MATT! HÄGGSTRÖM:
U-landspolitiken
Regeringen Palme ville höjau-landshjälpen till Kuba, samtidigt som kubanska styrkor skickades till Afrika och ingrep i striderna i Angola. Detta visade en fullständig oförstå-else för svenska folkets reaktioner. Det var lyckligt för hela u-hjälpen att lotten i riksda-gen föll för de borgerliga, menar redaktör Matti Häggström. Regeringen borde i klar-språk talat om, att svensk u-hjälp inte är av-sedd för hjälp till våld och övergrepp. Alltför mycket politisk opportunism har infekterat u-hjälpen, anser föifattaren.
Det råder avsevärd enighet mellan de politis-ka partierna i Sverige om u-hjälpens utform-ning och omfattutform-ning. Åsiktsgemenskapen är av allt att döma ordentligt förankrad i all-männa opinionen. En SIFO-undersökning som Svenska Dagbladet presenterade i bör-jan på juli i år gav visserligen vid handen au entusiasmen bland medborgarna för det svenska biståndet till de fattiga länderna minskat något under de senaste sex åren. Men det är kanske inte så egendomligt. Hjälpen har vuxit väsentligt, inte bara i kro-nor räknat utan även i relation till bruttona-tionalprodukten. I dag är det 19 procent av befolkningen som vill au insatserna skall byggas ut ytterligare. 52 procent anser au de är tillräckliga, medan 24 procent - tio pro-cent mer än 1970 - tycker att de bör krym-pa.
Den sistnämnda siffran är särskilt intres-sant. Den fjärdedel, som är kritiskt inställd till u-hjälpens omfattning, har inget politiskt parti att rösta på för att få stöd för sina åsik-ter. Partiernas hjärntruster har därför skäl att noga ge akt på denna opinion. Det är inte uteslutet att den skulle kunna sugas upp a1 en svensk glistruprörelse, i synnerhet om den fick luft under vingarna även av andra missnöjesanledningar mot de etablerade po-litikerna. En utveckling i den riktningen vo-re självfallet beklaglig. För att förebygga den, måste partierna föra en såda u-hjälps-politik att inte den missnöjda andelen av be-folkningen ökar. Det gäller inte minst för bå-de bå-dem och för regeringen att inta en för-nuftig attityd utåt till olika u-länder.
Här kommer Kuba-biståndet ofrånkomli-gen in i bilden.
Den bilaterala hjälpen till Kuba utgör rela-tivt sett, en obetydlig del av det svenska bi-ståndet. Förra budgetåret gick 60 och inne-rarande budgetår 40 miljoner kr till Fidel Castros kommunistiska diktatur. Det är inte mycket av ett bistånd på över tre miljarder. Inte desto mindre har Kuba-hjälpen kommit att höra till de inslag som diskuterats in tensi-last-och det är av flera skäl alldeles riktigt. l Aftonbladet (s) kunde man härom året läsa att Kuba inte längre var något u-land. Säkert har många rättrogna socialdemokra-ter beklagat den formuleringen. Regerings-organets glädje över framstegen i kommu-niststaten gick inte au ta miste på. Samtidigt infi1'lner sig dock frågan huruvida det över-ensstämmer med u-hjälpens ide att bistå en nation som inte är något u-land. För socialis-tiska sympatisörer gäller det att å ena sidan utmåla förbättringarna av levnadsnivån på Kuba som imponerande. Men dessa får å andra sidan inte framstå som så överväldi-gande att det skulle vara omotiverat med fortsatt svensk u-hjälp. Det har märkts att ba-lansgången varit svår.
Ett skäl för fortsatt u-hjälp till Kuba är -har det hetat - USA:s blockad mot ön. Allt fler torde dock mena att denna snart skulle vara ett minne blott, om Fidel Castro gjorde någonting konstruktivt för att bli av med den. Hittills har man inte sett mycket i den vägen. Tvärtom har diktatorns
världsom-pännande krigspolitik lett till ökade mot-sätmingar gentemot den amerikanska stor-makten.
333
Angola
Kubas militära engagemang i Angola har varit det som framför allt fått allmänheten att vända sig mot fortsatt svenskt bistånd, en-kannerligen den socialdemokratiska rege-ringens åstundan att öka detta från 60 till 70 miljoner kr för innevarande budgetår. Det är inte svårt att förstå att ett sådant påslag på många håll skulle betraktas som en ren ut-maning mot hela den solidaritetstanke, på vilken biståndsverksamheten vilar. Natur-ligtvis måste det skada u-hjälpspolitiken att öka insatserna till ett land, vars välutrustade soldater sprider död och förintelse i en an-nan världsdel. Ökningsanhängarna har hän-visat till att hjälpen skulle gå till bl a skolor, sjukhus, en antibiotikafabrik samt ett trycke-ri för skolböcker. Man kan dock undra hur många skolor, Jukhus, antibiotikafabriker och tryckerier för skolböcker som kunnat u p p föras, om Kuba hade avstått från att sän-da uppskattningsvis mellan I 2 000 och
I 5 000 man till Angola och behålla dem där även sedan stridigheterna i stort sett upp-hört. Det är f ö inte bara i Angola som ku-banska soldater och "rådgivare" varit synli-ga, utan även i flera andra länder i Afrika och Asien.
Enligt Svenska Dagbladets SI FO-under-sökning tycker inte mindre än 41 procent av svenska folket att biståndet till Kuba skall slo-pas helt - vilket moderaterna yrkat - me-dan 17 procent anser att det åtminstone bör reduceras. Det är egentligen ganska under-ligt att inte ännu fler reagerat på detta sätt. Under alla förhållanden var det värdefullt för den framtida biståndspolitikens förut-sättningar att Fru Fortuna i riksdagen stod
334
på de borgerliga partiernas sida, varigenom Kuba-hjälpen kunde nedbringas från 60 till 40 miljoner kr.
Vid ett besök i Sverige i juni i år kommen-terade Kubas "biståndsminister" Salsamendi den reducerade svenska u-hjälpen. Han ha-de föga förståelse för riksdagens beslut. "Skall utveckling verkligen vara en anled-ning till att sänka biståndet?" undrade han.
Svaret är självfallet ja. Frågan tyder på att den svenska regeringen inte tillräckligt in-formerat mottagarländerna om motiven för u-hjälpen. Det förhåller sig inte så som Salsa-mendi tycks tro att vårt land avser att belöna stater som varit duktiga. enligt ett sådant be-traktelsesätt borde en betydande del av bi-ståndet ha kunnat gå till Västtyskland, som ju på några få decennier förvandlat sitt land från en rykande ruinhög till ett välstånds-land som är värt att beundra och respektera. Statsminister Olof Palme har som försvar för Kuba-hjälpen bl a hänvisat till att ingen yrkade att biståndet till Indien skulle påver-kas av att landet använde en del av sina knappa resurser till att spränga kärnladd-ningar. u restes faktiskt krav i den rikt-ningen från en del håll - och de var berätti-gade. Sveriges skattebetalare skall inte ens indirekt behöva medverka till att subventio-nera sådana ändamål. Det hade varit reger-ingens sak att ta initiativ till en undersökning av hjälpen till Indien.
Den politiska opportunismen
Det finns i sammanhanget även anledning att erinra om den undfallande svenska in-ställningen till det kommunistiska Nordviet-nams krav på hemligstämpling av vissa delar
av det s k Bai Bang-projektet. Denna har vis-serligen upphävts, men regeringen borde gi-vetvis aldrig ha accepterat det oblyga sekre-tessönskemålet. Det är kattebetalarnas pengar som förbmkas i Bai Bang. Då skall skattebetalarna också beredas in yn i hur de används, och då skall svenska journalister tillåtas fat·a dit och rapportera.
Regeringens kommentarer till riksdags-beslutet om Kuba-hjälpen har varit sparsam-ma och smått generade. De styrande verkar vara bekymrade. De tycks mest oroa sig för vad andra u-länder skall säga och tänka. Olof Palme har uttryckt olust över att vån land kunde framstå som sympatisör till den sydafrikanska apartheidregeringen, som också ingripit i inbördeskriget i Angola. Sve-rige ger dock dessbättre ingen u-hjälp till Sydafrika och har klart uttryckt sina åsikter i FN. Risken för sådana missförstånd som hr Palme befarat torde lyckligtvis vara minimal. Det förefaller som om Olof Palme är ängs-ligt angelägen om goda relationer med rege-ringarna i den s k tredje världen. I och för sig är önskan om sådana relationer en lm-värd ambition. Men den får inte förverkligas till vilket pris som helst. Det får inte betalas med politisk opportunism.
De fattiga länderna utgör inget enhetligt block. Där finns hela skalan av regimer, från sådana med ansatser till demokrati till ren-odlade våldsdiktaturer. Någon politisk sam-stämmighet uppvisar dessa stater sällan. Många gånger antar de helt olika stånd-punkter i kontroversiella frågor. Vårt land har ingen anledning att låta bli att kritisera enskilda u-länder eller grupper av dem, om de agerar på ett sätt som vi från humanitära
synpunkter fin ner oacceptabelt. Tiger vi då kan det på sikt skada vårt internationella an-seende.
Behov av klarspråk
Den svenska regeringen bör säga ifrån om exempelvis vissa afrikanska u-länders - och naturligtvis Kubas - nålstickspolitik gent-emot Israel. Försöken i bl a FN och UNESCO att få denna nation stämplad som rasistisk förtjänar ett klart avståndstagande. Här har Sverige inte agerat tillräckligt kraft-fullt. Vi har visserligen tillkännagivit en avvi-kande åsikt, men utan större engagemang. Det bör med kraft fastslås att Sverige finner kampanjen mot Israel vede1·värdig och skad-lig för både u-länderna och världsfreden.
Ett ytterligare exempel på svensk undfal-lenhet var händelserna i samband med olym-piaden i Montreal. ya Zeelands landslag i rugby turnerade i Sydafrika. Ett antal afri-kanska stater krävde med anledning av detta att 'ya Zeeland inte skulle få delta i Mon-treal. Olympiska kommitten vägrade, natur-ligt nog, att efterkomma detta krav. Följden blev att 22 afrikanska länder bojkottade olympiaden.
335
Från svensk sida är det naturligtvis moti-vei-at att ta avstånd från Sydafrikas förtryc-karvälde. Det har också gjorts vid upprepa-de tillfällen. Men även åtskilliga andra afri-kanska stater är framstående när det gäller utövande av internt våld, så framstående att deras bojkottaktion vittnar om välutvecklat sinne för hyckleri och dubbelmoral. Det finns ingen anledning att inte sådant skulle påtalas.
Vårt land bör även i fortsättningen efter förmåga och inom ramen för välståndsut-vecklingen öka stödet till de fattiga länder-na. Men om en del av dem använder bistån-det på ett sätt som inte överensstämmer med u-hjälpens grundläggande intentioner, är det befogat att reagera. Ä ven om man med viss tolerans och förståelse kan se u-län-dernas internationella agerande, bör inte vad som helst få passera. Sverige bör högt och klart säga ifrån att svensk u-hjälp är hu-manitär hjälp och att den inte får användas till stöd för våld och övergrepp, var de än förekommer.
Socialdemokraterna må tycka sämre om högerinriktade än vänsterinriktade u-län-der. Över dessa värderingar måste dock stå humanitetens krav.
