Examensarbete
15 högskolepoäng, grundnivå
Krishantering på en skola
Crisis management at one school
Marie Lennartsson
Lärarexamen 210hp Handledare: Ange handledare
Lärarutbildningen 210hp 2013-08-24
Examinator: Linda Palla Handledare: Laid Bouakaz
Lärande och samhälle BUS
3
ABSTRACT
Arbetsart: C-uppsatts i barndoms- och ungdomsvetenskap
Titel: Krishantering på en skola
Författare: Marie Lennartsson
Sammanfattning
För eller senare kommer man som lärare att ställas inför det faktum där man måste hantera en krissituation, där en eller flera barn behöver omsorg. Forskning inom ämnet krishantering är därför ett viktigt hjälpmedel för hur man på bästa sätt stöttar och hjälper barn och vuxna i svåra situationer. Mitt syfte med detta arbete har varit att ta reda på hur man inom skolan arbetar men krishantering för att på så sätt samla kunskap inom ämnet. Denna kunskap är ett viktigt redskap för mig i mitt kommande läraryrke men också för andra som är verksamma inom läraryrket. I min undersökning har jag använt mig av kvalitativa intervjuer och
intervjuat två pedagoger och en rektor. Intervjuerna har tillsammans med den litteratur jag läst gett mig följande resultat: Ingen kris är den andra lik och det är därför svårt att förberedda sig inför eventuella kriser, dock är en krisplan ett väldigt bra hjälpmedel. Barn reagerar olika på kriser utifrån sin ålder och tidigare erfarenheter, det är därför viktigt att personal som jobbar inom skolan har kunskap inom ämnet barn och sorg. Den viktigaste känslan läraren kan förmedla är trygghet till den/dem som är drabbad. Känslan att vara förbered inför kommande kriser är varierad, några känner sig redo och andra skulle vilja ha mer utbildning inom ämnet krishantering.
4
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 INTRODUKTION………...6
2 SYFTE OCH PROBLEMSTÄLLNING……….…….…8
3. BEGREPPS DEFINITIONER………...8 3.1 Kris……….………...8 3.2 Trauma………..………9 3.3Sorg………...9 4. LITTERATURÖVERSIKT………..……..9 4.1 Skolans roll……...………9 4.2 Pedagogens roll………...11
4.3 Sorg- och krisreaktioner……….12
4.4 Bearbetning………...14
5.METOD………...16
5.1 Metodval och datainsamlingsmetod..……….16
5.2 Urval………...………17
5.3 Genomförande………18
5.4 Bearbetning av insamlat material……….………..18
5.5 Forskningsetiska överväganden……….19
6. RESULTAT & ANALYS………...………..21
6.1 Förberedande åtgärder på skolan...21
6.2 Möte med döden...23
6.3 Barn i sorg………..25
6.4 Krisplan...26
6.5 Sammanfattning……….…27
7. DISKUSSION………..……….28
7.1 Krishantering på skolan...28
7.2 När en krissituation är ett faktum………...………29
5
7.4 Barn och sorg……….32
7.5 Skolans krisplan……….…34 8. METODDISKUSSION………...………..………35 9. FORTSATT FORSKNING………..36 REFERENSLISTA………...37 10. BILAGA………..………40
6
1. INTRODUKTION
Bussturen:
”Den 5 september var jag och mina sjätteklassare på teatern. I bussen på väg hem får vi köra åt sidan för att en ambulans med tjutande sirener ska kunna köra om
oss. Då vi en stund senare närmar oss en gatukorsning kan vi se att en trafikolycka
ägt rum. Bussen får stanna till och barnen tittar ut genom fönstren.
Ambulansen kör sin väg och det är lite kaotiskt på gatan med flera poliser
som går fram och tillbaka. Barnen är helt tydligt upprörda och vi pratar om vilken bil
det är som krockat. Anders blir plötsligt mycket rädd och tar tag i mig.
Han säger: >> Eva, Eva – det där liknar väldigt mycket min mammas bil. << Jag säger åt honom att ta det lugnt, det finns ju många röda bilar.
Han lugnar sig dock inte och ber mig att jag ska resa mig upp och titta efter.
Jag ser att det faktiskt är mycket likt hans mammas – Hannas – bil. Jag blir själv all-
deles kall, jag är faktiskt övertygad om att det är Hannas bil. Det finns inte så många av
just det märket och den årsmodellen. Jag tar tag i Anders och ber honom att sätta sig ner
och ta det lugnt och säger att det är nog inte hans mamma.
De andra barnen i bussen kommenterar olyckan på ett dramatiskt sätt, till
exempel >> Det där kan ingen ha överlevt, den som satt i bilen måste ha blivit mosad << och andra inte särskilt positiva synpunkter. Anders sitter tätt intill mig och jag ser att han mår mycket dåligt. Det är några elever som säger något verkligt äckligt; själv hör jag
inte vad de säger, men andra kan återge det på ett högst levande sätt. Jag säger: >> Nu håller alla tyst och sitter stilla! <<
Polisen dirigerar bussen så att vi kommer närmare själva olycksplatsen och
sedan svänger vi så att alla får en tydlig bild av bilen. Vi får köra en liten omväg men
kommer tillbaka till samma gata igen och kan se platsen från en ny vinkel. Jag försöker
avleda barnens uppmärksamhet genom att prata om något annat, men Anders kikar
mycket ängsligt på mig och säger att hans mamma kanske inte slutat arbeta än. Vi pratar
lite om det, och jag säger att hon slutar först om en halvtimme. Han blir lite lugnare men
är fortfarande rädd. De pojkar som sitter intill uppfattar situationen och tystnar.
När vi är tillbaka på skolan säger jag åt barnen att ta rast och vänta på mig tills
7
på honom. Själv går jag till lärarrummet och låser dörren. Jag gråter våldsamt och har
svårt att berätta vad som hänt. Jag känner familjen privat och är övertygad om att det är
Hannas bil. Alla försöker hjälpa till och några går ut för att titta till Anders. Rektorn
försöker lugna mig; han ringer till Hannas arbete och ber att få prata med henne, men
just idag har Hanna slutat en halvtimme tidigare. Någon föreslår att vi ska ringa polisen,
som har tystnadsplikt, men vi berättar för dem var Anders pappa arbetar.
En stund senare ringer telefonen och jag svarar. Det är Anders pappa, och jag
berättar för honom att vi såg olyckan. Han säger att det värsta tänkbara har hänt, Hanna
är död.” (Böge & Dige 2006;103-104).
Historian i citatet ovan är en sann historia och är beskriven av läraren själv. Du kanske tänker att något sådant aldrig kommer att hända dig. Men tänk om det ändå skulle göra det. Enligt Böge och Dige (2006) så förlorar varje år 3200 barn någon utav sina föräldrar och drygt 500 barn dör varje år. Det går därför inte som lärare att undvika möten med barn i sorg.
Varje år dör ca 90 000 människor i Sverige. Några av självmord andra på grund utav en olycka eller sjukdom. Detta innebär att det är stor sannolikhet att en elev på ett eller annat sätt berörs av döden (Fahrman, 1993). Som lärare är det därför av vikt att veta, hur man ska och bör hantera den kris som uppstår vid ett dödsfall.
Som lärare har man ett stort uppdrag och det är viktigt att man är beredd på allt som ingår i detta. En kris kan tyvärr uppstå när som helst och vem som helst kan drabbas och man måste därför som lärare vara så förberedd som är möjligt. Detta för att kunna bemöta eleverna på rätt sätt.
Elever kan hamna i olika sorters krissituationer det kan vara skilsmässa, våld, krig, arbetslösa föräldrar, olika former av dödsfall m.fl. För många elever är skolan den plats där de känner sig tryggast (Fahrman, 1993). Det står i Lgr 11 att ett utav skolans uppdrag är att ”skolan skall
sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära. Skolan skall också vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling”(2011;9-10).
Med detta arbete vill jag beskriva hur en skola behandlar/ bemöter elever i kris vid dödsfall. Detta för att själv få egna kunskaper som kan hjälpa mig i min roll som lärare, men även för
8
att ge andra som läser detta en inblick samt kunskap om hur en skola behandlar/ bemöter elever i kris och på så sätt inspirera andra skolor i sitt arbete med krishantering.
I bakgrunden kommer jag att ta upp hur man som lärare kan arbeta förebyggande, inför den kris som kan uppstå vid dödsfall, men också hur elever kan reagera vid en sådan kris och hur detta i sin tur kan påverka dem i deras lärande. Jag kommer även att ta upp vad man som lärare skall tänka på vid dessa situationer.
2. SYFTE OCH PROBLEMSTÄLLNING
Syftet med detta arbete är att ge en inblick i hur man på en skola arbetar med krishantering vid till exempel ett dödsfall.
- Hur arbetar skolan med krishantering? - Hur bemöter skolan barn i sorg?
3. BEGREPPS DEFINITION
Jag kommer här att definiera de olika begrepp som tas upp i litteraturen och som där av även har en central del i mitt arbete, detta för att läsaren ska förstå de olika begreppens innebörd och på så vis underlätta för läsaren.
3.1 Kris
Enligt Lindberg (2006) innebär kris att en människa inte orkar handskas med de känslor som uppstår vid allvarliga händelser. Hon skriver vidare att barn kan saknar den mentala förmågan att möta de chockartade upplevelser som uppstår vid en kris. Detta då ett barn kan saknar de erfarenheter som krävs för att få en förståelse för situationen.
9
3.2 Trauma
Cronlund (2005) definierar trauma som ett psykiskt tillstånd som orsakas av en yttre, plötslig och allvarlig händelse. När man drabbas innebär det en genomgripande förändring i vårt liv. Vi är inte förberedda och kan därför inte handsaks med situationen som uppstår. Tillvaron vänds upp och ner. Hon skriver vidare att vi förlorar vårt fotfäste och tappar den psykiska balansen.
3.3 Sorg
Enligt Fhyr kan en sorg kopplas ihop med att man förlorat någon vid till exempel ett dödsfall, en skilsmässa eller av andra orsaker. Hon hävdar att en förlust av liknande art leder till sorg.
”Man kan därför säga att en sorgeprocess startar efter varje väsentlig förlust – alldeles oavsett vad förlusten består i”(1999;23).
4. LITTERATURÖVERSIKT
4.1 Skolans roll
Då trauma kan hända när som helst och vem som helst så är det viktigt att skolan är förberedd. Skolan kan arbeta på ett förebyggande sätt genom att till exempel ha fortbildningsdagar för lärare, använda litteratur som tar upp dessa ämnen och använda sig utav dessa i
undervisningen, att inom skolan utarbeta en gemensam krisplan och upprätta en krisgrupp (Dyregrov 1990 & Dyregrov 2006).
Enligt Böge och Dige (2006) är det genom att skolan utformar en handlingsplan, för hur de ska bemöta barn i sorg, som de skaffar sig de redskap de behöver i dessa situationer. Man kan inte planera för allt men att ha en handlingsplan samt utbildningar inom ämnet, kan vara till hjälpa för lärare i den kaotiska situationen och hjälpa dem i deras bemötande med dessa elever.
Både socialstyrelsen (Socialstyrelsen 2008) och skolverket (Skolverket 2000) tar upp vikten av att ha en grundplanering inför kriser, samt att personalen som jobbar inom skolan utbildas
10
inom ämnet (Socialstyrelsen 2008) (Skolverket 2000). I Beredd på det ofattbara (Skolverket 2000) skriver skolverket om 5 steg som kan vara till hjälp för skolan. Dessa steg består utav följande, göra en krisplan, utbilda personalen, tänka igenom det praktiska och tekniska, skaffa sig kontakter samt ta fram material inför eventuella krissituationer.
På skolverkets hemsida kan man även finna material som t ex stenciler mm som hjälpmedel för att förberedda sig inför eventuella kriser som vid till exempel dödsfall. På skolverkets hemsida finner man även tips på hur man kan förberda sig genom att fixa en ”krislåda” som innehåller föremål som till exempel en bok där eleverna kan skriva ner sina tankar eller rita bilder, ljus och ljusstakar mm (skolverket 2000).
”Beredskap är inget vi har- den måste skapas” (Dyregrov A 2006;113). Under de senaste tjugo åren har krishantering i skolan genomgått en stor förändring. Då det tidigare saknades rutiner och beredskap så har det i dagsläget blivit ett betydligt större intresse för detta. Det var vid Kristaolyckan i Norge 1988 som Sverige fick upp ögonen ordentligt för beredskapsplaner och krisberedskap. Kristaolyckan var en bussolycka där många svenska barn omkom under en bussresa genom Norge.
När en katastrof inträffar är inget längre som förut och kommer heller inte att vara under en längre tid. Det spelar egentligen inte så stor roll om det är en tsunamivåg, en trafikolycka eller ett självmord. För de familjer som drabbas är varje sådan händelse, en katastrof som inte kan jämföras med något annat (Gustafsson 2006).
Beredskapsplaner och krisberedskap handlar om att skapa strukturer och planer, organisation mm för att på så vis försäkra sig om att barnen känner sig väl omhändertagna. Man har under de senaste åren fått en större kunskap om vilka konsekvenser som kriser och trauman har på barn. En god omsorg och ett gott omhändertagande från en vuxen kan dämpa de flesta reaktioner som uppstår i en krissituation (Dyregrov A 2006).
I dagens samhälle ställer föräldrarna stora krav på skolan. Skolan ska utöver teoretiska och praktiska kunskaper också vara en trygg plats för barnen att vistas på. Genom att hålla föräldrarna uppdaterade med information om t ex handlingsplaner kan skolan förmedla den trygghet som föräldrarna söket till sina barn (Böge & Dige 2006). Ett gott samarbete med föräldrarna är enligt Böge och Dige (2006) en förutsättning för att planerna ska fungera i praktiken.
11
4.2 Pedagogens roll
Sorg och död är något vi alla möter förr eller senare och något som vi alla tycker är svårt att hantera. Men som pedagog måste man ta itu med de reaktioner som följer vid sorg och död, både de egna samt elevernas. Om man som pedagog inte klarar av att prata om känslor, sorg och död så är man inte till någon vidare hjälp. Utbildning inom krishantering är därför av stor vikt för pedagogerna menar Ekvik (1993). Vidare skriver han att man som lärare och pedagog har ett mycket bättre utgångsläge än andra specialister då man har ett etablerat förhållande till eleverna.
”Ansvar handlar också om att be om hjälp” (Böge & Dige 2006;110). I en situation där man som lärare tvivlar på att man är rätt person för att hjälpa ett barn i sorg, bör man fråga sig själv om där är någon som passar bättre för uppgiften. Barn vill ofta tala om sorg och död, detta innebär inte att den enskilde läraren måste uppleva sig rustad att åta sig den uppgiften. Om man som lärare befinner sig i en situation där det är nödvändigt att man engagerar sig, men man upplever att man inte klarar av det, så bör man lämna över ansvaret till någon annan som klarar av det (Böge & Dige 2006).
Ekvik (1993) skriver att om man som lärare vill hjälpa en elev som genomgår en kris krävs det mod att finnas till hands för barnet. Både Gustafsson (2006) och Hardardóttir (2005) skriver om hur viktigt det är att känna hopp i en svår situation.
Som pedagog menar Ekvik (1993) att det är viktigt att uppmuntra eleven/eleverna till att sörja men även till att leva så normalt som möjligt och göra de saker de brukar göra. Eleven bör därför enligt Skolverket (2000) få det stöd denne behöver för att kunna fortsätta med sin undervisning. Det är lärarens uppgift att ge eleven det extra stöd de kan komma att behöva i undervisningen. Detta innebär att skolarbetet ska anpassas efter elevens förmåga, samt ordna lösningar för eleven om det skulle vara något som inte fungerar som tidigare. Skolverket (2000) skriver vidare att det kan ta upp till två år innan eleven klarar av skolarbetet som tidigare.
Barn är olika och reagerar därför också på olika sätt när dem sörjer. Som pedagog är det därför viktigt att ha förståelse för de olika reaktioner som kan uppstå vid en kris. Hardardóttir (2005) skriver om hur barnens sätt att reagera kan verka underliga i vuxnas ögon. Även
12
Dyregrov (2004) skriver om barn och deras olika sätt att reagera på en kris och menar att man därför ska vara försiktig med vad man betraktar som normalt. Våra tidigare erfarenheter i livet påverkar oss i hur vi reagerar på en kris. Har vi tidigare gått igenom svåra händelser kan dessa påverka oss vid en ny sorg skriver Ekvik (1993). Eleven/eleverna kan då känna ett behov av att även ta upp tidigare händelser i livet, så som till exempel en förlust av ett husdjur eller nära anhörig. Det är viktigt att låta även dessa känslor och tankar få komma fram även om man i första hand lägger fokus på den aktuella händelsen skriver Ekvik (1993).
Som lärare är det viktigt att man vid en kris behåller lugnet, är saklig med den information man ger eleverna, att man finns tillhand och lyssnar samt försöker besvara deras frågor, detta för att få eleverna att känna sig bland annat trygga och sedda (Skolverket 2000). Enligt Gustafsson (2006) är det viktigt att man inte använder ordet bemötande i sitt arbete med krisdrabbade barn. Ett barn som är med om en kris vill inte bli bemött, utan mött. Böge och Dige skriver ”att stötta ett barn i sorg innebär inte att du ska vara övermänniska, bara medmänniska” (2006;108).
4.3 Sorg- och krisreaktioner
En människa i kris upplever att hennes eller hans tillvaro är allvarligt hotad. Skolverket (2000) har skrivit om att hur man reagerar på en kris beror på vem man är. Med det menas att om man är en trygg person kanske man är bättre rustad än en som har mött många
besvikelser. Även yttre faktorer som familj, vänner och ekonomi spelar roll i samanhanget samt kultur och tidigare erfarenheter.
Skolverket (2000) skriver om hur barn inte alltid visar vad de känner. Några kan bli slutna och undvika kontakt med alla inklusive familj och vänner. Andra kan bete sig som om inget hänt. Orsakerna till beteendena kan variera. Några kanske faktiskt vill prata med upplever att ingen vill lyssna. Några kanske försöker skydda de vuxna genom att inte oroa dem, men det kan också vara så att barnet helt enkelt behöver en paus i sorgearbetet.
Enligt Holmsen (2007) visar forskning att pojkar och flickor reagerar olika på trauman. Reaktioner som ängslan och depression uppvisas oftare hos flickor än hos pojkar. Hos pojkar ser man däremot oftare reaktioner i form av beteendestörningar, oro och konflikter med omgivningen. Sammantaget tyder forskningen på att flickor reagerar starkare än pojkarna. Vidare skriver hon att skillnaderna mellan pojkar och flickor blir särskilt tydliga när man ska
13
samtala om det som hänt. Flickor talar oftare än pojkar om vad de upplevt samt anförtror sig åt varandra. Pojkarna däremot berättar oftare handlingsinriktade historier.
Enligt Cullbergs (2006) finns där ett mönster för hur människor arbetar sig igenom krissituationer. Detta mönster kan delas in i fyra faser som skiljer sig från varandra, på så sätt att varje fas präglas av sina typiska reaktioner, specifikt för just den fasen.
De fyra faserna är: - Chockfasen - Reaktionsfasen - Bearbetningsfasen - Nyorienteringsfasen
Chockfasen beskriver Cullberg (2006) som en fas där man befinner sig i en psykisk chock som kan vara allt från korta ögonblick till en eller två veckor. I denna fas råder ett kaos, man kan inte kontrollera sina känslor, tankar eller sitt beteende. Ångesten dominerar. Vidare beskriver han människan i denna fas som bedövad och som rent mekaniskt fungerar som en robot. De vanligaste reaktionerna i fasen är panik, hysteri. ”Jag vill inte vara med om det här,
jag står inte ut”. Men denna känsla kan snabbt förvandlas till vildsint aggression mot sin
omgivning. Ångesten upplevs som stark och en känsla av att vara på väg att tappa förståndet kan uppstå. Enligt Cullberg (2006) är regression en försvarsmekanism i chockfasen som innebär att man går tillbaka till ett barnsligt beteende och helt enkelt lämnar över allt ansvar till omgivningen. I chockfasen påverkas inte bara känslorna utan också tänkandet, minnet och perceptionen. Informationen om det inträffade måste därför ofta upprepas vid ett flertal tillfällen.
I reaktionsfasen kan man enligt Cullberg (2006) vara allt från veckor till månader. En människa i denna fas har nu fått ordning på en del utav kaoset och vågar ta in det inträffade. Konsekvenserna samt vidden av det som hänt börjar nå medvetandet. Det går inte längre att fly från sanningen och reaktionerna på det hela kommer. Enligt Cullberg (2006) är övergången från chockfasen till reaktionsfasen oftast väldigt tydlig. Personen har nu svårt att koncentrera sig på något annat än det inträffade. Människan känner förtvivlan, gråter och sörjer. Det dyker upp en massa frågor och funderingar kring det som hänt. T ex kunde jag förhindrat det? Varför skulle det här hända just mig? O.s.v. Dessa frågor och funderingar kan leda till ilska och vrede. Precis som i föregående fas kan regression användas som en
14
försvarsmekanism, genom att man inte ens klarar av de enklaste sysslorna utan måste ha hjälp med allt. Även projektion kan förekomma, vilket innebär att jag lägger skulden på andra, för det som hänt om jag själv upplever skuld. Det är svårt att äta och sova. Man plågas ständigt av mardrömmar som gör sömn omöjligt. Den psykiska smärtan kan visa sig i form utav magsmärtor, huvudvärk, ryggbesvär och yrsel.
Bearbetningsfasen, även kallad reperationsfasen, här sker övergången från reaktionsfasen till bearbetningsfasen successivt. Man börjar återvända till vardagen och det liv man nu ska leva. Man upplever fortfarande smärta med inte lika intensivt och rädslan för att tänka på det som hänt är inte längre lika stor. Det finns stunder då man tänker på annat och börjar intressera sig för sin omgivning på nytt, så som vänner, studier, familj o.s.v. (Cullberg 2006).
Sista fasen är nyorienteringsfasen. Det har nu passerat något eller ett par år sedan händelsen. Man har accepterat det som hänt även om det fortfarande kan göra ont att tänka på det. Enligt Cullberg (2006) så finns det inget avslut från denna fas. Man känner att man lever igen och kan glädjas åt saker i vardagen.
Karlsson (1977) skriver om hur sorgearbete samt andra krisbearbetningar i vissa gynnsamma fall kan medföra möjligheter för barnets utveckling om det får tillräckligt med stöd från dess sociala nätverk och om barnet inte utsätts för allt för stora påfrestningar samt förändringar i samband med dess förlust. Enligt Karlsson (1997) kan däremot barnet drabbas av mer eller mindre komplikationer om denne störs i sitt sorgearbete eller inte får ett naturligt avslut. Karlsson (1997) är av uppfattningen att barn som inte får bearbeta sina känslor och sin sorg kan bli påverkad utav detta under resten av sitt liv. Vidare skriver Karlsson (1997) att barn som inte får möjligheten att på ett naturligt sätt bearbeta sina eventuella problem som uppstått i samband med sorgen, kan få svårigheter att vissa känslor samt bearbeta sorg senare i livet.
4.4 Bearbetning
När en elev, anhörig till en elev eller när någon personal på skolan dött är det ett naturligt behov hos oss att markera denna händelse. Genom alla tider har viktiga händelser i livet markerats med hjälp av ritualer. Det är med hjälp av ritualer som vi enligt Böge och Dige (2006) får möjlighet att tillsammans med andra i vår närhet ge både ett symboliskt med också ett reellt uttryck för de känslor som situationen väckt. Även Dyregrov (2006) tar upp vikten av att använda sig utav ritualer. Han menar att de är av stor betydelse, framförallt vid dödsfall.
15
Han skriver vidare att genom ritualer kan vi ge uttryck för våra känslor i förhållande till det inträffade. Dyregrov (2006) tar också upp att ritualer går utanför orden och tillåter oss att ge symboliska uttryck genom gemensamma handlingar. Det ger utöver form och struktur också en inramning till våra tankar och känslor.
Enligt Dyregrov (2006) är följande ritualer viktiga i arbetet med barn: Minnesstund,
begravning, besöka platsen där det hände och markering av årsdagar. Böge och Dige (2006) skriver i sin bok förslag på vad man kan göra för olika typer av markeringar, några utav dessa är: Smycka med blommor och ljus, att gemensamt formulera en dödsannons, göra ett
minnesalbum, skriva brev, rita teckningar, skriva dikter mm.
Enligt Hardardóttir (2005) måste barn som varit med om något svårt få den tid som behövs för att bearbeta sin sorg. Vidare skriver hon att för barn, speciellt de mindre barnen är leken ofta ett sätt att uttrycka det som orden inte räcker till för. Genom lek är variationen stor och möjliggör för var och en att delta på sitt eget sätt. Lindberg (2006) skriver om den läkande leken. Hon skriver om hur barnen genom leken skapar situationer där de kan klara av
verkligheten. Att barn som varit med om något traumatiskt återupplever den händelsen genom lek om och om igen är en del av läkningsprocessen. Hon skriver att medan vuxna samtalar om det så leker barn om det inträffade och att båda har på sitt eget sätt en läkande effekt.
Lindberg (2006) skriver vidare att det som skapat rädslan kan övervinnas i lekens värld samt vid målning. Hon menar att lek och skapande skapar möjlighet att både känna sig rädd och modig, i lekens värld kan man även skratta åt det som är farligt.
På samma sätt som leken kan vara ett sätt att bearbeta sin sorg så kan även tecknandet vara ett. Lindberg (2006) skriver om hur tecknandet kan vara ett sätt att uttrycka det man varit med om och hur både lek och skapande har en viktig del i barns lärande och utveckling i samband med krisupplevelser. Holmsen (2007) skriver om hur barn genom färg, form, storlek och placering kan uttrycka sina känslor. Hon skriver också om hur en sådan sak som hur hårt barnet tryckt med sin blyertspenna talar om vilken känsla barnet upplevt i samband med ritandet eller skrivandet. Enligt Holmsen (2007) kan man i arbetet med barn som sörjer också använda sig utav bilder, historier och barnböcker för att prata om döden. Detta kan vara en bra metod om man har svårt att hitta de rätta orden eller inte riktigt vet hur man ska ta upp ämnet. Holmsen (2007) skriver också om att bilder och sagor kan vara ett bra sätt för barn att
bearbeta sina tankar och känslor. Ett exempel på en barnbok som man kan använda sig utav både som lärare, förälder eller anhörig är Min pappa ville inte leva av Margatetha J. Runvik.
16
Boken handlar om en pappa som begår självmord och om vad Pär som är 5 och ett halvt år tänker kring det hela.
Som lärare har man som uppgift att se till att eleverna får utlopp för sin sorg på sitt eget sätt skriver Andersson & Ingemarsson (1994). Vidare skriver dem att detta kan göras på flera olika sätt genom ritualer och genom att använda sig utav olika estetiska uttrycksformer så som bild, form och musik. Andersson och Ingemarsson (1994)beskriver leken som ett språk/ verktyg för att få utlopp för det barnet varit med om. Leken är ett av de mest naturliga sätten för barn att bearbeta något svårt skriver dem.
5. METOD
5.1 Metodval och datainsamlingsmetod
I detta arbete kommer jag att använda mig utav kvalitativa intervjuer. Vid dessa kvalitativa intervjuer kommer struktureringen att vara av hög grad och standardiseringen av låg grad. Med termen strukturering menar jag att intervjun har en struktur, på så vis att den kommer att utgå från ett fast ämne. Standardiseringen kommer att vara låg därför att variationsmöjligheten kommer att vara stor (Trost, 1997).
Kvalitativa metoder i form av intervjuer ger i mötet med informanterna en minimerad risk för bortfall, detta då man vid en intervju samlar in materialet under intervjun. Medan man vid användande av enkäter riskerar ett stort bortfall, detta för att man kanske inte får tillbaka alla enkäterna som delats ut. Utöver detta ger intervjuer också en möjlighet till följdfrågor och att gå på djupet till skillnad från enkäter där möjligheten till följdfrågor saknas och det är därför som jag kommer att använda mig utav intervjuer i denna studie, då detta passar mitt syfte bäst. Nackdelen är dock att det är mer tidskrävande och att det vid intervju kan vara svårare för informanterna att svara ärligt (Balldin & Ljungberg 2011).
Ejvegård (2002) tar upp fördelar och nackdelar med intervjuer samt enkäter. Till intervjuers fördelar hör fylligare och fullständigare svar och möjligheten att reda ut missförstånd. Till nackdelarna hör dock att den intervjuade kan bli påverkad av den som intervjuar samt att den intervjuade kan känna sig stressad/pressad att svara.
17
Vid intervjuerna har jag använt mig utav bandspelare då informanterna tillåtit detta. Enligt Trost (1997) så finns det både för och nackdelar med att använda sig utav bandspelare. Fördelar med bandspelaren är bland annat att man kan gå tillbaka och lyssna på tonfall och ordval samt att man kan skriva ut intervjun och läsa vad som sades ordagrant. Andra fördelar är att man kan uppmärksamma sina egna misstag och lära utav dessa och att man i stället för att bara lyssna med ett halvt öra kan ge full koncentration till intervjun.
Nackdelar med att använda sig utav bandspelaren är bland annat att det tar tid att lyssna på inspelningarna samt att det kan vara jobbigt att spola dem fram och tillbaka för att finna detaljer. Dessutom så går gester och mimik förlorat vid bandinspelning (om man inte använder videobandspelare). Skriver man sedan ut bandet så förlorar man även tonfallet, delar av talspråket och eventuella tankepuser som den intervjuade gör (Trost 1997). Även Kylén (1994) tar upp för och nackdelar med bandspelaren, framförallt varnar han för att bandspelaren kan hämma den intervjuade och att detta är något man måste ha i åtanke.
5.2 Urval
Studien kommer att innefatta tre intervjuer, detta för att hålla arbetsmaterialet inom en rimlig ram när det sedan ska bearbetas. I boken kvalitativa intervjuer tar författaren upp att man bör begränsa sig till ett litet antal intervjuer (fyra alt. fem), då det annars kan bli ohanterligt att jobba med (Trost 1997).
De intervjuade är från en och samma skola vilket i detta fall är en privat skola. Jag kommer i min studie att intervjua två pedagoger samt skolans rektor. Rektorn är en man i 50 års ålder, som för tillfället läser en rektorsutbildning på distans. Han har tidigare drivit ett eget dataföretag. För tre år sedan blev han utvald av föräldrarna på skolan som skolans rektor. Båda pedagogerna är kvinnor, varav den ena är 35 år och den andra 48 år. Den yngre pedagogen har arbetat på skolan i cirka fem år och är utbildad fö/gt (förskole/grundskolelärare), för tillfället läser hon till Montessorilärare på distans.
Den andra pedagogen har arbetat på skolan i 22 år och har under denna tid haft olika arbetsuppgifter. Hon har bland annat varit skolans löneansvarige samt den beställningsansvarige. Utöver detta har hon arbetat på skolans förskola i ca 15 år (av de 22 åren), som lärare åt F-1 i cirka ett år och i dagens läge arbetar hon på fritids samt som
18
personlig assistent åt en elev med ADHD. Hon är sedan 22 år tillbaka utbildad barnskötare och har tidigare gått kvällskurser om Montessoriverksamheten.
5.3 Genomförande
Jag har tidigare under min lärarutbildning använt mig utav denna skola i andra arbeten och har därför kontakter där. Detta gjorde att denna skola var ett självklart val för mig i min studie. Jag började med att mejla rektorn där jag skrev vad mitt arbete handla om och att jag skulle vilja intervjua två av skolans pedagoger. Rektorn skrev då tillbaka att han skulle fråga runt om där var någon som hade lust att delta, men även att han gärna själv ville bli intervjuad som rektor i frågan. Jag ville inte säga nej till detta och tog därför med rektorn i mitt arbete. Kort där efter fick jag ett mejl från två pedagoger som ville ställa upp.
Efter att jag hittat två pedagoger som skulle ställa upp samt rektorn så bestämde vi en dag och tid för intervjuerna. Intervjuerna blev indelade på två olika dagar, rektorn samt en utav pedagogerna en dag och den andra pedagogen en annan dag, detta då de hade fullt upp.
När datum och tid var satta så började jag formulera mina frågor till pedagogerna samt till rektorn. Under denna tid föreslog även rektorn att jag skulle låna hem deras krisplan och titta i den om jag ville den, vilket jag gjorde.
När det väl var dags att intervjua startade jag med en utav pedagogerna och därefter rektorn. Jag frågade då om jag fick spela in samtalen och det fick jag, jag gick också igenom deras rättigheter att avsluta när de ville och så vidare.
När det sedan blev dags för intervju dag två och den andra pedagogen skulle intervjuas gjordes detta i dennes hem och även hon gick med på att samtalet spelades in. Där efter var alla intervjuer färdiga och jag började arbeta med det material jag fått ihop.
5.4 Bearbetning av insamlat material
Efter att jag samlat in material till min studie genom intervjuer så var det dags att bearbeta det. Jag började därför med att lyssna på inspelningarna. När jag lyssnat igenom dessa två gånger vardera började jag att transkribera intervjuerna.
19
Efter att ha transkriberat mitt material så var det dags att dela in deras svar i olika kategorier. Jag kategoriserade deras svar utifrån mitt upplägg i min tidigare forskning och började sedan skriva samman mitt resultat.
5.5 Forskningsetiska överväganden
I min studie lägger jag stor vikt på tystnadsplikten som inte under några omständigheter får brytas, som Trost skriver ”Ingen forskning i världen kan vara så väsentlig att den får tulla på de etiska kraven” (1997;92).
Då min studie kan vara känslig måste det också tas i åtanke hur de inblandade i min studie kan påverkas. Det kan i vissa fall väcka minnen som inte är så behagliga. Detta tar Trost (1997) upp och han påpekar vikten av att intervjuaren inte får bli rädd eller känslosam i dessa situationer.
Innan en intervju inleds skall dessutom den som blir intervjuad ge sitt samtycke till detta och bli informerad om tystnadsplikten, rätten att inte besvara frågor och att avsluta intervjun om denne så vill (Trost, 1997).
Då jag tänkt använda mig utav bandspelare vid mina intervjuer är det också viktigt att jag förhör mig om att detta är okej. Många människor vill inte bli inspelade och det är något man måste respektera. Ett nej är ett nej (Trost, 1997).
Vetenskapsrådet skriver i Forskningsetiska principer - inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning om individskyddskravet som är det grundläggande kravet
inom forskning. Detta krav delas sedan in i ytter liggare fyra krav, de så kallade allmänna huvudkraven på forskning. Dessa fyra är informationskravet, samtyckeskravet,
konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Dessa krav har sedan ett antal huvud regler (Vetenskapsrådet).
Med informationskravet menas att ”Forskaren skall informera de av forskningen berörda om den aktuella forskningsuppgiftens syfte”(s.7). Vetenskapsrådet har sedan konkretiserat detta allmänna krav i regel 1 där de tar upp att forskarens måste informera de som deltar om deras roll i projektet samt vilka villkor som gäller. Deltagarna ska informeras om att det är frivilligt att delta samt att de kan välja att avbryta sin medverkan om de så vill (Vetenskapsrådet).
20
I samband med att jag kontaktade rektorn på den aktuella skolan, så informerade jag honom om vad det var för typ av arbete och vilket syfte det hade. Rektorn bad i detta fall själv därefter att få delta i min studie. När jag sedan kontaktades av de två pedagogerna som var intresserade av att delta, så gick jag än en gång igenom vilken typ av arbete det var jag skulle skriva och vilket syfte det hade, samt vilken roll deras eventuella deltagande kom att ha i min studie.
I samtyckeskravet, som är det andra kravet står det följande ” Deltagare i en undersökning har rätt att själva bestämma över sin medverkan”(s.9). Samtyckeskravet är sedan konkretiserat i 3 regler, som består utav regel 2, 3 och 4. I regel 2 står det att forskaren måste få deltagarens samtycke och att om det som deltar är under 15 år så även ett samtycke från vårdnadshavare/ förälder. I regel 3 skriver vetenskapsrådet om hur den som deltar själv bestämer över sitt deltagande, alltså om på vilka villkor denne deltar och hur länge. De skriver vidare om hur de som deltar ska kunna avbryta sitt deltagande utan att detta får negativa konsekvenser för dem. Samtyckeskravets sista regel, regel 4 innebär att om forskaren inte får påverka eller trycka på för att påverka deltagarens val att medverka eller inte (Vetenskapsrådet).
Efter att jag informerat både rektorn och de två pedagogerna om min studie och deras eventuella roll i denna, så gav dem sitt samtycke till att delta. Efter att de gett sitt samtycke bokade vi tid för intervjuerna. Innan jag påbörjade intervjuerna gick jag igenom med var och en om deras rätt att avbryta intervjun om de av någon anledning skulle vilja detta.
Nummer tre utav de allmänna kraven är konfidentialitetskravet, ”Uppgifter om alla i en undersökning ingående personer skall ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifterna skall förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem”(s.12). Detta krav är sedan konkretiserat i regel 5 samt 6. I regel 5 kan man läsa om att man vid etiskt känsliga uppgifter om enskilda samt identifierbara personer bör underteckna ett avtal rörande tystnadsplikt, för att skydda personen ifråga. I regel 6 skriver vetenskapsrådet att alla uppgifter om identifierbara personer, ska förvaras samt antecknas på ett sådant sätt, att utomstående inte kan identifiera dem eller komma åt dess uppgifter (Vetenskapsrådet).
För att uppfylla krav nummer tre ”konfidentialitetskravet”, så gav jag mina informanter fingerade namn samt förvarade mitt material inlåst.
21
I det fjärde och sista allmänna kravet som är nyttjandekravet, står det följande ”Uppgifter insamlade om enskilda personer får endast användas för forskningsändamål”(s.14). Nyttjandekravet är sedan konkretiserat i två regler, regel 7 och 8. I regel 7 står det att uppgifter om enskilda samt insamlat material för forskningsändamål inte får användas eller utlånas till icke- vetenskapliga syften. Vidare i regel 8 skriver vetenskapsrådet att personuppgifter insamlade för forskningsändamål, inte får användas i syfte till att ta beslut eller sätta in åtgärder, som påverkar den enskilde utan dennes medgivande. Till exempel vid vård och tvångsintagning (Vetenskapsrådet).
De uppgifter jag fått i samband med att jag samlat material har enbart använts till min studie och inte till något annat precis som jag informerat mina informanter.
6. RESULTAT & ANALYS
Jag kommer här att presentera mitt material från mina intervjuer. De två pedagogerna samt rektorn som deltagit i mitt arbete har fått fingerade namn, som består utav Sanna, Carolina och Pär.
6.1 Förbereddande årgärder på skolan
Enligt Carolina har hennes arbetsplats inte arbetat fram några förbereddande åtgärder. Vidare säger hon att hon på grund utav detta inte känner sig förberedd inför eventuella krissituationer. Sanna vet inte om de har arbetet med några förbereddande åtgärder men säger att om de händer något så har de en checklista i en pärm. Vidare undrar hon och jag kan utveckla vad jag menar med förbereddande. Jag förtydligar då vad jag menar, genom att fråga om de fått gå på några kurser, läsa litteratur, haft gruppdiskussioner osv om krishantering. Sanna berättar då att några kurser om just krishantering har de inte gått, men att de har fått gå första hjälpen kurser. Vidare säger hon att rektorn ibland rekommenderar vis litteratur om han ”snubblat” över något som verka intressant. Men att det i sin tur är upp till var och en om man väljer att läsa den eller inte. Sanna berättar också om att de på några studiedagar haft gruppdiskussioner, där de tilldelats fiktiva fall som de fått diskutera i små grupper, för att sedan avsluta med en diskussion i hela gruppen. Hon avslutar sitt svar med ”så det är ju inte så att vi sitter helt utan”.
22
Rektorn berättade under intervjun att de brukar träffas en gång i månaden, samt på olika studiedagar och då ha olika former av övningar. Pär påpeka också att kriser kommer i många olika skepnader och att det inte går att förberedda sig på alla. Vidare menade han på att det viktigaste vid en kris är att informationen når ut till dem berörda. Pär tillfrågades även om hans anställda fått möjligheten att gå några kurser om krishantering och liknande kurser. Enligt Pär så har några utav hans anställda gått kurser men då anställda både kommer och går, så har inte alla fått denna möjlighet.
Carolina nämnde under intervjun att hon inte kände sig förberedd inför eventuella kriser. Vidare tog hon upp att hur förberedd man kände sig även hade med i vilken typ av situation krisen uppstod. Carolina berätta även att hon önskar att redskap så som litteratur, kurser, gruppdiskussioner eller liknande hjälpmedel tillhandahållits för att på så sätt hjälpa till att förberedda sig. Vidare säger hon att hon inte fått något utav detta och att detta beror på att chefen/rektorn (Pär) inte har tid att ge dem anställda detta. Den enda kunskap Carolina har att använda sig utav är därför hennes tidigare erfarenheter som hon samlat på sig under alla de år hon jobbat.
Sanna känner till skillnad från Carolina sig rätt säker på att hon kan klara av eventuella kriser. Dock tillägger hon att man aldrig kan veta till hundra procent, men att hon har en hel del erfarenheter av krissituationer från bland annat sin fritid. Vidare påpekar hon att det viktigaste vid en krissituation är att inte få panik utan och att hålla sig lugn.
Rektorn tar under intervjun upp att han inte tror hans personalstyrka är redo för att möta alla de kriser som kan uppstå, men hänvisar till att ingen situation är den andra lik och att man därför inte kan bli helt förberedd. Vidare säger han så här:
”ingen krissituation är den andra lik, […] om […] regelverket är för slaviskt så slutar man att tänka när man ska agera. Därför har jag tryckt på att man lägger undan krispärmen när det händer något. Det viktigaste är att man har kontaktuppgifterna och det är personnummer och telefonnummer till alla. Det är det absolut viktigaste oavsätt vad som händer”.
(Utdrag ur intervju med rektorn Pär 27/9-12)
Hur känner Pär inför att ge sina anställda mer kunskap inom ämnet kris? Detta är han inte särskilt intresserad av men han skulle kunna tänka sig att skicka skolans vice rektor på kurser
23
som berör ämnet. Detta därför att han ser henne som någon som skulle ha huvudansvaret vid eventuella kriser.
Personalen på skolan känner sig mer eller mindre förberedda inför en eventuell kris. Vi har Carolina som upplever att skolan inte jobbar på ett förbereddande sätt och sedan har vi Sanna som upplever det på helt andra hållet. Rektorn å andra sidan talar för att skolan arbetar förbereddande på dels studiedagar men också vid andra tillfällen. Hur kan Carolina och Sanna ha så olika syn på saken? Kan det vara så att det endast är lärarna som ges möjlighet att delta vid dessa tillfällen och att Carolina som inte tillhör lärarna därför saknar denna information? Eller är det helt enkelt så att Carolina menar att det ges för lite förbereddande kunskaper och att hon önskar mer? Jag har inget svar på dessa frågor men det är tydligt att personalen inte är överens vad gäller hur förberedd skolan är och i vilken mängd dem jobbar på detta. Vad gäller krispärmen så finns det en, jag har ju själv fått titta i den. Men å andra sidan är den inte utformad efter deras egen verksamhet vilket kan ses som ett problem. Carolina säger dock att hon inte tror att de har en men som anställd har man ett eget ansvar också, vad gäller att ta reda på vad som finns på arbetsplatsen respektive inte finns. Men även rektorn har ett ansvar att se till att samtliga som jobbar på skolan är krisutbildade samt att alla vet var skolans krispärm finns.
Rektorn säger själv att han inte tror personalen är rustade för eventuella kriser, men han vill ändå bara skicka vice rektorn på utbildning. Vad det grundar sig på vet jag inte riktigt med en anledning skulle ju kunna vara av ekonomiska skäl och att hans tanke är att denne sedan ska vidarebefordra denna kunskap till den övriga personal styrkan.
6.2 Möte med döden
Carolina berättar att hon inte riktigt vet hur hon ska gå till väga om någon på skolan skulle dö och att de inte har gjort upp någon plan på detta. Enligt Carolina ska rektorn ha sagt att dem ska improvisera helt enkelt. Vidare berättar Carolina om ett dödsfall de haft för ett par år sedan, där en liten pojke gått bort. Hon hade tillsammans med en annan pedagog vinkat hejdå till barnet och dess mamma samt syskon. Strax efter att de lämnat skolans parkering hör personalen på skolan en massa tuttande från uttryckningsfordon. En utav pedagogerna på skolan ska i samma veva köra hem och övrig personal ber denne hålla utkik, detta då de känner på sig att något har hänt familjen, med pojken de just vinkat hejdå till. Pedagogen
24
passerar olycksplatsen och ringer direkt sin chef och bekräftar att pojken och dess familj är inblandade i olyckan och att det inte alls ser bra ut.
Chefen (rektorn Pär) kontaktar i sin tur polisen, uppger pojkens personnummer och frågar om denne fortfarande är i livet och får av polisen veta att han inte är det. Här efter informeras all personal på skolan och man håller dagen efter (en lördag) skolan öppen för skolans personal, där det finns möjlighet att bland annat prata med psykolog om det som inträffat. Detta görs för att förbereda skolans anställda inför måndagen då de måste prata med skolan elever om det som inträffat.
Även Sanna tog under intervjun upp denna händelse.
”vi hade ju ett dödsfall för ett tag sen (pedagogen talar om ovanstående händelse), men […] då var det ju, man fick reda
på det av chefen, genom att han fick reda på det och meddela och sen hade vi ju möte på förskolan/skolan, om hur man skulle hantera det och hur man skulle prata med barnen och så vidare och vice rektorn kom och pratade med oss liksom om det här med döden och hur man bäst pratar med barnen. Vice rektorn har ju läst en del och har en del erf- arenheter så att säga om hur man pratar med barnen. Så det var väl de. Vi fick information och sen satte vi oss ner och prata igenom hur man skulle bemöta barnen först och främst så att säga”.
(Utdrag ur intervju med Sanna 27/9-12)
Rektorn Pär tog även han upp händelsen med pojken som dog. Han pratade om hur pedagogen ringde honom och berättade om olyckan och om hur denne sagt till honom att alla troligtvis inte överlevt. Han berätta hur han då i sin tur kontakta polisen för att få bekräftat om barnen överlevt eller inte, detta gjorde han genom att uppge deras personnummer och ställa frågan om denna avlidit. Pär säger att polisen är skyldig att besvara denna fråga om man kan uppge personnumret på den det rör. Efter att han fått bekräftat att ett utav barnen avlidit i olyckan informerar han skolans personal och så vidare.
Pär tar också upp att han tycker att man vid krissituationer som sker under skoltid, ska lägga stor vikt vid vem man kontaktar i elevens familj, när man ska informera om det som inträffat. Han påpekar att man ska välja någon långt ner på barnets lista, alltså en farmor, morfar,
25
granne osv. detta därför att de oftare tar emot informationen, på ett bättre sätt en vad till exempel en förälder gör. De kan i sin tur informera föräldrarna på ett bra sätt, som inte stressar upp dem på samma sätt som om skolan skulle informerat dem.
Sanna berättar hur de hjälpte barnen/eleverna efter det som hänt med pojken. Hon berättar om hur de pratade med barnen om döden och vad de trodde hände efter man dött. Barnen fick rita bilder till pojken som dött och där fanns ett sorgerum. I sorgerummet fanns ljus, en bild på pojken och en bok där man kunde rita och skriva det man kände för. Barnen/ eleverna hade tillgång till detta rum ett par dagar och kunde gå ditt när man ville. Enligt Sanna så gick några barn/ elever ditt för att gråta, några för att bara sitta, några för att skriva eller rita, några för att bara titta på bilden av pojken och andra för att prata.
Även Carolina pratar om sorgerummet. Hon jobbade just då på skolans förskoleavdelning och där gjorde man lite annorlunda. Alla barn på skolans förskola har vars en docka som ska representera dem själva, en sådan hade även pojken som dog eftersom han gick på förskolan. På förskolan gjorde man därför en säng där man lade pojkens docka och bäddade ner denna. I övrigt fanns även här ljus, en bild på pojken, en bok att rita och skriva i samt vuxna tillgängliga för samtal.
Personalen tillsammans med rektorn verkade veta hur de skulle gå tillväga, i alla fall i just denna situation, detta även om Carolina tidigare nämnt att hon inte känner sig rustad för situationer som denna. Detta kan ju dock bero på att olyckan inte skedde på skoltid utan utanför. Det kan också bero på att vice rektorn precis som rektorn hänvisat till tidigare är en bra ledare och att de övriga anställda därför klarade av situationen.
6.3 Barn i sorg
Hur bemöter skolan barn i sorg? Både Carolina och Sanna talar om att detta beror på barnet men att det i första hand handlar om att lyssna och stötta så gott det går. Vidare påpekar Sanna att en del både vuxna och barn stänger av sina känslor helt och tar inte till sig innebörden av det som inträffat för än någon vecka senare. Andra kanske gråter sig igenom hela första månaden och sen är det bra medan det för visa inte är det. Hon säger att barn helt enkelt reagerar väldigt olika beroende på vad de varit med om tidigare och beroende på en hel massa andra saker. Carolina å andra sidan nämner precis som tidigare att hon upplever att hon
26
saknar kunskap inom ämnet och att hon enbart har sina erfarenheter till hjälp. Vidare säger hon att man förvisso kommer långt med erfarenheter och att bara vara medmänniska men att kunskap ger en mer kött på benen i en svår situation.
Jag frågade Sanna om det finns någon skolpsykolog på skolan. Hon berättar att det nu finns både en skolpsykolog samt en kurator men att båda dessa är nya, men att tack vare att dessa nu finns så kanske man kommer att kunna handskas med krissituationer på ett lite annorlunda sätt framöver.
6.4 Krisplan
Huruvida skolan har någon krisplan eller inte var mina informanter inte överens om. Enligt Sanna och rektorn så finns den en på rektorns kontor. Vidare berättar Sanna att den är inlåst där men att alla har nyckel och därför tillgång till den. Carolina däremot vet inte om de har någon.
Något jag uppmärksammat efter att jag fått se skolan krispärm, var att den tillhör en helt annan skola. Den är alltså en kopia av någon annans och inte anpassad till deras egen skola. Detta beror enligt rektorn på grund av tidsbrist och resurser. Vidare säger han att det är han själv som kopierat den från en kommunal skola i närheten och håller med om att den inte är anpassad efter dem.
Efter att jag uppmärksammat att skolans krispärm tillhör en annan skola så frågar jag Sanna om hon läst den. Det har hon, men det var väldigt länge sedan. Hon berättar att hon inte är jätte insatt i vad den innehåller, men att hon minns att de haft något möte om det för några år sedan. Vidare säger hon ”jag kan inte i detalj,[…] det är ju en handlingsplan så att säga på vem som ska göra vad och så vidare och i vilken ordning man ska göra det, en checklista om jag inte minns fel, men jag har inte jättekoll på vad som står där”.
När man väl upprättat en handlingsplan är det viktigt att den uppdateras, detta då samhället förändras hela tiden. Sanna berättar att de inte uppdaterat deras vad hon vet, detta då den ansågs vara bra som den är. Av nyfikenhet undrar jag då om Sanna varit med och gjort den, detta även om jag redan vet att den är en kopia. Nä det har hon inte men hon tror sig minnas att en grupp anställda tilldelats uppgiften eller så var det kanske rektorn.
27
Skolan har alltså ingen egen krisplan utan en kopia av en annan skolas krisplan. All personal på skolan verkar heller inte veta att den finns. Vad detta beror på kan ju diskuteras, men som tidigare nämnts så är det den anställdes skyldighet att ta reda på sådan information, men även rektorns att se till att alla vet var den finns om en kris uppstår. För det andra så även om skolan har en krisplan så är den inte till mycket hjälp när den dels är en kopia som inte är anpassad till den givna skolan och dels när inte personalen verkar veta riktigt vad den innehåller.
6.5 Sammanfattning
Utifrån de svar jag fått av pedagogerna Carolina och Sanna samt från rektorn Pär, ser man stora skillnader i deras svar. Tillexempel så har en utav pedagogerna sagt att hon inte känner sig förbered på grund utav att skolan inte arbetar förberedande eller tillhandahåller kurser, gruppdiskussioner osv, medan den andra pedagogen säger tvärt emot. Hon säger att skolan arbetar förberedande och att de både har tillgång till litteratur och att skolan på bland annat studiedagar jobbar på att förbereda sig, inför eventuella kriser.
När Sanna och Carolina får frågan om hur de går tillväga vid dödsfall, så blir inte skillnaderna i svaren fullt så stora som vid de övriga frågorna. Här tar båda pedagogerna samt rektorn upp samma händelse och hur skolan gick till väga vid denna.
När Sanna och Carolina får frågan om de vet hur de ska bemöta barn i sorg, så skiljer sig svaren åter igen. Carolina känner sig inte riktigt trygg i en sådan situation då hon upplever att hon har för lite kunskap, om hur man ska gå tillväga i en situation som denna. Sanna å andra sidan redogör för hur man gått till väga vid tidigare tillfällen, samt hur hon tror att man skulle handskas med andra situationer.
Skolans rektor Pär samt två utav dess pedagoger fick även frågan om de hade någon krisplan. Även här skiljde sig svaret åt. Carolina vet inte att skolan har någon krisplan, medan Sanna samt Pär svarar att skolan har en. Dock vet inte Sanna riktigt vad den innehåller och rektorn Pär berättar att den är kopierad och därför inte deras egen.
Att skolan enbart utbildat några få leder till att inte alla anställda känner sig trygga vid tanken på en eventuell kris. Bristen på kunskap påverkar personalen vad gäller kunskap om hur de ska arbeta med barn som sörjer. Rektorn har ett ansvar gentemot både sin personal, barnen och föräldrarna. Att inte utbilda all sin personal inom krishantering är inte rätt, då detta vid en
28
kris kan innebära att situationen försvåras. Om man som personal inte vet hur man ska bemöta ett barn i sorg, är risken stor att man drar sig undan från barnet av rädsla för att göra fel.
7. DISKUSSION
7.1 Krishantering på skolan
Skolan fick frågan hur de förbereder sig inför potentiella kriser och svaren jag fick varierade. Carolina svarade att skolan inte jobbar förberedande och att hon därför inte upplever sig som redo inför de kriser som kan uppstå. Sanna där emot talar om första hjälpen kurser, tillgång till litteratur och studiedagar med fiktiva fall. Hur är det möjligt att två pedagoger på en och samma skola har så stora skillnader i sina svar? Carolina jobbar ju för tillfället på fritids och Sanna som lärare för de yngre skolbarnen. Kan det vara så att skolans fritidspersonal inte har samma förutsättningar som lärarna på skolan? Kanske, men jag tror att det handlar om pengar och skolans prioriteringar.
Dyregrov (1990 & 2006) tar upp hur viktigt det är att skolan är förbered på kriser som kan uppstå. Han skriver om hur skolan till exempel kan ha fortbildningsdagar, ge lärarna till gång till litteratur inom ämnet samt vikten av att skolan gemensamt utarbetar en krisplan samt krisgrupp. Om man då ska utgå från pedagogernas svar så enligt Carolina så arbetar skolan överhuvudtaget inte förberedande och utifrån Sannas svar kan man se en del av de viktiga aspekter som Dyregrov tar upp, så som till exempel fortbildningsdagar och tillgång till litteratur. Även om det bör ses som bra att Sanna talar om hur skolan har fortbildningsdagar för att fördereda sig så kan det inte ses som att skolan egentligen arbetar förberedande om in te alla anställda på skolan får deltar i detta arbete.
När man frågar rektorn Pär om hur skolan jobbar förberedande så svarar han att de har träffar en gång i månaden samt på studiedagar och arbetar med att förberedas sig inför bland annat kriser. Han nämner inget om någon litteratur som Sanna påstår att Pär brukar tillhandahålla då och då. Detta betyder ju dock inte att han inte tillhandahåller litteratur så som Sanna nämner, utan bara det att han inte nämnt det.
Böge och Dige (2006) tar precis som Dyregrov (1990 & 2006) upp vikten av att de anställda på skolan utbildas inom ämnet krishantering, men de hänvisar till skillnad från Dyregrov att en sådan utbildning inte nödvändigtvis ger den kunskap som krävs vid en krissituation. Precis
29
som Böge och Dige (2006) skriver så hänvisar även rektorn Pär till att man inte kan förberedda sig på allt och alla kriser, detta då de enligt honom kommer i så många olika skepnader. Han anser i stället att det viktiga vid en kris är att nå dem som ska nås. Vidare skriver dock Böge och Dige att även om man inte kan planera för allt, så bör man ha en handlingsplan, samt utbildningar inom ämnet. Detta därför att det kan vara till hjälp för lärarna, i den kaotiska situationen som uppstår vid en krissituation. Cullberg (2006) skriver om hur viktigt det är att ha kunskap om vad som han kallar ”den inre upplevelsevärlden” för att kunna förstå de olika stadier av psykiska symtom som de krisdrabbade kan uppvisa. Han anser därför att det är av störst vikt att de som jobbar med krisdrabbade är utbildade inom ämnet krishantering och krisreaktioner.
Både skolverket (2000) och socialstyrelsen (2008) tar upp hur viktigt det är att personalen som jobbar inom skolan, utbildas inom ämnet krishantering. Pär säger att visa av dem anställa har fått kurser inom ämnet krishantering men att då personal kommer och går så har inte alla fått möjligheten. Men detta tycker jag verkar konstigt, med tanke på att Carolina som har jobbat på skolan i 22 år, säger att skolan inte arbetar förberedande och att hon saknar hjälpmedel som förbereder henne inför eventuella kriser. Även Sanna säger att hon inte fått gå kurser om krishantering, dock har hon gått första hjälpen kurser. Så man kan ju undra vilken personal det är han talar om, som fått gå dessa kurser och när senast någon fick möjligheten till det.
7.2 När en krissituation är ett faktum
Två utav skolans pedagoger fick frågan om de vet hur de ska gå tillväga vid en kris, samt om de anser sig ha tillräckligt med kunskap för att hantera en eventuell krissituation. Både Sanna och Carolina mena då på att det beror på vad det är för en typ av krissituation och att det därför kunde variera lite. Dyregrov (2006) skriver att beredskap är inget vi har utan det är något vi måste skapa. Dyregrov menar vidare att det därför är viktigt att man utbildar sin personal inom ämnet kris. Vidare skriver han att beredskapsplaner och krisberedskap, skapar en struktur och en vis organisation som ser till att barnen får ett gott omhändertagande från en vuxen som kan dämpa de reaktioner som kan uppstå vid en kris.
På frågan om de tycker att de har tillräckligt med kunskap skiljer sig svaren åt. Carolina känner inte att hon har tillräckligt med kunskap utan skulle vilja ha mer, medan Sanna känner
30
sig trygg i det hela och tror sig ha bra koll på vad som ska göras vid en krissituation. Än en gång kan man alltså se skillnader i pedagogernas svar. Kan det vara så att skolan inte tillhandahållit med tillräcklig information inom ämnet krishantering? Det är ju faktiskt möjligt att Sanna som blev färdig med sin lärarutbildning för cirka fem år sedan, har fått den kunskap hon har därifrån och att Carolina som utbilda sig till barnskötare för över 22 år sedan därför saknar denna kunskap.
En bra kunskap inom ämnet krishantering är av största vikt, då detta enligt Dyregrov (2006) garanterar en snabb respons vid en krissituation och på så vis kan rädda liv. Om en pedagog då inte har tillräckligt med kunskap och inte vet hur denne ska hantera en skrissituation, så kan detta göra en står skillnad mellan liv och död. Vidare skriver Dyregrov (2006) att en god beredskap förhindrar onödigt lidande samt PTSD och skapar även en trygghet för alla inblandade så som barn, föräldrar osv. Om pedagogerna på en skola då saknar beredskap inför eventuella kriser så kan detta bli ett väldigt stort problem.
Rektorn Pär tillfrågades om han tror att personalen på skolan vet hur de ska gå till väga vid en krissituation. På frågan svara han nej, trots detta så vill han endast ge vice rektorn möjligheten till mer utbildning inom ämnet. Dyregrov (2006) tar upp att det är bra om man tydliggör vilka roller och vilket ansvarsområde var och en har vid en krissituation. Detta gör Pär genom att han är väldigt tydlig med vem som har huvudansvaret vid en kris, i detta fall vice rektorn. Dock ser jag ett problem med detta, vice rektorn är för närvarende inte på skolan, detta då hon för tillfället går någon utbildning. Alltså är den med all utbildning inför eventuella kriser inte ens närvarande om det skulle uppstå en kris. Detta är ett exempel på hur viktigt det är att all personal på skolan är utbildad inom krishantering och inte endast något fåtal.
Pär tar också upp att han tryckt på att personalen vid en krissituation lägger undan krispärmen. Detta gör mig lite förvirrad, är inte meningen med en krispärm att den ska finnas till hands för just kriser? Vidare säger han att enligt hans åsikter så slutar personalen att tänka när de ska agera om de följer ett slaviskt regelverk. Men samtidigt så hänvisar Dyregrov (2006) till att meningen med beredskapsplaner och krisplaner är att skapa lite ordning i en situation som annars är full av kaos, detta för att kunna ge barnen den trygghet som krävs vid en kris. Däremot så skriver Dyregrov att en krisplan inte får vara för detaljerad, då det kan medföra dålig flexibilitet i den aktuella krissituationen. Men han skriver vidare att den inte heller får vara för elementär och kortfattad för då ger den inte det stöd den är tänkt att ge vid en krissituation.
31
Enligt min mening så är det fel att ta bort krispärmen vid en krissituation, när det är då personalen faktiskt behöver den. Pärmens uppgift är ju som Dyregrov skriver att skapa ett lugn och en struktur i det kaos som råder.
7.3 Dödsfall
Carolina och Sanna samt rektorn Pär fick frågan om hur skolan går tillväga om det sker ett dödsfall i eller utanför skolan. Samtliga tog upp en och samma händelse, för att redogöra för hur dem gått till väga vid den händelsen. Carolina talar om hur dem kände på sig att något var fel och hur dem därför bad en utav pedagogerna, som var på väg hem att ta sig en titt på vad som hänt. Pär i sin tur talar om hur denna pedagog kontaktar honom på hans mobil och talar om att det hänt en olycka. Sanna tar upp hur hon fick information om det som inträffat genom att rektorn informera alla efter att han fått bekräftat vad som hänt. Dyregrov (2006) tar upp just vikten av att skaffa sig en överblick över situationen för att sedan kunna arbeta vidare utifrån den information man har. Detta kallar Dyregrov att man kartlägger situationen, vilket innebär att man tar reda på vilka som drabbats? vad som hänt? hur och när det skedde? Vilka åtgärder har påbörjats? Vilken information har förmedlats? Och hur är situationen nu?. Pär talar om för mig att han ringde polisen för att kunna bekräfta pedagogens information om att någon antagligen avlidit i olyckan. Han berättar hur han uppgav barnens personnummer och frågade om denne fanns i livet. Dyregrov (2006) tar upp att det är viktigt att skolan har en policy för hur de ska gå till väga vid en krissituation. Han kallar detta för organisatoriska riktlinjer som består utav sex punkter. Nummer ett av dessa sex är just det rektorn Pär gör, nämligen att se till att inhämta så mycket information som är möjligt om det som hänt. Detta kan man enligt Dyregrov göra genom att bland annat kontakta personer eller institutioner som kan förse skolan med information.
Carolina talar om hur de höll skolan öppen dagen efter (en lördag) händelsen för de ur personalen som ville komma och prata eller bara vara. På platsen fanns det tillgång till bland annat psykolog och personalen gavs möjligheten att ventilera sina känslor och tankar om det som inträffat. Man pratade också om hur man skulle prata med barnen om det som hänt. Detta tar Dyregrov (2006) upp som punkt fyra bland dem organisatoriska riktlinjerna, där han skriver att skolledningen ska ansvara för att skolans personal får den hjälp dem behöver för att bearbeta sina tankar och känslor som uppstått kring det som inträffat. Vidare skriver han i
32
punkt fem att pedagogerna också ska förberedas för att kunna ta hand om barn, föräldrar, media o s v.
Sanna fick frågan om hur skolan gör när en elev förlorat en nära anhörig så som till exempel en utav sina föräldrar eller syskon. Sanna svarade att hon inte viste riktigt men att hon utgick ifrån att man gör på liknande sätt som när en elev dött, men också att det beror på hur klassen reagerar på händelsen. Här får jag intrycket av att pedagogen inte är riktigt förberedd på en sådan situation. Om det sedan beror på att hon aldrig varit med om en sådan händelse eller om skolan inte har en handlingsplan för en sådan händelse, vet jag inte. Däremot vet jag att Dyregrov (2006) skriver att det är viktigt att ha beredskapsplaner över de olika händelseförlopp som kan se. Alltså en plan över om en elev avlidit, en om en nära anhörig avlidit o s v. Dessutom skriver han om visa punkter, som han anser att man ska ha förberätt sig inför, vad gäller att en elev förlorat en nära anhörig. Dessa sju punkter är:
1. När ett dödsfall inträffar i en elevs familj bör rektor samt klassföreståndare informeras om detta.
2. Ett hembesök för att visa omtanke samt planera inför elevens återkomst till skolan. 3. Innan övriga i klassen informeras är det viktigt att tala med den sörjande eleven. 4. Det har ett stort symbolvärde om någon från skolan, helst klassföreståndaren närvarar
vid jordfästningen.
5. Om en förälder gått bort måste läraren ha förståelse för att detta kan påverka elevens skolprestationer.
6. Låt eleven själv avgöra hur mycket han/hon vill tala om det som inträffat. 7. Håll familjen informerad om hur elevens skolgång går.
7.4 Barn och sorg
Både Sanna och Carolina fick frågan på vilka/vilket sätt, de hjälpte barnen efter att pojken som de tidigare pratat om dött. Sanna berättade då att de pratade med barnen om döden och om vad de trodde hände när man dött. Holmsen (2007) skriver om hur viktigt det är att prata med barnen om det som hänt och låta barnen få ventilera sina känslor och tankar kring det som hänt. Dock ska man enligt henne ha i å tanke att pojkar och flickor reagerar olika på trauman vilket blir särskilt tydligt när man talar med dem om vad som hänt. Till exempel så talar flickor mer om hur de upplever och känner saker än vad pojkar gör. Om Sanna hade
