som jag anser att detta inte går att undvika. Tidiga ställningstaganden i arbetet kommer enligt Langemar (2008) att påverka resterande delar i studien. Kvale och Brinkmann (2009) anser även att den ideala intervjun tolkas allteftersom den pågår och redan är analyserad när den är slut. Jag har, medveten om detta försökt ha ett öppet, genomsläppligt förhållningssätt och intervjuerna transkriberades så fort som möjligt efter att de hade avslutats. Jag har försökt att återge intervjuerna så ordagrant som möjligt och tagit med betoningar, pauser, skratt och hummanden. De symboler som använts är inspirerade av Kvale och Brinkmann (a. a.).

25

 [ ord ] Markerar var överlappande tal börjar och slutar

 (0.2) Pauslängd i sekunder

 (.) En mikropaus, kortare än 0.2 sek

 *ord* Yttras med skratt i rösten

Eftersom jag i min studie har varit intresserad av innehållet i intervjuerna och det i mitt fall inte varit fråga om en språklig analys, har jag skrivit i skriftspråklig form och uteslutit avvikande uttal. Intervjucitat har återgivits i skriftspråklig form, vilket förespråkas av Kvale och Brinkmann (2009); Holme och Solvang (1997). Intervjuerna har transkriberats i sin helhet bortsett från de fall där den intervjuade pratat om något som jag inte funnit relevant för studien.

För att angripa mina kvalitativa data valde jag att arbeta utifrån tematisk analys, huvudsakligen enligt beskrivning av Bryman (2008) samt Langemar (2008) som redovisas i stora drag här. Tematiska analyser innebär enligt Langemar (a. a.) att man strukturerar data utifrån teman. Materialet ska enligt författaren till att börja med transkriberas och läsas i sin helhet tills en god överblick erhållits. Därefter ska relevant text eller nyckelord markeras för att sedan sorteras utifrån preliminära teman. Texten ska genomlysas med ett tema i taget, man låter tolkning och struktur träda fram ur materialet. I detta skede anser Langemar (a. a.) att listan över teman kan behöva utvecklas och modifieras. Slutligen skapas studiens resultat genom att materialet under varje tema sammanfattas med egna ord. Ett eller ett par belysande citat eller exempel bör också finnas här. Det är lämpligt att materialet komprimeras utan att relevant information tas bort. Informanters långa uttalanden kan alltså dras samman till kortare formuleringar genom så kallad meningskoncentrering.

Bryman (2008) menar att sökandet efter teman är en aktivitet som kan ses i många eller kanske alla tillvägagångssätt vid kvalitativ analys av data, till exempel narrativ analys, diskursanalys och grounded theory. Ett tema kan vara det samma som en kod eller en samlad grupp av koder. Framework är ett tillvägagångssätt vid tematisk analys som har utvecklats vid National Centre for Social Research i Storbritannien (Bryman, a. a.). Det går ut på att skapa ett index av centrala teman och subteman som ställs upp i en matris för att ordna och syntetisera. Teman som identifierats är som omnämnt resultatet av en noggrann läsning av de utskrifter som utgör data och blir i grunden återkommande motiv i den text som tillämpas på data. Detta tillvägagångssätt är avsett att utgöra ett ramverk och ett sätt att tänka när det gäller

26

hur man ska hantera teman och data. När man söker efter teman rekommenderar Bryman (a. a.) att man bland annat är uppmärksam på:

 repetitioner,

 lokala uttryck som används på ett visst sätt eller är obekanta,

 metaforer och analogier,

 likheter och skillnader,

 språkliga kopplingar, till exempel ”på grund av” och ”därför att”, eftersom det kan lyfta fram informantens tankar om orsaker och samband,

 saknade data, vad pratar informanterna inte om?

 teorirelaterat material.

Tematisk analys saknar en bestämd specificerad uppsättning procedurer trots dess framträdande plats som ett tillvägagångssätt vid en kvalitativ analys. Langemars (2008) och Brymans (2008) beskrivningar har dock gett en god fingervisning om hur en sådan analys kan ta form och organiseras.

En positiv aspekt av denna metod är enligt Langemar (a. a.) att alla nyanser och variationer kan komma med, det är inbördes vikt för frågeställningen som avgör och inte kvantitativa aspekter. Problem som kan uppstå är att resultatet blir rikt på deskriptiva detaljer men att helheten ändå upplevs som trivial, eller att resultatet blir för abstrakt utan tillräckligt med konkreta exempel, så att det inte ger insikt eller empirisk grund. Medveten om både möjligheter och problematik har jag försökt följa Langemars (a. a.) råd att engagerat gå in för att finna intressant mening och innebörd.

3.5 Studiens giltighet

Enligt Langemar (2008) brukar man med validitet i kvalitativ metod mena kvalitet, trovärdighet och meningsfullhet, alltså undersökningars vetenskapliga värde. Hur god validitet uppnås är i första hand en fråga om att utföra de olika momenten i forskningsprocessen så bra som möjligt vilket jag tagit fasta på och strävat efter. Jag har valt att inte använda reliabilitetbegreppet eftersom det står för tillförlitlighet i mätningar, och eftersom mätningar inte är aktuellt i min studie kan jag inte tala om reliabilitet i detta sammanhang (Langemar, a. a.). I linje med Langemar (a. a.) har jag behandlat och bedömt studiens giltighet genom resultatets tillförlitlighet och empiriska förankring i fråga om analys, data och urval samt resultatets meningsfullhet och användbarhet.

27

Jag bedömer att studiens resultat har god förankring i data genom att jag inte uteslutit viktig information och undvikit att lägga till pusselbitar med svagt stöd eller dragit långsökta, generella slutsatser. Datainsamlingen gav en kvalitativ generaliserbarhet ur den aspekten att den kvalitativa beskrivningen, det vill säga existensen av upplevelser och synpunkter i urvalsgruppen lyckades fångas i intervjuerna. Det är däremot svårare att fastslå att datainsamlingen gav en generaliserbar bild av ämnesområdet eftersom olika begränsningar och former av påverkan under intervjusessionen enligt Langemar (a. a.) kan ge olika infallsvinklar till en komplicerad verklighet. Holme och Solvang (1997) anser att kvalitativa studier inte ska vara generaliserbara utan skapa närkontakt och hjälpa till att få en uppfattning om en situation. Författarna menar vidare att ett representativt urval och typiska åsikter inte är viktigt i dessa studier. Trovärdighet betyder inte att informationen måste vara giltig för andra. Kvale och Brinkman (2009) förespråkar att man bör se till kvalitet framför kvantitet och att många undersökningar hade tjänat på att ha färre intervjuer och mer tid till analys. Med tanke på det Kvale och Brinkman (2009) samt Holme och Solvang (1997) belyser, anser jag att fem intervjuer är fullt tillräckligt för min studie och dess syfte.

När det gäller meningsfullhet kan en god förståelse för ämnet anses ha uppnåtts då syftet med studien är uppfyllt. De möjligheter och svårigheter i mötet med ensamkommande ungdomar som synliggjorts av informanterna har tolkats genom den tematiska analysen och diskussionen. Enligt Langemar (2008) kan en tematisk analys ge en god struktur och övergripande helhet genom att presentationen av teman ordnas i logisk följd. I texten under respektive tema kan man även anknyta till andra teman. Detta, menar författaren är viktigt för resultatets meningsfullhet och kan även uttryckas som att resultatet har en god balans mellan enkelhet och komplexitet. Meningsfullheten överlappar med användbarheten och jag har strävat efter att bidra till ökad förståelse för mitt ämnesområde.

3.6 Etiska aspekter

Inför undersökningen reflekterade jag kring etiska aspekter i studien, vilket alltid bör göras vid forskningsarbete (Holme & Solvang 1997). Den etiska reflektionen har även inneburit en hänsyn till de fyra forskningsetiska principerna som Vetenskapsrådet (2002) belyser i dokumentet Forskningsetiska principer inom humanistisk – samhällsvetenskaplig forskning.

Informationskravet: De som är berörda av forskningen ska informeras om dess syfte av

28

Samtyckekravet: Deltagarens medverkan är frivillig. Samtliga intervjupersoner har gett sitt

medgivande efter att de informerats om studien. Jag har även varit tydlig med att medverkan under processen när som helst kan avbrytas.

Konfidentialitetskravet: Alla personer ska ges största möjliga konfidentialitet. I uppsatsen har

alla identifierande drag har utelämnats. Det har inte heller framgått var undersökningen är gjord. Alla personuppgifter förvaras säkert så länge undersökningen pågar och kommer sedan att raderas.

Nyttjandekravet: All insamlad data från enskilda personer kommer endast att användas i

29

4 Resultat och analys

Jag har valt väva samman resultat och analys i det här kapitlet. Utifrån transkriberingen och den tematiska analysen har åtta teman kunnat träda fram. Faktorer och förutsättningar som kan skapa möjligheter eller svårigheter har inte delats upp eftersom jag sett att det tematiskt tenderar att höra ihop.

Precis som Holme och Solvang (1997) förespråkar har de tydligaste och mest uttömmande citaten används. I linje med Langemar (2008) har materialet komprimeras utan att relevant information tagits bort.

4.1 Individen som aktivt subjekt

Synen på ungdomen som aktivt subjekt i interaktion med sin omgivning eller ungdomen som drabbat, passivt objekt kan vara faktorer som skapar möjligheter eller svårigheter i mötet med ensamkommande ungdomar. Centrala begrepp som trätt fram i detta tema är positiva förväntningar från den professionella vuxne, integritet, ungdomens ansvarstagande samt egenvärde och erkännande/bekräftelse.

I samtalen med informanterna lyfts vikten av att ge ungdomen utrymme att vara sig själv och en självständig individ, som ett viktigt element. Informant A beskriver att det rör sig om att ta kontroll och ansvar utifrån den man är och själv vill vara. Denne diskuterar i sammanhanget också begreppet integrering.

A: Vi pratar om vad han vill göra utifrån sina förutsättningar, fallenheter och vad han upplever som meningsfullt. Jag berättar inte för honom att han ska äta köttbullar med brunsås för det är så vi blir en del av Sverige. En slags samverkan är ett bättre begrepp än integrering, att alla tar del.

En annan faktor under temat är att som vuxen ha positiva förväntningar och betrakta ungdomarna som resursstarka. Informanterna belyser också björntjänsten som kan lura i att ömka.

A: Ha respekt för deras integritet och förmåga att göra val, utgå från att de väljer det rätta, man kommer mycket långt med positiva förväntningar.

B: Omtanke är bra men inte tycka synd om, förlora sin professionalitet och bli medberoende i ungdomens svåra situation. Vi i personalgruppen behöver påminna varandra om att hålla

30

huvudet nyktert. När vi är vid ungdomens sida när hen går igenom svåra saker är det lätt att glömma sin professionella roll. Hjälp till självhjälp betyder inte att ta kontroll utan att ge. A: Det är inget fel i att vara snäll men det blir fel när professionaliteten försvinner och man kommer för nära och ser ungdomen som sitt eget barn eller kallar dem stackars barn. Då gör man ungdomen passiv. Visst har ungdomarna en trasig bakgrund med trauma och allt som kommer med det men vi måste se deras resurser. Hen är här, vill studera, jobba, träffa vänner, precis som jag och alla andra. Det är det de strävar efter. Att säga stackare är en nedvärdering av hens status som fri människa.

Betoningen på ungdomen som aktivt subjekt i interaktion med sin omgivning understryks av informanterna och är väl förenlig med Bronfenbrenners (1979) utvecklingsekologiska teori samt med en modern syn på uppväxt med fokus på delaktighet och vardagslivets betydelse (Meeuwisse & Swärd, 2013).

Delaktighet och medbestämmande lägger enligt Antonovsky (2005) grunden för upplevelsen av meningsfullhet. Meningsfullhet är ett av de tre centrala fenomen i generella motståndsresurser som Antonovsky (a. a.) menar bygger upp KASAM. Motsatsen alltså generella motståndsbrister, däribland att inte uppleva möjlighet till medbestämmande bidrar på samma vis till en svag KASAM.

Resultatet tyder på att möjligheter kan skapas genom att ungdomarna möts av vuxna med förståelse för deras integritet, som ser deras resurser, respekterar samt uppmuntrar strävan efter att avgränsa, ta kontroll och definiera sig. Enligt Juul och Jensen (2003) är ett sådant utgångsläge optimalt för att utveckla en sund självkänsla.

4.2 Parternas lika värde

Ömsesidig respekt och en likvärdighet i meningen den vuxnas och ungdomens lika värde i en subjekt-subjektrelation genom till exempel vi-upplevelser och aktiviteter, beskrivs som positivt för samspelet.

C: Det kan vara enkla saker som hur vi väcker dem på morgonen. Det är deras privata utrymme. Fråga hur varje ungdom ser på det och vill ha det.

B: Det handlar om att visa respekt. Be om lov: - Är det ok att jag kommer in på ditt rum? Ta av sig skorna; - Är det ok att vi sätter oss och pratar en stund klockan tre?

31

C: Vi var ute med ungdomarna i skogen och var omslutna av naturens stora famn, vad som händer då är att vi på något vis blir så jämlika. Vi gick armkrok och åt matsäck tillsammans, det var en sådan värme. Vi tankar energi allihop och man bär det med sig sedan. Det är kanske så enkelt att vi alla slappnar av. Det är ingenting som… Alltså vi behövde aldrig säga nej när vi var ute i naturen. Det var en mycket fin upplevelse. Vi skulle gå ut mycket mer. Det är kravlöst. D: Vissa stunder kunde han tillåta sig att vara barn. Att bjuda in till olika aktiviteter kunde göra att han mådde lite bättre.

Det uttrycks relativt tydligt att situationer där vuxna är på defensiven eller den vuxnes synpunkter tillmäts ett högre värde än ungdomens skapar svårigheter.

C: Allt för mycket krav ovanifrån skapar ojämlikhet i mötet och relationen. När vi tar kontakt med ungdomarna så är det ofta krav, och då är det ingen jämlikhet.

B: Att mästra eller gå mot ungdomar i affekt av någon form fungerar definitivt inte. Återkoppla är väldigt viktigt, man kan vända en dålig situation till en bra om man följer upp och säger att jag såg det, jag såg vad som hände, vad tycker du om det? Kunna be om ursäkt, var inte en fjant, vi är vuxna. Har ungdomen tagit illa vid sig så följer vi upp det. Det betyder inte att jag förnedrar mig, det betyder att jag jobbar.

Bronfenbrenner (1979) menar att den mänskliga utvecklingens ekologi handlar om fortgående ömsesidiga anpassningar mellan en aktiv, växande människa och de föränderliga egenskaperna i de omedelbara närmiljöer där hon lever.

Informanternas skildringar talar för att det är de vuxna som anger tonen med sin respekt för ungdomen. Juul och Jensen (2003) poängterar att det just är den vuxnes respekt och trovärdighet som lägger grunden för en respektfull relation. Ungdomen kan då lära sig ha respekt för andra människor och inte först och främst för den makt de representerar.

Både belastningsbalans och upplevelse av social gemenskap, erkännande och tillhörighet är viktiga motståndsresurser i ungdomarnas strävan efter att bli någon (Antonovsky, 2005). Vi-upplevelserna/aktiviteterna som informanterna illustrerar tycks bygga på just dessa resurser och kan därför ses som fruktsamma verktyg för KASAM i mötet.

Informanternas identifiering av krav och mästrande vuxna som faktorer som skapar svårigheter i mötet kan också ses genom KASAM-perspektivet. Under- eller överbelastning och utan möjlighet till medbestämmande klargör Antonovsky (a. a.) som generella

32

motståndsbrister. Juul och Jensen (2003) visar på att barn och ungdomar trivs och utvecklas bäst i en subjekt-subjektrelation men att pedagogik och fostran traditionellt ser minderåriga som objekt. I subjekt-objektrelationen gäller de vuxnas kategorisering av ungdomens karaktär och intentioner, utifrån dess omedelbara beteende och den vuxnes tolkning, värdering eller moralisering av det. Enligt Juul och Jensen (a. a.) kan detta förhållningssätt leda till att ungdomen tvivlar på sitt eget värde som människa med en påtvingad självbild och en stagnerande eller negativ självkänsla som resultat.

4.3 Struktur

Informanterna talar för att erbjuda stabilitet, belastningsbalans, medbestämmande och ansvar. Det kan till exempel innebära att de yttre, kollektiva ramarna på gruppboendet skapas och utvärderas av alla som påverkas av dem gemensamt. Att det inom dessa ramar finns utrymme för stor individualitet och succesiv förändring efterhand som ungdomarna utvecklas framförs också. Temat struktur behandlar kort sagt interventioner och ramar som kan skapa möjligheter eller svårigheter.

A: Viktigt att regler formuleras och utvärderas gemensamt så att alla förstår dem. Du kan inte respektera en regel som du inte förstår. Vem har kommit på reglerna och vem påverkas av dem? Jobba med att ge ungdomarna utrymme. Bjud ungdomen till vuxenvärlden. Som ett elevråd, med representanter. Ge utrymme och ansvar. Ungdomen har ordet.

E: Vi måste anpassa efter individen men ändå förhålla oss till boendets ramar. För en nyanländ är rutiner viktiga och personalen behöver möta ungdomen med mycket stöd. Fånga upp direkt och tänk långsiktigt, det är viktigt att lära sig samhällets klocka och basregler. Efterhand kan större utmaningar och individuella mål skapas. Regler måste alltid tjäna ett syfte oavsett vilken fas ungdomen befinner sig i.

B: Att bestämma regler och konsekvenser som inte ungdomarna förstår skapar bara motsättningar. Viktigt att det inte slösas en massa tid på att diskutera sådant, att ledningen är tydlig och kan säga jag hör vad du säger men vi jobbar såhär.

C: En samsyn i personalgruppen är viktig. Ungdomarna ska kunna läka och vila mot personalen, inte spela ut oss. Ärendegenomgångar kan vara ett bra verktyg och att prioritera samtal om värdegrund eller förhållningssätt en stund under varje personalmöte. Handledning är också ett sådant forum.

33

En faktor som också behandlades var att personalen genom boendets struktur kan spegla samhällets struktur och visa på både möjligheter och begränsningar.

B: Ungdomarna kan ha en föreställning om att det är obegränsat med grejer här. Det kan ta lång tid att förstå hur det fungerar. En kille som hälsade på efter flera år berättade om ett tillfälle då han skulle köpa en påse tomater. När han kom till kassan visade det sig att påsen kostade 54 kronor. Han sa: - Jag fick lägga tillbaka dem igen. Men herre gud vad jag åt tomater när jag bodde hos er. Det finns alltså ett behov av tydlighet. Ge ansvar och inte passa upp.

Interventioner kan bland annat förebygga och stoppa mobbing. Informant B understryker:

B: Man får lov att leva sitt liv som man vill men när det kommer till strukturellt förtryck, penalism, mobbing och våld så måste vi vuxna vara mycket tydliga. Om man saknar kunskap så ser man inte vad som kan vara på väg att hända. Personal och ledning behöver kunskap och resurser att använda kunskapen.

Ett subtema som faller under temat struktur har med ekonomiska förutsättningar att göra.

E: För lite resurser och bristande struktur gör det svårare att möta ungdomarna och göra ett bra jobb. Vi vet till exempel att det är viktigt med rörelsefrihet, att resa och uppleva saker är bra för ungdomarnas integration men vi har inte pengar till busskort. Att vi bara har två datorer kan också skapa frustration och konflikter när det blir lång väntetid.

C: Det är viktigt med tid och resurser för att se varje individ samt utrymme för vi-främjande aktiviteter.

B: Utarbetad personal kan leda till stor omsättning på personal vilket varken erbjuder stabilitet inom personalgruppen eller mot ungdomarna.

Om strukturen erbjuder förutsägbarhet/stabilitet, gemenskap, medbestämmande och belastningsbalans kommer den att fånga ungdomen. Så kan temat struktur tolkas genom Antonovskys (2005) teori. Enligt Bronfenbrenner (1979) är individen hela tiden i dynamiskt samspel med föränderliga och förändringsbara omgivningsfaktorer. Strukturerna eller interventionerna i den omedelbara närmiljön, i mötet kan med utgångspunkt i det perspektivet skapa möjligheter genom att just vara föränderliga och förändringsbara utifrån hela det utvecklingsekologiska systemet. Motsättningar och konflikter kan enligt Hejlskov Elvén (2009) bero på att struktur och metoder inte bygger på ungdomarnas verklighet och