förd mening. Dessutom i n n e b ä r årsskiften nyårslöften. Såväl individer som g r u p p e r och organisationer lovar sig själva och omvärlden att det nya året skall bli a n n o r l u n d a , och ä n n u bättre. Inför k o m m a n d e årsskifte har summer-ingarna och nyårslöftena varit extra påfallan-de, årtusendets produkter utlovas i a n n o n s e r och m a n kan utan överdrift säga att 1999 har
största idrottsmän har utsetts på löpande band. Som vanligt lyser kvinnorna m e d sin frånvaro på listorna. Man kan u n d r a o m jäm-ställdhetsrörelserna och kvinnoforskningen egentligen funnits... 1600- och 1700-talens gynaeceer, listor över tidernas mest framgångs-rika kvinnor, tycks långt borta. För Kvinnovetenskaplig tidskrifts del har vi ändå valt
att inte göra några listor; vi väljer i stället att diskutera historieskrivningen - och minnet. Årets sista n u m m e r problematiserar historie-skrivandets rekonstruktioner av det förgång-na, m e d a n 2000-talets första n u m m e r k o m m e r att ge exempel på olika m e t o d e r att n ä r m a sig enskilda människors m i n n e n och berättelser.
Men även utan listor har Kvinnovetenskaplig tidskrifts redaktionskommitté inför årsskiftet ägnat sig åt att f u n d e r a över och diskutera såväl vår historia som vår framtid, och det av ett allde-les särskilt skäl — Kvinnovetenskaplig tidskrift fyller 20 år nästa år! Jubiléet k o m m e r bland annat att firas i samband med konferensen Utopier och dystopier som arrangeras i samarbete mellan oss och C e n t r u m för kvinnoforskning vid Stock-holms universitet i böljan av oktober 2000.
Vi k o m m e r att minnas vår historia även på a n d r a sätt. Bland a n n a t planerar vi en serie
intervjuer där kvinnoforskare från olika gene-rationer möts. Vårt nyårslöfte är att fortsätta b e h a n d l a intressanta t e m a n i n o m vilka forsk-n i forsk-n g fråforsk-n olika discipliforsk-ner kaforsk-n mötas. Vi vill fortsätta visa att d e n forskning som h a r kön som analyskategori och införlivar ett makt-perspektiv lever i högönsklig välmåga vare sig d e n kallar sig till e x e m p e l feministisk forskning, genus, kvinno, maskulinitets, h o m o -sexualitets- eller jämställdhetsforskning, queer, gay eller lesbian studies. Vi fortsätter hävda att d e n n a forskning är forskningsfron-ten i Sverige!
Detta t e m a n u m m e r innehåller en lite läng-re inledning, skriven av Kristina Fjelkestam och A m a n d a Lagerkvist i redaktionskom-mittén. I n n a n vi lämnar över ordet till d e m vill vi önska alla Kvinnovetenskaplig tidskrifts läsare ett riktigt Gott Nytt År!
Från temaredaktörerna
Historia som disciplin formades först på 1800-talet. Tidigare hade inte historieskrivning art-skilts från andra typer av litterära texter, m e n utvecklingen av källkritik skapade en skarp gräns mellan olika texters grad av pålitlighet, mellan kvarleva och berättande källa. Skönlit-teratur kom att bli historievetenskapens Andra. För att m e d Linda O r r parafrasera ett välbe-kant citat ur James Joyces Ulysses: "literature is the nightmare f r o m which history is continu-ally trying to awake" (Orr 1992: 85).
Utifrån en stipulativ definition av begrep-pet "historicitet" vill vi i föreliggande tema-n u m m e r fokusera etema-n vetetema-nskaplig tetema-ndetema-ns snarare än ett specifikt forskningsområde knutet till en viss disciplin eller en viss teori. Det vida b e g r e p p e t "historicitet" kan använ-das för att belysa en kunskapsteoretisk diskus-sion som handlat o m historieskrivandets
reto-riska strategier och det historeto-riska perspekti-vets roll vid tolkning och värdering av kultu-rella f e n o m e n . Diskussionen har i synnerhet förts inom historiskt inriktad litteratur-, konst-, medie- och filmvetenskap. Historien väntar inte på att upptäckas utan på att berättas, d e n är en p å g å e n d e process i vilken historikerns f ö r m å g a att skapa meningsfulla s a m m a n h a n g blir en avgörande faktor. G e n o m att arbeta självreflexivt, det vill säga bejaka språkets bety-delse och det egna förhållningssättet gente-m o t forskningsobjektet, f r a gente-m t r ä d e r historie-konstruktionernas ideologiska och politiska d i m e n s i o n e r skarpare. D e n n a typ av resone-m a n g har ä n n u inte på allvar fått fäste i Sverige, exempelvis h a r historikernas diskus-sion kallats för en "lomhörd dialog" (Arons-son 1998). Det vore dock viktigt att föra en ö p p e n dialog både inom och mellan
discipli-n e r discipli-n a eftersom de gediscipli-nerella vetediscipli-nskapsteore- vetenskapsteore-tiska och epistemologiska u t m a n i n g a r som här sammanfattas u n d e r rubriken "historici-tet" ö p p n a r u p p för till exempel nya f o r m e r av källmaterial som bilder och skönlitteratur. Detta kan bidra till en förnyad syn på b å d e vad som är historisk kunskap och h u r den kan för-medlas.
På de fält där dessa frågor k o m m i t att ställas i f ö r g r u n d e n möts m a n i ett intresse för språk, narrativitet, upplösningen av högt och lågt, b e t o n i n g e n av meningsskapande processer och d e intrikata relationerna mellan rep-resentation och vad vi kallar verklighet, mel-lan text och läsare, melmel-lan m e d i e p r o d u k t i o n och mediekonsumtion. Ett exempel av flera är historieteoretikern Hayden White (1973) som hävdar att historieskrivning bygger på genre-konventioner. White identifierar fyra genrer eller narrativa strategier som ger d e n historis-ka berättelsen förklaringsvärde: komedin, tra-gedin, r o m a n s e n och satiren. G e n r e r n a fun-gerar paradigmatiskt och blir b e s t ä m m a n d e för historieskrivningen. Hayden Whites syn på historikerns verksamhet betyder inte att h o n ska överge kravet på att leda olika a r g u m e n t i bevis. Ett liknande a r g u m e n t k o m m e r från d e n franske filosofen Paul Ricoeur (1988) som m e n a r att historieskrivning (både de teo-retiska och empiriska m o m e n t e n ) är en nyge-staltning som lånar berättarstrukturer från fik-tionen, m e n det är en verksamhet som är bun-d e n till bun-de spår som p å m i n n e r eftervärlbun-den om det förflutna. D ä r f ö r skiljer sig historia kvalitativt f r å n fiktionen g e n o m anspråket på att rekonstruera något som har hänt. Man måste hålla sig till, vad Ricoeur m e d bevingade ord sammanfattat som, "spåren, d o k u m e n -ten och arkiven". Men för att skriva och läsa historia behövs narrativ kompetens; berättan-det är ett sätt att ge s a m m a n h a n g och o r d n i n g åt det historiska f ö r l o p p e t och historien kan alltid berättas om på ett nytt och a n n o r l u n d a sätt. Historieteoretikern Dominick LaCapra
(1983 och 1985) föreslår att m a n ska variera sig och inte bara använda de narrativa kon-ventioner som tar utgångspunkt i enhetlighet, kronologisk framställning och d e n allvetande berättar rösten. Man måste k u n n a skriva så att
texten r y m m e r kritik av det m a n berättar om. Nya representationsformer för historieskri-vandet är nödvändiga för att u t m a n a vår för-ståelse av världen.
Historikern Lynn H u n t knyter an till de här tankegångarna när h o n skriver o m de formel-la och litterära val som historiskt a r b e t a n d e forskare gör: "The masternarratives, or codes of unity or difference, the choice of allegories, analogies a n d tropes, the structures of narrati-ve - these hanarrati-ve weighty consequences for the writing of history" (1989:20). Dessa val h a r sociala och inte minst könspolitiska konse-kvenser. Trots att diskussionen vi refererat till ovan har haft feministisk teoribildning som grundval, så har det feministiska arvet h a m n a t i skymundan i de kanonbildningar som upp-rättats i i n t r o d u c e r a n d e översikter. De senaste d e c e n n i e r n a s problematisering av historie-skrivandets praktiker h a r haft som förutsätt-ning de politiska och sociala omvandlingarna, vilka så s m å n i n g o m lett f r a m till d e n veten-skapskritik som kvinnor och etniska och sexu-ella minoriteter har utvecklat i n o m r a m e n för sina frigörelseprojekt. Den mångröstade verk-ligheten (till exempel de nya g r u p p e r som u n d e r efterkrigstiden b ö r j a d e läsa vid univer-sitet och som tog sina e r f a r e n h e t e r utifrån klass, kön, etnisk tillhörighet och sexuell pre-ferens etc. till utgångspunkt för sina veten-skapliga projekt) blev incitamentet till debat-ten o m historieskrivandets ideologiska och narrativa karaktär. Feministisk forskning beto-n a d e tidigt vad som idag är gäbeto-ngse i beto-n o m d e beto-n t e n d e n s som vi kallar "historicitet", nämligen nödvändigheten av att beakta skillnader mel-lan kvinnor (och melmel-lan m ä n ) och melmel-lan olika platser och tider. Dessutom h a r m a n sedan länge varit medveten o m h u r individers sociala positionalisering m e d f ö r olika tillgång till makt och privilegier ( j / r H o l t e r 1962) och att identitetskonstruktionerna är mångskikta-de. Men inte ens i n o m forskningsinriktningar som visat sig användbara för feminister, och som å sin sida är starkt influerade av feminis-tiskt tankegods, är feminismen självklart syn-lig. Så som historien n u skrivs tycks istället d e n feministiska forskningen och historicitetstendensen ha löpt parallellt. Vi vill i detta n u m
-m e r av Kvinnovetenskaplig tidskrift synliggöra ett o m r å d e där linjerna mötts internationellt och kan k o m m a att mötas även i Sverige.
Historicitetens historik tecknas lämpligast utifrån humanvetenskapernas så kallade ling-vistiska och kulturella vändningar. U n d e r poststrukturalistisk flagg ägde dessa r u m för ett tjugotal år sedan i kölvattnet av d e n femi-nistiska "andra vågen". Tidigare h a d e till exempel Virginia Woolf i Ett eget rum ifrågasatt Historien m e d stort H, m e n detta skedde m e r g e n o m f ö r t i d e n akademiskt f ö r a n k r a d e a n d r a vågen, där m a n m e d t e r m e r som "her-story" skrev kvinnornas egna historier med litet h och i pluralis. Utifrån ett ifrågasättande av de priviligierade vita m ä n n e n s anspråk på universell sanning, belystes de ideologiska maktfaktorer som doldes b a k o m d e n f ö r m e n t objektiva vetenskapen. O m m a n dessutom läg-ger till d e n feministiska forskningens interdi-sciplinära karaktär så har vi här grundbultar-na till d e n t e n d e n s vi vill beskriva.
Feministisk teori och poststrukturalism möts i undersökningar av motsägelsefulla sprickor i d e n text som kallas Historien. Man b e t o n a r att textuella representationer skapar verkligheter i samma m å n som verkligheter konstruerar representationer. Medelst slag-kraftiga f o r m u l e r i n g a r av typen "the historici-ty of texts a n d the textualihistorici-ty of history" för-medlas d e n n a g r u n d t a n k e (Montrose 1989). Det korsställda textbegreppet syftar till att bryta u p p fruktlösa motsatsställningar mellan fiktion och icke-fiktion, finkultur och populär-kultur, text och kontext etc. Detta i n n e b ä r en lyhördhet för de lokala omständigheter som texter ingår i, de kontexter som b e d ö m s som betydande för tolkningen av textens mening-ar. Man undviker medvetet tolkningar som utgår ifrån en e n d a d o m i n e r a n d e analyskate-gori eller ett e n d a system (som t.ex. klasskamp, genus eller la longue d u r é e ) , och visar på att kulturella f e n o m e n och maktstruk-turer ska förstås utifrån flera dimensioner.
Idag h a r en dynamisk definition av textbe-g r e p p e t a n a m m a t s i n o m i synnerhet tre vitala riktningar som delvis överlappar varandra vad gäller frågeställningar, metoder, teorier och forskningsmaterial: kulturteori, d e n nya
kul-turhistorien och nyhistoricism. I det följande ska vi diskutera dessa inriktningar, som är representerade i artiklarna i n u m r e t , g e n o m att belysa feminismens roll för utvecklingen av d e m . I Kirsten Drotners självreflexiva medie-historieskrivning utgår h o n ifrån att histori-kerns placering i n u e t avgör h u r det f ö r f l u t n a tar gestalt. Verktyg för att återkalla aspekter av historien och åskådliggöra kvinnors identitets-skapande, utgörs av m e d i e r som radio och film vilka f u n g e r a r både som m e d e l och mål för minnesprocessen för de kvinnliga medie-k o n s u m e n t e r som intervjuats. Orsi Husz bry-ter u p p "den stora berättelsen" o m kvinnorna och konsumtionen, som präglat d e n konsum-tionshistoriska forskningen. H o n vidgar de kontextuella ramar som arkivmaterialet från Nordiska Kompaniet läses inom. H e n n e s käll-material utgörs bland a n n a t av bilder och skönlitteratur. Caroline Graeskes omläsning av Stina Aronssons g e n o m b r o t t s r o m a n Hitom himlen utgår från en kritisk analys av litteratur-historieskrivningarnas narrativa f o r m e l "det lyckliga slutet". I Aronssons fall b e n ä m n s for-meln "hemkomst", vilket syftar på att m a n i lit-teraturhistoriska framställningar m e n a r att Aronson i Hitom himlen f u n n i t sin plats i d e n litterära (lågstatus)genre som b e n ä m n s pro-vinsialism. Samtidigt som Aronson skrivs in i litteraturhistorien, så skrivs h o n också ut.
Nyhistoricism
I början av 1970-talet ställde kvinnohistori-kern J o a n Kelly en retorisk fråga i rubriken till sin idag klassiska artikel: "Did women have a renaissance?". Utifrån det n e k a n d e svaret inleddes en tvärvetenskapligt feministisk pro-blematisering av e n k ö n a d e definitioner av historiska epoker och kulturella strömningar. I n o m svensk litteraturvetenskap har feminis-tiska forskare som ett led i kritiken av litterär kanon och litteraturhistorieskrivning dekon-struerat till exempel d e n estetiska t e r m e n "modernism" och tidsbestämningen av d e n historiskt situerade e p o k e n "romantik" (se till exempel Witt-Brattström 1988, Bränström Ö h m a n 1998, Borgström 1991).
favorise-rade undersökningsobjektet i n o m d e n littera-turvetenskapliga riktning som i USA går u n d e r beteckningen nyhistoricism, m e d a n den brittiska motsvarigheten b e n ä m n s kultu-rell materialism (Brannigan 1998). Olika slags texter - skönlitterära j u r i d i s k a och vetenskap-liga - betraktas som diskursiva f o r m a t i o n e r som skapar varandra utifrån materiella förut-sättningar. Historien blir då inte längre bara en statisk b a k g r u n d som korrelerar, eller ren-tav korrigerar, en litterär text. I Sverige har ett vanligt tillvägagångssätt i n o m den litteratur-vetenskapliga avhandlingskonsten bestått i att b e h a n d l a historien som ett slags staffage, vil-ken avfärdande beskrivits i ett inledande bak-grundskapitel. Internationellt har nyhistori-cismen istället på ett mycket f r u k t b a r t vis frambringat de litterära texternas dynamiska mångtydighet då d e tillsammans m e d andra historiska texter får utgöra ett slags menings-skapande processer, avgörande för samhälle-ligt diskursiva formationer. I synnerhet h a r m a n fokuserat konstruktioner av subjektivitet, vilket alltid varit en hjärtefråga i d e n feminis-tiska rörelsens k a m p för objektifierade kvin-nors rätt att bli subjekt i sina egna historier. Språkliga kategorier som b e n ä m n e r och b e n ä m n s av subjektet i en historisk situation både begränsar och möjliggör förändring. Analyser av subjektivitet och subjektskonstruk-tioner skapar d ä r m e d en ingång till d e n undersökta tidens samhälleliga diskurser i b r e d a r e mening. Men feministisk teori och nyhistoricism drar inte alltid j ä m n t vad gäller synen på subjektet eftersom nyhistoricismens manliga etablissemang ofta är könsblint, me-dan d e n feministiska subjektivitetsforskning-en inte alltid historiserar. U n d e r inflytande av det senaste decenniets queerteoretiska och postkoloniala r e s o n e m a n g börjar de dock n ä r m a sig varandra (Traub 1996).
Den amerikanska utvecklingen av nyhistori-cismen springer u r det kaliforniska Berkeley-universitetet. Stephen Greenblatt, professor i litteraturvetenskap, publicerade boken Renaissance Self-Fashioning 1980, redigerade ett t e m a n u m m e r o m renässansen i Genre 1982 där h a n myntade t e r m e n "New Historicism", samt g r u n d a d e d e n för riktningen
inflytelseri-ka tidskriften Representations 1983 tillsammans m e d kollegan Catherine Gallagher. D e n n a trestegsraket, som h ä m t a d e sitt bränsle ur Michel Foucaults besök och gästföreläsningar vid Berkeley vid samma tid, ö p p n a d e fältet för d e n m ä n g d böcker och avhandlingar som kom att publiceras u n d e r 1980-talet. Stephen Greenblatt h a r dock fått mycket kritik från feministiskt håll eftersom h a n betraktar renäs-sansmänniskan som uteslutande av manligt kön, ibland utför rent (hetero)sexistiska ana-lyser, samt i foucaultiansk a n d a beskriver makt som något könsneutralt (se exempelvis Waller 1987, Porter 1988). Detta maktperspektiv kan ses som problematiskt eftersom möjligheterna till motstånd och f ö r ä n d r i n g ges ett på för-h a n d avsatt u t r y m m e i maktstrukturerna, vil-ket begränsar individens handlingsutrymme. Feministiska forskare h a r trots allt inspirerats av Foucault, m e n verksamheten präglas snara-re av nyckelbegsnara-repp som ideologi och materi-alism, vilket u p p e n b a r a s hos till exempel Catherine Belsey och Mary Poovey. Catherine Belsey undersöker det brittiska renässansdra-mats konstruktioner av identitet och könsskill-n a d i The Subject of Tragedy fråkönsskill-n 1985, m e d a könsskill-n Mary Poovey i Uneven Developments från 1989 beskriver h u r genuskonstruktioner f o r m a d e och f o r m a d e s av d e n viktorianska kulturens ideologier och institutioner. Nyckelbegrep-pen ideologi och materialism bygger vidare på a n d r a vågens marxistiska utgångspunkter, och såtillvida tycks d e n närmaste släktingen utgö-ras av brittisk kulturmaterialism snarare än av nyhistoricism.
1980-talets ideologikritiska klimat, som upp-stod i protest m o t Reagan och Thatcher, var en avgörande ingrediens i utvecklingen av både nyhistoricism och kulturmaterialism, m e n i olika grad. Detta h ö r s a m m a n m e d skill-n a d e r i d e skill-n akademiska koskill-ntexteskill-n. Deskill-n ame-rikanska nyhistoricismen uppstod främst som en reaktion mot en då d o m i n e r a n d e ahisto-risk formalism, m e d a n d e n brittiska kulturma-terialismen från b ö l j a n var integrerad i ett vänsterpolitiskt akademiskt s a m m a n h a n g (se avsnittet om kulturteori n e d a n ) . Den marxis-tiskt inspirerade Judith Lowder Newton poäng-terar i sin kritik av den amerikanska
nyhistori-cismen att dess företrädare nöjer sig m e d att konstatera att Historien och Litteraturhisto-rien är konstruktioner styrda av samhällets maktstrukturer. Feministiska forskare nöjer sig inte m e d detta konstaterande utan vill des-sutom faktiskt f ö r ä n d r a maktstrukturerna
(Lowder Newton 1989). Dessa maktstrukturer fördelar sig på flera ledder och plan. Det räck-er inte m e d att u p p m ä r k s a m m a ojämlikheten mellan m ä n och kvinnor, m a n måste även ta sociala och etniska skillnader i beaktande. G e n o m främlingsbegreppet lyfter Caroline Graeskes nyläsning av Stina Aronsons Hitom himlen f r a m d e n n a typ av skillnader. H e n n e s läsning d e k o n s t r u e r a r dikotomier som cen-t r u m / p e r i f e r i , individ/kollekcen-tiv, och ucen-tifrån berättelsen o m gränsöverskridande m ö t e n m e d d e n A n d r e f r a m t r ä d e r en civilisationskri-tisk text. H ä r refererar Graeske till Gayatri Spivak, vilket pekar på postkoloniala teoriers inflytande på 1990-talets litteraturvetenskap.
Den nya kulturhistorien
Det kvinnohistoriska projektet, vilket inleddes i en era av "historia u n d e r i f r å n " och som till en b ö l j a n h a n d l a d e o m att synliggöra och a d d e r a kvinnliga individer till historien (her-story), ersattes u n d e r 1970- och 80-talen av en ä n n u b r e d a r e ansats då m a n insåg att m a n behövde revidera själva teorierna och per-spektiven, och hela historieskrivningen, för att göra kvinnors verklighet rättvisa (se t.ex. Waaldijk 1995). Vetenskapen i sig kom att kri-tiseras för att vara androcentrisk. 1975 skrev Gerda L e r n e r en artikel där h o n u p p m a n a d e till en sådan kritisk revision och 1979 kom h e n n e s kända bok The Majority Finds Its Past. Placing Women in History. Som en del av d e n kulturella v ä n d n i n g e n uppstod parallellt en riktning som liksom kvinnohistoria växte fram ur och samtidigt problematiserade historie-materialismen, m e n som därtill också kritise-rade Annaleskolan. Riktningen kallas "den nya kulturhistorien" ( H u n t 1989).
Feminister pekade på att historien berättats av m ä n och att detta avgjort vad som "gått till historien". Det centrala för d e n nya kultur-historien ligger just på historiskrivningen.
Som ovan nämnts hävdade historiefilosofer att b å d e fiktionen och historien använder sig av narrativa strategier. Där kulturhistorikerna avfyrade h å r d kritik m o t historikernas använd-ning av språket och d e n socialhistoriska forsk-ningens iver att skildra de historiska samman-h a n g e n ensamman-hetligt, pekade kvinnoforskare i n o m d e n nya kvinnorörelsen på p r o b l e m e t m e d att d e n n a berättarröst var manlig och utgick från m a n n e n som n o r m för männi-skan. Foucaults "antihistoria" (som utgår från till exempel genealogibegreppet) landade väl både i d e n feministiska kritiken, och i d e n nya kulturhistorien. Att det inte finns några stabila kunskapsobjekt utan att all kunskap, inklusive historieforskningen, är diskursiv och histo-riskt föränderlig gav nya tillskott till d e n femi-nistiska vetenskapskritiken. G e n o m att m a n successivt gjorde u p p m e d bas/överbyggnad-metaforen b ö r j a d e kulturhistorikerna intres-sera sig för h u r re-presentationen av d e n sociala verkligheten just konstituerar den. Ekono-miska och sociala relationer föregår inte de kulturella - de är i sig själva kulturella prakti-ker. D e n n a förskjutning av intresset mot d e n kulturella nivån var parallell m e d framväxten av feministisk teori. Feminister undersökte redan u n d e r det tidiga 1960-talet och f r a m å t idéers och idésystems roll i konstruktioner av kvinnlighet: av sociala identiteter, institutio-n e r och relatioinstitutio-ner.
Ett a n n a t centralt bidrag till kulturhistorien kom från antropologin. I linje m e d Clifford Geertz "thick description" k o n c e n t r e r a d e de nya kulturhistorikerna sig på att avkoda me-ning g e n o m att gå d j u p a r e n e d i meme-ningslag- meningslag-ren, snarare än via kausalförklaringar. G e n o m d e n "tjocka beskrivningen" söker m a n förstå kulturen som en f ö r m e d l a r e av sociala relatio-n e r och strukturer. Geertz perspektiv i relatio-n relatio-n e b ä r att m a n avfärdar möjligheten att sammanfatta historien i en uppsättning lagar eller övergri-pande teorier eller berättelser. Kulturen och historien betraktas metaforiskt som "text" i d e n m e n i n g e n att m a n läser mänskliga prakti-ker och artefakter ur det f ö r f l u t n a som symbo-ler och tolkar d e m som tecken. Kulturen bär nämligen på spår av m e n i n g som skrivits in i olika f e n o m e n av de samtida aktörerna.
I en a n a l o g och ömsesidigt f ö r s t ä r k a n d e utveckling h a r alltså kvinnohistoria och ny kulturhistoria vidgat h i s t o r i e ä m n e t s intresse-sfär. F ö r u t o m att m a n k o n v e r g e r a r epistemo-logiskt, g ö r m a n d e t materialmässigt. D e n tek-nik som kulturhistoriker och nyhistoricister m e n a r sig h a u p p f u n n i t , ett sorts "cross cultu-ral m o n t a g e " , d ä r m a n k o m b i n e r a r h ö g t och lågt (officiella källor o c h p o p u l ä r k u l t u r , litte-rära och ickelittelitte-rära källor, d a g b ö c k e r ) , h a r kvinnohistoriker utvecklat s e d a n 1970-talet
(Lowder N e w t o n 1989). P o p u l ä r k u l t u r e l l a uttryck, k o n s u m t i o n , h i m , reklam, konst och litteratur h a r b ö l j a t bli intressant som histo-riskt källmaterial, inte b a r a b l a n d kvin no- och g e n u s h i s t o r i k e r ( j f r Häften för kritiska studier 1999:3). Detta sker i k o m b i n a t i o n m e d ett intresse f ö r samtidshistoria o c h f ö r hittills neg-ligerade o m r å d e n som konsumtions-k u l t u r e n s historia (se t.ex. S a l o m o n 1998 och S ö d e r b e r g 1997). I d e t t a n u m m e r av Kvinnovetenskaplig tidskrift exemplifieras detta av Orsi Husz f o r s k n i n g kring d e t m o d e r n a v a r u h u s e t . Husz visar att d e n k o n s u m t i o n s h i -storiska f o r s k n i n g e n präglas av e n d i k o t o m i mellan hedonistisk (kvinnlig) o c h rationell (manlig) k o n s u m t i o n . G e n o m att kritisera d e n n a dikotomi, nyanserar h o n också f r å g a n o m h u r u v i d a k o n s u m t i o n kan u p p f a t t a s o m f r i g ö r a n d e eller f ö r t r y c k a n d e f ö r kvinnor. G e n o m att utgå f r å n ett specifikt e x e m p e l , Nordiska K o m p a n i e t u n d e r 1900-talets bör-j a n , finner h o n att kvinnliga k o n s u m e n t e r
beskrevs b å d e som irrationella o c h rationella, o c h att v a r u h u s e t r y m d e b å d e e n f r i g ö r a n d e o c h en k o n s e r v e r a n d e r e p r e s e n t a t i o n av kvin-nor.
Kulturteori
Cultural studies kallas d e n vitala forskningsg-r e n som utvecklats u forskningsg-r m ö t e t m e l l a n olika disci-p l i n e r m e n s o m kanske h a f t sin starkaste bas i n o m medieforskning, p o p u l ä r k u l t u r f o r s k n i n g och forskning o m ungdomskultur. Kulturteo-rin u t g å r f r å n att se k u l t u r e n s o m en process d ä r kulturella symboler k o m m u n i c e r a r m e n i n g (Fornäs 1995). Cultural studies intresserar sig f ö r texter i vid m e n i n g (skrivna o r d , bilder,
rörliga bilder, musik) vilket i n n e f a t t a r e n för-ståelse av b å d e t e x t p r o d u k t i o n e n , texters for-mella m e n i n g s i n n e h å l l och r e c e p t i o n e n av d e m . M a n h a r intresserat sig f ö r h u r b l a n d a n n a t p o p u l ä r k u l t u r e l l a texter r e p r e s e n t e r a r olika g r u p p e r och konflikter i samhället samt h u r m ä n n i s k o r ser sig själva o c h a n d r a via dessa r e p r e s e n t a t i o n e r . Populärkul-t u r e n u p p f a Populärkul-t Populärkul-t a s allPopulärkul-tså som en a r e n a av för-h a n d l i n g a r o m m a k t ocför-h m e n i n g .
Cultural Studies f ö d d e s u r e n reaktion m o t d e n masskulturteori som liera discipliner, d ä r i b l a n d d e n tidiga m e d i e f o r s k n i n g e n , vila-d e på. U r s p r u n g e t b r u k a r tillräknas R a y m o n vila-d Williams och Richard H o g g a r t , vars litteratur-vetenskapliga f o r s k n i n g u n d e r 1950-talet b r ö t m e d d e n f ö r h ä r s k a n d e elitistiska kultursynen o c h ville f r a m h ä v a arbetarklasskulturens egen-värde. Fokus vid d e t b e r ö m d a C e n t r e f o r
C o n t e m p o r a r y Cultural Studies i B i r m i n g h a m låg inledningsvis p å m ä n n i s k o r s levda e r f a r e n -heter. U n d e r Stuart Halls l e d n i n g på 1970-talet utvecklades d o c k c e n t r e t i e n m e r semio-tisk riktning, o c h i d e n a l l m ä n n a samhällsde-b a t t e n stod f r å g o r kring " m e d i e r n a s makt" i c e n t r u m vilket speglades i centrets intresse f ö r althusseriansk strukturalism o c h ideologi.
Cultural studies är inte en e n h e t l i g t f r a m -v u x e n disciplin m e d e n fixerad d a g o r d n i n g utan en löst s a m m a n s a t t g r u p p frågeställning-ar o c h t e n d e n s e r (Brantlinger 1990). Femi-nism, m a r x i s m , d e k o n s t r u k t i o n , o c h psyko-analys h a r i n f l u e r a t i n r i k t n i n g e n . M e n n ä r översikter skrivs får R a y m o n d Williams, likt f a d e r A b r a h a m , u t g ö r a b e g y n n e l s e n varefter ett stamträd tecknas m e d arvet på f ä d e r n e t : Althusser, Barthes, Derrida, Foucault, Gramsci, Hoggart, Hall och T h o m p s o n beskrivs som de viktigaste i n f l u e n s e r n a . Kirsten D r o t n e r , som m e d v e r k a r i d e t t a n u m m e r , h a r i e n kritisk artikel diskuterat h u r d e t feministiska arv som d e n kulturteoretiska o c h m e d i e e t n o g r a f i s k a i n r i k t n i n g e n b ä r p å (tvärvetenskapligheten, kritiken av objektivismen, fokus p å recep-tionsmiljöer som h e m o c h familj) försvunnit u r översikter o c h g e n e a l o g i e r (1993).
Vanligtvis b r u k a r m a n placera m e d i e e t n o -grafins u p p r i n n e l s e i d y n i n g a r n a av d e n livliga d e b a t t o m m e d i e r n a s m e n i n g s i n n e h å l l som
har pågått i n o m cultural studies sedan 1970-talet mellan kulturalister och strukturalister. De allmänna stridsfrågorna har gällt vilken plats det textuellt d e t e r m i n e r a n d e b ö r få i analysen och h u r m a n b ö r föreställa sig me-diebrukarnas handlingsutrymme och potenti-al för motstånd. I och m e d att det skedde en brytning m e d en äldre kommunikationsmo-dell - d e n så kallade överföringsmokommunikationsmo-dellen där medieinnehållet uppfattades som "besjälat" av m e n i n g - följde en allmän t e n d e n s mot en koncentration på användarnas tolkningar och d e n omgivande kontexten (Hall 1973). Dessa diskussioner h a r u n d e r senare tid mynnat ut i en problematisering av ideologikritiska text-analyser och m a n har valt att se till de diskursi-va, symboliska sidorna av mediespråkets representationer (Kleberg 1993 och Ganetz
1997). Dessutom har, vilket exemplifieras av Kirsten Drotners bidrag i detta n u m m e r , medieetnografin fått ett starkt uppsving. I en betoning på de g e n r e r som främst konsume-rats av kvinnor, till exempel såpoperor och ro-mantikböcker, bröt feministiska forskare som Dorothy Hobson, lan Ang och Janice Radway, ny mark. I Sverige stod Lisbeth Larsson för en liknande gärning, e h u r u i en rent textanaly-tisk studie, g e n o m sin avhandling o m kvinnors läsning och svensk veckopress: En annan histo-ria, från 1989. I ett vidare perspektiv kan m a n konstatera att m å n g a feministiska populärkul-turforskare bidrog till d e n n a inriktning av den kulturteoretiska medieforskningen i stort, m e d tanke på forskningens fokus på de o h ö r d a kvinnorösterna i historien, på varda-gen och kvinnors specifika erfarenheter. Att framhålla m e d i e a n v ä n d a r n a s kreativitet rim-m a d e väl rim-m e d d e n ferim-ministiska inriktning sorim-m ville k o m m a bort från d e n eländesinriktade beskrivningen av kvinnors liv och verklighet.
För m å n g a feministiska mediehistoriker är oral history en viktig och nödvändig konse-kvens av d e n n a utveckling. Kirsten Drotners artikel i detta n u m m e r av Kvinnovetenskaplig tidskrift är en mediernas kulturhistoria m e d fokus på unga kvinnors m e d i e r a d e m i n n e n , det vill säga m i n n e n av m e d i e b r u k u n d e r mel-lankrigstiden. Drotner framhäver h u r viktiga m e d i e r n a är i det vardagliga
identitetsskapan-det. Via dessa kvinnors förhållande till medi-erna, både som kulturhistoriska objekt och som minnesverktyg, kan m a n rekonstruera viktiga aspekter av det förflutna som går förlo-rade i en manlig modernitetsdiskurs.
Och sedan ?
I detta n u m m e r av Kvinnovetenskaplig tidskrift fokuseras frågor som blir synliga i d e n före-n a före-n d e huvudfåra vi valt att b e före-n ä m före-n a "histori-citet". De aktuella e x e m p l e n på nordisk forsk-ning i medievetenskap, historia och litteratur-vetenskap n ä r m a r sig mänskliga praktiker, historiska d o k u m e n t och litterära texter utifrån en b e t o n i n g på historieskrivandets narrativa karaktär. De sinsemellan konstitutiva relationerna mellan text och verklighet utgör instanser i den kommunikationsprocess som kallas kultur. Det står klart att feminismen både givit u p p h o v till och själv vilar på ett kul-turteoretiskt fält. Trots d e n självklara insikten förbises d e n feministiska forskningens kon-kreta rön och resultat i sammanställningar och antologier som vill ringa in området. Judith Lowder Newton (1989) m e n a r att historicismen tappat bort sina modersrötter, det vill säga d e n feministiska teoribildningen och d e n kvinnohistoriska forskningen. Vad skulle ett återupplivat intresse för modersröt-t e r n a k u n n a leda modersröt-till i n o m demodersröt-t kulmodersröt-turmodersröt-teoremodersröt-tis- kulturteoretis-ka och nyhistoricistiskulturteoretis-ka fältet, och h u r skulle det i sin tur b e f r ä m j a d e n feministiska forsk-ningen? Svar på frågor som dessa återstår att formulera, m e n föreliggande t e m a n u m m e r försöker u p p m ä r k s a m m a en tendens i n o m den fas av m o d e r n i t e t e n vi n u b e f i n n e r oss i. D e n n a m e d v e t e n h e t om det specifika för vår tids historiefixering k o m m e r att ledsaga
Kvinnoveten-skaplig tidskrifts läsare över tusenårsskiftet, in i och g e n o m den " m e m o r y craze" (Megill
LITTERATUR
Aronsson, Peter (1998): "En lomhörd dialog? Den historie-vetenskapliga debatten på 1990-talet", Historisk Tidskrift, nr 1.
Borgström, Eva (1991): Om jag får be om ölost.
Kringkvinn-liga författares kvinnobilder i svensk romantik, Göteborg:
Anamma.
Brannigan, J o h n (1998): New Historicism and Cultural
Materialism, London: Macmillan.
Brantlinger, Patrick (1990): Crusoe's Footprints. Cultural
Studies in Britain and Ametica, London: Routledge.
Bränström Ohman, Annelie (1998): Kärlekens ödeland. Rut
Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism, Stockholm:
Symposion.
Drotner, Kirsten (1993): "Media Ethnography: An Other Story?", Ulla Carlsson (red.) Nordisk forskning om
kvin-nor och medier, Göteborg: NORDICOM-Sverige.
Fornäs, Johan (1995): Cultural Theory and Late Modernity, London: Sage.
Ganetz, Hillevi (1997): Hennes röster. Rocktexter av Turid
Lundqvist, Eva Dahlgren och Kajsa Grytt,
Stock-holm/Stehag: Symposion.
Hall, Stuart (1973/1980): "Encoding/Decoding", Stuart Hall. Dorothy Hobson, Andrew Loweland, Paul Willis (red.) Culture, Media, Language, London: Hutchinson. Holter, Harriet (1962): "Kj0nnsroller og sosial struktur",
(red.) Dahlström, Edmund m.fl., Kvinnors liv och arbete, Stockholm: Norstedts.
Hunt, Lynn (1989): The New Cultural History, Berkeley, Los Angeles, London: University of Califor-nia Press.
Kleberg, Madeleine (1993): "Feministisk teoribildning och medieforskning", Ulla Carlsson (red.) Nordisk
forsk-ning om kvinnor och medier, Göteborg:
NORDICOM-Sverige.
LaCapra, Dominick (1983): Rethinking Intellectual History.
Texts, Contexts, Language, Ithaca/London: Cornell
Uni-versity Press.
LaCapra, Dominick (1985): History and Criticism, Ithaca/London: Cornell University Press.
Lowder Newton, Judith (1989): "History as Usual: Feminism and the New Historicism", Aram Veeser, H. (red.) The New Historicism, London: Routledge. Megill, Allan (1998): "History, Memory, Identity", History
of the Human Sciences, 11:3.
Montrose, Louis (1989): "Professing the Renaissance. The Poetics and Politics of Culture", Aram Veeser, H.
(red.) The New Historicism, London: Routledge. Orr, Linda (1992): "The Revenge of Literature. A History
of History", Ralph Cohen (red.) Studies in Historical
Change, London: UP of Virginia.
Porter, Carolyn (1988): "Are We Being Historical Yet?",
The South Atlantic Quarterly vol. 87, no. 4.
Ricoeur, Paul (1988): Från text till handling, Stockholm: Symposion.
Salomon, Rim (1999): "Samtidshistoriens nya perspek-tiv", Historisk Tidskrift, nr 1.
Söderberg, Johan (red.) (1997): Kultur och Konsumtion i
Norden 1750-1950, Helsingfors: Finska historiska
sam-fundet.
Traub, Valerie & Lindsey M. Kaplan & Dympna Callaghan (red.) (1996): Feminist Readings of Early
Modern Culture. Emerging Subjects, Cambridge:
Cambridge University Press.
Waaldijk, Berteke (1995): "Of Stories and Sources: Feminist History", Rosemarie Buikema och Anneke Smelik (red.) Womens Studies and Culture: A Feminist
Introduction, L o n d o n / N e w Jersey: Zed Books.
Waller, Marguerite (1987): "Academic Tootsie. The Denial of Difference and the Difference it Makes",
Diacritics, Spring.
White, Hayden (1973): Metahistory. The Historical
Imagination in nineteenth-century Europé, Baltimore:
Johns Hopkins UP.
Witt-Brattström, Ebba (1988): Moa Martinson. Skrift och
