Juridiska institutionen
Vårterminen 2021
Examensarbete i processrätt
30 högskolepoäng
Sammanställningens betydelse i
dispositiva tvistemål
Om den praktiska användningens förenlighet med gällande rätt
The Significance of the Compilation in Cases Amenable
to Out-of-Court Settlement
On the Compatibility of the Practical Use with the Applicable Law
Författare: Anna Bergqvist
Handledare: Professor Eric Bylander
Förord
Denna uppsats markerar slutet på närmare fem års studier på juristprogrammet vid Uppsala universitet. Aldrig trodde jag att de här åren skulle gå så fort. För arbetet med den här uppsatsen vill jag först och främst tacka min före detta fadder och kollega Louise Wendleby, som gav mig idéen till den här uppsatsen. Likaså vill jag tacka Ingemar Persson, Joakim Zetterstedt, Åsa Hanna, Charlotta Falkman, Erik Wernberg och Martin Wallin, som lät sig intervjuas av mig och tålmodigt och intresserat svarade på mina frågor. Deras deltagande var en förutsättning för upp- satsens tillkomst. Slutligen vill jag givetvis tacka min handledare Eric Bylander som uppmuntrade mig när arbetet kändes tungt och kom med kloka insikter under arbetets gång.
Uppsalatiden hade aldrig varit så rolig utan alla människor som man omges av och delar alla upplevelser med. Särskilt tacksam är jag för Norea och Mia, som har stått mig allra närmast ända sedan första dagen i Uppsala.
Jag vill också rikta ett stort tack till min mamma, pappa och syster, som alltid har funnits där och alltid har varit förstående när plugget har behövt gå i första hand. Ett särskilt stort tack vill jag rikta till min pappa som jag många gånger har vänt mig till för frågor och som har korrekturläst varenda promemoria jag någonsin skrivit under studierna. Även min mormor förtjänar ett särskilt tack för sitt stora engagemang i mina studier och i mitt liv.
Slutligen vill jag tacka Robert, som får mig att skratta varje dag och som får framtiden att kännas ljus.
Nu väntar ett nytt liv!
Anna Bergqvist
Uppsala, den 31 maj 2021
Innehållsförteckning
Förord ... i
Innehållsförteckning ...iii
Förkortningar ... vi
Sammanfattning ... vii
Abstract ... ix
1 Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Syfte, frågeställningar och avgränsningar... 2
1.2.1 Syfte och frågeställningar ... 2
1.2.2 Avgränsningar... 3
1.3 Metod och material ... 4
1.3.1 Metod ... 4
1.3.2 Material ... 5
1.4 Disposition ... 8
2 Förberedelsen i tvistemål ... 9
2.1 Allmänt om förberedelsen ... 9
2.2 Närmare om stämningsansökans och svaromålets innehåll ...10
2.2.1 Närmare om rättsfakta, bevisfakta och andra slags fakta ...11
2.3 Sammanställningen enligt RB 42:16 ...15
3 Sammanställningens tänkta användning ... 18
3.1 Inledning ...18
3.2 Vad ska en sammanställning innehålla?...18
3.3 Vem ska upprätta sammanställningen? ...20
3.4 När ska sammanställningen upprättas? ...21
3.5 Avslutande kommentarer ...23
4 Sammanställningens betydelse vid preklusionsbedömningen 24
4.1 Inledning ...244.2 Allmänt om preklusionsreglerna ...25
4.3 Nyhetsbedömningen ...29
4.3.1 När är en omständighet åberopad? ...29
4.3.2 Vilket material ska beaktas vid nyhetsbedömningen? ...31
4.3.2.1 Lag och förarbeten ...32
4.3.2.2 Praxis ...34
4.3.2.3 Doktrinen ...38
4.4 Avslutande kommentarer ...44
5 Sammanställningens betydelse vid avgörandet av saken ... 47
5.1 Inledning ...47
5.2 Underlaget för dom ...47
5.2.1 En problemsituation ...48
5.3 Avslutande kommentarer ...49
6 Rättens möjligheter att fatta processuella beslut ... 51
6.1 Inledning ...51
6.2 Rättens möjligheter att fatta processuella beslut i allmänhet ...51
6.3 Rättens möjligheter att fatta processuella beslut av ifrågavarande slag ...53
6.4 Avslutande kommentarer ...55
7 Recitens betydelse i skiljeförfarande ... 56
7.1 Inledning ...56
7.2 Grundläggande om skiljeförfarande ...56
7.3 Om recitens betydelse i praxis ...57
7.3.1 Vin & Sprit-målet ...58
7.3.2 Hagforsmålet ...59
7.3.3 Oljemålet ...60
7.3.4 Saabmålet ...62
7.4 Kan skiljemannarätten i nu aktuellt hänseende ge vägledning på den allmänna processrättens område? ...62
7.4.1 Skillnader mellan processen i skiljeförfarande och processen i allmän domstol ...62
7.4.2 Skillnader mellan reciten i skiljeförfarande och sammanställningen i allmän domstol ...64
7.5 Avslutande kommentarer ...65
8 Avslutande diskussion ... 67
Bilaga ... i
Käll- och litteraturförteckning ... ii
Rättsfallsförteckning ... viii
Förkortningar
a.a. Anfört arbete
Diss. Dissertation
EMR En modernare rättegång
HD Högsta domstolen
JT Juridisk Tidskrift
LSF Lag (1999:116) om skiljeförfarande NJA Nytt juridiskt arkiv, Avd. 1
NJA II Nytt juridiskt arkiv, Avd. 2
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalk (1942:740)
RF Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk Juristtidning
Sammanfattning
I tvistemål ska domstolen upprätta en sammanställning över parternas talan. Arbe- tet med sammanställningen är tänkt att underlätta klargörandet av parternas ta- lan, i syfte att få en klar och korrekt bild av tvisteläget i ett tidigt skede av proces- sen. Under de intervjuer som jag höll i början av uppsatsarbetet framkom emeller- tid att en uppfattning bland ombud som arbetar med kommersiella tvistemål är att sammanställningar även används för andra ändamål än som ett verktyg vid förbe- redelsen. Ombuden berättade att domstolar ibland låter en sammanställning fun- gera som avgörande eller betydelsefullt beslutsunderlag vid bedömningen av om en omständighet har åberopats tidigare under målets handläggning, antingen vid en tillämpning av preklusionsreglerna eller vid prövning av överklaganden i högre instans.
I uppsatsen utreder jag vilken betydelse sammanställningen har vid en pre- klusionsbedömning och vid avgörandet av saken, samt hur arbetet med samman- ställningen under förberedelsen ska gå till. Uppsatsen inleds med en genomgång av vissa grundläggande element vid förberedelsen i tvistemål, följt av en diskuss- ion om vad en sammanställning bör innehålla, vem som ska upprätta den och när den ska upprättas. Den mest omfångsrika delen av uppsatsen rör sammanställning- ens betydelse vid en preklusionsbedömning. Centralt i denna del är undersök- ningen av vilket material som domstolen ska använda för att bedöma om en om- ständighet är ny i målet. Därefter analyseras vilken roll sammanställningen kan och bör ha när domstolen ska avgöra saken genom dom, samt vilka möjligheter en domstol har att, utan lagstöd, fatta ett processuellt beslut om att låta samman- ställningen fungera som beslutsunderlag när det ska avgöras om en omständighet är ny. Utredningen avslutas med en jämförelse av hur reciten i skiljeförfarande används i skiljemål och vilken betydelse den tillmäts.
Slutsatsen är sammantaget att en sammanställning inte kan anses ha någon annan betydelse än som ett verktyg under förberedelsen. Det är en domare, före- trädesvis referenten, som ska upprätta sammanställningen. Sammanställningen kan med fördel innehålla även andra uppgifter än parternas yrkanden och grunder,
till exempel uppgift om bevis och en bakgrundsbeskrivning av tvisten. Samman- ställningen ska upprättas successivt under förberedelsens gång och bör skickas ut till parterna i god tid före huvudförhandlingen. Det finns inget stöd i rättskäl- lorna för att sammanställningen kan användas som avgörande eller betydelsefullt beslutsunderlag vid nyhetsbedömningen när det är fråga om preklusion. Därutöver hindrar RB 17:2 att sammanställningen används som underlag för domen. Det är inte heller lämpligt att rätten utgår från den när avgörandet ska beslutas, eftersom målet kan ha förändrats under huvudförhandlingen. Min bedömning är att det inte heller är möjligt för domstolen att fatta ett processuellt beslut om att låta samman- ställningen ersätta inlagorna vid en bedömning av om en omständighet är ny.
I skiljeförfarande har reciten däremot stor betydelse; den kan användas som underlag för skiljedomen. Med hänsyn till de skillnader som finns mellan skilje- förfarande och domstolsprocessen, och med hänsyn till att ändamålen bakom en recit i skiljeförfarande skiljer sig från ändamålen bakom sammanställningen i allmän domstol, kan det dock inte anses vara möjligt för domare i allmän domstol att hämta vägledning från det skiljemannarättsliga området i frågan om sammanställningens betydelse i allmän domstol.
Abstract
In civil cases, the court is obligated to draw up a compilation of the parties’ respec- tive actions. The purpose with drawing up a compilation is to facilitate the clarifi- cation of the parties’ actions, in order for the court to get a clear and correct view of the dispute at an early stage of the proceedings. However, when interviewing counsels working with commercial cases amenable to out-of-court settlement, it emerged that a perception among these persons is that compilations are also used for other purposes than as an aid during the preparatory proceedings. The counsels’
stated that courts sometimes use compilations as a decisive or significant basis for decision making when deciding whether a circumstance has been invoked earlier in the proceedings, either when applying the rules of preclusion or when reviewing appeals.
In this thesis, I investigate what role a compilation has when deciding if a circumstance shall be precluded and when deciding the case, as well as how the court’s work with the compilation should be performed. The thesis begins with a review of certain basic elements in the preparatory proceedings of civil cases, followed by a discussion regarding what a compilation should contain, who should draw it up and when it should be drawn up. The most extensive part of the thesis concerns what role the compilation has when the court is to decide if a circum- stance shall be precluded. Central to this part is the analysis regarding what mate- rial the court shall use when assessing whether a circumstance has been invoked earlier in the proceedings. Thereafter follows an analysis concerning what role a compilation can, and should, have when the court is to decide the matter by judgement, and what the possibilities are for the court to, without support in legislation, make a decision with the meaning that the compilation should be used as decision basis when deciding whether a circumstance is new. The thesis is concluded with a comparison of how the recital is used in commercial arbitration and what role it plays in such proceedings.
The aggregative conclusion is that a compilation plays no other role than as a tool during the preparatory proceedings. It is a judge, preferably the reporting
judge, who is to draw up the compilation. The compilation may advantageously also contain other information than the parties’ claims and cause of action, for example information about evidence that will be presented and a description of the dispute. The compilation shall be drawn up successively during the preparatory proceedings and should be sent out to the parties well before the main hearing.
I find no support in the sources of law that allows for the compilation to be used as a decisive or significant basis for decision making when assessing if a circum- stance is new and therefore should be precluded. Moreover, chapter 17, section 2 of the Code of Judicial Procedure prevents the compilation from being used as a basis for the judgement. Neither is it appropriate for the court to proceed from the compilation when the matter is to be decided, as the case may have changed during the main hearing. My assessment is that it is not possible for the court to make a procedural decision to have the compilation replace the submissions when assessing whether a circumstance is new. In commercial arbitration, on the other hand, the recital is of great importance; it can be used as a basis for the arbitration award. However, in view of the differences between arbitration and judicial proceedings, and in view of the fact that the purposes of a recital in com- mercial arbitration differ from the purposes with a compilation in judicial proceed- ings, it cannot be considered possible for a judge to obtain guidance from the field of arbitration in the matter of what role the compilation plays in a judicial proceed- ing.
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Sedan den 1 april 2016 ska domstolen i tvistemål som huvudregel upprätta en sammanställning över parternas yrkanden och invändningar samt de omstän- digheter som dessa grundas på.1 En bestämmelse om upprättande av sammanställ- ning infördes första gången år 1988 och en andra gång år 2008, men de tidigare lydelserna erbjöd enligt regeringen för stora möjligheter för rätten att underlåta att upprätta en sammanställning.
Syftet med sammanställningen är att effektivisera handläggningen och bidra till koncentration under huvudförhandlingen. Det ska åstadkommas genom att tvistefrågorna klargörs och förtydligas i ett tidigt skede av processen. Det arbete som läggs ned på sammanställningen i det inledande skedet av målets handlägg- ning ska enligt lagstiftaren leda till att dubbelarbete undviks och att huvudförhand- lingen kan genomföras i tid. Eftersom det är rättens uppfattning av tvisten som redovisas genom sammanställningen, fungerar den också som ett kontroll- instrument för parterna.2
Vid den kontakt jag har haft med praktiserande jurister genom min student- anställning på en advokatbyrå, har det kommit till min kännedom att sammanställ- ningen ibland används även för andra ändamål än som ett verktyg vid målets för- beredelse, nämligen som bedömningsunderlag vid tillämpning av preklusions- reglerna och vid prövning av överklaganden. Jag insåg tidigt att det inte finns något angivet i praxis om kopplingen mellan sammanställningen och preklusions- reglerna eller andra regler som rör domstolens bedömning av olika frågor. Jag valde därför att hålla intervjuer med partsombud och domare, i syfte att få veta mer om hur sammanställningar används i praktiken.
Under intervjuerna med ombuden framkom att sammanställningar inte sällan används som det enda beslutsunderlaget, eller att de ges ett stort tolkningsföre-
1 SFS 2016:37. Se prop. 2015/16:39.
2 Prop. 1986/87:89 s. 86 och 206 och prop. 2015/16:39 s. 44.
träde, vid bedömningen av om en omständighet är ny i målet. Enligt dem används också sammanställningen av hovrätten som ett slags kvitto på hur målet sett ut i tingsrätten vid en prövning av överklagandet. Sammanställningen behandlas således ibland som den enda relevanta handlingen i målet; anföranden i inlagorna som inte återfinns i sammanställningen beaktas inte av rätten. Ombuden upplever detta som problematiskt och känner viss osäkerhet kring vilken betydelse som faktiskt kan tillmätas sammanställningen. De domare jag talat med är däremot överens: allt som parterna har anfört måste beaktas när olika processuella beslut ska fattas.
Att döma av de uppgifter som ombuden lämnat förekommer alltså andra upp- fattningar eller i vart fall annan tillämpning än den som domarna betraktar som tämligen självklar. Hos ombuden finns också frågetecken som rör hur samman- ställningen ska användas av rätten under förberedelsen. Frågan vilken betydelse en sammanställning har finns inte besvarad i praxis eller i doktrinen. Samtidigt är den av stor praktisk betydelse. Jag blev fast, och bestämde mig för att testa om- budens och domarnas motstående uppfattningar mot rättskällorna.
1.2 Syfte, frågeställningar och avgränsningar
1.2.1 Syfte och frågeställningar
Uppsatsens generella syfte är att utreda vilken betydelse som kan tillmätas en sammanställning i dispositiva tvistemål och hur den ska hanteras av rätten under förberedelsen. Det är ett brett syfte; det kan tänkas att frågor rörande rätte- gångskostnadsansvar, vårdslös processföring eller rättegångsfel aktualiseras inom ramen för en sådan utredning. Jag har därför valt att rikta in mig på de problem- situationer som ombuden jag intervjuat själva har framfört. Syftet i snävare bemär- kelse är därför att utreda sammanställningens roll vid en preklusionsbedömning och vid avgörandet av saken, samt hur arbetet med sammanställningen under för- beredelsen ska gå till.
Med angivet syfte kommer jag i uppsatsen att besvara följande huvudsakliga frågeställningar:
1. Vad ska en sammanställning innehålla, vem ska upprätta den och när ska den upprättas?
2. Vad säger rättskällorna om vilket material som ska användas av rätten vid en bedömning av om nytt material har åberopats under handläggningen?
3. Vad säger rättskällorna om att låta sammanställningen fungera som underlag för domstolens bedömning vid avgörandet av saken?
4. Vilka möjligheter har en domstol att fatta ett processuellt beslut om att låta sammanställningen ligga till grund för en preklusionsbedömning eller av- görandet av saken?
5. Kan den betydelse som tillmäts reciten i skiljeförfarande inverka på vilken betydelse som ska tillmätas sammanställningen i domstolsprocessen?
1.2.2 Avgränsningar
Uppsatsen tar sikte på hur en sammanställning kan och ska användas i dispositiva tvistemål av kommersiell karaktär som avgörs efter huvudförhandling, där samt- liga parter representeras av erfarna ombud. Som redan nämnts kommer samman- ställningens betydelse för frågor rörande rättsgångskostnadsansvar, vårdslös pro- cessföring eller rättegångsfel, som i och för sig kan vara av intresse, inte att behandlas. Anledningen till detta är dels utrymmesskäl, dels att det skulle påverka uppsatsens stringens och göra den alltför bred innehållsmässigt.
Begreppet ”nyhetsbedömningen” används i uppsatsen för att beteckna dom- stolens bedömning av om en omständighet är ny i målet när det är fråga om pre- klusion. Vad gäller sammanställningens roll vid nyhetsbedömningen kommer endast situationen då prövningen avser en ny omständighet att beröras. Anled- ningen till att analysen inte också omfattar ny bevisning är dels att en sammanställ- ning inte måste innehålla uppgifter om vilka bevis som parterna vill lägga fram, dels att nyhetsbedömningen, med hänsyn till att kravet på åberopande endast gäller rättsfakta, kan gå till på olika sätt beroende på om det är fråga om preklusion av omständigheter eller bevisning. Givet uppsatsens inriktning går jag inte heller närmare in på under vilka förutsättningar det kan vara tillåtet att åberopa något nytt; fokus ligger på nyhetsbedömningen.
1.3 Metod och material
1.3.1 Metod
Syftet med uppsatsen är att utreda vilken betydelse som kan tillmätas en samman- ställning i dispositiva tvistemål och hur en sammanställning ska hanteras av dom- stolarna. Det är alltså fråga om en undersökning av vad som kan anses vara gällande rätt, vilket brukar beskrivas som den rättsdogmatiska metodens huvud- uppgift.3 En rättsdogmatisk undersökning tar sin utgångspunkt i de allmänt accep- terade rättskällorna, som av de flesta brukar uppges vara lag, förarbeten, praxis och doktrin.4 Det ska dock uppmärksammas att det råder delade meningar om den rättsdogmatiska metodens mer exakta innebörd.5 Det verkar emellertid råda kon- sensus om att ett grundläggande syfte med en rättsdogmatisk undersökning är just att rekonstruera gällande rätt utifrån rättskällorna. Jag ser ingen anledning att närmare problematisera den rättsdogmatiska metodens innebörd. Uppsatsen har därutöver inslag av en empirisk metod, givet de intervjuer som jag har hållit i början av uppsatsarbetet. Intervjuer är inte rättskällor som kan bidra till en under- sökning av gällande rätt.6 Syftet med intervjuerna var istället att identifiera intres- santa problem och berika analysen.
En metodologisk utmaning som har genomsyrat hela uppsatsarbetet är bristen på auktoritativa rättskällor på ämnet. Eftersom det inte finns någon vägledande praxis eller några förarbetsuttalanden rörande huvuddelen av uppsatsens fråge- ställningar har doktrinen getts en framträdande roll i utredningen. Doktrinen be- traktas visserligen som en del av rättskälleläran men anses likväl vara underordnad lag, förarbeten och praxis.7 Doktrinen har dock ändå ett stort inflytande på den juridiska argumentationen8 och min uppfattning är att det, när man ska ta sig an en
3 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 43, Kleineman, Juridisk metodlära, s. 26, Jareborg, SvJT 2004 s. 4 och Olsen, SvJT 2004 s. 111.
4 Kleineman, a.a. s. 21 och 28 och Sandgren, a.a. s. 40 och 43. Jfr Olsen, a.a. s. 122 och Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 22.
5 Se t.ex. Hellner, a.a. s. 23 ff. och Sandgren, TfR 2005 s. 649 f. Se även Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 43–47, som skiljer mellan rättsdogmatisk metod och rättsanalytisk metod.
6 Jfr Sandgren, a.a. s. 51.
7 Jfr Kleineman, a.a. s. 33 f. och Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 101 och 104.
8 Se Peczenik, Vad är rätt?, s. 260, Strömholm m.fl., Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 412 och Lehrberg, a.a. s. 203 och 204 f.
outforskad fråga, är godtagbart att använda sig av etablerad juridisk litteratur i kringliggande frågor tillsammans med uttalanden i förarbeten och praxis i kring- liggande frågor. För att ytterligare fördjupa analysen har jag gjort en jämförelse med recitens betydelse i skiljemannarätten. Eftersom det är fråga om en undersök- ning av ett delvis annat rättsområde, kan slutsatserna i den delen utgöra ett av flera bidrag till det slutliga resultatet av hela undersökningen. Någon vidare betydelse kan dock inte tillmätas den skiljemannarättsliga utredningen.
Slutligen ska några ord sägas om den underrättspraxis som jag redogör för i kapitel 4. Underrättspraxis är inte en auktoritativ rättskälla och frågan om hur domstolarna dömer i en viss fråga är inte densamma som vad som är gällande rätt i denna fråga.9 Underrättsavgöranden får dock åberopas i juridisk argumentation, liksom prejudikat som inte direkt berör den aktuella frågan, och kan i sådana fall användas för att berika analysen.10 I uppsatsen används underrättsavgöranden för att undersöka om det finns ett mönster i domstolarnas nyhetsbedömning vid frågor om preklusion, som i sådana fall kan användas som en av flera delar i analysen av rättsläget.
1.3.2 Material
På den allmänna processrättens område råder generellt sett ingen brist på material.
Som jag redan antytt råder emellertid mer eller mindre fullständig brist på material som gäller sammanställningens betydelse i allmänhet och dess koppling till pre- klusionsreglerna och reglerna som styr avgörandet av saken i synnerhet. Utma- ningen för mig har därför varit att hitta material som på något sätt anknyter till de frågor jag ställer mig i uppsatsen och som kan användas för att dra slutsatser i dessa frågor.
Ett viktigt arbete på ämnet, som mig veterligen är det enda som berör samman- ställningen på ett något djupare plan, är en artikel skriven av advokat Martin Wallin i Svensk Juristtidning 100 år.11 Den har jag haft stor nytta av.
9 Kleineman, a.a. s. 38. Jfr Olsen, a.a. s. 118.
10 Peczenik, a.a. s. 214 och Sandgren, a.a. s. 44.
11 Wallin, Martin, ’Smörjmedel i tvistemålsprocessen: att effektivisera handläggningen’, Svensk Jurist- tidning 100 år
För frågan om hur sammanställningen ska användas finns relativt mycket att hitta i förarbetena till de tre olika lydelserna. Därutöver har jag till stor del använt mig av Thore Brolin m.fl.:s handledningsbok för förberedelsen12 och Wallins nämnda artikel om sammanställningen. Bengt Lindells monografi Processuell pre- klusion: av nya omständigheter eller bevis rörande saken är det enda mer omfat- tande verket om preklusion; den har varit central för utredningen i de delar som rör preklusion. Övrig juridisk litteratur har valts ut baserat på dels tyngden i den argumentation som framförts, dels vilken eller vilka författare som står bakom ver- ket.
De rättsfall som presenteras i kapitlet om kopplingen mellan sammanställ- ningen och preklusionsbedömningen har valts ut genom omfattande sökningar i JUNO:s rättsfallsdatabas. Sökningen efter underrättspraxis har varit begränsad i tiden för att enbart träffa mål som handlagts efter det att den nya lydelsen av RB 42:16 införts. Jag använde mig av breda söktermer för att undvika att missa relevanta mål.13 Någon vägledande praxis från Högsta domstolen eller hovrätterna rörande sammanställningens roll vid preklusionsbedömningen finns inte. Min av- sikt med att undersöka opublicerade hovrättsavgöranden och avgöranden från tingsrätterna var som sagts att ta reda på om det finns något mönster i dessa avgö- randen som kan ge en bild av hur nyhetsbedömningen bör gå till. Det måste dock självklart beaktas att avgörandena inte har något egentligt rättskällevärde. Avse- ende de domar från Högsta domstolen som presenteras i kapitlet om kopplingen mellan sammanställningen och preklusionsbedömningen ska uppmärksammas att prejudikatet i dessa mål inte gäller vilket material som ska ligga till grund för ny- hetsbedömningen. Även här har min avsikt varit att presentera hur Högsta dom- stolens nyhetsbedömning har gått till i vissa fall.
De intervjuer som jag har genomfört har syftat till att ge en uppfattning om hur sammanställningar hanteras i praktiken och vilka eventuella problem som är kopp-
12 Brolin, Thore, Rehnström, Åke, Widebeck, Magnus & Gleiss Wilborg, Fanny, Tvistemålsprocessen: I, en handledning för förberedelsen
13 Sökningen omfattade mål som avgjorts mellan januari 2016 och februari 2021. Exempel på söktermer som jag använt mig av är: ”ny omständighet”, ”preklusion”, ”prekludera”, ”prekluderas”, ”sammanställ- ning + preklusion”, ”sammanställning + ny omständighet”, ”framgår inte av sammanställningen” och
”tingsrättens sammanställning”.
lade till användningen av sammanställningar. Det ska uppmärksammas att det är ett litet urval intervjupersoner, tre advokater och tre domare, och att intervjuerna således varit kvalitativt snarare än kvantitativt inriktade. Det material som jag har fått ut av intervjuerna har inte lagts till grund för utredningen på annat sätt än för att belysa hur den praktiska verkligheten ser ut enligt mina intervjupersoner.
I en bilaga längst bak i uppsatsen finns en förteckning över de frågor som jag har utgått från vid intervjuerna. Eftersom intervjuerna har varit kvalitativt inriktade har jag anpassat följdfrågor efter intervjupersonernas svar. Givet intervjuernas om- fattning, som alla har uppgått till ungefär 30 minuter, bedömer jag att det inte finns något värde i att redovisa de fullständiga svaren i en bilaga. Mina intervjupersoner är följande:
• Ingemar Persson, Hedersdoktor vid juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och f.d. justitieråd. Han har tidigare tjänstgjort som rådman vid Uppsala tingsrätt och hovrättsråd och vice ordförande vid Svea hovrätt. Numera är han aktiv som skiljedomare.
• Joakim Zetterstedt, f.d. hovrättsråd och vice ordförande vid Svea hovrätt, numera tillförordnad rektor och enhetschef för Domstols- akademin.
• Åsa Hanna, rådman vid Uppsala tingsrätt.
• Charlotta Falkman, advokat och partner på Gernandt & Danielsson Advokatbyrå, tillika styrelseordförande för Stockholms Handels- kammares Skiljedomsinstitut och redaktör för Svensk Juristtidning.
• Erik Wernberg, advokat och partner på Advokatfirman Cederquist.
• Martin Wallin, advokat och partner på Advokatbyrån Wallin &
Partners. Han har tidigare tjänstgjort som domare vid Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt.
Sammanfattningsvis är forskningsläget på det aktuella området mer eller mindre icke existerande. Det är en av de viktigaste anledningarna till att jag valde att låta mitt examensarbete beröra frågan om sammanställningens betydelse. Det är emel- lertid också en av de stora svårigheterna med att genomföra arbetet.
1.4 Disposition
Uppsatsen inleds med ett kapitel som redogör för vissa grundläggande element vid förberedelsen i tvistemål och en beskrivning av vissa fundamentala begrepp, följt av en redogörelse för bestämmelsen om upprättande av sammanställning. Inform- ationen som lämnas i detta kapitel är av grundläggande betydelse för förståelsen av den fortsatta framställningen. I det följande kapitlet utreds hur sammanställ- ningen bör användas för att uppnå sitt syfte. Där besvaras frågorna om vad sammanställningen ska innehålla, vem som ska upprätta sammanställningen och när sammanställningen ska upprättas.
Kapitel 4–6 tar mest utrymme i anspråk. I kapitel 4 utreds vad rättskällorna anger om vilken roll sammanställningen har vid en preklusionsbedömning.
Kapitlet inleds med en grundläggande genomgång av preklusionsreglerna, följt av en redogörelse för kravet på åberopande av rättsfakta. Det är nämligen nödvän- digt att känna till vad som krävs för att en omständighet ska anses åberopad om man ska kunna ta ställning till när en omständighet är ny. Därefter går jag in på den centrala delen av det kapitlet, angående vilket material som ska användas vid ny- hetsbedömningen. Kapitlet avslutats med några reflektioner från mig. I kapitel 5, som är relativt kort, går jag in på frågan om vilken roll sammanställningen har vid avgörandet av saken. Därefter följande kapitel handlar om rättens möjligheter att fatta processuella beslut i allmänhet men i synnerhet beslut om att låta samman- ställningen ligga till grund för preklusionsbedömningen. Sist, i kapitel 6, görs en jämförelse med skiljeförfarande. Kapitlet inleds med en grundläggande genom- gång av skiljeförfarande som tvistlösningsmetod. Därefter presenteras praxis kring vilken betydelse som tillmäts reciten i skiljeförfarande. Kapitlet avslutas med en diskussion om huruvida det är möjligt att som domare i allmän domstol hämta vägledning från skiljemannarätten avseende frågan om sammanställningens bety- delse i tvistemål inför allmän domstol.
Uppsatsen avslutas med en sammanfattande diskussion av de slutsatser som jag dragit.
2 Förberedelsen i tvistemål
2.1 Allmänt om förberedelsen
Om en part vill inleda en rättegång mot någon ska parten hos rätten skriftligen ansöka om stämning, RB 42:1. För att en stämningsansökan ska kunna läggas till grund för utfärdande av stämning måste den enligt RB 42:2 innehålla bland annat ett bestämt yrkande och en redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet. Om kraven i 42:2 är uppfyllda och det inte i övrigt finns skäl att avvisa ansökan, ska stämning utfärdas på svaranden att svara på käromålet, RB 42:5.
Handläggningen av tvistemål har i svensk processrätt delats in i två avgrän- sade moment: förberedelse och huvudförhandling.14 Förberedelsen inleds enligt RB 42:6 redan när stämning utfärdas.15 Syftet med förberedelsen är att säkerställa koncentrationen av huvudförhandlingen.16 Ramarna för processen ska klargöras och de ståndpunkter som rätten har att ta ställning till inför målets avgörande ska läggas fast.17 Detta ska åstadkommas genom att parterna på ett tidigt stadium utför- ligt och fullständigt redovisar sina yrkanden, grunder och bevisuppgifter.18
Således föreskriver RB 42:6 andra stycket bland annat att förberedelsen har till syfte att klarlägga parternas yrkanden och invändningar samt de omständig- heter som de åberopar till grund för sin talan samt i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden. Rätten ska driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet, vilket följer av bestämmelsens tredje stycke. Brolin m.fl. menar att bestämmelsen i RB 42:6 är av grundläggande betydelse för förbere- delsen i tvistemål; övriga bestämmelser om förberedelsen bör enligt dem tolkas med utgångspunkt i vad som i RB 42:6 andra stycket sägs om förberedelsens syfte.19
14 SOU 1938:44 s. 24, prop. 2004/05:131 s. 123, Brolin m.fl., Tvistemålsprocessen I, s. 9, Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 24 och Westberg, Civilrättskipning I, s. 198.
15 Se även Olsson, Förberedelse i tvistemål, s. 9 och Westberg, a.a. s. 225.
16 SOU 1938:44 s. 24, prop. 1986/87:89 s. 79 och 190, Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 42:6, Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 24, Westberg, a.a. s. 225 och Olsson, a.a. s. 9.
17 SOU 1938:44 s. 24, prop. 1986/87:89 s. 191 f., prop. 2004/05:131 s. 123 och Westberg, a.a. s. 225 ff.
18 Prop. 1986/87:89 s. 191 f.
19 Brolin m.fl., a.a. s. 89
Rätten har huvudansvaret för förberedelsen och är den som ska se till att för- beredelsens syfte uppnås.20 Domstolens materiella processledning är av stor vikt under förberedelsestadiet. Enligt RB 42:8 andra stycket ska rätten, allt efter målets beskaffenhet, vid förberedelsen verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten ska genom frågor och påpe- kanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställ- ningar. Till sin hjälp har domaren olika processuella verktyg. Bland dessa finns upprättande av en sammanställning, som framställningen återkommer till nedan, men också upprättande av frågeförteckning och tidsplan, se RB 42:14 och 42:6 fjärde stycket. Domstolen har också möjlighet att genom preklusionsföreläggan- den enligt RB 42:15 och 42:15 a förhindra ytterligare skriftväxling från ena eller båda parterna.
2.2 Närmare om stämningsansökans och svaromålets
innehåll
Av RB 42:2 framgår vad en stämningsansökan måste innehålla för att stämning ska utfärdas. För det första måste käranden ange ett bestämt yrkande, RB 42:2 första momentet. Med att yrkandet ska vara bestämt menas att käranden i detalj ska redovisa innehållet i det domslut som han eller hon vill att rätten ska meddela.21 För svarandens del gäller att han eller hon ska ange i vad mån kärandens yrkande medges eller bestrids, RB 42:7 första stycket andra momentet.
För det andra ska stämningsansökan innehålla en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet, RB 42:2 första stycket andra momentet. Med omständigheter avses rättsfakta.22 På motsvarande sätt ska svaranden, om kärandens yrkande bestrids, ange grunden för bestridandet och yttra sig över de omständigheter som käranden gjort gällande samt ange de omständig- heter som svaranden vill anföra, RB 42:7 tredje momentet. Med ”grunden” avses
20 Westberg, a.a. s. 225 och Mikael Mellqvist, Vänbok till Bertil Södermark, s. 244. Se även RB 42:6 3 st.
och prop. 1986/87:89 s. 193.
21 Prop. 1986/87:89 s. 189
22 Prop. 1986/87:89 s. 189, Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 27, Brolin m.fl., a.a. s. 31 och Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 42:2.
de olika former av sakinvändningar som svaranden kan göra, det vill säga rättsin- vändningar, förnekanden och åberopande av motfakta.23
För det tredje ska både käranden och svaranden i stämningsansökan respektive svaromålet lämna uppgift om de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis, RB 42:2 tredje momentet respektive 42:7 fjärde momentet. Med bevis menas här bevismedel och inte bevisfakta.24 Bevistemat, det vill säga vad som ska styrkas med varje bevis, måste vara preciserat. Uppgifterna ska konkretiseras till att avse en viss faktisk omständighet som är relevant för käromålet respektive svaromålet.25
Av det anförda följer att relativt höga krav på fullständighet och precision ställs på parterna och deras ombud redan i rättegångens inledande skede.26 I de flesta fall kräver dock rättens och parternas utredningar att ytterligare upp- gifter lämnas utöver vad som anförts i käromålet respektive svaromålet. Under den fortsatta förberedelsen ska parterna därför ange de ytterligare omständigheter som de vill göra gällande och yttra sig över vad motparten anfört, RB 42:8 första stycket. Ofta sker detta växelvis i några vändor innan tvistefrågan har blivit slutligt utredd.27
2.2.1 Närmare om rättsfakta, bevisfakta och andra slags fakta
Som nämnts ovan ska käranden i stämningsansökan redogöra för de omständig- heter som åberopas till grund för yrkandet, det vill säga rättsfakta. Mot kärandens yrkande kan svaranden göra en rättsinvändning, ett förnekande eller åberopa mot- fakta. Det kan föranleda käranden att komplettera grunden för käromålet med fler omständigheter i de ytterligare skrifter som ska utväxlas enligt RB 42:8 första stycket. Mot ett av svaranden anfört motfaktum kan käranden dessutom i sin tur åberopa motfakta, så kallade motfakta av andra graden, eller göra en rättsinvänd-
23 Prop. 1986/87:89 s. 191 f. och 195, Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 27 och Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 42:7. Om dessa begrepp, se nedan under 2.2.1.
24 Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 36, Westberg, a.a. s. 221 och Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 42:2.
25 Fitger, m.fl., Rättegångsbalken m.m., 42:2 och 42:7, Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 38 och Westberg, a.a.
s. 221 och 235.
26 Med ”rättegång” menas i tvistemål hela processen från stämning till dom. Se Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 24.
27 Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 27 f. Jfr Westberg, a.a. s. 224 f.
ning eller ett förnekande.28 Härutöver kan parterna föra in bevisfakta, hjälpfakta, kringfakta och erfarenhetssatser i målet samt åberopa rättsregler till stöd för sina yrkanden.29 Det anses dessutom vara till fördel för processen om käranden i ansök- ningen, utöver rättsfakta, även lämnar en fylligare redogörelse för bakgrunden till tvisten.30 Vanligt är också att parterna juridiskt kvalificerar sina rättsfakta som utgörande till exempel ”gåva”, ”arrende”, ”panträtt” eller ”lån”.31 Innebörden av de olika typer av anföranden som parterna kan göra ska klargöras i det följande.
Ett rättsfaktum är en direkt relevant omständighet, det vill säga en omständig- het som, ensam eller i förening med andra rättsfakta, har omedelbar betydelse för en rättsföljd som är knuten till en parts yrkande. Det är fråga om faktiska omstän- digheter, som har inträffat eller har kunnat inträffa i verkligheten, om vars existens man kan föra bevisning, även kallade konkreta rättsfakta.32 Från dessa ska skiljas abstrakta rättsfakta, som är detsamma som rekvisit i rättsregler.33
En faktisk omständighet som endast är av medelbar betydelse för rättsföljden kallas bevisfaktum. Bevisfakta har betydelse som bevis för omedelbart relevanta omständigheter och det är således genom sitt bevisvärde som de har betydelse i målet.34
Hjälpfakta hänger ihop med bevisfakta genom att de höjer eller sänker bevis- värdet hos ett bevisfaktum. Det är fråga om sakförhållanden som varken direkt eller indirekt tjänar som bevisning för ett rättsfaktum men som ändå kan påverka bevisvärdet. Det faktum att det var mörkt på en plats där ett vittne befann sig kan exempelvis påverka bedömningen av säkerheten i vittnets iakttagelse.35 Med erfarenhetssats menas ett påstående om sambandet mellan två företeelser, där påståendet gäller generellt för dessa, till exempel att om bromssträckan för en bil
28 Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 28 f. och Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 44 ff. Se även Lindell, Civilprocessen, s. 118 och 379 och Boman, Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, s. 10 f.
29 Ekelöf, Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper, s. 56, Nordh, Processens ram i tviste- mål, s. 44, Ekelöf, m.fl., Rättegång IV, s. 18 f. och Lindell, a.a. s. 121.
30 Prop. 1986/87:89 s. 189 f. och Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 42:2.
31 Ekelöf, m.fl., Rättegång V, s. 40, Lindell, a.a. s. 125 f. och Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 42:6.
32 SOU 1938:44 s. 213, NJA II 1943 s. 204, Ekelöf, a.a. s. 57, Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 42, Lindblom, Vänbok till Torleif Bylund, s. 174, Lindell, a.a. s. 119 ff. och Nordh, a.a. s. 43 f.
33 Lindblom a.a. s. 174, Lindell, a.a. s. 120, Nordh, a.a. s. 45 och Brolin m.fl., a.a. s. 24.
34 Ekelöf, a.a. s. 57, Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 43 och Lindell, a.a. s. 119 ff.
35 Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s. 19, Lindell, a.a. s. 121 och Nordh, a.a. s. 45.
är 80 meter, har bilens hastighet varit omkring 100 km/h.36 Kringfakta utgörs av faktiska förhållanden som varken har status av rättsfakta eller bevisfakta, men som tjänar till att underlätta förståelsen av tvistefrågan genom att de upplyser om exempelvis bakomliggande förhållanden.37
För att avgöra om en omständighet utgör ett konkret rättsfaktum får man gå till den rättsregel som innehåller den yrkade rättsföljden. Omständigheten ska utgöra en konkret motsvarighet till de rekvisit som regeln innehåller.38 Om två alternativa omständigheter svarar mot ett och samma rekvisit utgör de separata rättsfakta.39 Innehåller en rättsregel flera rekvisit utgör varje konkret omständighet som svarar mot ett rekvisit ett rättsfaktum.40 Ett rättsfaktum, både ett konkret och ett abstrakt, kan vidare bestå av flera rättsfaktummoment, ett så kallat komplext eller samman- satt rättsfaktum, innebärande att ett av rättsfaktummomenten är en nödvändig men inte tillräcklig betingelse för rättsföljden eller rekvisitet.41
Ibland räcker det inte att enbart studera rekvisiten i en rättsregel för att kunna avgöra om en omständighet utgör ett konkret rättsfaktum. Även rättsföljden kan behöva studeras. Konsekvenserna av att rättsföljden skulle inträda när omständig- heten föreligger ska då utrönas. Om effekterna står i överensstämmelse med regelns ändamål accepteras omständigheten som ett rättsfaktum.42
En svarande kan till stöd för sitt bestridande av kärandens yrkande anföra olika slags sakinvändningar. För det första kan svaranden göra en rättsinvändning. Det är ett påstående om att de av käranden åberopade omständigheterna överhuvud- taget inte kan läggas till grund för ett bifall av käromålet enligt gällande rätt.43 En rättsinvändning innebär inte att några faktiska förhållanden åberopas.44 Svaran- den kan också förneka att den av käranden åberopade grunden helt eller delvis
36 Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s. 18 f. och 281 f.
37 Nordh, a.a. s. 44
38 Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 42 f. och Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 96. Jfr Lindell, a.a. s. 120 ff. och Heuman, JT 2007/08 s. 910.
39 Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 42 f., Heuman, SvJT 2014 s. 370 f. och Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 101.
40 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 95 och Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 42 f.
41 Boman, a.a. s. 10, Lindblom, a.a. s. 174 ff., Lindell, a.a. s. 120 ff. och Brolin m.fl., a.a. s. 24.
42 Lindblom, a.a. s. 172 f. och 259, Heuman, JT 2007/08 s. 910 f. och Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 17:3 och 35:1.
43 Ekelöf, a.a. s. 59, Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 45, Lindell, a.a. s. 118 och Westberg, a.a. s. 233.
44 Nordh, a.a. s. 43 och 50 och Heuman, JT 2007/08 s. 912.
existerar.45 Inte heller detta innebär att några faktiska förhållanden åberopas.46 Till sist kan svaranden även åberopa ett motfaktum. Svaranden invänder då att det före- ligger en tillkommande omständighet som medför att kärandens rättsfaktum inte har den betydelse som det annars skulle ha haft.47 Ett motfaktum utgör ett rätts- faktum.48
Tydligtvis är det många olika slags omständigheter och begrepp som förekom- mer under en rättegång. Även om deras olika innebörd kan verka klar vid en beskrivning av dem, är det inte sällan svårt att klassificera och hänföra dem till rätt kategori i praktiken; denna uppfattning delas av samtliga mina intervju- personer och lyfts också fram på åtskilliga ställen i doktrinen.49 Dessutom kan en omständighet ha betydelse både som rättsfaktum och som bevisfaktum för ett annat rättsfaktum. Gränsen mellan rättsfakta och bevisfakta är således oklar.50 Även bevisfakta och hjälpfakta kan vara svåra att skilja mellan.51
Det är emellertid desto viktigare att klassificeringen blir riktig, eftersom endast åberopade omständigheter får läggas till grund för dom i dispositiva tviste- mål, RB 17:3 andra meningen.52 Ett krav på åberopande gäller däremot inte för bevisfakta, hjälpfakta, rättsinvändningar, rättsregler, rättslig kvalifikation eller andra typer av förhållanden som parterna kan tänkas vilja göra gällande.53 Har
45 Ekelöf, a.a. s. 59, Lindell, a.a. s. 118 och Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 45.
46 Nordh, a.a. s. 43 och Heuman, JT 2007/08 s. 912 f. Jfr dock Westberg a.a. s. 232., som verkar mena att ett ”förnekande” av en omständighet i kombination med en ny rättslig kvalifikation innebär att svaranden
”påtalar” andra omständigheter än de käranden gjort gällande. Lindell menar att svaranden i ett sådant fall inte gör ett förnekande utan en annan rättslig kvalificering av omständigheten, vilket istället utgör en rätts- invändning, Lindell, a.a. s. 118 not 11. Även Heuman diskuterar denna distinktion i JT 2007/08 s. 910 ff.
Han menar att ett förnekande utgör ett kontradiktoriskt påstående, det vill säga ett påstående om icke- existensen av ett faktum, vilket inte utgör ett rättsfaktum. Ett konträrt påstående, innebärande att en part hävdar förekomsten av ett förhållande som utesluter riktigheten av det rättsfaktum motparten åberopat (bilen är inte vit, utan svart), kan däremot utgöra ett rättsfaktum om det är omedelbart relevant enligt en rättsregel.
47 Ekelöf, a.a. s. 61, Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 45 och Westberg, a.a. s. 233.
48 Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 44, Heuman, JT 2007/08 s. 912 och Nordh, a.a. s. 42 och 50.
49 Se t.ex. prop. 1986/87:89 s. 192, Lindell, a.a. s. 121, Heuman, JT 2007/08, s. 909 f., Ekelöf, a.a. s. 64, Brolin m.fl., a.a. s. 23 f. och Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 29.
50 Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 43, Nordh, a.a. s. 47, Lindblom, a.a. s. 177 och Ekelöf, a.a. s. 57.
51 Lindell, a.a. s. 121
52 Se mer om åberopande nedan under 4.3.1.
53 SOU 1938:44 s. 213, NJA II 1943 s. 204, Ekelöf, m.fl., Rättegång II, s. 139, Westberg, a.a. s. 343, Lindblom, a.a. s. 184 och Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 17:3. Jfr dock Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 35 som menar att bevisfakta ”åtminstone i stort sett” inte behöver åberopas.
en part inte åberopat rättsfakta, eller har en omedelbart relevant omständighet fel- aktigt klassificerats som bevisfakta, riskerar parten att förlora målet.
Det är dessutom bara för rättsfakta som en part kan åläggas en bevisbörda.54 Det förekommer emellertid att domstolar felaktigt ålägger en part bevisbördan för bevisfakta. I en situation när ett bevisfaktum således gjorts sannolikt, men inte styrkts, skulle det kunna resultera i att domstolen bortser från detta faktum, istället för att väga samman bevisvärdet av detta bevisfaktum med annan bevisning.55 Distinktionen mellan rättsfakta och, framförallt, bevisfakta är således av stor bety- delse i dispositiva tvistemål.
2.3 Sammanställningen enligt RB 42:16
Enligt RB 42:16 ska rätten göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkan- den och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat skäl saknas behov av en sam- manställning.
Bestämmelsen infördes första gången år 1988 som en av åtgärderna för att effektivisera tingsrätternas handläggning. Då hette det att rätten bör göra en skrift- lig sammanfattning av parternas ståndpunkter, om det är till fördel för handlägg- ningen. Det var främst i mål av enkel beskaffenhet eller i mål där förlikning bedömdes nära förestående som en sammanfattning enligt regeringen inte var nöd- vändig.56
Bestämmelsen skärptes år 2008 genom reformen ”En modernare rättegång”.
Den nya bestämmelsen föreskrev att tingsrätten i tvistemål ska göra en samman- ställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på, om det är till fördel för handläggningen. Ordet ”sammanfatt- ning” byttes ut mot ”sammanställning” för att betona att den är avsedd att innehålla parternas yrkanden och grunder i deras helhet. Det blev dessutom obligatoriskt för rätten att göra en sammanställning, under förutsättning att det skulle bidra till en
54 Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s. 78 f., Heuman, JT 2007/08 s. 911 och Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 95 ff. och 105 ff.
55 Heuman, JT 2007/08 s. 911
56 Prop. 1986/87:89 s. 86 och 206.
effektiv handläggning. Regeringen ville åstadkomma en mer frekvent användning av sammanställningar. Endast i enklare mål och i mål där stämningsansökan och svaromålet, eventuellt tillsammans med ett protokoll, var tillräckligt för att kunna företa målet till avgörande var det enligt regeringen onödigt med en sammanställ- ning.57
År 2016 fick bestämmelsen sin nuvarande lydelse. Idag ska en sammanställ- ning som huvudregel upprättas. Enligt 2008 års lydelse var skyldigheten att upp- rätta en sammanställning beroende av tolkningen av rekvisitet ”till fördel för hand- läggningen”. Trots att det i motiven till den tidigare lydelsen betonades att det skulle röra sig om enklare mål för att en sammanställning inte skulle kunna anses vara till fördel för handläggningen, hade bestämmelsen fått en varierande tillämp- ning. Ändringen skulle enligt regeringen innebära att rätten inte behöver leta efter omständigheter som talar för att en sammanställning är till fördel i det enskilda målet. Från huvudregeln ska endast göras undantag i mål av mycket enkel beskaffenhet eller om det annars finns konkreta skäl i det enskilda fallet som gör att det inte behövs en sammanställning.58
Syftet med sammanställningen är att effektivisera handläggningen och bidra till koncentration under huvudförhandlingen. Som ett led i detta fungerar den också som ett viktigt kontrollinstrument för parterna, genom att den upprättas utifrån rättens uppfattning av vad som förekommit.59 Sammanställningen ger såväl rätten som parterna en god överblick över processen och vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att målet ska bli klart för avgörande, vilket skapar bättre förut- sättningar för en koncentrerad och effektiv huvudförhandling. Parterna tvingas till att precisera sina ståndpunkter. Dessutom anses en välskriven sammanställning många gånger kunna vara till stor hjälp vid domskrivningen; vad som ska anges i sammanställningen överensstämmer med de uppgifter som rätten enligt RB 17:7 första stycket fjärde momentet ska ange i domens inledande avsnitt.60
57 Prop. 2004/05:131 s. 129 ff. och 243.
58 Prop. 2015/16:39 s. 43 ff.
59 Prop. 1986/87:89 s. 86 och 206, prop. 2004/05:131 s. 130 f. och prop. 2015/16:39 s. 44.
60 Prop. 2004/05:131 s. 130 f.
Den arbetsinsats som måste läggas ned på målet i ett tidigt skede i processen är alltså tänkt att leda till tidsbesparingar i form av att dubbelarbete undviks, tviste- frågor förtydligas och klargörs i ett tidigt skede av processen samt att huvudför- handlingen därmed kan genomföras i tid och i flera fall till och med förkortas.
Regeringen menar att en sammanställning dessutom kan utgöra ett bra underlag för diskussioner under förlikningsförhandlingar.61
Rätten har möjlighet att förelägga parterna att lämna underlag för samman- ställningen och innan förberedelsen avslutas ska parterna ges tillfälle att yttra sig över densamma, RB 42:16. Ett föreläggande är tänkt att användas när det finns ett behov av att parterna strukturerar sina ståndpunkter i en särskild inlaga i de situat- ioner där processmaterialet, trots en omsorgsfull förberedelse, är svåröverskådligt.
Själva sammanställningen ska dock upprättas av rätten utifrån dess uppfattning av parternas talan. I förarbetena betonas att möjligheten till föreläggande endast bör användas om det finns något verkligt behov av det; i de allra flesta fall torde processmaterialet enligt lagstiftaren utan större svårighet kunna struktureras på ett lämpligt sätt utan ett särskilt föreläggande till parterna.62 Även Thore Brolin m.fl.
menar att möjligheten att förelägga parterna att lämna underlag för sammanställ- ningen bör användas restriktivt, med hänsyn till att det är rättens uppfattning av tvisten som ska redovisas och att samma språk ska användas i sammanställningen som i den kommande domen.63
Sammanfattningsvis är alltså sammanställningen tänkt att bidra till en effektiv och koncentrerad huvudförhandling genom att tvistefrågorna klarläggs i ett tidigt skede, samtidigt som den utgör ett viktigt kontrollinstrument för parterna. En fun- gerande sammanställning torde således vara ett bra verktyg för att uppnå syftet med förberedelsen.
61 Prop. 2015/16:39 s. 44
62 Prop. 2004/05:131 s. 243 och prop. 2015/16:39 s. 45.
63 Brolin m.fl., a.a. s. 19
3 Sammanställningens tänkta användning
3.1 Inledning
När syftet med förberedelsen och sammanställningen nu är klarlagt är nästa fråga hur sammanställningen bör användas för att sammanställningen ska fylla sin tänkta funktion. Om sammanställningen används på fel sätt riskerar den nämligen att få motsatt effekt. Det kan till exempel tänkas att nya tvistefrågor som rör samman- ställningen dyker upp eller att de effektivitetsvinster som den är tänkt att ge helt enkelt inte uppnås. Sammanställningens tänkta användning ska därför klarläggas i det följande.
3.2 Vad ska en sammanställning innehålla?
En första fråga är vad en sammanställning bör innehålla för att uppnå sitt syfte.
Enligt ordalydelsen i RB 42:16 ska sammanställningen innehålla parternas yrkan- den och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på, det vill säga rättsfakta. Dessa uppgifter utgör emellertid minimikrav. I förarbetena poängteras att något hinder mot att rätten går länge och även tar in exempelvis bevisfakta och hjälpfakta, ostridig bakgrund, parternas utveckling av talan eller bevisuppgifter med förhörs- och bevisteman inte finns.64
Brolin m.fl. menar att det är fördelaktigt om sammanställningen innehåller uppgifter utöver de obligatoriska.65 För det första menar de att en sammanställning som inte anger parter, ombud och biträden blir svår att förstå, samtidigt som sammanställningen bör kunna läsas självständigt, det vill säga utan att kopplas samman med något annat dokument i tvisten. Därför bör en sammanställning enligt dem innehålla uppgifter om vilka som är parter, ombud och biträden.66 För att få en bra förståelse för parternas yrkanden, inställningar och grunder argumen- terar de vidare för att läsaren så tidigt som möjligt bör få klart för sig vilka parterna
64 Prop. 2004/05:131 s. 243 och prop. 2015/16:39 s. 45.
65 Även utredningen i slutbetänkandet till EMR-reformen framhåller fördelarna med att rätten ibland går betydligt längre än som följer av minimikraven i fråga om innehållet i en sammanställning och även låter den innefatta bevisfakta och hjälpfakta. Se SOU 2001:103 s. 199.
66 Brolin m.fl., a.a. s. 21
är mer än till namnet, vilka mellanhavanden de har haft som lett fram till tvisten och en mycket kort beskrivning av tvisten. Dessa uppgifter bör därför enligt dem ingå i sammanställningen i form av en bakgrundsbeskrivning.67 Slutligen är också författarnas uppfattning att även bevisningen med fördel anges i sammanställ- ningen.68
Även Martin Wallin, som påpekar att sammanställningen vanligen ligger till grund för den muntliga förberedelsen och/eller inläsningen av målet inför huvud- förhandlingen, menar att det är fördelaktigt, om inte nödvändigt, att också inklu- dera en bakgrundsbeskrivning av tvisten, bevisfakta och hjälpfakta samt en redo- görelse för stridiga och ostridiga fakta. Det underlättar enligt honom den fortsatta handläggningen av målet och domskrivningen, samtidigt som det bidrar till att uppfylla domstolens klarläggandeplikt under förberedelsen och minskar risken för oklarheter under huvudförhandlingen om vad som åberopats och vad parternas inställningar till aktuella bevisfakta är.69
För egen del håller jag med om att en beskrivning av tvistens bakgrund och en redogörelse för involverade parter i sammanställningen måste vara fördelaktig.
Det är en förhållandevis liten insats från domstolens sida som krävs för att inklu- dera dessa uppgifter, samtidigt som det ger en helhetsbild som många gånger tro- ligen kan vara nödvändig för att både parterna och domstolen ska få erforderlig förståelse för tvisten, vilket i sin tur kan innebära att dubbelarbete undviks.
Samtidigt är det viktigt att sammanställningens innehåll anpassas efter målets karaktär och komplexitet.70 I mindre komplicerade mål eller mål av mindre beskaf- fenhet är det troligen tillräckligt att enbart yrkanden, inställning och grunder anges.
I mer komplicerade mål, där det kan vara svårare att få grepp om omständigheter och andra förhållanden, kan det finnas mer att vinna på att utförligt ange ostridig bakgrund och parternas utveckling av talan och att sortera in olika fakta i rätt grupp.
67 Brolin m.fl., a.a. s. 21
68 Brolin m.fl., a.a. s. 25
69 Wallin, a.a. s. 333
70 Prop. 2015/16:39 s. 44 f.
3.3 Vem ska upprätta sammanställningen?
En annan mycket viktig fråga är vem som ska upprätta sammanställningen för att den ska uppnå avsett syfte. Av propositionen till nuvarande lydelse av RB 42:16 framgår att det företrädesvis är en domare som ska upprätta sammanställningen.71 I slutbetänkandet till EMR-reformen anfördes att man vid tillkomsten av reglerna i RB 42:16 såg det som en självklarhet att sammanställningen skulle upprättas av domaren. Utredningen påpekade också att det är svårt att tänka sig någon annan ordning.72
Givet att sammanställningen enligt förarbetena ska upprättas utifrån hur rätten har uppfattat parternas talan,73 menar jag att sammanställningen ska, inte bara före- trädesvis, upprättas av referenten i målet eller av någon annan domare som ska döma i målet,74 låt vara att det i utbildningssyfte kan vara motiverat att låta en nota- rie upprätta ett första utkast. Med ”rätten” måste avses de som ska döma i målet.
Om notarien ges ensamt ansvar för upprättandet av sammanställningen skulle stora delar av de tänkta effektivitetsvinsterna troligen gå förlorade. Notariens uppfatt- ning av parternas talan kan mycket väl skilja sig från domarnas uppfattning. Risken är då att domarna anser att det finns kvarvarande tvistefrågor som inte har blivit klarlagda i ett sent skede av målet. Även parternas kontrollfunktion går förlorad.
Oavsett om en notarie ansvarar för att upprätta ett första utkast av sammanställ- ningen, måste således referenten eller någon annan som ska döma i målet noggrant gå igenom det och göra de ändringar som behövs.
Flera av mina intervjupersoner, både ombud och domare, framför ytterligare ett argument till stöd för att sammanställningen måste upprättas av en domare, företrädesvis referenten i målet. De pekar på svårigheterna med att fastställa vad som är rättsfakta och vad som är bevisfakta eller andra slags fakta, och svårigheten i att lyckas fånga nyanser i åberopanden. Det är en uppgift som kräver stor erfa- renhet om den ska utföras med ett korrekt resultat. Även Brolin m.fl. lyfter detta som ett argument för att det är den ansvarige domaren som ska svara för upp-
71 Prop. 2015/16:39 s. 44
72 SOU 2001:103 s. 194
73 Prop. 1986/87:89 s. 206 och prop. 2015/16:39 s. 45.
74 Även Wallin menar att sammanställningen ska upprättas av referenten i målet. Se Wallin, a.a. s. 334.
rättandet av sammanställningen. De menar att sammanställningen redan i sin första version bör hålla en hög klass vad gäller exempelvis indelningen i olika konkreta rättsfakta.75 De understryker också att det är viktigt att domaren inte enbart klipper och klistrar in parternas inlagor i målet i sammanställningen, eftersom det då inte är tingsrättens uppfattning av tvisten som redovisas.76 Även Peter Westberg verkar förutsätta att det är domaren som upprättar sammanställningen.77
Distinktionen mellan rättsfakta och bevisfakta är av stor praktisk och teoretisk betydelse i tvistemål.78 Visserligen är parterna skyldiga att kategorisera sitt pro- cessmaterial i rättsfakta, bevisfakta respektive övriga fakta.79 Det är emellertid, som nämnts ovan, inte lämpligt att rätten klipper och klistrar från parternas inlagor till sammanställningen; den ska fyllas med rättens egna ord. Även om parterna underlättar för domstolen genom att själva indela sina omständigheter i olika kate- gorier, är det fortfarande en besvärlig uppgift att sammanställa stora mängder material på ett korrekt sätt utan att tappa nyanser i framställningen. Svårigheten i denna uppgift har, som redan nämnts, påtalats av flera av mina intervjupersoner, både ombud och domare, och påtalas på åtskilliga ställen i doktrinen.80
Sammanfattningsvis finns alltså starkt stöd för att det är någon av de ansvariga domarna, företrädesvis referenten, som ska ha ansvaret för att upprätta samman- ställningen. I annat fall finns en påtaglig risk för missförstånd, otydligheter eller till och med felaktigheter som kan påverka handläggningen på ett negativt sätt och, beroende på vilken betydelse som tillmäts sammanställningen, i allvarligare fall påverka utgången i målet.
3.4 När ska sammanställningen upprättas?
Till sist ska också utredas när sammanställningen bör upprättas för att den ska bidra till en effektivisering av handläggningen. Enligt propositionen till nuvarande
75 Brolin m.fl., a.a. s. 19
76 Brolin m.fl., a.a. s. 19. Även Wallin, a.a. s. 334.
77 Se Westberg, a.a. s. 227.
78 Se exempelvis Ekelöf m.fl., Rättegång IV, § 23 I, 3.
79 NJA 1992 s. 375, Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 42:2, Nordh, a.a. s. 56 och Lindell, a.a. s. 137 och 141.
80 Se ovan not 49.
