Litteratur och kritik m.m. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1939_litt Fornvännen 1939, s. 58-64, 124-128, 251-256, 370-380 Ingår i: samla.raa.se

(1)

Litteratur och kritik m.m.

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1939_litt

Fornvännen 1939, s. 58-64, 124-128, 251-256, 370-380

Ingår i: samla.raa.se

(2)

LITTERATUR OCH KRITIK

Nordisk kultur I. Nordens befolkning under forntiden. Utg. av H . Shetelig. Oslo, Stockholm, Köpenhamn, 1936, 162 s.

Nordisk kultur X X I I I . Kyrkliga byggnader och deras skrud. Utg.

av Vilh. Lorenzen. Stockholm, Oslo, Köpenhamn, 1933, 342 s.

Den första delen av Nordisk Kultur behandlar som sig bör befolkningen under forntiden ooh omfattar on rad bidrag av välkända författare. Man måste medgiva att denna jämförelsevis tunna del innehåller åtskilligt av värde och många nya forskningsresultat vid sidan av goda översikter och sammanfattningar. Om man ändå vill invända något, så vore det att flera av bidragen borde ha fått större utrymme, så att de aktuella problemen kunde ha fått en utförligare behandling. Detla gäller t. ex. det av II. Shetelig själv klart och elegant utformade kapitlet om sten- och bronsåldern, som behandlar hela Norden och endast omfattar c:a 9 sidor. Särskilt stenålders- forskningen befinner sig ju i on jäsningsperiod, och det hade varit av värde för alla icke specialforskare att få en mera utförlig behandling av de aktuella frågorna. Man saknar också helt och hållet en orientering i den forskning, som rör det bevarade antropologiska materialet, man må sedan ba vilka åsikter som helst om denna forsknings möjligheter att med det ringa materialet komma till några slutgiltiga resultat.

Ett verkligt betydande bidrag utgör Mogens B. Mackeprangs framställ- ning av Danmarks järnålder. Danmark har i motsats till grannländerna levererat ett rikt material frän den äldre järnåldern, som tillåter åtskilliga slutsatser beträffande befolkningsförhållandena. Från och med romersk tid kan man t. ex. urskilja de olika stammarnas områden, som synas samman- falla med de ännu existerande landskapen.

Norges järnålder skildras av H. Shetelig och den svenska järnåldersbebyg- gelsen av Sune Lindqvist. Del sistnämnda bidraget utgör verkligen en tanke- ställare för dem, som anse att vår förhistoria är fix och färdig. Do viktiga uppgifter, som återstå att lösa, angivas här klart och tydligt. Birger Nerman behandlar utförligt svenskarna i ostbaltiska länder och Ryssland, och Holger Arbman skisserar på några sidor »Svenskarna söder om Öster- sjön». Av stort intresse är Nils Cleves framställning av »Svenskarna i Fin- lands järnåldersbebyggelse», där det konstateras, att den svenska bebyggelsen |ia Åland sur tillbaka till Eolkvandringstidens förra hälft, medan man för Finlands lastland icke får räkna med någon kontinuerlig svensk bebyg-

(3)

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 6 9

gelse från förhistorisk tid. Från slutet av vendeltiden till missionslideu skulle de svenska inslagen endast bero på handelsförbindelser.

Vikingatidens kraftiga expansion åt väster skildras på ett fängslande sätt av H. Shetelig. Även Olafur Lårussons och Gustav Indrebös högst sakliga skildringar av besittningstagandet av Island och Grönland få något av litte- rär kraft genom själva innehållet.

Den av Vilh. Lorenzen redigerade del XXIII, som behandlar de kyrkliga byggnaderna och deras inredning, är mera enhetligt disponerad än del I.

Själva uppläggningen av ämnet betecknar en nyhet, i det att huvudvikten är lagd på byggnadernas och inredningsdetaljernas funktion. De rent konsthistoriska och estetiska synpunkterna ha medvetet undertryckts, ehuru de givetvis ändå måste spela en viss roll. I någon mån upprepas framställ- ningen av den medeltida konsten i del XXVII, Konst, och nu efteråt före- faller det kanske naturligare om båda framställningarna aammanslagits, var- vid en utförligare behandling kunnat åstadkommas inom samma utrymme.

Man måste emellertid vara redaktionen tacksam för de nya synpunkter, som bär fått göra sig gällande.

Den åtminstone för Sverige, Danmark och Norge genomförda indelningen i fyra olika perioder grundar sig huvudsakligen pä kyrkohistoriska dala.

Den törsta, missionstiden (i Sverige till c:a 1100, i Danmark till c:a 1060 och i Norge till c:a 1070), torde också konsthistoriskt vara tämligen väl mo- tiverad. Den andra perioden, från missionstiden till Bonifacius VIII (c:al300) omfattar däremot högst olika och tydligt avgränsade företeelser, både ur konst- och kyrkohistorisk synpunkt. Gränsen c:a 1300 är diskutabel, i varje fall har den nya tiden börjat flera årtionden före det nya seklets början.

Den tredje avdelningen, från c:a 1300 till concilietidens slut, c:a 1450, har åtminstone ur konsthistorisk synpunkt föga berättigande. Både den andliga och den konstnärliga kursväxlingen är betydligt större under 1800-talets slut än vid 1400-talets mitt. Den praktiserade indelningsmetoden kan naturligtvis försvaras på grund av ämnets uppläggning, men resultatet manar inte till efterföljd, i varje fall inte för svensk konsthistoria.

Sverige behandlas av Gerda Boéthius, som visar sig behärska även mera svårtillgänglig litteratur på området och i flera fall vidrört problem av stor betydelse, som man skulle önska att samma förf. ville behandla utförligare i annat sammanhang. Vilh. Lorenzon själv behandlar Danmark (Skåne in- bi räknat) och ägnar särskilt arkitekturen en översikt av stort värde även fiir grannländernas forskning. Detsamma gäller Anders Bugges kapitel om Norge. För svenskar har den nu bortgångne K. K. Meinanders kapitol om Finland givetvis speciellt intresse, ila det ju också tillhör var konst- hlstoria, Det kompletterar dessutom samme författares framställning i del XXVII. Matthias Poröarssons skildring av Island bjuder också pä detaljer av vikt även för svensk forskning.

De i allmänhet c:a 90 sidor långa kapitlens värde lörhöjes i hög grad genom do utförliga litteraturhänvisningarna. Särskilt det norska bidragel iir synnerligen välförsett i detta avseende.

(4)

6 0 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

Om man tar hänsyn till Nordisk Kulturs program, d. v. s. att icke direkt tjäna specialforskningen, ulan att underlätta samfärdseln mellan olika nordiska vetenskapsgrenar av kulturhistorisk ooh språklig art och samtidigt utgöra en för allmänheten läsbar sammanfattning av forskningens stånd- punkt, så motsvara även dessa två delar av jätteverket förväntningarna.

Rune Norberg

Gripsholm, Slottet och dess s a m l i n g a r 1 5 3 7 — 1 9 3 7 . U t g i v e t a v F ö r e n i n g e n för G r i p s h o l m s j u b i l e e t 1937. N o r d i s k R o t o g r a v y r . 145 s. ( F o l k u p p l a g a n ) . 6 : — k r .

Bland de bestående resultaten av jubileurastirandct vid Gripsholm är den rikt illustrerade minnesskriften ett av de mest glädjande. Ehuru do många bidragen av specialforskare på olika områden givetvis äro kortfattade och populära, innehålla do samtliga nya bidrag grundade på nya forskningar om detta, också för konst- och kulturforskningen, riksviktiga monument. Det framgår också att resp. författare i flera fall ämna fortsätta sina forskningar och detla är, särskilt när det gäller vasatidens Gripsholm (av Erik Lundberg och P. O. Westlund), glädjande.

De redan framlagda resultaten visa, att den svåra uppgiften att reda ut de äldsta byggnadsperioderna nu iir på väg att lösas. August Hahr ger cn översikt av Gripsholuis arkitekt,miska förutsättningar ooh utländska förebilder, ott koncentrat av sina egna tidigare forskningar i 1500-talets borgarkitoktur. Ako Settcrwall har behandlat slottets byggnadshistoria änder Gustav I I L s regering och där bl. a. skildrat cn del av de under- bara omvandlingsprojokt av konungens egen hand som den svenska fat- tigdomen räddat oss ifrån. Den utomordentligt värdefulla möbelsam- lingcn skildras av Gunnar Mascoll Silfvcrstolpe och porträttsamlingcn

— »världens största» — naturligtvis av Sixten Strömbom.

Bland do övriga synnerligen intressanta bidragen märkes Holger Kosmans korta presentation av slottets försto byggherre, Bo Jonsson Grip, som nu börjar få sin välförtjänta Ehrenrettung av de moderna historikerna. Vad man möjligen skulle ha önskat ytterligare i denna bok är cn sammanhängande framställning av don stora restaureringen, on undersökning som bör göras medan ännu några levande vittnen finnas kvar.

Rune Norberg

F E R E N C v. T O M P A : 2 5 J a h r e Urgeschichlsforschung i n U n g a r n 1 9 1 2 — 1 9 3 6 . 1 2 4 / 2 5 . B e r i c h t d e r R ö m i s c h - G e r m a n i s c h e n K o m - m i s s i o n 1934/35, F r a n k f u r t a m Main 1937.

Varje utländsk arkeolog, som de sisla decennierna besökt ungerska Na- tionalmuseet i Budapest har väl i regel, lika mycket som lian kunnat glädja

(5)

sig åt ett utomordentligt gästfritt mottagande, snart nog lika mycket fått anledning att beklaga, al! han i delta fall ej helt och fullt kunnat tillgodo- göra sig denna vackra ungerska egenskap på grund av det minst sagt något svårtillgängliga skick, vari själva materialet befunnit sig. I inled-

ningen till sitt här anmälda arbete kan Ferenc von Tompa i viss mån sägas ursäkta dessa sorgeämnen Inför den utländska fackpubliken genom att med lätt hand vidröra vissa förhållanden inom det egna landets forskning, vilka bland annat också haft den följden, alt det tidigare huvudsakligen varit icke-ungorska forskare, som sysselsatt sig med ungersk förhistoria. Av flera skäl bör det alltså välkomnas, när nu en ungrare, följande Eisner och Nestor i spåren, för första gången sedan före kriget tar upp sitt eget lands material till behandling i ett större sammanhang och under formen av en klart upp- ställd översikt söker skildra det förhistoriska förloppet i Ungern från den yngre stenåldern till den romersk-historiska tidens början. Tompas arbete, som ansluter till en liknande översikt av Jenö Hillebrand över den äldre stenåldern, publicerad i samma volym, kan med andra ord sägas fylla en länge känd lucka i den mellaneuropeiska arkeologiska litteraturen. Den kort tid efter dotta arbetes utkommande av trycket slutförda nyuppställnlngen av Nationalmuseets samlingar möjliggör au också på ett helt annat salt än förr att på ort och ställe studera det stora material, som Tompa framlagt, och ökar alltså hans framställnings värde av praktisk handbok.

översikten, som bygger på ett omfångsrikt, huvudsakligast det sista decen- niet nyvunnet material, följer kulturperiodernas kronologiska schema, Inom varje tidsavsnitt omskrivas sedan de särskilda kulturgrupperna, i den mån de kunnat fastställas framför allt gonom de senaste årens undersökningar i fältet. På den systematiska spadforskningens resultat lägges, som sig bör i ett arbete av denna art, huvudvikten i hela framställningen, men just därför liar en viss ojämnhet i denna ej kunnat undvikas, då dessa forskningsresultat i Ungern ännu fördela sig tämligen ojämnt både ur kronologisk och geo- grafisk synpunkt. Mest framträdande blir detta sakförhållande i framställ- ningen av det tidsavsnitt, som ligger mellan bronsålderns senare delar och den romerska tidens början, vilket ännu i stort sett synes utgöra terra incognita i den ungerska arkeologin, ett faktum, varifrån Tompas korta hit- hörande kapitel ingalunda utgöra något undanlag. I stället ha så mycket fler nya resultat de sista åren vunnits inom den ungerska sten-, koppar- och bronsåldersforskningen, och här har författaren givetvis också mest att bjuda läsaren, i synnerhet som han i dessa kapitel i de flesta fall även rör sig med eget undersökningsmaterial.

hetta, sista gäller framför allt framställningen av de neolitiska kulturerna och bronsåldern. Beträffande de förra kan Torapa stödja sig på sin 1929 utgivna monografi över den ungerska, bandkeramiken, vars resultat synes bekräftas av en del senare fynd, vilka här anföras som komplettering. Så- lunda ha flera nya linearkeramiska stationer i Västungern givit möjligheter till konnektioner mod Bukk-Theisskullurerna, inom vilka senare även cn del stratigraliskt, vä idefulla fynd gjorts. Som en östlig lokalkultur, samtidig med Bttkk och linearkeramiken västerut, sammanfattas en fyndgrupp omkring

(6)

02 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

floden Körös. Nytt är även utskiljandet, av den främmande, icke-handkera- miska Badenkulturen. vilken paralleUiseraa med Theiss II. Från samtliga nämnda kulturer, utom fortfarande från Bukkgruppen, äro gravar nu kända

— från den senneolitiska Badenkulturen även brandgravar.

Den på inhemska bandkeramiska traditioner vilande ungerska koppar- ålderskulturen har också på sistone varit relativt väl omskriven, ooh Tompa har här kunnat nöja sig med ett referat av Bellas och Hillebrands rön i deras förträffliga arbeten över Bodrogkereszturgruppen. Viktigast av de ny- tillkomna fynden — sedan 1929, då Hillebrands sista ifrågavarande publikation (Pusztaistvänhåza) utkom, ha ytterligare omkring 15 kopparålders- gravfält undersökts — är grav 18, Jåszladdny, som bl. a. innehöll en typisk

»Milcbtopf» och en kopparyxa med korsställda eggar, sålunda för första gången givande en möjlighet att inrangera Pulszkys väldiga lösfyndsmaterial i ott bestämt kultursammanhang.

I två exkurser, vari problemet Ungern-Troja I och II vidröres, följer för- fattaren liksom tidigare Hubert Schmidts linje. Nya forskningar represen- terar däremot framställningen av de två fyndgrupper, vilka komplettera bilden av den ungerska kopparåldern: den slavonisk-sydungerska Sarvas- Vucedol-Z6k-kulturen och den främmande, endast väster om Donau belagd i klockbägarkulturen. Båda överskrida kopparålderns gränser — den förra har sitt ursprung i senneolitisk tid och sitt slutskede i bronsåldern, den senare kan på grundval av det ungerska materialet ej närmare fixeras, men att. .även denna har sin undre gräns i bronsåldern visa några opublicerade, av författaren okända, gravfynd i Naturhist. Mus., Wien, där klockbägare ligga tillsammans med typisk nederösterrikisk Aunjetitzkoramik.

I kapitlen om bronsåldern är Tompa inne på sitt eget arbetsfält de senare aren, och framställningen av denna viktiga kulturepok i Ungern, som ensam upptar hälften av översiktens sidantal, har helt och hållet karaktären av primärpublikation. Här fylls också en av de största luckorna i vår kunskap om Karpato-Donauländernas arkeologi. Begreppet ungersk bronsålder har ju tidigare i stort sett varit identiskt med Hampels väldiga metallinventarium, och så gott som alla försök till kronologisk gruppering, kulturbestämning o. s. v. ha förut baserats på detta nästan uteslutande från depåfynd stam- mande material. Keramik fanns visserligen i stora mängder, men denna var till största delen okänd utanför landets gränser, där den hithörande forskningen då hörde hemma. Endast Childe försökte för tio år sedan lägga keramiken till grundval för sin undersökning, men do fackmässigt gjorda gra!

fynden och de stratigrafiskt fastställda boplatsfynden voro då för torftiga, för att detta skulle lyckas. Sedan dess har detta material avsevärt ökats gonom systematiskt bedriva forskningar och möjliggör nu studiet av de olika ungerska hronsålderskulturerna i deras huvuddrag.

Liksom Childe utgår Torapa från boplatsen vid Töszeg, på vars fyra strati- grafiska skikt han baserar en för hela landet gällande fyrperiodsindelning.

t a r a n av denna generalisering minskas väsentligt därigenom att han samtidigt uppdelar landet i tre kulturprovinser, en öst- en väst- och en nordpro- vlns, vilkas lokala särdrag anges genom att det geografiska begreppet sam-

(7)

manställes mod det kronologiska, Töszeg A—O, vid beteckningen av varje period. Vanskligheten av atl på grundval av en enda boplats bygga en gene- rell periodindelning kvarstår dock trots detta, åtminstone på forskningens nuvarande ståndpunkt, som onekligen ännu uppvisar stora luckor. Som exempel därpå må endast anföras, att det understa skiktet i Töszeg, utskilt från de övre blott genom dess rena förekomst i den närbelägna boplatsen vid Nagyrév — båda ligga i östprovinsen — får beteckna en hel period, Töszeg A = per. I, trots att detta kulturgods ställning ännu ej kan erfaras i de två andra provinserna, där dylika undersökningar helt saknas. Ma- terialet i skikten omedelbart ovanför skiktet A i Töszegboplatsen, Tompas Töszeg B 1 och 2 = per. II, som ej är belagt isolerat någonstans, visar i både form och ornamentik så starka kopparålderstraditioner (t. ex. pl.

23: 4, 5, 14), att det rimligtvis måste tillhöra en mycket tidig del av brons- åldern. Över huvud ger Tompas Töszeg A intrycket av att utgöra ett äldsta.

men mycket kortvarigt skede i utvecklingen, som knappast kan utsträckas till att representera en hel period. Men detta få framtida forskningar utröna.

Det är Tompas största förtjänst i detta arbete att ha beskrivit den ungerska bronsålderskeraraiken och dess ställning i det mellaneuropeiska kultursammanhanget. Det hade varit glädjande, om det icke-keramiska fynd- inventariet hade rönt samma goda behandling. Här saknas all systematik, och bronserna från de olika fyndorterna uppräknas endast summariskt. Som nya former för Töszeg C = per. I I I anföras avsatsyxor, stridsyxor med nackskiva och andra typer samt svärd. En del depåfynd, bl. a. den välkända äldro Hajdusåmsondepån, dateras följaktligen till denna period. Då nu Tompa, utan att fornt ha försökt bestämma sina perioders förhållande till dem i andra kronologiska system, här uttryckligen synkroniserar Töszeg C med Montelius' per. I I I (s. 88), kan man med skäl fråga, om han över huvud känner till de mellan- och nordeuropeiska fynd, t. ex. Kitcnov- och Kriissovdepåerna, där importerade vapenyxor av Hajdusåmsons typer ligga i klar per. Il-miljö. De drivna bronskarlen, svärden med skålknapp och andra Hajduböszörménydepåns typer åter sägas uppträda tillsammans med den sena buckelkeramikens former, alltså Töszeg D = per. IV, och att så är fallet, visa boplatsfynden från Sarkad — det enda i arbetet förefintliga helägget (pl. 47: 1—10). Då Hajduböszörménys formvärld genom import- föremål är väl daterad i Norden, synas sålunda åtminstone delar av Tompas Töszeg D = per. IV och Montelius' per. IV vara samtidiga, något som väl också framgår av författarens datering av Töszeg D ur den absoluta krono- logins synpunkt som »hallstättisch», d. v. s. Hallstatt A. Tompas åsikt, all Hajduböszörménybronserna i Ungern antingen representera importföremål eller möjligen antyda on invandring av en illyrisk hallstattbefolkning, aktua- liserar det trängande behovet, av en systematisk nybearbetning av de ungerska depäfyndon.

Den på Töszeg D följande perioden är ännu ren bronsålder, och Tompas beteckning »friihe Eisenzeit», som motiveras med en i det kerarniska materialet avläsbar kulturväxling, är väl snarast att fatta *som en anslutning till övlig terminologi i andra delar av Mellaneuropa. Med lika stor rätt kunde

(8)

6 4 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

då Töszeg D få beteckningen järnålder. Oetta. kapitel, liksom det avslu- tande om »die späte Eisenzeit», Laténetiden, är på ovan anförda grunder täm- ligen svagt. Här står den ungerska arkeologin ännu inför stora uppgifter.

På den absoluta kronologin ingår Tompa endast då det gäller bronsåldern, vars framställning han avslutar med ett i texten ej närmare motiverat schema.

Om detta kan bara den anmärkningen göras, att det tydligen finns många sätt att bedriva vetenskap på.

Arbetet är illustrerat med ett mindre antal textavbildningar och 51 planscher, vilka göra full rättvisa åt det praktfulla materialet.

Bo Gunnar Lindgren

LITERARY NOTES AND REVIEWS

Rune Norberg reviews parts I and XXIII of the collective work N o r d i s k K u l t u r . Part I deals with the inhabitants of the North during ancient times, and contains fresh research results, along with valuable summaries.

The reviewer misses more exhaustive accounts of certain problems however;

for instance, H. Shetelig's short chapter on the Stone and Bronze Ages mighl have dealt more in detail with questions wich are now to (he före, research.es into the Stone Age being in a state of förment.

Part XXIII has been devoted to ecclesiastical buildings and vestmenta and bas been arranged in such a way that the chief importance has been given to the functions of the buildings and the details of the furnishings.

In the opinion of the author, the division into four periods, based on data from ecclesiastical history, does not invite imitation for the Swedish history of art. Norberg points out, further, that it is desirable that, in some other connection, Gerda Boéthius should deal more in detail with certain questions of great importance, only touched upon in the present work.

Further, Runo Norberg reviews the memorial publication G r i p s h o l m , t h e c a s t l e a n d i t s c o l l e c t i o n s , 1 5 3 7 — 1 9 3 7, published by the Association tor the Gripsholm Quadralcentenary in 1937. The work shows that the difticult task of elucidating the oldest building periods is now on the road to being accomplished.

Bo Gunnar Lindgren reviews Fcrenc v. Tompa's work 25 J a h r e U r - g e s c h i c h t s f o r s c h u n g i n U n g a r n 1 9 1 2 — 1 9 3 6, which, in tho form of a olearly arranged survey, aims at describing the course of history in Hungary from the låter Stone Age to the beginning of the historical Roman period. The survey is based on an extensive material, mainly fresh material secured during the last decade, especially within the field ot Hunga- rian Stone, Copper and Bronze Age research. The reviewer points out that Tompa's greatest merit in this work consists in that he has described the ceramics of the Hungarian Bronze Age and its position in the central Euro- pean cultural nexus, while on the other hand the treatment of the inventory ef tlie non-ceramic findings is less systematic.

(9)

LITTERATUR OCH KRITIK

W I L H E L M W I T T E R : Die älteste Erzgewinnung im nordisch-ger- manischen Lcbenskreis, m e d en efterskrift a v W e r n e r Hiille, B a n d I. M a n n u s - B u c h e r e i , B a n d 60, L e i p z i g 1938.

Wilhelm Witter, som icke blott är en erfaren kemist utan även bar en mångsidig erfarenhet beträffande bergsbruk och hyttväscn, har här sam- manställt ett stort antal analyser av förhistoriska föremål, framför allt do av J. Winklor på spoktralanalytisk väg utförda, samt genom undersök- ningar av Mcllantysklands kopparmnlraförckomstor ånyo fört fram problemet om kopparns äldsta historia.

Författaren börjar sitt arbete mod cn historik över kopparns metallurgi.

Han drager därvid fram de exempel, man känner på utvinningen av gedigen koppar hos utomeuropeiska folk. Han anser, att även i Europa torde do äldsta kopparföremålon härröra från dylik gedigen koppar, sora före- kommit på do ställen, där kopparmalmsförekomstor trädde i dagen. Snart nog kora den förhistoriska människan underfund med den röda metallens lätthet att forma sig genom slag och så småningom fann man på, att den nya metallen kunde bringas att smälta genom upphettning, och därmed inträdde ett viktigt skede i kopparns historia. Nu kunde också större för det dagliga bruket nödvändiga redskap, verktyg och vapen framställas ur donna naturprodukt och ett mycket värdefullt bytesobjekt erhölls. När den röda naturprodukten blev alltmera sällsynt, låg det nära till hands, att ett uppfinningsrikt huvud bland do förhistoriska kopparsmältarna skullo komma på den tanken, att den honom troligen väl bekanta gröna och blå stenart (malakit och kopparlasur), som brukade förekomma tillsammans mod don gedigna kopparn eller i dess närhot, också kunde bringas att smälta och användas på samma sätt som don gedigna kopparn. Av de förstnämnda malmerna fanns ett ojämnförligt rikare förråd att hämta.

Så småningom lärde man sig även att använda de oxidiska och med svavel förenade kopparmalmerna.

Snart nog kom don förhistoriska människan underfund mod, att den ur olika malmer utvunna metallen uppvisade skiljaktiga egenskaper. Don ena kopparn var mjuk och kunde utan vidare bearbetas, den andra var hård och lämpade sig mera för gjutning. Ett faktum, som skarpt framhä- ves av de i vår tid gjorda analyserna av tidiga kopparföremål, vilka visa en starkt växlande halt av tenn, silver, antimon, arsenik, nickel, kobolt och vismut. Det torde också ganska snart ha stått klart för de förhisto- riska raalmlotarna, från vilka malmförokomster de olika metallerna kunde utvinnas. De platser, där dylika olika malmer kunde uppträda och obser- veras, voro helt naturligt där, varest kopparmalmen uppträdde förenad

(10)

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 1 2 5

med tennmalm, eller där båda malmerna uppträdde på samma fyndplats.

Blott denna omständighet, anser författaren, ha vi att tacka för upptäck- ten av koppartennlcgoringcn. Författaren polemiserar här emot Montelius på sin tid framförda mening, att allt tenn i kopparlegcringar med mer än 0,5 u/o skulle vara avsiktligt tillsatt av den förhistoriske hantverkaren.1

Tennmalmsfyndigheter av här antytt slag äro på jordytan ganska spar- samt fördelade. I Europa, vilket framför allt intresserar oss, finnas tenn- mal instörekomstor (tonnsten, tennoxid) i England, Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Böhmen och Tyskland. Do mest betydande äro de, soro förekomma i England, Cornwall, vilka ännu i dag lämna tenn om ock i förhållandevis ringa grad. Fyndighetcrna i Frankrike äro föga betydande. Likaså är förekomsten i Italien vid Campiglia Marittima ganska ringa och kan för en eventuell förhistorisk utvinning holt lämnas ur räk- ningen, då den där befintliga tennmalmen är förenad med järnmalm. Där- emot har den spanska malmen haft cn viss betydelse för den grekiska och romerska odlingen. Beträffande Tysklands tonnmalmsfyndigheter så finnas dylika i Erzgebirge, Fichtelgebirgc och Vogtland ooh dessa voro vid medeltidens slut vida berömda.

I dot andra avsnittet av arbetet behandlar författaren förutsättningarna för ott förhistoriskt bergsbruk i vissa områden av Mellantyskland. Det är i huvudsak sex olika områden, som författaren anser skulle komma i frå- ga, nämligen:

1) öst- och sydkanten av Harz,

2) mellersta delen av Harz i områdena Wieda—Zorgo—Hohegeiss—Tre- soburg,

3) sydkanten av Thiiringcrbäckcnet från Saalfeld till Gera, 4) Frankonwald och Thnringerwald,

5) Hessen från Werra till Spcssart, 6) Vogtland från Plauon till Hov.

Under hänvisning till vad ett flortal äldre litterära källor ha att säga rörande det mellantyska bergsbruket under gammal tid, underkastar förf.

först och främst kopparmalmerna inom här ifrågavarande områden en noggrann granskning från såväl geologisk som topografisk och även ke- misk synpunkt.

Den måhända viktigasto delen av arbetet innehåller on beskrivning över don kemiska sammansättningen av förhistoriska motallfynd, påträffade i Mellantyskland och angränsande områden, samt analystabeller över ett 500-tal olikartade föremål. Dot vida övervägande antalet av dessa analyser hava utförts på spoktralanalytisk väg, och detta är mycket värdefullt, emedan man härigenom kan exakt lära känna cn metalls såväl huvudbe- ståndsdelar som bibeståndsdelar samt även vissa mycket sällsynta ämnen såsom vanadin, molybden och andra, vilka ingå i endast mycket ringa mängd. Författaren har uppdelat do gjorda analyserna i sex olika tabel-

1 O. M o n t e l i u s , Dio Chronologie der ältesten Bronzezeit in Nord- deutschland und Skandinavien, 1900, s. 199.

(11)

126 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

ler allt efter stigande tennhalt, samt cn sjunde tabell, som omfattar av Montelius och Grösslcr tidigare angivna analyser.

I tabell I finnas sålunda upptagna metallföremål med praktiskt taget tonnfri koppar eller med endast spår av tenn, s. k. rena metaller samt metallföremål, som uppvisa en mycket liten % främmande ämnen. Förfat- taren anser, att do föremål, vilka bestå av praktiskt taget ren koppar, kunna vara förfärdigade av gedigen koppar och kunna i så fall antingen vara importerade från Ungern eller härröra från vissa tyska områden t. ex.

från Kohlongobirgc vid Zwickau. A andra sidan kunna de också vara för- färdigade av rena oxidiska malmer t. ex. från Harz, Franken- och Thii- ringerwald, Hessen och Vogtland. Något närmare kan emellertid icke sä- gas beträffande dessa metallers härkomst. Metallföremål mod spår av tenn eller med en ringa mängd av andra ämnen, s. k. oren metall, kunna vara förfärdigade antingen av gedigen koppar eller av oxidisk malm. I förra fallet brukar den innehålla arsenik och silver och är sålunda av tyskt ursprung från Zwickau, Schwarzonbcrg eller Rarasdorf. Härrör metallen från oxidisk malm och innehåller den arsenik, antimon, nickel, kobolt och vismut men är fattig på silver, kan ursprungsorten vara Riochels- dorf. Klingolborg eller Sangorhause:i. Innehåller å andra sidan metallen mera silver jämte arsenik och antimon, kan den härröra från Saalfeld—

Kamsdorf, eller Ilohenstein—Ernstthal. Särskilt betydelsefullt är förf:s konstaterande av don ungerska kopparna utomordentliga renhot under tidig metalltid. Han framhåller, att hammaryxor med utpräglat ungerskt utscondo vid analys visat sig innehålla spår av bl. a. arsenik, vismut och silver och äro sålunda förfärdigade av on oron metall, vilken följaktligen icke kan härstamma från Ungern utan snarare måsto härröra från Mel- lantyskland. I enlighet med ovan anförda skäl skulle sålunda även en i Skåne funnen »ungersk» kopparyxa (förvarad i Malmö museum) eller åt- minstone don metall, den är förfärdigad av, och som innehåller 0,3 °/o tenn,* härröra från Mellantyskland.

På liknande sätt analyserar förf. materialet i de övriga tabellerna.

Boken innehåller även on av Werner Hiille gjord undersökning från arkeologisk synpunkt av do av Witter framlagda resultaten med särskild hänsyn tagen till Mellantysklands förhistoria.

De resultat, som författarna i huvudsak komma till, kunna i korthet ut- tryckas så, att redan under don yngre stenåldern inbyggarna i Mellan- tyskland tillhörande Walternienburgerkulturen och snörkeramikons kultur med till visshot gränsande sannolikhet tillgodogjort sig i dessa trakter befintlig saviil gedigen koppar som även karbonat- och oxidmalmer samt senare även med svavel förenade malmer. Den koppar, som på detta sätt utvunnits, tordo ha producerats i sådan mängd, att den icko blott täckte det egna behoyct, utan även tillät cn export till närgränsando om- råden.

2 O. M o n t e l i u s , Dio Chronologie der ältesten Bronzezeit in Nord- deutschland und Skandinavien, Braunschweig 1900, s, 12, not. 4.

(12)

Arbetet, som utmärker sig genom stor klarhet och åskådlighet, utgör ett synnerligen viktigt bidrag till frågan om kopparns äldsta historia i Mel- laneuropa och det kommer att få sin största betydelse, när ytterligare liknande undersökningar av andra länders motsvarande fornsaksmaterial blivit utförda.

Andreas Oldeberg

Vore Fortidsminder. Ärkerologisk kort över Sydöst-Sjeelland. Ud- givet af Geodsetisk Institut og Nationalmusivet. 1:100000. Köben- havn 1937. Pris kr. 2.50.

Ett nytt nummer i den av Geodffitisk Institut och Nationalmuseet i Kö- penhamn utgivna serien av fornminneskartor har nyligen utkommit. Det omfattar sydöstra delen av Sjadland samt Möen och är utfört på topogra- fiskt underlag i skalan 1:100 000 med fornminnesplatser utmärkta med prickar i rött för do förhistoriska minnena och i blått för historiska min- nosplatser samt för vardera en genomgående numrering. Kartan åtföljes av ett texthäfte på 27 sidor med en kort beskrivning på de utsatta minnes- märkena. Don förhistoriska delen omfattar 273 nummer och den historiska, som upptager kyrkor, slott, gårdar m. m., 73 nummer. Utförandet är synnerligen tydligt och vackert. Kartan är vikt i omslag med insatt texthäfte i en mycket bekväm och lätthanterlig form.

Den lilla nätta publikationen gör intryck av att bliva till verkligt gagn lör alla dem, som under exkursioner, resor eller vandringar önska se något av bygdernas märkligheter. Men den bör även bli av värde för arkeologer.

Den visar i stora drag arten av Sydost-Sjrellands fornminnesbestånd. För var och en, som önskar kännedom om detta områdes arkeologiska karaktär, är det av intresse att se, att av do 273 upptagna lörhistoriska minncsplat- serna utgöras 21 av stendösar, 39 av långdösar, 32 av »jättestuer» och 180 av större eller mindre högar eller samlingar av sädana. Härtill kommer en särskilt märklig stenåldersboplats, vid Svoerdborg. Stenkammargravarnas framträdande roll i det danska fornminnesbeståndet kommer här fram.

Som en svensk motsvarighet till denna publikation står i främsta rummet den av Rådet till skydd för Stockholms skönhet utgivna Stockholmstraktens natur- och kulturminnen, ehuru dess mera utförliga och omfattande innehåll samt större kartskala lett till ett större omfång.

Studiet av Sjsollandskartan väcker självfallet tanken, huruvida ej tiden vore inne att söka åstadkomma liknande kartor över delar av vårt land, där fornminnena numera blivit med' full eller åtminstone nöjaktig noggrannhet upptecknade. Det lämpligaste underlaget härför torde även hos oss vara topografiska kartan i 1:100 000, på vilken kunde utmärkas de mera fram- trädande och sevärda fornminnesplatserna. Med det intresse för kulturminnen, som allt starkare växer fram, synes man kunna påräkna, att dylika kartor bleve tillräckligt uppskattade av våra dagars alltmera svällande resandeström.

K. E. Sahlström

(13)

1 2 8 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

LITERARY NOTES AND REVIEWS

» H a s I n g l i n g o t u m u l u s b c o n p 1 u n d e r o d?», asks Erik Floderus, rcturning to a question touchcd upon in earlier literature. Flo- derus adduces new material for judging the question, referring to J. Wall- mann's »Anteckningar öfver Gamla Fylkeslandets Verends Historia och Fornlemningar» (MS. in Antikvariskt Topografiska Arkivet), where there is delinite information about an exeavation in the tumulus in the 1770's or 80's. Finally tho author opposos Ncrman's conception of the tumulus and its famous hall as deriving from the Bronze Age, and concurs in Lind- qvisfs dating to the period migrations.

Ivar Schnell gives some characteristic examples of t h e c a r e of a n - c i e n t m o n u m e n t s i n S ö d e r m a n l a n d 1 5 0 y e a r s a g o , and in tho first place gives an account of a document among tbo rocords of Lorbo church in the County Archives in Uppsala, which tclls of the raising of a rune stone. The document also gives an interpretation of the runic in- scription diverging greatly from those made in more recent times, which are scientifically more convincing. When it was raised the stone was provided with various additions — a Turk's head and a flaming sword, etc.

Olle Källström writes a preliminary notice of A n E n c y c l o p e d i a of t h e B e n e d i c t i n e M o n a s t o r i e s , which has been in course of pre- paration since 1922 by Dom Michel Booksruth, now working in Einsiedeln in Switzerland. The task which this worker has set himself is gigantic, lhe number of Benedictine Monasteries in tho wholo world having been estimated at about 25 000.

Vilhelm Holmqvist gives an account of the preliminary investigations he has made of the remains of a m e d i e v a l c o u n t r y g e n t l e m a n ' s h o u s e i n S ö d e r m a n l a n d , situated on an islet in Djulösjön in St. Malm's parish. Tho building bas a rectangular ground-plan, with open wings running to the west and south. From these, brick-covered entrances lead to the main building. Tho walls are of stone 1 metro thick, oovered both iuside and outside with a thick layer ol plaster. On tho mural crown were found a number of supports for beams with clear impressions. These prove that the building had an upper storey of wood. As far as can be judged, tho ruin is the last remains of the medieval prodecessor of tbo manor house of St. Djulö dose by.

Andreas Oldeberg reviews Wilhelm WitteFs work D i e ä l t e s t e E r z - g e w i n n u n g i m n o r d i s c h - g e r m a n i s c h e n L e b e n s k r e i s

(Mannus-Biicherei 60). Tbo work commences with an account of the earliest practical use ol copper during prehistoric times, and of the successively inoreased skill in tho extraction of pure coppor, or alloys of copper and tin from different oro deposits. Witter deals, further, with (ho conditions for prehistoric mining in Central Germany, and gives a tabular account of tho chemical compositior. of prehistoric metal findings from there and from adjacent areas. Witter's results havo been critically oxamined from an archeological point of view by Werner Hiille, and indicato that, even during tho låter Stone Age, the sottlers in Central Germany utilized both pure copper and carbonate and oxide öres, and låter also öres containing sulphur.

K. E. Sahlström roviows A r k ic o l o g i s k k o r t ö v e r S y d ö s t - S j as 11 a n d, the latest number of the series of archeological maps issued by the Geodetic Institute and National Museum of Copcnhagen, on which both prehistoric and historie monuments are indicated by means of spe- cial markings, which refer to an accompanying short booklet. The reviewer is very emphalio that it is time that Sweden also should issuo a similar series in connection with the topographical map on the scale of 1 : 100000.

(14)

LITTERATUR OCH KRITIK

R A F Ä E L von U S L A R : Westgermanische Bodenfunde des ersten bis drillen Jahrhunderts nach Christus ans Mittel- und West- deutschland. Berlin 1938. (Westgermanische Denkmäler der Fruh- zeit, 3.)

Detta sist utkomna band i den välkända serien lämnar en framställning av den germanska kulturen inom mellersta och västra delen av Tyskland utanför Limes och till tidpunkten för detta fästningsverks fall 260. Arbetet behandlar sålunda ett område, i väster begränsat av Rhen från Mains in- flöde till holländska gränsen och med nord- och östgränsen ungefärligt mar- kerad av en linje Osnabriick—Hannover—Braunschweig—Halle. Det under- sökta områdets sydparti utgöres av Mains dalgång. Inom dessa gränser ur- skiljes en kulturkrets, som står i motsatsförhållande till såväl den nordväst- tyska, hänfört till Ingveonernas stamgrupp, som den svebiska kring Elbe och den böhmisk-mähriska, under den äldsta kejsartiden vaggan för den markomanniska kulturen. Då större grävningar endast i mindre omfatt- ning och först på de senare åren företagits inom området, har undersök- ningen i främsta rummet måst baseras på det föreliggande museimaterialet.

Inom detta utgöres huvudmassan av lerkärl, och bearbetningen av detta material upptar också nära hälften av den egentliga avhandlingen. Av de 58 planscherna äro c:a 30 ägnade uteslutande åt den inhemska keramiken, var- jämte denna i betydande utsträckning fyller även andra planschsidor. Denna del av arbetet med dess klarläggande av lerkärlens utveckling ur La Téne- tidcns prototyper och uppdelning i 4 lokala huvudgrupper är utan tvivel mycket förtjänstfull. Av intresse är särskilt påvisandet, att den för Elbo- ninrådet typiska ornamentiken mod naggat hjul (»Rädchonverzicrung») nästan fullständigt saknas inom det undersökta området — ett av de väsent- ligaste stöden för dettas östliga avgränsning. Elt värdefullt bidrag till vår kännodom om den allmänna kulturutvecklingen i Nord- och Mellaneuropa är vidare iakttagelsen, att den från länderna vid Svarta havet kommande kulturströmningen i slutet av äldre kejsartiden inom keramiken får sitt ut- tryck i uppträdandet av en ny ornamental stil.

Sitt största värde har givetvis detta utförliga klarläggande av den kerarniska utvecklingen lör Tysklands arkeologiska forskning. Av större allmänt intresse är behandlingen av de införda, romerska och provinsialromcrska bronskärlen. I trots av don här starkt sammandragna framställningen med- delas en avsevärd summa av upplysningar, vilkas värde förnöjes av det

(15)

tillhörande bildmaterialet. Av vikt äro de kronologiska sammanställningarna.

De utmynna i resultat, som helt överensstämma med den skandinaviska forskningens.

Tämligen utförlig är den behandling, som ägnas det betydande fibula- beståndet (14 sid.), under det att de fåtaliga vapnen kunnat avfärdas på ett fåtal (4) sidor. Helt kortfattad, stundom enbart på några rader är framställ- ningen av övriga grupper metallföremål, knivar, skaror, saxar, handtag och beslag till träskrin etc. Föremålen av glas, bland vilka kärlen äro fåtaliga, och bärnsten erhålla också endast en summarisk behandling. Några nya iakttagelser, värda att särskilt annotera, torde ej dessa korta kapitel inne- hålla. Genom sin betydande mängd av fakta och kompletterande iakttagelser lill äldre rön försvara de emellertid sin plats.

Do ovan berörda partierna av von Uslars arbete ha alla karaktär av resonnerando materialframläggning. Sammanfattande resultat återfinnas i de 40 sista sidorna. Största utrymmet upptar bär avdelningen »Chronolo- gische Zusammenfassung» med dess redogörelse för de till buds stående medlen för absolut tidsbestämning och de därmed vunna resultaten. Fullt värdesättas kan väl detta kapitel först av framtidens forskning mod dess större möjligheter för avgivande av ett slutgiltigt omdöme. Redan nu kan dock uttalas, att det synes utgöra ett synnerligen värdefullt tillskott till vår kännedom om tidevarvets kronologi inom germanskt område.

De närmast följande avsnitten av boken behandlar bostäder, bebyggelse- former, befästningar, gravskick och gravplatser, handel, bebyggelsehisto- ria och stamområdon. Om någon uttömmande behandling av dessa i flera fall mycket komplicerade spörsmål kan givetvis ej här vara fråga. I all sin knapphet giva dock dessa avsnitt en rad upplysningar av betydande arkeologiskt och kulturhistoriskt intresse. Beträffande bostäderna obser- veras särskilt don förbryllande mängd av olika hustyper, som iakttagits inom området. Delvis tordo förklaringen därtill, såsom förf. framhåller, ligga däri, att don dåtida västgermanska bondgården utgjorde ett konglo- merat av byggnader med olika ändamål och skiljaktig konstruktion. En betydligt mer enhetlig typ än de lovandes boningar förete do dödas —•

gravarna. Med undantag av den för sina tro praktfulla och väl bibehållna bronskärl bekanta Mchrumgravcn äro do samtliga med likbränning. Don från bronsåldern nedstämmande gravtypen, med rontvättado ben i urna, tinnes över hela området, över vissa delar av dessa intränger emellertid redan under La Téne-tiden brandgraven med bålmörja i sina båda huvud- former: brandgrop med och utan behållare för do brända bonon (»Brand- grubongrab» och »Brandscbuttungsgrab»).

Beträffande möjligheterna att i det arkeologiska materialet finna be- kräftelse på den stamindclning, som vi känna från do klassiska aukto- rcrna, uttalar sig von Uslar med stor försiktighet. Dock ställer han sig ej avvisande till den arkcologisk-etnografiska forskningsmetodens resultat, utan anser exempelvis cheruskernas och chatternas områden fast- ställda på arkeologisk väg. — Det sista 100-talet sidor i arbetet upptages

(16)

av fyndförteckning samt ett antal register, sora äro läsaren till stor hjälp. I fråga om illustrationer, tryck, papper etc. företer arbetet samma höga standard, som förut utkomna delar av denna serie.

Gunnar Ekholm

S I E G F R I E D F U C H S : Die langobardischen Goldhlattkreuze aus der Zone siiduäris der Alpen. Berlin 1938. (Archiiologisches Institut des deutschen Reiches, Abteilung Rom). — 98 sidor text 4:o, 37 planscher.

Den tilltagande osäkerhet, som på vissa håll börjat göra sig gällande vid dateringslörsöken av merovingertidens fyndmaterial, gäller icke endast det vid denna tid ännu förhistoriska nordiska området, utan även de historiskt förhållandevis klart belysta germanska kulturkretsarna i Mellaneuropa och Italien. Betecknande för situationen inom dessa kretsar av forskningen äro de försök, som gjorts att liksom tänja ut den germanska djurornamentiken av Salins stil II till att omspänna tiden från 400-talet till 700-talet, alltså ett skede av kanske inemot 4 århundraden. Därmed skulle onekligen mycket göras flytande, som hittills ansetts fast. Möjligheter skulle öppnas för en radikal omdatering även av kontinentalgermanskt fyndraaterial, och grav- gods, sora exempelvis hänförts till det longobardiska skedet, skulle kanske i stället bli förlagt till Teoderiks eller Odovakars (id. Enstaka försök i denna riktning hava ej heller uteblivit. Sålunda har den bekanta furstegraven från Wittislingen i Bayern — innehållande bl. a. ett praktspänne med hängande djurhuvuden i stil II samt ett »longobardiskt» guldbleckskors — daterats tillbaka från 600-talet till tiden omkring år 500. Till tiden omkring år 500 bar man likaledes velat hänföra en grupp kentiska praktspännen från 600-talet. Vidare har man gjort gällande, att avariskt fyndmaterial från Ungern varit hunniskt och från Attilas tid. Och det har slutligen också framhållits, att en avsevärd del av fyndmatorialet från de stora germangrav- fältcn vid Castel Trosino och Nocera Umbra måste hänföras till en tid långt före longobardinvasionen i Italien. — Alltså Castel Trosino och Nocera Umbra, som givit respektive 10 och 30 guldbleckskors.

En omsorgsfull genomarbetning av en så viktig fornsaksgrupp som de italienska guldbleckskorsen bör sålunda vara ägnad att belysa dessa me- ningsskiljaktigbeter, vilka för närvarande oroa forskningen. Icko endast att guldbleckskorsen ofta äro rikt och omväxlande ornerade, de utgöra också numerärt en av de mest framträdande grupperna i italienska germangravar, och deras betydelse ökas dessutom därigenom, att do i ej ringa utsträckning blivit spridda till Sydtyskland, där de uppträda i en karakteristisk fynd- miljö, sora uppvisar många beröringspunkter såväl med Italien som med den samtida utvecklingen på skandinaviskt håll.

Av ett speciellt intresse är då, att med utgångspunkt i Fuchs' grundliga

(17)

undersökning av det italienska fyndmalorialet söka fastslå, vad guldbleckskorsen ha för bidrag att giva till belysande av do nyss berörda kronologiska frågorna. Författarens ståndpunkt är därvidlag klart och tydligt angiven genom följande uttalande: »Wenn die hier behandelten Kreuze im vorherge- henden mehrfach schlechthin als langobardisch bezeichnet wurden, so bedarf das heute keiner besonderen Begriindung mehr; der schon von Orsi er- brachto Beweis ihrer Zugehörigkeit zur langobardischen Kultur ist durch die späteren Funde in vollem Umfange bestätigt worden.» (S. 10.)

Den föreliggande undersökningen omfattar sammanlagt 187 guldbleckskors, härrörande förnämligast från Norditalien samt dessutom frän de forna longobardhertigdömena Spoleto och Benevent. Inom övriga, alltså icke longobardiska delar av Italien saknas de, och på germanområden utanför Italiens gränser uppträda de endast i Sydtyskland, sålunda i anknytning till de stammar, bland vilka longobarderna under sin kampuppfyllda tid i Italien haft sina enda trogna vänner och bundsförvanter.

Av de italienska guldbleckskorsen äro 6 daterade genom longobardiska kungamonogram eller myntavtryck. Dessa kors dateras genom namnen:

Justinus II (565—578), Cleph (572—574), Agilult (590—615), Heraklius (615—641), Leo I I I (717—741) samt möjligen Ansprand (712). Därtill komma tvenne sydtyska guldbleckskors, daterade genom avtryck av mynt, det ena av Mauricius Tiberius (582—602), det andra av Phokas (602—610).

Ett tredje sydtyskt guldbleckskors har anträffats i en grav tillsammans med ett starkt nött guldmynt av Justinus II (565—578).

Från de historiskt daterade guldbleckskorsen utgår sedan fört. och söker genom stilistiska anknytningar att överföra den givna kronologien på en dol av det övriga italienska fyndmaterialet. På så sätt bliva ytterligare 11 italienska kors hänförda till skedet 572—627, oeh vidare hänföras 7 kors till tiden 627—675 samt 5 till tiden 675—774.

Det bör framhållas, att förf. förbigår de falska guldbleckskorsen i den s. k. longobardiska kungaskatten i London.

Nils Åberg

IVAR MOBERG: Gotland um das Jahr 1700. Eine kultwgeo- graphische Kartenanalyse. Ak. Abhandl. Stockholm 1938. Son- derabdruck aus Geografiska Annaler 1938.

Våra lantmäterikartor från 1600- och 1700-talen innehålla ett för känne- domen om de äldre jordbruksekonomiska och kulturgeografiska förhållan- dena i vårt land oskattbart material. Den detaljerade uppmätningen av den dä under kultur lagda marken skänker i själva verket en noggrann karto- grafisk bild av det dåtida kulturlandskapet, vars fullständiga utnyttjande för- svåras endast av de här och var befintliga, stora luckorna i uppmätningen.

Särskilt betydelsefullt är detta material, emedan det areella utnyttjande av

(18)

marken och den bebyggelselokalisoring, sora dessa kartor återgiva, är resultatet av en av allt att döma mycket lång, kontinuerlig, historisk utveckling.

Förhållandena kunna vara olika inom olika bygder, men allt pekar mot att över vida trakter rötterna nå djupt ner i den förhistoriska tiden.

Mera fullständigt och homogent än för andra landsdelar är det här ifråga- varande kartmaterialet för Gotland, sora i skattereglerande syfte uppmättes under tioårsperioden 1694—1704. En bearbetning av detta material bar framlagts i ovanstående gradualavhandling. De föreliggande lantmäterikar- torna, sockenkartor i skala 1:8 000, ha av författaren sammanförts till en karta kallad »Det gotländska kulturlandskapet omkring år 1700» i skalan 1: 100 000, visande utbredningen av åker, äng, hagmark och myrar, läget av gårdar, kyrkor, vägar, kvarnar, sågar m. m., med andra ord en ekonomisk karta i nutida mening.

Denna karta är avhandlingens viktigaste del. I texten behandlas samban- det mellan bebyggelsen och naturbeskaffenheten, kulturlandskapets olika element: åker, äng, hagmark, hägnader, vägar, fiskelägen m. ni., vidare be- byggelseformerna, skatteförhällanden och den inre handeln vid ifrågavarande tid. Bearbetningen av ett material som det föreliggande kan ju drivas nära nog hur långt som helst. Avsikten med jorduppmätningen var att skaffa ett underlag för beskattningen, och den kan ur denna synpunkt jämtöras med nutidens självdeklarationer och dess specificerade bilagor. Författaren har stannat vid mera översiktligt hållna, med exempel belysta redogörelser för do olika företeelserna, men framställningen skulle i flera avseenden vunnit på en grundligare genomarbetning utan att ändå allt för mycket behövt offras åt den sterila metodiken.

Såsom särdeles värdefull för den kulturgeografiska forskningen står kartan över Gotland vid år 1700. Dess tillförlitliga utarbetande har vitsordats, och åskådliggörandet av do på densamma medtagna företeelserna är i tek- niskt avseende fulländat. För de synnerligen aktuella och för hela uppfatt- ningen om den kulturhistoriska utvecklingen betydelsefulla frågorna om den nuvarande bebyggelsens ålder och bebyggelsekontinuiteten inom bygderna är en karta av detta slag av grundläggande betydelse. Det var just på Gotland som Nils Lithberg för 30 år sedan spårade en topografisk diskordans vid den yngre järnålderns början, ooh senare har frågan om bebyggelsediskor- danser både här och inom andra landsdelar livligt diskuterats. Förhållandena på Gotland kunna visserligen ej utan vidare anses gälla även andra trakter av vårt land. Redan saknaden av byar ställer ön i en särställning. Men Got- land har under vår förhistoriska tid spelat en så viktig roll i Norden, att en utredning av bebyggelseförloppet här under förhistorisk tid är av största värde. Med den av Moberg framställda ekonomiska kartan över Gotland har ett fast underlag vunnits för en utredning över de förhistoriska minnenas lokalisering i förhållande till den historiska bygden. Det blir en närliggande och angelägen arkeologisk uppgift att härmed jämföra de bebyggelsebilder, som öns rika fornminnesmaterial från olika epoker ger.

K. E. Sahlström

(19)

256 L I T T E R A T U R OCH K R I T I K

LITERARY NOTES AND REVIEWS

Torgny Lindgren comraunicates a c o r r e c t i o n i n t h e d a t i n g of t h e m e d a l t o B a r o n J o h a n T h e g n e r , who in 1741 retired from his post as Chairman of the Directors of the Riksbank and tbus also from that as the Chief of the »Riksons Ständers» Bank. According to Hildebrand, the medal executed by Daniel Fehrman was struck shortly before or after ThegneFs death, which occurred in 1744. Lindgren shows, however, that Fehrman"s medal was not finished before the turn of the year 1755—1756.

In bis work the artist could use as his original a wax model for a modal to Thegner executed by his teacher Hedlinger. The model must have come into existence during the early part of the 1730's, since Nils Keder, who died in 1735, had a medal struck after it.

Rafael von Uslar's book »W e s t g e r m a n i s c h e B o d e n f u n d e d e s e r s t e n b i s d r i f t e n J a h r h u n d e r t s n. C h r . a u s M i t t e l - u n d W o s t d o u t s c h l a n d » is reviewed by Gunnar Ekholm. The work affords a picture of Germanic culturo within the central and western parts of Germany outside Limes, down to tho time of the fall of tbis fortress in 260. The reviewer points out that particularly the treatment of the imported Roman and provincial—Roman vessels is of general interest and that the authoFs chronological results are in full agrcement with those of Scandinavian research. In the opinion of the reviewer, the book's general chronological suinraary is of value as an accession to our know- ledge ol the chronology of the period within Germanic territory. The parts about dwelling-places, graves, trade, tribal areas &c, are scanty, but they afford a good doal of information of considerablc archeological and cul- turc-historical interest.

Nils Åberg reviews Siegfried Fuehs"s work » D i e l a n g o b a r d i s c h e n G o l d b l a t t k r e u z e a u s d e r Z o n e s i i d w ä r t s d e r A l p e n » and points out that tho uncertainty which has been felt of late years in connection with attempts at dating tho find-material from the Mcrovingian time, refers not only to the Nordic area but also to the Germanic culture- circles in Central Europé and Italy. Fuchs's thorough investigation of the Italian gold-plate crosses is of importance for elucidating these chronological questions. Åberg ompbasizes that Fuchs's standpoint is clear: he inain- tains that the dose connection of the crosses with the Lombardian culturo is quite evident. By means of Lombardian royal monograms or coin impressions, and by means of coninion stylistic points, certain ot the crosses can be datod to the period 565—774.

K. E. Sablströms reviews Ivar Moberg's work » G o t l a n d u ra d a s J a h r 1 7 0 0. E i n e k u l t u r g e o g r a f i s c h e K a r t e n a n a l y s e».

Tho most iraportant part of the work is a collocation, on the scale 1: 100 000, of a series of land-survey, raaps of Gotland, drawn up in connection wilh tax-regulation, which in fact afford material for an economic map in tho present-day sense. Through Moberg's work a firm toundation has been laid for an investigation into the localization of pre-historic raemories in rela- tion to historical settlement.

(20)

Bibliografiska Meddelanden från K. Titt. Hist.

och Ant. Akademiens bibliotek.

Av M a j a L u n d q v i s t .

Tidskrifter i n k o m n a under å r 1938.

Acta archaeologica. Vol. 8:3.

1938: V. T h o r l a c i u s - U s - s i n g, Einige Arbeiten in Däne- mark aus Bernt Notkes Werkstatt.

— E. K i v i k o s k i , Studien zu Birkas Handel im östlichen Ostsee- gebiet. — C. N o r d e n f a l k , Die deutschen Miniaturen des 13. Jahr- hunderts. —• A. G e i j e r & H j . L j u n g h , Die Kleider der däni- schen Bronzezeit. Einige Bemerk- ungen iiber Material und Technik sowie mikroskopischen Untersuch- ungen. — P. V. G l o b , Uber C- Brakteaten. — J. T r o e 1 s-S m i t b, Beile aus dem Mesolithicum Däne- marks. Ein Einteilungsversuch. •—

E. W e s t e r b y , A. Zealand Magle- mose site with postherds. — — Ar- ohaelogical investigations and finds in the Scandinavian countries in the year 1936. A summary — 9: 1/2.

1938: J. Y d c, An archaeological reconnaissanco of northwcstern Honduras. A report of the work of tho Tulane University — Danish National Museum expedition to Central America 1935. — H. T h y- l ä n d e r , Le prétendu Auditorium Maccenatis. — N. B r e i t e n s t e i n , Ein Hephaistos - Bild. — M. B.

M a c k e p r a n g , Eine in Jutland vor 200 Jahren gefundene Kaiser- stauette. — A. N o r d e n , Le pro- bléme dos »bonshommes en or». — A. W e s t h o 1 m, Cypro-archaic splint armour. — T b. M a t h i a s - s e n , Some recently found roindeer antler implemonts in Dcnmark. — P h. N e 1 s o n, A thirtheenth cen- tury bronzo horse's head.

Acta ethnologica. 1938: S.

S v e n s s o n , Ein Reichsschwe- discher — kein estnisch-sohwedischer

— Kalender. — J. T h. H o n t i, New ways to Vinland problems. — E.

M o 11 k e, Mediaoval rune-amulots in Denmark.

Acta philologica scandinavica.

Aarg. 12: 1/2. 1938: D. S t r ö m - b ä c k , Philologisch-kritische Me- thode und altnordischc Rcligions- geschichte. — G. N e c k e l , Die Runen. — E. O. S v e i n s s o n, The Icelandio family sagas and the period in which their authors lived.

Nordisk numismatisk årsskrift.

(Nord. num. union). 1938: A.

B a c k s t r ö m , Nils Georgii, Fred- rik den stores svenske medaljör. — N. B r e i t e n s t e i n , Do antike Monter i Fredrik I I L s Kunstkam- mer. — A. E r n s t , Dansk Halv- Sölvgylden 1531. — G. G a l s t e r , Möntfund i Danmark 1780—1800. — H. H o l s t , Numismatiskc minner fra hansaveldet i Norge. — U. S.

L i n d e r , En uppländsk silverskatt från 1800-talet. — P. N o r b e r g , Avesta myntverk. — E. N ö b b e , Flonsborgske Blafforte og Pennin- ge fra Tiden 1546—1571. — C. R.

a f U g g l a s , Ett gotländskt dom- raarsigill. — A a r s b e r e t n i n - g e r : K. Mynt- och justeringsver- ket, Stockholm, 1937. — Den kgl.

mynt, Kongsberg, 1937/38. — Den kgl. Mönt, Köbenhavn, 1937/38. — Myntverket i Finland, Helsingfors, 1937. — Don kgl. Mönt- og Medaille- samling 1937/38. — Universitetets

(21)

B 1 B L 1 0 G B A F 1 S K A M E D D E L A N D E N 371 myntkabinett, 1937/38. — Kungl.

Myntkabinettet i Stockholm 1937. — Nationalmuseets myntkabinett, Hel- singfors, 1937.

Arkiv för nordisk filologi. Bd 54.

1938: H. A n d e r s e n , Digrafen ia paa danske Runestenc. — K. G.

L j u n g g r e n , Anmälan av »Rag- nar Kinandcr, Kronobergs läns run- inskrifter».

Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria. Utg. av Söderman- lands fornminnesförening. 31. 1938:

E. E n g e l , Åkers kyrka. — J. E.

A n d e r b j ö r k , Nybble by på Se- laön. — E. K : s o n L e i j o n h u f - v u d , Den Flemingska vapenstenen, en främling bland gravarna i Sträng- näs domkyrka.

Blckingcbokcn. Blekinge musei- och hembygdsförbunds årsbok. 1938:

H. A r b m a n , En bronsåldersbygd.

Utgrävningen vid Agdatorp i Nätt- raby socken, sommaren 1937. — B.

B e n g t s s o n , Kristianopel som fästning. En historik och en rap- port. — E. H o l m b e r g , »Gubben Rosenbom». Ett unikt kyrkoinven- tarium.

Daedalus. Tekniska museets års- bok. 1938: C. S a h l i n , De släta fingerringarna. — D. T r o t z i g, Maria kyrkas i Stockholm tornur från Stjärnsund.

Dalarnas hembygdsbok. Dalarnas fomminnes och hembygds förbunds årsskrift. 1938: E. J. L i n d b e r g , Fånnåsspännet.

Folk-liv. Journal for European cthnologv and folklore. Ed. S.

Erixon. '1938: K. B. W i k 1 u n d, Untersuchungen iiber die älteste Geschichte der Lappen und die Entstehung der Renntierzucht. — Å. M e y e r s o n , Berufsspezialisie- rung der städtischen Bevölkerung aufgezeigt an Hand des ersten Mendolbuches.

Frösåkers hembygdsförenings Årsskrift. 1934—37: E. G u s t a v s -

s o n , Ur Östhammars historia. Kung Albrekts stad. — Namn och bygd i Frösåker. — Ur öregrunds historia. En storhetsdröm.

Färgelanda. Tidskrift för Dals- lands folkhögskolcförening. 1938:

Dalslands socknar. 34. Ärtemark (med Bengtsfors köping). Av I.

L ö f g r e n . — 35. Torrskog. Av P.

H e d é n .

Föreningens Gamla Halmstads Årsbok. 1938: S. L j u n g , Halm- stads kyrksilver.

Geologiska föreningens i Stock- holm förhandlingar. 1938: H. T h o - m a s s o n , Kolmårdens litorina- gränser jämte en översikt av nivå- förändringarna inom Kolmärden. — R. S a n d e g r e n , En bestämning av högsta kustlinjen i sydvästra Hälsingland. — E. F r o m m , Geo- chronologisch datierte Pollendia- gramme und Diatoméenanalysen aus Ångermanland. — R. L i d e n , Den senkvartära strandförskjutnin- gons förlopp och kronologi i Ånger- manland. — C. M a n n o r f e l t , Das Horvorschmelzen des Städjan-Ber- ges aus dem absterbenden Inlands- eis. — L. v o n P o s t , Isobasytor i den senkvartära Viskafjorden.

Gotländskt arkiv. Meddelanden från Föreningen Gotlands vänner.

1938: R. S t e f f e n , Stcnhuggarver- ket på Gotland och dess utövare under 1600-talet. Kap. 3—4. — Två märkliga mynt i Gotlands fornsal.

Göteborgs och Bohusläns forn- minnesförenings Tidskrift. 1937: E.

P e r s o n , Myntskattcn från Kunga- hälla. — A. O l s s o n , En hällrist- ning och ett täljstensbrott i södra Bohuslän. — H. T h o m a s s o n , Harpunfyndet från Hästefjorden. — O. H a s s l ö f , Ett båtfynd från Käringön. — H. N i k l a s s o n , En hällristning på löst block från Ta- num.

Hcimbygdas tidskrift. 2. Jämten.

1938: L. B j ö r k q u i s t , En nyupp- täckt version av spådomen om Ste- nen i Grönan Dal. — E. F e s t i n ,

24* Fornvännen 1939.

(22)

372 B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N

Tvänne kyrkoförnyelser. 1. Lillhär- dals kyrka. 2. Mattmars kyrka. — L. L a r s s o n i Trusta, Kring Asp- ås kyrka.

Hyltén Cavallius-förcningcn för hembygdskunskap och hembygds- vård. Årsbok. 1938: S. L i n d b l a d , Petter Rudebeck som fornforskare.

— E. O. J o h a n s s o n , Bergunda kyrka.

Julhälsning till församlingarna i ärkestiftet. 1938: B. W a l l é n - b e r g, Våra uppländska rundkyr- kor. — P h. H u m b l a , Det gamlas bevarande ooh det nyas ans i Gäst- rikland och Hälsingland. — H.

W e s t m a n , Våra kyrkogårdar. — Kyrkor och prästgårdar i Fjärd- hundra södra kontrakt.

Kalmar läns fornminnesförening.

Meddelanden. 1938: M. H o f r é n , Vasastil och karolinskt. Några bil- der från Kalmar museums möbel- samlingar.

Karlstads stifts julbok. 1938: T.

L i n d b l o m , Förnyade helgedo- mar. (Norra Råda, Vitsand, Ärte- mark, Ör.)

Konsthistorisk tidskrift. . . . utg.

av Konsthistoriska sällskapet. 1938:

A. II e k 1 e r, Medeltidsmänniskans uppkomst. Senantika fysionomiska problem. —• J. R o o s v a l , Konti- nentalt och insulärt i Nordens me- deltid. — Föredrag av deltagare i Baltiska kursen 1938: A a. R o u s - s e l l , Danmarks romanske tegel- stenkirker og deres forhold til Lom- bardiet, Frankrig og Nordtyskland.

— A. T u u l s e , Die mittelalterliche Burgenarchiteoktur Alt-Livlands.

V. R a a m, Die Architektur der Zis- terzienser in Eesti. — H. K e 11 e n- b e r g, Liibecks mittelalterliche Kunstoxport nach Schweden bis zum Beginn des 15. Jahrhunderts.

Kullabygd. Kullens hembygdsför- enings årsskrift. 1 (1928): R. B r o - d i n , »Höganäsyxan». — 3 (1930):

O. L i d e n , Strandboplatsen från stenåldern i Jonstorp. — H. O l s -

s o n , Offerkällor i Kullabygden. —

E. H a n s e n , Något om Väsby kyrkas byggnadshistoria. — 6 (1933):

B. A. A n d e r s s o n , Allerums kyrka. — 8 (1935): G. Å b e r g , N. M.

Mandclgren och hans samlingar i Lund. — 11 (1938): B. T e 11- s t r ö m , Fornminnen i Allerum och Viken. — Åter ett fornfynd.

Kulturen. En årsbok till medlem- marna av kulturhistoriska fören.

för södra Sverige. 1937: S. T.

K j e l l b e r g , m. fl., Föremål ur Kulturens samlingar i ord och bild.

— C. R. a f U g g l a s , Griseldisdu- kens stilfränder. •— R. B l o m - q v i s t , Medeltida svärd, dolkar och slidor funna i Lund. — W. K a r l - s o n , Bokbandets konsthistoria illu- strerad i Thomanderska biblioteket på Kulturen.

Liv Un-i Kammaren. Bd 1. 1938:

R. C e d e r s t r ö m , Karl X Gustafs Jesu namns orden. — Kung Sigis- munds polska trumpetfanor. — Riksvapnet pä Gustav Vasas sadel.

— Ha gevärslåson uppstått ur eld- don? — Å. M e y e r s o n , Ett Jakt- horn ur Karl IX:s rustkammare. — Ett besök i Livrustkammaren år 1662. — Karl IX:s hjälm. — Karl IX:s-troféer i samtida bild. —• Jo- han I I L s begravning och hans blodsfana. — H. S e i t z , Vad bety- der ordet bardisan. — K. E. S t e - n e b e r g , Drottning Kristinas krö- ningsmantel. — Ett märkligt trofé- dokument och cn Mitaufana. — J.

E. A n d e r b j ö r c k , Fiskredskap frän 1760-talot i Thureholmsrust- kammaron. — G. W. Fleetwood, Karl X I I L s rustkammarmärke — T. L e n k, Karl X I L s barnbössa. — B. T b o ni a s, Eino Radschloss- biichse Sigmunds III. in Wien. — Gustav IV Adolfs gängstol.

Lunds stifts julbok. 1938: C.

W a c h t m o i s t c r , Förkärla kyrka.

Lunds universitets Historiska museum. Meddelanden. 1938: O.

R y d b e c k , Fangkultur und Mega- lithkultur in der stidskandinavi- schen Steinzeit. — E. R y d b e c k ,

(23)

B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N 373

Några bidrag till kännedomen om skånsk megalitkeramik. — C. R. a f U g g l a s , Ännu några ord om de skånska sigillstamparna i Statens Historiska Museum.

Malmö fornminnesförenings Års- skrift. 1938: S. K a 11 i n g, En gatu- profil Norra Vallgatan — Skomaka- regatan. — E. B a g e r, En försvun- nen stadsdel.

Malmö musei vänner. Årsbok. 1.

(1938): C. J. L a m m , Mamluksiden.

Med hammare och fackla. Årsbok utg. av Sanete örjens gille. 8. 1937:

C. S a h l i n , Den skånska bärnste- nen och dess tillgodogörande. — C.

S a h l i n & N . Z o n z é n , En svensk medalj av norskt guld.

Medelpad. Medelpads hembygds- förbunds årsbok. 1938: C. S u n d - b e r g , Tuna kyrka och dess torn- byggnad. — V. V a l l b e r g , Till Indals kyrkas historia. — N. A.

F l o d e n , Ett dokument om pyra- miderna i Attmars kyrka.

The Museum of far castern anti- quities (östasiatiska samlingarna), Stockholm. Bulletin. 10. 1938: C. G.

S e l i g r a a n & H. C. B e c k , Far eastern glass: some western ori- gins. — B. K a r l g r e n , Notes on a Kin-Ts'un album. — G. M o n - t e l l , Sven Hedin's archaeological collections from Khotan. 2.

Namn och bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning. (1937):

3/4: K. G. L j u n g g r e n , Köping, Köpinge och Kaupangr.

Naturskydd och fornminnesvård.

Utg. av Falsterbo museum. 1938:

O. C h r i s t o f f e r s s o n , Kyrko- herde Althins beskrivning av Fal- sterbo kyrka.

Nordisk tidskrift . . . utg. av Let- terstedtska föreningen. 1938: G.

G a 1 s t o r, Dansk numismatisk. — M. M a c k e p r a n g , Det danske Nationalmuseum gennem tiderne.

Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen. 1938: T. S c h m i d , Smärre liturgiska bidrag. 12. Bern- hard och Dominikus som kyrkolära- re i Sverige. 13. En okänd svensk sekvens? 14. Sankt Rumwold.

Norra Smålands fornminncs- och Jönköpings läns hembygdsförbund.

Meddelanden. 11. 1938: G. D j u r - k l o u , Antikvarisk resa i Östbo, Västbo ooh Mo härader sommaren 1870. — E. L u n d b e r g , Medeltids- borgen på Visingsö. Borgruinen. — C. S a h l i n , Upptäckten av Ädel- fors. Ett 200-årsminne. — C.

C l a e s s o n , Äldre litteratur rö- rande Jönköpings läns fasta fornminnen. — E. L ö n n b e r g , Från hembygdsföreningar och forngårdar i Jönköpings län.

Norrbotten. Norrbottens läns hem- bygdsförenings Årsbok. 1938: Hem- bygdsföreningens krönika.

Ord och bild. III. månadsskrift.

Grundad av K. Wåhlin. 1938: T h W å h l i n , Ett kapitel ur »Sfinxens gåta». — O. K ä l l s t r ö m , »Adela ros och förgyllande skrin». — H j . L u n d g r e n , Norrköpings museum 1913—1938. — I. H j e r t é n , Hur såg Livia, Augustus' gemål ut? — A. B o é t h i u s , Svenska institutet i Rom 1926—1937. — A. W e s t - h o l m , Svenska Cypernexpeditio- nen som museiinstitution. — B j . B e c k m a n , Matts Kättilmundsson.

En gestalt från folkungatiden.

Pcrsonhistorisk tidskrift. Arg. 38 (1937): F. H. M o r s s i n g, Närkos präster under den äldre Vasatiden.

2. — G. A x e l - N i l s s o n , Silver- skattefyndet och ätten Lohe.

Rig. Tidskrift utg. av Föreningen för svensk kulturhistoria. Arg. 21 (1938): B. S ö d e r b e r g , Senmedel- tida bygdekonst på Gotland. — E.

J a c o b s o n , Vadstena adliga jung- frustift. Klosterprojekt i det pro- testantiska Sverige. — A. E n - q v i s t , Runstenen på Frösön och den bundna sjöormen. Ett bidrag till Kättil Runske-sägnens utbred- ning.