Litteratur och kritik m.m. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1937_litt Fornvännen 1937, s. 62-64, 122-128, 243-256, 357-380 Ingår i: samla.raa.se

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1937_litt Fornvännen 1937, s. 62-64, 122-128, 243-256, 357-380 Ingår i: samla.raa.se

60 S M Å R R E M E D D E L A N D E N

vänd vid uppmålning av rankor och stjälkar i den växtornamentik, som prydde valvkryss och mitten över gördel- och sköldbågar. Konservator Er- landsson förmodade, att färgen en gång varit röd och ställde elt litet prov till min disposition för att få utrönt om det varit mönja eller cinnober, som ursprungligen använts.

Provet vägde c:a 1 gram och bestod huvudsakligen av sandkorn och kalk från muren jämte små mängder av ett brun-grått pulver. En del av provet behandlades med salpetersyra i en liten bägare, lösningen späddes med vat- ten, filtrerades ned i elt provrör och försattes med natriumacetat och 3 drop- per 5 % natriumkroraatlösning. En i salpetersyra löslig, gul fällning (bly- kromat) angav närvaron av bly. Den olösta delen av provet behandlades ånyo med salpetersyra (1 cc) och något vatten varjämte några korn oxalsyra tillsattes. Härvid löstes snabbt cn samling små svarta korn, som tidigare ej gått i lösning och som kunde misstänkas vara blysuperoxid. Endast ett litet, skarpkantat korn, tydligen av flinta, förblev olöst av de mörka kornen.

Den nya lösningen späddes, filtrerades, och försattes som förut med natrium- acetat och natriumkromat. Härvid erhölls strax en ganska kraftig, gul fäll- ning av blykromat. H ä r m e d ä r d e t o t v e t y d i g t v i s a t , a t t p r o - v e t i n n e h å l l i t b l y , d e l v i s i f o r m a v b l y s u p e r o x i d , v a r f ö r d e n u r s p r u n g l i g a f ä r g e n m å s t e h a v a r i t m ö n j a .

Ett försök att påvisa kvicksilver (enl. Feigl med dimetylamidobenzyliden- rhodamin) gav negativt resultat, v a r f ö r c i n n o b e r ä r u t e s l u t e t .

J. Tandberg

LITTERATUR OCH KRITIK

OM ILLUSTRERING AV HISTORISKA BÖCKER, EXEMPLIFIERAT AV ETT NYUTKOMMET VERK

Norstedts Världshistoria, utg. av S. Tunberg och S. E. Bring.

Del V. Den medeltida kulturvärlden, 750—1300, av A. Schiick, S. Lindstam och K. V. Zetterstéen, Stockholm 1936.

Det ligger långt över undertecknads kompetens att med någon sak- kunskap avge ett omdöme om den bok, vars titel läses här ovan, en mäk- tig volym på inemot 950 sidor; bara så mycket vågar han uttala med kännedom om de tre auktoritativa forskarnamn, varmed den är signerad, att den, som går till den med avsikt att till egen uppbyggelse hitta nytt, sakrikt och i utmärkt form framlagt kunskapsstoff, inte skall gå där- ifrån besviken. Men om detta överlåtes åt andra att orda. Här skola bara göras några iakttagelser rörande en annan sida av saken och en som i ett arbete av föreliggande slag knappast iir oväsentligare än innehållet självt: illustreringen. Som den här framträder, kan den giva upphov till ett par reflexioner. De skola försöka belysa ett och annat, som kansko ur mera allmänna synpunkter kan vara förtjänt av att beaktas.

Som varit att vänta ifråga om ett arbete utgånget från den Norstedtska officinen är illustrationsutförandet i allt det tekniska mycket erkännande vart. (Ett dylikt erkännande måste över huvud taget givas officinen för vad den under en följd av år gjort för att odla smaken för god illustrering och, det ej minst viktiga, skärpa fordringarna på en dylik — ett för övrigt länge känt förhållande. Den allmänhet, som ännu intill rätt sena år utan svårare protester godtagit vad ett monumentalverk som Nordisk familje- boks 2:a upplaga ansett sig kunna bjuda, må i sanning kallas ett »vår Herres stenbrott». Att sedan Familjebokens förlag med sin sista upplaga på ett glänsande sätt tagit revansch, länder det till lieder och vittnar om att själva stenbrottets stenar till sist börjat ropa mot himlen.) Som i andra nor- stedtska böcker av analogt slag är bildmaterialet rikhaltigt, i vart fall vad angår ett par av avsnitten, och trots do i allmänhet ej särdeles om- fångsrika klichéytorna mycket klart och skarpt i reproduktionen. Några inhäftadc kartblad äro rediga i teckningen och instruktiva i sina an- givningar.

Enhetlig är illustreringen emellertid icke; bildurvalet och vad därmed sammanhänger har uppenbarligen varit överlätet åt de enskilda förfat- tarna och till följd härav framträda därvid vissa drag, som giva de olika avsnitten individuella särmärken och som i vissa hänseenden kunna vara av intresse att ta fasta på.

På det allra bästa sättet har onekligen av de tre författarna Adolf Schuck, som svarat för bokens omfångsrikaste parti: »Det katolska väster- landet och Ryssland», fattat sin uppgift och gått i land med den. Han är den moderna historikern, för vilken kulturhistoria är något mer än sådant, det där kan få komma mod på sladden av en verkligt vederhäf- tig historisk framställning som en av opportunitetsskäl mer eller mindre ovilligt given eftergift åt en tarvlig, av allsköns ytlighet i tiden för- vänd smak — något som i likhet med vissa partin i gamla dagars skol- böcker borde sättas med »liten stil» för att »läsas bredvid», — han har dragit in i sin skildring en hel praktfull rad av saker och ting belysande inte bara det politiska skeendet och personhistoriens protagonister, men minst lika mycket den allmänna odlingen under den epok, han haft sig förelagd: bilder av borgar, katedraler, städer och profanhus, porträtt av höga herrar ur samtida codicos och från föga yngre gravmonument, scener ur det dagliga livets krönika lånade ur miniatyrsmyckade handskrifter och mycket annat, allt ifrån kungliga regalier till avgudabilder i de nordiska eller slaviska länder, det kristna västerlandet efter hand drog in i sin kulturkrets, det hela inställt på lämpliga platser i texten och försett med korta, men väl orienterande underskrifter, och man nästan förvänas över, vilken färg, vilken konkretion och realitet dotta mer eller mindre fristående stoff förmår att ge åt textens behandling av själva den politiska och militära historien. Härtill kommer, att författaren be- mödat sig om att välja detta stoff ur källor, som hittills inte varit sär- skilt ofta utnyttjade, och han har därmed givit bokens bildvärld en fräschör och en nyuppenbarelsens förmåga att fånga och levandegöra,

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

som ett mera regelbundet anlitat material intet är i stånd till. Den här tilläm- pade metoden är ju i och för sig inte ny — den har ju på senare år varit en honnörssak på mer än ett håll — men den förutsätter särskilda kvali- fikationer hos den, som handhar den. Den är förrosten inte alldeles utan sina vanskligheter: då man velat undvika banaliteten i det allt för nötta och välbekanta, kan dot hända, att åtskilligt av det, som i alla fall har rätt till att i första hand observeras och inte glömmas bort, får stryka på foten för rivaler av mera perifert intresse. Schuck har på ett mycket lyckligt sätt undgått vanskligheten. Han har inte värjt att taga med sädana motiv och föremål, som här verkligen bort vara ined för den sakliga balansens skull, även om de inte äro några nyheter: Karl den stores pfalz-kapell i Aachen, Fredrik Barbarossas korsfararporträtt, scener ur orövringssviten på Bayeux-tapeten, en rekonstruktion av Lateranpalatset för att nämna några exempel på måfå. Men hur ofta ser man reprodu- cerade i vår lärda litteratur ting av så historiskt fantasieggande och kun- skapsutbyggande art som cn hel mängd av dem, man får för ögonen här, Roger II:s kröning genom Kristus bland mosaikerna i Monreale, kejsar- kryptan i Speyer-domen, bilden från det stora Liegnitz-slaget 1241, in- teriören från den tyska 1400-talssynagogan (hur många ha över huvud tänkt på, att medeltida synagogor ännu existera eller till helt nyss exi- sterat i vårt kristna västerland?) eller Fredrik II:s gravmonument i

katedralen 1 Palermo? Historien får ett helt nytt ansikte, sedan man sett ting som dessa i omedelbar typografisk förbindelse mod öden och skickelser, som direkt angå dem, och vilka överraskande detaljer upp- täcker man icke i dragen av detta ansikte, då man lär känna ett åter- givande som det här meddelade av en borgbelägring i ett spanskt 1100-talsmanuskript — i sin knappa chifferskrift berättande nästan samma saker om förskräckliglieter ooh brand som en specialrcporters telegram från inbördeskriget sommaren och hösten 1936 —, som den sydfranska hertigliga 1000-talsarmén uppställd till parad, också den ur on samtida illuminerad handskrift, eller som interiören från domkyrkobiblioteket i Hereford med dess ännu i dag obrutna rader av »libri catenati»! Man vet mer om vad som omfattas av det trivialiserade begreppet »riddare», sedan man å ena sidan mött det så att säga i kött och blod i den sköna, serent allvarsamma kors- riddarstaty, som kallas den helige Teodor, i en av Chartres-domens för- hallar, och å andra sidan i den magnifika kavaljer, som från hästryggen flirtar med sina välklädda damer på miniatyren i det berömda engelska Luttrell-psalteriet, och begreppet »pilgrim» blir mor än wagnersk opera- romantik, sedan man sett det speglat i den stillsamt gripande fasadskulp- turen på katedralen i Köln (s. 231).

En viktig sak — viktig för att ej ett mångfacetterat bildmaterial av anfört slag skall bli mer än utströdda ornament och så i sin mån rätt- färdiga den misstänksamhet däremot, som kan göra sig gällande från vissa håll — är dels, att detta bildmaterial skall foga sig till texten på ett tvångslöst sätt, dels även att bildunderskrifterna skola vara inte bara korrekta, utan meddela just sådana notiser, som kunna motverka känslan

av ett allt för vitt drivet förallmänneligandc, jag menar att de skola äga samma precision som den löpande framställningen: meddela originalets art, dess datum samt — i förekommando fall — dess förvaringsplats.

»Efter en samtida bild», »ur en medeltida urkund» eller hur det kan låta

— vem känner inte igen frasen från otaliga historieverk och genast fått en otrevlig känsla av att någonting och en själv mod det på något sätt svävade löst i luften? Helt har icke Schuck i här antydda hänseende bringat sina bildtexter i nivå med det man ville bogära; mer än en gång figurerar ocksä här den fatala »medeltida urkunden» eller ett »efter en teckning från 1400-talet», och jag nekar ej, att jag finner det illa avvägt, dä på samma uppslag (s. 162—163) förekomma den tyska kejsarkronan, anskaffad för Konrad II omkr. 1025, och hans gemåls, kejsarinnan Giselas, praktfulla örnagraff, den förra med all fullständighet i sina underskrifts- notiser, den senare utan mer än det allra knappaste. Det faller i ögonen, just därför att författaren pä andra håll uppenbarligen givit sig möda att även som illustrationsrcdaktör prestera den genomförda noggrannhet, som i vart fall en konsthistoriker —• också han en medlem av historiker- nas vittgrenade familj — för sin del gärna ville urgera. Att här anmärkts på saken, visar bara hur nära det ligger att förbise den, då man kan få snubbla över den också i ett arbete av så hög kvalitet som ifrågavarande.

Ungefär samma omdöme som om Schiicks avsnitt kan givas om det, för vilket S. Lindstam står som författare, »Byzantinska riket»: förtjänst- fullt och representativt bildmaterial och samma ojämnheter i underskrif- ternas lokalisering därav i tid och rum som där (nog borde man t. ex.

upplysas angående Hagia Sofiamosaiken s. 633, att originalet inte längre är att se i den n. v. moskén). Illustreringen är väl litet sparsammare än i den schiickska volymdelen, men det är välförklarligt med hänsyn till ori- ginalbeståndets art. överallt märker man en genomgåonde strävan att undvika slentrian ooh att med bildernas hjälp verkligen belysa texten och konkretisera den.

Vill man riktigt få klart för sig vad en dylik strävan betyder, skall man gå till det avsnitt av boken, där en dylik strävan klart lyser med sin från- varo, K. V. Zotterstéens »De muhammedanska folken». Hur på en gång blek och mustlös blir texten därvid! Den övervägande procenten av bil- derna bestå av fotografiska utsikter över en del muhammedanska städer, Bagdad, Tanger, Aleppo o. s. v., och det kan ju för all del försvara sig, raen inte säga de något utförligare och mor upplysande än vilket vykort som helst eller vilken bild som helst i en illustrerad tidning. Av samma slag är den grupp drusiska flickor, som stoppats in på det ställe i texten (s. 844), där på två rader berättas, att den fatamidiska kalifen Hakim stiftat den drusiska sekten, eller de vattenbärare i Kairo, som få liva upp sidan efter den (s. 866), där denna stad i förbigående omnämnes — i båda fallon rör det sig om turistattraktiva arrangemang av vanligt slag och åtminstone den förra av bilderna igenkännes som stammande från ett foto, som figurerat i illustrerade blad och böcker sedan inemot 40 år tillbaka (själv såg jag den — eller i vart fall en praktiskt taget identisk

6 4 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

— första gången i Alexis Kuylenstiernas »Mina resor i Orienten» med tryckår 1899—1900). Av enstaka arkitektoniska historiska monument har jag fått upp siffran (med välvillig räkning) till summa 10, av dylika av annat slag förekomma hola 3: tvä miniatyrporträtt samt on — i sig själv mycket intressant — plafond med bilderna av Granadas stamfurstar i Alhambra. Detta är — om jag frånser ett »guldmynt präglat år 1190»

(allt vad man får veta om det!), som av nägot dunkelt skäl på ett ställe sprängts in i texten — vad en läsare får veta om den främre Orientens överväldigande rika och till folk- och personhistoricn ofta så intimt knutna kultur! Underskrifternas orientering är thesso likt: under en

— i originalet säkerligen underbar, synbarligen från 1500—1600-talet stammande — persisk miniatyr med en bild av den store Sa'di frän Shiraz, poeten, läses kort och gott: »Sa'di». Snyggt men inte pråligt!

Det är uppenbart att avsnittets författare haft föga till övers för det slags ambition, som man med gillande lagt märke till hos de båda andra med- arbetarna. Detta slags ambition ter sig, är man rädd, för honom som fåfänglighet och popularitetsjakt.

Det är into av kitslig kritiklystnad, man anser sig böra reagera mot sådant. Det är för att påvisa, hur en lärd författare avsäger sig ett medel att vidga och höja målet för sin egen strävan och för att samtidigt under- stryka, hur mycket som kan vinnas just för målets skull genom en annan inställning till detta medel.

Carl R. af Ugglas

K L E I N E R E M I T T E I L U N G E N

Im Anschluss an den Nekrolog iiber Henri-Martin macht T. ,T. Arne eine Mitteilung iiber o i n G e s c h e n k a n d a s S t a a t l i c h e H i s t o - r i s c h e M u s e u m , bestehend aus don vorgeschichtlichen Sammlungen des verstorbenen Dr. John af Klercker, die u. a. aus La Quina berriihren.

J. Tandberg tcilt das Ergebnis einer von ihm ausgoliihrten A n a l y s e v o n F a r b m a t e r i a l mit, das von den spätmittelalterlichen Malereien in der K i r c h e z u D a l b y , Schonen, herrlihrte. Die Probe war schwarz geworden, erwies sich aber als Rest einer roten Farbe, bestehend aus Mennige, nicht Zinnober.

C. R. af Ugglas beriihrt die Frage der I l l u s t r l e r u n g g e s c h i c h t - l i c h e r B i i c h e r , e x e m p l i f i z i e r t d u r c h e i n n e u e r - s c h i e n e n o s W e r k , nämlich den fiintten Teil der von dem Verlage Norstedt & Söner herausgegebenen Weltgeschichte. Der Rez. betont, dass von den Mitarbeitern dieses Teiles Adolf Schiick die Illustrationsfrage am besten gelöst hat, indem er nicht nur das politische Geschehen und dio personengeschichtlichen Partien, sondern auch die allgemeinen kulturellen Verhältnisse der Epoche durch Bilder veransehaulicht hat. Ein derartiges Streben nach verdeutlichender und allseitiger Illustrlerung sei auch in S.

Lindstams Abschnitt zu bemerken, fehle aber in K. V. Zetterstéens Beitrag, bei dem das Verfahren mehr schablonenmässig sei.

SVENSKA M E D A L J P O R T U Ä T T

Väjjru niarj|hmliinti'(kiiiii||iir I ett nyutkommet slaiulardvci I,

Efter långvariga förberedelser utkom till julen 1935 den första delen av Svenska Porträttarkivet eller som den egentliga, något inadekvata titeln ly- der: Index över Svenska porträtt 1500—1850, i svenska porträttarkivets sam- lingar (456 s. med bortåt 300 utmärkt reproducerade porträtt av bemärkta svenskar.) Den största förtjänsten av dotta mödokrävando verks fullbordande tillkommer dess utgivare Sixten Strömbom. Svensk, historiskt betonad forsk- ning är honom stor tack skyldig för det entusiastiska och uppoffrande ar- bete, han under ett par decennier ägnat det uppspårande, förtecknande, foto- graferande och beskrivande av porträtt, som ligger bakom detta registerverks publicering. Man får icke heller glömma dot värdefulla bistånd han haft av on lång rad i förordet nämnda medarbetare, varav trenne Evald E:son Uggla, Carl Johan Lamm och Lennart Sandberg, den sistnämnde i egenskap av re- daktionssekreterare, även äro nämnda på titelbladet. Det är som sagt ett registerverk. Beskrivning av och uppgifter om de olika porträtten ha av utrymmesskäl måst meddelas i bokstavligt talat starkt förkortad form. Fyra ä fem rader i spaltbredd är vad varje bild i allmänhet fått på sin lott och ändå lämnas uppgifter om den rubricerades namn, titel, födelse- och dödsår, cn summarisk beskrivning av bilden med angivande av färger och mått, konstnärens namn (varför ej alltid kursiverat?), »ståndort» vid inventeringen samt nummer i det på Nationalmuseum förvarade, i kortregistertorm upp- ställda arkivet. Mot den nu skildrade uppställningsformen skulle kunna in- vändas, att den är litet svåröverskådlig. Genom exempelvis fetstils använd- ning för namn skulle en större överskådlighet lätt ha vunnits. Beträffande de lokala och kronologiska gränserna för det porträttbestånd som medtagits synes arkivet omfatta porträttbilder inom den i titeln angivna tidsgränsen, dock med någon dragning framåt vår tid, av svenskar samt utlänningar i svensk tjänst. I huvudsak synes emellertid endast bilder nu befintliga i Sve- rige ha kommit med. På ett område brytas dessa gränser. Det gäller porträtt nu befintliga i de gamla dansk-norska landskapen men avbildande personer från den försvenska tiden. Slutligen kan nämnas, att porträtt i kyrkorna en- dast undantagsvis inventerats. En annan lucka är alt de finska porträtten, antagligen därför att de redan äro förtecknade — i K. K. Meinander, Por- trätt i Finland före 1840-talet I—II, 1931, — egendomligt nog ej omnämnd i S. P. A. —, uteslutits. Ett standardverk som Svenska Porträttarkivet skulle under alla förhållanden ha rätt att fordra ett omnämnande i Fornvännen. I ett avseende är det emellertid av direkt betydelse för de studieomräden, som äro företrädda av denna tidskrift. I verket äro nämligen även porträttme- daljor medtagna. Förteckningar över de svenska enskilda medaljerna finnas ju redan (Hyckert-Lilionberg i Numismatiska Meddelanden XVII, Wahlstedt i d:o XXIV), vilket gör det möjligt att utan större svårigheter kontrollera fullständighet och korrekthet. Men först och främst ger porträttförlecknin-

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 123

Fig. 1. 'U. Fig. 2. 2/4.

gen en kärkomraen möjlighet att bilda sig en uppfattning om modaljmateria- lets källvärde. Ävenså gives ett tillfälle att undersöka om något nytt i denna väg kommit fram vid det stora invonteringsarbetet.

De nedan upptagna detaljanmärkningarna äro ej avsedda att fattas som cn kritik utan som blygsamma rättelser i marginalen. Men gällande ett verk av stor nytta och användbarhet kunna de, i likhet med allt som kan förbättra och komplettera detsamma, göra ett visst anspråk på att föras tram. Ur samma synpunkt äro de tillägg ur förut okänt material, som komma att lämnas i det följande, att betrakta.

Vid en genomgäng av boken ur medaljsynpunkt visar det sig att man i fräga om medaljer tagit med även repliker av äldre dylika eller repliker i medaljform av porträttbilder utförda i annan konstart. Alltså har Svenska Akademiens, Vetenskapsakademiens och Numismatiska Föreningens serier o. a. d. upptagits. Antagligen har detta skett i analogi med att man även förtecknat grafik, reproducerande oljemålningar o. d., varför själva med- tagandet av materialet är fullt försvarligt och ur numismatisk synpunkt en- dast välkommet. Men listan över denna medaljkategori i Svenska Porträtt- arkivet uppvisar stora luckor. Jag har antecknat över 70 personer, vars dit- hörande medaljporträtt ej beaktats.

Mera beaktande skulle eventuella luckor i förtecknandet av de samtida porträttmedaljerna förtjäna. Men dylika luckor äro ej många. De påträffas mest beträffande sådana personer som mer än en gång blivit förevigade i medaljens form. Sälunda ha för John Ericsson utelämnats ett par amerikan- ska och en tysk, över Karl Johan v. Königsmarck (diam. 17 mm) en av R. Faltz, över Maria Aurora v. Königsmarck en av Webrmuth från 1710.

Utom den i Porträttarkivet redovisade bilden är Maria Elisabet Bjurman g. Odhelius förevigad i en medalj från 1793 av K. Enhörning. En vax- poussering i K. Myntkabinettet över Olof v. Dalin, av Daniel Fehrman, uppföres som »annat ex» e t t e r en avgjutning därav. Okänd för S.

mm

-

j

<

i

.

" J$<mu(M

><*^p

- ]

- i

J

hfmifi.

P. A. är även en graverad medalj över Johan Baner i Göteborgs mu- seum och British Museum (enl. Med.

ill. Index sp. 45 utförd av Simon de Passé). För en ovanligt många gån- ger oftast i form av självporträtt me- daljporträtterad herre, Johan Karl Hedlinger, synas 4 olika bilder vara överhoppade. Ur Svenssonska sam- lingen (deposition i K. Myntkabinet- tet) kan anföras en ej medtagen mo- dell i gips av Lea Ahlborn med por- trätt av Magnus Huss.

En person, över vilken ej annat porträtt synes (enl. Sv. PA) vara känt, Kristina Fineman, gift med pro- tokollsekreteraren Ludvig v. Schantz, vars bild tillsammans med mannens förekommer på en medalj efter Ca- valier, är utelämnad i förtecknin- Fig. 3. 3U- »e n- Vidare lyser en av B. E. Hil-

debrand i hans bok om enskilda medaljer omnämnd samtida satirisk medalj över Görtz med sin frånvaro.

Även över fältherren Jakob de la Gardie finns en medalj, som S. P. A. ej fatt med, helt naturligt f. ö., da den är känd i blott 1 exemplar och då detta exemplar tillhör Historiska museet i Moskva. Don är avbildad efter en teckning i Numismatiska Meddelanden XVII.

Recensentens granskning har även sträckt sig till de uppgifter, som med- delas om de upptagna medaljerna. I allmänhet måste man ge gott betyg åt korrektheten i dessa. Några mer eller mindre tryckfelsartade oriktigbeter ha observerats. Medaljen över Erik Andersson är sålunda från 1800, ej 1810, en över Johans Alströmer från 1769, ej 1775, en över Torbern Bergman från 1826, ej 1836, en av Kirchener över Berzelius från 1828, ej 1830, en över G.

Cronhielm från 1734, ej 1731, över Ax. v. Fersen d. y. från 1806 (utkom 1835,1 ej 1799, en över S. Hermelin 1800, ej 1810. I andra fall ha data ej ut-

satts, ehuru de skulle varit lätta att finna i hithörande litteratur. Dettta gäl- ler medaljerna över K. A. Adelsköld (1909), G. A. de la Gardie (1695), Olof Ekebom (1784), K. F. Akrell (1890), Bernh. v. Beskow (1866), F. M. Fran- zén (1836 av Mellgren, 1887 av Ahlborn), Kl. Fleming (1801), Karl Gyllen- borg (1746), Holmbergson (1854), A. B. Horn (1706 av Hartman och 1878

1 F e r s e n skriver i sin Dagbok (IV, Sthlm 1936, s. 438, utg. av Alma Söderhjelm) under 21 maj 1805: »Jag var hos Sergell, som gör min medal- jong för den medalj, som Akademien vill slå.» Det saknar ej intresse att på detta sätt få direkt dokumenterat hur man var angelägen att åt medalj- gravören skaffa en förlaga. Sergelmedaljongens egen datering, 1804, skjutes f. ö. härigenom in på följande år.

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 1 2 5

Lea Ahlborn), Hårleman (1737), A. J. v. Höpken (1764), Arv. Karlsten (1883). I andra fall skulle porträttens tillkomsttid kunna närmare fixeras genom upptagandet av konstnärens dödsår, verksamhetstid e. d. Detta gäller medaljer över Nils Bielke och Karlsten (av Cavalier, som verkade i Sverige 1694/95—1697), Per Brahe (av Dattler, t omkr. 1657), M. G. de la Gardie (av Breuer, som omkr. 1666—69/70 var verksam i Sverige). De medaljbilder, som finnas över de svenska representanterna vid westfaliska fredskongressen Adler Salvius, Mattias Björnklou och Joachim Camerarius och ha utförts av G. W. Vestner, som var verksam omkr. 1705—40, äro ej, som uppgives för den förstnämnda, från 1652. Om den föga produktive medaljgravören K. H.

Beurling kunde ha tillagts dödsåret 1879.

En över Magnus Gabriel de la Gardie existerande medalj 4,1X3,2 cm kan numera konstnärsbestämmas. Dess upphovsman är Georg Pfrundt (Ossbahr i Archiv för Medaillen- und Plakettenkunde V, s. 109 1.). Samme Pfrundt har för övrigt utfört en vaxmodell, numera troligen förlorad, över fält- marskalken Gustav Horn (A. Bechthold i samma tidskrift IV, 20 f. o. 39).

Även för en annan medalj kunna de av S. P. A. meddelade uppgifterna suppleras med uppgift om konstnär. Den över kaptenen i engelsk tjänst Jo- han Banks präglade medaljen är nämligen enligt W. Nisser utförd av Bengt Richter (Michael Dahl, Uppsala 1927, p. 21 f.), som enligt samma källa även utfört en medalj över envoyén Kristoffer Leijoncrona. Nisser omtalar f. ö.

ytterligare tvenne medaljer över englandssvenskar, nämligen Michael Dahl och bankiren Oriot, utförda ocksä de av Richter, men tyvärr ej nu kända.

(Till samme Richters serie hörande medaljer över engelsmän kännas även.

En av dessa, över amiralen G. Rooke, av Nisser betecknad som förlorad, är i själva verket nämnd i den av honom citerade uppsatsen av Hill i Numis- matic chronicle 1919.)

Som bekant utarbetade medaljkonstnärerna under långa tider sina model- ler i vax. Ej så få även i värt land äro ännu bevarade, ehuru naturligtvis materialets sprödbet här varit en svår fiende till livslängden. Mera tillhö- rande den som reproduktionskonst framträdande medaljgravyren eller me- daljgjutningen äro de avgjutningar efter pousseringar, som medaljälskare i äldre tider ofta läto göra och som räddat månget konstverk, ej utfört i slut- giltig medaljform, frän förstörelse. Mest kända äro' de serier efter Cavalier, Karlsten, Faltz, Hedlinger, D. Fehrman m. fl. som Nicolaus Keder lät ut- föra. På detta omräde kunna ännu nya upptäckter göras. I Göteborgs museum ligger sålunda en dylik avgjutning, återgivande enl. påskritt å fräns, ett porträtt av mynlmästaren Georg Zedritz, d. 1738 (fig. 1). På grund av allmän stillikhet och kronologiska skäl (trol. från omkr. 1730) skulle rec. vilja hänföra den till Hedlinger.2 Dennes lärjunge Daniel Fehr- man är avbildad i en av S. P. A. okänd teckning, (fig. 3), ingående i

2 Ett annat Zedritzporträtt, över myntmästaren Henr. Zedritz (omn. i Kölders Munzbelustigungen 1737 s. 109) av Anton Moybuscb synes vara förlorat.

1 iahra-Pcrssons samlingsband om medaljgravörer (U. U.

B.) och förmodligen utförd av sonen och efterträdaren som myntgravör Karl Gustaf Fehrman, som till Gahm- Persson lämnat biografica om fadern. Hans porträtt finnes även bevarat i en av- gjutning efter en pousscring av Carl Johan Wikman in- gående i Sven Svenssons samling (fig. 4). Wikman lämnar i sin självbiografi (avtr. i Num. Medd.

XXVIII) en lista på av ho- nom utförda vaxpousserin- gar, vari även en över Fehr- man är upptagen. Ännu en medalj å denna lista har sedan självbiografien avtrycktes framkommit. Den är ett porträtt av målaren J. Hultman (d. i Stockholm 1753) befintligt i f. d. fältläkaren Axel Wahlstodts samling. Mod doktor Wahlstedts medgi- vande avbildas här även detta porträtt (fig. 2). K. G. Fehrman är mästare till en vaxpoussering över bondehövdingen Olof Håkansson, varav en av- gjutning befinner sig i den i Kungl. Myntkabinettet deponerade Sven Svens- sons samling, och som publicerats i Blekingeboken 1936 (s. 218 ff.).

Rec. begagnar tillfället att fråga Fornvännens läsare om någon möjligen har vetskap om de fem av de wikmanska pousseringarna, som ännu saknas:

över riksrådet friherre Fredrik Friesendorff (d. 1770), friherre Gustaf Funck, Garpenberg (d. 1774), bergsrådet friherre Alexander Funck, berg- mästaren Erik Odelstiorna (d. 1805) och »engelska tanddoktorn Taylor».

Naturligtvis äro även upplysningar om de ovan nämnda medaljerna över Jakob de la Gardie och Anton Zedritz Meybusch synnerligen välkomna.

Till sist ett par ord om de ökade forskningsmöjligheter som Sv. P. A. givit den medaljintresserade. En genomgång av verket ger en klar uppfattning om i hur stor utsträckning medaljporträtt äro de enda existerande ikonografiska vittnesbörden. Resultatet av genomgången är, att blott medaljporträtt finnas av följande personer:

hovarkitekten Göran Josua Adelcrantz (1714 av Karlsten), assessorn Ga- briel Ahlman (1801 av Enhörning), bonden Erik Andersson (1800 av En- hörning), svenske residenten hos Genoralstaterna Karl Appelbom (av Karl- sten), grosshandlaren F. O. Bohman (1768 av Ljungberger), Katarina Sofia Dahlstedt, d. 1731, g. m. direktören J. H. Werner (av E. Hartman), profes- sorn Johan Vilhelm Dalman (1860 av Ahlborn), Ebba Maria de la Gardie, d. 1697 (av Faltz), landshövdingen Joachim von Ditmer, d. 1755 (efter D.

Fehrman), domprosten Olof Ekebom (1784 av Enhörning), kommerserådet J.

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 127

Fig. 5. »/„.

A. Ernst (1783 av Ljungbor- ger), överinspektören K.

Faxell (1773 av Ljungber- ger), lagmannen greve K. A.

Gyllenstierna (d. 1733), grosshandlaren Lor. Görges, d. 1803 (av Enhörning), riks- bankssekreteraren G. M. Hel- singius (1841 av Frumerie), grosshandlaren Anders Kna- pe Hansson (1815 av Enhör- ning), svenske rosidenten i Hamburg J. F. König (1745 av Haesling). I hur stor ut- sträckning de övriga medalj- porträtten ha ikonografisk betydelse jämfört med övriga bilder är naturligtvis långt

svårare att konstatera. Men härtill och till lösandet av andra forskningsupp- gifter rörande förebilder o. d. ger oss boken det första existerande medlet.

Även ur en annan synpunkt liar S. P. A. betydelse för den numismatiska forskningen. Det stora registreringsarbetet över hela landet har även upp- dagat föremål liggande inom eller nära dess intressesfär. Så t. ex. en vax- poussering av Ljungberger över skalden G. F. Gyllenborg, en gipsrelief över S. Klingenstierna av K. G. Fehrman, en vaxpoussering av Enhörning över S. G. Hermelin och ett porträtt i porslin av denne av okänd hand samt en vaxpoussering av den store empiremästaren Leonhard Posch föreställande brukspatronen Vilhelm Hisinger och porslinsmedaljonger av samme konst- när över tonsättaren B. H. Crusell och bergmästaren Johan Gottlieb Gabn.

Av Poschs store franske samtida David D'Angers finns en i den svenska numismatiska litteraturen ej omnämnd medaljong över J. J. Berzelius, väl den enda svensk, som förekommer i konstnärens berömda galleri av samtida kulturnotabiliteter. En gipsmedaljong över riksrådet Herman Tersraeden Ce- dercreutz är väl troligen identisk med en hittills ej publicerad pousserings- avgjutning av denne i Kungl. Myntkabinettet (fig. 5). Av stilen att döma ligger det närmast till hands att tänka på D. Fehrman som konstnär (jfr dennes poussering över J. v. Ditmer!). De Poschska relieferna finnas i Kungl. Myntkabinettet: den över Hisinger i porslin, de över Crusell och Gahn i Järn. Även David d'Ångers' medaljong finnes dar (fig. 6).3 Någon systematisk genomgång av boken ur nyssnämnda synpunkt har emellertid ej gjorts. En sådan skulle troligen bringa i dagen flera nyheter.

3 Under sin Parisvistelse 1835 satt Berzelius för David, som samtidigt med medaljongen utförde en marmorbyst av honom. B. föredrog Davids bild framför Poschs. H. G. S ö d e r b a u m, Jac. Berzelius, III, Uppsala 1931, s. 242.

Allt som allt är S. P. A. ett verk, som den medaljintresserade, han må vara samlare eller vetenskapsman (eller bådadera), har all anledning att utvälja till ständig följeslagare vid studierna. Man väntar med spänning på andra delen, som även skall omfatta konstnärsregistor och en lista över Por- trättarkivets samling av fotografier av kungabilder.

N. L. Rasmusson.

ZUSAMMENFASSUNG

N. L. Rasmusson bespricht in einem Artikel » E i n i g e R a n d b e m e r - k u n g e n z u e i n e m n e u e r s c h i e n e n e n S t a n d a r d w e r k » die von Sixten Strömbom herausgegebene Arbeit »Index över svenska porträtt 1500—1850, i Svenska Porträttarkivets samlingar» I, 1935. Diese Arbeit, die Vollständigkeit im Verzeichnen des schwedischen Porträtmaterials erstrebt, umfasst auch Medaillenbilder. In der Besprechung wird die Behandlung des Medaillenmaterials einer Priifung nnterzogen, Berichtigungen und Ergän- zungen werden gegeben, und die Gelegenheit wird zur Veröffentlichung einer Anzahl zuvor nicht beachteter Personenmedaillen (siehe dio Abbildungen) benutzt. Der Rozensent hat auch festzustellen versucht, inwieforn Medail- lenbilder fiir gewisse Personen das einzige voriiandene ikonographischc Zeugnis bilden, was erst mit Hilfe des rezensiorten Werkes möglich ge- wesen ist. Dieses wird auch den Medaillonforsohern Gelegenheit zu ver- gleichenden Studien geben. In seiner Gesamtheit ist der Porträtindex ein neues wichtiges Hilfsmittel im Dienste der geschichtlichen Forschung.

LITTERATUR OCH KRITIK

H. C. BROHOLM och MÄRGARETHE HALD: Danske Bronze- alders Dragter. Nordiske Fortidsminder, bd II, h. 5—6, Köpen- hamn 1935.

BJÖRN HO UGEN: Snartemofunnene, Studier i folkevandrings- tidens ornamentikk og iekstilhistorie. Norske Oldfunn VII, Oslo 1935.

KARL SCHLABOW-. Germanische Tuchmacher der Bronzezeit.

Archäologisches Institut des Deutschen Reiches. Neumiinster in H., 1937.

»Det textila arbetet faller sä nära tillsammans med hela den mänskliga ut- vecklingen, att det arkeologiskt sett kanske mer än något annat blir on mätaro af släktets kulturståndpunkt. I sin utvecklade form af väfnad är det ett så starkt framträdande reflektionsalster, att det måste hänföras till ett skede af odlingens historia, som ligger långt framom den människans urtid, då de dö- dade djurens fällar voro nog för de enkla bebofven.»

Citatet är hämtat ur Karlins idérika och grundläggande uppsats om den för- historiska textilkonsten i Norden i festskriften till Oscar Montelius 1903. Det är emellertid ett sorgligt faktum alt kunskapen om avlägsna tiders textil- historia alltid måste bli sporadisk och tillfällig på grund av materialets stora förgänglighet. Gravskicket och jordmånens beskaffenhet utgöra de faktorer som framförallt mäste vara särskilt gynnsamma om några tex- tilier skola kunna bevaras. I detta avseende äro våra båda broderland be- tydligt bättre lottade än vi här i Sverige. De senare årens viktiga textil- fynd i alla tre länderna giva oss anledning till förhoppning om ytterligare fynd, mon det är väl knappast troligt att svensk jord i detta avseende kan taga upp en tävlan. Varje skandinaviskt fynd må t. v. hälsas som ett bidrag till vår gemensamma textilhistoria, ehuru man mäste beakta, att lokala skiljeaktigheter böra ha förekommit inom denna konstart likaväl som ifråga om annat arkeologiskt material som bättre bevarats.

De båda ovan nämnda, nästan samtidigt utkomna skandinaviska arbetena giva oss var och en på sitt sätt — och särskilt då de skärskådas 1 ett sam- manhang — en ny och märkvärdigt klar bild över de tidigaste epokerna i Skandinaviens textila historia.

De i det danska Nationalmuseet bevarade bronsåldersdräkterna böra till de allra viktigaste monumenten för kännedom om den europeiska textil- konsten överhuvud, och ur dräkthistorisk synpunkt äro de absolut enastå- ende. På grund av deras väl bevarade skick veta vi ju mera om brons- äldersmänniskornas satt att kläda sig än om senare förhistoriska skeden.

En ingående vetenskaplig behandling, sådan som den nu föreliggande, måste därför hälsas med glädje och tacksamhet. Att det rika ämnet därmed icko är utrett ligger i sakens natur. Flera dunkla problem återstå förvisso att klargöra. Här följa några randanmärkningar som torde förtjäna be- aktande.

Låt oss börja med materialet. En ny, noggrann mikrokemisk undersök- ning av ullen skulle sannolikt ha kunnat lämna intressanta resultat. I en serie undersökningar, publ. i Aarböger 1891, ansåg sig Bille Gram i brons- åldersvävnaderna ha påvisat inblandning av hår från hjort, get eller lik- nande djur, och han har sedermera fått mänga eftersägare. Mig har denna företeelse alltid förefallit gåtfull och praktiskt föga motiverad vid en så

Fig. I, Diagram av flätade vävkanter enligt Brobolm-Hald, vända så som art. förf. tänker sig dem vara utförda.

tidig epok. En naturligare förklaring på de i mikroskopet konstaterade grova, raka håren syntes mig vara den blandning av helt olika hårtyper som understundom förekomma på ett och samma fär, särskilt av relativt oförädlade raser. På de gotländska s. k. utegångståren kan man hitta s. k.

dödbår insprängda här och var i pälsen, särskilt vid manken. Detta anta- gande bestyrktes nyligen genom en här i Stockholm företagen undersök- ning av den s. k. Aslevanten, daterad till äldre järnålder.1

Upptäckten av det hår, som skulle kunna betecknas som den felande län- ken i beviskedjan, gjordes av byråingenjör Hjalmar Ljungh vid Statens Järnvägar, vilken utfört många vetenskapliga undersökningar av textilt ma- terial. Bland don vanliga ullen konstaterade ingenjör Ljungh flera dylika hår och lyckades att i mikroskopet taga en fotografisk bild, varav tydligt framgår, hur ett mjukt fint hår med tvär övergång förvandlas till ett tjockt, styvt hår, som överensstämmer med de s. k. dödhåren. Om det danska brons- åldorsfåret, såsom de danska författarna antaga, tillhörde en liten gethor- nad ras, förefaller en sådan förklaring av de i den mjuka ullen inmängda sträva håren helt naturlig. I de vanliga grova vävnaderna har man således, enligt min uppfattning, använt osorterad ull från vuxna får. Till de finaste och mest konstfärdiga arbeten har man däremot valt den finaste ullen, san- nolikt från små lamm, där inga dödhår fanns (jämför Aarböger 1900, sid.

273). Hade orsaken till den antagna inblandningen varit uteslutande estetisk borde den ju just förekommit i dessa saker. En utförlig redogörelse för detta spörsmål lämnas i häfte 4 av Acta Arcseologica 1937 varvid även fram- lägges den förbluffande hypotesen att ullen helt och hållet härstammar från rådjur.

1 Publ. av H. A r b m a n och E. S t r ö m b e r g i Fataburen 1934.

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 245 Det viktigaste spörsmålet är vävningen, och här ha författarna nedlagt ett utomordentligt gott arbete. De omsorgsfulla beskrivningarna och teck- ningarna äro av allra största varde. De i Aarböger tidigare av samma för- fattare publicerade uppsatserna över brickvävnad och sprängning utgöra ett viktigt komplement till föreliggande arbete.

Det synes mig icke råda något tvivel om att den för dessa tyger använda vävstolen i stort sett överensstämt med den till sen tid bevarade hängvarp- stolen, den s. k. opstagognen. Författarnas förklaringar på snedvävningar, ökningar och omväxling av inslagstråd förefalla helt övertygande. Otvivel- aktigt har ocksä i den breda väven samtidigt arbetat mer an en person, stundom flera. Av stort intresse för uppfattningen om vävandets utveck- ling i Norden äro de från Färöarna stammande etnografiska meddelandena.

Uppgiften att man, dä den »vanliga» vävstolen, med horisontal varp under förra århundradet där infördes, först bibehöll skafluppdolningen från ver- likalvävstolen, visar bäst hur fast rotad denna var.

Då författarna behandla uppsättandet av väven, m. a. o. varpningen, för- vånas man emellertid över, att de ej synas känna till den intressanta appa- rat och metod som på ett synnerligen klargörande sätt behandlats av Emelie von Walterstorff i Fataburen.2 Det råder knappast något tvivel om att nägot liknande använts även under bronsåldern, vare sig man till förfärdigandot av själva begynnelse-bården brukat brickor, bandgrind eller annan skälbil- dare. Det med brickor utförda norska folkvandringstidstyndet från Tegle3

belägger metodens tillämpning långt tillbaka i tiden. Enligt denna metod försiggår varpningen med en fortlöpande tråd — den »mätes icke av i bitar»

innan den införes som inslag i bandet, såsom sid. 310 antages. Varpträ- darna komma därigenom att bilda langa öglor, vilka kunna kvarstå tills väv- naden vävts ned. Av E. v. Walterstorffs beskrivning framgår oj tydligt om öglorna skurits upp, men i en annan rana-vävstol från samma ort har jag iakttagit att så icke är fallet. Uppdelningen i udda och jämna varptrådar,

>skäl», sker redan från början, vilket förklarar vävnadernas regelbunden- het i detta avseende.

Den andra sortens uppsättningsbård, som förf. ansett sig ha konstaterat, giver emellertid vid ett noggrant studium av teckningarna 37:3 och 53:1 och 2 anledning till en mängd huvudbry. Dels frågar man sig, hur det i praktiken verkligen varit möjligt att fläta sådana bårder: alla de undan för undan införda, dubbelvikta trådarna måste, under det alt bårdon utfördes, ha varit fastade i någonting (en rad pinnar el. dyl.) för att man skulle kunna få någon reda på trådarna. Men även om man förutsätter detta, före- faller det hela på nägot vis bakvänt. Vidare undrar man hur en på detta sätt utförd bård skulle kunna giva tillräckligt fäste för varptrådarna sedan de upphängts i väven och belastats med tyngder. De dubbelvikta trådarna mäste oundvikligen förr eller senare glidit ner och ur sina lägen, och följ- den därav blivit att flätbården upplösts. Såsom flätningen är gjord kan man

2 En vävstol och en varpa, Fatsburen 1928, sid. 143—157.

3 H a n s D e d e k a m , Et tekstilfund i myr fra romersk jernalder, Sta- vanger museums årshefte f. 1921—24.

U T

Fig. 2. Praktisk rekonstruktion av fig.l, utförd som avslutning på ett tyg.

(Bården sedd från båda sidor, trådarna tilldragna på olika sätt.) heller inte tänka sig att öglorna under vävandet suttit kvar kring sina eventuella stöd. Den försöksvis prövade förklaringen, att bården ge- nom kraftig valkning gjorts tillräckligt fast, måste förkastas, därför att de vidhängande varptrådarna vid en sådan procedur ovillkorligen måste ha trasslats och filtats så att de blivit omöjliga för vävning.4

Det sannolikaste synes mig vara att de flätade kanterna i stället utgöra a v s l u t n i n g pä väven. Ett praktiskt försök att med ledning av de båda teckningarna fläta de uppfransade trådarna i kanten på en tygbit styrkte mig i denna uppfattning. Se fig. 2. Något extra stöd behövdes ej; arbetet var lätt att utföra enbart med fingrarna.6 Jag förutsätter att man vävt tills endast en kort bit återstod av varpen. När det icke längre gick att få skäl har av den återstående varpen gjorts denna flätliknando fästning för att vävnaden icke skulle glida isär, innan valkningen fixerat trådarna. Härige- nom förklaras de dubbla, i topparna förenade varptrådarna. Jämför vidare nedan sid. 249.

Åtskilliga andra tekniska detaljer som förf. påvisa få nu också en enl.

min uppfattning naturligare förklaring. Då en dylik diagonalflälning alltid måste bli töjbar på längden, är det för don stora Borum-JSshöj-»kjolens»

del naturligt, att den blivit längre än tygets bredd f. ö. Likaså torde de många korrigeringarna av inslagstätheten m. fl. oregelbundenheter blivit mera behövliga i slutet på en dylik väv än i dess början, såsom fört. pä flera ställen gjort gällande. En blick pä det stora täcket från Egtved (fig.

64 och 66) synes kraftigt styrka mitt antagande, att den sneda flät-avslutade kanten upptill på bilden utgör vävnadens slut. Att med en sådan början åstadkomma en så stor vävnad förefaller omöjligt.

* Den med en dylik flätbärd påbörjade ylleväv, som fröken Hald haft vän- ligheten visa mig, har icke kunnat övertyga mig om dess ursprungliga funk- tion. Denna vävdes i en vanlig horizontal vävstol, vari varptrådarna icke äro utsatta för samma påfrestning som i hängvarpstolen. Dessutom betvivlar jag att bårdens fästning vid vävbommen i den äldre vävstolen skulle ha kunnat sko på samma sätt som fröken Hald gjort i den nya.

5 Först nyligen observerade jag samma slags flätning, använd som avslut- ning pä en modem svensk gobelängvävnad.

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 247

>7

Fig. 3. Vävning pä vertikal vävstol samt varpning till en dylik väv (ur Utrechtpsaltaren). Etter Dewald.

Den rent dräkthistoriska behandlingen erbjuder ju stora vanskligheter pä grund av den nästan fullständiga bristen på jämförelsematerial. Förkla- ringarna måste i många fall bli rent hypotetiska. Gentemot olika författares försök att genom utländska paralleller och därav slutna inflytelser förklara plaggens ursprung förfäktas här uppfattningen om en självständig, intern utveckling.6 Förebilden till de här bevarade kläderna skulle ha varit plagg av djurhudar, som burits under en primitivare epok.

I fräga om de flossavävda huvudbonaderna är detta måhända en möjlig förklaring. Likaså ifråga om t. ex. Muldbjergsmannens underklädnad. Men då bundenheten vid måtten på ett djurskinn tages som förklaring till skar- varna nedtill på de båda kvinnotröjorna synes det vara att driva satsen för långt: orsaken till dessa ligger säkerligen mycket närmare: sparsamhet med de tygbitar som fanns. De stora styckena reserverades för do stora plaggen, men det mäste vid deras förfärdigande bli över åtskilliga »spinkbitar», vilka lämpligen kundo användas i plagg som dessa, där några skarvar mer eller mindre icke spelade någon roll.

Högst sensationellt är resultatet av utredningen om kvinnokjolen frän Borum-jEshöj, vilken ger vid handen att Sophus Mullers välkända och fler- faldiga gånger återgivna rekonstruktion är felaktig.7 Denna vördnadsbju- dande bild av den ärbara germanska kvinnan galide ju som den enda kvinno- dräkten från bronsåldern tills Egtvedfyndet gjorde fransskörtct bekant.8 En

6 I detta sammanhang ber jag få fästa uppmärksamheten på en artikel av C. S c h u c h a r d t , Der germanische Mantel und das illyrische Röckchen (Sitzungsberiehte der preussischen Akademie der Wissenschaften 1936).

7 Aarböger 1891.

8 Publ. av T h. T h o m s e n , Egekistefundet fra Egtved, Nordiske Fortids- minder II (1929), sid. 165—214.

Fig. 4. Den hittills s. k. »kjolen» från BorunwEshoj (efter Broholm-Hald).

utförlig redogörelse för den konstfulla tekniken i Egtvedskörfet, brickväv- nad, och ytterligare belägg för dess förekomst lämnas här. — Nu har man emellertid genom noggranna mätningar både på skelettet och på kläderna lyckats bevisa, att om kvinnan i livet burit det plagg, vari hon blivit begravd, skulle denna väldiga kjol av tjockaste ylletyg ha räckt henne frän hakan och ända ned till fötterna, elt antagande som ju faller pä sin praktiska orim- lighet (fig. 4). Pä grund av den omsorgsfulla anordningen med skärp och bältespänne vore man böjd att förklara dessa inkongruenser sä, att det i gra- ven nedlagda tygstycket vore en ersättning för en liknande, verklig kjol.

Men dä kommer i sista ögonblicket ett andra fynd av en likadan kjol, mod, som det synes, lika orimliga mått.9 Detta fynd är ännu knappast färdig- preparerat. Man avvaktar med spänning dess publicering, utlovad i Acta Archaeologica, ooh den lösning av problemet som därmed kan erbjuda sig.

Den typografiska utstyrseln är behaglig, bilderna äro utmärkta, såväl fo- tografierna som de mycket klargörande teckningarna. Men man måste be- klaga frånvaron av såväl innehållsförteckning som register. Denna brist gör boken obekväm att använda och den torde lätt ha kunnat avhjälpas.

Sedan föreliggande artikel skrevs har utkommit ytterligare ett arbete i samma ämne, för vilket det torde vara lämpligt att här redogöra. Skaparen av industrimuscet i Neumiinster, K a r l S c h l a b o w , har redan gjort sig känd för sina tekniska experiment med förhistoriska textilier, på vilkas rätta efterbildande han nedlagt ett skickligt och vederhäftigt arbete. Den nu föreliggande boken är pedagogiskt lagd till rätta för en bred publik, vilket dock lika litet som den i skandinaviska öron stundom alltför bombastiska tonen bör fä förtaga arbetets vetenskapliga värde. De utmärkta bilderna och de rediga beskrivningarna äro mycket värdefulla och vittna — liksom de båda andra här recenserade arbetena — om hur nödvändigt och givande det

9 Ett första omnämnande om Skrydstrup-fyndet är infört i Fra National- museets Arbeidsmarkt 1936.

L I T T E R A T U R O C H K R I T l K 249

Fig. 5. Rekonstruktion av en flossad mans- mössa under arbete (efter Schlabow).

praktiska kunnandet är för de teoretiska slutsatserna. Schlabows undersök- ningar äro gjorda helt oberoende av de danska varför jämförelser mellan de ömsesidiga resultaten äro intressanta.

Beträffande materialet godtar även Schlabow det äldre antagandet om inblandning av hjorthår. Om orsaken härtill vill han ej yttra sig men gör ett tillägg som stöder min ovan framförda uppfattning: »Pä grund av mång- årig iakttagelse måste jag säga att dylika tillsatser ingalunda förbättra ullen.»

I fråga om den för bronsäldersvävnaderna använda vävstolen ha de olika författarna samma uppfattning. Med erfarenhet av alla sina praktiska för- sök med hängvarpsvävstolen förklarar Schlabow, att denna vävapparat är rent idealisk. Därmed kan vävas upp till 10 meter tyg, även kypert. Men den kategoriska förklaringen att denna vävstol är en rent germansk upp- finning, måste man väl dock t. v. ställa sig tvivlande inför, inte minst med anledning av de grekiska vasmälningar som förf. avbildar.

Då det gäller spörsmålet hur väven varpats och satts upp vittnar Schla- bows förklaring otvivelaktigt om slörre praktisk erfarenhet. Dessutom kän- ner han till både Teglc-fyndet och en lapsk varpa lik don av E. v. Wal- lorstorff beskrivna, vilkens varierande användning han åskådliggjort genom flera experiment. Det är därför förvånande att även han kunnat tro den flätade vävkanten vara uppsältningsbård. Det är anmärkningsvärt att hans schematiska teckning (Abb. 45, tyvärr uppgives ej efter vilket original den är gjord) har uppskurna trådändar i stället för öglor, som i den danska boken. Därmed behöver ju icke vara sagt att endera rekonstruktionen är felaktig. Utgöra dessa flätningar, som ovan gjorts gällande, avslutnings- kanter på en väv, är det ju sannolikt att varpfrådarna vid vävens slut varit ojämnt länga så att de delvis klippts av sedan flätbården blivit utförd. Ge- nom fotot fig. 66 i den danska boken får man en föreställning om hur vansklig en sådan scheraatisering är.

Fig. 6. Det fyrfärgade bandet från 0vre Berge (efter Hougen).

I fråga om bandvävnad har Schlabow kommit till delvis andra resultat än Margarethe Hald,10 som gjort flera rekonstruktioner med 2-häliga brickor, bl. a. av Borum Esböj-bältet och Egtved-skörtet. Schlabow har åstadkom- mit synbarligen identiska kopior med tillhjälp av även andra skälbildare.

Experimenten äro intressanta därför att do visa, hur försiktig man bör vara med att draga slutsatser om tekniska förfaringssätt. Intetdera är i dotta fallet övcrbevisande. Först sedan man i bronsåldcrsfynd hittat de typiska brick- banden med snodd eller ocksä själva redskapen, har man rätt att konstatora brickvävnadstekniken i Norden under bronsåldern. De i den danska bokon avbildade brickfragmonten frän Dejbergs mosse, tillhörande tidig järnålder, göra emellertid ett sådant antagande ganska sannolikt.

Såväl ur originalitetssynpunkt som i egenskap av mästerstycke för det textila handarbetets uppfinningsförmåga och akuratcss, torde de egendom- ligt flossade, runda mössorna taga priset. De båda danska författarna ha examinerat helheten sä gott det torde vara möjligt, medan Schlabow med tillhjälp av tre småfragment i museet i Kiel lyckats framställa rekonstruk- tioner av denna dyrbara manliga huvudbonad, vilka måste fylla oss med beundran, såväl för den skickliga bronsäldersdamen som för hennes nutida efterbildare.

Till slut en anmärkning och ett obscrvandum. Förf. gör en uppställning av textila tekniker, som visserligen är pedagogiskt klargörande men icke riktigt stämmer med vedertagna begrepp. Ordet Wirkerei har i tysk konst- historisk o. a. litteratur hittills allmänt använts som synonym lill gobeläng- teknik, tapestry weaving, etc. (t. ex. Wirkteppich) och nu framföres det av Schlabow som beteckning pä ytbildande tekniker säsom stickning, virkning etc. Det må visserligen vara angeläget atl få en sådan sammanfattande be- nämning, men att därtill annektera ord som redan vunnit burskap i en spe-

10 I o. a. a. och i Aarböger 1932, »Brikvievning i danske oldtidsfund».

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 251 ciell betydelse, är sannerligen föga ägnat alt skingra den redan tillräckliga textila begreppsförvirringen. De hittills, etler vad jag vet, icke använda distinktionerna för huvudprinciperna vid åstadkommande av skäl i en väv- nad — Fingerweberei, Griffweberci, Trittwoberci och Zugweberei — torde däremot icke vara nägot att invända emot.

I sin doktorsavhandling om Snartemotynden har B j ö r n H o u g e n med anledning av de däri ingående märkliga textilierna framlagt en briljant och mycket klargörande utredning över det tidigaste norska lextilmaterialet t. o. m. folkvandringstiden och samtidigt diskuterat tangerande internatio- nella problem. Väl är intet av dessa fynd tillnärmelsevis så väl bibehållet som de danska bronsåldersdräkterna, men de visa i stället on större både teknisk och dekorativ variation, helt naturlig därigenom att de norska fyn- den omfattar en senare och mera vidsträckt epok.

Den dominerande tekniken under säväl romersk järnålder som folkvand- ringstid synes vara brickvävnaden, som under den senare epoken visar en mäik- lig utvecklingsförmåga. Gjejte-fyndet (300-tal) överensstämmer fullkomligt med den ungefär samtida berömda manteln frän Torsborg i Schleswig-Hol- stein och det opublicerade svenska fragmentet frän öremölla. Men redan i det nägot yngre Setrangfyndet kan man konstatera au don prydande brick- bården helt lösgjort sig till ett garneringsband att eltcr behag sy fast på resp. plagg. Brickbärden som vävkant har däremot förenklats och helt åter- gått till sin ursprungliga, konstruktiva funktion.

Frigjord frän de hämningar, som tygsammanvävandel måste utgöra, kunde nu brickvävnadstekniken fritt utveckla alla sina möjligheter. Vi möta bland de norska brickbanden från folkvandringstiden tekniklypcr som icke äro kända frän annat håll. Samtliga typer ådagalägger en beundransvärd teknisk uppfinningsförmåga parad med stor skicklighet och fingerfärdighet. De dub- belsidiga banden med diagonaltextur från Evobö och Snartemo II, vilka publi- cerades redan av Dedekam, äga ju även ett nära motstycke i det nägot äldre Torsbergsfyndet. Men den tekniktyp, som företrädes av det praktfulla 4- färgade bandet frän Snartemo V har endast ett motstycke i det samtida nor- ska fyndet från Övre Berge (fig. 6). Denna utspekulerade och precisions- mässigt utförda teknik kan betecknas som topp-punkten av vad som* kan åstadkommas mod den r e n a brick-vävningen — genom individuell vrid- ning pä varje enskild bricka.

För att ernå ytterligare effekter måste man tillgripa en mönstringsmetod som ofta kommer till användning i vanlig vävning — nämligen broschering med extra inslagstråd. Vilkendera, brickningstekniken eller verklig vävnad, som i allmänhet varit uppslagsgivande i detta avseende mä t. v. lämnas där- hän. Sådan tekniken möter oss i det breda bandet från Helgeland överens- stämmer den fullständigt med broschering på slät väv och speciellt med den variant därav som i Sverige benämnes »krabbasnår». Men i de med djur- mönster försedda brickbanden från Evebö och Snartemo V möta vi ett helt annat och mera komplicerat tillvägagångssätt, som har en påfallande över-

ensstämmelse med tekniken i bildvävnaderna från Osebergsfyndet. Redan Dedekam lancerade den uppfattningen, att dylika brickbårder äro att be- trakta som ett förstadium till de, icke minst ifråga om tekniken originella, nordiska bildvävnadorna från vikingatiden, till vilka i sin tur vävnader som de tidigt medeltida svenska bonaderna frän överhogdal och Skog torde vara efterföljare — ett sammanhang som onekligen är både sannolikt och in- tressant.

Men det finnes även verkliga vävnader, »tyger». Hougen diskuterar det vanskliga problemet var och hur kyperten uppkommit. För egen del anser jag det ej omöjligt att en dylik uppfinning uppstår självständigt på mer än ett häll, förutsatt att man känner en mekanisk anordning (ill att göra skäl.

Do nu föreliggande fakta äro följande: från bronsåldern äro alla de danska och ett par tre isolerade norska och svenska fynd släta tuskaftsvävnader medan den svenska Gerumsmantclns fyrskaftskypert står helt isolerad.

Efter en ifråga om textilier helt fyndlös period uppträder på 300-talet den 4-skäftiga kyperten i riklig mängd och tämligen rutinerat utförande. An- märkningsvärt är att de äldre norska fynden äro vävda i gåsögon- eller spetskypert medan do yngre — folkvandringstidens — genomgående utgöras av slät diagonalkypert — ett egendomligt förhållande, som dock kan bero på en tillfällighet ifråga om vad som bevarats.

På flera olika av dessa tyger ha bevarats enkla brickbårder, vilka be- styrka allmängiltigheten av den varpningsmetod, som så instruktivt illustre- ras av det intressanta myrfyndet från Tegle och den i sen tid i Nordnorgo brukliga kombinerade varpan-bandvävsapparaten, vilken, som ovan nämnts, behandlats av E. v. Walterstorff. Visserligen medgives det omöjliga uti att säga något bestämt om forntidens vävstolar. Men enligt min uppfattning är det många skäl som tala för att även kyperttygerna äro utförda i en där- till inrättad »opstagogn». Den i fig. 3 återgivna bilden från Utrechterpsalta- ren, den hos Olavius bevarade avbildningen av en isländsk vävstol från 1700- lalet och det intressanta etnografiska material från Färöarna, som fram- lägges i den danska publikationen om bronsåldersdräkterna, utgöra viktiga indicier i samma riktning.

Av det förhållandet att en ålderdomlig apparat, lik den grova »opstagog- non», kvarlevt med en speciell användning, la vi icke draga den slutsatsen, att don princip, varpå detta redskap bygger, icke skulle ha kunnat utnyttjas pä ett mera inventiöst sätt. Textilkonsten är visserligen, som Hougen fram- håller, en oerhört konservativ konstart, men samtidigt är den i fråga om handgrepp och defaljutforando mycket smidig och uppfinningsrik. En högt uppdriven handaskicklighet och utomordentlig teknisk finess kan stundom förena sig med en »primitiv» teknisk princip.

Till slut en detaljfråga. Lika sannolikt som det är, att den inom detta område tydligen allmänt utövade brickbandstekniken tagits i bruk för varp- ningen även i de fall då delta icke kan anses klart bevisat — nämligen för bronsålderkläderna — lika vanskligt synes det mig vara alt överdriva om- fånget av dess användning. Jag kan inte finna annat än att Hougen har