Gustavs
grabb En berättelse om min klassresa.
Vad är det för sorts bok jag skriver? Är det en självbiografi , en roman eller något annat?
Jag vet inte. Det är i alla fall en berättelse om min egen klassresa. Som jag minns den.
Jag växte upp i en arbetarfamilj. Jag kommer från arbetarklassen, men senare i livet har jag klättrat uppåt i samhället, blivit framgångsrik och tjänat mycket pengar. Klassresan har format hela mitt liv.
LEIF GUSTAV WILLY PERSSON föds i Stockholm den 12 mars år 1945. Andra världskriget har pågått i nästan sex år och förstört stora delar av Europa, men snart är kriget över. En ny tid börjar, också för Gustavs grabb.
Det här är en lättläst bearbetning av kriminologen och professorn Leif GW Perssons hyllade bok om sitt eget liv.
Gu sta vs g rab b
ISBN 978-91-7971-005-7
Söndagsbarn med segerhuva
Det här är berättelsen om en klassresa, min egen klassresa. Jag växte upp i en arbetarfamilj. Jag kommer från
arbetarklassen, men senare i livet har jag klättrat uppåt i samhället, blivit framgångsrik och tjänat mycket pengar. Klassresan har format hela mitt liv.
Jag heter Leif Gustav Willy Persson och föddes i Stockholm den 12 mars 1945. Jag var fullt frisk, hade fem fingrar på varje hand och fem tår på varje fot. Jag föddes i slutet av andra världskriget. Kriget hade pågått i nästan sex år och förstört stora delar av Europa, men nu skulle det snart vara över.
Mina föräldrar hette Margit och Gustav.
Jag blev deras första barn. När jag föddes hade de levt tillsammans utan barn i nästan tio år. När jag var sju år fick jag en lillasyster.
Vi var fyra personer i vår arbetarfamilj:
mamma Margit och pappa Gustav, storebror Leif och lillasyster Maud.
*
Så fort jag blev gammal nog att kunna lyssna och förstå berättade min mamma vad som hände när jag föddes. Hon sa att jag var ett lyckligt lottat barn, född med tur. Jag var inte bara född på en söndag, jag var också född med segerhuva.
Enligt gammal folktro var det en lycka att få födas på en söndag. Jag skulle få leva ett liv utan bekymmer. Dessutom skulle mitt liv bli fyllt av framgångar eftersom jag hade fötts med segerhuva. Jag hade kommit ut ur livmodern med huvudet täckt av min mammas fosterhinnor. Hinnorna satt som en mössa eller huva på min hjässa. Detta var mycket ovanligt och gav barnet magiska egenskaper. Jag skulle vinna alla strider i livet som jag blev inblandad i. Jag var osårbar och en segrare.
Men föddes jag verkligen med segerhuva?
Berättade min mamma sanningen? Många år senare pratade jag med pappa Gustav om saken.
Han skakade på huvudet. Margit hade aldrig sagt något till honom om min segerhuva. Men han visste förstås inte säkert. Han hade inte sett själva förlossningen.
– På den tiden fick ju inte papporna vara med, sa han. Jag fick sitta utanför i korridoren och vänta medan du föddes.
Jag nickade.
– Du vet hur det kan vara med Margit, fortsatte pappa och skakade på huvudet igen.
Man ska inte tro på allt hon säger. Det viktiga är ändå att det har gått bra för dig i livet. Och vem vet, det kanske är sant. Du kanske föddes med segerhuva.
*
Vad är det för sorts bok jag skriver? Är det en självbiografi, en roman eller något annat? Jag vet inte. Det är i alla fall en berättelse om min egen klassresa. Som jag minns den.
Dagen då jag föddes, den 12 mars 1945, var förresten inte en söndag. Min mamma hade fel eller ljög. Jag var inget söndagsbarn. Jag föddes på en måndag.
Liten pojke med få minnen
Jag har bara några få minnen från mina fem första år i livet. Det oroar mig att de är så få.
Jag borde ha många fler minnen, åtminstone från tiden när jag var tre och fyra år. Kanske har jag trängt bort mycket av det som hände då. Kanske finns det saker som jag helt enkelt inte vill minnas.
*
En gång i slutet av 1980-talet är jag i
Estland och jagar. Det är en tidig morgon på försommaren. Jag smyger fram längs ett dike i jakt på vildsvin och rådjur.
När jag går över diket på en smal gångbro av trä, känner jag en stark, stickande lukt som kommer från brädorna i bron. Det är lukten av kreosot, en speciell sorts olja av tjära som under lång tid har använts för att skydda trä.
Lukten av kreosot får mig att minnas något som hände fyrtio år tidigare på en helt annan plats. Det är sommar i Sverige i slutet av
1940-talet. Jag är tre eller fyra år och är på besök hos min mormor. Hon bor på landet. Jag och mormor har just varit i lagården, där hon har mjölkat korna. Jag håller mormor i handen. I den andra handen bär hon mjölkkrukan.
Jag är hungrig och grinig och vill hem.
Därför går vi den snabbaste vägen. Vi genar och går längs järnvägsspåret. Sliprarna, träbalkarna under rälsen, är behandlade med kreosot. Lukten av kreosot sticker starkt i näsan. Men det gör ingenting. Snart är vi hemma och jag ska få mat.
*
Ett annat tidigt minne som jag har, är när jag följer med pappa till hans arbetsplats. Han jobbar som byggnadsarbetare.
Pappa och de andra arbetarna har grävt ett djupt hål i marken. Det är lerigt vatten på botten.
Över hålet har någon lagt en bred planka som man kan gå på. Jag springer före pappa. När han kommer efter gungar plankan till. Samtidigt
tittar jag ner och förstår, att nu kommer jag att trilla rakt ner i vattnet och drunkna. Jag blir alldeles stel och vågar inte ens skrika. I samma stund sträcker pappa ut handen, tar tag i mig och lyfter upp mig i famnen. Allt är som vanligt igen. Jag känner mig trygg hos pappa.
Jag är med pappa på jobbet många gånger.
Mamma är ofta sjuk och orkar inte ta hand om mig. Jag får sitta i pappas knä när han kör ångvält. Jag är hans hantlangare, står bredvid honom och ger honom spik och verktyg när han behöver dem.
När det är matrast har jag en egen matlåda.
Jag sitter där och lyssnar på pappas och alla de andra gubbarnas historier. En gång ställer en av dem en fråga. Det är nog inte meningen att jag ska höra.
– Är det din fru som slår lillgrabben? frågar han och vänder sig till pappa. När din grabb skulle pinka råkade jag se att han är alldeles randig på baken.
Pappa suckar, han ser inte glad ut.
– Margit mår inte bra, svarar han. Hon har fått någon skit i magen. Hon klarar inte av att
ha honom hemma. Vi får hoppas att det inte är cancer hon har fått.
Det konstiga med den här historien är att jag inte har minsta minne av att min mamma slog mig. Jag har ännu svårare att tro att hon skulle ha piskat mig randig på rumpan. Jag har inget minne av något sådant. Hon slog mig i alla fall aldrig efter det att jag fyllt fem år. Men vad som hände innan dess minns jag alltså inte.
Jag kan ha fått stryk av min mamma, i så fall var jag inte ensam om det. På den tiden var det vanligt att föräldrar smällde till sina barn.
Men till skillnad från många kompisar hade jag i alla fall en pappa som aldrig slog mig. Det är jag säker på. Han skrek inte ens åt mig, skällde aldrig ut mig.
Det finns ett foto av mig när jag är tre år gammal.
Det togs 1948 i en fotoateljé av en riktig fotograf.
Jag är kammad och uppklädd i vit skjorta och hängselbyxor. Jag ser frisk och sund ut, varken för mager eller för fet. Det ser ut som om mina föräldrar tar väl hand om mig. De misshandlar i alla fall inte mig.
Jag ler på fotot, men samtidigt finns en sorts
tvekan både i mitt leende och i mina ögon. Jag tittar nyfiket på någonting som jag samtidigt vill hålla ett visst avstånd till. Jag vill inte komma för nära.
Så har det också varit ofta under mitt vuxna liv. Jag vill hålla avstånd till människor och saker omkring mig, kunna backa undan om det behövs. Det har varit nödvändigt för mig. Jag får inte komma för nära om jag ska fungera, faktiskt till och med överleva.
*
Pappa var oftast den som läste sagor för mig när jag skulle somna. Det blev mest serietidningar som Kalle Anka och Fantomen.
Första gången som pappa tog med mig på bio såg vi en tecknad film med Kalle Anka, Musse Pigg, Janne Långben, Stora Stygga Vargen och de tre små grisarna. Mamma var inte med, det var bara pappa och jag.
När pappa satt vid min säng och läste om hur Kalle blev arg på Knatte, Fnatte och Tjatte skrattade jag högt. Men när samma sak hände på film blev jag rädd. Kalle hoppade runt och skrek som om han hade blivit tokig.
Ännu värre blev det när Stora Stygga Vargen började jaga de tre små grisarna för att äta upp dem. Jag såg hans stora dreglande käft och vita vassa tänder. Jag grät och skrek rakt ut, lika högt som de tre små grisarna. Då lyfte pappa upp mig och vi lämnade biografen.
– Det var ju bara på låtsas, sa pappa när vi satt i bilen igen och skulle åka hem. Om du lovar att inte gråta mer så ska jag köpa en varm korv åt dig.
Han klappade mig tröstande på knät och jag slutade gråta. Jag minns att jag satt i framsätet bredvid pappa. Det gjorde jag alltid när det bara var han och jag i bilen.
Ibland fick jag sitta i hans knä och hjälpa till att styra och växla medan han skötte pedalerna.
Jag kände alltid en speciell trygghet när jag var tillsammans med pappa, när det bara var vi två. Den tryggheten skyddade mig under de första tio åren av min barndom. Sedan rycktes tryggheten plötsligt ifrån mig. Jag ska berätta om det senare i boken, inte nu.
Det Förlovade Landet
Under de första elva åren av mitt liv bor jag på Tegeluddsvägen på Gärdet i Stockholm. Alldeles i närheten finns Frihamnen med båtar från främmande länder. Det är ett Förlovat Land att få växa upp i för en liten pojke som jag.
Vi bor i ett sju våningar högt hus, nästan en skyskrapa tycker folk på den tiden. Det är ett av sju lika höga hus i samma kvarter. Därför är det inte så konstigt att kvarteret heter New York. Pappa, mamma och jag bor i en lägenhet som är drygt femtio kvadratmeter stor. Där finns två rum, kök och ett badrum med riktigt badkar. Jag tycker inte att man kan bo bättre.
När jag börjar skolan frågar fröken var jag bor. Jag berättar stolt att jag bor i kvarteret Nävv Jorkk, granne med järnvägen och Frihamnen.
– Njuuu Joork, säger fröken och trutar med sina smala läppar. Det heter Njuuu Joork.
Jag fattar inte vad hon menar. Jag vet ju att jag bor i Nävv Jorkk som är världens största
stad med världens högsta hus. Den ligger i Amerika där alla rika människor bor. Det har pappa berättat för mig.
*
Gärdet är ingen typisk stadsdel för arbetare.
De flesta som bor där är tjänstemän. Att pappa och mamma hamnar där beror på att pappa har fått jobb som vaktmästare i huset. Han lagar saker som gått sönder och ser till att allt är rent och snyggt.
Det bor bara några få arbetarbarn i
kvarteret Nävv Jorkk, men mina lekkamrater bryr sig inte om att min pappa är arbetare.
Tvärs över gatan finns det massor av arbetarungar. Där bor järnvägsarbetarna med sina familjer i stora röda trähus från 1800-talet. De har utedass på gården, egna potatisland och fruktträdgårdar med både äppelträd och vinbärsbuskar.
Från vårt hus är det bara tre kilometer till Stureplan mitt i Stockholm. Ändå är det som att bo på landet. I närheten finns skog och gärden, till och med åkrar. Ibland ser jag harar, rådjur och rävar.
Jag har massor av jämnåriga kompisar som bor alldeles i närheten. Uffe är min bästa kompis, men där finns också Bengan, Berra och Bosse, Kalle, Kenta och Krille, Larsan och Lelle, Robban, Sören, Sune och många andra.
Uffe bor med sina föräldrar i lägenheten bredvid vår. Hans mamma är hemmafru och hans pappa säljer rör och värmepannor.
Hemma i vår lägenhet finns tak över
huvudet, mat på bordet och en säng att sova i. Utanför huset väntar äventyret. Ibland leker vi indianer och vita eller tjuv och polis.
Ibland sparkar vi fotboll eller anordnar Nävv Jorkks olympiska mästerskap i friidrott. Om det regnar kan jag och Uffe sitta inne vid matbordet och leka med våra tennsoldater.
*
En av arbetarungarna som bor tvärs över gatan heter Sune. Han är några år äldre än vi andra.
Han är störst och starkast i vårt gäng, och han slåss ofta trots att han bara är åtta år. Sune skolkar också från skolan.
Hans mamma jobbar på ölkaféet nere i Frihamnen. Hon är mager, röker hela tiden och dricker pilsner och brännvin trots att hon är fruntimmer.
Sunes pappa syns aldrig till. Ingen i gänget vet riktigt var han är. Enligt Sune själv är hans pappa sjöman och seglar omkring på en båt någonstans på världens alla hav.
– Men han kommer kanske hem till jul, säger Sune.
När jag frågar min egen pappa om Sunes pappa, så skakar han på huvudet och vill helst inte prata om saken.
– Den stackaren, säger pappa till sist. Han sitter väl i fängelse och vilar upp sig medan hans grabb springer runt och gör som han vill.
I dag skulle man väl säga att Sune var områdets värsting. Men jag har egentligen inget ont att säga om Sune. Man kunde alltid lita på Sune.
Han försvarade oss andra i gänget.
Nu, många år senare, funderar jag ibland på hur det gick för Sune. Jag har en känsla av att det inte gick så bra. I så fall var det kanske inte bara hans fel att det gick illa.
