http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1945_litt
Fornvännen 1945, s. 60-64, 212-224, 265-272, 331-336, 364-380
Ingår i: samla.raa.se
LITTERATUR OCH KRITIK
A N D R E A S LINDBLOM: Sveriges Konsthistoria från forntid till nu- tid, I och I I .
Äntligen har tiden befunnits mogen för en svensk konsthistoria, förfat- tad av en och samma person och sedd ur enhetlig synvinkel. Andreas Lind- blom har gått väl rustad till värvet och har haft att stödja sig på cn om- fattande och livaktig forskning från mer än tre decennier efter den före- gående generalmönstringen i Romdahl och Roosvals Svensk Konsthistoria (1912).
Det är intressant att jämföra dessa båda bokverk. Till en början iir det påtagligt alt de vända sig till något olika publik. Den äldre boken är klarl tackbetonad, även om det fackmässiga i de många olika författarnas bidrag har kommit olika starkt fram. Lindblom åter vill ge en för den konstintres- serade läsaren i gemen tillgänglig framställning av sitt ämne.
Dessutom har Lindblom tagit med konsthantverket och detta inte bara som ett påhäng utan med särskilt framhävande behandling. Just däri ligger nog en av bokens allra största förtjänster, vilken ytterligare starkt ökas genom förlagets (Nordisk Rotogravyr) förståelse för nödvändigheten av goda och rikliga illustrationer. Här får man verkligen en även av ögat förmedlad åskådlig översikt över vad som skapats av skön eller karakteristisk form inom våra landamären, en samlad bild av de med omsorg danade ting som bildat ramen för forna dagars liv i Sverige.
Boken har på detta sätt blivit en storartad exposé, vilken går mycket långt utöver den äldre Svensk Konsthistoria. Vi ha största skäl att känna tack- samhet!
Naturligtvis finns det åtskilliga punkter där man skulle vilja sätta in detaljkritik eller anmäla annan åsikt. Det finnes emellertid knappast anled- ning göra detta i en allmänt hållen recension. Dock kan jog inte underlåta att opponera mot åtminstone ett av förf :ns — ofta slående och frejdigt gjorda
— värdeomdömen, nämligen underbetyget åt Hans Jakob Kristiors Makalös.
Detta palats är ju dock den enda byggnad i Stockholm som föroStockholms Stadshus medvetet och konsekvent utnyttjat läget vid vattnet icko blott för grupporingen av byggnadsmassorna säsom Stockholms Slott utan mod till- varatagande av strandsidan såsom vänlig, öppen front i direkt kontakt med byggnadsverkets rum!
Eljest gäller att förf. mången gång i sin allmänna skildring, åtminstone enligt min mening, för litet betonar den u t v e c k l i n g , som dock tar sig uttryck även i den konst vi vilja kulla svensk. Han hyllar den s. k.
objektiva forskningsmetoden oeh den har naturligtvis sina fördelar. Men
just för vårt vidkommande är det nog i alla fall en nödvändighet att i en sammanfattande framställning ständigt se det förgångna ur nuets synvinkol, ur synpunkten av do allvarliga strävanden, som taga våra krafter i anspråk pä konstens område i denna moderna tidsålder. Annars försvinna så lätt de primitiva värden, vartill vi nu så gärna knyta an, i mängden av främ- mande stilenlighot. Men förvisso är uppgiften sällsynt svår. Det blir lätt ett talande med två tungor.
Därmed sammanhänger även förf:ns syn på svenskhetens problem i vår konsthistoria. Axel Romdahl har i inledningen till den äldre konsthisto- rien överlåtit åt läsaren av boken att sammanfatta och bilda sig en uppfatt- ning om >den svenska linjon> men har samtidigt antytt sin syn på saken.
Han framhäver särskilt enkelheten, den sakliga monumentaliteten, men också den renhet, varmed i de stora monumenten främmande stilar hos oss tilläm- pats — Lunds domkyrka, Stockholms Slott och vi kunna nu tillägga Upp- sala domkyrka.
Lindblom avstår från alt taga ställning till åtskilligt, som faller under den sistnämnda synpunkten genom att resolut vägra ta med s. k. passagekonst-
närer i behandlingen av den svenska konsten (en linje som han emellertid inte k o n s e k v e n t kan hålla). Dessutom bedömer han ganska snävt de svenskar, som tillägnat sig främmande språk mer eller mindre perfekt. Han söker istället med iver efter svenskhetens egna uttrycksvärden — men stan- nar mestadels ganska tomhänt och besviken. Så vitt jag förstår dock egent- ligen med orätt. Lindblom anlägger nämligen genomgående den västerländska konstens för resp. tidovarv gällande krav och betraktelsesätt och begär sven- ska exempel på att vi varit u p t o d a t e , men dock självständigt nationella.
Knappast finner han däremot någonting, som med e n k l a inhemska förut- sättningar utgör en självständig svensk utveckling och assimilering av det inlånade — mera än glimtvis och då i form av en registrering av det faktum att den eller den formen förefinnes. Sannolikt är väl vår forsknings nuva- rande utvecklingsståndpunkt inte färdig för d e n n a värdering och skild- ring — men nog kunna vi väl skymta vissa huvudlinjer.
Sedan länge veta vi ju att bildkonsten först med 1890-talet, arkitekturen ännu något senare, nådde fram till både självständighet och full paritet med Västerlandets stora utveckling. Perioden från och med frihetstiden till 1890-talet präglas ju av en ganska klar kontakt med kontinentala strömnin- gar, men därjämte av det litet avlägsna, glest befolkade landets enklare all- mänstandard — vilken dock möjliggör enstaka toppar. Men, framför allt, det gäller dock e n g a n s k a a l l m ä n t t i l l ä g n a d s t a n d a r d . Karoliner- tiden erbjuder i jämförelse härmed bilden av en gigantisk kraftanspiinning, över den verkliga förmågan, att skapa en monumental konst i paritet med det ledande i Västerlandet. Vasatiden är däremot underligt främlings- och lånebetonad. Men donna tidsålder har dock danat det kanske mest väsentliga inslaget i vår folkliga byggnadskonst och dekoration — parstugan i knut- timring och åtskilligt av möbeltradilion och målning. På d e t t a fält finna vi utan tvekan nationell egenart och stark växtkraft. Oeh vi kunna även
6 2 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
klart samla hop tillräckligt mycket av rester å slott och herresäten och i borgarens miljö för att våga påståendet att vi redan omkring 1600 äga en enkel nationell tradition i herremannens och borgarons hemkretsar, som förmår taga mot och assimilera främmande idéer. Denna tradition måste bilda det underlag som gjorde det karolinska kraftprovet överhuvudtaget möjligt. Men kontinental standard gäller det förvisso inte här.
Under 1400-talet erbjuder den kyrkliga inredningen och dekorationen en liknande bild — måhända av rikare och delvis mera kontinental valör i vissa avseenden. De båda föregående århundradena ge däremot icke samma rika medelnivå — om vi bortse från Gotlund. Den normala standarden är då icke hög, men enstaka toppar och höga sådana finnas. 1100-talet ligger långt över, då det gäller samlad och bred tradition, och därmed sammanhänger uppen- barligen järnålderns och vikingatidens på sitt. sätt ytterst högtstående konst- utövning.
I Lindbloms avslutande båda kapitel i del II, F o l k l i g t k o n s t h a n t - v e r k och B y g d e m å l n i n g e n f ö r e 1 8 0 0 tas frågan om den folk- liga traditionen upp till prövning och där få vi verkligen ett stycke av den behandling, som en gång i framtiden måste kunna genomföras för hela den i egentlig mening svenska konstens växt. Det må emellertid vara mig till- låtet att undra varför fört. när det gäller den folkliga byggnadskonsten ställer sig så absolut negativ lill de synpunkter, som han dock knäsätter när det gäller möbler och dekoration?
Den totalbild vi nu få av den svenska konsten ter sig närmast sådan att kungens och de stores slott, varest man — ofta på ett kräset och omdömes- gillt siitt — valt sina konstnärliga medhjälpare i den västerländska kulturens centra, avteckna sig direkt mot do folkliga vidderna. De vidsträckta domäner som ligga däremellan uppskattas däremot icke som den kraftkälla de ha ut- gjort och mätas icke med sin egen värdeskala. Långt mindre få de en skild- ring av sin dock så grundläggande utveckling.
Denna kritiska synpunkt väger dock lätt om man besinnar hur stort steg som tagits med Lindbloms Konsthistoria ifråga om framställandet av en totalbild av hela den svenska konsten. Hur skimrande oeh rik ter sig inte denna totalbild i Lindbloms presentation! Vilken enorm skillnad mot den lackvotenskapliga behandling som vi eljest oftast få nöja oss med, även där syftet är populariseringens! Kanske ser, endast fackmannen, vilken sinnets koncentration och vilken medveten hushållning mod i oeh för sig intressanta synpunkter och fakta som varit erforderliga för att uppnå detta i sanning lysande resultat.
Erik Lundberg
A. N E E D H A M : How to sludy an old church.
En liten 70 sidors bok med många illustrationer, där man får lära sig de viktigasto arkiteklurtermorim och namnen på en kyrkas olikartade inventarier.
På det sättet får också utlänningen ett praktiskt lexikon för ofta svårfunna glosor — Intressant iir alt förf. avbildar såsom något helt normalt oeh väl-
känt, en »Anchorite's cell, attached to chancel», d. v. s. »eremitens cell, an- sluten till koret» och med följande text: »anchoriter och anchoresser voro
(manliga eller kvinnliga) personor, som önskade leva ett fromt liv. En dylik fördes i procession till sin cell, vars dörr spärrades och förseglades ooh cellens innehavare tillbragte resten av sitt liv därinne. Ett litet fönster lät ljuset komina in och därigenom fick han sin föda. Ett annat fönster gav utblick mot altaret. Några celler hade eldstad. Ett fåtal anchoritceller är bevarade.» Den avtecknade cellen befinner sig i Hartlip, Kent. Detta är samma sak som ännu finns vid flera gotländska kyrkor och som i Sveriges Kyrkor, Gotland I I I kallas inclusorium eller indusens cell. Det är rätt be- svärligt att övertyga människor om dessa cellers ursprungliga uppgift. Man vill icke tro att något så fantastiskt existerat i Bro, Atlingbo och andra sock- nar på 1200-talet. Men tyska paralleller äro talrika och som vi so, i England, är minnot av dessa levande begravna ännu kvar. Do gotländska cellerna äro alla byggda ihop med sydmuren till ott torn. Men vid S. Olof i Sigtuna finns grunden till liten kvadratisk utbyggnad bevarad, som anslutit till koret och som stod i förbindelse ined kyrkan endast genom ett lågt sittande, mycket litet fönster. Se Henrik Cornelis avhandling om Sigtuna och Gamla Upp- sala, 1920 s. 25. Har detta varit ett inclusorium? I så fall, av vilket datum?
Ursprungligt eller sekundärt? Tydligen ha icke dess murar haft ursprungligt förband med korets, men det iir tänkbart att det låga fönstret funnits från begynnelsen (kanske svårt att säkert avgöra, eftersom fönsternmgivningen nu är skadad). Fönstret skullo i så fall existerat som en invit till anakoreter in spe att komma och bygga sin cell dilrintill? Eller: cellen var avsedd atl byggas genast, men av trä. Om denna gissning skulle stå sig, hade man också funnit lösningen på problemet om de lågt sittande fönstren på syd- sidan av koret, vilket finns på vissa tyska och engelska småkyrkor (low side window).
Johnny Roosval
64 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K
L I T E R A R Y NOTES AND R E V I E W S
On 28th September 1944 died a corresponding member of the Academy of Literature, History and Antiquities, Dr J o h a n A l i n , formerly a school superintendent. Axel Bagge writes an obituary notice on the deceased, whose life-work was essentially within the field of archeology, more especially the sphere of West Swedish Stono Age archeology. During his many years ot field work within the Göta River area, which is so rieh in Stone Age associations, Alin devoted himself to tho study of the dwelling-places and of the problem of changing levels connected with them.
He had reckoned on being able shortly to publish (be enormous material from his investigations in this sphere. Not least on this account the news of bis death came as a painful surprise.
Under the title » G a t h e n h i e l m s k a h u s e t i G ö t e b o r g » (The Gathen- hielm House in Gothenburg) Gunnar Wallberg makes some marginal notes on the question of the name of the house. Lars Gathenhielm died iu 1718, but the house is supposed not to have been erected until about 1740.
It can be proved, however, that the ground on which the house stånds was owncd right up to 1816 by descendants of the famous privateer bero.
The author finds this circumstance sufficient to justify the name of Gathen- hielm being attached to the building, even though it was not erected until after the death of the first member of the family lo own the ground.
Arthur Norden deals with » R ö k s t e n s i n g r e s s e n ä n e n g å n g » (The Röksten-beginning once again) and opposes the opinion expressed by Erik Noreen (Fornvännen 1943, p. 357 et seq). Norden points out that very elosely allied observations in the language of the Röksten master and his contemporary rune-cutting colleagues in Östergötland and Väster- götland clearly contradict Noreen's theory as to a different meaning in the Rök rune word in from the one hitherto accepted. Nor is it possible to maintain tho metrical argument adduced by Noreen in favour of the modified interpretation.
In reviewing A n d r e a s L i n d b l o m " s book called S w e d e n ' s H i s t o r y of A r t f r o m P r e h i s t o r i c A g e s to t h e p r e s e n t D a y (Part I and II) Erik Lundberg says that at last we have a comprehensive account by a single author, addrossed to the general rcader, interested in art, and this method of approach is entirely different from that used by Romdahl and Roosval who wrote on the same subject över thirty years ago. Ho adds, moreover, that the section on handicraft has been dealt with in a most penetrating way.
The reviewer goes on to say that, although the author has endeavoured to present a purely Swedish history of art, he could perhaps have taken more account of tho foreign elements that have beeome absorbed in tho purely Swedish tradition.
In conelusion the reviewer emphasizes the fact that perhaps only tho expert will be ablo to appreeiate how far tho author has aehieved his brilliant results by a concentration of ideas and tho usc ot a minimum of facts.
A. Needham's book »How to s t u d y a n old c h u r c h » is reviewed by Johnny Roosval, who refers to the authoFs statemenl as to the not unusual occurrence of a so-called hermit cell connected with the chancel. A person who wished to lead a devont life could lie shut up in such a cell and there spend the remainder of bis life. Such cells have also been preserved in several Gotland churches and have there been called »inclusoria».
LITTERATUR OCH KRITIK
K A J B I R K E T - S M I T H : Kulturens vägar. 2 delar, 652 s. med över 300 illustrationer samt 11 färgplanscher (Natur och Kultur, Stock- holm 1943; pris 32 kronor). S a m m a förf. Vi människor. Modern antropologi för alla. Den svenska upplagan genomsedd av pro- fessor Gerhard Lindblom. 243 s. (Natur och Kultur, Stockholm
1944; pris 11 kronor).
Den jämförande etnografiska vetenskapen har utan tvivel spelat en stor roll för den arkeologiska vetenskapens rätta uppfattning av de förhisto- riska verktygen, vapnens oeh smyckenas användning. Att den allmänna etnografien fortfarande har oändligt mycket att giva ej blott förhistori- kerna utan även kulturhistorikerna och historikerna i allmänhet framgår utomordentligt tydligt vid genomläsningen av Birket-Smiths nu under Ger- hard Lindbloms överinseende till svenska översatta — inom parentes sagt en utmärkt översättning — stora verk K u l t u r e n s v ä g a r . En uppräkning av rubrikerna på de olika avdelningarna i verket gor en föreställning om dess allomfattande mångsidighet: Kulturen och dess vägar, hantverkets uppkomst, näringslivet, dräkt, bostad oeh samfärdsel, samhällsbyggnaden, samhällslivet, andlig kultur samt kulturskikt och kulturströmningar. På slutet finns en utförlig, systematiskt ordnad litteraturförteckning (38 tätt- tryckta spalter) och ett omfattande sakregister. Det iir de stora grundläg- gande kulturföreteelsernas (åkerbruk, boskapsskötsel, religion, äktenskap, samhällsklasser, äganderätt, konst, vetenskap, handel, bostäder, stat) upp- komst och första utveckling, sora här avhandlas, naturligtvis kortfattat men dock så fylligt, att framställningen aldrig kommer att lida av en hos handböcker alltför vanlig uppräkningsmässig torka. Härtill bidrager dock främst författarens väl behärskade lärdom — som ger honom möj- lighet att lätt och ledigt finna betecknande exempel och slående paralleller i förhistoriska eller moderna kulturer över hela världen (dock kanske med någon förkärlek för eskimåer och nordvästindianer) — hans kloka omdöme, vakna kritik och avsaknad av specialistfördoinar samt — icke minst — glänsande stil. Man kommer att tänka på Sophus MUller då man läser Birket-Smith. Det är samma lidelsefulla saklighet hos båda.
Vid sin stora revy av kulturerna i avdelningen Kiilturskikt och kultur- strömningar har förf. även — naturligtvis ytterst kortfattat — behandlat de paleolitiska och de senare förhistoriska. För de sistnämnda dock med ett undantag: Europa. Det är skada! Utan tvivel skulle en genomgång av de europeiska postpaleolitiska kulturerna med författarens säkra etno-
grafiska slagruta ha givit många synpunkter av värde. Birket-Smiths kri-
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 2 1 3
tiska sinne är för vaket för att lian skulle förfallit till de gottköpsmässiga analogilösningarna. Men de goda, som utan tvivel finnas, skulle han ha kunnat peka ut för oss. Man skulle i detta sammanhang även ba önskat ett utförligt principiellt dryftande av en grundläggande förhistorisk metod- fråga: förhållandet mellan de materiella kulturelementen och folkstam- marna. Betyda genomgripande omändringar i den materiella kulturen inom ett område i första hand påverkan utifrån eller folkförflyttningar? Frågeställ ningen torde bäst belysas med etnografiska paralleller. Skulle rec. för övrigt ha några önskemål gäller det specialområdet penningväsen, som kanske är litet väl knapphändigt behandlat. Metrologien är nästan inte alls berörd.
Av Birket-Smith har senare utkommit ännu en bok i svensk översätt- ning. I denna har förf. lämnat on översikt av etnografiens — och i viss män även andra kulturhistoriska vetenskapsgrenars — naturhistoriska grundvalar, d. v. s. närmast vad utvecklingsläran och ärftlighetsläran f. n.
ha att säga om människosläktets tillblivelse och dess differentiering i (dika raser. Man är förf. djupt tacksam för den möda han nedlagt för att tillägna sig den biologiska forskningens nyaste resultat. Som huma- nist och med sin ovanliga begåvning för pedagogisk framställning har han blivit en ypperlig vägvisare för icke-naturvetare på dessa för den oinitierade synnerligen svårframkomliga kunskapsområden. Det är natur- ligtvis här icke möjligt att gå närmare in på innehållet. En uppräkning av några rubriker får anses till fyllest i detta sammanhang: Hur sker utvecklingen? Människosläktets ålder och urhem. Vad är en ras? De äldsta människorna i Europa och Afrika. Neanderthalarna och deras släk- tingar; Den negrida rasgruppen; Den mongoliska rasgruppen; Den europida rasgruppen. Särskilt värdefullt är att få ta del av allt det nya, som hänt under de senaste decennierna inom utforskningen av den primitiva människan och hennes närmaste föregångare. Här har iu den svenska insatsen varit mycket betydelsefull: J. G. Anderssons upptäckt av den s. k. pokingmännisknn, Sinantrophus pekinensis. Slutligen en kritisk an- märkning: illustrationerna i Vi människor stå inte på samma höga nivå som i Kulturens vägar.
Nils Ludvig liasmusson
POUL N 0 R L U N D : Danmarks romanske kalkmalerier. I\0bciihavn 1944. Selskabet til udgivelse af Danske mindesmcerker.
Kraftknutar tör den äldre monumentala målarkonsten i Danmark vom enligt Nörlund följande fyra:
1. J e l l i n g e t r a k t e n på Jylland, där sedan gammalt ett kungasäte funns och som redan på Harald Blåtands lid utgjort platsen för konstut- övning i stor stil ined don kända runstenen och kungahögon, sedan ytter- ligare utbyggt till en megalitauläggning i samma anda som Stonehenge i Kngland (enligt Dyggves rekonstruktion). Nörlund visar atl här även
Inom kyrkligt måleri en tidig, särpräglad blomstring förekommit, ett exem- pel på urcellbildning för kristen kultur vid konungens eller stormannens gårdskyrka, exempel som har välbekanta motsvarigheter i de övriga nor- diska länderna.
2. Jämte konungarnas gårdskyrkor bruka (på ett senare tidsstadium) katedralerna verka som samlings-bäcken och ledare. R i b e d o m k y r k a iir on dylik punkt på Danmarks karta, för romanskt måleri.
3. En tredje gruppbildning är lokaliserad till n o r r a J y l l a n d . Lim- fjordens mynning bildade där, innan den blev igensandad, on naturlig hamn för den engelska trafiken. Senare miste trakten sin merkantila be- tydelse och därmed dalade konstproduktionen. Centralen är svår att be- stämma. Kanske ett benodiktinerkloster.
4. Don fjärde geografiska avdelningen är S j ä 1 1 a n d. Ingen bestämd punkt kan angivas, ehuru det är möjligt att den försvunna sten-domkyr- kan i Roskilde varit urcellen för den jylländska målarskolan. Säkert be- tecknande för gruppen är att dess konstrika sockenkyrkor i stor ut- sträckning tillhört medlemmar av Hvidesläkten, landets mäktigaste klan under 1100-talet. Till Hvidarnc hörde Absalon, biskop i Roskilde, don störste statsmännen i Danmarks medeltid.
Jellingekomplexet är det äldsta, det tillhör tusentalet eller tiden omkr.
1100. Dess bilder disciplineras av en strängt medveten stilvilja. De böra redan till don nordiska konsthistorielitteraturens oftast avbildade och för- tjäna det. Abel som i Orreslev kirke höjer lammet mot skyn, är en offor- bandlingens personifikation (fig. 1). Nörlund ger oss i tre fulländade avbild- ningar on verkligt tillfredsställande dokumentpublicering. Därav visa två det orestaurerade tillståndet, den ena i färg. Det är förvånande hur den stränghet, som vilar över svart-och-vit-bilderna, i färgplansch för- vandlas till en serafisk stämning. Rocken är mycket ljust skär, manteln mycket ljust grön, fonden i grå oeh blå toner med en ramlist i brunt, vari vita rankor utsparats. Stilen visar som redan Beckets »Middelaldercns Kunst> nämner, på Hildesheim. Detta gäller närmast Jellinge. Tyvärr revs Jollingemålningen bort 1875 och ersattes med mindervärdiga kopior av J. Magnus-Petersen. De redan genom sin äkthet värdefulla Orreslovsmål- ningarna vill Nörlund icke — såsom Becket gjorde — attribuera åt samme mästare som Jollinges, endast samma skola. Han påvisar, att Orre- slev-mästaren har element gemensamma med den burgundisk-västourope- iska samtida riktningen (slutet av 1000-talcl). Det är otvivelaktigt cn stöt i rätt riktning. N. nämner härvid icke Spanien. Spanien har icke heller något direkt att göra ined de danska målningarna, men dot kan vara intressant ur allmän konstgeografisk synpunkt att nu erinra om den iberiska halvön. Iberien är dock den viktigaste och rikaste orten för stilen i fråga, icke så mycket genom muralrnålningar, som genom reliefer.
Dot är vad undertecknad i Bonniers konsthistoria kallar det Ibero-burgun- diska blockets figurstil omkr. 1060—90. I samma arbete framhäves den sydvästeuropeiska riktningens tränderörelse i Sachsen-Westfalcn med
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 215
Fig. 1. Abel i Orreslev. Omkr. 1100.
Abel a t Orreslev. About 1100.
dithörande målningar i Hildesheim och dennas förgreningar i Orreslev oeh Jellinge. Dessutom göres en hänvisning lill den apenninska halvön, till en 1000-tals handskrift från Monte Casslno, som tyder på att benedikti- nerna spelat en roll vid stilens ut formning och utbredning.
Utom likhet i själva figurformerna har Jellinge det gemensamt mod Monte Cassino-miniatyren att personerna grupperas i flera plan bakom varandra. Detta är egentligen främmande för västerländsk medeltida mu ral stil. I hela Norlunds avbildningsmaterial f. ö. finns endast några få
fall av enkla överskärningar oundgängliga för berättelsen, säsom att apostlarna skäras av nattvardsbordet eller av den döende Marias säng.
Men i Jellinge ses en kompakt folkmassa, mod figurerna tittande fram bakom och mellan varandra, åhöra Johannes döparen.-; predikan. Dot bene-
Fig. 2.
K aln i 1'arup. Förra Mitten av 1200-talet.
Caln al Farup. Bärliar hall ol ISth century.
diktinska har väl dock, liksom det spanska ingen odelbar verkan pl Danmark. Permentet från Monte Casslno kom in i kraftblandningen redan i dess spanska skede.
Kalns och Abels huvuden i 0rreelev erinra mig mn det storslaget pri- mitiva krucifixhuvudet i träskulptur från Kaga, sora nu är utställt i Östergötlands museum, samt om Lisbjcrgkrucifixet (jfr af U g g l a - i iistergiillamls Fornminnesföria medd. 1942—41, s. 11 och N ö r l u n d i Gyldne Altre, s. 67). En Föreställning om figurstil i gammalkristen nordisk titt. 11)00 talets senare hälft, börjar att forma sig.
J e 11 i n g e t r a k i e n behåller under hela romanska tiden sin betydelse. Aal med sin Ninilai legend från början av 1300-talet iir välbekant redan genom Magnus-Petersene Kalkmalerier, ilen gamla källan fiir kunskap medel-
L I T T E R A T U R O C // K R I T I K 217
Fig. 3. Abel i VlUlev. Förra hälften av 1200-talet.
Abel al Vilslov. ICarlier hall ot V.Hh cciiturv.
tida monumentalmåleri i Danmark. 1 Aal och Hojen äro stora ryttare- bataljer målade, vars egentliga Innebörd .'innu är oviss (liksom Bunge motsvarande på Gotland). Sindbjffirg erbjuder det ovanliga motivet om Jesus och kvinnan som skulle stenas fiir äktenskapsbrott Det iir, säger N., den sachsiska konsten smn %,-1 rit närmaste förebild för Jellinge-kom- plexel i slutet av 1100-lalet och förra hälften av 1200-talet. Men väl iir atl märka, [ortsätter Nerlund, att denna sachsiska konst omkring Henrik Lejonet är innerligt påverkad trån England. Det skullo kunna tilläggas att den dräktdetalj i Sindbjserg som Nerlund i sina fig. 151—153 jämför
med sachsiska, ju också kan påvisas i engelsk konst. Se en handskrifts- miniatyr av Matheus från Paris' skola, avb. Millar pl. 91.
Men för denna tid är dock studiet av R i b e t r a k t e n ännu mer loe kände genom formens skönhet och dess ovanligt tydliga konsthistoriska sammanhang. Se F a r u p s och V i l s l e v s målningar. I båda möter oss det välkända Kain- och Abel-motivet. Kain i Farup är en utpräglad bov- fysionomi (fig. 2). Vilkot väldigt steg mot realism, när man minns Jellinge-Kain som var precis lika anständig och värdig som brodern Abel!
Se, i Farup, hans >kraftige, dyriske underansikt, den lave pande oeh det forpjuskede haar — udfordrende holder han i den ene haand en kaop, hvoraf man forstaar, at han var en slagsbroder». I det härmed besläk- tade Vilslev är endast Abel bevarad av de två. Med en fulländad grace sträcker han sig mot skyn, offerlammet i höjda armar. Den korta kitonen blottar benens förfinade oeh osannolikt långsträckta teckning till ovan knät (fig. 3). Dessa proportioner kan endast ha ett geografiskt ursprung:
Kngland. Både Kain och Abel vittna om ett insulärt konsttillskott. Över- måttan sköna och långa gentlemen samt bovar av karikatyrmässig ruskig- het, det är engelsk smak i medeltida handskriftsmålningar likaväl som i Diokens-illustrationer. I karikatyrgenren är Kngland föregångslandet.
Nörlund påpekar också den engelska karaktären och jämför med rätta Abel med de hyperbehagfulla figurerna i en Cambridge Trinity College psaltare Ms. B. 11.4. — En lin realism präglar Kristi intåg i Jerusalem, i Vilslev. Se minspelet på >deputationen», sora Nörlund träffande säger, vid stadsporten (pä svenska: mottagnings-kommittén), se nyanserna för skepsis i munnarnas sneddning och, som kontrast mot dessa eftertänkares bleka krankhet, se pojkarna som flänger upp med yxa i palmträdet! Klätt- randcts olika moment är gripna på kornet (fig. 4).
I undertecknads framställning (Romansk konst s. 394 ff.) har, efter Beckets föredöme, pekats på Brauweiler vid Rhen som bevis på tysk härledning av Vilslev-formerna, men Norlunds hänvisning till England är utan tvi- vel riktigare. Becket skrev emellertid i slutet av sin analys att »kunstncren ogsaa havde set samtidigc engelske Haandskriftsbilledorx
Reflexer av engelskt äro uppenbara också i N o r d j y l l a n d , där ju de geografiska förhållandena mera tydligt än i Ribetrakten peka västerut.
R a a s t e d- och T u l s t r u p m å l n i n g a r n a äro minst en generation tidigare än Vilslev och mindre paranta, men det insulära ursprunget för stilen är tydligt. I denna trakt finns också erkänd cngelskarlad 1100- talsarkitektur.
Så ligga sakerna till på Jylland.
På Själland bilda 1100-talsmålningarna i Hvidesläktens kyrkor den klas- siska gruppen, en sammanhängande skola med större teknisk ambition än någon annan. Putsen glättades så fint före bemålningcn att den >liknas vid en flickas kindx Skolan har expansionskraft icke blott inom Danmark till Skåne utan in i Sverige, där Vrigstad i Småland målades i äkta själlands- stil. Anknytningarna till Rhen äro många; Nörlund visar på Sehwarzrhein- dorf och Knechtstedon, mon också här finnas engelska drag. Det som ger en
L I T T E R A T U R O C II K R I T I K 219
Fig. 4. Kristi intåg i Jerusalem, detalj, Vilslev. Förra hälften av 1200-talet.
The eiitry of Christ into Jerusalem, detail, Vilslev. Kaiiicr halt ot 13lh ccnlnry.
stämning av förfinad lyx är de bysantiniserande detaljer, för vilkas förkla- ring Nörlund försöksvis pekar på Italien allt under dot han med rätta ocksä framhäver sjiillandsskolans självständiga karaktär. Formelcmcnt från olika håll ha smultit samman till en egen stil, vars danska tonfall man förnim- mer. Bland dess verk är en märklig bild ur Kristi liv i Jorlunde. Frälsaron träder fram mot elt dukat bord. En person, uppstigen, höjer cn skål som för att bjuda gästen. Två andra märka Honom icke, förbli sittande, fort- sätta att prata med varandra, blinda för Frälsarens närvaro. Ämnet har icke kunnat tydas med säkerhet. En svårighet görs av att en medspelandc person döljes av det inbyggda valvets fot. 1 mina ögon är denna scen, såsom den nu är, cn framställning av samma innehåll sora i cn välkänd tysk tavla i National Gallerie, Berlin från 1885, Udhes »Komin Herr Jesu sei unser Gast».1 Vad än den slutliga ikonografiska detaljförklaringen må bli, det är ett mästerverk.
Med erkännande av så inånga främmande insatser tycks Nörlund i don själländska gruppen se den mest sammangjutna nationella skolan.
Det faller av sig självt att denna bok, utom sin kapitala betydelse för det nuvarande danska områdets konsthistoria också omedelbart är oss i Sverige till gagn. Några exempel.
Det framgår av de inånga Jungfru Maria-målningar som pryda en nisch i långhusets nordöstra hörn, att det sidoaltare som här ursprungligen funnits i regel varit helgat åt himladrottningen. Ehuru vittnesbörden från motsvarande hörn äro fåtaligare anser sig N. kunna påstå att S. Mikael regerat på det södra sidoallarct. Detla bekräftar nu (ämligen det som jag funnit vara fallet på Gotland. För madonnan, i norr, finns där en målad bild av 1199 i Mästerby, norr är ju också kvinnornas sida i kyrkan. För Mikael, i söder, ha vi den stora Mikaelsmålningen i Dalhem, men platsen kan knappast vara alltid reserverad åt honom. De många kyrkorna på Gotland som äga Dionysius-, Nicolaus- oller Olofsbilder (Olof är majori- tet), borde dock ägnat sydaltaret åt någon av dessa manliga helgon. Re- geln att norra sidoaltarct tillhör Maria förefaller dock väl bekräftad, av Danmark och Sverige ömsesidigt.
Sammanhanget mellan småländskt och själländskt 1100-talsmåleri är redan nämnt. Även om Nörlund icke betraktar annat än Vrigstad sora släkt med det danska, har dock redan detta den största betydelse för den framtida publiceringen oeh förklaringen av våra romanska muralrnålningar som i jämförelse med 1400-talets mångartade verk av Albertus, Johannes Ivan o. s. v. äro så gott som okända.
På den grunden, men främst som en konstvetenskaplig vinning av rent danskt intresse, hälsas boken välkommen. Analysen är utredande, men ieke långtrådig, språket är klart, värdigt, men icke försmående kraftigt
1 Såsom pastor Bengt Aurelius godhelsfnllt hjälpt mig att reda ut är detta en tysk vanlig bordsbön, som går tillbaka till en utförligare dylik av en evangelisk 1600-talsförfaltare. Jag har icke kunnat finna någon motsvarig- het i medeltida fromhetsdiklning eller i bibeln.
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 221
realistiska liknelser när det behövs. Värdesättningen är sakligt kritisk.
När anledning finnes är framställningen i sin nationella känsla varm, men i uttryck måttfull. Illustreringen är utmärkt liksom i allmänhet det tekniska.
Johnny Roosval
THORDEMAN B E N G T : Invasion på Gotland 1361. Stockholm (Hugo (lebcrs förlag) 1944. 232 sid. och 36 planscher. Pris kr.
12:50.
Bengt Thordemans stora monografi »Armour from the battle of Wisby 1.361», sora utkom 1939—10, har redan blivit utförligt recenserad i denna tidskrift (årg. 1942 s. 231—240) av don framstående vapenhistorikern Paul Post. Det torde icke vara någon överdrift att karakterisera detta arbete som en av de förnämsta prestationerna inom don internationella medeltidsarkcologiens och vapenhistoriens områden.
Det är givet att en dylik omfattande oeh strängt vetenskaplig mono- grafi, som dessutom avfattats pä ett främmande språk, endast kan finna en ytterst begränsad läsekrets i vårt land. Men eftersom den behandlar en av de allra märkligaste händelserna i Sveriges, Gotlands och Danmarks medeltidshistoria, skulle det vara att djupt beklaga om den intresserade allmänheten saknat möjlighet att få närmare kännedom om de märkliga forskningsresultaten. Thordeman har låtit sitt stora vetenskapliga verk åtföljas av en populär framställning av Valdemar Atterdags Gotlandståg 1301 och av dess eftermäle i gravfynd, folktradition och historiska källor.
Inledningskapitlen om Gotlands äldre historia och om Valdemar Atter- dags framträdande som det danska rikets återupprättarc äro förträffliga sammanfattningar av cn omfattande litteratur. 1 den debatterade frå- gan om stadssamhället Visbys uppkomst framlägger förf. en egen och ny åsikt. Han anser att detsamma fiirst tillkommit sedan gotlänningarna 1161 avslutit en traktat med hertig Henrik Lejonet av Sachsen. På det got- ländska samhällets initiativ skulle Visby sedan ha utsetts som en fri- hamn på dess territorium för de tyska köpmännen. »De stridigheter, som just nu förekommit mellan gotlänningar och tyskar, gjorde det önskvärt att samlingsplatsen för de främmande folkelementen fick en isolerad be- lägenhet oeh innehavarna av de naturliga hamnarna på ön var naturligt- vis föga hågade att lämna dessa ifrån sig.» Detta förklarar varför den sedermera så lysande hansostaden kom att ligga inom en karg och folk- fattig bygd och varför dess baran var relativt oskyddad.
Kapitlen om »Valdemar Atterdag på Gotland» och »Verkligheten bakom sägnerna» måste räknas till de mest fängslande och välskrivna. Några nya historiska källor som belysa Valdemarståget har förf. icke lyckats uppspåra — det torde f. i), vara en nästan hopplös uppgift. Huvudvikten har han lagt på en djupgående analys av de gamla sägner och folkvisor, vilka anspela på den katastrof, som ändade Gotlands medeltida storhets-
tid (Visbys brandskattning, den vid Karlsöarna sjunkna »Valdemarsskat- ten», den förklädde danakonungens kärlekshandel mod Nils Guldsmeds och
Unghanses döttrar). Ämnet har behandlats av flera forskare förut, sär- skilt av Sverker Ek, medan ingen har ingående och klart behandlat säg- nernas bakgrund. Den i flera blodiga drabbningar slagna landsbefolk- ningen har ansett att nederlaget förorsakats av förräderi. Icke utan fog har folkvisan låtit en rik guldsmed representera Visbys trolösa borger- skap, som stämplade med danakonungen och förhöll sig kallsinnigt till allmogens förtvivlade försvarskamp. I Unghanse ser förf. en representant för dåtidens »femte-kolonnare» — måhända ligger det någon verklighet bakom denna sägen, som anknöts till en av de rikaste storbondegårdarna på södra Gotland.
Bokens centrala parti är redogörelsen för undersökningarna av mass- gravarna på Korsbetningen vid det forna Solberga kloster och av deras innehåll. De första ofrivilliga grävningarna gjordes här redan 1811, då emellertid blott människoben uppges ha anträffats. Nittiofyra år senare kom man av en händelse att stöta på en ny massgrav, där kranierna ofta voro omslutna av ringbrynjepansar. Tack vare ingripande av arkivföre- ståndaren O. V. Wennersten igångsattes här omedelbart en större gräv- ningskampanj, som bragte i dagen det mest fascinerande material. Det beklagliga var emellertid att resultaten från 1905 och 1912 års gräv- ningar länge lågo obearbetade och okonserverade i Statens Historiska Mu- seum. Wennersten, som genom sitt rådiga ingripande räddat detta väldiga fyndmaterial åt eftervärlden, saknade själv förutsättningar att företaga en omfattande bearbetning. En sådan började först igångsättas 1924 och anförtroddes då åt dr Thordeman, som redan förut meriterat sig som en skicklig medeltidsarkoolog. Det är resultaten av ett femtonårigt träget arbete, som författaren nu har framlagt för en större läsekrets. Redan från början stod det klart för Thordeman att de talrika rustningsfragmenten ej kunde med säkerhet rekonstrueras, såvida man icke igångsatte nya grävningar. Han företog sådana under somrarna 1928, 1929 oeh 1930 del- vis i samarbete med sin danske kollega Poul Nörlund. Härvid blottades en ny massgrav varjämte nian ytterligare undersökte en av de två mass- gravar, som Wennersten hade anträffat.
För en lekman är redogörelsen av den härvid tillämpade grävningstek- niken av speciellt intresse. Den bör göra klart för envar, att dylika stora undersökningar icke kunna igångsättas med otillräckliga anslag. De äro ytterst tidsödande och de kräva talrika tränade medarbetare förutom ren handräckningshjälp.
De stora skelettmassor, som anträffats vid Wennerstens grävningar, hade tidigt börjat bearbetas av anatomer. Mycket snart kom man till den slutsatsen att den gotländska allmogehär, som besegrades utanför Visbys murar, måste ha bestått av ett hopskrapat uppbåd, som icke blott omfat- tade krigsdugligt folk utan även gubbar, krymplingar och unga pojkar.
Enligt Thordeman förklaras detta faktum av att den gotländska allmoge- hären redan före Visbyslaget hade tillfogats svåra förluster i strider mot
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 2 2 3
do invaderande danskarna, varför don fiek fylla sina glesnande led med ott massuppbåd. De talrika skottskador, som förekomma å skoletten, vittna om att armborstskyttarna i Valdemars här redan vid slagets inledande stadium åstadkommit ett starkt manfall inom gutahären. Sedan har dess öde beseglats under en turaultlik närstrid till fots och till häst, där nian kämpat mod svärd, spikklubbor oeh yxor.
Skelettmaterialets vittnesbörd om att vi här ba att göra mod ett got- ländskt massuppbåd bekräftas på ett slående sätt av att de anträffade rustningarna förete helt olikartade konstruktionsprinciper. Detta kan en- dast förklaras med att do uppbådade gotlänningarna ur sina rustkammaro ofta tagit fram gamla och sedan länge föråldrade stridsdräkter. Sådana före- kommo säkerligen icko i Valdemars här. Den vetonskapliga betydelsen av dessa rustningsfynd från Visbyslaget är alldeles enastående. Man kan här avläsa rustningens utvecklingshistoria fram till ett fastslaget datum:
1361. I saraband härmed redogör förf. for sina epokgörande komparativa undersökningar för plåtrustningens oeh lamellrustningens uppkomst.
Rustningar, som man tidigare blott ofullständigt kände till gonom av- bildningar på konstverk eller genom omstridda fragment, träda fram i dagen. Vi veta nu t. ex. hur don läderbeklädda plåtrustning eller »platå*
såg ut, som omtalas i våra landskapslagars bestämmelser om de »folkva- pen», som ledungsskoppens besättningar skulle anskaffa. Lamell rustning- en, som bestod av hundratals små hålförsedda järnbitar, vilka sainman- böllos av läderremmar, har från Asien kommit till Europa, och förekom i Sverige redan under vikingatiden. Fragment av en dylik rustning ha nämligen anträffats bland fynden från Birka. Märkligast är måhända fyndet av en rustning med heraldiska emblem. Att döma av dessa har den tillhört en flandrisk riddare Roorda, sora tagit krigstjänst hos Valdemar och stupat i slaget. Detta fynd bevisar att de stupade icke blott voro gotlänningar utan även legoknektar i den danska konungens här.
Egendomligt nog äro inga vapen (med undantag för pilspetsar) an- träffade i massgravarna, ej heller några hjälmar oeh sköldar. »Korsbet- ningsfynden» kompletteras emellertid av de skattefynd från Gotlands landsbygd, vilka hänföra sig till den militära katastrofen. Inalles äro de nio stycken, av vilka de från Dune och Amunde äro de märkligaste. De vittna om de dåtida gotländska landsköpmännens internationella förbin- delser sedan många generationer tillbaka och om det inhemska konst- hantverkets höga ståndpunkt.
I ett avslutande kapitel försöker Thordeman med »tillhjälp av fanta- siens fria lek» ge läsaren en »närbild» av invasionen. Måhända faller denna i typisk krönikestil författade synopsis ur bokens ram, i varje fall gör den det i stilistiskt avseende. Den har blivit en motsvarighet på prosa till Hellquists »Valdemar Atterdag brandskattar Visby» men är givetvis betydligt mera korrekt i sina detaljer än denna alltjämt lika folkkära historiemålning.
Förmågan- att kunna skriva populärt — i ordets bästa bemärkelse — är icke alla förunnad. Thordeman har emellertid fått denna gåva; såväl
ifråga om berättartalang som stilistisk förmåga uppfyller han högt ställda krav. Därför har hans »Invasion på Gotland 1361» icke blott blivit en in- tressant utan även en verkligt roande lektyr. Att don även bör intressera en dansk läsekrets torde knappast behöva påpekas.
.4do// Scliiick
L I T E R A R Y N O T E S A N D R E V I E W S Nils Ludvig Rasmussen reviews two works by K a j B i r k e t - S m i t b,
» K u l t u r e n s v ä g a r » (The Roads of Culture) and »Vi m ä n n i - s k o r » » (We people). The former book shows how much general ethno- graphy has to give, not only to historians but also to writers on cultural history and to historians in general. The reviewer points out the authoFs well-controlled learning, his wise judginent, alert critieisin and brilli.int style. The work is extremely versatile, but it would have been of value also to have had some fundamental points of view on the relation between the material cultural elements and the Iribes, i. e. whether far-reaching changes in material culture were due to externa! influences or to the movements of peoples. In the work »Vi människor» tho author has given a survoy of the natural-historical foundations of ethnography and to a cer- tain extent also ot other cultural-historieal branches of science. lie is an excellent guide for non-scientists in these spheres of knowledge, which are so difficult for the unitiated. It is of great value to be brought into contact with the most recent researches coneerning primitive man and his immediately predecessors.
The reviewer points out how illuiuinative P o u l N o r 1 u n d ' s work
» D a n m a r k s r o m a n s k e k a l k m a l e r i e r » (The Romanic niiiral paintings in Denmark) is for the wbolo history of art in the North in Koman times, how consummate its illustrations. The Koraanesque painting proves to be concentrated in certain areas, a) Around Jel- linge, ancient royal residence, b) around Ribe Cathédral, c) a centre in North Jutland, place unknown, d) a Zeeland centro, which was probably the domolished cathédral of natural stono at Roskilde. In group (a) are found the oldest extant, the Orreslev paintings, which the author eompares with those at Hildesheini. The reviewer also draws attention to the figural art of the whole of the Ibero-Burgundian block at the end of the l l t h century, and to the Benedictine manuscript illustrations from Monte Cassino. In group b) we find tho unusually graceful and at tho same time expressive Vilslev paintings (see Abel in fig;. 3), and tho realisti- cally depicted villain Cain at Farup (fig. 2), both significative of English art. c) English influence is also indieated in the North Jutland area. In group d) a certain impressive element is to be seen, slightly Byzantian- ized. In this section the author sees the greatest national emphasis. A direct connection is shown between the painting in the Danish islands and that in Scania and in that of the 13th century in Småland.
Dr B e n g t T h o r d e m a n "s recently published work » I n v a s i o n p ä G o t l a n d 1 3 6 1 » is reviewed by A. tSchiick. The work is a populär scien- tific abridgement of the same authoFs monograph »Armour from the Battle of Wisby 1361», whieh has already been reviewed by Paul Post in
>Fornvännen», 1942.
L I T T E R A T U R O C II K R I T 1 K 2 6 5
LITTERATUR OCH KRITIK
SVAR PÄ EN FRÄGA
I sin uppsats »Förhistoria och språkforskning» (Fornvännon 1944, s. 306 f.) frågar f. lettiske riksantikvarien Fr. Balodis om jag a v s i k t l i g t har »lämnat så knappa uppgifter angående slaviska och germanska linord i liviskan». J a g är givetvis skyldig att svara på den frågan.
De av dr Balodis uppräknade lånorden återfinnas allesamman i estniskan eller i finskan, de flesta av dem både i finskan och estniskan; åtskilliga av dem äro utbredda över hela (eller så gott som hela) det östersjöfinska språkområdet. Dessa ord vittna således inte om några förbindelser mellan l i v e r n a och forntida germaner, respektive slaver, lika litet sora före- komsten av latinska lånord i dalmål kunna vittna om några förhistoriska förbindelser mellan d a l k a r l a r och romare. Alla fackmän äro ense om att liv. lamhas. »får», som återfinnes i finskan, vepsiskan, votiskan och estniskan, är ett av de äldsta germanska lånorden i de östersjöfinska språken, lånat på en tid då de nu levande östersjöfinska folkens förfäder efter allt att döma ännu utgjorde e n språklig enhet (låt vara att det kan ha funnits vissa dialektala skiljaktighetcr inom det gemensamma språk- områdets gränser). Dot torde — jag uppropar det — bli mycket svårt att göra sannolikt att så gamla ord ha lånats in i särlivisk tid. Och om man går ända tillbaka till slutet av dot andra förkristliga årtusendet, kominor man till ett skede, då efter allt att döma do östersjöfinska folkens förfäder hörde till samma språkgcinenskap som raordvinernas och tjeremissernas förfäder. Jag uttrycker mig nu mycket försiktigt: jag hado nog kunnat nämna jämväl votjakornas och syrjänornas förfäder utan att hamna på den osäkra sidan.
Vad nu sådana i r a n s k a lånord vidkommer som det av dr Balodis åberopade ordet för »hundra», så tyder deras utbredning mod bostäinhet på att de inlånades på en tid då alla finsk-ugriska stammar ännu utgjorde en språkgomenskap.
I Sjögrens och Wiedemanns Livische Grammatik stär det på tal om livornas språk (s. LXXXV): »Von der Sprache der a l t e n Liven haben sich ausser einigen Eigennamen nur wenige Triimmer bis zu uns gerettet.
H e i n r i c h gibt uns (s. 76) eine livische Phrase 'maga magarnas', welche er zugleich iibersetzt mit 'jacebis hic in aeternum' — —.» Det var med hänsyn till maga magarnas och ett par av Wiedemann anförda enstaka ord som jag infogade förbehållet n ä s t a n i mitt påstående att liviska språ- ket »har nästan inga gamla minnesmärken (bortsett från ortnamn och personnamn).» Detta påstående är ju fullt korrekt och stämmer med vad språkforskaren Wiedemann yttrade på sin tid.
Djörn Collinder
R U B E N G A B R I E L S S O N : Kompositions former i senkeltisk ornerings- slil, sedda mot bakgrunden av den allmäneuropeiska konstutvecklingen, Stockholm 1945.
För de tidsavsnitt och de konstkretsar, inom vilkas gränser avhandling en med sin tyngdpunkt faller, hava de för ornamentik konstituerande fak- torerna, motiv och komposition, hittills icke varit föremål för ett likvär- digt bedömande från forskningens sida. Förhållandet är desto mer an- märkningsvärt som de två faktorerna kunna vara av varandra helt obe- roende och med utgångspunkter inom helt olikartade och vitt åtskilda konstkretsar. I sitt berömda arbete om djurornamentiken har sålunda Salin ägnat hela sin uppmärksamhet åt motiven, medan däremot komposi- tionen av honom i stort sett lämnats obeaktad. Sådan har forskningens inställning sodan dess förblivit, och endast enstaka ansatser till kompo- sitionsanalyser hava hittills sett dagen, däremot ingen målmedvetet inrik tad och konsekvent genomförd analys längs hela linjen. På denna forsk- ningens svaga punkt har Gabrielssons undersökning nu satt in, och så tillvida är hans arbete att betrakta såsom av banbrytande karaktär.
Inom forskningen har sålunda hittills ingen uppmärksammat och ingen har hittills insett betydelsen av de för Vendeltidens ornamentala utveck- ling konstituerande mönsterbildningarna i fyndmaterialet från Vendel och Valsgärde. Ingen har hittills karakteriserat den för stil II utmärkande kompositionen, varigenom stilen skarpt avtecknar sig såväl mot den före- gående som den efterföljande utvecklingen, samtidigt med att den med stor skärpa anknyter till mediterrana kretsar. Kompositionsanalysen har för forskningen öppnat nya möjligheter, vilka hittills varit outnyttjade.
Den torde sålunda definitivt komma att eliminera en inom vissa forskar- skolor företrädd uppfattning, att stil II varit en parallellföreteelse till stil I, båda emanerande från kejsartidens romarkonst, och vidare torde den komma att vederlägga uppfattningen, att den senmerovingiska tidens mediterrana stilinflytande nått den germanska världen över Marseille och det romaniserade Gallien. I stället träder med stegrad skärpa det longobardiska Italien i förgrunden.
De med stil II förknippade företeelserna och problemen beröras emel- lertid endast antydningsvis i avhandlingen, vars stora betydelse i nämnda hänseende likväl varit, att inrikta forskningens uppmärksamhet mot de möjligbeter, som här öppna sig.
Avhandlingen ligger givetvis med sin tyngdpunkt på keltiskt område.
Även där har kompositionsanalysen visat sig vara liksom en trollstav för forskningen och har redan givit en delvis förändrad aspekt åt den senkel- tiska stilutvecklingen. Den har exempelvis ådagalagt, att den inför de vegetabila orneringsmotiven helt avvisande keltorkonsten likväl i sin komposition varit känslig för och låtit sig påverkas av dessa och alltså så tillvida stått under ett mcditerrant stilinflytande av delvis samma ka- raktär, som gjort sig gällande i samtida morovingisk illuminationskonst.
L I T T E R A T U It O C II K R I T I K 2 6 7
Kelterkonstcns till synes gåtfulla exklusivitet har därigenom i någon mån blivit hävd.
De. förhållanden, som här berörts, torde sälunda få anses utvisa, att (Jabrielssons arbete är av banbrytande karaktär. Emellertid har avhand- lingen också att uppvisa svagheter och brister av delvis fundamental na- tur. De återgå på förf:s enligt vår mening oriktiga bedömande av den koptiska ombrytningsentrelakons ställning och förhållande till motsva- rande kontinentala och insulära utveckling. Konsekvenserna av denna fel syn sätta också sin prägel på en stor del av avhandlingen. Sora en följd där- av får behandlingen av romersk cntrolak, av germansk stil II och av keltisk orneringsstil on till vissa delar skev inriktning, ledande till slut- satser, som svårligen kunna godtagas. I den följande översikten skola dessa förhållanden något närmare beröras.
Som cn röd tråd gonom Gabrielssons arbete går hänvisandet till en geo- metrisk eller starkt geometriserad orneringsstil, som gives den beteck- nande benämningen passarstil och vilken uppfattas såsom tillkommen på de romerska arkitekternas ritkontor (s. 14).
Passarstilen »klädd i flätskrud» blir den första stora nyskapelsen inom bandflätningsornamcntikens grupp och ger upphov till den konstantinska stilen. Donna i sin tur blir enligt förf. roten och upphovet till hela den därpå följande utvecklingen inom bandflätningcns konst.
En under utvecklingens gäng framträdande ny cntrolakgrupp, vilken av förf. tillmätes stor betydelse för den keltiska utvecklingen, är den s. k.
kyrkolongobardiska stilen. Denna framstår visserligen i det historiskt daterade materialet såsom avgjort yngre än de keltiska företeelserna, den tillhör nämligen karolingisk tid, men förf. kringgår svårigheten genom förutsättandet, att den italienska entrelakgruppon besuttit ett i det be- varade fyndmaterialet icke direkt gripbart förstadium, där sålunda de i kcl- terkonstcn verkande faktorerna av kyrkolongobardisk karaktär hört hem ma. Hur därmed förhållit sig, skall sedan diskuteras.
Konstantinsk och kyrkolongobardisk entrclak bilda sålunda den bak- grund, mot vilken den keltiska utvecklingen betraktas. Efter behandlingen av keltisk entrolak följer sedan som en avslutning ett omnämnande av tre orientaliska entrelakstilar, den koptiska, den armeniska och don is- lamiska, vilka icke tillmätas någon betydelse för den keltiska utveck- lingen, men likväl medtagas som en avrundning av framställningen och för att även låta do negativa faktorerna avge sitt vittnesbörd.
Vi dela förf:s uppfattning av armenisk och islamisk entrelak, däremot ej av koptisk, om vilken i stället mod fog kan hävdas, att den givit upp- hov till flätverket med »breaks» eller ombrytningar, representerande en konstruktionsmetod av det slag, som spelat en så dominerande roll i den keltiska utvecklingen. Om denna uppfattning är riktig, borde sålunda en behandling av den koptiska flätstilen föregå såväl den keltiska som don kyrkolongobardiska, varvid den förstnämnda tillika bör framhävas som en nyskapelse av icke romerskt ursprung.
Gabrielssons uppfattning av den koptiska entrclakens ställning är icke starkt grundad. Där framhålles sålunda endast, att don koptiska flätstilen icke bygger på nationella förutsättningar, utan på lån från romerskt- bysantinskt håll, att sålunda exempelvis de koptiska knutinotiven ägt före- gångare i den konstanlinska cntrelakstilen i mosaikerna från Betlchem (s.
56). Dessa synpunkter må alla vara riktiga, men beröra icke frågans kärn- punkt, som enbart betingas därav, att mönstren, do må vara lånade ut- ifrån eller ej, blivit framkonstruerade genom ombrytningar i ett flätgal ler. Om denna säregna konstruktionsprincip kan också fastslås, att den hittills saknas i romersk-bysantinsk konst, men att den i de koptiska öken- klostren är belagd i ett fyndmaterial, som med säkerhet går tillbaka till 600-talet, sannolikt till 500-talet och möjligen ännu längre, alltså av allt att döma till tiden föregår den motsvarande keltiska stilutvecklingen.
Den negativa inställningen till det koptiska motsvaras emellertid av en lika positiv inställning till det romerska, i det förf. förlägger samtliga entrelakföréteelsers ursprung till det romerska kärnområdet eller Italien
(s. 28). I vår granskning återstår därför att bedöma det koptiska proble- met även från romersk utgångspunkt.
Entrelakstilarnas uppblomstring oeh den i romarkonsten under utveck- lingens gång ständigt tilltagande geometriseringstendenson äro företeel- ser, som av förf. ledas tillbaka till Konstantins tid och tolkas såsom åter- speglingar inom konsten av den romerska likriktningen under självhärs- kardömet. Med fängslande vältalighet beskrives, hur romarkonsten så att säga klädes i hjälm oeh brynja, dä den »triumferande passarstilen» börjar sitt segertåg inför den döende hcllcnismcn. Mot framställningen reagerar man endast, när förf. bestrider, att geometriens växande maktställning va- rit ett dekadansfenomon i romersk konst (s. 39).
Fortsätta vi emellertid längs den av förf. inslagna vägen och fasthålla vi tanken om diktaturens samband med passarstilens triumf, så ligger antagandet nära till hands, att det romerska självhärskardömet i sin re- presentation inom konsten riktat sina blickar mot despotiernas hemland i Orienten, mot dot mäktiga sassanidväldet, för att där få impulser till det monumentalt geometriska. En dylik tankogäng harmonierar också så till- vida med forskningens resultat, som man där trott sig finna, att det starka orientinflytandet i romersk konst gått tillbaka till Konstantins tid och kul- minerat under Justinianus. Från Orienten hämtades likväl ingen romersk ontrelak, men väl förståelsen för det monumentalt geometriska.
Förhållandena i Italien under Konstantins tid behöva här oj beröras.
Under Justinianus hade den italienska konsten förlorat mycket av sin forna ställning och hade bragts under ett ständigt växande bysantinskt infly- tande. Av allt att döma har också den vid denna tid återuppblomstrando konstantinska cntrelakstilen, sådan den framträder å ravennatiska mosai- ker och marmorarbeten, varit av bysantinskt ursprung.
Den i Italien något senare framträdande ombrytningsentrelaken är där- emiil till ursprunget varken gammalromersk eller bysantinsk och dess upp-
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 269
lagande i italiensk konst försiggår till en början motsträvigt oeh blir verk- ligt inarbetad först under karolingisk tid. De germanska longobarderna visa därvidlag större mottaglighet, medan italienska konstkretsar ännu bevarat så mycket av hellenismens anda, att de reagerat mot en oklassisk konstruktionsprincip, ledande bort från klassisk klarhet i mönsterbygg- naden. Antagandet av ett koptiskt ursprung för ombrytningsentrelaken ger därför den naturligaste förklaringen åt utvecklingen i Italien.
Om alltså den italienska utvecklingsgången jämföres med don keltiska, framgår omedelbart don stora olikheten dem emellan, i det på keltiskt håll ombrytningsentrelaken nått en dominerande ställning redan i Book of Durrow, alltså redan vid mitten av 600-talet, medan däremot don kon- stantinska eller klassiska entrelaken spelat en helt underordnad roll i keltisk illuminationskonst. Förhållandet kan endast tolkas så, att kelter- konsten så att säga över huvudet på Italien hämtat sin ombrytningsentre- lak från det koptiska Egypten. Frågan må därvid lämnas öppen, om över- förandet skett direkt eller under förmedling av koptiska cmigrantkretsar i Italien. De båda alternativen utesluta ej heller varandra.
En annan av de stora frågor, som i avhandlingen angripas, gäller upp- komsten av den keltiska djurstilen. I sin kompositionsanalys konstaterar förf. förekomsten av vegetabila inslag såväl i keltisk djurstil som i ger- mansk stil II och härleder därvid den förra stilen ur den senare och båda ur cn i Italien förefintlig biandstil mod vegetabila och zoomorfa element, företrädd av 700-talets marmorarbeten, raen även av enstaka mctallarbeten från 000-talet (s. 145). Donna uppfattning av stil II såsom föreningslänk mellan italiensk oeh keltisk stilutveckling skall här underkastas en kri- tisk granskning.
Endast till ringa del är man böjd att gå förf:s tankegång tillmötes, då stil II tolkas såsom cn i vissa avseenden zoomorf ekvivalent till samtida växtornamentik (a. 142). Beskrivningen av palmettbildningarna i stil II möter åtminstone ingen principiell gensaga, däremot bestrida vi uppfatt- ningen, att rankbildningen i stil II varit av vegetabilt ursprung. Förne- kas skall visserligen ej, att enstaka exempel på on dylik vogetabil rank- bildning förefunnits, men avgörande blir likväl, att bandflätningen och särskilt den dubblerade konstantinska tvåbandsflätan därvidlag spelar den helt dominerande och utslagsgivande rollen. Förf. medger oekså, om oek motvilligt, att dylika förebilder gjort sig gällande i stil II (s. 144). Den viktigaste behållningen av förf:s analys och otvivelaktigt en vinning för forskningen är emellertid, att uppmärksamhetens ensidiga inriktning mot motiven blivit hävd och att även kompositionsanalysen fått lägga sin vikt i forskningens vågskål.
Övergå vi därefter till on granskning av förf:s uppfattning av de vege- tabila mönsterbildningarna i keltisk entrelak och djurstil, kunna vi här bortse från det sedan gammalt välkända förhållandet, att den northum- briska vinrankan och dess djurvärld varit förebildliga för orneiingen exempelvis av stenkorset från Ilkloy (Pl. 25: 14) eller det keltiska be-
slaget från F u r e i Norge (s. 158). Viktigare för frågan vore givetvis kon- staterandet av dylika inslag i den äldre gruppen av illuminerade hand- skrifter. Förf. hänvisar också därvidlag till en mönsterbild (Pl. 25: 6) i Book of Lindisfarnc. Tolkningen är diskutabel, men mycket intressant.
Av stort intresse är även förf:s konstaterande av palmettraniar i entre- lak-kompositionen i Book of Durrow (Pl. 26: 9—11, jfr nr 14—15) och motsvarande bildningar i zoomorfiserat utförande i Book of Lindisfarnc (Pl. 25:6). De sistnämnda djurmotiven täcka orneringssidan i en vegetabil och till karaktären rent mediterran mönsterbildning (Pl. 25: 11), ledande tanken till mönstringen av orientaliska mattor (s. 163). Framställningen avger ett glänsande vittnesbörd om kompositionsanalysens betydelse för forskningen.
Kommer så frågan om härledningen av de zoomorfa bårdmönstren. Förf.
omnämner de i fresk utförda »fågelrankorna» från Samarra och Kusejr Amra (s. 155) och utesluter icke tanken på inslag från detta håll, men stannar likväl med förkärlek vid förebilder av de northumbriska sten- korsens karaktär. Mycket anmärkningsvärt är sålunda, att förf. helt bort- ser från de enligt vår mening viktigasto förebilderna, nämligen don kel- tiska scrollen och bårdmönstren i ombrytningsentrelak.
I förf:s utredning av de vegetabila inslagen i keltisk orneringsstil hava sålunda, såvitt vi kunnat finna, inga omständigheter framdragits, vilka direkt anknyta vare sig till germansk stil II eller till den ifrågavarande stilutvecklingen i Italien, varför alltså tanken på ett samband med Ita- lien och under germansk förmedling får avböjas. Uteslutet är därmed icke, att nämnda konstkrotsar stått under delvis likartade inflytelser frun mediterrnnt häll.
Slutligen återstår att omnämna förf:s utredning av den keltiska initial- ornamentikens uppkomst. Denna utredning avger ytterligare ett starkt vittnesbörd om kompositionsanalysens förmåga att gripa företeelserna från en ny sida. Den visar, att merovingerkonstens fiskmotiv, i mindre ut- sträckning även fågelmotivet, verkat stilbildandc i insular initialkonst och att så tillika varit fallet med de vegetabila motiven, ehuru dessa ome- delbart klätts om i entrolakskrud eller i scroll (s. 109). Förf. hänvisar till Columbas Bobbio och till den italienska stilkrets, ur vars flöden såväl den merovingiska som don insulära illuminationskonstcn öst (s. 116, 126).
Mot denna bakgrund framstå emellertid i bjärt belysning de element i insular konst, särskilt då ombrytningsentrelaken och konturpunkteringen, vilka helt saknas såväl i de merovingiska som i de italienska handskrif- terna från ifrågavarande tid. Man tvingas här ånyo att rikta blicken mot dot koptiska Egypten.
Nils Åberg
L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 2 7 1
L I T E R A R Y N O T E S A N D R E V I E W S
Karl Bäckgren supplies some notes on the now non-existent s t a v e c h u r c h a t S k a g e n , which was pulled down in 1825. Four still extant deal planks, which were not known to Emil Ekhoff when he gave a description of the chapel based on written statements in the work »Svenska Stavkyrkor», confirm the correctness of Ekhoffs opinion that there is no doubt that the chapel was a stave church building.
In view of certain remarks which have been made in connection with t h e e x e a v a t i o n of t h e t u m u l u s a t G i l l h ö g , i n t h e p a r i s h of B a r s e b ä c k , S c a n i a , Harald Olsson, the present county antiqua- rian, gives an account of the direction of tho enterprise in question, in which he took part as amanuensis. Olsson strongly emphasizes that both formally and actually Professor Otto Rydbeck was in charge of the investigation, which was made on his initiative, and that no one among the others who took part made any such independent contributions that he could in any way be called the organizer of the work.
Björn Collinder coraraents under the heading » A n s w e r t o a q u e s - t i o n » (Svar på en fråga) on Francis Balodis's contribution to a discus- sion »Pre-history and language research» (Förhistoria och språkforsk- ning. Fornv. 1944, p. 306 et seq.). Balodis asked whether Collinder had intentionally been so reticent concerning old Slavic and Teutonic loan- words in Livonian. Collinder indicates that there are a great number of such loan-words, but that they occur in other Baltic-Finnish languages too and are most likely to have been transraitted at a time when the Baltic-Finnish tribes still formed a linguistic unity. Accordingly, they cannot testify to direct relations between the Livonians on the one hand and Slavs and Teutons on the other. As to Iranian loan-words such as the word for »hundred» common to the Finno-Ugrian languages, they must have been transmitted before the definite ramification of Primitive Finno- Ugrian, i. e. at a time when the Livonian language did not exist. No archaeological argumentation can overthrow that.
Nils Åberg reviews Ruben Gabrielsson's work » C o m p o s i t i o n F o r m s i n L a t e C e l t i c O r n a m e n t a t i o n S t y l e , S e e n a g a i n s t t h e B a c k g r o u n d of t h e G e n e r a l D e v e l o p m e n t o l E u r o - p e a n A r t » (Kompositionsformer i senkeltisk orneringsstil, sedda mot bak- grunden av den allmäneuropeiska konstutvecklingen) and points out by way of introduetion that, for the periods of timo and the art circles with which the work chiefly deals, the constituent factors of ornamentation — motif and composition — have not hitherto been subjected to an equivalent appraisement by research workers. In this respect Gabrielsson's investiga- tion is of epochmaking importance.
The work deals mainly with Celtic areas. The composition analyses there have shown that Celtic art was receptive to the plant ornamentation motifs, and thus so far was under a Mediterranean style-influence, partly
of the same character as asserted itself in contemporary Merovingian illu- minative art. The apparently onigmatic exclusiveness of Celtic a r t has thereby been removed to some extent. The authoFs appraisement of the position and relation of the Coptic interlace with breaks to corresponding eontinental and insular developmonts is critically examined by tho reviewer, who points out that the treatmenl of Roman interlace, of the Ger- manic style II, and of the Celtic style of ornament, bas gone astray in certain parts, leading to conclusions which are difficult of acceptance.
The authoFs negative attitudc towards the Coptic is counterbalanced, however, by an equally positive attitude towards tho Roman, in that he locates the origin of all the interlace phenomena to the Roman nuclcus area or Italy. Åberg critically scrutinizes Gabrielsson's conception of these matters and points out, inter alia, that the assumption of a Coptic origin for the interlace with breaks affords the most natural explanation of the development in Italy. On the question of the origin of the Celtic animal style and pattern composition, etc, too, the reviewer advances reasons for a conception whieh diverges materially from that of tho author.
LITTERATUR OCH KRITIK
E R I K A N D R E N : Mälsåker, ett lessinslott vid Mälaren. Med ett bidrag av Stig Fogelmarck. Nordiska museets handlingar 21.
Stockholm 1945. Pris kr. 9: 50.
Mälsåkers slott på östra Selaön, som en januaridag i år blev svårt skadat av eld, har här gjorts till föremål för en klarläggande byggnads- historisk behandling. Till grund för arbetet har legat dels ett vid Nor- diska museets fältundersökningar 1934 insamlat material i form av an- teckningar, uppmätningar och fotogafier, dels slottets byggnadsräkenska- per, som numera tillhöra friherre J. A. Kantzow i Stockholm.
Redan tidigare ha Gustaf Upmark d. ä. och andra forskare observerat, att Nicodemus Tessin d. ä. omnämnes på flera ställen i räkenskaperna.
Arkitektnamnet är också allmänt accepterat av forskningen. Men den lika- ledes genom räkenskaperna framkomna dateringen till 1670-talet har ver- kat förbryllande och tidvis satts under diskussion. Mot en datering till denna tid av fasaderna och detaljutsrayckningen ha inga invändningar rests, raen planlösningen vill synas betydligt ålderdomligare. Kyrksalens valv uppbäras av fyra doriska kolonner, som ursprungligen huggits för Stockholms slott under Johan I I L s tid, och även detta talar emot en da- tering av hela mälsåkersbygget till 1670-talet, ty Tessin skulle säkerli- gen ha funnit hundra år gamla kolonner alltför gammalmodiga.
Byggnadsräkenskaperna ge, som Andréns omsorgsfulla och resultatrika undersökning visar, den enkla och naturliga förklaringen till de skenbara motsägelserna. Mittpartiet — ett rektangulärt, långsträckt stenhus — uppfördes av Hans Åkesson (Soop) från 1608, och då är det ju ganska naturligt att en gammaldags parstuguplan präglar detta parti. Sonsonen Gustaf Soop uppdrog omkring 1670 åt Tessin d. ä. att modernisera och tillbygga detta då omoderna hus. Tessin löste problemet på så sätt, att han tillbyggde ett trapphus, fyra hörnflyglar och åt sjösidan on magnifik terrass med dubbeltrappa, raen han gjorde minsta möjliga ingrepp i den gamla byggnadskroppen.
Frånsett kyrksalen, som fick behålla sina kolonner och kryssvalv, gjor- des hela inredningen ny i tidens smak. Väggarnas gobelänger äro nu- mera försvunna (en ringa del tillhör Kungl. Husgerådskammaren), men bröstpanelor, dörrar och framförallt de praktfulla stucktaken voro före branden synnerligen väl bevarade. Såsom räkenskaperna visat, utfördos stuckaturerna i översta våningens förstuga och tretton rum under Carlo Caroves ledning och i mellanvåningens förstuga av Simon Nauclerus. I hela vårt land finns numera, efter Mälsåkers brand, ingen så rik, homogen och komplett svit stucktak, samlade i en enda slottsvåning.
En sak, som i hög grad ökar intresset för Mälsåker, är den lyckliga om- ständighoten, att en icko obetydlig del av don lösa barockinredningen finns i behåll, sedan 1889 i Kungl. Hiisgerådskammarens vård. Stig Fogelmarck presenterar på ett klart och överskådligt sätt detta material. Här finnas hel-
