ÖREBRO UNIVERSITET
Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap
Huvudområde: Pedagogik
__________________________________________________________________________________________
Övergångar mellan introduktionsprogram och nationella
program
En kvalitativ studie i att hitta framgångsfaktorer, på organisations-, grupp- och
individnivå, som gynnar trivsel och motverkar skolavhopp
Liselott Klav Lindstedt
Pedagogik på avancerad nivå/Specialpedagogik som forskningsområde Uppsats, avancerad nivå, 15 högskolepoäng
Vårterminen 2021
Sammanfattning
I flera forskningssammanhang framkommer det att övergångar från en verksamhet till en annan verksamhet innebär en mängd svårigheter för många barn och ungdomar, särskilt för de som har eller haft en negativ utbildningsspiral. Elever som inte blir behöriga efter grundskolan hamnar på något av gymnasieskolans fyra introduktionsprogram, vilket innebär att dessa ungdomar får vara med om ytterligare en övergång där de förväntas att så småningom komma in på ett program. Syfte med föreliggande studie är att bidra med kunskap, och då främst till det specialpedagogiska fältet, om hur övergångar, från introduktionsprogram till ett nationellt program, eller annat program inom gymnasieskolan fungerar organisatoriskt för elever med en tidigare eller pågående negativ utbildningsspiral. Detta för att finna faktorer på organisations, grupp- och individnivå som gynnar trivsel och motverkar skolavhopp. Studiens teoretiska utgångspunkt för arbetet är systemteori och Bronfenbrenners (1994) ekologiska utvecklingsmodell, samt metoden för arbetet är semistrukturerade intervjuer, vilka utförts med åtta informanter från fyra olika gymnasieskolor i fyra olika kommuner. I resultatet efterfrågas fungerade rutiner kring överlämningar, att de individuella studieplanerna är för eleven, rätt ifylld samt att den har medvetandegjorts och tydliggjorts för eleven, samarbete mellan programmen, att anpassningar och stöd ska dokumentera framgångsfaktorer inför överlämningen, att inneha goda relationer och att förbereda eleven inför övergången. I arbetets diskussionsdel diskuteras bakgrund och tidigare forskning tillsammans med studiens resultat. Studiens resultat stämmer mestadels överens med tidigare forskning, dock inte vad det gäller de individuella studieplanerna, här ställer sig studiens resultat sig ensam gentemot vad forskning visar.
Nyckelord: introduktionsprogram, nationella program, övergångar, överlämningar,
Innehåll
1. Inledning ... 1
1.1 Syfte och frågeställningar ... 3
1.2 Studiens centrala begrepp ... 3
1.2.1 Övergångar ... 3
1.2.2 Överlämningar ... 3
1.2.3 Introduktionsprogram ... 4
2. Bakgrund ... 4
2.1 Skolan i förändring ... 4
2.2 Specialpedagogens arbete på organisations- grupp- och individnivå ... 5
2.3 Olika synsätt på specialpedagogiken ... 6
2.4 Gymnasieskolans introduktionsprogram – 4 olika inriktningar ... 7
2.4.1 Individuellt alternativ och programinriktat val ... 7
2.4.2 Språkintroduktion och yrkesintroduktion ... 8
2.5 Tidigare förkunskapers betydelse för både sysselsättningsgrad och en gymnasieexamen ... 8
2.6 Faktorer som bidrar till att motverka skolavhopp ... 9
2.7 Övergångar och överlämningar ... 10
3. Tidigare forskning ... 12
3.1 Sökning i databaser ... 12
3.2 Stadieövergångars betydelse för elevens välmående ... 12
3. 3 Fungerande strukturer och rutiner i övergångarna ... 13
3.4 Överlämningars innehåll ... 14
3. 5 Psykisk hälsa relaterat till skolframgång ... 15
3. 6 Fungerande stöd och samarbete mellan övergångar ... 16
3.7 Sammanfattning av tidigare forskning ... 17
4 Teoretisk utgångspunkt ... 18
4. 1 Systemteori utifrån Bronfenbrenners fem olika system ... 19
4.2 Specialpedagogik och systemteori ... 20
4.3 Förklaring till val av teori för min studie ... 21
5 Metod ... 22
5.1 Metodval ... 22
5.2 Hermeneutiken som tolkningslära ... 23
5.3 Urval och genomförande ... 25
5.4 Etiska principer ... 26
5. 6 Genomförande och analys ... 28
5.6.1 Den hermeneutiska ansatsen i tolkningarna ... 29
5.6.2 Systemteorin som modell ... 30
5.6.3 Kommentar av tabellen... 33
6 Resultat ... 34
6.1 Hur specialpedagoger eller annan personal resonerar kring övergångar mellan introduktionsprogram och nationella program ... 34
6.1.1 Rutiner ... 34 6.1.2 Individuella studieplaner ... 36 6.1.3 Samarbete ... 37 6.1.4 Anpassningar och stöd ... 38 6.1.5 Goda relationer ... 39 6.1.6 Förberedelse ... 40
6.2 Framgångsfaktorer på organisations-, grupp- och individnivå gällande övergångar utifrån specialpedagogers eller annan personals utsagor ... 42
6.2.1 Rutiner och individuella studieplaner ... 42
6.2.2 Samarbete, anpassningar och stöd samt goda relationer ... 43
6.2.3 Förberedelse ... 43
6.3 Sammanfattning av resultatet ... 44
6.3.1 Framgångsfaktorer att arbeta med på organisationsnivå ... 44
6.3.2 Framgångsfaktorer att arbeta med på gruppnivå ... 45
6.3.3 Framgångsfaktorer att arbeta med på individnivå ... 46
7 Diskussion ... 47
7.1 Metoddiskussion ... 47
7.2 Analysprocessen ... 49
7.3 Resultatdiskussion ... 49
7.3.1 Diskussion av bakgrunden till studien ... 50
7.3.2 Rutiner och individuella studieplaner ... 51
7.3.3 Anpassningar och stöd ... 51
7.3.4 Samarbete och goda relationer ... 52
7.3.5 Förberedelse ... 53
7.4 Slutdiskussion ... 55
Referenser ... 57
Bilaga 1 ... 61
1
1. Inledning
Som specialpedagog innebär det att man rör sig i och mellan skolans tre olika nivåer; organisations, grupp och individnivå, för att där medverka förebyggande och hälsofrämjande med att bland annat identifiera och undanröja hinder i skolans olika miljöer (SFS 2017:1111). Specialpedagogen nyttjar därmed sin kompetens tillsammans med skolledare, lärare, pedagoger och elever. En stor utmaning är att kunna samspela och samverka med alla kompetenser och elever, samt att kunna möta alla elevers behov, så de har möjligheter att nå skolframgång och samtidigt känna att de har en god hälsa. Just hälsa och skolframgångar visar sig i flera forskningsstudier att de går hand i hand och att skolan är en plats som både kan stärka det psykiska måendet och bidra till att skapa ohälsa (Hoffsten, et.al., 2019; Kostenius & Warne, 2020). Det finns en mängd kritiska händelser i barns och ungas skoltid och ett sådant kritiskt moment kan vara stadieövergångar, och detta gäller särskilt för elever som är, eller har varit, i behov av särskilt stöd (Andersson, 2019).
Övergångar mellan olika stadier visar i olika forskningssammanhang att många elever känner stor oro inför, detta när de bryter upp från sin tidigare klass och byter miljö (Jindal-Snape & Cantali, 2019). Skolors förmågor i att kunna möta alla elevers behov genom att skapa goda sociala sammanhang samt att kunna ge rätt anpassat pedagogiskt stöd i tidigt skede är avgörande i arbetet i att förhindra en negativ utbildningsspiral hos de unga (SKL, 2015). Många barn och ungdomar är med om flertalet övergångar mellan stadier under sin skoltid. Övergång menas här, att en elev flyttar mellan en ny skola, mellan en annan skolform eller annat program. Det är tillexempel övergångar mellan förskola, förskoleklass, grundskola och gymnasieskola (Skolverket 2014). De barn och unga som är i behov av stöd och anpassningar har ofta en trasslig skolgång bakom sig, med hög frånvaro och dåligt mående. Många av de elever som har en negativ utbildningsspiral kommer att hamna på något av gymnasieskolans introduktionsprogram. Här hamnar de elever som inte är behöriga att komma in på ett sökbart nationellt program. Antal elever som inte var behöriga att komma in på nationellt program från årskurs nio år 2020 var i Sverige 14,4 % (Skolverket, 2020c). Syftet med introduktionsprogrammet är att så småningom kunna söka in på ett yrkes- eller studieförberedande program, eller att gå vidare till ett yrke eller annan form av studie. Det innebär att dessa elever kommer vara med om ytterligare en övergång. Statistik visar att så många som 28 procent inte kommer att få en gymnasieexamen inom fem år (Skolverket 2020b), det visar också att av dessa 28 procent är det fyra av fem som tillhört något av de fyra
2
introduktionsprogrammen. Möjliga orsaker till skolavhopp från gymnasiet, vilka framkommit hos de unga själva, är tillexempel brister i sociala miljön, bristande tilltro till vuxna och/eller fel programval (SKL, 2015). Det har bedrivits forskning på skolavhopp, inte endast i Sverige, utan även runt om i världen, där det visar sig att orsaker till att ungdomar hoppar av skolan är faktorer såsom psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, även familjers socioekonomiska problem eller allmänna problem i hemmet, samt problem i och omkring skolmiljön har påverkan gällande elevers långvariga frånvaro som till slut kan leda till skolavhopp (Murhman, Nordmark & Nyström, 2018).
Vikten av att sätta in insatser tidigt och att vara observant på varningssignaler, är av stor betydelse för ungdomar i deras vidare liv och utveckling. Skolverket (2014) skriver att övergångar innebär viktiga händelser för eleverna och att de kan bidra till delaktighet och inkludering men också till marginalisering och exkludering. Det är även så att övergångar handlar om att den skola som överlämnar elever ska ge relevant information till den mottagande skolan (Skolverket 2014). Därför är det betydelsefullt att informationen inte lämnas kvar på tidigare skolor, utan att de följer med eleven. I skollagen (SFS 2010:800) har det förtydligats gällande uppgiftsöverlämningar på eleven, att överlämnande skola numer har skyldighet att ge över pedagogiskt material i de fall som behövs, såsom särskilt stöd i form av åtgärdsprogram, till elevens blivande skola eller program, i syfte att underlätta för elevens fortsatta studier. Detta gäller såväl över, som inom alla skolformer (Skollagen 3 kapitlet 12 §). God förberedelse hos eleven, är något som Divya Jindal-Snape och Dianne Cantali (2019) för fram som viktiga framgångsfaktorer innan övergången. Elever som har stor skolproblematik har många gånger redan en förutfattad mening i att skola är något negativt, därför är förberedelse en viktig del, samt att överlämnande skola samarbetar med den nya skolan.
Just övergångar har betydelse på ett eller annat vis för alla elever, och särskilt för de elever som är i behov av särskilt stöd. Det finns vissa faktorer som har betydelse för skolans sätt att hantera dessa övergångar, det är att medvetet arbeta långsiktigt och proaktivt på alla tre nivåer; organisations-, grupp- och individnivå för att skapa trygghet och kontinuitet, detta kan leda till att elevers närvaro i skolan förbättras (Andersson 2019).
Med anledning av det som beskrivits ovan kommer denna studie att beforska hur organisationen inom gymnasieskolan, på fyra olika skolor, arbetar med övergången från introduktionsprogrammen, till ett nationellt program, eller annat program inom gymnasieskolan. Med tanke om att specialpedagoger ofta har en central roll i elevers övergångar vill jag, kunna bidra med kunskap, i första hand till det specialpedagogiska fältet,
3
genom att intervjua specialpedagoger, eller annan ansvarig personal, i hur de arbetar förebyggande och stödjande med att skapa goda förutsättningar gällande övergångar. Detta under tiden eleven befinner sig på ett introduktionsprogram, samt även hur det fortsättningsvis fungerar efter att eleven kommit in på sitt programval, i syfte att finna faktorer som eventuellt kan gynna trivsel, och motverka att de hoppar av sina studier.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syfte med föreliggande studie är att bidra med kunskap om hur övergångar, från introduktionsprogram till ett nationellt program, fungerar organisatoriskt för elever med en tidigare eller pågående negativ utbildningsspiral. Detta för att finna faktorer på organisations, grupp- och individnivå som gynnar trivsel och motverkar skolavhopp.
Mina frågeställningar är:
• Hur resonerar specialpedagoger, eller annan personal, kring övergångar från introduktionsprogram till nationella program?
• Vilka framgångsfaktorer på organisations-, grupp- och individnivå går att finna i specialpedagogers, eller annan personals, utsagor gällande övergångar från ett introduktionsprogram till ett nationellt program?
1.2 Studiens centrala begrepp
Studiens tre centrala begrepp sammanfattas kortfattat här nedan. Alla tre kommer senare i arbetets bakgrund att förklaras mer ingående.
1.2.1 Övergångar
Övergångar här i föreliggande studie menas när en elev byter enhet från en skola till en annan, eller från en enhet till en verksamhet inom samma skola. Det handlar då om att avlämnande enhet lämnar relevant information till den nya mottagande verksamheten samt att den mottagande verksamheten aktivt använder sig av informationen (Skolverket 2014).
1.2.2 Överlämningar
Överlämningar är information om eleven som förs över till mottagande verksamhet. Skolverket (2014) påtalar att syftet med dokumentation kring en elev endast ska innehålla relevant information och att den förutom det ska vara saklig, att inte använda värdeladdade ord eller personliga egenskaper. Mottagande enhet ska få kännedom om arbetssätt och hjälpmedel som
4
fungerat i den avlämnande enheten. Syftet med dokumentation är att säkerställa att det sker utveckling i elevens kunskapsinhämtning (Skolverket, 2014).
1.2.3 Introduktionsprogram
Inom gymnasieskolan finns det idag fyra olika introduktionsprogram, individuellt alternativ, språkintroduktion, programinriktat val och yrkesintroduktion. Dessa ska ge obehöriga elever möjlighet att komma in på et nationellt program eller, att efter avslutad tid där, leda till ett arbete. På introduktionsprogrammen är den individuella studieplanen särskilt viktig, detta eftersom programmen inte har någon programstruktur eller examensmål (Skolverket 2021).
2. Bakgrund
Här i bakgrunden kommer först ett avsnitt om skolans föränderlighet över tid, för att påvisa att skolan idag har utvecklats till att vara en norm i samhället och därmed är en examen inom gymnasiet det mest eftersträvande idag. Skolavhopp och skolmisslyckande är inte accepterat på samma vis som tidigare. Skolans uppdrag är att vara en skola för alla, och det är där som specialpedagogiken fått sin framväxt. Specialpedagogens arbete på organisations-, grupp- och individnivå samt några av de specialpedagogiska synsätten behandlas i det andra och i det tredje avsnittet. I det fjärde avsnittet här i bakgrunden, kommer introduktionsprogrammens framväxt beskrivas samt vilka dessa fyra program är. Det är företrädelsevis individuellt alternativ, språkintroduktion och programinriktat val som denna studie kommer att fokusera på och med betoning på individuellt alternativ. Språkintroduktion, nämns endast här i bakgrunden, men behandlas inte i själva studien.
Vidare här i bakgrunden, tar studien upp statistik om sysselsättningsgrad samt elevers tidigare förkunskaper för skolframgångar, och sist behandlas övergångars och överlämningars betydelser för elevers fortsatta kunskapsutveckling.
2.1 Skolan i förändring
Den obligatoriska skolan och dess utbildningssystem har förändrats över tid, så har även gymnasieskolan. Eva Hjörne och Roger Säljö (2013) åskådliggör utbildningssystemet med hjälp av tre nivåer, bottennivå, sekundärnivå och tertiärnivå. Dessa nivåer, menar de, har förändrats genom decennier på så vis att bottennivån – numera grundskola, och sekundärnivån – numera gymnasieskolan, har planat ut till att skolsystemet blivit en trettonårig skolform och där den tertiära nivån, som representerar högskolan också utvecklats enormt fram till idag. I
5
och med denna utveckling av utbildningssystemet ställs andra krav på att organisationen som sådan blir tillgängliga för alla grupper av elever, att kunna hantera detta på ett annat vis än när stora grupper av elever tidigare valde att lämna skolan. Idag förväntas man med andra ord att komma in på ett gymnasieprogram, fullfölja det och få en examen. Skolavhopp och skolmisslyckanden accepteras inte av samhället på samma vis som tidigare, vilket gör att synen på kunskap och utvecklande spelar större roll idag. Det är flera olika grupper av människor, såsom exempelvis elever med funktionsnedsättningar eller elever med skolsvårigheter av skilda slag, som i och med det kan ta del och gynnas av dess utveckling (Hjörne & Säljö, 2013). Det innebär också vissa svårigheter, då vårt nya skolsystem, där barn och ungdomar inte förväntas att differentieras genom olika särlösningar, ställer krav på hur skolor förmår att hantera elevers olikheter, samt hur pedagoger i skolan arbetar med att skapa goda lärandemiljöer för alla (Persson, 2013). Ann Ahlberg (2015) menar att skolans krav om att vara en skola för alla är en paradox, något som inte går att uppnå då det i praktiken är svårt att fullfölja och därmed går emot skolans styrdokument. Skolans uppdrag över tid har varit och är fortfarande, i föränderlighet. Den förändras beroende på vilka värderingar och politiska idéer som genomsyras i samhället, och idag ser vi en skola som förväntas att kunna vara en skola för alla elever. En skola som ska verka för att inkludera, framför att exkludera, menar Ahlberg (2015) är just de oförenliga krav som ställs om likvärdighet, som gör att elever förflyttas till mindre grupper, det blir särlösningar för elever som inte skolan förmår klara av och det är här de specialpedagogiska verksamheterna om att stödja elever i svårigheter framkommit. Hon menar att specialpedagogiken har ett viktigt samhällsuppdrag då den är till för att skapa likvärdighet, jämlikhet och social rättvisa.
2.2 Specialpedagogens arbete på organisations- grupp- och individnivå
Att arbeta som specialpedagog innebär, bland annat, att kunna visa förmåga att identifiera, analysera och medverka i förebyggande arbete med att undanröja hinder i olika lärmiljöer (SFS 2017:1111). Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM, 2020) beskriver begreppet tillgänglig lärmiljö som den miljön i skolan som är utformad så att alla, oavsett funktionsförmågor, kan inhämta och utveckla värden och kunskaper. Som verksamhet ska man därför se till att anpassa den pedagogiska, den fysiska och den sociala miljön i relation till lärandet. De för även fram nyttan med att utvärdera verksamheten gällande hur man arbetar med tillgängliga lärmiljöer, att på organisationsnivå utvärdera bedömning och prioritering av resurser, på gruppnivå utvärdera och utveckla pedagogiska strategier som skapar delaktighet
6
samt på individnivå utvärdera i vilken mån lärandet utgår från elevens kunskaper, förutsättningar och behov.
Fortsättningsvis ska specialpedagogen kunna genomföra pedagogiska utredningar och analysera svårigheter på organisations-, grupp- och individnivå, samt kunna visa förmåga att utforma och delta i arbetet med att genomföra åtgärdsprogram (SFS 2017:1111). Åtgärdsprogram, menar Skolverket (2013b), ska fungera som ett redskap för personal inom skolan med att stödja eleven som är i behov av särskilt stöd, där eleven får de förutsättningar som behövs i att utvecklas mot kunskapsmålen. Det kan, menar de, även vara ett värdefullt informationsunderlag vid övergång till annan skola eller verksamhet.
Bengt Persson (2013) skriver om specialpedagogens kompetens där han påpekar att specialpedagogen har en viktig funktion i alla skolformer, då denne, tillsammans med rektor, ska arbeta utvecklande med att kunna ge alla elever en så god lärandemiljö som möjligt. Persson (2013) menar att specialpedagogens roll har förändrats över tid från att, med tidigare fokus på undervisning av elever, nu i stället har fokus med högre krav på specialpedagogisk kompetens och handlag. Ingemar Gerrbo (2012) för fram i sin studie att specialpedagogikens roll har förändrats från att ha haft ett ensidigt individperspektiv till ett övergripande organisationsperspektiv. Han lyfter fram att det är allas angelägenhet, inte endast specialpedagogens, att utveckla skolans undervisning till att omfatta alla skolans elever oavsett om de har grava funktionsnedsättningar eller inte. Gerrbo (2012) jämför speciallärarens och specialpedagogens arbeten, där han menar att deras arbetsuppgifter inte skiljer sig nämnvärt åt. Det som särskiljer dem är att specialpedagogen i sitt utvecklingsarbete förväntas verka mer skolövergripande genom att arbeta på organisations-, grupp- och individnivå och specialläraren att analysera skolsvårigheter med fokus på individnivå.
2.3 Olika synsätt på specialpedagogiken
Claes Nilholm (2007) skriver att specialpedagogisk verksamhet setts som att avskilja det onormala, att segregera avvikande elever till speciella grupper eller skolor, vilket bidragit till debatt om både ris och ros. Att särskilja elever innebär bland annat att nedvärdera olika grupper men också att sätta in specifika resurser med lösningar om att kunna sätta in rätt insatser utefter elevernas egna behov. Nilholm (2007) menar att det är ur dessa aspekter som två perspektiv vuxit fram inom specialpedagogiken.
Ett synsätt eller perspektiv är att det är individen, i det här fallet eleven, som är bärande på ett problem. Nilholm (2007) använder begreppet kompensatoriskt perspektiv, där syftet är att
7
kompensera brister hos barnet eller ungdomen. Andra liknande beskrivningar på perspektivet, är individperspektivet och det kategoriska perspektivet, dessa används för att tillskriva eleven dennes brister och med fokus på avvikelser, diagnoser och på medicinska insatser (Ahlberg, 2017).
Ett annat synsätt inom specialpedagogiken är det relationella perspektivet. Här ligger fokus mer på relationer och på bemötandet. Det kan exempelvis vara hur skolans personal, i skolans miljö, möter alla elevers olikheter, eller vilka insatser det behövs för att man ska känna delaktighet i en skola för alla. I stället för att fokusera på individens eventuella diagnos, ligger fokus i första hand i att förstå diagnoser i allmänhet. (Ahlberg, 2017).
2.4 Gymnasieskolans introduktionsprogram – 4 olika inriktningar
Hösten 2011 började de nya introduktionsprogrammen att gälla. De framkom i första hand då man såg att det behövdes olika typer av studievägar, antingen för etablering på arbetsmarknaden eller för vidare studier (Skolverket 2019b). Syftet med introduktionsprogrammen är att ge obehöriga elever från grundskolan en möjlighet att så småningom kunna söka till ett nationellt program, eller att efter avslutad gymnasietid kunna leda arbete (Skolverket 2020b). Alla elever som går på gymnasiet har en individuell studieplan. För elever på ett introduktionsprogram blir studieplanen än viktigare, detta då introduktionsprogrammen saknar nationella fastställda programstrukturer och examensmål. I planen måste det framgå syftet med utbildningen, studiens längd samt dess ämnesinnehåll. Det står inte i skollagen hur länge man kan gå ett introduktionsprogram, det är studieplanen som avgör där eleven är med och utvärderar planen samt medverkar i att den eventuellt kan förändras (Skolverket 2021).
De introduktionsprogram som finns idag är språkintroduktion, individuellt alternativ, programinriktat val och yrkesintroduktion. Här nedan beskrivs de fyra introduktionsprogrammen mer ingående.
2.4.1 Individuellt alternativ och programinriktat val
Individuellt alternativ är en del av introduktionsprogrammets fyra inriktningar. Programmet är inte sökbart utan det vänder sig till elever som ofta har stora brister i sitt kunskapsinhämtande och/ eller svag motivation. Elever här kan läsa både grundskolekurser och gymnasiekurser. Det finns heller ingen tidsram för elever som går på individuellt alternativ (Skolverket, 2020) Programinriktat val, vänder sig till elever som är godkända i svenska samt i minst fem kurser från grundskolan men saknar behörighet i engelska eller matematik. Utbildningen är inriktad
8
mot, antingen ett yrkesprogram eller ett studieförberedande program och där man beräknas kunna antas inom snar framtid. Programmet är sökbart och det är hemkommunen som ansvarar för att de elever som är behöriga erbjuds programmet (Skolverket, 2021).
2.4.2 Språkintroduktion och yrkesintroduktion
Yrkesintroduktion vänder sig till elever som saknar godkända betyg för behörighet till ett yrkesprogram. Eleven får en yrkesinriktad utbildning för att kunna söka till ett yrkesprogram eller få ett arbete. Eleven ska både kunna läsa ämnen från grundskolan som den inte är behörig i och ämnen från nationella program i gymnasieskolan. På yrkesintroduktion läses i första hand kurser i dess inriktning (Skolverket, 2021).
Språkintroduktion är till för ungdomar som nyligen kommit till Sverige. Innan de tas emot till språkintroduktion ska eleverna bedömas genom att kartlägga deras kunskaper. Utbildningen har fokus på det svenska språket i syfte att kunna gå vidare till något program i gymnasieskolan, eller annan utbildning (Skolverket, 2021).
2.5 Tidigare förkunskapers betydelse för både sysselsättningsgrad och en
gymnasieexamen
På de fyra introduktionsprogemmen går det idag (läsåret 2020/21) cirka 40 400 elever. Det är en minskning till introduktionsprogrammen med ungefär 4 100 elever från tidigare år, där huvudanledningen till minskningen är att antal elever till språkintroduktion blivit färre de senaste åren. I stället ses en ökning på programmet individuellt alternativ, ökningen där från tidigare år, till detta läsår, är cirka två procent vilket ger en siffra på ungefär 300 fler elever (Skolverket 2020a). Det innebär samtidigt att andelen elever som börjar nationella program och tar en examen inom tre år, aldrig varit så hög som detta läsår (20/21). Däremot visar Skolverkets (2020b) statistik, som sträcker sig från år 2011 till 2020, att det inte är någon förändring gällande de elever som lämnar gymnasieskolan efter fem år utan fullständiga gymnasiebetyg. Cirka 28 procent går ut gymnasiet utan vare sig en yrkesexamen eller en högskoleförberedande examen. Det visar även att, en av fem elever som en gång börjat på ett introduktionsprogram tar en examen inom fem år, vilket även innebär att fyra av fem ungdomar som gått ett introduktionsprogram hoppar av gymnasiet av en eller annan anledning. Med andra ord är det ingen förändring gällande ungdomars skolavhopp över tid. Antalet elever som inte fullföljer sina gymnasiestudier är samma procentantal som tidigare år. Skolverket (2019a) skriver att internationell forskning visar att konsekvensen av skolavhopp innebär att ungdomar löper större
9
risk för utanförskap i samhället genom arbetslöshet och andra följder såsom sämre psykisk och fysisk hälsa.
I en annan rapport från Skolverket (2019b) har man undersökt vad ungdomar sysselsatt sig med efter det att de gått klart på ett introduktionsprogram. Sysselsättningsgraden visar sig är starkt kopplade till förkunskaper från grundskolan. Elever med högre förkunskaper har större chans att lyckas med en examen på ett nationellt program än elever med lägre förkunskaper, dessa sistnämnda tenderar att endast läsa på introduktionsprogram. Rapporten visar att efter fem års studier på ett introduktionsprogram, är det tre av fyra elever eller 93 procent, som har en sysselsättning i form av antingen arbete eller studier. De elever som gått individuellt alternativ har lägst sysselsättningsgrad, med endast 65 procent, och högst procentantal med 84 procent, har de elever som gått programinriktat val. Studien visar även att högst sysselsättningsgrad har de elever som börjar på ett introduktionsprogram och senare fullföljt sina studier på ett nationellt program. Dessa ungdomar har en sysselsättningsgrad på 90 procent.
2.6 Faktorer som bidrar till att motverka skolavhopp
En studie från Skolverket (2019a) visar att ökad frånvaro, psykisk ohälsa, funktionsskillnader, inlärningssvårigheter och försämrade skolresultat är faktorer som kan leda till skolavhopp eller studieavbrott. Man skiljer bakgrundsfaktorer åt genom att de kan vara antingen individuella, strukturella eller skolrelaterade. Individuella bakgrundsfaktorer är sådana som eleven har med sig in i skolan, tillexempel om eleven har utländsk härkomst eller vilken utbildningsnivå som vårdnadshavarna har. Strukturella bakgrundsfaktorer är den omgivning eleven är bosatt i eller befinner sig i utanför skolan, om eleven och dennes familj till exempel är bosatta i socioekonomiskt utsatt område eller ej. Skolrelaterade bakgrundsfaktorer är faktorer som knyter an till skolan och dessa, menar man, är sådana som man i skolan kan påverka och arbeta med förebyggande. De individuella och strukturella är sådana man ska arbeta kompenserande med, att skapa förutsättningar och ge alla elever en meningsfull skolgång. De viktigaste faktorer som kan leda till skolavbrott menar de, är ofta att det brister i det relationella arbetet med eleven samt att miljön i skolan upplevs otrygg. Det som framkommer i Skolverkets (2019a) redovisning är bland annat, att det på individnivå är av vikt att som vuxen i skolan ha ett relationellt ledarskap och att stödet kring eleven ska vara intensivt, och individuellt, samt att pedagogerna ska ha erfarenhet och rätt kompetens. Även höga förväntningar, flexibilitet, kontinuitet och trygghet är viktiga faktorer på individnivå. På organisationsnivå är verksamma insatser av vikt, såsom flexibilitet i utformningen av undervisningen samt uppföljning. Även på systemnivå finns negativa faktorer att ta hänsyn till, tillexempel att det ofta blir ett betonat fokus
10
på innehållet i läroplanerna i stället för att se till elevens helhetsutveckling. Bakgrundsfaktorer till skolavbrott kan identifieras tidigt hos barn och ungdomar, och det innebär att det är viktigt att man möter detta i skolan samt att man systematiskt dokumenterar och följer upp det som fungerat och det som inte fungerat för att veta vilka förebyggande insatser man bör vidta (Skolverket 2019a).
Eftersom sysselsättningsgraden är starkt kopplade till tidigare förkunskaper är det intressant att se på hur man för vidare dessa förkunskaper över stadier.
2.7 Övergångar och överlämningar
För många elever innebär övergång från en verksamhet till en annan som omtumlande och är för många en viktig händelse. Eleverna ställs inför flera olika utmaningar med olika krav, där man möter nya människor och nya miljöer. De flesta är med om minst sex olika övergångar, i fyra olika skolformer, där den sista övergången från grundskolan till gymnasieskolan ses vara den mest komplexa. Anledningen till att den upplevs som mest komplex är att ungdomarna sprids till olika skolor, både inom kommunen och till andra kommuner samt att eleverna söker till olika program inom gymnasieskolan (Skolverket, 2013). När elever byter verksamhet är samarbete mellan verksamheter viktigt i syfte att förebygga för elevens fortsatta studietid, det innebär att den avlämnande skolan ger relevant information till den mottagande, samt att den mottagande skolan använder sig väl av informationen. Detta ställer också krav om att verksamheter bör ha dokumentation som håller god, professionell nivå. Informationen bör bidra till delaktighet och inkludering och inte till att marginalisera och exkludera barn och ungdomar (Skolverket, 2013). Eskilstuna kommun genomgick 2019 en revisionsgranskning i syfte att se över om det finns rutiner gällande stadieövergångar mellan och inom skolformer. Man menar att det i övergången är viktigt att elevens kunskapsutveckling i strävan att nå målen inte ska missgynnas, samt att eleven ska känna trygghet inför det nya som väntar efter övergången. I rapporten framkommer det att det saknas rutiner, särskilt i övergången mellan grundskolan och gymnasieskolan. Även om man från avlämnande skola fyllde i elevens kunskapsutveckling i särskilda överlämningsblanketter framkom brister i mottagandet, att inte dokumentation alltid följde eleven, vilket medförde att anpassningar som fungerat tidigare inte fördes vidare och därmed fick eleven utredas på nytt i den nya verksamheten (Nertyk, 2019).
I en regeringsremiss (Prop. 2017/18:183) med förslag på ändringar i skollagen, med ett övergripande syfte om att alla ungdomar ska ges möjligheter att påbörja och fullfölja en
11
gymnasieutbildning, påtalas att skola som lämnar över elev till annan skola eller skolform är skyldiga att lämna information och uppgifter om barnet. Det är elevens behov som styr vilka typer av uppgifter som kan bli aktuella att lämna över, allt för att underlätta att övergången ska bli så bra som möjligt. När det gäller elever som varit i behov av stöd, är det alltid angeläget att skolan informerar vilken typ av stöd eleven haft, detta för att den nya verksamheten ska kunna sätta in rätt stödåtgärder redan från början (Prop. 2017/18:183). De uppgifter som brukar vara av intresse i överlämningar är exempelvis om elever har eller haft extra anpassningar och särskilt stöd, elever som behöver särskilda utmaningar eller stimulans, nyanlända elever eller andra relevanta uppgifter som är av gagn för elevens kunskapsutveckling (Prop. 2017/18:183). I skollagen (SFS 2010:800, 3 kap. 8 §) står det gällande överlämningar så här:
Överlämning av uppgifter vid övergång mellan och inom skolformer:
När en elev i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan eller gymnasiesärskolan övergår från skolformen till en annan av de angivna skolformerna ska den skolenhet som eleven lämnar till den mottagande skolenheten överlämna sådana uppgifter om eleven som behövs för att underlätta övergången för eleven. Detsamma gäller om eleven byter skolenhet inom skolformen.
Den sista meningen, ”detsamma gäller om eleven byter skolenhet inom skolformen”, förtydligar detta arbetes motiv till att se över hur organisationer förhåller sig för elever i övergången från introduktionsprogrammets individuellt alternativ till ett nationellt program. Det står alltså inte uttalat i skollagen att det gäller introduktionsprogrammen, däremot står det i gymnasieförordningen (2010:2039, kap 8. 20 §) hur man ska dokumentera efter det att eleven är färdig på introduktionsprogrammet:
En elev som inom ramen för ett introduktionsprogram läst grundskoleämnen utan att få godkänt betyg ska få en skriftlig bedömning av sin kunskapsutveckling i varje sådant ämne. Detsamma gäller om eleven läst kurser i gymnasieämnen utan att få godkänt betyg.
När det gäller överlämningar inom gymnasieskolan innebär det alltså ytterligare en övergång, och därmed ännu en omställning för eleven när denne ska vidare till ett annat program inom gymnasieskolan. Då är det, med tanke på det som skrivits ovan, av stor vikt att stödåtgärder, och andra nödvändiga uppgifter som behövs för att underlätta övergången, dokumenteras och förs vidare till mottagande enhet.
12
3. Tidigare forskning
Här i detta kapitel kommer arbetet att tydliggöra vad forskning påtalar som viktiga fenomen gällande övergångar mellan olika stadier och enheter. Inledningsvis belyses överlämningars betydelse för elevers fortsatta kunskapsinhämtande och trivsel i gymnasieskolan. Sedan kommer ett avsnitt om fungerande strukturer och rutiner gällande överlämningar, samt ett avsnitt om överlämningarnas innehåll. Därefter behandlas ett stycke om vilka faktorer som kan vara av betydelse för att främja trivsel och närvaro, samt vilka faktorer som kan motverka skolavhopp och psykisk ohälsa. Efter det tar arbetet upp hur eleverna själva ser på vilka faktorer som främjar psykisk hälsa, för att sist i arbetet se vad forskning skriver om fungerande stöd och samarbete mellan övergångar.
Det är övergångar från olika stadier som arbetet här avser att studera, inte endast övergångar från introduktionsprogram till nationellt program, detta då forskning på just övergångar mellan introduktionsprogram och nationella program varit svårt att finna. Allra först kommer ett avsnitt om hur sökning i databaser gjorts, för att finna relevant forskning till föreliggande studies syfte.
3.1 Sökning i databaser
I sökandet efter att finna relevant forskning gällande stadieövergångar och överlämningar mellan skolor, har sökningar i två olika databaser gjorts; SwePub och ERIC (EBSCO). Det resulterade i att det påträffades både svenska och internationella studier som berörde mitt forskningsområde. Dock berör de studierna övergångar i allmänhet, och inte specifikt mellan gymnasieskolans program. Detta då skolsystem runt om i världen ser olika ut, Sverige skiljer sig åt i och med att vi har introduktionsprogram. Dock har jag försökt att specificera sökord som rör högre stadier genom att skriva in sökord som ”secondary school” och ”upper secondary school” i syfte att få en åldersadekvat frekvens. Andra relevanta sökord till studien var ”trasitions”. Även svenska sökord har skrivits, och då främst på SwePub, dessa sökord var ”introduktionsprogram” och ”skolavhopp” ”dokumentation”, stadieövergångar, ”individuella studieplaner” och ”överlämningar”
3.2 Stadieövergångars betydelse för elevens välmående
Keith Topping (2011) har studerat hur övergången fungerar från grundskolan (primary school) till högre stadier (secondary school). Den är skriven både ur ett lärarperspektiv och ur ett elevperspektiv. Där framkommer det att lärare och elever ser olika orosmoment i övergångarna.
13
Lärarna är oroliga över elevernas studieresultat och eleverna är mer oroliga över sociala händelser såsom kamratrelationer. Det visade sig också att de elever som redan hade en negativ kunskapsspiral sedan grundskolan, fortsatte att ha det senare under sina fortsatta studier. Det gällde främst ungdomar från socioekonomiskt utsatta områden, samt där föräldrar inte stöttade eller uppmuntrade sina barns kunskapsinhämtanden. Att uppmärksamma och medvetandegöra skolpersonal på mottagande skola kan ha avgörande konsekvenser för elevens fortsatta kunskapsutvecklande menar Topping (2011). En finsk studie av Milja Parvialainen et al. (2020) visar liknande resultat bland ungdomar i gymnasiet. De har följt finska barn, från förskola till gymnasiet, och upptäckte att skolrelaterade påfrestningar såsom kronisk trötthet, total likgiltig inställning till studier och en känsla av otillräcklighet, leder till skolutbrändhet för många när de börjar i gymnasiet. Dessa symptom går att härleda tidigt i elevens skoltid och på så vis är det viktigt att detta uppmärksammas i tid. Parvialainen et al. (2020) påtalar här att övergången från grundskolan till gymnasiet innebär för många ett ökat tryck och nya utmaningar, då många skingras från sina klasskamrater, man känner sig utlämnad och står inför val som kan få konsekvenser för deras framtid, vilket då kan utlösa psykisk skolutbrändhet.
3. 3 Fungerande strukturer och rutiner i övergångarna
Flera studier pekar på vikten av att ha fungerande strukturer i övergångar mellan och inom organisationer. I en slutrapport som ingår i ett större forskningsprojekt kallad #jagmed (2018), av Karolina Muhrman, Sofia Wistus och Sofia Nyström, undersöker de bland annat hur organisationer arbetar för att motverka studieavbrott och studieavhopp. Det som framkommer är bland annat, att det finns brister i hur skolor anpassar utbildningen efter elevens individuella förutsättningar, såsom socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa eller elever med funktionsnedsättningar, och att det ofta är just dessa orsaker som gör att elever hoppar av skolan. Rutiner och strukturer för att främja psykisk hälsa och skolnärvaro behövs, och något som poängteras i rapporten är funktionen av att det finns bra system i överlämningarna gällande övergångar, mellan och inom skolformer, att det behövs bra dokumentation och samtal inför övergången samt att överlämnande och mottagande verksamheter samarbetar. Detta för att stadieövergångar är känsliga för många barn och ungdomar och att bra rutiner kring överlämnandet kan motverka skolavhopp.
En amerikansk studie gjord av Benton Dorman (2012) menar även han att välplanerade överlämningar gynnar alla elever. Han för fram fyra viktiga komponenter som verksamheter
14
bör arbeta med i och med övergången. Den första är att ge eleven information om gymnasiet, att den skall vara både exakt och användbar för att lugna såväl elev som förälder. Informationen kan tillexempel innebära att eleven får besöka enheten redan under vårterminen. Den andra komponenten är att stödja sociala framgångar. Dorman (2012) menar att man under gymnasietiden har stora möjligheter att utveckla sig själv. Detta kan göras genom inarbetade rutiner såsom att ha kamratstödjare på skolan, eller att man i skolan har vuxna handledare i övergångarna. Den tredje komponenten är förberedelse för studier som är mer avancerade. Eleverna behöver förbereda sig på att det tillexempel blir längre skoldagar, att man antecknar vid genomgångar och så vidare. Elever som tenderar att inte hänga med i den förberedelsen som inleds, måste åtgärder sättas in genast för att kunna hänga med när de väl kommer in på gymnasiet. Den sista komponenten som Dorman (2012) för fram som viktiga komponenter i övergångarna, gäller de elever som har särskilda behov. Här menar Dorman (2012) att pedagoger från gymnasiet redan ska vara med innan övergången för att skapa trygghet hos eleven. Dessutom är den skriftliga dokumentationen om eleven betydelsefull, att den är ifylld på ett informativt vis samt att den ska överlämnas i god tid till kommande personal på mottagande enhet, så de ska kunna förbereda sig på vad eleven kan komma att behöva.
I en annan rapport, av Helena Andersson (Ifous, 2019) baserad på forskning gällande främjande av skolnärvaro, framkommer det tre avgörande områden att arbeta med i en organisation; elevers upplevelser av trygghet och delaktighet, goda lärmiljöer och organisatorisk medvetenhet. Trygghet och delaktighet innefattar goda kamratrelationer och sociala engagemang. Goda lärmiljöer innebär lärarens förmåga gällande undervisningskvalitet och ledarskap men också förväntningar och goda relationer sinsemellan lärare och elev. Organisatorisk medvetenhet handlar om att arbeta systematiskt med skolnärvaro, att ha en god kultur på skolan med ett proaktivt och förebyggande elevhälsoarbete, arbeta samverkande både inom skolan och utom skolorganisationen, samt att arbeta med trygga och välfungerande övergångar. Andersson (2019) menar att det finns en mängd kritiska händelser i barn och ungas skoltid och att stadieövergångar är ett sådant kritiskt moment, särskilt för elever som är, eller har varit, i behov av särskilt stöd.
3.4 Överlämningars innehåll
Gunvie Möllås (2009) har beforskat hur kommunikation och samspel konstituerar inom skolans praktiker på gymnasiet. Fokus i arbetet ligger på elever i behov av särskilt stöd och på hur
15
kommunikationen samt samspelen i övergångsskedet mellan grundskolan och gymnasiet fungerar. Något som framkommer, hos pedagogerna i fältstudien, är att innehållet i dokumentationen i överlämningarna bör fokusera i första hand på det pedagogiska och att det efterfrågas rutiner i hur överlämningar ska ske för att höja kvaliteten. Det riktas också kritik till de överlämningskonferenserna som sker varje läsår, att dessa inte tillför personalen något av värde eftersom mötena inte fokuserar på extra anpassningar och stöd utan på irrelevant information. Pedagogerna efterfrågar bra och relevant information som öppnar upp för att kunna förbereda sig på att ta emot eleven till den nya skolan (Möllås 2009). Elisabeth Nordevall (2011) har i sin studie, under ett år, studerat fyra gymnasielärare samt nio av deras elever, i syfte att bland annat se över deras uppdrag som mentorer. Studien tar bland annat upp överlämningars roll och hur mentorerna ser på dem. Här tar även Nordevall (2011), liksom Möllås (2009) upp missnöjet gällande innehållet i överlämningarna. Mentorerna anser, trots att de har överlämningskonferenser, att det många gånger brister i dokumentation då inte ”rätt” information om eleven finns. De menar också att det många gånger saknas information, vilket gör att inte rätt resurser kan sättas in från början vilket missgynnar eleven. Mentorerna efterfrågar i stället att eleven får med sig en ”elevmapp”, att eleverna får vara sina ”egna informationsbärare in i gymnasiet” Nordevall, 2011, s. 99).
3. 5 Psykisk hälsa relaterat till skolframgång
I en studie, på uppdrag av Hälso- och sjukvårdsförvaltningen, har man i en intervjustudie med skolpersonal uppmärksammat olika skolrelaterade faktorer som kan påverka elevers psykiska hälsa negativ. Det är exempelvis lärares otydlighet i form av vilka förväntningar de har på kunskapskrav, vad eleven ska lära sig i de olika kurserna, även hur stressade lärarna är påverkar klassrumssituationerna, samt pressen eleven känner gentemot sina klasskamraters prestationer. Det framkommer även att skolpersonalen ser att elever med psykisk ohälsa oftast mår bra av att komma till skolan, att skolmiljön har en positiv inverkan och är bra för dessa ungdomar (Hoffsten, et al., 2019).
I en annan svensk studie, av Catrine Kostenius och Maria Warne från 2020, har man undersökt hur eleverna själva ser på hur deras välbefinnande och psykiska hälsa i skolan kan stärkas. De påtalar att ungas psykiska ohälsa ökat och att depression är en av de vanligaste dödsorsakerna bland skolungdomar i Europa. I deras studie har de forskat på hur eleverna ser på skolan som en stödjande miljö med fokus på skydd mot just ohälsa. Arbetet baserades på författarnas tidigare studier där intervjuer gjorts med sammanlagt 76 ungdomar från mellanstadiet,
16
högstadiet och gymnasiet, i ålder 10–21 år. Intervjuerna utfördes på skolor i Sverige men också på skolor i Skottland. Det som framkom i deras intervjuer är att det finns ett övergripande behov av att medvetandegöra varandra om både psykisk hälsa och psykisk ohälsa. Främst var det tre teman som framträdde i resultatet: Att det är högt i tak i skolan, Vi har relationer som lyfter och Jag känner mig trygg och sedd. Dessa aspekter av elevernas egna förslag på faktorer hur skolor kan arbeta mer med stödjande insatser för att motverka psykisk ohälsa, menar Kostenius och Warne (2020), går att arbeta med på såväl organisationsnivå som på grupp- och individnivå. En viktig aspekt, menar de, är att eleverna tillåts att involveras i skolans hälsoarbete.
Att fokusera på faktorer som upplevs som positiva i övergångar har Malin Holmström et al. (2013) gjort i sin svenska studie. Studien är omfattande och sträcker sig över tid. Den grundar sig på bland annat elevers hälsosamtal med skolsköterska samt frågeformulär som var utformade på ett positivt och hälsofrämjande vis. Eleverna har fått besvara dessa vid fyra tillfällen under sin skoltid, när eleven är 6 år, 10 år, 13 år och 16 år. Det som framkommer är bland annat att man vill känna sig delaktig, känna sig säker på sig själv, känna sig glad och orädd. Man har även en rädsla i att känna sig mobbad på nya stället. Även sömnen var viktig för deras välmående och för att kunna koncentrera sig. Med andra ord är värdet av den sociala tryggheten stor och därmed bör skolmiljön kunna erbjuda det i skolomställnigen, menar Holmström et al. (2013).
3. 6 Fungerande stöd och samarbete mellan övergångar
Helena Andersson (2013) har i studien En bro mellan högstadiet och gymnasieskolans nationella program, utfört intervjuer med 10 elever genom att lyssna på deras skolberättelser. Eleverna har alla gemensamt att de från grundskolan inte var behöriga till ett nationellt program och därmed gått introduktionsprogrammets individuellt alternativ innan de sökte och kom in på ett nationellt program. Skolberättelserna bestod av tre delar, deras tid på högstadiet, deras tid på individuellt alternativ och sitt första år på nationellt program. Genom berättelserna framkommer det, samstämmigt från alla eleverna i studien, att tiden på introduktionsprogrammet individuellt alternativ innebar en känsla av samhörighet, delaktighet, meningsfulla relationer och tillhörighet. Att få starta sin gymnasietid där, ingav dem hopp om att kunna gå vidare till ett nationellt program. Andersson (2013) menar att elevernas tid i högstadieskolan och gymnasieskolan skiljer sig åt markant. Eleverna berättar att orsaken till att de hamnat på individuellt alternativ är att de då hade hög frånvaro, ingen motivation och en känsla av att inte finnas med i ett sammanhang samt att de saknar tilltro på sin egen förmåga. Gällande tiden på nationella programmet, säger de flesta att de nu är mer motiverade till
17
skolarbete, och att det beror på att de kommit in på det programmet de vill, och att året på individuellt alternativ var avgörande för att komma vidare med sina studier, det var värt ett extra år, menar flera av eleverna i Anderssons (2013) studie, där Andersson (2013) menar att introduktionsprogrammet kan ses som en bro eller länk över till nationella programmet.
Länkar mellan enheter tar även Muhrman et al. (2018) upp i sin rapport men att de mer påtalar att det ska vara personer som fungerar som en brygga, att dessa personer finns med som länkar över till mottagande verksamhet för att skapa trygghet hos eleven. Jindal-Snape och Cantali (2019) har undersökt övergångar från olika stadier där de menar att övergångar är en dynamisk, psykologisk process som är både pedagogisk och social över tid. Deras studie baseras av data från olika länder, både i och utanför Europa. Viktigt är, menar de, att det finns stöd i själva övergångarna, särskilt hos de som redan har stödåtgärder insatta, och att pedagogerna i de olika stadierna samarbetar. Det framkommer i undersökningen att det är dessa ungdomar som är mest oroliga längre tid i övergången, både innan de lämnar sin nuvarande klass och efter det att de börjat sin nya. Med andra ord krävs det god förberedelse för eleven för att den ska känna sig trygg och delaktig inför och efter överföringen. Författarna tar även upp att det i lärarutbildningen är viktigt att ha vetskap om att övergångar är känsliga och oroliga upplevelser för många.
3.7 Sammanfattning av tidigare forskning
Tidigare forskning visar här att övergångar mellan olika stadier är känsliga för många barn och ungdomar. Det visar även att det finns områden i skolors organisationer som behöver arbetas med för att finna strukturer som gör att övergångar fungerar tillfredsställande för eleverna (Andersson, 2019; Benton, 2012; Muhrman et al., 2018). Anledningen till att det ska finnas bra rutiner i stadieövergångar och i överlämningar, är för att stärka elevernas mående och motverka skolavhopp, så deras fortsatta kunskapsinhämtande gynnas. Annat som påtalas är att det behövs bra dokumentation och samtal sinsemellan inför övergången, samt att överlämnande och mottagande verksamheter samarbetar (Benton, 2012; Muhrman et.al., 2018; Möllås, 2009; Nordevall, 2011). Det som eleverna själva berättar gällande vilka framgångsfaktorer som gynnar måendet och hälsan, är att få känna sig trygg, delaktig och att bli sedd, att ha bra relationer med såväl klasskamrater som med skolans personal (Kostenius et al., 2020; Holmström et al., 2013). Man kan även se här i tidigare forskning, att barn och ungdomar som haft stor frånvaro och psykisk ohälsa tidigare, i lägre stadier, riskerar att försämras om man inte
18
arbetar med förebyggande åtgärder inför en miljöomställning. Det finns alltså även brister i hur skolor anpassar utbildningen efter elevens individuella behov (Andersson, 2013). Att medvetandegöra personal på mottagande skola och att ge eleven god förberedelse, visar sig vara framgångsrikt, särskilt hos de elever som har eller har haft anpassningar och särskilt stöd. Annat som visar sig vara gynnande, är att det finns fungerande länkar mellan de olika enheterna på programmen, detta kan vara personer som finns med i övergången för att trygga upp, det kan även vara så att introduktionsprogrammet i sig kan vara en länk för att komma vidare i utbildningssystemet (Andersson, 2013; Jindal-Snape & Cantali, 2019).
Det som framkommit här i tidigare forskning, visar på att det finns ett behov av fungerande rutiner gällande övergångar mellan olika enheter i en organisation. Forskare menar att alla elever, men särskilt de elever med en negativ utbildningsspiral, har behov av att känna trygghet och delaktighet, och i ett vidare perspektiv menar jag, att detta bör arbetas med inom skolans alla nivåer; organisations- grupp- och individnivå. Elever, pedagoger och rektorer befinner sig alla inom dessa tre nivåer, samtidigt som de samspelar och påverkar varandra. Det finns också faktorer i dessa nivåer som hindrar och främjar. Eftersom tidigare forskning här inte lyfter fram övergångar mellan introduktionsprogram och nationella program, finns det ett behov av att beforska hur övergångar mellan dessa båda program förhåller sig med det. Efter den insikten fokuserar föreliggande studie på hur specialpedagoger, eller annan personal, resonerar kring övergångar mellan introduktionsprogram och nationella program, samt vilka framgångsfaktorer som går att finna i syfte att gynna skolframgång och motverka skolavhopp. Då det är flera nivåer, som är med och både påverkar och samspelar, använder jag mig av systemteorin som teoretisk utgångspunkt. Den kommer att presenteras mer ingående i nästkommande kapitel.
4 Teoretisk utgångspunkt
Studiens teoretiska ramverk utgår från systemteorin. Thomas Nordahl et al. (2013) skriver att systemteori är ett samlingsbegrepp för tankesätt inom olika vetenskapliga traditioner. En av modellerna inom systemteorin är Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori, där individen och omgivningen anpassar sig i en ständig och relationell påverkan av varandra (Nordahl, et al., 2013). Användandet av just systemteori till min studie passar då jag vill belysa länkar mellan system, att dessa är grundläggande i en organisation i syfte att kunna arbeta mot gemensamma mål. I denna studie avser jag att se på miljöerna och relationerna inom skolan som organisation, hur de samspelar, påverkar och/eller influeras av varandra. Svårigheter i och omkring en
19
pedagogisk situation ligger inte endast hos barnet eller ungdomen, eller enbart i omgivningen, utan svårigheter, och möjligheter, blir till i möten mellan eleven, den vuxne och miljön. Därför bör man ha kunskaper om olika områden som rör oss människor (Fischbein, 2007). Såväl biologiska förutsättningar som egenupplevda situationer är viktiga att ha i beaktning för att förstå verkligheten. Här menar Siv Fischbein (2007) att Bronfenbrenners terminologi mikro-, meso-, exo och makromiljön fungerar som exempel om man vill se på individers lärande i relation till dess omgivning. En väl anpassad skolmiljö ger eleven trygghet vilket gynnar elevens utveckling, menar Nordahl et al. (2013), samt att man inom tillexempel en skolmiljö, kartlägger och söker i olika källor för att få information om eleven och att man arbetar med de delarna i barnets miljö som kan bidra med positiv utveckling.
Här nedan kommer en mer ingående beskrivning av Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori (se figur 1). I föreliggande arbetes metodavsnitt (kapitel 5.6.2) beskrivs min egen tolkning av Bronfenbrenners teori, och för att kunna ta del av den, är det av vikt att man först studerar de olika nivåerna i Brofenbrenners teori.
Figur 1. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teoretiska modell
4. 1 Systemteori utifrån Bronfenbrenners fem olika system
Urie Bronfenbrenners (1994) systemteori bygger på resultat från olika empiriska undersökningar som genomförts under flera decennier från olika discipliner, vilket resulterat i en utvecklingsekologisk modell. Bronfenbrenner (1994)menar att all mänsklig utveckling sker i ett ständigt växande ekologiskt system. Systemet består av fem olika nivåer vilka Bonfrenbrenner (1994) menar stödjer och vägleder den mänskliga tillväxten där individen konstruerar sin verklighet i samspel med miljön. Nivåerna som Bronfenbrenner framtagit grundar sig på olika system individen omger sig med.
20
Den första nivån är mikrosystemet, vilket är den miljön som individen samspelar mest i. Den ligger närmast individen och består av personer och ting som individen samspelar med dagligen. Det kan exempelvis vara föräldrar, vänner, klasskamrater och lärare. Det är i detta system som proximala processer upprätthålls och utvecklas, viket gör att systemets innehåll och struktur ger konsekvenser för hur eleven kommer att lära och utvecklas. Det innebär att strukturen inom nivån ska vara uppbyggd på så vis att individen, i detta fall eleven, har möjlighet att utvecklas på det vis som gynnar denne. Det andra systemet är mesosystemet, här menar Bronfenbrenner (1994) att olika sorts relationer samspelar mellan individens närmiljö. Det kan exempelvis vara personer som befinner sig i individens närhet. Det kan även vara kopplingar mellan individens närmiljö, såsom mellan hemmet och skolan. Även samspelet mellan skolans olika miljöer har här betydelse för individen, i det här fallet eleven. Här blir det särskilt viktigt att studera relationer i och mellan de olika nivåerna kring eleven. Den tredje nivån, exosystemet, är inte en fysisk nära nivå, utan mer en nivå där individen påverkas genom kopplingar och processer utanför denne, det som sker på denna nivå har en mer indirekt påverkan på eleven. Ett exempel på det kan vara samspel mellan barnets förälder och skolan, eller samspel mellan lokala samhällsinstitutioner. Makrosystemet är den fjärde nivån och avser fenomen på samhällsnivå, såsom lagar och förordningar men också faktorer som är typiska för en kultur, såsom trossystem och normer och livsstilar. Förutom dessa fyra system, vilket individen samspelar i, beskriver Bronfenbrenner även en femte, Kronossystemet. Han beskriver den mer som en dimension där tiden har betydelse för när samspel äger rum, samt vilka konsekvenser det blir, inte endast under individens livstid, utan även historiskt där miljön den befinner sig i förändrats över tid. Exempel på det är områden som genomgått ekonomiska förändringar där barnet vuxit upp i socioekonomiskt utsatt område eller i ett mer välbärgat område. Här kan då även föräldrars utbildningsnivå ha betydelse för individens uppväxt (Bronfenbrenner, 1994).
4.2 Specialpedagogik och systemteori
Med hjälp av Bronfenbrenners ekologiska systemteori blir det viktigt att studera övergångar från en närmiljö till en annan, det är även så att det vid dessa tidpunkter för ungdomen sker stora förändringar i dennes mognad, vilket kan få konsekvenser för individens fortsatta lärande och utveckling. Fischbein (2007) skriver att det relationella perspektivet är väl förenligt med Bronfenbrenners systemteori. Även Claes Nilholm och Eva Björck Åkesson (2007) för fram att systemteori och det relationella perspektivet har många beröringspunkter och att de har ett normativt närmande på specialpedagogiken. De menar även att specialpedagogiken skapas i
21
samspel mellan individ och miljö. Specialpedagogiken kan därmed ses som delar i de länkar som verkar inom skolan som system. Eftersom eleven endast är en liten del i systemet är den inte ensam bärare av ett problem utan orsaker och samband finns och samspelar med miljön på alla system. Ahlberg (2007) skriver även hon att olika specialpedagogiska perspektiv bidrar till utveckling av det specialpedagogiska forskningsfältet. Hon menar att det tidigare har funnits en avsaknad av både teoribildningar och perspektiv inom specialpedagogiken och att det då har kritiserats på grund av dess inriktning på specifika funktionsnedsättningar kring enskilda individer. Forskning om specialpedagogik berör ofta utsatta barn och ungdomar eller ”de svaga” vilket Björck Åkesson och Nilholm (2007) för fram, och menar då att forskning om grundläggande perspektiv därför blir värdefullt. Två perspektiv (vilka hastigt togs upp i studiens bakgrund) som ofta framförs i dessa sammanhang är det kategoriska perspektivet och det relationella perspektivet. Fischbein (2007) skriver att det relationella perspektivet är väl förenligt med Bronfenbrenners systemteori. Därav finns intresse att studera hur det relationella perspektivet förhåller sig tillsammans med systemteorin.
4.3 Förklaring till val av teori för min studie
Bronfenbrenners (1994) utvecklingsekologiska teori, är en hjälp och inspiration till min egen modell (se sid. 32) vilken är menad att styrka föreliggande studies validitet. Detta genom att finna faktorer i tidigare forskningsstudier, och i mitt resultat, som kan gynna eleven i sin övergång till ett annat program.
Teorin kommer att användas som analysverktyg till studiens fråga två, om att i intervjusvaren finna framgångsfaktorer på organisations-, grupp- och individnivå gällande övergångar från ett introduktionsprogram till ett nationellt program. Teorin kommer även att användas i arbetets resultatdiskussion där resultatet kommer att diskuteras tillsammans med min bakgrund och tidigare forskning.
I min egentolkade modell av Bronfenbrenner kommer endast de tre första nivåerna att användas som verktyg i min analys. Det beror på att jag med den, tillsammans med informanternas utsagor, vill finna framgångsfaktorer i skolans tre nivåer organisations-, grupp- och individnivån (se vidare beskrivning på det i min metod). Specialpedagogen rör sig mellan, och inom dessa tre nivåer där denne förväntas att arbeta utifrån olika perspektiv, såsom exempelvis ett individperspektiv ett grupperspektiv och ett organisatoriskt perspektiv.
22
5 Metod
Först här i metoddelen kommer den kvalitativa forskningsmetoden tas upp som en inledande del. Därefter hermeneutiken som tolkningslära som följs av urval och genomförande. Nästa del i kapitlet behandlar etiska principer, och därefter studiens trovärdighet, för att sist i metoddelen beskriva arbetets genomförande och analys. Som underrubriker till analysdelen beskrivs den hermeneutiska ansatsen och systemteorin som modell.
5.1 Metodval
Utifrån föreliggande studiens syfte och frågeställningar har kvalitativ metod använts. Inom den kvalitativa forskningsmetoden har man, enligt Bryman (2011), en kunskapsteoretisk utgångspunkt, och att man som forskare tolkar och försöker förstå den sociala verkligheten utifrån hur deltagarna beskriver det som förväntas att undersökas. Då syftet med föreliggande studie är att bidra med kunskap om hur övergångar från introduktionsprogram till ett nationellt program fungerar organisatoriskt för elever med en tidigare eller pågående negativ utbildningsspiral, för att finna faktorer som gynnar trivsel och motverkar skolavhopp, blir kvalitativa semistrukturerade intervjuer passande som metod. Här blir då informanternas tolkningar och resonemang av situationer i skolmiljön viktiga för föreliggande studies resultat. Fejes och Thornberg (2019) påtalar att val av metod bör avgöras utifrån studiens syfte och frågeställningar.
Bryman (2011) skriver att det i kvalitativa semistrukturerade intervjuer, ges möjlighet att ställa spontana frågor och följdfrågor. Detta gör att man kan ha en mer öppen och spontan utformning av intervjun, vilket Bryman (2011) menar kan förbättra resultatet. Kvale och Brinkmann (2014) poängterar att samtalet mellan forskaren och den som blir intervjuad inte är ett jämställt sådant eftersom det är forskarens uppgift att styra samtalet, ställa frågorna samt följa upp svaren. Fördelen med intervju som metod är, menar Kvale och Brinkman (2014,) att man kommer relativt nära den forskningsmiljö man undersöker, vilket även kan vara en nackdel då man också riskerar att komma objektet allt för nära samt att det kan vara tidskrävande. Till föreliggande studies resultat, var det från början tänkt att endast använda semistrukturerade intervjuer som metod, vilket tyvärr inte möjliggjordes. Det är främst två aspekter som omöjliggjorde det hela, nu pågående pandemi (Covid-19) samt tiden. Alla de tillfrågade informanterna svarade om medverkan till studien via mejl. Flera av dem medgav att de inte hade tid att medverka på grund av rådande pandemi, därav tillfrågades några att i stället besvara frågorna skriftligt, vilket några samtyckte till. Det blev till följd att fyra besvarade frågorna skriftligt och de andra fyra muntligt.
23
Alla, både de skriftliga och de muntliga svaren, utgår från samma frågor som finns i intervjuguiden. Bryman (2011) för fram nackdelar med att man inte möts i en intervju. Det ena är att man inte kan hjälpa om denne undrar över något i frågorna samt att man som intervjuare inte kan engagera personen vilket kan uttråka eller att denne blir avbruten av något som distraherar. I mejlet till de som valde att svara skriftligt poängterade jag att de gärna fick höra av sig om de undrade över någon fråga. Något annat, vilket jag fick erfara, är att de som fyllde i svaren skriftligt först inte svarade trots påminnelser, vilket leder till att man får stöta på åter och åter igen. Dock var alla frågor så kallade öppna frågor, vilket Bryman (2011) menar ger utrymme för informanterna att svara med egna ord samt att man får reda på deras kunskapsnivå, hur de själva tolkar en fråga och hur viktig kunskapsområdet upplevs. Att ge utrymme för de tillfrågade att skriva i svaren skriftligt gör det heller inte möjligt för intervjuaren att påverka eller vägleda informanterna till dennes egna åsikter eller perspektiv av undersökningen, vilket Bryman (2011) menar kan vara en negativ aspekt i en intervjusituation.
Som det skrivits i denna studies teoridel utgår studiens teoretiska ramverk av systemteorin, hur systemteorin används till föreliggande arbete presenteras mer i metodens analysdel (kapitel 5.6). Vidare har hermeneutiken använts som tolkningslära för att finna teman till studiens resultat, detta för att som Kvale och Brinkman (2014) skriver, tolka och förstå materialet. Här nedan presenteras hermeneutiken som tolkningslära mer ingående.
5.2 Hermeneutiken som tolkningslära
Då syfte med föreliggande studie är att bidra med kunskap om hur övergångar, från introduktionsprogram till ett nationellt program, fungerar organisatoriskt för elever med en tidigare eller pågående negativ utbildningsspiral, för att finna faktorer som gynnar trivsel och motverkar skolavhopp, lämpar sig semistrukturerade intervjuer som metod. Detta då de tillför en fördjupad förståelse av både uppfattningar och tankar (Fejes och Thornberg, 2019). Då jag med studien vill försöka tolka och förstå, samt även kunna förmedla kunskap är arbetet inspirerad av hermeneutisk ansats. Ingrid Westlund (2019), skriver att hermeneutiken är lämplig att använda om man vill studera informanternas egna upplevelser av fenomen, tillexempel inom skolans värld. Hon menar också att hermeneutiken passar när metod som semistrukturerade intervjuer ger utrymme för informanterna att själva kunna leda in på vad de vill samtala om, samt att intervjuaren i sin tur kan styra och ställa följdfrågor. Bryman (2011) skriver även han om hermeneutiken som kunskapssyn där dess betydelse för samhällsforskning har fokus på just tolkning av människors tankar och handlingar. Per-Johan Ödman (2017), menar även att resultatet automatiskt blir hermeneutiskt vid användandet av öppna frågor samt
