Hälsa och samhälle
KVINNOR OCH MÄN - LIKA
INFÖR LAGEN?
EN GRANSKNING AV LVM (LAG (1988:870) OM
VÅRD AV MISSBRUKARE I VISSA FALL) – DOMAR
FRÅN LÄNSRÄTTEN I MALMÖ
EVA LINDEROTH
EVELINA NILSSON
C-uppsats i Socialt Arbete Malmö högskola Socionomprogrammet, Socialpedagogisk inriktning Hälsa och samhälle Maj 2009 205 06 Malmö
WOMEN AND MEN
-EQUALITY BEFORE THE
LAW?
AN EXAMINATION OF SENTENCES ACCORDING
TO THE CARE OF ALCOHOLICS AND DRUG
ABUSERS ACT (LAG (1988:870) OM VÅRD AV
MISSBRUKARE I VISSA FALL) FROM THE
REGIONAL COURT IN MALMÖ, SWEDEN
EVA LINDEROTH
EVELINA NILSSON
Women and men - equality before the law? An examination of sentences according to the Care of Alcoholics and Drug abusers Act (Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM) from the regional court in Malmö, Sweden Degree project in social work, 15
points. Malmö University: Health and Society, Center of social work, 2009
This paper focuses on the fact that women and men often are treated differently, both in society as well as in court negotiations. Hierarchies based on gender are particularly obvious in an addictive environment – the lives of women living with addiction problems can therefore be extra hard. The law –The Care of Alcoholics and Drug abusers Act (Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall) in certain cases gives society a possibility to intervene when a person with addictive problems can’t break the addiction themselves. Our main purpose is to examine if norms based on gender play a role when a person is taken in to compulsory care according to the act and if the act is used differently
depending on if the individual in question is male or female? As a method to answer our questions we have studied 60 verdicts from the Regional court (Länsrätten) in Malmö. The result of the paper show that sex and gender plays a big role when it comes to how the individual in question is treated in court.
Nyckelord: drogmissbruk, alkoholmissbruk, missbruksbehandling, LVM, genus, kön,
FÖRORD
Genom arbetet med denna uppsats har vi vunnit stor kunskap framförallt om hur
rättssystemet i Sverige fungerar och vilka strukturer som styr rättsprocessen, i första hand då det gäller tvångsvård av vuxna missbrukare. Vi har även fått en ökad insikt om hur det kan vara att leva som missbrukare och det speciella att genom lag kunna tvingas till vård mot sin vilja.
Inledningsvis vill vi passa på att tacka alla som har hjälpt till att göra den här uppsatsen möjlig:
Bengt Svensson och Leili Laanemets som under kursen ”Socialt arbete och missbruk” på Malmö högskola under våren 2008, väckte ett intresse för missbruk hos oss. Utan detta intresse hade vår uppsats troligtvis handlat om någonting helt annat.
Ingela Kolfjord som födde idén hos oss när vi diskuterade idéer till vår B – uppsats med henne.
Personalen på länsrätten i Malmö som har stått ut med många telefonsamtal, frågor och besök ifrån oss. De har även varit behjälpliga i vårt sökande efter domar och hela tiden bemött oss på ett positivt och hjälpsamt sätt.
Vår handledare Monika Larsson som har varit oss behjälplig med tips och råd och som har stöttat oss under hela arbetsprocessen.
Slutligen vill vi även tacka våra nära och kära som har stått ut med oss under våren när det mesta av vår energi har gått åt till uppsatsen. Utan er förståelse hade livet varit mycket svårare under den här perioden.
Kristianstad 2009-05-18 Eva Linderoth
FÖRKORTNINGAR
(a a) anfört arbete
LVM Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Prop Regeringens proposition
SekrL Sekretesslagen
SoL Socialtjänstlag (2001:453) SOU Statens Offentliga Utredningar TF Tryckfrihetsförordningen
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 INLEDNING 7
1.1 Problemformulering 7
1.2 Syfte och frågeställning 8
2 BAKGRUND 8
2.1 Förförståelse 9
2.2 Begreppsdefinition 9
2.2.1 Drog/Substans 9
2.2.2 Missbruk 10
2.2.3 Att ”dömas” till vård 11
2.2.4 Rekvisit 11
2.2.5 Genus och kön 11
2.3 LVM – en presentation 11
2.3.1 ”Fortgående missbruk” 12
2.3.2 Alkohol, narkotika och flyktiga lösningsmedel 13 2.3.3 Att utsätta sin psykiska eller fysiska hälsa för
allvarlig fara 13 2.3.4 Att löpa en uppenbar risk att förstöra sitt liv 14
2.3.5 Skadeindikationen 14
2.3.6 Omedelbart omhändertagande 15 2.3.7 Tvångsvårdens syfte och mål 15
2.4 Länsrätten 16
3 TIDIGARE FORSKNING 16
3.1 Missbruk ur ett genusperspektiv 16
3.2 Rätten ur ett genusperspektiv 18
3.3 Schlytters undersökning gällande ungdomar 19
3.3.1 ”Missbruk” 20
3.3.2 ”Brottslig verksamhet” 20
3.3.3 ”Annat socialt nedbrytande beteende” 20
4 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER 21
4.1 Socialkonstruktivism 22
4.2 Genusteori 23
4.3 Hegemonisk maskulinitet 25
4.4 Kritik mot de teorier vi har valt 26
5 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT 27
5.1 Urval och avgränsningar 27
5.2 Metod 28
5.2.1 Grundad teori 28
5.2.2 Grundad teori – vårt tillvägagångssätt 29 5.2.3 Statistisk analys – vårt tillvägagångssätt 30
5.3 Arbetsfördelning 31
5.4 Metoden och undersökningens trovärdighet 32
5.5 Etiska överväganden 33
5.6 Skriftligt material 34
6 PRESENTATION AV VÅRT EMPIRISKA MATERIAL 38
6.1 Presentation av utvalda domar 38
6.2 Kvalitativ analys av utvalda domar 41 6.2.1 Den sociala situationen och det egna beteendet 42 6.2.2 Umgängeskrets och förhållandet till
eventuella barn 44
6.2.3 Psykisk och fysisk påverkan av missbruket 45
6.2.4 Bilden av mannen 46 6.2.5 Övriga kategorier 46 7 SAMMANFATTNING 47 8 SLUTDISKUSSION 48 9 REFERENSER 51 10 BILAGOR 55
1. INLEDNING
I Sverige har vi en lagstiftning som betonar att socialtjänsten aktivt ska erbjuda insatser till människor med missbruksproblematik, insatser som kan hjälpa dem att skapa ett missbruksfritt liv. Dessa insatser ska grundas på frivillighet. Rätten innehåller även en möjlighet att tvinga individen till denna hjälp, i de fall då samhället bedömer situationen som mycket allvarlig, så kallat tvångsomhändertagande enligt Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).
Genom vår utbildning har vi kommit att förstå att män och kvinnor med
missbruksproblematik ofta behandlas olika inom den egna kretsen samt att kvinnor och män ofta bedöms ha olika behov i behandlingssituationer. Utifrån detta är vi intresserade av att ta reda på om dessa tankar om skillnader mellan män och kvinnor även finns då frågan om tvångsvård tas upp av länsrätten. Lägger rätten någon vikt vid den berörda individens biologiska kön och får detta några konsekvenser i bedömningen av den situation som föreligger?
1.1 Problemformulering
Vår uppfattning är att personer med missbruksproblematik inte är en homogen grupp där alla individer är lika utan att de är olika individer med olika intressen, bakgrund och livssituation. Inte heller då man delar in dessa i män och kvinnor kan man enligt Laanemets (2002) säga att grupperna är homogena och räkna med att alla kvinnor med missbruksproblematik har samma upplevelser från sitt missbruk. Inte heller kan man utgå från att deras behov är lika eller att de har samma önskemål om hur framtiden ska te sig bara för att de är av samma biologiska kön. Det är alltså oerhört viktigt att se individen bakom missbruksproblematiken (a a). Enligt vår uppfattning kan man inte utgå från att en missbrukande kvinna har mer gemensamt med en annan missbrukande kvinna än vad hon har med någon annan, detsamma borde givetvis gälla även för en missbrukande man. Kolfjord (2003) menar att man inom missbruksbehandling brottas med problemet att inte föra traditionella könsmönster vidare. Ändå framkommer det tydligt hos Laanemets (2002) att det i vårdsituationer ofta förekommer stora skillnader mellan vilken typ av behandling kvinnor och män får och att mycket av den behandling kvinnor får går ut på att forma dem till en viss typ av kvinna. Kvinnorna får exempelvis lära sig att sy, baka och ta hand om sitt utseende (a a). En typ av kvinna som enligt vår åsikt är baserad på normer kring hur en riktig kvinna ska vara i vårt västerländska samhälle.
På hemsidan ”Makt, så klart” (2009) uttrycker Yvonne Hirdman att flickor och pojkar behandlas olika redan från tidiga barnsben. Detta kommer även fram i Astrid Schlytters (1999) forskning kring hur länsrätten dömer ungdomar som står inför att omhändertas enligt Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). I denna studie blir det tydligt att det redan i tidig ålder framkommer vissa normer som baseras på hur killar och tjejer ska agera. Enligt Schlytter bemöter länsrätten ungdomar olika beroende på biologiskt kön och hon menar att rekvisiten i lagen tillämpas olika beroende på om personen i fråga är en flicka eller pojke. Exempelvis görs flickor ansvariga för skador som andra har åsamkat dem. Ett annat exempel är att flickornas och pojkarnas psykiska
hälsa beskrivs i helt olika termer i de yttranden som framkommer i domarna. Då missbruk föreligger blir skillnaden extra tydlig:
”Det som räknas som bruk av alkohol för pojkar blir missbruk för flickor. Flickor har kortare tid och mindre mängd och pojkar längre tid och större mängd”
(Schlytter, 1999 s 121)
Även denna kunskap har bidragit till ett intresse hos oss att undersöka om skillnader i bedömning utifrån biologiskt kön är någonting som framkommer även då det handlar om tvångsomhändertagande enligt LVM. Förekommer skillnader i bedömningarna utifrån biologiskt kön som när det gäller LVU eller bedöms män och kvinnor på samma grunder utifrån lagens rekvisit?
1.2 Syfte och frågeställning
Vårt övergripande syfte med denna uppsats är att undersöka om det finns någon skillnad utifrån biologiskt kön när det gäller på vilka grunder länsrätten dömer till tvångsvård. Har det biologiska könet någon betydelse? Kan vi urskilja mönster i hur bedömningar görs baserat på könsstereotypa värderingar? Vi vill med andra ord undersöka om det finns oföränderliga schabloner av hur män och kvinnor ska vara som ligger till grund för hur rätten dömer i olika fall. Detta tolkar vi i så fall som att det finns underliggande strukturer som kan påverka bedömningen av individen i rätten; d v s att det finns mönster i
samhället som grundar sig på biologiskt kön och som styr rättens bedömning. Med denna undersökning vill vi bidra till en större medvetenhet hos socialarbetare, jurister och nämndemän om hur missbrukande kvinnor och män döms av rätten. En ökad kunskap kring detta kan, enligt vår åsikt, minska fördomar och förbättra dessa individers möjlighet till en rättvis bedömning. Vi anser att våra frågor av denna anledning behöver belysas ytterliggare, samt att kunskap inom området är högst relevant i vårt arbete som blivande socionomer.
Inom ramen för vårt syfte kommer vi att försöka finna svar på följande frågeställningar:
• Om föreställningar om kön kommer till uttryck i LVM-domar och i så fall hur. • Om rekvisiten i LVM används olika beroende på vilket biologiskt kön den
berörda individen har.
• Om vi kan se en reproduktion av normer som baseras på biologiskt kön i de utvalda domarna.
2. BAKGRUND
Här kommer vi att presentera den förförståelse vi har haft innan vi påbörjade vår arbetsprocess med uppsatsen. Vi kommer även att förklara vissa begrepp som är återkommande i texten, vidare kommer vi att presentera en genomgång av hur LVM fungerar samt hur det rättsliga förfarandet i länsrätten går till.
2.1 Förförståelse
Genom vår utbildning har vi redan skapat en viss förståelse för hur tillvaron för en person som har en missbruksproblematik kan se ut. Vi har här även fått en viss förståelse för hur LVM tillämpas och hur det juridiska förfarandet ser ut, vilket bland annat innebär att rekvisiten i lagen är det styrande och innebär vissa begränsningar då rätten ej kan gå utanför dessa i sin bedömning. Lagen och dess rekvisit är det rätten har att använda för sin bedömning och rätten har ingen möjlighet att frångå de kriterier lagen har satt upp. Vi är även medvetna om att det juridiska språket är speciellt och att även det kan innebära begränsningar i en beslutssituation samt då domen ska formuleras, eftersom det är svårt för rätten att göra avsteg från det juridiska språket och tillvägagångssättet. Exempel på detta är att rätten förväntas använda vissa specifika formuleringar, vilket innebär att det språkliga handlingsutrymmet krymper.
Vi skrev vår B-uppsats om gravida kvinnor med missbruksproblematik. Utifrån det har vi fått en ökad förförståelse för att kvinnors och mäns missbruk kan te sig olika, samt hur normer om hur en man och en kvinna ska vara byggs upp i missbrukarkretsar. För att även läsaren ska få denna kunskap väljer vi att presentera tidigare forskning om detta eftersom vi anser att det kan skapa större förståelse för domarnas utformning och vad som lyfts fram som relevant underlag i dessa. Vi har även tidigare kunskap om att
kvinnor och män bemöts och får olika typer av behandling då de vårdas för sitt missbruk, oavsett om vården är frivillig eller bedrivs med tvång (se exempelvis Laanemets, 2002). Under vår kurs i socialrätt, under vårterminen 2007, kom vi in kontakt med Astrid
Schlytters (1999) forskning om hur rätten dömer flickor och pojkar som är aktuella för ett omhändertagande enligt LVU. Utifrån denna undersökning har vi förstått att det finns skillnader i hur en individs handlingar bedöms och värderas. Vad som anses relevant för ett omhändertagande enligt LVU bedöms ofta utifrån vilket biologiskt kön den berörda individen har. Att flickor och pojkar, män och kvinnor ofta behandlas olika i samhället är ett fenomen vi ofta kommit in kontakt med under utbildningen. Även tidigare och på andra håll än genom vår socionomutbildning har vi båda, var och en på sitt håll, skaffat oss kunskap och erfarenhet av detta. Vi har båda även kommit i kontakt med Hirdmans genusteori och i vissa sammanhang använt oss av denna tidigare. Vår bedömning är att vår förförståelse påverkat vårt val av teoretiska utgångspunkter och de ramar vi satt för vårt arbete. Därigenom har troligtvis även vår analys blivit påverkad av detta.
2.2 Begreppsdefinition
För att förenkla läsandet av vår uppsats och göra texten lättare att förstå och ta till sig väljer vi att presentera några av de begrepp som regelbundet återkommer i uppsatsen. 2.2.1 Drog/Substans
I vår text använder vi omväxlande begreppen drog och substans. Med dessa menar vi både alkohol och narkotika men med begreppen syftar vi även på andra
beroendeframkallande medel exempelvis läkemedel och flyktiga lösningsmedel. Vi räknar dock ej in kaffe och cigaretter i detta, även om dessa i högsta grad är
produkter som exempelvis thinner, nagellacksborttagning och lim. Exempel på flyktiga lösningsmedel är toluen, trikloretylen, xylen och bensen (prop 1987/88:147).
I de fall då det endast är en specifik substans som är aktuell för sammanhanget tydliggör vi detta.
2.2.2 Missbruk
I Sverige är ingen icke medicinsk användning av narkotika tillåten (prop 1981/82:8). Av denna anledning finns heller ingenting som kallas för bruk av narkotika (Johansson & Wirbing, 2005). När det gäller alkohol kan man dock definiera intagande av detta som ett bruk. Både när det gäller narkotika och alkohol så talar man dessutom om riskbruk. Riskbruk förekommer då den berörda individen, genom sin konsumtion av droger riskerar att ”utveckla skador, missbruk eller beroende” (a a, s 24). Vad missbruk är definieras på olika sätt beroende på sammanhang. I Regeringens proposition 1987/88:147 ”om tvångsvård av vuxna missbrukare, m m” framkommer att begreppet missbruk i alla fall är tillämpligt då den berörda individen utvecklat medicinska eller sociala problem på grund av sin konsumtion av droger. Då det handlar om missbruk av alkohol behöver individen ha en ”inte allt för obetydlig konsumtion” (prop 1981/82:8 s 74) för att det ska räknas som missbruk. Missbruk av flyktiga lösningsmedel anses föreligga då substansen används för att åstadkomma berusning genom att de sniffas, d v s andas in (prop
1987/88:147). Vad det gäller narkotika räknas all användning av narkotika utöver den som är medicinsk som missbruk. När begreppet tungt narkotikamissbruk förekommer så syftar man på att individen har en konsumtion av narkotika, som utöver att den har lett till medicinska eller sociala konsekvenser, är av daglig art. Detta gäller oavsett vilken typ av narkotika eller intagningssätt som är aktuell. Då drogen vid något tillfälle injiceras räknas detta i princip alltid som att individen har ett tungt missbruk (prop 1981/82:8). Medicinskt skiljer man mellan att ha ett riskbruk eller missbruk samt att vara beroende och Johansson & Wirbing (2005) menar att tillstånden utesluter varandra. De menar att missbruk är ett tillstånd som kan variera genom olika perioder medan ett beroende utvecklas genom att kroppen vänjer sig vid drogen och tillståndet blir varaktigt. För att definiera och kunna ställa en diagnos över vilket tillstånd individen befinner sig i använder man speciella diagnoskriterier (a a).
Vi har förstått att vad som räknas som missbruk och vad som räknas som bruk är otydligt och att det kan vara svårt att dra en tydlig gräns samt att begreppen används olika vid olika tillfällen. Vår uppfattning är dessutom att detta kan se olika ut för olika personer och att denna definitionsproblematik kan innebära ett rättsäkerhetsproblem då olika individers situation inte bedöms på samma sätt. Eftersom missbruk är det ord som används generellt i våra domar samt i lagtexterna kommer vi, för att förenkla vårt skrivande, generellt att använda oss av detta begrepp. Av samma anledning kommer vi hädanefter att använda oss av ordet ”missbrukare”, då vi beskriver personer med missbruksproblematik. Ett problem med att använda begreppet ”missbrukare” kan vara att vi uppfattar detta som generaliserande och att det kan ge en stereotyp och
2.2.3 Att ”dömas” till vård
I vår uppsats skriver vi ett flertal gånger att de berörda personerna döms till vård enligt LVM. Vi har valt denna begreppsdefinition eftersom personerna genom en rättegång döms till tvångsvård och att det juridiska språket formulerar det på så sätt. Gustafsson (2001) framhåller dock att det är viktigt att komma ihåg att det egentligen inte handlar om att individens döms för ett brott, utan snarare om att man använder sig av individens rättigheter till vård. Den så att säga ”dömde missbrukaren” ska därför ej automatiskt betraktas som kriminell. Enligt LVM avläggs dock en dom, man döms till vård. Att vara dömd likställs i de flesta fall med att man begått ett brott och att man straffas för detta. En sådan syn kan påverka både den berörda individens syn på sig själv men även
myndigheter och andras förhållningssätt till denne (a a). Vi funderar över hur vård under tvång kan vara en rättighet. Vår uppfattning är nämligen att detta kan leda till stora inskränkningar i individens autonomi.
2.2.4 Rekvisit
Inom juridiken säger man att en lag är konstruerad kring en mängd olika rekvisit. Rekvisiten är det som fastställer hur lagen ska tillämpas samt vad som är relevant att ta hänsyn till i de olika fallen. De omständigheter som inte definieras i ett rekvisit är inte relevanta att ta hänsyn till och ska därför ej heller spela någon avgörande roll i den rättsliga processen (Hydén, 2001).
2.2.5 Genus och kön
I vår uppsats skiljer vi mellan begreppen kön och genus. Denna distinktion gör vi för att tydliggöra den sociala, historiska och kulturella konstruktionen av könet. Hirdman (1988) framhåller att det biologiska könet inte i sig är bestämmande för att vi handlar enligt vissa könsspecifika mönster och anammar en viss roll som baseras på biologiskt kön. Hon beskriver hur vi alla föds med ett biologiskt kön, men att vi sedan genom sociala processer formas till de kategorier som vi definierar som pojkar och flickor, män och kvinnor(Hirdman, 2009,Hirdman, 1988). Utifrån detta förstår vi genus som en social konstruktion som tar avstamp i det biologiska könet. Enligt Hirdman (1988) sträcker sig dock uppdelningen och kategoriseringen i manligt och kvinnligt utanför de mänskliga kropparna och influerar hela det mänskliga samhället. I olika grad är områden i samhällslivet kodade utifrån manliga och kvinnliga egenskaper, vilket skapas och
omskapas genom sociala processer.Denna syn på den sociala konstruktionen av könet är källan till utvecklingen av genusbegreppet.
2.3 LVM– en presentation
LVM infördes 1982 och ersatte den dåvarande nykterhetsvårdslagen (prop 1987/88:147). Lagen är subsidiär (prop 1981/82:8) vilket innebär att andra lagar har företräde framför denna. Exempelvis går LVU före då det gäller ungdomar (Gustafsson, 2005) eftersom LVM i princip bara är möjlig att använda på ”missbrukare” över 18 år (SOFS 1997:6). Även Lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT) går före om den berörda individens behov kan tillgodoses enligt denna lag (Gustafsson, 2005). Socialtjänstlagen (SoL) är dock den lag som alltid ska tillämpas i första hand då detta är möjligt (prop 1981/82:8) vilket innebär att vården i första hand ska ges i frivillig form. Enligt 5 kap 9 § SoL har
socialtjänsten en skyldighet att hjälpa en ”missbrukare” att får vård för sitt missbruk. Vad det gäller vårdens innehåll är det även då det gäller tvångsvård socialtjänstens
bestämmelser som ligger till grund för hur denna ska se ut om inte något annat föreskrivs i LVM.
Prövning om tvångsvård enligt LVM görs utifrån 2 och 4 §§ i lagen. I andra paragrafen framkommer just att vård för missbruk i första hand ska ges på frivillig väg enligt SoL. Här framkommer dock även att en individ kan tvingas till vård om hon eller han inte är villig till detta, så kallad tvångsvård. Av regeringens proposition (1987/88:147)
framkommer dock att en individ kan dömas till tvångsvård trots sitt samtycke i de fall som samtycket ej bedöms vara realistiskt eller trovärdigt. Ett exempel på detta kan vara om den berörda individen vid tidigare tillfällen har avbrutit vård som skett på frivillig väg. Vård i frivillig form behöver ej heller ha provats utan det räcker att man bedömer att möjligheterna till frivillig vård är uttömda. Det kan t ex röra sig om att individen har motsatt sig frivillig vård vid ett flertal tillfällen (a a). Dock måste rekvisiten i punkterna 1 och 2 i fjärde paragrafen LVM, de så kallade generalindikationerna, vara uppfyllda samt en av specialindikationerna i 3 a-c, för att lagen ska kunna tillämpas
”4 § Tvångsvård skall beslutas om,
1. någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk,
2. vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller på något annat sätt, och
3. han eller hon till följd av missbruket
a) utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, b) löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
c) kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.” Om rekvisiten i lagen uppfylls ska lagen alltså tillämpas, lagen är alltså obligatoriskt tillämplig och samhället har en skyldighet att ingripa (Gustafsson, 2001) I vissa fall nöjer sig domstolen med att pröva den berörde individens behov av tvångsvård enligt endast en av lagens indikationer och om detta kan anses vara uppfyllt så nöjer man sig med det. Detta även i de fall då socialnämnden åberopar flera av rekvisiten (Staaf, 2005). Detta diskuteras även av Gustafsson (2001) som dessutom belyser det faktum att rätten ibland även väljer att använda en indikation som inte lyfts fram i ansökan men som de finner uppfylld och därmed tillämpbar.
2.3.1 ”Fortgående” missbruk
I lagen använder man termen ”fortgående” för att beskriva missbrukets omfattning. För att missbruket ska räknas som ”fortgående” ska det ha en viss varaktighet och individen ska konsumera de/den aktuella drogen/drogerna i princip varje dag. Att vid ett eller ett par tillfällen ha druckit för mycket alkohol räknas alltså inte som ett ”fortgående” missbruk även om den intagna mängden vid dessa tillfällen inneburit en hälsorisk för individen. Missbruket av alkohol måste vara över en viss tid för att kunna räknas som ”fortgående”. Återkommande periodmissbruk kan dock komma att bedömas som varaktigt och därmed användas som underlag för tvångsvård (prop 1981/82:8).
Alla typer av missbruk måste bedömas ha en viss varaktighet oavsett form av medel och intagningssätt. Ett undantag är dock injektionsmissbruk då det, precis som vi beskrivit i definitionen av tungt missbruk, i princip räcker med att individen har injicerat vid ett tillfälle för att missbruket ska räknas som varaktigt (prop 1981/82:8). Som regel ser man det dessutom som allvarligare då den berörda individen är ung, bedömningen är då hårdare. Detta eftersom man menar att konsumtion av tung narkotika i dessa fall är extra allvarligt, även i de fall då detta endast har skett i enstaka fall (SOFS 1997:6).
2.3.2 Alkohol, narkotika och flyktiga lösningsmedel
Alkohol i LVMs mening definieras som sprit och andra drycker som ej har under 1,8 viktprocent alkohol, detta utifrån den alkohollagsstiftning som gällde då LVM trädde i kraft (prop 1981/82:8). Enligt nuvarande alkohollag definieras alkohol som ”en dryck som innehåller mer än 2,25 volymprocent alkohol” (3 § Alkohollag (1994:1738)) Gränsen för vad som räknas som alkohol har alltså höjts sedan LVM infördes. Narkotika definieras enligt regeringens proposition 1987/88:147 i 8 §
Narkotikastrafflagen (1968:64). Här beskrivs narkotika som: ”/…/ läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper och som
1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige har biträtt, eller
2. av regeringen har förklarats skall anses som narkotika enligt lagen.”
Med euforiserande menar man att substansen ger en känsla av välbefinnande och lycka hos den som intar det (prop 1997/98:183).
Flyktiga lösningsmedel är, som tidigare nämnts, ofta lätta att få tag på. Produkterna innehåller ämnen som vid inandning skapar ett berusningstillstånd. I allmänt tal kallas detta att sniffa och kan leda till stora fysiska skador hos individen både i samband med att det inandas, då det kan leda till exempel till andningsförlamning och på lång sikt, då det bland annat kan leda till skador på njurar och lever. De flyktiga lösningsmedel kan skapa samma beroende hos individen som narkotika och alkohol och ger även upphov till abstinens hos sniffaren (prop 1987/88:147).
2.3.3 Att utsätta sin psykiska eller fysiska hälsa för allvarlig fara
Att utsätta sin psykiska eller fysiska hälsa för allvarlig fara är en av indikationerna som anges för att en individ ska kunna vårdas med tvång enligt LVM. Detta är enligt Staaf (2005) den vanligast förekommande indikationen bland de ansökningar om tvångsvård som görs (a a). Med detta menar lagstiftaren att det antingen ska gå att bevisa att individens hälsa är medicinskt påverkad av missbruket eller att individen åtminstone utsätter sin hälsa för fara. Exempel på detta kan vara att individen inte äter, vistas utomhus i kyla som innebär en risk att hon eller han fryser ihjäl eller att individen på något annat sätt som är relaterat till missbruket riskerar att mista livet. Individen måste
vara i behov av vård eller åtminstone en paus från den aktuella drogen för att hans eller hennes situation inte ska försämras (prop 1981/82:8).
2.3.4 Att löpa en uppenbar risk att förstöra sitt liv
Detta kallas även för lagens sociala indikation och syftar främst till yngre personer, men kan även användas även på äldre ”missbrukare” i de fall rätten bedömer den sociala situationen så pass allvarlig att hon eller han löper en uppenbar risk att förstöra sitt sociala liv (SOFS 1997:6). Lagstiftaren menade att det var särskilt viktigt att samhället ska kunna göra ingripanden innan missbruket leder till allvarliga konsekvenser för unga personer. Indikationen ska kunna användas för att stoppa en destruktiv utveckling hos den unge och tanken är att samhället inte ska behöva vänta tills hon eller han redan tagit allvarlig social eller medicinsk skada av sitt missbruk (SOU 1981:7).
Indikationen skapades för att få en helhetssyn av den missbrukande individens situation och för att allt fokus inte skulle ligga på de medicinska konsekvenserna av missbruket. Man menar att den sociala situationen dessutom riskerar att påverka personens hälsa och därmed även hans eller hennes medicinska tillstånd. Till exempel kan det handla om att någon riskerar att bli av med sitt arbete och sin bostad p g a sitt missbruk. Indikationen ger en möjlighet för samhället att försöka hjälpa ”missbrukaren” att bryta en destruktiv utveckling innan det nödvändigtvis har lett till medicinska skadeverkningar. Dock krävs att situationen är allvarlig. Individen måste vara dåligt anpassad till det övriga samhället och så inriktad på sitt missbruk att hon eller han inte längre kan sköta sina sociala relationer utanför livet som ”missbrukare” (prop 1987/88:147).
2.3.5 Skadeindikationen
I indikationen 3 c LVM framkommer att en grund för tvångsvård enligt lagen kan vara om man misstänker att individen riskerar att skada antingen sig själv eller någon närstående (prop 1987/88:147). Begreppet skada innefattar såväl psykisk som fysisk skada samt självmord och försök till självmord. Det kan exempelvis handla om psykisk skada som närstående till ”missbrukaren” kan få genom exempelvis hot och hänsynslöst beteende från dennes sida (SOFS 1997:6).
Ingen skada måste alltså redan vara skedd utan det räcker att man bedömer att det finns en risk att så ska ske. Med närstående menas här främst ”missbrukarens” familj och indikationen har kommit till bland annat för att för att ge skydd åt kvinnor som misshandlas av sina män, då en stor del av de män som misshandlar är påverkade av alkohol vid tillfället för misshandeln (prop 1987/88:147). Ett motiv till detta, som förs fram i propositionen är att många kvinnor som blir misshandlade väljer att inte göra en polisanmälan p g a rädsla för att situationen ska förvärras ytterligare. Gör hon eller någon annan istället en LVM anmälan kan detta motiveras med omsorg om den missbrukande mannen och förhoppningsvis inte väcka ytterligare aggressioner (a a). Även en person som inte bor tillsammans med ”missbrukaren” men som har barn tillsammans med denne, samt föräldrar till missbrukaren och barn som ej bor tillsammans med denna kan räknas vara närstående (prop 1981/82:8).
En gravid kvinna kan dock inte beredas vård enligt lagen med motivationen att hennes ofödda barn riskerar att skadas eftersom ett ofött barn inte omfattas av begreppet
närstående. Om en gravid kvinna ska dömas till tvångsvård måste kvinnan själv uppfylla lagens indikationer (prop 1987/88:147).
2.3.6 Omedelbart omhändertagande
Ett omedelbart omhändertagande enligt LVM innebär att det är sannolikt att den berörda individen kan få vård enligt LVM. Det innebär även att situationen är så akut att man inte bedömer att man kan invänta ett beslut från länsrätten av rädsla för att ”missbrukarens” fysiska och psykiska tillstånd under tiden ska förvärras ytterligare eller om det finns en stor risk att hon eller han skadar sig själv eller någon närstående som en direkt följd av det aktuella missbruket. Enligt 13 § LVM tas beslutet om ett omedelbart
omhändertagande av socialnämnden och beslutet underställs sedan länsrätten. Länsrätten fattar beslut om ifall tvångsvården ska bestå eller ej. Vid ett omedelbart
omhändertagande kan man alltså inte använda sig av den så kallade sociala indikationen – att ”missbrukaren” löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv (prop 1987/88:147). Både då det gäller en ansökan om LVM och ett omedelbart omhändertagande
framkommer det av lagen att den berörda individen ska genomgå en läkarundersökning, läkaren ska då göra ett yttrande som bifogas till utredningen. Detta är viktigt bland annat av den orsaken att man behöver klargöra att individens tillstånd verkligen beror på ett missbruk och inte på någonting annat (prop 1987/88:147). I båda fallen är det länsrätten som tar beslut om tvångsvård. Enligt LVM är det Statens institutionsstyrelse som beslutar om när individen ska skrivas ut från LVM-hemmet.
2.3.7 Tvångsvårdens syfte och mål
Tvångsvårdens syfte framkommer i 3 § LVM där man definierar att detta ska vara att motivera den omhändertagna ”missbrukaren” till frivillig vård. Detta har betydelse för att bedöma hur länge tvångsvården ska vara. Enligt 20 § LVM ska nämligen tvångsvården upphöra då dess syfte är uppnått. Det faktum att den berörda individen själv menar att motivation finns och förklarar sig vara positivt inställd till frivillig vård är ej avgörande. För att avgöra detta görs en bedömning av ”missbrukarens” motivation och om denna är tillförlitlig. Bedöms personen som tillförlitlig i sin motivation övergår vården i frivillig form (prop 1987/88:147). Av 20 § LVM framkommer även att vårdtiden får vara maximalt 6 månader innan den upphör och den får alltså ej förlängas.
Att ”missbrukaren” ska motiveras till frivillig vård brukar beskrivas som LVMs kortsiktiga mål. Det långsiktiga målet är givetvis att missbruket ska upphöra helt men oavsett om någon av målet uppnås får individen en paus från sitt missbruk under vårdtiden och kroppen får därmed en chans till återhämtning (prop 1987/88:147). Meningen med tvångsvård är alltså ej att ”missbrukaren” nödvändigtvis ska vara missbruksfri vid vårdtidens slut utan syftet med lagen uppnås då hon eller han är motiverad att sluta missbruka och genomgå vård (Gustafsson, 2005).
2.4 Länsrätten
Socialtjänsten ansöker hos socialnämnden om tvångsvård av en individ. Om
socialnämnden bifaller ansökan skickas denna vidare till länsrätten. Länsrätten är en allmän förvaltningsdomstol (SOFS 1997:6) och är den rättsliga instans som tar beslut om tvångsvård. Det är alltså hit som socialnämnden, eller den motsvarighet som verkar i den aktuella kommunen, ställer sin ansökan då de anser att det finns behov av vård i denna form (Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall). Beslutet grundas på de handlingar som framkommit i målet, bland annat Socialtjänstens utredning. Här är det viktigt att vårdbehovet motiveras tydligt samt att det framkommer varför detta inte kan tillgodoses genom frivillig vård (SOFS 1997:6). Beslut om tvångsvård enligt LVM tas alltså av två instanser, både av socialnämnd och länsrätt. Ett tillämpande som skapar en högre rättsäkerhet för den berörde individen (Gustafsson, 2001). Detta kallas att ett omhändertagande enligt LVM tas genom ett så kallat tvåpartsförfarande (SOU 1981:7). Länsrätten håller muntlig förhandling i fallet förutom i de fall då det inte bedöms nödvändigt (Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall). Exempel på detta som vi har sett i vår granskning av domar kan vara då den berörde individen ger sitt bifall till ansökan, detta styrks även av Gustafsson (2005). Dock gäller huvudregeln att individen ska inställa sig i rätten och delta i förhandlingen (prop 1981/82:8). Den berörda individen har rätt att ha ett offentligt biträde som hjälp under förhandlingen (Gustafsson, 2005). Beslutet i länsrätten tas av rättens domare tillsammans med tre nämndemän, vilket framgår av våra domar.
Den berörde individen kan överklaga länsrättens beslut hos kammarrätten (33 § Förvaltningsprocesslagen). Ett beslut om omedelbart omhändertagande kan dock ej överklagas. När individen döms till tvångsvård är det dock Statens institutionsstyrelse som tar beslut om vilket LVM-hem som blir aktuellt (Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall).
3. TIDIGARE FORSKNING
I vårt arbete kombinerar vi flera olika perspektiv; missbruk, genus och lagstiftning. Dessa ämnen finns det var och en för sig mycket forskning kring. Det finns även en hel del forskning som behandlar just tvångsvård av ”missbrukare” ur ett genusperspektiv – alltså en kombination av våra tre ämnesområden, t ex Laanemets (2002). Vad vi har hittat finns det dock ingen undersökning som är upplagd som vår; där man granskar själva LVM - domen från länsrätten ur ett genusperspektiv.
För att få en förståelse för våra ämnesområden kommer vi här att gå igenom en del av den tidigare forskning som gjorts inom våra ämnesområden som vi tycker berör vårt arbete.
3.1 Missbruk ur ett genusperspektiv
Det senaste årtiondet har alkoholkonsumtionen i Sverige ökat. Den skiljer sig dock mellan könen och generellt kan man säga att oberoende av land och kultur så har män en
för män (SOU 2004:3). Länge var det inte kulturellt accepterat för kvinnor i Sverige att dricka alkohol. Enligt samhällsnormen ansågs detta mer oansvarigt av kvinnor än av män, kvinnor skulle sätta hem och familj i centrum. Detta synsätt levde kvar i stort sett fram tills dess att motboken avskaffades, 1955 (SOU 1994:28). Idag är det ungefär dubbelt så många män som kvinnor som har ett alkoholberoende (SOU 2004:3) och missbruk av alkohol ligger bakom en mycket stor del av för tidiga dödsfall bland män i åldern 24 till 44 år. Även bland narkotikamissbrukare förekommer en hög grad av överdödlighet, trots att det fram till 1960-talets början var tämligen ovanligt med tungt narkotikamissbruk (prop 1987/88:147). Ofta ses kvinnors ökade alkoholkonsumtion som ett medel för kvinnlig frigörelse och som ett uttryck för att kvinnor och män har lika rättigheter och möjligheter. En annan förklaring till att kvinnor i Sverige konsumerar mer alkohol än tidigare är att eftersom kvinnor idag förvärvsarbetar i hög grad skapas fler möjlighet för kvinnor att dricka. Både genom att kvinnor idag ofta har ett utökat kontaktnät genom sitt arbete men även att arbetet skapar ekonomiska möjligheter att konsumera alkohol (SOU 1994:28).
Fram till 1980-talet fokuserade forskning i missbrukarfrågor framförallt på män med missbruksproblematik. Detta berodde bland annat på att det var vanligare att män missbrukade än att kvinnor gjorde det. Denna fokusering på män ledde till att kvinnorna kom i skymundan och länge hade samhället ganska lite kunskap om kvinnor med missbruksproblematik (SOU 1994:28). I dagsläget har man större kunskap om detta och Blomqvist (2002)har i sin studie kommit fram till att kvinnor i större utsträckning än män använder droger för att dämpa känslor de annars inte kan kontrollera och för att värja sig mot sin vardagsverklighet. Detta återspeglas även i Landers studie (2003). Många av kvinnorna har bland annat blivit misshandlade av sina manliga partners (SOU 2004:3). Laanemets (2002) och Trulsson (1998) bekräftar att missbrukande kvinnor i hög grad utsatts för våld av de män de har haft ett förhållande med och de menar även att det är vanligt att kvinnorna utsätts för sexuella övergrepp. Både Lander (2003) och
Laanemets (2002) beskriver den missbrukande kvinnan som mycket utsatt. Laanemets påpekar dessutom att missbrukande kvinnor generellt uppfattas som mer destruktiva i sitt missbruk samt att de mår psykiskt dåligt i högre utsträckning än missbrukande män. Trulsson (1998) menar att inledningsvis, då missbruket är tämligen nytt är mäns och kvinnors situation och möjligheter mycket lika varandras. Hon menar att efter hand som missbruket utvecklas ökar dock skillnaderna mellan könen. På grund av den starka genusordning som ofta råder i missbrukarvärldar minskar kvinnornas möjlighet att erövra nya kunskaper om hur man överlever i missbrukarmiljöer och öka sina färdigheter som missbrukare. Livet för en kvinna med missbruksproblematik kommer därefter att skilja sig från det liv en missbrukande man lever och ännu större blir skillnaden om det kommer in barn i bilden. När en missbrukande kvinna får barn minskar som regel dessa möjligheter ytterligare och hennes liv kommer ofta att till stor del styras av ansvaret för barnet. För många kvinnor kan en graviditet dock innebära motivation till att avbryta ett pågående missbruk. Genom moderskapet får kvinnan ett ökat socialt värde och en möjlighet att få tillträde till den ”vanliga”, missbruksfria världen (a a). Om även den blivande fadern missbrukar och fortsätter med detta under graviditeten är det dock risk att kvinnan inte klarar av att bryta sitt missbruk (SOU 1994:28).
Att mannen är norm och kvinnan är underordnad, framstår i forskning som tydligare i missbrukarvärldar än i resten av samhället (Laanemets, 2002, Lalander, 2001, Svensson, 2007). Trulsson (1998) beskriver att kvinnoförtrycket ofta är mycket påtagligt i
missbrukarmiljöer och att kvinnor här ofta ses som ett bihang till mannen. Enligt Svensson (2007) är gemenskapen mellan kvinnor med missbruksproblematik låg (a a) och kvinnorna umgås många gånger hellre med män än med andra kvinnor. Detta är någonting som Duckert (1989, i Laanemets, 2002) menar kan leda till att dessa kvinnor internaliserar det kvinnoförakt som finns i missbrukarmiljöer, vilket i sin tur kan leda till att de kommer att nedvärdera både andra kvinnor och sig själv (Laanemets, 2002). Enligt statens offentliga utredning (SOU 1994:28) ökar antalet kvinnor med
alkoholmissbruk. Detta gäller enligt Johansson och Wirbing (2005) även för antalet kvinnor med narkotikamissbruk. Trots det är det alltså fortfarande mannen med missbruksproblematik som är norm i vårt samhälle (SOU 1994:28). Kolfjord (2003) påpekar att kvinnor i missbruk stigmatiseras i högre grad än män med samma
problematik. Laanemets (2002) menar att en kvinna som missbrukar ej endast ses som en ”missbrukare” utan att det läggs stor vikt vid att hon just är kvinna. Även Lander (2003) diskuterar detta och menar att den missbrukande kvinnan hela tiden jämförs med både drogfria kvinnor och missbrukande män. Den missbrukande kvinnan betraktas som avvikande och förmodas vara annorlunda än drogfria kvinnor. Lander beskriver hur synen på den missbrukande kvinnan dels konstrueras utifrån normer kring genus, dels utifrån bilden av vad som är normalt och avvikande. Föreställningen om hur en god kvinna är skapar föreställningen om hur en dålig kvinna är och tvärtom.
3.2 Rätten ur ett genusperspektiv
I regeringsformen (RF 1:9) framkommer det mycket tydligt att rätten ska förhålla sig opartiskt i alla mål samt vara saklig. Rätten ska även beakta att varje individ ska behandlas lika inför lagen. Detta kallas för likabehandlingsprincipen och här uttrycks tydligt att rätten ska beakta ett jämställdhetsperspektiv i förhandlingar. I principen framkommer även att diskriminering ska motverkas och att särbehandlig grundad på till exempel kön, sexuell läggning, språk, hudfärg och religion inte är acceptabelt (RF 1:2). Att just en individs biologiska kön inte ska ligga till grund för särbehandling i rättsliga sammanhang uttrycks extra tydligt (RF 2:16). Tanken bakom dessa bestämmelser var att kvinnors förutsättningar skulle förändras till det bättre och att säkerställa att män och kvinnor behandlas lika inför lagen samt att tydliggöra att individen oavsett biologiskt kön har lika rättigheter men även lika skyldigheter. Dessa principer lades till i
regeringsformen 1976. Att problematiken lyftes fram gjorde det även tydligt att individer inte behandlades lika och att biologiskt kön kan ha betydelse för hur individen bemöts i exempelvis en rättslig situation (Gunnarsson & Svensson, 2009).
Enligt Gunnarsson och Svensson (2009) visar senare forskning just detta, att biologiskt kön ofta spelar roll för hur individen bemöts och döms i rättssalen. För att komma åt hur könets betydelse i rättsliga sammanhang har man börjat analysera rättsvetenskapliga frågor ur ett genusperspektiv. Genom detta har man kommit fram till det dialektiska samspelet mellan konstruktionen av lagen och konstruktionen av genus. Med detta vill
man poängtera att lagen medverkar till konstruktionen av genus, men även att genus påverkar hur lagarna har utformats. Att konstruktionen av kön och genus har stor betydelse i vårt samhälle är någonting som, enligt Gunnarsson och Svensson, ofta är tydligt i rättsliga sammanhang. Författarna betonar att rätten därmed hjälper till att både skapa och reproducera normer baserade på kön. Genusforskare menar vidare att specifika intressen, maktförhållanden och åsikter hos de som skapat lagarna ofta framträder tydligt och att lagarna, och därmed även tillämpningen av dessa, är starkt påverkade av detta (a a). Detta är någonting som styrks av Sutorius (1999) som menar att rätten både
reproducerar samhälleliga värderingar samtidigt som den står för ett visst nyskapande av normer.
Sutorius (1999) lyfter även fram att olika domare värderar olika bevis beroende på exempelvis vilket grundläggande synsätt och vilken förförståelse hon eller han har. Detta blir högst relevant för den slutliga utgången i målet (a a). Att könet kan ha betydelse i en rättlig situation beror alltså till viss del på de individer, lagfarna och nämndemän, som sitter i rätten. Det beror dock även i högsta grad på hur lagen har konstruerats vilket bidragit till att skapa, institutionalisera och normalisera vilka maktförhållanden som ska vara rådande i domstolsväsendet (Gunnarsson & Svensson, 2009). Hirdman (2001) menar att mannen fungerar som norm i samhället och att kvinnan bedöms och behandlas utifrån denna norm. På samma sätt menar Gunnarsson & Svensson (2009) att mannen är norm och står för det allmängiltiga i den rättsliga situationen; att grundtanken om mannen som norm alltså genomsyrar såväl lagstiftning som det bemötande den enskilda individen får i domstolen (a a).
Inte bara kön kan spela roll för vilka som döms till tvångsvård eller ej. Gustafsson (2001) tar upp det faktum att personer med missbruksproblematik som har ekonomiska
möjligheter kan söka hjälp på egen väg och därmed få hjälp i ett tidigare stadium. De slipper därmed bli registrerade hos myndigheter och av rätten. Här spelar alltså
samhällsklass och ekonomi roll för vilken risk en missbrukare har att dömas enligt LVM. Gustafsson menar att tvångsvård enligt LVM främst drabbar dem som redan är utslagna. Hon menar att även de individer som har ett starkt socialt kontaktnät runt omkring sig med människor som är beredda att hjälpa dem har större möjlighet att bli fria från missbruket på egen hand (a a).
3.3 Schlytters undersökning gällande ungdomar
I slutet av 1990 – talet presenterade Astrid Schlytter en undersökning kring LVU utifrån ett genusperspektiv. Schlytter undersökte länsrättsdomar från 1994 där ungdomar mellan 13 till 17 år fått vård enligt LVU. Sammanlagt rör sig undersökningen om 84 domar rörande flickor och 209 domar rörande pojkar. Det är alltså fler pojkar än flickor som dömdes till vård under perioden för undersökningen (Schlytter, 1999).
För att få vård enligt LVU måste lagens andra eller tredje paragraf vara uppfyllda och ungdomen omhändertas antingen på grund av sin hemmiljö eller på grund av sitt eget beteende (Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga). I sin
”3 § Vård skall beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende”
Här finns alltså tre rekvisit varav ungdomen måste uppfylla ett för att få vård. 3.3.1 ”Missbruk”
Vad det gäller rekvisitet ”missbruk” kommer Schlytter (1999) fram till att detta har högre betydelse för tjejer än för killar. Missbruket bedöms dessutom på olika sätt beroende på biologiskt kön och det som räknas vara ett missbruk av alkohol för en tjej räknas inte som ett missbruk för en kille. Som regel behöver pojkarnas missbruk dessutom ha pågått under en längre tidsperiod och vara av allvarligare karaktär än flickornas för att det ska räknas som en anledning till vård. Har flickan dessutom haft sexuellt umgänge med flera pojkar eller män under en och samma kväll i samband med att hon har varit påverkad, anses detta styrka bedömningen att hon har en missbruksproblematik. Även om flickan har tappat kontrollen över sig själv i berusat tillstånd och då blivit utsatt för en
våldshandling styrker det hennes missbruksproblematik, någonting som inte är fallet för pojkarna i domarna. I bedömningen vägs även in att flickans övriga beteende tas upp som ett bevis för hennes missbruk t ex att hon varit på svartklubb eller lämnat tomma
vinflaskor på sitt rum. Även om flickan har ett provokativt beteende och språk så vägs detta in. Schlytter menar att samma beteende inte ges samma betydelse då det gäller pojkar även om det är troligt att även de beter sig på liknande sätt (a a).
När missbruket ska styrkas görs även detta på olika sätt beroende på biologiskt kön. Pojkarnas missbruk styrks ofta tekniskt, genom urin- och blodprov samt genom iakttagelser. Även flickornas missbruk styrks ofta genom iakttagelser men även ofta genom flickans egna berättelser. Rätten väger då även in andra förhållanden exempelvis vilken umgängeskrets flickan har, hur hon beter sig och vilket språkbruk hon använder. Även pojkens beteende beaktas och exempelvis om han är aggressivt, utåtagerande är det en grund för vård men det kopplas inte till ett eventuellt missbruk och ses inte som ett bevis på sådant (Schlytter, 1999).
3.3.2 ”Brottslig verksamhet”
Schlytter (1999) går inte närmare in och undersöker rekvisitet brottslig verksamhet men hon konstaterar dock att det är pojkarna som dominerar vad det gäller detta. Hela 51 % av pojkarna uppfyller rekvisitet medan endast 6 % av flickorna uppfyller det.
3.3.3 ”Annat socialt nedbrytande beteende”
Oberoende av biologiskt kön är rekvisitet ”annat socialt nedbrytbart beteende” det
vanligast använda rekvisitet i Schlytters undersökning (Schlytter, 1999). Detta innebär att ungdomen ska bete sig på ett sätt som bryter mot samhällets normer till exempel att hon eller han prostituerar sig, jobbar på sexklubb, begår något enstaka grovt brott som ändå inte kan bedömas vara brottslig verksamhet eller om ungdomen ofta befinner sig i missbruksmiljöer (prop 1989/90:28).
För flickor används detta rekvisit i betydligt större utsträckning (74 %) än för pojkar (56 %). Schlytter (1999) menar dessutom att detta används olika beroende på vilket
biologiskt kön ungdomen har. Då det gäller pojkar används detta rekvisit i huvudsak då den berörda individens beteende ligger väldigt nära de andra rekvisiten, exempelvis rör det sig om konsumtion av droger som ej ännu kan betraktas som ett missbruk. Vad det gäller flickorna bedöms de vid ett flertal gånger efter situationer som inte anges i lagens förarbeten. Bedömningen av flickorna kan exempelvis grunda sig på att hon har ett suicidalt beteende eller en psykisk störning. Enligt rekvisiten måste detta i så fall vara en orsak till antingen missbruk, brottslig verksamhet något annat socialt nedbrytande beteende. Psykisk störning räknas inte i sig själv som ett socialt nedbrytande beteende och det är ej heller självklart att suicidalt beteende ska räknas till detta. Tanken är nämligen att agerandet ska vara utåtriktat för att det ska ligga till grund för vård och ett självmordsförsök riktar sig snarare mot den egna individen. Slutsatsen Schlytter drar av detta är att många av flickorna får vård enligt LVU utan att de egentligen uppfyller lagens rekvisit (a a).
I fyra av domarna grundas vården via detta rekvisit på att flickorna har ett sexuellt utmanande beteende och lever ut sin sexualitet på ett sätt som gör att rätten bedömer att det är stor risk att någon utnyttjar dem. Flickorna har dock ej prostituerat sig. I två fall hänvisar rätten dessutom till att flickan har en pojkvän som är invandrare och i något fall att flickan har en äldre pojkvän. Allt detta bedöms för flickorna vara ett ”annat socialt nedbrytande beteende” (Schlytter, 1999). Schlytter menar att normer kring sexualitet bara kommer fram då den berörda individen är en flicka. Inte i någon av de domar som
Schlytter har studerat omhändertas en pojke av sådana eller liknande anledningar.
Överhuvudtaget menar hon att flickornas situation bedöms annorlunda och generellt. Hon menar att man kan se att flickor omhändertas för att de riskerar att utnyttjas av andra, för att andra misshandlar dem samt för att de mår psykiskt dåligt även i fall där detta inte innefattas av rekvisiten (a a).
Schlytter (1999) menar att det i hennes undersökning är tydligt att det finns stora normskillnader kring pojkar och flickor. Hon menar att de normer som gäller för pojkar är de som finns i rättspraxis medan de som gäller för flickor är mer otydliga och
godtyckliga. Då det gäller flickor använder man sig dessutom av förhållanden som inte finns med i lagen eller dess förarbeten som grund för vård.
4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
De två teoretiker vi främst har utgått ifrån är Yvonne Hirdman och Raewyn Connell. Yvonne Hirdman var tidigare professor i kvinnohistoria vid Göteborgs universitet och nu är hon bland annat verksam som professor i genushistoria vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet(Stockholms universitet, 2009). Hon införde och etablerade begreppen genus och genussystem i den svenska forskningen på 1980-talet (Gemzöe, 2003). Raewyn Connell är sociolog och verksam vid The University of Sidney. Utöver sociologi har hon även utmärkt sig inom andra forskningsområden så som bland annat genus och sexualitet. Hon har haft betydelse för maskulinitetsforskningen genom sin bok
”Masculinites” och hennes verk har översatts till ett flertal språk (University of Sidney, 2009).
Vi utgår från att det finns olika föreställningar i samhället kring vad en kvinna och en man ska vara och göra. Vi utgår även från att kvinnor och män har olika förväntningar på sig som påverkar det handlingsutrymme de har som människa. Inbyggt i detta finns ett ojämlikt maktförhållande, där mannen är den överordnade. Det finns många teorier som beskriver detta och vi har valt att använda oss av Hirdmans teori om genussystem och genuskontrakt. Vi har bl a valt just den teorin eftersom vi tycker att vi på ett bra sätt kan återknyta denna till våra frågeställningar. Teorin ger en förståelse för processerna som ligger bakom föreställningar om kön och reproduktionen av normer, men även de grundläggande maktaspekter som medföljer. Detta tycker vi att hjälper oss att förstå vårt empiriska material i förhållande till våra frågeställningar.
Vi har även valt att kort beskriva socialkonstruktivismen, eftersom vi har förstått att den syn på det sociala livet som denna teori beskriver är en förutsättning för genusteorin, samt för möjligheterna till samhällsförändring. Socialkonstruktivismen använder vi inte närmare i vår analys men eftersom den ligger som grund för både Hirdmans och Connells teorier är det vår uppfattning att det är av vikt att vi presenterar den för att kunna förstå dessa teorier fullt ut
4.1 Socialkonstruktivism
Begreppet social konstruktion infördes av Berger och Luckmann med boken The social construction of reality (1966) (Nationalencyklopedin, 090520). Författarna menar att den verklighet vi människor uppfattar och det vi därmed ser som kunskap, är en social
konstruktion som i grunden baseras på subjektiva tolkningar. Verkligheten har sitt grund i individens tankar och handlingar, samtidigt som upplevelsen av verkligheten upprätthålls och reproduceras just genom dessa tankar och handlingar. Genom interaktion mellan människor samordnas dock de subjektiva upplevelserna inom samhällen,
samhällsgrupper och olika sociala kontexter. Detta sker enligt Berger och Luckmann (1966) genom objektivering, vilket innebär att kollektivt skapa ett system av tecken; gemensamma betydelsebärande koder. Språket är ett grundläggande teckensystem, varigenom objektiveringar i upplevelsen av verkligheten reproduceras. På detta sätt skiljer sig uppfattningen av och beskrivningen av omvärlden år mellan olika samhällen, men av samma anledning är den likartad inom olika samhällen (a a). Därmed finns det enligt socialkonstruktivismen inte finns någon objektiv sanning (Gunnarsson och
Svensson, 2009). Hilte (1996) skriver om hur vi genom en gemensam tolkning av världen skapar kulturen. Detta är en dialektisk utveckling, där kulturen skapar den enskilda människan, men där även människan formas av kulturen.
Den socialkonstruktivistiska teorin har ofta använts inom samhällsvetenskapen för att ifrågasätta sociala fenomen, som uppfattas som determinerade (Nationalencyklopedin, 09.05-07). Gunnarsson & Svensson (2009) lyfter fram att kunskapen är beroende av det sammanhang där den är skapad och av de människor den är skapad av. Detta vidhåller även Staaf (2005). Hon betonar att olika grupper av människor skapar olika typer av tolkningsramar gentemot verkligheten och att det i vissa sammanhang är viktigt att
klargöra inom vilken historisk och social kontext olika sociala företeelser är skapade. Staaf tar den sociala konstruktionen av vår lagstiftning som exempel och menar att det är viktigt att ha ett kritiskt förhållningssätt till denna och inte anta den som en sanning (a a). Ett annat exempel som vi tänker oss är att den politik som ligger bakom konstruktionen av lagen är socialt konstruerad. Gemzöe (2003) framhåller att det inom feministisk forskning är det socialkonstruktivistiska synsättet som dominerar när det gäller hur man ser på kön som en social konstruktion. Detta har lett till utvecklingen av genusbegreppet som vi skrivit om i begreppsdefinitionen och som är centralt i den genusteori vi använder oss av i vår uppsats, vilkenvi redogör för nedan.
4.2 Genusteori
Feministiska forskare började tänka på könet utifrån uppdelningen mellan det sociala och det biologiska könet på 60-talet (Ljung, 2003). På 70-talet utvecklade Gayle Rubin en teori om att genus/kön är uppbyggt som ett system: the sex/gender system. Rubin menade att könsskillnaderna är något som påtvingas oss och att de socialt förstärks kraftigt i jämförelse med hur de biologiska skillnaderna ser ut. Vidare framhåller hon att systemet är ojämlikt på så sätt att kvinnorna är underordnade männen, vilket leder till
kvinnoförtryck och sexism. Genom sådant som den könsbaserade arbetsuppdelningen som finns i samhället, menade hon att könsskillnader förstärks och ”görs”. Ljung betonar att feministiska forskare genom att fokusera på genus som ett system som är socialt och kulturellt uppbyggt, öppnade för möjligheten till föränderlighet när det gäller
könsnormer. De kunde komma förbi den samhälleliga synen på könet och könsskillnaderna som något biologiskt förutbestämt och oföränderligt.
Hirdman införde genusbegreppet i Sverige i slutet av 80-talet (Gemzöe, 2003). Även hon betonade möjligheten att beskriva kön som något som görs genom sociala praktiker och som därmed även är möjligt att förändra. Hon vill dock poängtera att det redan är preciserat vad som är manligt och kvinnligt i det samhälle som individen föds in i. Strukturerna i samhället implementerar det biologiska och det sociala könet som oföränderligt för oss människor och könsstrukturerna är en grundläggande del av alla sociala ordningar. Därför vill hon med ordet ändå understryka att det sociala könet inte är något som man frivilligt väljer eller lätt kan byta när man har lust med det. Hon förklarar begreppet som att det har en symbiotisk karaktär, där det kulturella och det biologiska könet tätt följs åt. Men vidare menar hon att begreppet öppnar för möjligheten att inte heller det biologiska könet är determinerat, utan kan påverkas av det sociala könet (Hirdman, 1988 och Hirdman, 2009).
Hirdman utvecklade även hon en teori om genus som ett system, det s.k. genussystemet, vilket fick stor framgång i Sverige (Ljung, 2003). Hon ville med det beskriva och förklara de sociala praktiker och strukturer som hon menar gör att samhället reproducerar vissa föreställningar om kön (Hirdman, 1988). Författaren redogör för hur hon genom
historiens gång kan skönja tre olika stereotyper som beskriver hur kvinnan har definierats i relation till mannen. Den första handlar om att kvinnan är en s.k. ”icke man” (Hirdman, 2001, s. 27). Kvinnan fanns så att säga inte och räknades inte som mänsklig. Den andra stereotypen beskriver kvinnan som en svagare och ofullgången version av en man. Enligt den tredje stereotypen är kvinnan motsatsen till mannen, en syn på män och kvinnor som
bygger på ett dikotomt tänkande (a a). Detta motsatstänkande är centralt inom teorin om genussystemet. Hirdman (1988) menar att systemet bygger på två bärande principer:
1. Dikotomi; könens isärhållande 2. Hierarki; mannen som norm
Enligt det dikotoma tänkandet är män och kvinnor olika och bör så vara. Hierarkin mellan män och kvinnor bygger på att mannen är normen som kvinnor alltid blir
jämförda med, måste förhålla sig till och underordnas. Dessa två principer är beroende av varandra, menar Hirdman och genererar en reproduktion av systemet. Ju mer könen hålls isär, ju mer given och icke ifrågasatt blir den manliga dominansen och normskapandet (a a).
Hirdman (2001) menar att det är utifrån att de flesta kvinnor är biologiskt byggda för att kunna föda barn som kvinnan har fått rollen som ”den andra” och som genusordningen har tolkats som vore den av naturen given. Det är därför som den har skapats och återskapats, i ett dialektiskt samspel mellan kultur och biologi (a a). För att visa hur genussystemet upprätthålls i praktiken har Hirdman (1988) utformat begreppet genuskontrakt. Detta kontrakt ser olika ut beroende på tid och rum, men det som är oföränderligt är att en part definierar den andra och det är dendefinierande parten som sätter upp reglerna för kontraktet. Med genuskontraktet vill Hirdman bland annat visa hur individen är låst vid strukturen. Vidare menar hon att kontraktet finns på tre nivåer i samhället:
1. en kulturell, abstrakt nivå, där en föreställning om hur idealmannen och idealkvinnan ska vara skapas och återskapas.
2. en reell och praktisk nivå som inbegriper t ex arbetsdelning och samhällelig organisation.
3. en individnivå som handlar om socialiseringen till man och kvinna.
Hirdman poängterar att genuskontraktet ärvs från en generation till en annan och är det verktyg med vilket genussystemet formas och bevaras (a a & Hirdman 2001).
Som stereotyp och mall för genuskontraktet ser Hirdman (2001) äktenskapet, där det blir tydligt hur kvinnor och män ska anta olika roller, har olika uppgifter och
handlingsutrymmen, olika skyldigheter och rättigheter. Mannen ska ta hand om kvinnan, han ska försörja henne och deras barn. Han är den starkare, aktiva parten som strävar efter frihet och oberoende. Kvinnan beskrivs som den svaga och passiva parten, som ska föda barn och sköta hemmet. Hennes strävan ska vara symbios med mannen. Hirdman (a a) menar att detta är genuskontraktets oföränderliga bas, men poängterar vidare att det inom kontraktet ändå pågår ständiga förhandlingar mellan könen. Förhandlingar om det möjliga handlingsutrymmet; ett tänjande på genuskontraktets gränser. Mot bakgrund av det oföränderliga, menar Hirdman (a a), att man kan se förändringarna. Förhandlingarna sker dock inom ett visst handlingsutrymme, ett handlingsutrymme som ser olika ut för män och kvinnor. Genom att förhandlingsstrategierna därmed ser olika ut för män och kvinnor, reproduceras systemet även av detta. Ytterligare en anledning till att
genussystemets bibehålls menar Hirdman beror på att både män och kvinnor upplever sig ha fördelar av denna ordning. Genom att vara låst av strukturen har individen ett visst handlingsutrymme, men åtnjuter inom detta utrymme även ett visst mått av fördelar. Vidare skriver Hirdman (2001) om hur genuskontraktet och beroendet mellan man och kvinna ofta framställs som en jämlikt samarbete. Hon betonar dock ojämlikheten, där kvinnan är den underordnade och beroende.
Isärhållandet inbegriper också sexualiteten och Hirdman (2001) betonar hur genuskontraktet påbjuder att sexuellt begär bör väckas av olikhet. Hon menar att sexualiteten hjälper till att göra genus genom att män och kvinnor vill förstärka sina olikheter för att väcka begär hos det motsatta könet (a a). Ett förstärkande av passivitet kontra aktivitet, svaghet kontra styrka, symbios kontra oberoende, finns alltså genom sexualiteten inbyggt i genussystemet. Hirdman skriver vidare om att kvinnans sexualitet genom historien ofta har varit en handelsvara. Detta lyfter hon fram som det ”sexuella kontraktet” (Hirdman, 2001, s 87). Något vi förstår som en tyst uppgörelse män emellan där mannen är norm även när det gäller sexualiteten och där kvinnans sexualitet är mannens och inte hennes egen.
4.3 Hegemonisk maskulinitet
Connell (1996) menar att det finns olika typer av manlighet som exempelvis baseras på klass och ras. Dock finns det ett idealt sätt att vara man och utöva manlighet på och att det genom detta finns en manlighet som är mer godtagbar och accepterad än andra sätt att uttrycka manlighet på, detta benämnerhon hegemonisk maskulinitet. Begreppet
hegemoni pekar på den kulturella dynamik som uppstår i ett samhälle och som gör det möjligt för en specifik grupp, i detta fall en specifik grupp av män, att anta och behålla en dominerande samhällsställning. På detta vis menarhon att en specifik grupp av män kommer att dominera inte bara över andra grupper av män utan även över kvinnor som antar en underordnande position (a a).
Den hegemoniska maskuliniteten beskrivs som socialt konstruerad och Connell (1996) menar att den ser olika ut beroende på vilken kontext man befinner sig i och vilka egenskaper som här betraktas som optimalt manliga. Vi uppfattar det som att hennes syn på vad som är överlägsen maskuliniteten borde, därför är präglad av den västerländska kontext hon befinner sig i och det är även en västerländsk manlighet hon beskriver där mannen ska vara vit, heterosexuell, icke feminin och stark. Eftersom den hegemoniska manligheten beskrivs som inlärd och skapad genom sociala relationer så innebär detta även att denna roll av manlighet är föränderlig (a a).
Connell (1996) menar att hur manlighet ordnas bland annat påverkas av etnicitet, klass, så kallat feminint beteende samt homosexualitet. Hon menar att den hegemoniska maskuliniteten är beroende av att det finns underordnade, mindre acceptabla former av manlighet annars kan den inte existera. Lägst av alla män menar hon att homosexuella står och att dessa utesluts från andra män genom bland annat smutskastning och våld. Det är dock inte endast homosexuella män som stängs ute från möjligheten att ingå i en hegemonisk maskulinitet utan även vissa västerländska, heterosexuella män. I dessa fall används ofta ord som hänvisar till feminint beteende och som tydliggör att ett sådant
beteende är det som ligger till grund för utestängningen. Connell menar att det även finns vissa män som får möjlighet att betraktas som hegemoniskt maskulina trots att de
exempelvis är svarta. Hon ger exemplet den svarte idrottsmannen som lyckas upprätta en viss status men att detta inte blir betydelsefullt för den stora gruppen av svarta män som fortfarande betraktas som underordnade i den västerländska kontexten (a a).
Trots detta menar Connell att det i verkligheten är få män som på riktigt lever upp till den normativa bild av manlighet som målas upp i samhället. Men att dessa män i många fall gör sitt yttersta för att påvisa sin överordning, både över kvinnor och över andra män, för att kunna ta del av de fördelar detta ger i samhället (a a).
4.4 Kritik mot de teorier vi har valt
Enligt Gemzöe (2003) har feministiska teoretiker kritiserat Hirdmans genussystem för att det förutsätter att systemet är ojämlikt, att det finns en inbyggd hierarki. Kritikerna menar att det statiska och ensidiga i begreppet gör det svårt att förstå hur förändringar sker (a a). Exempel på förändringar är kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden och i det politiska livet (Ljung, 2003). Enligt Ljung har Hirdman själv senare uttalat att hon anser att hennes teori i alltför hög grad betonar reproduktionen av strukturerna. Ljung skriver vidare om hur antropologer har kritiserat Hirdmans genussystem för att enbart vara uppbyggt utifrån ett västerländskt perspektiv. Författaren lyfter fram vikten av en teori som gör det möjligt att se det unika i varje samhälles genussystem. Utifrån det kan man göra jämförelser och generaliserande analyser (a a). Det skulle även göra det möjligt att begreppet inbegrep ett förhållande mellan könen som var jämlikt (Gemzöe, 2003). Thurén (1996) har utvecklat genussystemsbegrepp, för att göra det möjligt att se
potentiella skillnader i olika slag av system, kulturellt och historiskt. Hon menar att även om genus tränger igenom hela samhället, så finns det ändå gradskillnader. Författaren skriver att samhällen kan vara mer eller mindre genusifierade och för att beskriva detta använder hon orden ”styrka, räckvidd och hierarki”. Styrka definierar hur starkt systemet är; vilken vikt samhället i fråga lägger vid genus och hur starka de sociala repressalierna är när en individ bryter mot systemet. Räckvidd används för att beskriva vilka och hur många områden som berörs av grupperingen utifrån genus, t ex kläder, sysslor och symboler. Hierarki visar i vilken grad systemet är ojämlik, i vilken grad en genusgrupp har makt över den andra (a a).
Gemzöe (2003) poängterar vikten av att man i analysen av hierarkin som baseras på genus, tar med andra hierarkier i beräkningen och det som sker när de systemen
sammanstöter på olika sätt. Andra hierarkier som Gemzöe ger exempel på är etnicitet och klass. Detta är något som fattas i Hirdmans teori.
Även Connell kan kritiseras. New (2001) menar till exempel att det i Connells teorier om manlighet inte kommer fram att även män förtrycks.Till exempel genom att pojkar som växer upp i en västerländsk kontext många gånger utsätts för övergrepp medan deras manlighet konstrueras. Detta genom att de exempelvis inte tillåts visa att de är ledsna. New menar med andra ord att konstruktionen av den hegemoniska manligheten innebär ett förtryck för de män som sedan blir utövare av samma manlighet.
