Examensarbete
15 högskolepoäng, avancerad nivå
Miljöhistoria i skolan?
En kunskapsöversikt av det miljöhistoriska forskningsfältet i allmänhet och av
miljöhistoriens plats inom historiedidaktik i synnerhet
Environmental history in school?
A systematic review of the research field of environmental history in general and the place of environmental history within history didactics in particular
Emma Lundgren
Lärarexamen 300 hp Handledare: Ange handledare
Historievetenskap och lärande 2011-08-29
Examinator: Thomas Småberg Handledare: Irene Andersson
Lärarutbildningen
3
Abstract
Syftet med uppsatsen var att undersöka och diskutera möjligheterna för miljöhistorisk undervisning baserat på den litteratur som finns. Jag har gjort en kunskapsöversikt över dels det miljöhistoriska forskningsfältet och dels det historiedidaktiska forskningsfältet ifråga om miljöhistoria. Miljöhistoria är ett brett och välutvecklat akademiskt ämne, som utvecklats sedan ca 1970-talet medan det endast existerar tre publicerade historiedidaktiska verk som anknyter till ämnet. Miljöhistoria behöver lyftas fram på ett tydligare sätt för att nå undervisningen på ett bredare plan via någon sorts lärarhandledning.
Nyckelord: Miljöhistoria, historiedidaktik, hållbar utveckling, kunskapsöversikt, litteraturöversikt.
5
Innehållsförteckning
1 Inledning……….……..………...………7
1.1 Syfte……….…..………...8
1.2 Frågeställningar…………..…….…………...8
2 Metod och material………...…9
2.1 Urval och avgränsningar………...10
3 Miljöhistoria som forskningsfält………...13
3.1 Miljöfrågor i allmänhet...13 3.2 Vad är miljöhistoria?...14 4 Miljöhistorisk litteratur...………...………...……18 4.1 Tidigmodern miljöhistoria...19 4.2 Fokus på miljöproblem...20 4.3 Energi...23
4.4 Idéhistorisk miljöhistoria, perspektiv på natur och miljö...24
4.5 Svårdefinierad litteratur...26
5 Relationen mellan miljöhistoria och historiedidaktik...28
5.1 Historiedidaktisk litteratur om miljöhistoria...29
5.2 Didaktiska tillvägagångssätt...33
6 Avslutande diskussion...38
7
1 Inledning
Miljöhistoria handlar om hur människan historiskt sett har förhållit sig till naturen, samt kopplingen mellan människans och samhällets historiska utveckling, och konsekvenserna därav i naturen liksom begreppet miljöproblem, enligt min egen definition. Jag har själv sedan länge varit intresserad av miljöfrågor, men kom i kontakt med begreppet miljöhistoria först under min utbildning till historielärare vid Malmö Högskola, där en delkurs behandlade ämnet. Mitt personliga intresse för miljöfrågor har jag tagit med mig in i min lärarroll, och utvecklat med hjälp av ämnet miljöhistoria.
Miljöhistoria är framförallt ett akademiskt forskningsfält, med inblandning av skilda vetenskapliga discipliner. Det är ett tvärvetenskapligt ämne som behandlar människors samspel med naturen ur ett historiskt perspektiv. Sverker Sörlin skriver i Nationalencyklopedins definition av begreppet att:
Miljöhistorien, som är tvärvetenskaplig, kan indelas i tre undersökningsnivåer. En är ekologisk och avser naturmiljöernas historia. Källmaterialet utgörs härvid av naturens egna arkiv i träd, mossar, bottensediment etc. En andra nivå är socioekonomisk och avser samspelet mellan människornas kultur och de naturgivna förutsättningarna. Det empiriska underlaget utgörs i detta fall av historiska källor, men miljöhistoriker utgår också från antropologiska och sociologiska beskrivningar av befintliga samhällens sätt att organisera sitt resursutnyttjande. En tredje undersökningsnivå är idéhistorisk och avser föreställningarna om naturen och dess roll i samhällets försörjning. Dessa föreställningar återfinns i myt, religion, vetenskap, etik och kan spåras hos filosofer och i politiskt tänkande.1
1
8
Kopplat till miljöhistoria finns miljödidaktik och historiedidaktik med ett miljöhistoriskt perspektiv, i ett försök att vidarebefordra kunskaperna till undervisningen. Dock är forskningsfältet miljöhistoria mycket större, djupare och mer förankrat än vad perspektivet miljöhistoria är i skolans undervisning.
1.1 Syfte
Eftersom miljöhistoria å ena sidan är ett ganska avgränsat ämnesområde samtidigt som det å andra sidan spretar på grund av sin tvärvetenskaplighet och skiftande fokus, är mitt syfte att göra en kunskapsöversikt. Jag kommer att göra en orientering av forskningsområdet och bena ut vad som finns och vad som fattas. I denna kunskapsöversikt ingår då även didaktisk forskning och resultat. Eftersom jag själv är historiker och blivande lärare är syftet med själva kunskapsöversikten att titta på kopplingen mellan det vetenskapliga ämnet miljöhistoria och undervisningen, i ett försök att förtydliga miljöhistoriens relevans ur ett didaktiskt perspektiv och skapa möjligheter för ökat inflytande i undervisningen genom att göra den här typen av kunskapsöversikt.
1.2 Frågeställningar
Hur har det miljöhistoriska fältet växt fram och hur ser det ut idag?
Hur ser möjligheterna ut för ett brett miljöhistoriskt inflytande i undervisningen?
Vad är det som finns respektive fattas inom forskningsfältet, framförallt inom dess didaktiska fält?
9
2 Metod och material
Jag har valt att göra en kunskapsöversikt, dels över litteratur inom det miljöhistoriska forskningsområdet i allmänhet, och dels över historiedidaktisk litteratur inriktad på miljöhistoria, i syfte att få en bild av hur forskningsfältet ser ut och hur mycket som har nått didaktiken och skolans värld. Arbetet är uppdelat i tre kapitel, samt avslutande diskussion. Jag presenterar först en introduktion till miljöhistoria som ämne, kopplat till miljöfrågor i allmänhet. Därefter behandlar jag miljöhistorisk litteratur uppdelat, av mig, i olika kategorier/genrer. Till sist ett kapitel som separat tar upp miljöhistorisk didaktik och sådan litteratur, där den senaste publiceringen är från 2004.
Eftersom allt mitt material består av litteratur, som jag behandlar efterhand i den löpande texten, är det irrelevant och orimligt att här rada upp den litteratur som jag har använt. I den löpande texten nämner jag titel, publiceringsår samt författare för all litteratur som kunskapsöversikten inbegriper, samt någon form av beskrivning eller reflektion relaterat till verket. Jag använder mig av fotnoter när jag refererar till specifika sidor i en text men inte när det handlar om en bok i sin helhet. Den enda litteratur som inte behandlas på detta sätt är källor till kapitel tre, som fungerar som en introduktion till samhällets, och skolans, förhållningssätt till miljöfrågor i allmänhet, samt ger en bakgrund till det miljöhistoriska fältet. Dessa källor är även de miljöhistorisk litteratur, men jag ansåg mig inte behöva dem i själva litteraturöversikten då det fanns annan litteratur som kunde exemplifiera bättre. Däremot innehöll de relevant information till nämnda kapitel, på samma sätt som jag i vissa fall har använt mig av internetbaserade källor för fakta.
10
2.1 Urval och avgränsningar
Det finns väldigt mycket litteratur om miljöhistoria och för att kunna göra ett urval började jag med att göra en sorts litteraturindex. Dels hade jag några böcker hemma och andra som jag kände till sedan den miljöhistoriska delkursen, dels sökte jag efter miljöhistorisk litteratur i databasen Libris och lånade hem de som gick att få tag på. Jag valde ut breda och generella verk som inte fokuserade på ett specifikt miljöproblem eller ett avgränsat område/nation. Jag studerade böckernas referenslistor, plockade ut titlar som verkade passa in på den typ av generell litteratur som jag var ute efter och gjorde ett litteraturindex där jag noterade hur många gånger böcker nämndes i andra verk. Därefter använde jag mig av de böcker som hade nämnts ett flertal gånger i mitt urval. Mitt arbete är därmed en personlig tolkning och reflektion av ett forskningsfälts utveckling, där jag har valt ut litteratur som jag ansett relevant att exemplifiera med. Det tillvägagångssätt jag har använt har gett mig ett rimligt grepp om fältet, anser jag. Efter ett sökande i olika riktningar återkom nämligen vissa författare.
Givetvis är det svårt om inte omöjligt att precisera exakt när ett forskningsfält föds och börjar utvecklas, Nationalencyklopedin uppger 1970-tal som ungefärlig startpunkt, och uppger även att:
I Sverige utfördes miljöhistorisk forskning tidigt av andra än historiker; betydelsefull är den regionalgeografiska tradition som har utgått från Lund. Även bland historikerna fördes kunskapsområdet fram i Lund, där doktorsavhandlingar med miljöhistorisk inriktning började utkomma på 1970-talet. Den första professuren i miljöhistoria inrättades vid Umeå universitet 1993.2
Jag har därmed valt att titta på litteratur från 1970-talet och framåt. Det finns viss litteratur som är äldre men min uppfattning är att de har lite annan karaktär än senare litteratur och jag har därför valt att utgå från 1970-talet eftersom forskningsfältet så som det definieras idag börjar utvecklas ungefär då. Min bakgrund som historiker gör att mitt perspektiv på världen och historien inte ser enskilda faktorer som går att exakt ringa in i tid som tillfredsställande förklaringar till ett händelseförlopp, utan historisk utveckling är mer
2
11
komplex än så. Jag har därför heller ingen ambition eller föreställning om att exakt och detaljerat kunna presentera miljöhistoriens utveckling, utan det handlar istället om att se större och mer generella förändringar och skiftningar.
Jag har inte studerat geografisk utbredning eller nationell hemvist hos de miljöhistoriska författarna och forskarna, mer än att jag tagit med både svensk och internationell litteratur. Istället finns det ett visst fokus på kronologi och framförallt ett försök att kategorisera genrer inom forskningsfältet och visa exempel på vilka typer av litteratur som finns och vilka ämnen som tas upp. Vissa författare som återkommer och är framträdande inom fältet har jag också valt att lyfta fram och kommentera.
När det gäller historiedidaktisk litteratur med miljöhistorisk inriktning så finns det endast tre böcker som publicerade i Sverige och därmed är de mitt urval. Dessa är Miljöhistoria, 1990, av Christer Karlegärd och Hans Toftenow (red.), Miljön har en historia: från Skanör till Kiruna. Miljöhistoria i svenska skolor, 2002, av Per Eliasson (red.), samt The Baltic Sea Project: Learners’ guide No. 6: Learning from environmental history in the Baltic countries, 2004, av Per Eliasson (eds.).
Gällande det didaktiska området har jag endast fokuserat på Sverige och den svenska skolan eftersom mitt syfte är att undersöka möjligheterna för miljöhistorisk undervisning här där jag själv är en del i verksamheten som blivande lärare. Miljödidaktik har funnits länge, och arbetet med miljöfrågor är utbrett inom den svenska skolan i allmänhet. Miljöhistoria går in under detta, eftersom det är ett tvärvetenskapligt ämne är det såklart inte bara historiker som kan arbeta med ämnet. Särskilt inom de naturvetenskapliga ämnena finns det ett stort intresse för miljöhistoria, kanske just för att det traditionellt sett ligger närmare naturvetenskapen än historieämnet. Jag har dock valt att i det här arbetet koncentrera mig på miljöhistoria utifrån ett historikerperspektiv och relationen till historieundervisning, och avgränsat mig till miljöhistorisk historiedidaktik.
Inom miljöfrågor och miljödidaktik existerar begreppet hållbar utveckling vilket blivit väldigt betydelsefullt och fungerar enligt mig som en sorts paraplybegrepp för frågor om miljöpåverkan.
Begreppet ”hållbar utveckling” lanserades ursprungligen redan cirka 1980 av IUCN (International Union for Conservation of Nature) men fick sitt
12
Brundtlandkommissionens rapport i mars 1987 – den så kallade
Världskommissionen för miljö och utveckling till FNs generalförsamling (...).3
Begreppet är däremot inte framträdande i den litteratur som jag har arbetat med, men det har stor betydelse inom miljöundervisning i den svenska skolan så jag diskuterar det i relation till den miljöhistoriska undervisningen i avsnittet om didaktiska tillvägagångssätt.
3
13
3 Miljöhistoria som forskningsfält
3.1 Miljöfrågor i allmänhet
Så kallade miljöfrågor har i flera decennier varit ett känt och ett mer eller mindre aktuellt begrepp. Men redan i mitten av 1800-talet publicerades den första boken angående människans påverkan på naturen, Man and nature, från 1864, skriven av George P. Marsh.4 Många miljöhistoriker idag nämner Marsh som en föregångare och det finns mycket litteratur som är dedikerad till honom eller anspelar på hans titel och uttryck i boken.
På 1960-talet fick västvärlden generellt upp ögonen för miljöfrågor och miljöproblem, mycket med hjälp av Rachel Carsons bok Silent spring från 1962. Det utvecklades en insikt och en förståelse för övergripande och långsiktiga perspektiv ifråga om miljöpåverkan från framförallt industriell produktion och användning av naturresurser.5
Numera ser man sällan braskande rubriker om miljöskandaler. Lika ovanligt är det med skriande larm om upptäckter av nya miljöproblem, [...] [d]iametralt annorlunda var det för bara en generation sedan. [...] I stort sett alla nu uppmärksammade så kallade stora miljöproblem kom i grunden att definieras under loppet av endast ett par decennier, men den kollektiva chock som vissa av dem gav upphov till tycks nu ha övergått i en märklig blandning av uppgivenhet, mondän miljöanpassad präktighet och oförlöst oro.6
Detta skrev Johan Hedrén 2002 men frågan är om vi befinner oss vid en vändpunkt på grund av den så kallade klimatfrågan som nu är rådande i princip på alla politiska nivåer.
4 Eliasson, 2009: 158.
5 Thelander & Lundgren, 1989: 31-34. 6
14
Förvisso råder det fortfarande stor oenighet om hur illa det faktiskt är ställt med jordens klimatutveckling medan det finns en ökande oro som samtidigt är uppblandad med förvirring, uppgivenhet som Hedrén skriver och därmed passivitet. Jag tror att många människor associerar vidare från miljöfrågor till miljöproblem och till miljövänlighet. Konkreta normerande handlingar i vardagen, vilket Hedrén också tar upp som ett sätt att döva sitt samvete,7 såsom att handla så kallade miljövänliga varor, att inte kasta skräp i naturen, att panta burkar och petflaskor, och att källsortera sopor. Handlingar som de flesta svenska medborgare vet om att man borde följa, vissa gör det nitiskt medan andra värjer sig, likväl medvetna om den miljövänliga normen de bryter emot. Dessa exempel är sådant som jag själv upplever att jag drillats med sedan barnsben, i stor utsträckning inom skolan. Nuförtiden har begreppet miljövänlig nästintill ersatts med klimatvänlig eller klimatsmart istället, men innebörden är i grunden densamma. Det har med tiden tillkommit fler konkreta saker som man som miljövänlig människa borde göra, som till exempel att spara el, bland annat genom att släcka lampor och att använda lågenergilampor.
Miljöundervisning i skolan med tillhörande miljödidaktik har funnits ett bra tag, åtminstone de senaste tjugo åren utifrån min egen skolerfarenhet. Ett problem enligt mig är dock att man talar just om miljöundervisning såsom något separerat från övrig ämnesundervisning. Men eftersom miljö ändå inte är ett eget undervisningsämne tenderar det att bli något flytande som tas upp ibland i spridda sammanhang och ovanpå övrig undervisning, till exempel i form av miljödagar och miljötemaprojekt. Så har jag upplevt det både som elev och som praktiserande lärarstudent.
3.2 Vad är miljöhistoria?
Fast förhållandet mellan människor och natur har en lång tradition inom historisk forskning så är det sena 1900-talets växande miljöproblem det som kommit att prägla den nya forskningsinriktningen miljöhistoria.8
7 Hedrén, 2002a: 7. 8
15
Miljöhistoria har växt till sig under de senaste decennierna och blivit ett internationellt etablerat forskningsfält. I sin inledning till antologin Miljöhistoria över gränser, 2006b, (vilken utgår från en konferens med deltagare från Malmö Högskola och Köpenhamns universitet) påpekar Fredrik Björk, Per Eliasson och Bo Fritzbøger, något besviket, att ämnet inte slagit igenom i Norden fullt så brett som man trott att det skulle göra några år tidigare.9
Utifrån det litteraturindex som jag utformade så framgår det att de tidigaste verk som det refereras till är från 1970-talet, med ett fåtal undantag. En större trend syns däremot först under andra hälften av 1980-talet för att sedan utmynna i en kaskad av litteratur under i princip hela 1990-talet, dock med något större tyngd under de första fem åren av decenniet. Från dessa tio år, ca 1985 till 1995, finns de flesta av de verk som nämns flera gånger i andras verk, nästan som korsreferenser.
Ett verk som verkar vara något av en vändpunkt, i bemärkelsen etablering, för forskningsfältet är Donald Worsters antologi The ends of the earth: Perspectives on modern environmental history från 1988(a). Syftet med antologin är enligt Worster i bokens förord att försöka besvara frågan ”vad är miljöhistoria?”. Worster skriver att det är ett ämne som befinner sig i full utveckling och boken är ett försök att förklara, definiera och till viss del sammanfatta vad det handlar om.10 Forskningsfältet finns alltså redan, men utifrån vad jag har hittat så är det här verket ett av de första som är av mer översiktlig natur, mycket i och med att det är en antologi som samlar flera olika författare och därmed perspektiv och underområden inom ämnet. Konceptet och formen antologi blir sedan alltmer vanligt inom forskningsfältet, troligen just för att det är ett behändigt sätt att försöka samla och hålla ihop ett tvärvetenskapligt ämne som annars riskerar att bli spretigt.
Worster skriver vidare i inledningskapitlet om bakgrunden till samtida miljöproblem vilket i sin tur är bakgrunden till forskningsfältet miljöhistoria. Han markerar Columbus ”upptäckt” av Amerika som en vändpunkt och ett startskott för den moderna historien. Européerna började från och med då att sprida sig själva och sin makt över jordklotet, och råvaror från denna nya värld blev en grundbult i utvecklingen av den europeiska
9 Björk, Eliasson & Fritzbøger, 2006a: 8. 10
16
civilisationen. Fram till 1500-talet var förutsättningarna sådana att människan givet var underkastad naturen och dess krafter. Successivt kom människan därefter att lära sig bemästra naturen och påverka det ekologiska händelseförloppet både medvetet och omedvetet. Worster identifierar tre faktorer som några hundra år efter Columbus upptäckt på allvar satte fart på människans påverkan på naturen och den ekologiska balansen. För det första den befolkningsexplosion under 1700- och 1800-talen som i sin tur ledde till en enorm migrationsvåg så att större ytor i världen än tidigare blev befolkade och underkastade människans krafter.
Nästa faktor är utvecklandet och övergången till vårt moderna ekonomiska, kapitalistiska system med tillhörande industrialisering och marknadsstyrd ekonomi vilket allt eftersom band samman världen på ett nytt, ekonomiskt sätt. Hela världen blev en marknad, billiga råvaror behövdes för att utveckla industrin och ekonomiska profitincitament påverkade utvecklingen. Allting, inklusive naturen, fick ett ekonomiskt värde, relationen mellan människan och naturen reducerades till att vara i princip enbart instrumentell. Till sist tar Worster upp kunskap/vetenskap som en faktor. Han argumenterar för att vetenskap fungerar likadant som ett kapitalistiskt system, dvs. att målet är att ackumulera så mycket som möjligt, i det här fallet kunskap vilket i sin tur syftar till att uppnå och ackumulera makt. Makt genom kunskap över naturen, omgivningen och sakernas tillstånd.11
Som ett startskott till det miljöhistoriska fältet tar Worster upp den miljökonferens som anordnades i FN:s regi i Stockholm 1971 (1971 enligt Worster, 1972 enligt UNEP12). Det var den första i sitt slag, och därmed ligger den till grund för efterkommande utveckling av miljöarbete, forskning etc. Konferensen ledde till att UNEP (United Nations Environment Programme) bildades.13 Kronologiskt sett stämmer detta påstående bra överens med hur det ser ut på litteraturfronten inom forskningsfältet, då det som sagt började publiceras en del böcker i ämnet vid mitten av 1970-talet.
11 Worster, 1988c: 3-18. 12 UNEP, 2011.
13
17
Själva antologin är efter Worsters inledning uppdelad i tre delar, ”Dynamics of change”, ”The European invasion” samt ”Conserving nature – past and present”. Första delen handlar om samhällets utveckling i relation till miljön i dels så kallade primitiva samhällen och dels samhällets utveckling under tidigmodern tid. Del två talar ganska väl för sig själv, det vill säga att fokus ligger på den miljöpåverkan som européernas imperialism och migration åstadkommit i icke-europeiska områden. Den tredje och sista delen av antologin ger exempel på ett par olika miljövårdsprogram i USA samt en artikel om utvecklingen av miljövårdsprogram i Sovjetunionen.14
14
18
4 Miljöhistorisk litteratur
Litteraturen i mitt urval har jag kategoriserat i fyra genrer eller fyra typer av litteratur. Dessa är Tidigmodern miljöhistoria, Fokus på miljöproblem, Energi, samt Idéhistorisk miljöhistoria, perspektiv på natur och miljö. Kategorierna är alltså baserade på min uppfattning av litteraturen, och är ett försök till att finna en struktur i forskningsfältets publicerade material. Kategorierna är därmed inte definitiva och lappar i vissa fall över varandra, men det är inte något problem enligt mig då arbetet syftar till att ge en överblick, exemplifierad med olika typer av litteratur. I den löpande texten använder jag mig även av begreppet genre när jag behandlar litteraturen.
Till viss del anknyter mina kategorier till de tre undersökningsnivåerna som jag presenterade i inledningen, hämtade från Nationalencyklopedins definition av miljöhistoria. De tre nivåerna är den ekologiska, den socioekonomiska och den idéhistoriska. Jag vill dock poängtera att det inte går att översätta uppdelningen av undersökningsnivåerna rakt av till min kategorisering, och kategorierna tillhör inte renodlat den ena eller andra undersökningsnivån utan är mångfacetterade. Men jag vill lyfta fram vilken undersökningsnivå som är mest framträdande inom respektive kategori i syfte att förklara dem.
Min första kategori, Tidigmodern miljöhistoria, behandlar tiden innan den industriella revolutionen tog sin början. Det finns nämligen en viktig brytpunkt enligt det miljöhistoriska perspektivet, och det är när den industriella samhällsprocessen börjar. Det finns en viss koppling till den socioekonomiska nivån här.
Nästa kategori, Fokus på miljöproblem, behandlar till största del de miljöproblem som är orsakade av industrialiseringen. Här finns mer av den ekologiska nivån, med kunskap kring naturförhållanden och olika mätbara konsekvenser i naturen på grund av det industriella
19
samhället. Men här finns även den socioekonomiska nivån i samspelet mellan utvecklingen av det moderna samhället och naturen.
Den följande kategorin, Energi, är den minsta av de fyra. Den skulle också kunna räknas som en undergrupp till Fokus på miljöproblem, men jag har valt att utkristallisera den som en egen kategori, då den är ganska specifik och är betydelsefull för undervisningsperspektivet. Den tangerar både den ekologiska och den socioekonomiska undersökningsnivån då dess fokus är människans energianvändning och därmed tar upp dels människans samspel med naturen i sitt energibehov, och dels ekologiska konsekvenser av energianvändningen då framförallt användningen av fossila bränslen får mycket utrymme inom kategorin.
Den sista kategorin är Idéhistorisk miljöhistoria, perspektiv på natur och miljö, som tydligast av de fyra har en koppling till den idéhistoriska undersökningsnivån, men även den socioekonomiska. Det är också den bredaste av mina kategorier, och fungerar som ett sorts paraplybegrepp för litteratur som problematiserar människans förhållningssätt till naturen och även diskuterar bruk och icke-bruk av begrepp och definitioner.
Till sist i detta kapitel finns en rubrik med svårdefinierad litteratur, som inte passar in i min kategoriuppdelning men som jag ändå vill lyfta fram. Det är också ett sätt att visa att mina kategorier inte är fullständiga utan mer ett strukturerande verktyg.
4.1 Tidigmodern miljöhistoria
En av författarna i Worsters antologi som jag tog upp tidigare är Alfred W. Crosby, med en artikel som utgår från hans verk Ecological imperialism: The biological expansion of Europe, 900-1900, publicerad 1986. I sin bok har Crosby ett speciellt perspektiv då han söker efter biologiska och ekologiska förklaringar till européernas världsherravälde. Han diskuterar hur växter, djur och sjukdomar spridits mellan kontinenter som tidigare haft sina egna separata ekosystem och hur detta många gånger gynnat européernas framfart. Där är amerikanska indianbefolkningars massdöd i europeiska sjukdomar från och med 1500-talet ett av de mest tydliga och kända exemplen. Jag anser att Crosby därmed står för en förgrening inom miljöhistoria som utmärker sig genom att inte fokusera på faktiska
20
miljöproblem orsakade av människan vilket annars till stor del har varit och fortfarande är forskningsfältets huvudspår. Det var ju i de växande miljöproblemen som allting började, där ämnet började att utvecklas. Samtidigt känns Ecological imperialism som urtypen för miljöhistoria eftersom det är ekologiska förklaringar till historisk utveckling då han kopplar samman ekologi och europeisk imperialism.
En annan bok som lutar åt samma håll som Crosbys, dock utan dennes tydliga fokus på ekologiska förklaringsmodeller är John F. Richards The unending frontier: An environmental history of the early modern world från 2003. Den behandlar som titeln tydligt aviserar miljöhistoria i tidigmodern tid, vilket i det här fallet betyder människans samspel med naturen innan den industrialiserade epoken tar sin början. Richards försöker täcka in ett stort geografiskt område med exemplifierande kapitel från olika delar av världen, bland annat Kina, Japan, Ryssland, och Sydafrika, liksom den europeiska koloniseringen av Amerika. Han presenterar även en del som handlar om jakt efter päls, skinn och valar i de norra delarna av jordklotet, alltså Nordamerika, Nordatlanten och Sibirien. Hans syfte liksom hans slutsatser lyfter fram den process som den aktuella epoken innebar för vad som komma skulle utifrån naturens perspektiv. Precis som många andra historiska förändringsprocesser under den tidigmoderna tiden gällande sådant som politik, religion och sociala förutsättningar utgör grunden för den fortsatta utvecklingen av så kallad modern tid, sker en successiv förändring av människans förhållande till naturen under seklerna innan den industriella revolutionen.
4.2 Fokus på miljöproblem
Till skillnad från Richards och Crosby så har mycket av miljöhistorisk litteratur en djupt allvarlig ton med en viss hotfullhet om en kommande katastrof, vilket kan synas tydligt redan i titeln och/eller i förhållningssättet till det material som presenteras. En sådan titel presenterar redaktörerna Peter Brimblecombe och Christian Pfister med antologin The silent countdown: Essays in European environmental history, från 1990. Verket är ganska brett med många olika artiklar som täcker in lite av varje både geografiskt och ämnesmässigt. Det gränsar till spretighet då boken mest fungerar som en samlingspunkt för
21
olika författares teorier och resultat, dock är det fokus på 1900-talet och dess industrirelaterade miljöproblem, till exempel luftföroreningar och försurning.
En annan antologi, The earth as transformed by human action: Global and regional changes in the biosphere over the past 300 years, 1990, av B. L. Turner II med flera ger ett mer samlat intryck. Det är ett väldigt stort och omfattande verk, men tydligt strukturerat i delar för olika naturkategorier, såsom land, vatten, atmosfär liksom även kemikaliepåverkan. I förordet av Robert McC. Adams förs en omfattande argumentation för valet av tidsspannet 300 år bakåt. Han skriver att de hade kunnat välja att titta på de senaste 500 åren istället, vilket hade sammanfallit med Columbus upptäckt av Amerika. Ett sådant val hade därmed inneburit en analys av den förändringsprocess som startade då som vissa andra författare inom forskningsfältet fokuserat på. Men författarna till den här antologin har istället sitt huvudfokus på den industriella revolutionen och framåt, vilket är argumentet för valet av 300 år om än framfört på ett något omständligt sätt.15 Det känns nästan som om Adams ursäktar sig för att antologin har den avgränsningen samtidigt som det poängteras vilken stor konsekvens den industriella revolutionen inneburit för olika ekosystem.
En bok som blivit något av en tungviktare på senare år inom den här kategorin av miljöhistoria är John R. McNeills Something new under the sun: An environmental history of the twentieth century, 2000. Det är en väldigt omfattande men ändå relativt lättläst bok. Upplägget har liknande struktur som The earth as transformed by human action, alltså kapitel om bland annat luften i städer, regionala och globala problem med luftföroreningar, vatten, skog och djurliv. McNeills struktur är dock tydligare och lättare att överblicka än den som Turner II med flera presenterade. En möjlig orsak kan givetvis vara McNeills kortare tidsperiod vilket av naturliga skäl blir mer hanterbart än en längre tidsperiod, dock kompenserar McNeill detta med djup och bredd inom den valda tidsramen. Eftersom boken behandlar 1900-talet så blir det mycket fokus på olika miljöproblem, dels sådana som uppstått under 1700- och 1800-talens industrialisering och därefter eskalerat med tiden. Dels nya miljöproblem som tillkommit allteftersom utvecklingen av ny teknik fortskridit, som i sin tur påverkar ytterligare beståndsdelar i diverse ekosystem.
15
22
För att ge exempel på nyare litteratur så publicerade Sverker Sörlin och Paul Warde Nature’s end: History and the environment år 2009. Den påminner om tidigare miljöhistoriska antologier i sin bredd, med ett flertal artikelförfattare vilka behandlar spridda ämnen och regioner i sina artiklar. Däremot finns begrepp som global uppvärmning och klimatförändringar med, vilka inte riktigt har synts på samma sätt i tidigare verk från framförallt 1980- och 1990-talet. I förordet respektive inledningen presenterar Sörlin och Warde även ett lite annorlunda förhållningssätt till relationen mellan miljöhistoria och det generella ämnet historia. De menar på att dessa är intimt förknippade, och att utvecklingen av förgreningen miljöhistoria erbjuder nya förklaringsmodeller och förändringsfaktorer till historieämnet som helhet. De kritiserar också till viss del den traditionella historieundervisningen och ämnets fixering vid krig, kungahus, ledande politiker, frihetskamp och revolutioner. De menar att miljöhistoria bör få en större och mer inkluderad roll inom historieämnet då den erbjuder en mer dynamisk förståelse av historien men även verktyg för att kunna förändra den framtida samhällsutvecklingen.16
Ytterligare en bok från 2009 är Bruk och missbruk av naturens resurser: En svensk miljöhistoria, skriven av Claes Bernes och Lars J. Lundgren. Den är utgiven av Naturvårdsverket som en del i en serie, Monitor, om miljöproblem och naturvård. Det är en fin bok, med mycket bilder, illustrationer och diagram och är uppdelad i tydliga kapitel och underrubriker, vilka tar upp hur utvecklingen av det svenska samhället har påverkat vår natur och miljö. Som miljöhistoriskt intresserad lärare blir jag lite lätt lyrisk över bokens potential som läromedel, vilket också är en del av syftet med utgivningen: ”[d]en kan också användas som lärobok på grundläggande högskolenivå och för bredvidläsning på gymnasiet.”17
Definitionen av begreppet bredvidläsning kan givetvis diskuteras men oavsett vad de menar så tänker jag själv att boken kan fungera utmärkt som en grundläggande faktabok att utgå ifrån vid miljöhistoriska undervisningsteman. Sedan kan läraren själv plocka ut de avsnitt som är relevanta för undervisningen och/eller skolans och elevernas närmiljö och lokalhistoria. Att ha boken till hands i skolan kan också ge möjlighet för elever att utveckla ett intresse för ämnet, så att lärare och elever tillsammans kan gå vidare.
16 Sörlin & Warde, 2009: vii-viii, 1-3. 17
23
4.3 Energi
En liten och specifik miljöhistorisk genre som till viss del kan gå in under någon av de andra förgreningarna är energianvändning, och hur människan genom historien har brukat energi i olika former. Med detta perspektiv är det givet med ett stort fokus på människans bruk av energi i form av fossila bränslen och den industriella utvecklingens framfart. Därmed går genren hand i hand med den som har fokus på miljöproblem.
Jag har hittat två böcker som renodlat fokuserar på energianvändning och som jag kort vill nämna. Den äldsta av dem är från 1994, heter Energy in world history, och är skriven av Vaclav Smil. Boken är uppdelad i sex delar, där de huvudsakliga behandlar traditionellt jordbruk, det förindustriella samhällets bränsle och rörelseenergi, samt industrisamhällets beroende av fossila bränslen. Den andra boken som jag vill nämna, Children of the sun: A history of humanity’s unappeasable appetite for energy, av Alfred W. Crosby från 2006, har ett mycket snarlikt upplägg som Smils. Även den behandlar människans och samhällets historiska utveckling utifrån energianvändning, från bemästrandet av eld via jordbruk till industriell användning av fossila bränslen på alla möjliga områden och för i princip alla människans behov.
Det finns även en svensk bok i ämnet, Energi för hållbar utveckling: Ett historiskt och naturvetenskapligt perspektiv, 2007, av Mats Areskoug och Per Eliasson. Båda två är verksamma vid Malmö Högskola, i fysik respektive miljöhistoria, och förklarar tillsammans begreppet energi utifrån båda ämnena. Dels får läsaren en enkel men grundlig redogörelse för vad energi är och hur olika sätt att utvinna energi fungerar, dels får man som läsare en samhällelig och historisk koppling mellan människans energibehov, miljö och framtida hållbar utveckling. Bland annat är boken skriven för att kunna vara kurslitteratur på högskolenivå (på så sätt har jag själv kommit i kontakt med den från första början) och jag tror även att den skulle kunna vara lämplig som lärarmaterial för någon som vill ge sig på miljöhistorisk undervisning.
24
4.4 Idéhistorisk miljöhistoria, perspektiv på natur och miljö
Det här är en undergrupp som är ganska bred och lite luddig i kanterna, men jag har funnit några verk som jag vill lyfta fram som exempel på idéhistorisk och sociologisk forskning inom miljöhistoria. Tore Frängsmyr skrev 1980 Framsteg eller förfall: Framtidsbilder och utopier i västerländsk tanketradition, vilken redogör idéhistoriskt för så kallad framtidsforskning/studier inom den västerländska kulturens historiska utveckling. Boken är i sin helhet egentligen inte miljöhistorisk enligt min mening men den innehåller intressanta och filosofiskt grundläggande pusselbitar angående människans relation till naturen i fråga om framtid, utveckling och undergång. Frängsmyr menar på att den vanligaste formen av framtidsvisioner i grunden är samtidskritik som fungerar som en spegling inför framtiden. Han lyfter fram olika undergenrer inom framtidslitteratur såsom science fiction, religiösa profetior och tecken i naturen, vilken förstås är den intressanta i det här sammanhanget. Frängsmyr syftar här på både astrologi och gamla bondepraktiker genom vilka människor läst av och tolkat naturen i århundraden. Naturvetenskapliga iakttagelser borde också ingå enligt hans definition då dessa utgår från just tecken i naturen, därmed även upptäckter av miljöproblem som ju visar sig i naturen. Huvudfrågan inom den här genren är hur historiska samhällen och litteratur har ansett hur människan bör förhålla sig till naturen och dess resurser. Det har historiskt varit vanligt med uppfattningar om en koppling mellan människans och naturens undergång, medan vetenskapens genomslag senare kom att skapa en mer optimistisk attityd inför samhällsproblem, en uppfattning om att allt går att lösa med vetenskap.18
En bok som däremot tydligt och genomgående tillhör den här genren av miljöhistoria är Vägar till kunskap: Några aspekter på humanvetenskaplig och annan miljöforskning, 2003(a), med Lars J. Lundgren som redaktör. Lundgren lyfter i sitt förord fram vikten av tvärvetenskaplighet och att ”en hel del av den forskning som inte rubriceras som miljöforskning kan vara relevant i ett miljövårdsperspektiv”.19
Antologin diskuterar definitioner av begreppen natur och miljö, och vad som rubriceras som miljöproblem eller
18 Frängsmyr, 1980: 10-15, 32. 19
25
ej. Johan Hultman skriver att det i dagens samhälle finns en strikt uppdelning mellan natur och kultur, där ekologiska förutsättningar har rollen som moralisk norm vilken den goda människan bör anpassa sig efter. När så inte är fallet blir vidare diskussioner om miljöfrågor något som skapar negativa känslor såsom skam och skuld.20
Lars J. Lundgren och Göran Sundqvist tar upp skillnaden mellan definitionerna av miljöproblem och naturförändringar:
Till skillnad från naturförändringar upptäcks inte miljöproblem utan uppfinns genom att formuleras, lanseras och etableras. De formuleras för att någons intresse påverkas av en förändring i naturen. De är kopplade till användning av naturresurser, vilka alltid används av någon för något syfte. Miljöproblem är därmed politiska frågor.21
Åtminstone enligt min uppfattning innehåller Vägar till kunskap till viss del diskursanalytiska grepp då det diskuteras språkbruk och definitioner i relation till makt och vad som därmed blir synligt eller ej. Jag vill kort lyfta fram det diskursanalytiska perspektivet ännu mer via ytterligare två böcker. Maarten A. Hajer skrev 1995 The politics of environmental discourse: Ecological modernization and the policy process, där han gör en diskursanalytisk diskussion kring global miljöpolitik. Han menar på att det finns en allmän konsensus om den existerande ekologiska krisen, men att det egentligen finns sprickor i denna konsensus och uppfattningen om hur illa det ligger till och vad som bör göras.
Fyra år senare, 1999, publicerade Hajer tillsammans med Frank Fischer en antologi, Living with nature: Environmental politics as cultural discourse, som till viss del spinner vidare på ämnet för Hajers tidigare bok. Utgångspunkten för artiklarna i boken är begreppet hållbar utveckling som blivit det gängse globalpolitiska strävansmålet men med en definition som är luddig i kanterna. Redaktörerna skriver i inledningen att det finns en bred uppfattning om att det går att få både fortsatt ökad tillväxt och en renare miljö, och de är
20 Hultman, 2003, 22. 21
26
kritiska till att det saknas kritik av industriell utveckling och ständig ökning av materiell konsumtion.22
James Rodger Fleming har skrivit en ny, från 2010, och spännande bok med lite idéhistoriska förtecken, Fixing the sky: The checkered history of weather and climate control. Fleming presenterar och diskuterar olika tekniska försök och idéer om tillvägagångssätt för att påverka vädret, klimatet och naturen. Det handlar till exempel om att påverka moln så att de regnar där och när man vill, eller att suga upp koldioxid ur luften med hjälp av gigantiska artificiella träd. Fleming kallar dem klimatingenjörer med hybris, och hans hållning gentemot den här typen av försök och teknik är ytterst kritisk: ”Global climate engineering is untested and untestable, and dangerous beyond belief.”23
4.5 Svårdefinierad litteratur
Jag vill här lyfta fram en svensk bok från 1998 som är bred och täcker in de tre genrerna tidigmodern miljöhistoria, miljöproblem och idéhistorisk miljöhistoria. Titeln är Jorden en ö: En global miljöhistoria, och är skriven av Sverker Sörlin och Anders Öckerman. De skriver om tidigmodern miljöhistoria genom att exemplifiera med olika geografiska områden och kulturer, samt genom att lyfta fram Europas biologiska erövring, med Columbus som stående exempel även här. Därefter går de igenom miljöproblem och ekologiska fotavtryck som konsekvens av det industrialiserade samhället. Till sist diskuterar de även miljömedvetande, innebörd av begrepp som natur och miljö och miljörörelsens framväxt. Om man endast ska läsa en miljöhistorisk bok ligger den här nära till hands då den ger en relativt bred översikt, på svenska dessutom, av vad ämnet handlar om.
John R. McNeill är fortfarande aktiv inom det miljöhistoriska forskningsfältet och har på senare år, 2007 respektive 2010, som medredaktör publicerat två ganska kritiska antologier. Eftersom dessa verk utgår ifrån varsitt specifikt teoretiskt perspektiv har jag placerat dem
22 Fischer & Hajer, 1999: 1-3. 23
27
här för att särskilja dem från övrig litteratur. Den första från 2007(a) är Rethinking environmental history: World-system history and global environmental change, med redaktörerna Alf Hornborg, John R. McNeill och Joan Martinez-Alier. Titeln avslöjar rätt bra vad det handlar om, då den gemensamma utgångspunkten i antologins artiklar är att analysen av global miljöhistoria utgår ifrån världssystemteorin och dess uppfattningar om maktrelationer och beroenden nationer och regioner emellan. Hornborg tar i sitt inledningskapitel upp begreppet politisk ekologi, och den globalt orättvisa fördelningen av naturresursanvändning och konsekvenser av miljöproblem vilket är en följd av den politiska och ekonomiska globala uppdelningen av nationer i centrum respektive periferi.24
Tre år senare publicerades som sagt ytterligare en antologi, Environmental history: As if nature existed, den här gången med redaktörerna John R. McNeill, José Augusto Pádua och Mahesh Rangarajan. Det känns som om McNeill har tagit med sig den kritiska hållningen från förra antologisamarbetet och utvecklandet den vidare med nya medarbetare. Nu handlar det om ekologisk ekonomi, vilket är en förgrening inom ekonomisk forskning som vänder sig mot den traditionella ekonomiska teorin som i princip enbart fokuserar på ekonomisk tillväxt som sådan, och istället tar in fler sociala och fysiska faktorer i den ekonomiska teorin. Redaktörerna har i den här boken, som några av de första, sammanfört ekologisk ekonomi och miljöhistoria.25
24 Hornborg, 2007b: 1-5. 25
28
5 Relationen mellan miljöhistoria och
historiedidaktik
Miljöhistoria inom historiedidaktiken är uppenbarligen fortfarande ett oerhört smalt spår. Den litteratur jag har funnit som tydligt behandlar ämnet består av tre böcker, varav alla tre har anknytning till Malmö Högskola samt till Per Eliasson som där är universitetslektor i miljöhistoria.26 Dock är de två senaste (från 2002 respektive 2004) baserade på samarbeten både inom Sverige och med våra grannländer, men Per Eliasson är redaktör för båda två.
Överlag när det gäller historiedidaktik så verkar det handla mycket om samarbete och utbyte mellan framförallt de nordiska länderna. Till exempel fanns det en återkommande konferensserie kallad ”Historiedidaktik i Norden” som publicerade antologier med artiklar från konferensdeltagarna angående diverse historiedidaktiska undersökningar och material. Den första utkom 1983 och den senaste är nummer åtta från 2002, vilket tyder på att just den samarbetsformen nu är övergiven. Alla delarna är rejäla och fylliga verk med ett relativt brett perspektiv både ifråga om antal skribenter och deras ämnesval. Men just miljöhistoria lyser med sin frånvaro. Med en hel del god vilja från läsarens sida kan man tolka in lite miljöhistoria i en del artiklar som berör lokalhistoriens roll inom undervisningen, då detta oftast mer eller mindre automatiskt även inbegriper den lokala omgivningen och miljön. Martti Asunmaa skriver i antologi nummer fyra:
Naturmiljön och den utbyggda miljön är även delar av lokalkulturens konkreta material, som gör undervisningen av lokalkulturen exceptionellt levande och mångsidig.27
26 Eliasson, 2002a: 11. 27
29
I den här attityden och angreppssättet fungerar miljön som en spännande fond och en beståndsdel i lokalsamhällets historia, som tillerkänns viss betydelse för den historiska utvecklingen. Men miljöhistoria har inget egenvärde och det finns inget syfte att specifikt lyfta fram förklaringsmodeller utifrån miljön. Istället lär detta perspektiv till största del bli en blind fläck i historiemedvetandet, vilket troligen är ett ganska vanligt förfarande bland historiedidaktiker och historielärare med tanke på hur lite litteratur som finns. Jag har studerat historiedidaktisk litteratur och försökt hitta fler böcker än de tre som jag kommer att redogöra för längre fram som tar upp ett miljöhistoriskt perspektiv, om så bara i ett kapitel men utan resultat. Det enda undantaget är Historien är nu: En introduktion till historiedidaktiken, från 2009 med Klas-Göran Karlsson och Ulf Zander som redaktörer. Per Eliasson har däri skrivit ett kapitel, ”Naturen i historien - historien i naturen” vilket fungerar som en allmän introduktion till den miljöhistoriska förgreningen. Eliasson nämner lite historia kring hur intresset för människans miljöpåverkan växt fram, och diskuterar människans förhållningssätt till naturen liksom innebörden av begrepp som natur, miljö och så vidare. Utifrån min kategorisering av miljöhistorisk litteratur ovan, passar Eliassons kapitel till största del in under idéhistorisk miljöhistoria och perspektiv på natur och miljö. Han tar även upp vikten av lokalhistoria i miljöhistoriska sammanhang inom skolans värld, men håller sig på en övergripande, teoretisk nivå vilket är orsaken till att jag inte inkluderat den här texten i det följande avsnittet.28
5.1 Historiedidaktisk litteratur om miljöhistoria
Den miljöhistoria inom historiedidaktiken som dock existerar uppkom i Sverige för första gången i början av 1980-talet. Då inleddes ett samarbete mellan de historiska institutionerna vid Lunds universitet och Lärarutbildningen i Malmö, med syfte att utveckla ämnesområdet miljöhistoria. Ledande representanter för detta samarbete var Birgitta Odén vid institutionen i Lund och Christer Karlegärd vid Lärarutbildningen, samt Börje Karlsson vid institutionen för miljö- och energisystem vid Lunds universitet. Samarbetet beskrivs
28
30
och resultaten visas i boken Miljöhistoria, publicerad 1990(a). Odén skriver i inledningen till denna bok att miljön och dess historia tidigare främst ingått i geografiämnet, men att detta inte räcker till då det finns en djupare historisk dimension som behöver komma fram. En historia som är tätt sammankopplad med samhällsutveckling och därmed behöver forskning från flera olika ämnesdiscipliner. Forskningsfältet miljöhistoria hade redan börjat etableras, både nationellt och internationellt. Odén skriver också att det är en historia, och en kunskap, som behöver nå människor eftersom miljöproblem blivit ett aktuellt samhällsproblem och debattämne, och är något som människor oroas av. Skolan behöver därmed ta del av detta ämne och förmedla de kunskaper som finns inom forskningsfältet. Utifrån detta perspektiv inleddes samarbetet mellan historieinstitutionerna.29
Samarbetet tog form av en seminarieserie där ett tiotal lärare och historiker medverkade. Det övergripande syftet var att undersöka om unga människor fann det tillfredsställande med miljöhistorisk undervisning, om en sådan kunde ge stöd och förståelse för de unga i deras förhållningssätt till världen med dess miljöproblem. Mer konkret handlade därmed syftet med seminarieserien om att hjälpa och stödja historielärare i att utveckla en sådan miljöhistorisk undervisning.30 Argumenten för att undervisa i miljöhistoria sammanfattas i sex punkter. Dessa är allmänbildning, nutidsförståelse, ansvar, politisk klokhet, gamla försyndelser samt renaturering. De tre första punkterna talar för sig själva, eleverna får allmännyttiga kunskaper och förståelse för sin samtid och kan utifrån detta lära sig att känna kollektivt ansvar för naturen och samhället. Politisk klokhet handlar om att få insikt i politiska processer, att politiska miljövänliga visioner inte alltid genomförs av sig själva eller hela vägen utan att medborgarna behöver vara delaktiga och ställa krav. Punkten gamla försyndelser innebär att eleverna själva kan bidra till kunskap och påminnelse om så kallade gamla försyndelser, till exempel en nedlagd och bortglömd soptipp eller ett fabriksområde som egentligen behöver tas om hand, genom att undersöka närmiljön och forska i hur lokalsamhället tidigare har sett ut och använt mark och natur. Eleverna blir då direkt delaktiga i sin egen hembygds välbefinnande. Renaturering handlar om projekt för att återställa en miljö eller ett område till en sorts naturligt läge. Även här kan eleverna vara
29
Odén, 1990: 7-8.
30
31
konkret delaktiga genom att få i uppdrag att ta reda på hur området faktiskt har sett ut från början, och vilken flora och fauna som är naturlig där.31
Största delen av boken består av två konkreta undervisningsexempel som genomfördes utifrån seminarieserien, där respektive lärare beskriver hur undervisningsprojektet gick till, vilket material som användes, hur uppgifter lades upp, vad som gjordes tillsammans med eleverna samt elevernas reaktioner. Per Eliasson redogör för ett projekt om skog i Osby kommun och Christer Karlegärd arbetade med ett projekt om luftföroreningar i stadsdelen Fosie i Malmö.32 Här används alltså den lokala närmiljön och historien, som Asunmaa förespråkade, men skillnaden är att här ligger fokus på miljöhistoria i sig.
Nästa bok kronologiskt sett som behandlar miljöhistoria och historiedidaktik kommer flera år senare, 2002. Det är ett anmärkningsvärt stort tidsglapp. Vad händer däremellan? Seminarieserien och undersökningarna under 1980-talet som publicerades 1990 föll ju väl ut, Miljöhistoria är en lättläst och handfast bok med mycket tips och råd om hur man kan gå tillväga som historielärare. Men tydligen tog det tid för dessa idéer att slå igenom. Den nya boken från 2002 var Miljön har en historia: från Skanör till Kiruna: Miljöhistoria i svenska skolor, med Per Eliasson som redaktör. Men det har skett en utveckling sedan senast, 1990, för nu har experimenten spridit sig geografiskt. Boken har ett liknande upplägg som den tidigare Miljöhistoria fast nu med ännu fler redogörelser, från olika skolor i landet som genomfört miljöhistoriska undervisningsprojekt. Eliasson skriver i bokens inledning att:
Miljöförändringarna och framtiden är något som i högsta grad handlar om ett historiskt perspektiv, inte bara ett naturvetenskapligt eller etiskt. [...] Jämfört med kategorier som klass, genus eller etnicitet har inte naturfaktorer haft någon framträdande plats i historiska förklaringar.33
Det var inte bara historikerna i Lund och Malmö som ansåg att miljöhistoria var ett viktigt perspektiv att lyfta fram inom historiedidaktiken, för Forskningsrådsnämnden tilldelade
31 Karlegärd & Toftenow, 1990b: 15-25. 32 Eliasson, 1990: 39ff. Karlegärd, 1990c: 114ff. 33
32
ekonomiska medel till just miljöhistoriska projekt på landets skolor 1999. Detta togs väl emot så projektet utökades med ett år till och fler skolor anslöt sig. Resultaten sammanställdes i den ovan nämnda Miljön har en historia för att sprida tips och inspiration till ännu fler skolor.34 Även denna gång handlar det om den lokala närmiljön, de lokala projekt som presenteras behandlar många olika sorters miljöfrågor men den gemensamma nämnaren är just att eleverna har fått undersöka en lokal plats i sin kommun, såsom en å, en gammal industritomt eller stadens/byns omgivningar. Undersökningen görs utifrån den lokala historiska bakgrunden såsom hur bygden har försörjt sig genom tiderna, i form av jordbruk, olika typer av industrier etc.
År 2004 gavs en bok med liknande tema ut som Miljön har en historia men nu var det ett samarbete mellan länderna runt Östersjön som presenterades. Titeln är The Baltic Sea Project: Learners’ guide No. 6: Learning from environmental history in the Baltic countries. Per Eliasson är även här redaktör, och verket är en del i ett UNESCO-projekt, det vill säga ett projekt utfört av FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur. Medverkande länder är Östersjöländerna, alltså Sverige, Danmark, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen samt Tyskland. The Baltic Sea Project heter det övergripande Östersjöprojektet, där miljöhistoria varit en undergrupp sedan 1995. Arbetet tog form i olika konferenser och möten under ett flertal år, mellan 1996 och 2003. Forskare och lärare delade där kunskaper och erfarenheter med varandra, ett koncept som använts tidigare. Arbetet organiserades och utgick ifrån Lärarhögskolan i Malmö.35
Boken är en antologi bestående av 21 kapitel av olika författare och projektdeltagare. De fem första är övergripande introduktion till ämnet miljöhistoria, följt av fyra kapitel om miljöhistorisk forskning med fokus på Östersjön och dess miljöproblem. Därefter kommer tolv redogörelser för olika miljöhistoriska undervisningsprojekt på skolor som ingick i projektet. Liksom vid tidigare projekt är det lokalhistoria och lokala miljöproblem som är grunden för undervisningsprojekten.
34 Eliasson, 2002a: 5. 35
33
5.2 Didaktiska tillvägagångssätt
Det är svårt att ge en enhetlig översikt för de miljöhistoriska undervisningsprojekt som finns representerade i litteraturen, då varje projekt är unikt utformat utifrån lokala förutsättningar och eleverna i fråga. Detta är inte konstigt utan snarare väldigt positivt då det ger uttryck för själva grundbulten för didaktik, att varje lärare måste anpassa sin egen undervisning utifrån sin grupp av elever. Men här finns ändå en stor gemensam nämnare just i bruket av den lokala miljön och dess historia, att lärare och elever undersöker ett lokalt miljöproblem eller naturpåverkan. Som vi har sett kan det handla om skogsbruk, luft- eller vattenföroreningar, industriellt avfall, eller modernt jordbruk som exempel.
Projekten är genomförda i högstadieklasser, åttor eller nior, eller på gymnasiet. För den här typen av undervisning med det djup och den grad av förståelse som åsyftas tror jag också att mitten av högstadiet kan vara lämpligt som någon sorts lägsta åldersgräns för att eleverna ska kunna se samband och dra egna slutsatser, men också kunna koppla arbetets resultat till större perspektiv i form av regionala och globala miljöproblem. Givetvis kan och bör man som lärare även anpassa material och upplägg utifrån elevernas ålder och mognad, och det går säkert utmärkt att genomföra miljöhistorisk undervisning även i lägre åldrar bara nivån är anpassad för eleverna. Som med de flesta andra färdigheter som skolan utvecklar hos eleverna är det positivt och gynnsamt om eleverna får en långsiktig och successiv fördjupning i miljöhistoria under skolgången. Men personligen är jag mer intresserad av att vandra uppåt än neråt i fråga om elevernas ålder för att kunna fördjupa ännu mer genom att göra större globala kopplingar mellan människors påverkan på naturen historiskt sett.
En annan betydande gemensam nämnare bland de projekt som är presenterade i litteraturen är tillvägagångssättet i form av ett undersökande arbetssätt, där eleverna själva, uppdelade i grupper, får ta reda på information och finna egna samband och slutsatser. De olika elevgrupperna får en eller flera uppgifter att undersöka utifrån en geografisk och
34
tematisk ram såsom ett skogsområde eller en förorenad flod. I till exempel Karlegärds undervisningsprojekt om luft, får eleverna i uppdrag att bli luftdetektiver och ge sig ut på stan för att spana efter källor som förorenar luften. En grupp ska rikta in sig på skorstenar och ställa sig frågor som var de finns och hur röken ser ut. En annan grupp har fått trafikavgaser som fokus, och ska lokalisera var trafiken är som tätast och om det går att se skador på växter eller tecken på smutsig luft i området på byggnader.36
En del lärare har även låtit eleverna prova på skapandet och prövandet av hypoteser liksom att öva sig i källkritiskt tänkande genom att till exempel ställa olika uttalanden om ett miljöproblems allvarlighetsgrad mot varandra. Eleverna är alltså väldigt aktiva i arbetets gång, och inläsning och bearbetning av material varvas med fältarbete i form av observationer, provtagning etc. Många undervisningsprojekt har varit temaarbeten där även andra ämnen medverkat, speciellt de naturvetenskapliga ämnena behövs ofta för att förstå den ekologiska nivån av problemområdet. Eleverna kan därmed aktivt komplettera naturvetenskapliga undersökningar med historiska resonemang om samhällets och människors (välfärds)utveckling. De problem som kan uppstå vid grupparbeten finns såklart även här, såsom svårigheter att hitta en fungerande och rättvis gruppindelning, ojämna grupper, arbetsfördelning inom grupperna och så vidare. Sådana problem borde dock bli varken större eller mindre bara för att det handlar om ett miljöhistoriskt arbetsområde. Med det menar jag givetvis inte att eventuella problem ska negligeras.
Däremot tror jag att det kan vara en utmaning för läraren, särskilt som nybörjare, att utforma fungerande material och arbetsuppgifter för eleverna. Ju yngre eleverna är desto större behov finns det kanske av ett grundläggande inläsnings/arbetsmaterial innan de själva börjar undersöka och leta efter information. Här kan det på ett sätt vara ett problem med trenden att arbeta med lokalhistoria och närmiljö eftersom risken är överhängande att den lärare som vill testa på miljöhistorisk undervisning på sin skola måste göra väldigt mycket av sina förberedelser från grunden. Att sådant ingår som en självklarhet i en lärares arbetsuppgifter kanske någon nu invänder, och det är helt klart sant och eftersträvansvärt, men samtidigt tycker jag att det är viktigt att belysa att det finns en skillnad i att förbereda ett ämnesområde som man själv har historisk kunskap om och kanske även har undervisat i
36
35
tidigare, och att förbereda något som man tidigare inte har sysslat med och kanske inte vet så mycket om. Det kan vara så enkelt som att man som lärare inte bor på samma ort som där man arbetar och därmed egentligen vet mindre om den lokala orten/området och dess historia än eleverna och deras föräldrar.
Därmed tror jag att det är bra med samarbete lärare emellan, framförallt över ämnesgränserna, för att man ska kunna hjälpas åt och komplettera varandras kunskaper. Även om de lokala förutsättningarna skiljer sig åt så kan de undervisningsprojekt som finns representerade i litteraturen givetvis fungera som inspiration och utgångspunkt för de lärare som själva vill pröva. Det finns trots allt inte hur många varianter av miljöproblem som helst, och många av de vanligare, som föroreningar eller störningar i ekosystem, finns i någon variant på de flesta ställen i Sverige. Ett flertal miljöproblem finns också i litteraturen och lärare kan läsa sig till hur andra har gjort, vad man lyft fram, var man letat material och så vidare. Dessutom finns ju också varianten att eleverna får vara delaktiga även i sökandet efter miljöproblem i närmiljön, och därmed själva påverka vad som ska undersökas och vad de tycker är intressant.
Som jag har nämnt tidigare så har miljöundervisning funnits länge inom den svenska skolan.
Undervisning om miljöfrågor har sedan 1960-talet varit en del av verksamheten i svensk skola. Fokus var till att börja med på naturmiljön och den skada som åsamkats den. Miljöundervisningen fick ökad betydelse under 1970-talet bland annat genom FN:s konferens om miljö i Stockholm. (...) Under 1990-talet har begreppet miljöundervisning på många håll kompletterats med eller byts ut mot utbildning för/om hållbar utveckling, utbildning för hållbarhet, utbildning för en hållbar framtid, hållbar utbildning etcetera.37
Det finns gemensamma strategier för utbildning i hållbar utveckling inom Östersjöländerna, som utgår från en överenskommelse, Haga-deklarationen, från 2000. Det är ländernas utbildningsministrar som då kom överens om att:
(...) utbildning för hållbar utveckling skall finnas på alla nivåer i utbildningssystemet och baseras på en integrering av miljömässiga, ekonomiska och sociala aspekter.38
37 Öhman & Östman, 2002: 10. 38
36
Skolverket genomförde i början av 2000-talet en kartläggning av den svenska miljöundervisningen, i form av enkäter och intervjuer med lärare och skolledare, samt en analys och sammanställning av riktlinjer och nationella mål för undervisning i hållbar utveckling. Denna kartläggning finns publicerad i antologin Hållbar utveckling i skolan, från 2002. Där presenterar Johan Öhman och Leif Östman en kategorisering av tre olika miljöundervisningstraditioner: faktabaserad respektive normerande miljöundervisning, samt undervisning om hållbar utveckling.
Den faktabaserade miljöundervisningen är den äldsta varianten av miljöundervisning, vilken uppkom under 1960- och 1970-talet när miljöfrågor blev ett aktuellt samhällsproblem. Utgångspunkten är att miljöproblem är ett kunskapsproblem som går att lösa genom att vidareutveckla vetenskapen.
På 1980-talet förändrades förhållningssättet gentemot miljöfrågor och därmed även mot miljöundervisning. Diskussion och analys av värderingsproblematik fördes in i den så kallade normerande miljöundervisningen. Miljö kopplades till moral på ett nytt sätt, mycket på grund av kärnkraftsdiskussionen.
Den sista kategorin, undervisning för hållbar utveckling, är en utveckling av den förra kategorin, en utveckling som skedde under 1990-talet. Fokus hamnade nu på en global nivå, liksom intressekonflikter mellan människans olika strävansmål. Sociala och ekonomiska frågor, liksom demokrati, kopplas nu samman med miljöfrågor, varav det sker en övergång till att tala om hållbar utveckling istället för miljö för att få med dessa nya bredare aspekter.39
Begreppet hållbar utveckling är inte framträdande inom den miljöhistoriska litteratur som jag har studerat, men det finns ändå där i bakgrunden så att säga, speciellt inom den didaktiska litteraturen. Den miljöhistoriska undervisningen som jag lyfter fram går egentligen in under undervisningstraditionen för hållbar utveckling. Som Wickenberg skriver:
Om vi arbetar med ”lärande för hållbar utveckling” så måste vi som lärare etcetera förhålla oss till andra och i sammanhanget viktiga frågeställningar som värde, moral,
39
37
mänskliga rättigheter, demokrati, delaktighet, genus, jämställdhet, etnicitet och samhälleliga intressekonflikter.40
Dessa är frågeställningar som bör ingå i modern historieundervisning, likaså i miljöhistorisk undervisning. Den syftar ju till att belysa de övergripande sambanden mellan människans samhälleliga utveckling och konsekvenser för naturen och miljön, utifrån ett globalt perspektiv även om man väljer att lyfta fram ett lokalt miljöproblem i den konkreta undervisningen. På samma sätt finns det ett gemensamt syfte, hos miljöhistorisk undervisning respektive undervisning för hållbar utveckling, i att lyfta abstraktions- och analysnivån och komma bort från den konkreta avgränsningen till sopsortering och miljömärkta varor som länge, och på många håll fortfarande är, den rådande inom miljöundervisning. Jag ser därför inte miljöhistorisk undervisning som något separerat från eller konkurrerande med undervisning för hållbar utveckling, utan istället är det en utveckling av det arbetet och ett led i att bredda undervisningen så att miljöperspektivet och hållbar utveckling representeras i fler ämnen än de traditionella naturvetenskapliga.
40
38
6 Avslutande diskussion
Det miljöhistoriska forskningsfältet enligt dagens definition, liksom definitionen i det här arbetet, började att utvecklas på 1970-talet i en värld som alltmer började få upp ögonen för miljöproblem och ekologiska förändringar orsakade av människan. Utifrån den litteratur jag har funnit har jag utkristalliserat fyra genrer inom fältet, tidigmodern miljöhistoria, fokus på miljöproblem, energi samt idéhistorisk miljöhistoria och perspektiv på natur och miljö. Men givetvis finns det inga skarpa gränser i den här kategoriseringen utan litteraturens perspektiv och fokus kan vara både smalare och bredare. Gemensamt för forskningsfältet som sådant är oavsett bredden att det har en väldigt kritisk hållning. Trots att jag valt att inte studera författarnas och litteraturens geografiska och nationella hemvist så går det inte att blunda för att det syns ett västerländskt mönster. Det kan till viss del vara en för mig omedveten eurocentrism eftersom jag inte inkluderat den här frågan i mitt urval, så jag tänker inte diskutera den aspekten utförligare, utan istället vill jag belysa en koppling till att det kritiska förhållningssätt framförallt är gentemot det västerländska samhället, det vill säga en sorts självkritik.
Worster kritiserade att det kapitalistiska systemet reducerat naturen till ett ekonomiskt värde, samt spridit sig till vetenskapen som ackumulerar kunskap för att kunna ackumulera makt. McNeill visade vad industrialiseringsprocessen, som västvärlden till största del står för, har orsakat för konsekvenser för naturen, och senare tillsammans med Hornborg och Martinez-Alier analyserar miljöhistoria med ett världssystemperspektiv. Frågan om makt som Worster lyfte syns också i form av diskursanalyser, analyser av hur ett miljöproblem klassas som ett sådant och idéhistoriska analyser av hur samhället (framförallt det västerländska) har förhållit sig till naturen. Hajer och Fischer kritiserar även avsaknaden av kritik av den industriella utvecklingen och en ständigt ökande konsumtion.
