NACKA TINGSRÄTT DOM Mål nr M 2832-14 Mark- och miljödomstolen 2014-12-18
Nacka Strand
KLAGANDE
[Hundhållaren, adress]
Ombud: Eric Rossmon
International Legal Proceeding CC Box 3050
161 03 Bromma MOTPART
Miljö- och byggnämnden i Gnesta kommun 646 80 Gnesta
ÖVERKLAGAT BESLUT
Länsstyrelsen i Södermanlands läns beslut den 5 mars 2014 i ärende nr 505-263- 2014, se bilaga 1 SAKEN
Förbud gällande skällande hundar _____________
DOMSLUT
Mark- och miljödomstolen
a) avslår yrkandet om avvisning av bevisning,
b) avslår yrkandet om ersättning för rättegångskostnader, och c) avslår överklagandet i övrigt.
_____________
BAKGRUND
Miljö- och byggnadsnämnden i Gnesta kommun (nämnden) beslutade den 29 november 2013 följande.
1. Att förbjuda [hundhållaren] att hålla hundar utomhus nattetid mellan kl. 22.00 och 07.00 på rubricerad fastighet [Sigtuna 1:37, domstolens anm.]
2. Förbudet gäller från och med den 1 december 2013 och tills vidare 3. Förbudet ska gälla även om det överklagas
4. Förbudet avser inte kort rastning av hundar nattetid under uppsikt av djurägaren eller den som passar hundarna
5. Förbudet gäller inte dagtid
Belslutet överklagades till Länsstyrelsen i Södermanlands län (länsstyrelsen) som avslog överklagandet.
[Hundhållaren] har nu överklagat länsstyrelsens beslut till mark- och miljödomstolen.
YRKANDEN M.M.
[HUNDHÅLLAREN] har, som det får förstås, yrkat att mark- och miljödomstolen ska ändra länsstyrelsens och nämndens beslut så att förbudet upphävs och [hundhållaren] medges ha hundhållning även under kvälls- och nattetid.
Han har även yrkat att bevisningen i form av en ljudfil ska avvisas samt ersättning för rättegångskostnader med belopp som senare kommer att preciseras.
Till stöd för sin talan har han anfört bl.a. följande.
- Avvisning av bevisning
Länsstyrelsen och nämnden undviker att kommentera eller bemöta [hundhållarens] framförda synpunkter om bl.a. nämndens påstådda och åberopade bevisning avseende det från grannen inhämtade ljudbandet till styrkande av ”ylande och hundskall”. Genom detta ljudband anser grannen, i likhet med nämnden, ha styrkt sina påståenden om uppkommen olägenhet pga. ”skällande och ylande hund”. Ett sådant övervägande och beslut är en mycket stor rättsäkerhetsfara enär beslutet därmed saknar rättsgrund. Enligt [hundhållarens]
uppfattning torde ljudbandet – med hänsyn till att det inte går att med säkerhet identifiera om fråga är om hundskall eller ylande hund, tidpunkt för ljudupptagning, tidsåtgång för inspelning, på vilken fastighet
upptagning skett samt vem som gjort upptagningen – helt sakna bevisvärde och därmed vara irrelevant i saken.
Ljudbandet bör därmed avvisas. Inte heller har nämnden eller klagande granne i något avseende kunnat visa när eller under vilka omständigheter de s.k. ljudupptagningarna gjorts. Följaktligen kan åberopad ljudupptagning vara ett falsarium inhämtad från vilken plats som helst i landet, medvetet tillkommen endast i syfte att skada [hundhållaren]. Speciella omständigheter vilka framkommer vid avlyssning av ljudupptagningen gör att det med till visshet gränsande säkerhet finns all anledning att ifrågasätta dess tillkomst, tidpunkt och omständigheterna i övrigt samt under vilka förhållanden så skett.
- Sakfrågan
Såvitt [hundhållaren] har uppfattat föreligger inga restriktioner gällande att ha hundhållning på sin tomt i aktuellt område. Den lagstiftning som gäller är att enligt 36 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ska husdjur och andra djur som hålls i fångenskap förvaras och skötas så att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer.
Första klagomålet från granne inkom under januari 2013 och – såvitt uppfattas av nämndens redogörelse – vid endast ett tillfälle. Det andra klagomålet inkom den 4 september 2013. Fråga är således om två konkreta tillfällen med ett mellanrum om sju månader. Härefter genomförde nämnden en s.k. oanmäld kontroll den 27 september 2013 och såvitt framgår av nämndens redogörelse har ingen kritik riktats mot [hundhållaren] och dennes hundhållning.
Nämndens bedömning att hundskallen nattetid är så störande för omgivningen att skäl förelegat att förbjuda [hundhållaren] att hålla hund utomhus angivna tider är stötande ur rättssäkerhetssynpunkt och utgör ett rättsangrepp i syfte att [hundhållaren] ska lida skada till följd av att han i andra avseenden har haft avvikande uppfattning beträffande kommunens göranden m.m.
Med olägenhet avses i miljöbalken en sådan störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka en människas hälsa menligt i fysisk eller psykisk mening. Olägenheterna ska kunna kopplas till den fysiska miljön, d.v.s. ha anknytning till någon form av användning av fast eller lös egendom. De störningar som avses är sådana som inte är ringa och som inte är helt tillfälliga. En ringa störning är en sådan störning som bara påverkar någon enstaka person negativt, medan människor i allmänhet inte störs. En störning ska även ha en viss varaktighet för att anses vara en olägenhet för människors hälsa. Antingen ska störningen pågå under en sammanhängande tid eller så ska den vara regelbundet eller oregelbundet återkommande (prop. 1997/98:45 del 2 s. 109).
Ovan angivna förhållanden ska ligga till grund för en rättslig bedömning vilket medför att den tidsreglerade hundhållningen saknar rättslig grund.
NÄMNDEN har, som det får förstås, bestritt ändring och anfört bl.a. följande.
Beslutet bygger inte enbart på ljudupptagningarna inskickade av grannen [mannen]. [Hundhållaren] har i e-post till myndigheten den 25 juli 2013 själv uppgett att han tagit emot klagomål från granne både 2013 och även ungefär ett år tidigare. I samma e-post har [hundhållaren] angett att hundarnas reaktion troligen beror på grävlingar samt klottrande och passerande människor nattetid. [Hundhållaren] har således själv tillstyrkt att hundarna skäller nattetid. Efter att beslutet fattades har nämnden mottagit e-post från [man 2], boende ca 200 meter från [adressen]. Denne skriver att det ska bli skönt att slippa de störande hundskallen nattetid. [Mannen], som initialt klagade, har även i augusti 2014 inkommit med e-post till nämnden om att denne upplever att problemen trots föreläggande fortsätter till viss del. Nämnden vill å det tydligaste framhäva att det råder omvänd bevisbörda i ärenden enligt miljöbalken. [Hundhållaren] har inte bevisat för myndigheten att olägenhet i form av skällande hundar nattetid inte förekommer.
Nämnden har givit in den e-post från [hundhållaren], [man 2] och [mannen] som hänvisas till ovan.
[HUNDHÅLLAREN] har, som svar på nämndens skrivelse, vidhållit vad han tidigare har anförts samt tillagt bl.a.
följande.
[Man 2] är boende 200 meter från [hundhållarens] fastighet och torde, till följd av bl.a. mellanliggande
bergssluttning och att dennes fastighet gränsar till en livligt trafikerad väg och järnväg, ha synnerligen svårt att uppfatta hundskall från [adress]. [Gatan] hade år 2013, enligt trafikräkning, ett medelflöde på 5 800 fordon per dygn vilket tveklöst påverkar möjligheten att överhuvudtaget uppfatta ett hundskall på sådant avstånd.
[Hundhållarens] egen e-post som nämnden hänvisar till har varit betingat av att han i preventivt och
förebyggande syfte ville undvika framtida eventuella problem med störande ljud från hundgården. Härutöver ska framhållas att det nattetid bara finns en hund på fastigheten – en kaukasisk Ovtjarka som härstammar från Sibirien och är tålig mot bl.a. för oss i Sverige okända temperaturer. Nämndens uppgift om hundar i plural är en ren desinformation i syfte att vilseleda. Av e-postmeddelandet framgår enbart att grannen [mannen] sökt upp [hundhållaren] och framfört att han känner sig störd av hundskall varför det torde sakna relevans.
Viss förekomst av skall från hundar, särskilt under dagtid, får anses vara normalt förekommande även i tätbebyggt område, vilket kommit till uttryck i relevanta prövade fall. Det är därför något som man som granne kan behöva tåla så länge skällandet inte blir alltför ihållande eller på annat sätt mera störande. Den hittills förebragda utredningen talar för att de fåtal störningar som förekommit vid några tillfällen ej varit av sådan dignitet att nämndens beslut har stöd i åberopade lagrum. Mot bakgrund av det anförda kan förekomsten av
hundskall i förevarande fall inte anses utgöra en sådan störning som enligt 9 kap. 3 § miljöbalken påverkar människor menligt. Någon olägenhet för människors hälsa förekommer inte utan fråga är uppenbarligen om en man som till följd av fritidsproblem önskar fylla ut sin tid med att framföra kritik mot sina grannar och i övrigt obstruera.
[Hundhållaren] har som bevisning åberopat utlåtanden från fyra grannar.
DOMSKÄL
- Avvisning av bevisning
Enligt 23 § lagen (1996:242) om domstolsärenden, ÄL, tillämpas i fråga om bevisning bl.a. 35 kap. 7 §
rättegångsbalken enligt vilken rätten får avvisa bevisning bl.a. om den omständighet som en part vill bevisa är utan betydelse i målet, om beviset inte behövs eller om beviset uppenbart skulle bli utan verkan. Enligt motiven till bestämmelsen bör domstolen vara restriktiv med att avvisa bevisning (jfr NJA II 1943 s. 451). Detta har i litteraturen utvecklats enligt följande. Domstolen bör som regel inte på förhand granska relevansen i åberopad bevisning men om så sker bör prövningen inte innefatta komplicerade eller djupgående analyser. Prövningen ska inte sträcka sig längre än att avgöra huruvida anförd bevisning omedelbart framstår som irrelevant. För att avvisa bevisning på den grunden att den omständighet som en part vill bevisa är utan betydelse i målet ska betydelselösheten i princip omgående stå klar. Gör den inte det, bör bevisningen inte avvisas (Westberg, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, s. 623).
Mot denna bakgrund och med hänsyn till vad [hundhållaren] har uppgett som skäl för avvisning anser mark- och miljödomstolen inte att ljudfilen är helt utan värde i målet. Bevisning bör därför tillåtas.
- Sakfrågan
Tillämpliga bestämmelser framgår av länsstyrelsens beslut.
Det är i målet ostridigt att [hundhållaren] håller hund nattetid utomhus i anslutning till bostadshuset på [fastighetsbeteckning, adress]. Fastigheten ligger inom ett tätbebyggt bostadsområde och på omkring 50 meters avstånd från [mannens] bostadshus med [adressen]. Av den utredning som nämnden har presenterat framgår att [mannen] vid flertalet tillfällen nattetid störts av [hundhållarens] hund. Mark- och miljödomstolen finner, i likhet med underinstanserna, att det är fråga om hundskall av sådan regelbundenhet och omfattning att det föreligger en olägenhet för människors hälsa. Domstolen anser vidare att ett föreläggande som säkerställer att störningar från hundskall inte förekommer nattetid är behövligt. Vad [hundhållaren] har anfört om att andra grannar inte upplever sig störda påverkar inte denna bedömning.
- Rättegångskostnader
[Hundhållaren] har yrkat ersättning för rättegångskostnader. Rättegångskostnader kan inte dömas ut i denna typ av mål, se 32 § ÄL och 5 kap. 1§ lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar. Yrkandet ska därför avslås.
HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (DV 427)
Överklagande senast den 8 januari 2015. Prövningstillstånd krävs.
Anna Adolfsson Jan-Olof Arvidsson
I domstolens avgörande har tingsfiskalen Anna Adolfsson, ordförande, och tekniska rådet Jan-Olof Arvidsson deltagit.
- - -
LÄNSSTYRELSEN BESLUT Dnr
SÖDERMANLANDS LÄN 2014-03-05 505-263-2014 Elisabeth Östlin
Rättschefen Eric Rossmon + dk ombud för [hundhållaren]
International Legal Proceeding CC Box 3050
161 03 BROMMA
Överklagande av Miljö- och byggnämndens i Gnesta kommun beslut om förbud gällande skällande hundar;
Sigtuna 1:37 BESLUT
Länsstyrelsen avslår överklagandet.
Detta beslut kan överklagas till Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt, se nedan.
REDOGÖRELSE FÖR ÄRENDET
Miljö- och byggnämnden i Gnesta kommun beslutade den 29 november 2013
1. Att förbjuda [hundhållaren] att hålla hundar utomhus nattetid mellan kl 22:00 — 07:00 på rubricerade fastighet
2. Förbudet gäller från och med den 1 december 2013 och tills vidare 3. Förbudet ska gälla även om det överklagas
4. Förbudet avser inte kort rastning av hundar nattetid under uppsikt av djurägaren eller den som passar hundarna
5. Förbudet gäller inte dagtid
Bakgrunden till beslutet är att en granne till [hundhållaren] i januari 2013 inkommit med klagomål till
miljöenheten om störande hundskall nattetid på rubricerade fastighet. Fastigheten ligger inom detaljplanelagt område (P59-1) med beteckning Jb, det vill säga avsett för småindustri och bostadsändamål. Hundarna hålls i rastgård på dygnets alla timmar som skydd för att [hundhållaren], enligt miljöenhetens uppgift, ska få ha sina
saker i fred och att slippa besök av objudna gäster. Då även [hundhållaren] själv tagit emot klagomål kontaktade han miljöenheten för att få hjälp av kommunjägaren för att ta bort en grävling som stör hundarna samt att han bad om hjälp med att få dispens att få uppföra ett plank som stred mot höjdkraven.
Den 4 september 2013 återkom grannen med klagomål eftersom situationen inte förändrats. Miljöenheten kontrollerade om någon ansökan om att få bygga ett plank inkommit till kommunen vilket det då inte gjort.
Vidare genomfördes en oanmäld inspektion den 27 september 2013 tillsammans med djurskyddskontrollant från Länsstyrelsen. Vid inspektionen var fastighetsägaren inte hemma eller i sin verkstad och hundarna befann sig i
hundgården. Miljöenheten skickade den 2 oktober 2013 ut ett mail till [hundhållaren] där de förklarade att det inte var acceptabelt att hålla vakthundar utomhus på natten inom ett område med bostäder och att ett plank inte säkerställer att hundarna inte ylar eller skäller nattetid. Behovet av vakt kan, enligt miljökontoret, tillfredsställas genom larm.
[Hundhållaren] har genom sitt ombud Eric Rossmon överklagat beslutet och, så som det får förstås, yrkat att beslutet ska undanröjas då motparten inte i något avseende styrkt sina påståenden om störande hundskall samt att tillika interimistiska beslutet i avvaktan på laga kraft ska omfatta undanröjandet. Två inkomna klagomål från en granne som själva synes ha hundar har legat till grund för det överklagade beslutet. Anledningen till det fåtal skall som påstås förekommit kan med största sannolikhet ha utlösts av att klagandens hund känt vittring av de ofta återkommande grävlingar som söker gräva sig in under fastigheten. Att en hund vid sådana tillfällen reagerar torde vara helt normalt. Denna fråga har, såvitt kan förstås, inte kommunen velat engagera sig i. Att [hundhållaren] har upptagit förhandlingar med byggnadsinspektör tidigare i frågan visar de facto att
[hundhållaren] sökt att i samförstånd hitta någon för berörda parter acceptabel lösning av problemet. Att under sådana förhållanden - med kort varsel och utan inhämtande av någon bevisning - fatta ett beslut om förbud mot hundhållning på aktuell fastighet, kan uppfattas som en ren obstruktion från kommunens sida alternativt
bristande kompetens på området. När en myndighet vänder sig till en enskild och begär att denne ska vidta åtgärder förutsätter detta att myndigheten har genomfört någon form av utredning i ärendet som visar hur förhållandena är på den aktuella platsen. Utan en sådan utredning har myndigheten inte underlag för att ta ställning till om det finns anledning att begära att en enskild ska vidta åtgärder. Vidare krävs att en myndighet givetvis har funnit fog för att ålägga den enskilde att vidta åtgärder.
SKÄL FÖR BESLUT
Med olägenhet för människors hälsa avses enligt 9 kap. 3 § miljöbalken (MB) störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Av praxis framgår att hundskall kan utgöra olägenhet för människors hälsa (Miljööverdomstolens dom den 22 maj 2006, M 4580- 2005). Enligt 36 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ska husdjur och andra djur som hålls i fångenskap förvaras och skötas så att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer.
Den som bedriver verksamhet är enligt 2 kap. 3 § MB skyldig att vidta de försiktighetsmått som behövs för att motverka att verksamheten medför olägenhet för människors hälsa. Dessa krav gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vad som närmare krävs i fråga om försiktighetsåtgärder beror på förhållandet i det enskilda fallet varvid en skälighetsbedömning görs.
Enligt 26 kap. 9 § och 21 § MB får tillsynsmyndigheten meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska efterlevas. 126 § sägs att en tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om
det överklagas.
Enligt 29 § förvaltningslagen får en myndighet som ska pröva ett överklagande bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla (inhibition).
Enligt regeringsrättens praxis bör inhibitionsfrågor bedömas med ledning av 1. hur sannolikt det är att överklagandet kommer att bifallas
2. vilken betydelse det kan ha för klaganden att ikraftträdandet skjuts upp i väntan på den slutliga prövningen, samt
3 om det finns några motstående intressen som talar för ett omedelbart ikraftträdande.
Länsstyrelsen gör följande bedömning.
Av handlingarna framgår att miljö- och byggnadsnämnden har bedömt att hundskallen nattetid från fastigheten Sigtuna 1:37 är så störande för omgivningen att [hundhållaren] förbjuds att hålla hundarna utomhus mellan kl 22:00 och 07:00. Till grund för bedömningen har legat de klagomål som framförts från grannen till den berörda fastigheten. Miljökontoret har tillsammans med en representant från Länsstyrelsens djurskyddskontroll oanmält inspekterat platsen (dagtid). Orsaken till att hundarna vistas i hundgården på natten är att [hundhållaren] vill försöka slippa besök av objudna gäster. Han är medveten om klagomålen och har framfört några förslag på förbättringar. Hundgården är belägen bakom [hundhållarens] bostadshus.
Med olägenhet för människors hälsa avses en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Även sådana störningar som i första hand påverkar välbefinnandet i inte ringa grad omfattas av bestämmelsen. Störningen är att anse som varaktig om den återkommer vid fler tillfallen. Hundskall kan, enligt Länsstyrelsens mening, upplevas som ett väldigt skarpt och störande läte, i en för övrigt lugn och tyst ljudmiljö, i det här fallet nattetid i nära anslutning till angränsande bostadshus. Återkommande perioder av skallgivning i denna miljö bör typiskt sett utgöra en sådan störning som avses i 9 kap 3 § MB.
Av utredningen framkommer vidare att hundarna vistas dygnet runt i hundgården. Förbudet att hålla hundarna utomhus gäller dock enbart nattetid. Länsstyrelsen finner i likhet med nämnden att återkommande hundskall nattetid går utöver vad man som närboende i allmänhet kan förväntas tåla. Klaganden är medveten om
klagomålen men har inte visat att dessa varit obefogade. Nämnden har således haft fog för sitt beslut att utfärda det överklagade förbudet. Vad klaganden anfört föranleder ingen annan bedömning från Länsstyrelsens sida och överklagandet ska därför avslås.
Länsstyrelsen gör inte heller någon annan bedömning än nämnden i fråga om att beslutet ska gäller även om det överklagas.
Karin Bergkvist Elisabeth Östlin chefsjurist handläggare
Kopia till:
Miljö- och byggnämnden i Gnesta kommun [Mannen, adress]
