”Dom har tagit bort det som var viktigt för oss”
Välbefinnandet hos polisanställda som utreder brott mot barn
Adina Malinen, Becky Nilsson & Emily Sundberg
Vårterminen 2020
Självständigt uppsatsarbete, 15 hp Huvudområde: Kriminologi
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Handledare: Johanna Börrefors
Förord
Vi är tacksamma till alla som hjälpt oss genomföra denna studie. Ett speciellt tack vill vi rikta till intervjudeltagrana som gav oss tid från sina hektiska arbetsdagar för att dela med sig av sina erfarenheter och upplevelser. Vi vill också tacka vår handledare Johanna Börrefors för stödet och engagemanget som hon givit vårt arbete.
Örebro maj 2020
”Dom har tagit bort det som var viktigt för oss” - Välbefinnandet hos polisanställda som utreder brott mot barn
Sammanfattning
Polisanställda, som arbetar med utsatta barn, är en grupp som dagligen utsätts för psykiskt påfrestande situationer som kan påverka deras hälsa. Denna studie syftar således till att undersöka hur barnutredare inom polisen uppfattar sitt välbefinnande. Det föreligger i dagsläget en kunskapslucka i Sverige inom detta studerade område, något som motiverar studiens genomförande. Den aktuella studien genomfördes med djupgående intervjuer där sju polisanställda, som utreder utsatta barn, deltog. En tematisk analys genomfördes på det insamlade materialet där kodord identifierades, som sedan bildade fyra övergripande teman; handledning och hjälp, privatliv, arbetsliv och samarbete. Resultatet visade att deltagarna i studien önskade bättre individuellt stöd. De upplevde även att deras arbete influerade deras privatliv genom olika aspekter, och att arbetsbelastningen medförde att de kände sig otillräckliga. Resultatet visade även att vissa delar i arbetsprocessen uppfattades som mer krävande på deras välbefinnande, men att deras samarbete med organisationen Barnahus underlättade arbetsbelastningen något. Denna studie kunde dra slutsatsen att den individuella handledningen var ett viktigt forum för deltagarna att kunna ventilera i, därför bör den återinföras så som den var förr.
Nyckelord: Utsatta barn, välbefinnande, polisutredare, handledning, privatliv, arbetsprocess
“They have taken what was important to us” - Well-being of police employees investigating child abuse
Abstract
Police employees, who work with abused children, are a group that regularly are exposed to mentally stressful situations that may affect their health. This paper aims to study how child investigators within the police perceive their well-being. Currently, there is a knowledge gap in Sweden within this studied area which motivates the present study. The current study was conducted with in-depth interviews in which seven child investigators participated. A thematic analysis was performed on the collected data and codewords were identified. Four overall themes were determined; guidance and help, private life, working life and cooperation. The results showed that the participants in the present study, wished they had better individual guidance. They also felt that their work influenced their private life, and that the workload meant that they felt inadequate at doing their jobs. The results also showed that certain parts of the work process were perceived as more demanding on their well-being, but that their cooperation with the organisation “Barnahus” eased the workload somewhat. This study could draw the conclusion that the individual guidance was an important platform for the participants to be able to ventilate, therefore it should be reinstated as it was before.
Keywords: Abused children, wellbeing, police investigators, guidance, private life, work process
Innehållsförteckning
Välbefinnandet hos polisanställda som utreder brott mot barn ... 1
Polisen som myndighet ... 1
Att utreda fall som rör utsatta barn ... 2
Välbefinnandet hos barnutredare ... 3
Teoretisk förankring ... 6
Sammanfattning av litteratur och teori ... 7
Syfte och frågeställning ... 8
Metod ... 8
Material ... 9
Procedur ... 10
Etik ... 11
Analysmetod ... 12
Resultat & Analys ... 13
Tema 1 - Handledning och hjälp... 14
Tema 2 - Privatlivet ... 17 Tema 3 - Arbetslivet ... 20 Tema 4 - Samarbete ... 23 Diskussion... 24 Handledning och hjälp ... 24 Privatlivet ... 25 Arbetslivet ... 27 Samarbete... 28
Styrkor och svagheter ... 29
Implikationer och framtida forskning ... 29
Sammanfattning ... 30
Välbefinnandet hos polisanställda som utreder brott mot barn
Polisens huvudsakliga uppgift är att motverka och klara upp brott i samhället (Polisen, 2018). I sitt arbete exponeras polisanställda lätt för situationer som kan påverka deras välbefinnande, där psykiskt krävande jobb kan predicera dåligt mående och sämre arbetsprestationer
(Hansson, Hurtig, Lauritz & Padyab, 2017). Polisanställdas mentala hälsa är av vikt att studera då deras mående speglar hur de vardagligen hanterar sina huvudsakliga
arbetsuppgifter. Studier har funnit att poliser exponeras för trauma och psykisk påfrestning i mycket högre grad än den generella befolkningen (Bell & Eski, 2016). Detta kan i sin tur leda till svårigheter som kan bidra till stress, depression, ångest och självmordstankar (1177-vårdguiden, 2018; Bell & Eski, 2016). I jämförelse med den generella befolkningen utsätts poliser för psykisk ohälsa i minst fyra gånger högre grad, vilket är en prevalens på ungefär 13% (Bell & Eski, 2016). Med grund i vad tidigare forskning lyfter kring polisanställdas psykiska hälsa, syftar denna studie till att undersöka hur barnutredare inom polisen i Sverige uppfattar sitt välbefinnande.
Då polisanställda är den centrala aktören för att just utreda och motverka alla typer av brott i samhället, blir de exponerade för många typer av individer som kan tänkas behöva hjälp (Hansson, m.fl., 2017). Utsatta individer vänder sig ofta till just polismyndigheten för att få hjälp och stöd, där polisens anställda ofta måste fatta svåra beslut i väldigt tuffa situationer. Bland de individer som polisanställda möter dagligen, finner vi bland annat barn i utsatta situationer (Polisen, 2020e), som drabbas för vad som kan anses vara de mest psykiskt krävande typerna av brott att utreda (Ahren, Sadler, Lamb & Gariglietti, 2017). Enligt
forskning har arbetet med utsatta barn samt utredningar av dessa visat sig ha en stark koppling till stora mängder stress, och även psykisk ohälsa bland individer inom polisen (Ahren, m.fl., 2017; Powell & Tomyn, 2011). Även traumarelaterade symptom, så som rädsla, stress och att undvika sociala sammanhang, kan kopplas till arbetet med utsatta barn (Powell & Tomyn, 2011).
Polisen som myndighet
Polismyndigheten är en förvaltningsmyndighet som leds av en rikspolischef (Polisen, 2019a; Regeringskansliet, u.å.). Myndigheten ansvarar för alla sveriges poliser, och består utav sju polisregioner. Polismyndighetens mål är att säkerställa att rättstrygghet och rättssäkerhet upprätthålls i samhället och att genom detta garantera att alla får den hjälp de behöver
(Polisen, 2019b). Den huvudsakliga uppgiften som myndigheten har är att motverka och klara upp brott i samhället, men också att se till att svensk lag följs (Polisen, 2018). Polisens
arbetsuppgifter kan innefatta service, brottsutredningar och brottsförebyggande arbeten (Polisen, 2019a). Inom polismyndigheten finns exempelvis specifika utredningsgrupper som behandlar specifika typer av brottsutredningar, där kategorin barnutredare bland annat förekommer (Polisen, 2020d). Dessa utredare har en ökad kompetens för att utreda specifika typer av brott, och blir utbildade inom sitt ämne. Barnutredare får exempelvis genom sin utbildning erfarenheter som hjälper dem att bemöta barn på ett professionellt sätt. Under barnutredningar samverkar andra aktörer och myndigheter med polisen för att mer effektivt kunna hjälpa de unga som utsatts, där exempelvis organisationen Barnahus inkluderas, som skräddarsyr sitt arbetssätt utefter barn och ungas behov. Barnahus tar emot och hjälper alla barn som misstänks ha utsatts för misshandel eller sexuella övergrepp i Sverige (Polisen, 2020a).
Att utreda fall som rör utsatta barn
Denna studie definierar utsatta barn som; barn som blivit utsatta för våldsbrott eller sexuella övergrepp, eftersom det framförallt är dessa två brottstyper som drabbar dem i störst grad (Polisen, 2020c). Enligt forskning anses dessutom dessa två typerna av brott vara bland de mest stressfulla brotten att handskas med, som polisanställd (Ahren, m.fl., 2017). För att räknas som barn ska individen vara arton år eller yngre, i enlighet med vilka individer som har rätt att vända sig till barnutredare för att få hjälp och stöd (Brottsoffermyndigheten, 2018).
Enligt barnkonventionen går det att utläsa att varje barn oavsett ålder, religion eller kön ska bli skyddade mot alla typer av våld, både fysiskt och psykiskt, samt sexuella övergrepp (Barnombudsmannen, u.å.). Barnkonventionen understryker att både familjen och staten bär ett ansvar för att barnens rättigheter respekteras. Det är vanligt förekommande vid sexualbrott och misshandel mot barn att det är en närstående som utsätter barnet, detta blir problematiskt då det kan medföra att de inte vågar eller har möjlighet att anmäla brottet (Polisen, 2020c). Under 2018 blev omkring 24 000 barn utsatta för misshandel i Sverige (Brottsförebyggande rådet [Brå], 2019), men det är dock svårt att fastställa exakt hur många som utsätts på grund utav det stora mörkertalet, alltså antalet oanmälda brott, som råder (Brå, 2019; Rädda barnen, 2016; Polisen, 2020c). Sexuella övergrepp är även ett vanligt förekommande brott som barn utsätts för i Sverige, där det är uppmätt att omkring 20% av alla barn i landet tros ha blivit utsatta för detta brott någon gång (Rädda barnen, 2016). Det är dock beräknat att enbart omkring en tiondel av dessa faktiskt anmäls. Detta beror bland annat på att barn ofta har en begränsad förmåga eller kunskap att själva anmäla eller förhindra brotten, därmed blir de beroende av att få hjälp av individer i sin omgivning (Brå, 2019; Rädda barnen, 2016).
I Sverige finns det ett samarbete kallat Barnahus som syftar till att göra rättsprocessen mindre påtaglig för utsatta barn (Polisen, 2020b). I samarbetet ingår polis, socialtjänst, rättsläkare och barnpsykiatri (Brottsoffermyndigheten, 2018). Barnahus strävar efter att geografiskt samla de olika aktörerna för att effektivisera och underlätta utredningsprocessen, då barnen endast behöver åka till en plats. Då ett barn ska genomgå en utredningsprocess i Sverige vidtas alltså åtgärder för att minska en fortsatt traumatisering hos barnet på grund av utredningen (Polisen, 2020e). Polisens förundersökning får till exempel inte ta längre än tre månader och förhör ska hållas inom två veckor (Polisen, 2020e; Åklagarmyndigheten, 2019).
En hög arbetsbelastning och att ständigt få nya tilldelade fall kan bidra med svårigheter i att avsluta redan pågående fall (Wright, Powell & Ridge, 2006). Detta kan bidra till stress bland utredarna, då de inte kan ge samtliga fall samma kvalité. Det finns även, på grund av detta, mindre tid tillgänglig för utbildning och stöd vid behov. Vidare kan den höga
arbetsbelastningen bidra till sömnsvårigheter och utmattningssyndrom (Mceachern, Dennis, Jackson & Jindal-Snape, 2019). Denna belastning kan leda till ett förändrat beteende hos individer, då de lätt kan börja agera på så sätt att de psykiskt försöker skydda sig själva gentemot sekundär traumatisering (Hensel, Ruiz, Finney & Dewa, 2015; Mceachern, m.fl. 2019). Med sekundär traumatisering menas att en individ traumatiseras av den stress som uppkommer av att hjälpa en utsatt och redan traumatiserad person (Figley, 1995).
Arbetsbelastningen kan även bidra till en känsla av otillräcklighet hos polisanställda (Mceachern, m.fl. 2019).
Polisanställda har i tidigare forskning angett att arbetet med utsatta barn är både emotionellt och fysiskt ansträngande, vilket medför att det är svårt att se de goda följderna i arbetet de genomför (Mceachern, m.fl. 2019). De vanliga arbetsuppgifterna blir svåra att utföra på grund av att de förlorar förmågan att upptäcka de små detaljerna som kan anses vara viktiga i utredningen. Den emotionella ansträngningen är mest påtaglig i början, då mer erfarenhet kan leda till bättre kontroll över sina känslor. Poliser som utreder utsatta barn är trots detta, generellt nöjda med sitt arbete, då de känner att de gör en skillnad för barnen som de utreder (Wright, Powell & Ridge, 2006). De påverkas inte negativt av sin roll som
utredare, utan det är arbetsuppgifterna som bidrar till ett sämre välbefinnande.
Välbefinnandet hos barnutredare
De arbetsuppgifter som rör utsatta barn kan påverka den fysiska och psykiska hälsan hos poliser (Ahren, m.fl., 2017). Detta på grund utav den långvariga exponeringen av olika emotioner såsom stress, frustration och utmattning, som kan uppkomma under en vanlig
arbetsdag som utredare. Det är vanligt förekommande att de polisanställda lägger ett större fokus på de barn som de möter under en dag istället för att fokusera på sina egna behov. Genom detta kan deras egna välbefinnande lida till följd av det fokus som de istället väljer att lägga på sina jobb. I linje med vad tidigare forskning lyfter då de undersöker polisers mående går begreppet “well-being” att utläsas. Well-being berör den mentala hälsan hos deltagarna, och handlar främst om hur poliserna kan handskas med stressfulla och psykiskt krävande situationer. Begreppet well-being har direkt översatts från engelska till det svenska ordet välbefinnande. I denna studie avses med begreppet välbefinnande en känsla av att må bra, samt hur deltagarna anser att deras upplevelser och känslor på jobbet kan balanseras med deras liv utanför arbetet (Ahren, m.fl., 2017).
Välbefinnandet hos polisanställda påverkas av de arbetsuppgifter de vardagligen hanterar samt de miljöer de befinner sig i (Ahren, m.fl., 2017; Hansson, m.fl., 2017; Birch, Vickers, Kennedy & Galovic, 2017). Tidigare forskning har påvisat att det finns ett samband mellan välbefinnande och den arbetsplats en person jobbar på (Birch, Vickers, Kennedy & Galovic, 2017). Vidare påverkas många yrkeskategorier negativt av vissa arbetsuppgifter de anställda tilldelas, däribland finner vi individer anställda på polismyndigheten, vars
välbefinnande påverkas av att utreda fall som rör utsatta barn (Mceachern, m.fl. 2019; Turgoose, Glover, Barner & Maddox, 2017; Wright, Powell & Ridge, 2006). Polisanställda utsätts för flertalet stressiga situationer, såsom psykiskt påfrestande bevismaterial och hög arbetsbelastning, under en vanlig arbetsdag (Wright, Powell & Ridge, 2006). Under pressen att utredningen ska bli klar fort, för barnets bästa, bortprioriteras polisens välbefinnande. De blir då utsatta för stress och får inte heller hjälp att bearbeta traumatiska utredningsmaterial som de möter i sitt yrke. Vanligt förekommande är att de även, på grund av sina
arbetsuppgifter, kan känna sig otillräckliga. Detta bidrar till att de tar med sig sina
arbetsuppgifter hem och fortsätter utredningen efter arbetsdagens slut, något som leder till att deras egna hälsa lätt blir bortglömd. Denna stora börda har bland annat bevisats leda till allvarliga sömnproblem (Ahern, m.fl., 2017; Wright, Powell & Ridge, 2006).
Polisers välbefinnande påverkas av utredningsprocessens alla delar (Ahern, m.fl., 2017) och de kan påverkas både positivt och negativt (Wright, Powell & Ridge, 2006). Vid de tillfällen då barn får återberätta om de brott de utsatts för, påverkas polisers välmående generellt sett i en negativ riktning. Vidare kan även arbetsuppgifter så som kriminaltekniska intervjuer och insamling av bevis bidra till ett sämre välbefinnande hos barnutredare. Detta på grund av att de återupplever barnens trauma och, i och med sina arbetsuppgifter, tvingas lägga fullt fokus på barnens behov framför sina egna.
Det är vanligt att polisanställda får genomgå fysiska kontroller, där syn, puls och hörsel undersöks för att säkerställa en god hälsa, men lika vanligt förekommande är det inte att undersöka deras psykiska mående (Tehrani, 2018). De utredare som under en längre tid utsätts för traumatiska utredningsmaterial, som de inte får professionell hjälp att bearbeta, löper större risk att utsättas för utbrändhet (Turgoose, m.fl., 2017). Det är viktigt att arbeta med såväl de kortsiktiga effekterna som de långsiktiga, som kan komma av arbetet, för att minska den psykiska påfrestningen. Vidare riskerar polisanställda även att utsättas för stress, rädsla, sömnproblematik, depression och ångest (Tehrani, 2018). En arbetsuppgift som kan bidra till dessa typer av symptom är att samarbeta med andra aktörer i utredningsprocessen som rör utsatta barn (Wright, Powell & Ridge, 2006). Detta då det lätt kan uppkomma
konflikter mellan de olika aktörerna. Likväl kan dock ett samarbete fungera som en mekanism för att minska den stress som utredarna upplever. Detta då det ger möjligheten för olika myndigheter att dela information med varandra, vilket i sin tur kan underlätta
utredningsprocessen markant. Att aktörer samarbetar nära varandra, geografiskt, leder även detta till ett mer effektivt arbete och fungerar därigenom som en mekanism för att minska den potentiella stressen som kan uppkomma.
Utöver påverkan på välbefinnandet kan arbetet med utsatta barn även påverka
utredarnas privatliv (Durin, Sener, Esin, Anci & Yalin, 2014). Den upplevda känslan av rädsla för brott kan påverka hur de agerar mot sina egna barn. På grund av deras arbete tillämpar de vanligen en annorlunda uppfostringsstrategi jämfört med andra föräldrar, där de ofta genom många regler blir mer auktoritära och strikta. Denna typ av uppfostringstrategi syftar till att hålla barnen borta från situationer där de kan utsättas för potentiell fara.
Den huvudsakliga mekanismen som är effektiv för att upprätthålla ett gott mående är genom internt psykiskt stöd (Wright, Powell & Ridge, 2006). Att som utredare få genomgå kostnadsfri behandling under arbetstid kan bidra till att lättare kunna hantera stress och förbättra välbefinnandet. Andra mekanismer som används inom polisen, för att underlätta stressen, är att använda humor under arbetsdagen. Att se över antalet uppklarade fall kan även vara fördelaktigt, för att se nyttan med det hårda arbetet (Birch, Vickers, Kennedy & Galovic 2017; Wright, Powell & Ridge, 2006).
Utredare som arbetar med utsatta barn är alla unika på det sätt att de påverkas olika av arbetsprocessen (Powell & Tomyn, 2011). Tidigare forskning har identifierat att poliser tillhör de som i mindre grad söker hjälp för de problem som påverkar deras välbefinnande. En
förklaring till detta är den machokultur som existerar inom polismyndigheter (Bell & Eski, 2016). Det existerar en skepsis till att psykisk ohälsa är ett problem och det finns en rädsla att
öppna upp och berätta för sina kollegor om sitt mående. En brist på utbildning och kunskap bidrar till att poliser i lägre utsträckning öppnar upp om sitt välbefinnande samt söker hjälp för det. Det är dessutom ofta polisanställda som får mindre stöd och utbildning för att hantera de fall de stöter på vardagligen (Powell & Tomyn, 2011). På grund av att alla individer påverkas olika av arbetsprocessen behöver behandlingen och stödet som erbjuds till polisanställda, under och efter utredningsprocessen, individanpassas. Detta eftersom varje individ har olika behov, och “one-size fits all” metoden inte är anpassningsbar. Det finns en mängd olika faktorer som kan påverka individer på olika sätt, vilket styrker vikten av att poliser behöver få hjälp och stöd anpassat efter deras egna behov.
Teoretisk förankring
Individer som arbetar med att utreda fall som rör utsatta barn blir ofta utsatta för
traumarelaterade symptom, såsom rädsla, stress och undvikandet av sociala sammanhang, på grund utav arbetsuppgifterna de genomför (Powell & Tomyn, 2011). Ett trauma uppkommer genom en yttre påverkan på människokroppen och kan vara såväl fysisk som psykisk
(Nationalencyklopedin, u.å.). Ett psykiskt trauma uppkommer ofta till följd av en katastrof-relaterad upplevelse i individens liv och kan bli väldigt problematisk om det inte bearbetas. I det vardagliga arbetet stöter vissa yrkeskategorier, såsom barnutredare, på barn som blivit utsatta för tidigare eller nuvarande trauma (Osofsky, Putnam & Lederman, 2008). Detta kan medföra att utredarna i sin tur blir påverkade av barnets känslor och genom detta blir
sekundärt traumatiserade.
Sekundär traumatisering. En människas psykiska mående kan bidra till att andra individer i dennes närhet också påverkas psykiskt (Osofsky, Putnam & Lederman, 2008). Detta fenomen kallas för sekundär traumatisering och definieras som den stress som kommer utav att hjälpa eller försöka hjälpa en utsatt traumatiserad person (Figley, 1995). Känslor, såsom rädsla eller stress, som den utsatte återberättar, tas upp av och påverkar individer i den utsattes närhet (Valent, 1995). Genom detta blir dessa individer sekundärt traumatiserade. Många av de symptom som uppkommer med sekundär traumatisering kan liknas med posttraumatiskt stressyndrom [PTSD]. PTSD drabbar de individer som varit med om eller vittnat till traumatiska händelser i livet (1177-vårdguiden, 2018). Att få upprepade minnen av händelsen är vanligt förekommande, där individen återupplever händelsen om och om igen. Dessa, så kallade, flashbacks kan bland annat leda till stress, ångest, huvudvärk,
självmordstankar och högt blodtryck. Att ha blivit utsatt för eller bevittnat exempelvis vålds- och sexualbrott, kan leda till dessa typer av symptom. Skillnaden mellan sekundär
traumatisering och PTSD är att individer vid sekundär traumatisering påverkas av blotta tanken att någon annan är utsatt för en traumatisk händelse, istället för att själv ha blivit utsatt (Amy-Kate, Draycott & Andrews, 2018; Figley, 1995).
Det som gör personer, som arbetar med trauma, mer sårbara för sekundär traumatisering är den höga arbetsbelastningen, att i stor utsträckning möta utsatta under arbetsdagen och bristen på stöd (Hensel, Ruiz, Finney & Dewa, 2015). Stöd är av vikt på arbetet i form av professionell hjälp och kollegor, och i det privata livet i form av familj och vänner. Den höga arbetsbelastningen kan även bidra till att den som riskerar att utsättas för sekundär
traumatisering, förändrar sitt vardagliga beteendemönster för att psykiskt försöka skydda sig själv (Mceachern, m.fl., 2019). Tecken på sekundär traumatisering innefattar bland annat sömnsvårigheter, att undvika aktiviteter eller situationer, att undvika social kontakt och att ta avstånd från andra (Figley, 1995). Individer kan även bli paranoida på grund av deras
arbetsuppgifter.
Sammanfattning av litteratur och teori
Polismyndigheten arbetar dagligen med att motverka och klara upp brott i samhället (Polisen, 2018). Genom sitt arbete exponeras polisanställda ofta för psykiskt krävande situationer som enligt forskning kan bidra till ett dåligt välbefinnande och sämre arbetsprestationer (Ahren, m.fl., 2017; Hansson, m.fl., 2017; Mceachern, m.fl. 2019; Wright, Powell & Ridge, 2006). Detta påverkas av deras arbetsmiljö och arbetsuppgifter. Enligt forskning anses
misshandelsfall och sexuella övergrepp vara de två mest stressfulla brottstyperna att hantera som polisanställd (Ahren, m.fl., 2017) och att arbeta med utsatta barn anses vara både fysiskt och psykiskt krävande (Mceachern, m.fl. 2019). Tidigare forskning har även identifierat att de arbetsförhållanden som polisanställda har påverkar deras välbefinnande och hur de hanterar sina arbetsuppgifter, där det krävs hårt arbete för att bibehålla den höga kvalitén på denna typ av utredningar (Ahren, m.fl., 2017; Mceachern, m.fl. 2019; Wright, Powell & Ridge, 2006). Symptom såsom stress, rädsla, depression och ångest har identifierats som faktorer som kan påverka välbefinnandet (Tehrani, 2018), men det finns metoder som polisanställda själva tillämpar för att hantera detta (Birch, Vickers, Kennedy & Galovic 2017; Wright, Powell & Ridge, 2006). Det krävs dock ytterligare professionell hjälp för att de på ett korrekt sätt ska kunna bearbeta vad de möter under arbetstid. Att samarbeta med andra brottsförebyggande aktörer, under utredningsprocessen, har enligt tidigare forskning påvisats både kunna bidra till och motverka stress bland polisanställda (Wright, Powell & Ridge, 2006).
Genom sitt arbete möter utredare inom polisen vardagligen individer som utsätts för traumatiska händelser (Osofsky, Putnam & Lederman, 2008). Dessa individers psykiska mående kan bidra till att polisanställda återupplever utsatta individers trauma. Detta kallas för sekundär traumatisering (Figley, 1995). Personer som arbetar med individer utsatta för trauma har ofta en större arbetsbelastning vilket gör dem mer sårbara för sekundär traumatisering (Hensel, Ruiz, Finney & Dewa, 2015).
Den aktuella studien. Den aktuella studien utgjordes av en kvalitativ metod, då syftet var att undersöka det upplevda välbefinnandet hos en arbetsgrupp som arbetar med att utreda utsatta barn. Denna metod var fördelaktig då upplevelser och känslor skulle undersökas hos deltagarna (Yin, 2013). Studien genomfördes genom djupgående intervjuer för att få en större inblick till vad deltagarna hade för upplevelser, där de själva fick återberätta sina
livserfarenheter.
Syfte och frågeställning
Tidigare internationell forskning pekar på att poliser inte får den rätta hjälpen för att hantera de känslor de upplever under arbetsprocessen (Powell & Tomyn, 2011). Det föreligger i dagsläget en kunskapslucka över hur detta ser ut bland svenska polisanställda, som utreder utsatta barn. Detta arbete motiveras av att undersöka om polisanställda i Sverige faktiskt får den hjälp de behöver i relation till deras vardagliga arbete.
Denna studie syftar således till att undersöka hur barnutredare inom polisen uppfattar sitt välbefinnande. Vidare har studien följande frågeställningar:
• Hur upplever barnutredare inom polisen den hjälp som erbjuds genom arbetet alternativt den hjälp de själva tillämpar?
• Upplever barnutredare att deras privatliv påverkas av deras arbete? I sådant fall, hur då?
• Hur upplever barnutredare inom polisen arbetsprocessen och den eventuella arbetsbelastningen?
• Hur upplever barnutredare inom polisen samarbetet med andra aktörer?
Metod
Studien utgjordes av en kvalitativ ansats, där icke-numeriska data kunde samlas in och tolkas (Yin, 2013). En kvalitativ ansats är bäst lämpad för denna studie, då studien syftar till att undersöka barnutredares känslor och upplevelser kring deras välbefinnande. Detta med en utgångspunkt i att deltagarna fritt skulle kunna redogöra för sina upplevelser genom
djupintervjuer. Studien utfördes med ett induktivt tillvägagångssätt. Ett induktivt
tillvägagångssätt innebär att tidigare begrepp och teorier inte kommer styra insamlingen av data, istället kommer den insamlade datan leda till begrepp och teman. Således bidrog detta tillvägagångssätt till att insamlingen av datan skedde neutralt och att forskarnas förkunskaper påverkade insamlingen i så liten mån som möjligt.
Deltagare
Studien utgjordes av sju polisanställda utredare från samma arbetsgrupp som arbetade inom området utsatta barn, i en svensk medelstor stad. Deras främsta uppgift inom polisen var att förhöra barn som blivit utsatta för olika typer av brott. Deltagarna hade alla jobbat mellan två och tio år med utsatta barn, när intervjuerna genomfördes. Studien hade inga bortfall.
Studiens deltagare valdes ut genom ett avsiktligt urval (Yin, 2013). Denna
urvalsmetod kan vara fördelaktig då de utvalda deltagarna ansågs kunna bidra med den mest relevanta informationen för det studien syftade till. De inklusionskriterier som fanns för att få delta i denna studie var att individerna var utredare anställda av polismyndigheten, samt att de under åtminstone ett års tid arbetat med utsatta barn. Detta eftersom det ökade risken att utredarna eventuellt hade exponerats för såväl kortsiktiga som långsiktiga riskfaktorer. Dessutom kunde det antas att deltagarna efter ett års tid var insatta i sina arbetsuppgifter. I urvalsprocessen togs den första kontakten med gruppchefen för den arbetsgruppen som rör utsatta barn i den valda staden. Gruppchefen hänvisade sedan vidare till de individer som arbetade inom denna grupp, som således utgjorde det totala urvalet till denna studie. Dessa individer kontaktades på mail för att informeras om studiens syfte samt för att boka
intervjutider.
Material
Deltagarna i studien intervjuades med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide, som bestod utav en övergripande fråga, som löd; “Upplever du att dina arbetsuppgifter, som berör utsatta barn, påverkar ditt mående? Om ja, hur? Om nej, varför inte?” (se Bilaga 1). Dessutomkunde eventuella följdfrågor ställas till deltagarna, dessa varierade dock beroende på vilka svar som uppkom under intervjuernas gång. Följdfrågorna berörde bland annat privatlivet,
arbetsprocessen, arbetsbördan samt samarbetet med andra aktörer. Potentiella följdfrågor kunde vara “Finns det någon del i utredningsprocessen som du upplever har mer påverkan på ditt mående? I så fall, vilken?” och “Upplever du att samarbetet med Barnahus påverkar ditt välbefinnande?”. Intervjuguiden användes i syfte att underlätta hanteringen av det insamlade
materialet (Yin, 2013). På så sätt kunde det säkerställas att varje intervjudeltagare fick samma frågor. Genom en intervjuguide säkerställdes även att varje intervjutillfälle följde en röd tråd. Denna studie avsåg att undersöka en arbetsgrupp med endast sju utredare, således togs beslutet att ingen pilotstudie skulle genomföras då detta skulle innebära mindre material att inkludera i studien. Nackdelen med att inte genomföra en pilotstudie är att eventuella
justeringar inte kan genomföras innan insamling av materialet, vilket kan medföra att viktiga aspekter inte blir berörda eller att intervjuguiden innehåller frågor som inte kan besvaras av deltagarna (Seidman, 2006). Den första intervjun fungerade som ett test till hur väl
intervjuguiden kunde besvaras av deltagarna. Den första intervjudeltagaren i den aktuella studien kunde besvara samtliga frågor i intervjuguiden med uttömmande svar, således genererade den första intervjun ingen anledning att förändra intervjuguiden.
Frågorna framställdes på så sätt att de inte skulle vara ledande, detta för att undvika att styra deltagaren mot ett visst svar. Vidare framställdes frågorna på så sätt att deltagaren med enkelhet kunde återberätta sin uppfattning om det studerade ämnet med egna ord. Frågorna i denna studie berörde deltagarnas uppfattning kring studiens syfte; hur barnutredare inom polisen uppfattar sitt välbefinnande.
Procedur
Datainsamlingen skedde genom semi-strukturerade djupintervjuer. Denna studie genomfördes under samma år som Covid-19 bröt ut i världen, vilket medförde att forskarna ansåg det lämpligt att genomföra intervjuerna över telefon för att minska risken för smittspridning. En vecka innan intervjutillfället skickades ett informationsbrev samt en samtyckesblankett ut till respektive deltagare, för att säkerställa att de tagit del av informationen (se Bilaga 2 & 3). Intervjuerna genomfördes via telefonsamtal, vilket kunde öka risken att en viss del av informationen inte kom fram som den borde (Yin, 2013), därför delades nödvändig information ut i förväg till deltagarna. Under intervjutillfället lästes dessutom
informationsbrevet upp för respektive deltagare, så att de med största möjliga säkerhet tagit del av all information. Deltagarna fick alltså både läsa informationsbrevet själva i lugn och ro inför intervjuerna, och få det uppläst under intervjutillfället. Dessutom fick samtliga deltagare skriva under en samtyckesblankett innan intervjuerna så att de skulle ha tid att signera online, via en PDF, och sedan också ha tid på sig att skicka tillbaka blanketten. Deltagarna lämnade då alltså samtycke till att delta i studien genom att skicka tillbaka blanketten påskriven, dessutom hade varje deltagare möjlighet att samtycka till att samtalet skulle spelas in. Sex deltagare lämnade samtycke till att deras intervju kunde spelas in medan en valde att avstå
från detta. Under det enskilda tillfället antecknades intervjusvaren under tiden intervjun pågick.
Varje intervju genomfördes av en och samma intervjuledare för att säkerställa att alla intervjuer var så enhetliga som möjligt, vilket ökade studiens trovärdighet. Ytterligare en person deltog vid intervjutillfället för att kunna ta anteckningar och spela in samtalet, om deltagaren godkände detta. Anledningen till att en extra individ tillkom, tillsammans med intervjuledaren, var för att inte gå miste om viktiga detaljer. Intervjuerna varade mellan 25–40 minuter, där en inledande större fråga först ställdes till varje deltagare. Efter den första frågan fick deltagarna olika följdfrågor, anpassade efter deras tidigare svar, för att säkerställa att de fått utveckla sina svar så mycket som möjligt. Det fanns även möjlighet för deltagarna att i slutet av intervjun lägga till övriga kommentarer som de kände att de ville lyfta. Detta bidrog till att deltagarna fritt fick möjlighet att lyfta vad de ansåg väsentligt med deras arbete som tidigare inte blivit berört. Efter att intervjuerna genomförts transkriberades dessa och lästes sedan igenom, innan en analys kunde genomföras.
Etik
Deltagarna i studien kunde genom informationsbrevet och samtyckesblanketten informeras om de fyra etiska huvudprinciperna (Vetenskapsrådet, 2017). De fyra etiska huvudprinciperna är; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Dessa fyra principer berör bland annat individernas frivilliga deltagande och att de själva får avgöra hur, när eller om de vill medverka i studien. Det är även viktigt att deltagarna får ta del av nödvändig och vital information, detta gjordes bland annat genom informationsbrevet som delades ut och lästes upp för varje deltagare. Deltagarna fick därigenom information kring vad syftet med deras medverkan innebar samt om hur deras uppgifter skulle hanteras. Vidare nämndes även att materialet enbart skulle användas i studiens syfte, något som även detta lyfts i de fyra etiska huvudkraven. Dessutom berörde informationsbrevet och
samtyckesblanketten hur uppgifter som potentiellt kan identifiera dem skulle hanteras, detta i enlighet med dataskyddsförordningen [GDPR], vilket innebar att deras uppgifter skulle behandlas konfidentiellt under hela studiens gång. Inspelningarna har genomförts med en ljudinspelare som inte är kopplad till internet, för att minska risken för att materialet
omedvetet sprids, och materialet har sedan sparats på en lösenordsskyddad extern hårddisk. Vidare har samtliga transkriberingar sparats på samma externa hårddisk, och har således endast varit lokaliserat på en plats för att garantera varsamheten med materialet.
Andra etiska överväganden lyftes även innan studiens genomförande, såsom att det kan anses vara ett känsligt ämne att studera individers psykiska välbefinnande i relation till deras jobb. På grund av detta fick deltagarna ta del av informationsbrevet en vecka innan intervjutillfället för att vara medvetna om vad studien innebär samt vilka ämnen som skulle kunna komma att beröras. Deltagarna hade restriktioner från arbetsgivaren om att de inte fick genomföra videosamtal vilket togs i beaktning, på grund av detta användes endast telefonsamtal som plattform för intervjuerna. Vidare ställdes inga frågor som berörde enskilda fall, då det inte ansågs relevant för studiens syfte.
Nyttan med studien, och det den kan komma att bidra med, övervägde den risk som potentiellt skulle kunna uppkomma på grund utav det som framkom under intervjuerna. Polisen fungerar som en stöttepelare under svåra stunder i bland annat utsatta barns liv, det är därför viktigt att även deras mående tas i beaktning. En bättre uppfattning om barnutredares välbefinnande kan motivera relevanta framtida implikationer, som syftar till att bibehålla ett bra välbefinnande.
GDPR. GDPR är dataskyddsregler som fastställts av Europeiska unionen [EU] för att säkerställa att enskildas grundläggande fri- och rättigheter samt personuppgifter skyddas (Datainspektionen, u.å.). Med personuppgifter avses de uppgifter som gör en fysisk person identifierbar. Denna studie har endast samlat in personuppgifter som rör deltagarnas
nuvarande arbetsplats samt hur länge de har arbetat där, då detta är kriterier som är avgörande för att få delta i studien. Studien har strävat efter att endast ta in väsentliga uppgifter samt uppgifter som beskriver deltagarnas identitet så lite som möjligt, alltså samlades inte deltagarnas kön, namn eller exakta ålder in i studien. För att öka konfidentialiteten har
deltagarna slumpmässigt tilldelats en bokstav då de ska citeras. I denna studie berörs uppgifter som kan anses känsliga då de lyfter deltagarnas välbefinnande. Detta anses dock vara
information som inte kan sammanlänkas till specifika individer och dessa uppgifter anses därigenom vara accepterade att använda till studiens ändamål.
Analysmetod
I denna studie utgjordes analysen av en tematisk analys. En tematisk analys används inom kvalitativ metod för att identifiera och analysera koder som framkommer från materialet (Clarke & Braun, 2016). Koderna sätts sedan ihop för att skapa teman som knyter an till studiens syfte. I tabellen nedan går ett exempel att utläsas över hur kodningen i denna studie gick till (se Tabell 1).
Tabell 1.
Förslag på hur kodningen i den tematiska analysen genomförts.
I ett första skede i den aktuella studien transkriberades det insamlade materialet ordagrant, för att säkerställa att det deltagarna sade verkligen kom fram. Transkriberingen genomfördes av andra individer än intervjuledaren för att säkerställa att det skedde på ett sådant objektivt sätt som möjligt. Det transkriberade materialet lästes sedan igenom av samtliga forskare för att se över att materialet var i enlighet med vad som sades under intervjutillfällena. Genom att läsa igenom varje transkribering kunde dessutom varje forskare känna sig familjär med
materialet, något som kunde underlätta för analysen vid ett senare skede. Under denna process markerade även forskarna separat intressanta och viktiga delar, så kallade meningsbärande enheter, som kunde bilda potentiella koder och teman i slutskedet av analysen. Genom att separat identifiera koder ökade interbedömarreliabiliteten, då detta tillvägagångssätt säkerställde att forskarna oberoende av varandra hade tolkat materialet på samma sätt (Silverman, 2014). För att effektivisera arbetet samlades alla transkriberingar in i ett och samma dokument, detta gjorde materialet lättillgängligt för forskarna men det säkerställde också att materialet enbart fanns lokaliserat på en enda plats. Det transkriberade materialet gjordes om till koder, dessa kunde sedan grupperas ihop och sammanställas till olika
subteman. Efter detta var genomfört kunde olika teman skapas, utifrån det kodade materialet, och resultaten kunde presenteras.
Resultat & Analys
Syftet med studien var att undersöka hur barnutredare inom polisen uppfattar sitt
välbefinnande. Genom det insamlade materialet framställdes koder som sedan kunde placeras in under fyra övergripande teman, varav tre av dem inkluderade flera olika subteman. De framtagna temana från denna studie gick alla in under de fyra respektive frågeställningarna och kunde genom detta samlas in under begreppet välbefinnande. De identifierade temana är;
handledning och hjälp, privata livet, arbetslivet och samarbete. Nedan följer en tabell över den tematiska analysen och kodningen för denna studie (se Tabell 2.).
Tabell 2.
Tematisk analys och kodning från det insamlade materialet.
Tema 1 - Handledning och hjälp
Temat handledning och hjälp berör arbetsgruppens uppfattning om den handledning och hjälp som de har rätt till genom arbetet eller som de själva tillämpar med hjälp av kollegor. Det blev tydligt genom intervjuerna att handledning och hjälp var väsentligt för utredarna, dock kunde detta tillämpas på olika sätt. Detta temat delades in i tre subteman; grupphandledning,
individuell handling och arbetsgruppen.
Grupphandledning. Grupphandledningen är delvis den hjälp som utredarna för tillfället får tillgång till. Denna handledning är generell och handlar främst om
gruppdynamiken, där deltagarna vanligen samtalar om hur gruppen fungerar i
utredningsprocessen. För det mesta upplevde deltagarna att diskussionerna som fördes under grupphandledningarna var arbetsfokuserade och generellt berörde specifika case. Under dessa
handledningar berördes alltså utredningar som de arbetat med under veckorna, där de kunde ge feedback till varandra. Under denna handledning har det även funnits rum att öppna upp och lyfta personliga saker, något som deltagarna inte var helt bekväma med. Deltagarna uttryckte att grupphandledningarna inte kändes som det rätta forumet att lyfta deras egna välbefinnande, vilket ledde till att de ofta var reserverade och tillbakahållande under
handledningstillfällena.Deltagarna var alla överens om att den gemensamma handledningen fungerade bra men att det fanns en frånvaro av ett forum där de kunde öppna upp ordentligt. De kände att de behövde en plats som kunde fungera som en ventil och de var överens om att den individuella handledningen var saknad. Deltagare F menade att: “Vi har ju haft
individuell handledning och det är ju verkligen en stor brist att vi har blivit av med det”. Individuell handledning. Utredarna som arbetar med utsatta barn har i dagsläget möjlighet till individuell handledning, men det fungerar inte på samma sätt som det gjorde för ungefär ett år sedan där de veckovis fick möjlighet till stöd. Den tidigare individuella
handledningen har på grund av ekonomiska skäl omarbetats. Enligt deltagarna själva handlade det om en upphandling som gjorts på myndigheten, som bidrog till att den omtyckta
individuella handledningen omarbetades till det sämre. De hade själva inte velat byta utan uttryckte snarare att det var myndighetsbeslut som de själva inte kunde styra över.Bland annat uppgav deltagare C: “Dom har tagit bort det som var viktigt för oss”.
Tidigare år gick den individuella handledningen till på så sätt att en psykolog befann sig på deras arbetsplats en dag i veckan, där de fick skriva upp sig på ett schema om det kändes behövligt att samtala. Eftersom denna handledning återkom varje vecka fanns det möjligheter för utredarna att söka hjälp när de själva kände behov av det. Arbetsgruppen berättade att de också kunde lyfta händelser och situationer i deras privatliv som påverkat deras
välbefinnande, dessa kunde exempelvis vara dispyter med en närstående eller problem i en relation. Denna psykolog var densamma för både grupphandledning och den individuella handledning, något deltagarna uppfattade som värdefullt för en bättre och mer sammansvetsad relation där de kunde diskutera återkommande problem. Deltagarna bedömde den tidigare individuella handledning de fått som mycket värdefull. En utav deltagarna beskrev den individuella handledningen på följande sätt:
Vi har ju haft [...] möjlighet att prata med en psykolog. [...] Vi har inte kvar våran individuella handledning just nu, så jag kan nog tycka att det påvisar att det är lite tyngre faktiskt. [...] Man påverkas nog mer än vad man tror och det kanske blir mer påtagligt när man inte har nån att avlasta det på. - Deltagare C
Under dessa tillfällen fick de möjlighet att ventilera om både deras arbetsliv och
privatliv, något som deltagarna såg som värdefullt eftersom dessa ofta influerar varandra. Den individuella handledningen fungerade tidigare som ett bra stöd för att, i en annan miljö, få hjälp att avlasta de betungande fall som utredarna upplevt i sitt vardagliga arbete. Vidare fungerade handledningen på ett förebyggande sätt, där fokus lades både på de kortsiktiga såväl som de långsiktiga aspekterna av välbefinnandet. De fick även övningar som kunde hjälpa dem att hantera sitt välmående, något som deltagarna upplevde som värdefulla hjälpmedel för att handskas med deras mående.
Idag ser den individuella handledningen annorlunda ut. I ett första skede måste de få godkänt av sin gruppchef om att ansöka om hjälp och därefter boka in en tid med en psykolog, där den närmsta lediga tiden kan vara flera månader bort. Deltagarna upplevde detta som en stort påfrestande och krånglig process, då de var tvungna att vänta en lång tid innan de fick den hjälp de behövde. Dessutom ansåg deltagarna att den individuella
handledningen blev väldigt omständlig idag eftersom de var tvungna att ta sig till en annan plats, utanför arbetsplatsen, för att få den hjälp de sökt.
Den aktuella studien går i linje med tidigare forskning, som lyfter vikten av individuell handledning (Powell & Tomyn, 2011; Wright, Powell & Ridge, 2006). Handledningen behöver individanpassas eftersom alla individer fungerar olika, vilket gör det oerhört viktigt att alla får tillgång till individuell handledning på ett enkelt sätt. Tidigare forskning lyfter även vikten av internt psykiskt stöd under arbetstid för att utredarnas välbefinnande ska vara så god som möjligt (Wright, Powell & Ridge, 2006), vilket deltagarna i denna studie uppgav att den tidigare individuella handledningen gav möjlighet till.
Deltagarna var gemensamt missnöjda över att deras individuella handledning blivit så pass begränsad att de inte upplevde att de fått den hjälp de egentligen behövde. De uttryckte starkt att de saknade den individuella handledning de fått tidigare år som gav fler möjligheter för hjälp och stöd. “Det behöver finnas utrymme för att lyfta dem här sakerna, som gnager på en. Men jag tycker att myndigheten inte tillgodoser den delen, som vi kanske borde få” menade deltagare E. De menade att det var bättre förr och att de redan kunde se hur bristen på stöd påverkade välbefinnandet ur ett kortsiktigt perspektiv. Då den individuella
handledningen inte hade varit borta under en längre tid hade de ännu ingen uppfattning om långsiktiga effekter, men de uttryckte en oro för att de i framtiden skulle märka av dessa.
Arbetsgruppen. Deltagarna beskrev arbetsgruppen som en stor hjälp och stöd i deras vardag. De ansåg att gruppen bidrog till ett bra klimat att vara personliga i och de kände sig bekväma med att lyfta känslor de upplevt under dagen. Detta går i linje med vad tidigare
studier funnit, som visar att arbetsgruppen kan vara ett bra stöd i att minska riskerna för ett dåligt välmående (Ahren, m.fl., 2017; Tehrani, 2018; Wright, Powell & Ridge, 2006). De kände sig trygga med att veta att de personer de samtalade med hade en förförståelse för varandra, då alla upplevde liknande saker under arbetsdagen. Kollegorna ansågs vara
uppmärksamma och kunde förstå om man exempelvis var ledsen eller var i behov av att prata ut. Deltagare D uttryckte att arbetet mellan kollegorna fungerade väl eftersom: “Vi är väldigt öppna och väldigt lyhörda tycker jag, för att fånga upp om [...] det är nån som [...] har en dålig dag eller om man märker [...] att det är nån som är nere”. Ansträngande arbetsuppgifter var något alla deltagare upplevde på en daglig basis och de kände därför att det var jätteviktigt att ha varandra som ett stöd. Gruppen fungerade som en ventil för att öppna upp och ofiltrerat uttrycka sina åsikter. Deltagarna upplevde att de kunde prata med sina kollegor när som helst, just eftersom alla förstod problematiken. De kände även att de kunde gråta ut hos varandra, eftersom alla förstod hur tufft det kunde vara ibland. Deltagare B uttryckte: “Vi har en arbetsplats där vi förstår varandra och förstår problematiken och man kan gå in till vem som helst och prata, och i mitt fall gråta ut.”
Vidare upplevde deltagarna att den fördelaktiga gruppdynamiken även var till bra hjälp för att avdramatisera väldigt allvarliga händelser, där de kunde skämta om situationer de upplevt. De upplevde att arbetsgruppen hade väldigt högt i tak, då de kunde ha en jargong som utomstående kanske inte hade ansett vara lämpligt. Deltagarna ansåg att detta var en nödvändighet för att orka med dagen, bland annat uppgav deltagare D: “Det kan låta dumt, men vi har väldigt högt i tak och vi har en jargong som kanske utåt sett skulle verka lite vrickad”. Deltagarna beskrev detta som en mekanism för dem att hantera och bearbeta det psykiskt påfrestande situationerna de mötte under en vanlig arbetsdag. Mörk humor har i tidigare forskning visat sig vara en värdefull mekanism för att hantera den stress poliser möter under arbetet (Wright, Powell & Ridge, 2006). Med mörk humor avses skämt som för
utomstående skulle anses olämpliga, men för de som ständigt bemöter andra personers trauma är den avgörande för att kunna koppla bort från historier och material de upplever under en arbetsdag.
Tema 2 - Privatlivet
Tema 2 inkluderade det privata livet där deltagarna lyfte hur arbetet med utsatta barn påverkade deras egna familjer och hur arbetet har påverkat deras syn på den generella omgivningen. Detta tema delades in i följande två subteman; familj och generell omgivning.
Familj. Deltagarna lyfte att deras familjer kunde bli drabbade av att de ibland jobbade övertid, eller tog med sig sina arbetsuppgifter hem. Detta orsakade att de hade ett arbetsfokus även utanför de avsatta arbetstiderna då de mentalt bar med sig utredningar hem, och tänkte på situationer de upplevt under dagen. Det extra fokus och den eventuella övertiden som deltagarna lade på sitt jobb kunde påverka de relationer och de individer de hade i sin närhet. Den belastning som kommer från att utreda fall med utsatta barn, kan bidra med en stor påfrestning på det psykiska välmåendet hos polisanställda, och genom detta kan privata relationer komma att påverkas (Ahren, m.fl., 2017; Wright, Powell & Ridge, 2006). I enlighet med tidigare forskning lyfte deltagarna i den aktuella studien att deras jobb ofta bidrog till stressfulla situationer och känslor av otillräcklighet, där många ouppklarade fall kunde bidra till dessa känslor. I linje med detta uppgav deltagarna även att vissa fall kunde bidra till sömnlösa nätter, där ouppklarade och pågående fall var svåra att släppa både mentalt och fysiskt. Enligt tidigare forskning kan den tunga arbetsbelastningen även leda till att barnutredarnas egna hälsa lätt blir bortglömd, något som påvisats leda till allvarliga sömnproblem (Ahern, m.fl., 2017; Wright, Powell & Ridge, 2006). Deltagarnas upplevda sömnsvårigheter är ett identifierbart symptom till sekundär traumatisering, som kan anses vara mer påtagligt vid högre arbetsbelastning (Figley, 1995). Deltagarna i denna studie uttryckte att de upplevde sömnsvårigheter de tider de befann sig under större press på grund av sitt arbete.
I föräldrarollen upplevde många deltagare att de uppfostrade sina barn på ett annorlunda sätt gentemot vad deras vänner kanske gjorde. De upplevde att deras
uppfostringsstrategier influerades av deras välbefinnande och arbete, något som går i linje med tidigare forskning (Durin, m.fl., 2014). Det var dock delade upplevelser kring hur deras uppfostran kunde påverkas. Detta då deltagarna både lyfte att de kunde få en mer avslappnad och förstående uppfostringsstrategi på grund av sitt jobb. Deltagare B menade: “Jag behöver inte vara så principfast med min barnuppfostran. Jag tror att jag har en mindre restriktiv barnuppfostran”. Deltagarna menade här att deras jobb och det som de upplevde under en dag gjorde att de var mer empatiska och förstående mot sina barn. Detta då de hade en förkunskap kring att många barn utsätts för brott av nära familjemedlemmar. Dock fanns det även en del deltagare som, tvärtemot, ansåg att de hade en ökad känslighet och tuffhet i sin uppfostran. Deltagarna upplevde då själva att de kunde uppfattas som jobbiga eller tjatiga föräldrar med många regler, där deltagare A uppgav: “Jag lyfter mycket hemma som jag vill att de ska tänka på, det kanske är tjatigt för dom, [...] hur man ska vara som kompis, vad man ska göra och inte göra”. De ansåg att deras uppfostran blev tuffare av den anledning att de visste vilka faror
som fanns ute i världen och därigenom försökte skydda sina barn. Detta går i linje med vad tidigare forskning lyfter kring barnuppfostran, som menar att föräldrar blir hårdare mot sina barn för att hålla dem borta från farliga situationer (Durin, m.fl., 2014). Deltagarna uttryckte även att de var mer uppmärksamma på andra barn i deras närhet, och var mer vaksamma efter varningssignaler på grund utav deras jobb.
Generell omgivning. Med den generella omgivningen menade deltagarna den omgivning som de rörde sig i utanför sitt arbete och sin familjerelation. Det var enligt dem viktigt att hjälpa individer i deras omgivning med tips om potentiella riskfaktorer för barns utsatthet. Deltagarna uppgav att de gärna informerade vänner och bekanta om deras arbete för att göra dessa medvetna om hur verkligheten såg ut. De ansåg även att personer i deras närhet ofta var intresserade av deras arbete vilket var en anledning till att det blev ett populärt samtalsämne, och också en anledning till varför det många gånger inte var de själva som tog upp ämnet utan någon annan. Deltagarna ansåg det som en viktig uppgift att sprida den kunskap de fick av sitt arbete till andra, men de ville inte heller prata om specifika fall med sina nära.
Deltagarna ansåg att deras verklighetsuppfattning hade förändrats av deras arbete, och att de på grund av detta var mer vaksamma mot personer i deras omgivning. Enligt en
deltagare påverkades dennes verklighetsuppfattning på följande sätt:
Det har ju påverkats på det sättet att jag [...] faktiskt får en ökad medvetenhet om vad som händer i vårt samhälle, och jag kan försöka undvika att det händer mina egna barn eller andra nära vänners barn. En kunskap, en erfarenhet och att man inte är så naiv inför
samhället vilket också kan vara negativt [...] att man blir misstänksam liksom - Deltagare G.
De upplevde sig som mer vaksamma offentligt där de reagerade på riskfaktorer som de identifierade hos andra barn, som de kände igen från sitt arbete, samt att de ofta var mer tillbakadragna i större folksamlingar. I enlighet med tidigare forskning och sekundär traumatisering, förändrade deltagarna alltså sitt vardagliga beteende och rutiner efter de kunskaper de fått från sina jobb (Mceachern, m.fl., 2019). En förklaring till detta kan vara för att de helt enkelt ville skydda sitt egna välbefinnande och avstå från att bli sekundärt
traumatiserade. Att vardagligen avstå från platser eller situationer kan antas vara psykiskt krävande och kan genom detta leda till ett sämre välbefinnande.
Deltagarna berörde även att deras syn på män hade förändrats, då förövarna de mötte i sitt arbete oftast var män. Detta ledde till en mer vaksamhet generellt, och vissa deltagare
uppgav att de inte var säkra på om de hade kunnat starta en relation med en man, med de kunskaper deras arbete medfört. Deltagare B menade: “Jag kunde aldrig drömma om att det såg ut såhär. Det påverkar en naturligtvis [...]. Lite som att en oskuld har tagits [...], min syn på verkligheten är lite förstörd. Den är ju sann, men jag mådde då bättre innan”. Genom deras jobb blev deltagarna mer uppmärksamma på potentiella förövare och utsatta, något som kunde leda till problematik i vissa sociala sammanhang. Deltagarna kunde i vissa situationer alltså förändra sina beteendemönster för att skydda sig själva, något som går i linje med vad teorin om sekundär traumatisering samt tidigare forskning lyfter (Mceachern, m.fl., 2019).
Tema 3 - Arbetslivet
Det tredje temat, arbetslivet, berör deltagarnas uppfattning av hur deras arbetsdag ser ut. Två centrala ämnen inom detta området var den arbetsbelastning som de ständigt var utsatta för samt olika delar i arbetet som påverkar dem, antingen positivt eller negativt. Utifrån detta formades två subteman; arbetsbelastning och arbetsprocess.
Arbetsbelastning. Deltagarnas arbetsbelastning var något som de gemensamt ansåg hade en påverkan på deras välbefinnande. De menade alla att det inte var uppgifterna i sig som var betungande under dagen, utan att det snarare var tidsbristen och de höga kraven som bidrog till psykisk påfrestning. Tidigare forskning har visat att den ständiga
arbetsbelastningen kan bidra till en känsla av otillräcklighet hos utredare (Mceachern, m.fl., 2019). Deltagarna uttryckte att det konstanta arbetet lätt kunde bidra till stresspåslag och när högen med ouppklarade fall fortsatte växa, uttryckte de att det blev väldigt jobbigt. Hög arbetsbelastning och bristen på stöd kan vidare öka risken för sekundär traumatisering (Hensel, m.fl., 2015), deltagarna i den aktuella studien uttryckte att de förelåg en brist på önskad behandling samt att de ständigt befann sig under hög arbetsbelastning. De riskerar genom detta att utsättas för, eller har redan utsatts för, sekundär traumatisering och behöver därför stöd för att handskas med detta. Således kan sekundär traumatisering igenkännas genom den uppfattade stressen som utredarna upplever då de vill hjälpa barnet som blivit utsatt, men upplever att de på grund av arbetsbelastningen inte har tiden att göra det.
De kände sig då lätt otillräckliga för att de inte kunde se till barnets bästa. En potentiell förklaring enligt deltagarna själva var att de alla var väldigt drivkraftiga och målmedvetna i arbetslaget, något som lätt kunnat leda till en högre belastning. “I perioder så har det ju varit väldigt högt tempo, det är ju för att vi alla är otroligt ambitiösa på vår
avdelning, jag tror att vi [...] vill så mycket för barnen” menade deltagare D. Dessutom diskuterade deltagarna att de på deras avdelning lade ett väldigt stort fokus och väldigt
mycket tid på sitt arbete, något som kanske inte är lika förekommande på andra arbeten. De upplevde att deras arbetsbelastning kändes tyngre än vad det kanske hade gjort på andra arbetsplatser, då de utreder allvarliga brott som aldrig kommer sluta begås.
Det var enligt deltagarna viktigt att finna en balans mellan sitt jobb och det privata livet för att arbetsbelastningen inte skulle uppfattas som för påfrestande. Dessutom var det också viktigt att finna en balans mellan de olika arbetsuppgifterna de kunde möta under en dag, så att de fick en variation på sitt arbete. Deltagarna uttryckte att det ibland var svårt att veta vad som skulle prioriteras på grund av den ledning de hade. Detta kan ha bidragit till ytterligare stress då de på grund av ledningens oklara instruktioner hade svårt att hantera sitt arbete. Tidigare forskning går i linje med vad denna studie funnit, då de identifierat att en hög arbetsbelastning samt den ständiga inkomsten av nya fall bidrar till stress bland utredarna (Wright, Powell & Ridge, 2006) och även en större risk för sekundär traumatisering (Hensel, m.fl., 2015). De upplevde att de inte hade resurser nog för att välja de fall som först borde arbetas med och kände att arbetsbelastningen ökade markant till följd av detta. Deltagare C menade att: ”Det är inte det som har slitit på mig, utan det är organisationen runt omkring”. Deltagarna upplevde att de inte räckte till eftersom de inte visste vad för fall de skulle prioritera. De mådde dåligt för barnens skull och kände att de helt enkelt inte var tillräckligt behjälpliga. På grund av de tuffa fallen som utredarna mötte till vardags var det svårt för dem att lägga fokus på sitt egna välmående. De prioriterade inte sig själva och sitt egna
välbefinnande utan barnen de mötte.
Trots den tunga arbetsbelastningen ansåg ändå deltagarna att de var tillfredsställda över sin arbetsplats, då de upplevde att de genomförde en meningsfull uppgift. Deltagare E uppgav: “Jag är stolt över att vara en utredare på brott mot barn. Så enkelt är det ju. Man känner [...] att man har gjort ett jobb som kanske inte många vill göra men någon måste göra det”. Detta går i linje med tidigare forskning som menar att poliserna upplever att de gör skillnad för barnen de möter, något som bidrar till att de blir nöjda med sina jobb (Wright, Powell & Ridge, 2006).
Arbetsprocess. Med arbetsprocessen avsågs de uppgifter som utredarna stötte på under en arbetsdag. Tidigare forskning har identifierat att poliser påverkas av
utredningsprocessens alla delar, inklusive att höra då barn berättar om sin utsatthet i ett förhör samt vid insamlingen av bevismaterial (Ahern, m.fl., 2017). Det fanns flertalet uppgifter som deltagarna i den aktuella studien uppfattade som mer påfrestande än andra. Visuella saker i form av bilder och filmer bedömde utredarna som mer påtagliga än andra uppgifter, då de uppfattade att bilder och filmer lättare satte sig på minnet och återkom vid ett senare tillfälle.
Att barn återberättade vad de varit med om kunde uppröra mycket känslor hos utredarna, då det ofta blev känslosamt för barnen att återuppleva minnet av brottet. Detta går i linje med vad teorin om sekundär traumatisering lyfter, som menar att den stress utredarna upplever på grund utav att ständigt möta barn som upplevt trauma kan bidra till ett sämre välbefinnande (Figley, 1995). Deltagarna upplevde att det sociala stöd de fick erbjuda under en utredning inte alltid räckte till, utan de ville även vid vissa tillfällen erbjuda fysiskt stöd.
Fall där barn inte berättade om sin utsatthet kunde även upplevas som jobbigt, då utredarna trodde att skulden till barnens tillbakahållande låg hos dem. Dock angav deltagarna att denna känsla blev mer hanterbar med åren då de lärde sig att vissa barn helt enkelt inte vill berätta. Vidare ansågs sexualbrott samt fall där yngre barn var inblandade som extra påtagliga att utreda. Deltagarna angav att de efter ett förhör kunde känna sig helt urpumpade på grund av de olika känslor de upplevde, samt att de kunde återfå minnesbilder med material de behövt ta del av under utredningen. Deltagarna upplevde att mer erfarenhet ledde till att processen blev enklare att hantera då de lärde sig olika knep för att underlätta uppgifterna de tog del av, vilket går i linje med tidigare forskning (Mceachern, m.fl., 2019). Deltagare F menade att ett knep som underlättade utredningsprocessen var genom att koncentrera sig på vissa delar och att försöka glömma bort andra: “Sen så tror jag att man stänger av [...], att man bara letar efter det man letar efter, [...] man ser inte bilden, man ser bevismaterialet”.
Deltagarna beskrev att de ständigt befann sig under ett högt tempo, då det alltid fanns brott att utreda. Utöver detta hade de tidspress då det fanns vissa lagstadgade restriktioner de behövde förhålla sig till under utredningen, till exempel att förhör med ett barn ska hållas inom två veckor från det att en anmälan kommit in. Detta upplevdes som svårt på grund av det stora antalet ouppklarade brott i kombination med resursbrister. Vidare behövde de även vara väldigt noggranna i sin utredning, vilket medförde att det inte gick att påskynda en utredning, utan de behövde snarare lägga mer tid på att leta efter de små detaljerna.
Deltagarna upplevde även att de hade större press på sig och kände en skyldighet att klara upp utredningar på kortast möjliga tid, för att hjälpa de utsatta barnen. “Ju mindre barn och ju grövre brott [...]. Utifrån att jag tycker att barnet är mer hjälplöst i det ärendet” menade deltagare E. De hade en förståelse för hur viktigt deras arbete var för väldigt många barn och strävade därför efter rättvisa. Deltagarna uppgav även att de ibland såg över deras tidigare uppklarade fall för att känna att de, genom sitt hårda arbete, uppfyllt ett syfte och en nytta. Detta kan i sin tur bidra till ett bättre välbefinnande (Birch, m.fl., 2017; Wright, Powell & Ridge, 2006).
Tema 4 - Samarbete
Det fjärde och sista temat, samarbete, berörde utredarnas samverkan med organisationen Barnahus. Att samarbeta med andra aktörer har påvisats kunna vara en fördelaktig metod för att minska stressen hos polisanställda (Wright, Powell & Ridge, 2006). Detta då ett samarbete bidrar med fler resurser och bättre möjligheter att klara upp aktuella fall. Om inte samarbetet fungerar som det ska kan det dock innebära mer stress än innan det initierades. Det är alltså viktigt att ett väl fungerande samarbete utförs för att öka välbefinnandet bland alla
inblandade. Ett effektivt samarbete där de olika aktörerna kan avlasta varandras arbetsbördor kan även medföra en mindre risk för sekundär traumatisering (Hensel, m.fl., 2015).
Deltagarna i den aktuella studien berörde och diskuterade hur samarbetet fungerat för att underlätta deras vardagliga arbetsuppgifter, och kunde alla gemensamt konstatera att det var välfungerande. Deltagare E uttryckte bland annat att: “Det är ju klart att vi har ett jättebra samarbete med dom. Det är inget snack om det”. De ansåg att det gemensamma arbetet med Barnahus bidrog till en bra kontakt till socialtjänsten, något som var fördelaktigt i vad gäller fall som rör utsatta barn. Barnahus ansågs vara en väldigt hjälpsam och stöttande
organisation, något som deltagarna ansåg vara väldigt uppskattat. Deltagarna diskuterade även polisens och socialtjänstens roll i barnutredningar och lyfte hur de båda organisationerna kunde komplettera varandra med både uppgifter och resurser. Att samarbeta med Barnahus under utredningsprocessen ansågs var väldigt effektivt, där deltagare A menade: “Som med alla barn som behöver krisstöd, då är ju dom jättebra att ha [...]. Och dom bollar ju med oss när dom får samtal från [...] förälder eller socialtjänst, så vi har ett väldigt nära samarbete”. De ansåg att samarbetet bidrog till ett stort fokus, något som ledde till att de kunde se helheten på de fall de arbetade med. Vidare ansåg deltagarna också att det var en fördel att deras egen arbetsgrupp och Barnahus fysiskt befann sig nära varandra, i samma byggnad, något som kunde minska den vardagliga stressen. Detta går i enlighet med vad forskning funnit kring ämnet som bland annat lyfter att ett samarbete kan underlättas om aktörerna geografiskt befinner sig på samma plats (Wright, Powell & Ridge, 2006). Deltagarna upplevde även att de kunde använda barnahus som stöd och därigenom kunde förlita sig på varandras kompetenser i krävande situationer. Det effektiva samarbetet bidrog med goda förutsättningar för att lyckas uppklara fler fall, vilket i sin tur kunde leda till ett ökat välbefinnande hos deltagarna. Genom detta minskade även riskerna för sekundär traumatisering hos utredarna, då de fick mer hjälp och stöd från andra sakkunniga i deras närhet (Hensel, m.fl., 2015; Mceachern, m.fl., 2019).
Diskussion
Denna studie syftade till att undersöka hur barnutredare inom polisen uppfattar sitt välbefinnande. Fyra övergripande teman identifierades som besvarade studiens syfte; behandling och hjälp, privatliv, arbetsliv och samarbete. Nedan följer en diskussion om vardera teman, med koppling till tidigare forskning och teori.
Handledning och hjälp
Resultatet visade att deltagarna vill ha individuell handledning på samma sätt som de tidigare haft, där det fanns en psykolog tillgänglig på arbetsplatsen en gång i veckan. Den individuella handledningen finns fortfarande kvar i nuläget men är omorganiserad. I dagsläget är
deltagarna istället tvungna att söka tillstånd från sin chef för att sedan boka in en tid som kan ligga långt framåt i tiden. Att behöva söka hjälp hos chefen för att sedan bli vidareskickad till en psykolog innebär en större process för utredarna där de behöver ta eget ansvar, vilket kan kännas betungande. Flertalet utredare påpekade därför att processen ledde till att de inte sökt den hjälp de egentligen hade rätt till. Den fasta tiden som tidigare fanns en gång i veckan med en psykolog gjorde att utredarna ofta gick dit för att ventilera även om de under den senaste tiden inte arbetat med ett betungande fall. Deltagarna träffade ofta psykologen även om de inte upplevde att de för tillfället mådde dåligt, och kunde genom dessa samtal prata om andra faktorer i deras liv utöver deras jobb. Dessa faktorer kunde bland annat innebära att öppna upp om hur ens relation var eller om det exempelvis uppkommit en dispyt med en vän. Deltagarna menade att arbetslivet och privatlivet påverkade varandra, vilket ledde till att svårigheter hemma i kombination med en jobbig vecka på arbetsplatsen kunde i högre utsträckning bidra till ett sämre välbefinnande. Om en av dessa faktorer var väl fungerande skulle detta kunna bidra till att även den andra flöt på bättre. Den tidigare individuella handledningen kunde bidra till stöd både för problematik på arbetsplatsen och i privatlivet som i sin tur minskade antalet perioder med psykisk ohälsa.
Deltagarna lyfte även att de fick tillgång till grupphandledning, med de upplevde dock att de inte kunde ventilera sig på det sätt de önskade. Tidigare forskning har identifierat att poliser tillhör den grupp som i minst utsträckning söker hjälp för deras välbefinnande (Powell & Tomyn, 2011). Detta kan bero på den kultur och okunskap som ofta existerar ute på polisstationer (Bell & Eski, 2016). Polisen ses ofta av samhället som individer som ska vara psykiskt starka och ha hög pondus. Detta skulle potentiellt kunna leda till att de inte tillåter sig själva att må dåligt, då de inte vill rubba
samhällets bild av hur de bör vara och agera. Om andra ser att poliser mår dåligt, skulle det möjligen kunna leda till att samhället förlorar sin trygghet i att polisen faktiskt kan göra sina jobb. Detta kan
