Bemötande och stöd för personer som lider av psykisk ohälsa - en studie om hur vägledare bemöter samt ger stöd

Examensarbete

15 högskolepoäng

Bemötande och stöd för personer som lider

av psykisk ohälsa

- en studie om hur vägledare bemöter samt ger stöd

Treatment and support for people suffering from psychological disorder

- a study in how guidance counsellor treat and support

Ida Seander

Sandra Lindell

Studie- och yrkesvägledarutbildningen 180 hp 2010-12-06 Examinator: Niklas Gustafson Handledare: Ann-Christine Ringström Studie- och yrkesvägledarutbildningen Individ och samhälle

Sammanfattning

Syftet med studien är att undersöka på vilket sätt vägledare bemöter personer med psykisk ohälsa samt på vilket sätt dessa ger stöd för att hjälpa individen att gå vidare till

sysselsättning. Dessutom vill vi undersöka på vilket sätt personer med psykisk ohälsa upplever bemötandet och stödet vid vägledningssamtal. Arbetet utgår utifrån två perspektiv för att få en så bred bild som möjligt om bemötande samt stöd vid vägledningssamtal med personer som lider av psykisk ohälsa. Detta är av intresse för oss då psykisk ohälsa ökar och är idag det näst största hälsoproblemet i Sverige.

För att få svar på våra frågeställningar har vi använt oss av kvalitativa intervjuer. Vi har intervjuat tre vägledare som i sin profession möter personer med psykisk ohälsa och tre personer som lider av psykisk ohälsa. I vårt arbete har vi använt oss av Hägg och Kuoppas samtalsmodell samt teorierna Maslows behovspyramid, Stigma och KASAM. Då vi har ansett att dessa teorier är relevanta för vår studie.

I resultatet beskrev samtliga parter att ett av de mest betydande stöden var den praktiska hjälp som vägledare erbjudit de med psykisk ohälsa. De personer som blivit intervjuade i detta arbete som lider av psykisk ohälsa har alla beskrivit en situation där de själva har svårt att utföra de praktiska handlingar som krävs för att ta sig vidare till sysselsättning. Något annat genomgående i resultatet har varit vikten av lyssnandet samt känslan av delaktighet som har visat sig ha en positiv inverkan på hur de med psykisk ohälsa ser på sin situation.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING ... 7 2. BAKGRUND ... 8 2.1 Begreppsförklaringar ... 9 2.1.1 Psykisk ohälsa 1 ... 9 2.1.2 Psykisk ohälsa 2 ... 9

2.1.3 Sysselsättning och sysselsatta ... 10

2.1.4 Vägledare ... 11

2.1.5 Stöd ... 11

2.1.6 Bemötande ... 11

3. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 12

4. TIDIGARE FORSKNING ... 13 4.1 Bemötande ... 13 4.2 Stöd ... 14 4.3 Psykisk ohälsa ... 14 5. TEORI ... 16 5.1 Hägg och Kuoppa ... 16

5.2 Maslows behovshieraki/ pyramid ... 16

5.3 Stigma ... 18

5.4 Antonovskys KASAM- känsla av sammanhang ... 19

6. METOD ... 21 6.1 Etik ... 22 6.2 Urval ... 22 6.3 Genomförande ... 23 6.4 Insamlingsinstrument ... 23 7. RESULTAT ... 24

7.1 Frågeställning ett- vad vägledaren anser är viktigt i bemötande samt stöd till personer med psykisk ohälsa ... 24

7.1.1 Presentation av informanterna ... 24

7.1.2 Maria ... 25

7.1.3 Lena ... 27

7.1.4 Joakim ... 28

7.2 Frågeställning två- på vilket sätt personer med psykisk ohälsa upplever bemötandet och stödet vid vägledningssamtal ... 30

7.2.1 Presentation av informanterna ... 30

7.2.2 Augustus ... 31

7.2.3 David ... 32

7.2.4 Olof ... 34

8. ANALYS ... 37

8.1 Frågeställning ett- vad vägledaren anser är viktigt i bemötande samt stöd till personer med psykisk ohälsa ... 37

8.2 Frågeställning två- på vilket sätt personer med psykisk ohälsa upplever bemötandet och stödet vid vägledningssamtal ... 40

9. DISKUSSION ... 44

9.1 Förslag till vidare forskning ... 47

KÄLLFÖRTECKNING ... 48

1. Inledning

Psykisk ohälsa växer i dagens samhälle och forskningen kring ämnet uppdateras ständigt. Det är därför viktigt att ta del av aktuell information och forskning för oss som vägledare. Psykisk ohälsa är ett vanligt förekommande problem i Sverige (Internetkälla 8). Allt från lättare symtom som sömnsvårigheter, nedstämdhet och oro till tyngre depressioner och diagnoser som ADHD eller ADD.

Allt fler sjukskrivs pga. psykisk ohälsa och är oförmögna att arbeta på den reguljära arbetsmarknaden. Det behövs en alternativ sysselsättning för dessa människor.

Långtidssjukskrivning för personer med psykisk ohälsa kan resultera i att de blir ännu sjukare och fastnar i ”sjukrollen”. Därför är det viktigt att ha kunskap för att kunna hjälpa personer med psykisk ohälsa till en anpassad sysselsättning i form av arbete eller daglig aktivitet då detta är en viktig del av rehabiliteringen.

När vi som färdiga vägledare kommer ut i arbetslivet finns det stor chans att vi kommer att möta människor med psykisk ohälsa i någon form, då är det också viktigt att veta hur man på bästa sätt kan ge stöd och hjälp. Genom att fördjupa oss i våra frågeställningar känner vi att vi kommer få större insikter i hur vi ska göra för att på bästa sätt bemöta samt hjälpa dessa personer vidare ut i samhället.

2. Bakgrund

I SOU (2006) framkommer att psykisk ohälsa är, enligt WHO (World Health

Organization) det näst största hälsoproblemet i Sverige näst efter hjärt- och kärlsjukdomar. Försäljningen av antidepressiva medel har ökat och långtidssjukskrivning har ökat. (SOU, 2006:77) Psykisk ohälsa påverkar det psykiska välbefinnandet negativt och kan leda till stora konsekvenser för den drabbade, både socialt och ekonomiskt. Det kan drabba ens sociala omgivning i och med att en individ som är sjuk inte orkar delta på samma sätt som tidigare och ens relationer blir utsatta för en prövning. Det kan bli ekonomiska

konsekvenser vid ökad sjukfrånvaro på arbetet. Det kostar även samhället pengar och enligt WHO kostade det samhället ca 11 miljarder kronor (1996) varav 80% av

kostnaderna var vård och behandlingsinsatser . Medan endast 20% av pengarna gick till förebyggande insatser. En vägledare kan komma att spela en stor roll i både förebyggande insatser och hjälpinsatser i processen vad det gäller att finna en givande och anpassad sysselsättning. Rätt individanpassad sysselsättning ökar chanserna till bättre hälsa.

Samtidigt som rapporter visar på en ökning av psykisk ohälsa och fler diagnostiseras finns det också en annan synvinkel att se det utifrån. Nationella folkhälsokommiten skriver (2006) att ökningen kan bero på att antalet läkare ökat och sjukdomsbegreppet vidgats. Därmed diagnostiseras fler idag än tidigare. Det är därför viktigt att se till varje individ som lider av psykisk ohälsa och sätta in hjälpinsatser därefter, man får inte heller låta någon gömma sig bakom sin diagnos. Än idag är psykisk ohälsa för många något skamfyllt.

2.1 Begreppsförklaringar

Här nedan kommer förklaringar på olika begrepp som används i arbetet. Då psykisk ohälsa kan definieras på olika sätt har vi här valt att tydliggöra två definitioner av detta begrepp. Vi kommer i detta arbete att använda oss av begreppet psykisk ohälsa 1 då detta tar upp olika psykosociala riskfaktorer såsom arbetslöshet och bristande känsla av sammanhang. Arbetet tar upp vikten av sysselsättning och sammanhang, vilket denna definition täcker.

2.1.1 Psykisk ohälsa 1

Psykisk ohälsa är när individen själv uppfattar att han eller hon har besvär av psykisk karaktär, dessa besvär kan vara kopplat både till en psykisk sjukdom eller en psykisk störning. Dessa tillstånd orsakar allvarligt lidande hos de drabbade och deras omgivning.

För att kunna fungera i vardagen är personer drabbade av dessa tillstånd beroende av insatser från sjukvård samt den omgivande miljön. Psykisk ohälsa påverkas av flera olika komponenter på både individ, grupp och samhällsnivå. Alla fall av psykisk ohälsa influeras av ett stort antal olika orsaker som samverkar, det kan bero på saker i arvsmassan,

uppväxtmiljön eller händelser senare i livet. Olika psykosociala riskfaktorer för psykisk ohälsa kan vara, arbetslöshet, social isolering samt en bristande känsla av sammanhang. Dessa riskfaktorer har många gånger egenskaper som gör att det kan bildas orsakskedjor, som t ex. att arbetslöshet leder till ekonomiska problem som i sin tur ökar påfrestningarna för individen. Den största gruppen i dagens samhälle som drabbas av dessa problem är de som är socioekonomiskt svaga. (Landstinget Uppsala, 2002)

2.1.2 Psykisk ohälsa 2

Enligt Nationell psykiatrisamordnings promemoria (2006) anges att psykisk ohälsa är en beskrivning av brister i det psykiska välbefinnandet. Det är en sjukdom som kan kännas

igen och kan diagnostiseras utifrån vad för symtom personen visar. Psykisk ohälsa kan variera i olika grader hur pass allvarligt symtom och funktionsnedsättning man har. Nationella psykiatrisamordningen klassar t.ex. schizofreni som en ständigt allvarlig psykisk ohälsa. Ångest, depression och personlighetsstörning som också tillhör psykisk ohälsa klassas inte som lika allvarliga i grunden men kan bli det när suicidtankar och självskadande beteende uppkommer.

SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering, 1998) delar in psykisk ohälsa i 6 huvudgrupper.

Ångestsyndrom, t.ex. panikångest, fobier och tvångstankar Förstämningssyndrom, t.ex. depression

Psykotiska syndrom, vanföreställningar, paranoia, schizofreni, kortvariga psykoser Organiska psykossyndrom, t.ex. demens

Personlighetsstörningar, (påtagliga anpassningssvårigheter) Beroendesyndrom, t.ex. alkohol och droger (Internetkälla 4)

2.1.3 Sysselsättning och sysselsatta

Vi kommer att använda oss av begreppet sysselsättning och med sysselsättning menar vi någon form av meningsfull aktivitet, vilket inkluderar arbete, daglig verksamhet, skola och rehabilitering.

Enligt SCB (2005) räknas personer som medverkar i vissa arbetsmarknadspolitiska program som sysselsatta. Exempel på detta är offentligt skyddat arbete, start av

näringsverksamhet eller anställning med lönebidrag eller anställningsstöd. (Internetkälla 1) Sysselsättning behöver inte bara vara ett försörjningsstöd utan kan även vara ett medel till rehabilitering.

2.1.4 Vägledare

Vi kommer att använda oss av begreppet vägledare. Med vägledare i detta arbete menar vi alla som i sin profession arbetar med att hjälpa personer med psykisk ohälsa vidare till någon form av sysselsättning.

2.1.5 Stöd

När vi benämner stöd menar vi stöd generellt. Vi undersöker vad personer med psykisk ohälsa får för stöd vid vägledning, vilket kan innefatta både samtalsstöd samt aktivt stöd och åtgärder. Vi ser stöd som en hjälp i det dagliga livet så att den enskilda individen ska kunna få goda levnadsvillkor. Stöd ska vara till personens fördel. (internetkälla 2)

2.1.6 Bemötande

Vi kommer belysa bemötandet vid vägledningssamtal. Med bemötande så menar vi mötet mellan människor, det innefattar den inställning man har till varandra som ger sig uttryck i tal, handlingar och kroppsspråk. (Internetkälla 3) I detta arbete lägger vi fokus på

3. Syfte och frågeställning

Vi vill undersöka på vilket sätt vägledare bemöter personer med psykisk ohälsa samt på vilket sätt vägledare ger stöd för att hjälpa individen att gå vidare till sysselsättning. Dessutom vill vi undersöka på vilket sätt personer med psykisk ohälsa upplever bemötandet och stödet vid vägledningssamtal.

Frågeställningar:

1. Vad anser vägledaren är viktigt i bemötandet av personer med psykisk ohälsa samt på vilket sätt ger dessa stöd till en person med psykisk ohälsa?

2. På vilket sätt upplever personer medpsykisk ohälsa bemötandet och stödet vid vägledningssamtal?

4. Tidigare forskning

4.1 Bemötande

Följande böcker tar upp hur man som professionella hjälpare kan bemöta personer som lider av psykisk ohälsa samt vikten av ett bra bemötande.

I boken Vägen vidare – verktyg för återhämtning vid psykisk ohälsa(2007) berättar författarna om olika verktyg för att hjälpa personer med psykisk ohälsa att rehabilitera sig. Ett av de återkommande temana i boken är bemötande, här beskriver de hur mycket bemötandet betyder i en människas tillfrisknande. De beskriver hur även korta möten kan lyfta eller fälla en person med psykisk ohälsa och hur dessa möten kan finnas med i deras huvuden flera år efter att de skett.

En annan sak de tar upp i denna bok är stigmatisering. Hur man som person med psykisk ohälsa blir stämplad på olika sätt och hur detta påverkar fördomar och bemötande från allmänheten (Topor m.fl. 2007).

Trots att ”Professionella hjälpare”(1987) inte hör till de nyaste rönen är boken ändå aktuell utan tar upp både tekniker och fallgropar för personer som arbetar som

professionella hjälpare. Boken vänder sig till människor som i sin profession arbetar med att hjälpa utsatta människor. Vilket även vi kommer att möta i vår studie om personer som lider av psykisk ohälsa. Wolfgang är själv utbildad psykoanalytiker och vänder sig främst till psykologer och socionomer.

Wolfgang skriver om hjälparnas förutsättningar och problem, och tar även upp de samhällsmässiga ramar som hjälparna måste arbeta inom.

Det finns enligt Wolfgang ett problem inom hjälpyrkena och det är att engagemang saknas. Han tycker människor som arbetar inom detta arbetar för mycket efter teorier och

läroböcker och saknar fritt tänkande. Syftet med boken är en sporre till att själv börja tänka tvärs emot de inlärda teserna.

Wolfgang varnar också för att bli emotionellt utnyttjad av sina klienter. Det är lätt att bli känslomässigt berörd av en människa som bär på en tung livsberättelse, och därmed ta på sig för mycket arbete. (Wolfgang, 1987)

4.2 Stöd

Följande böcker tar upp olika former av stöd vid arbetsinriktad rehabilitering för personer som lider av psykisk ohälsa.

Psykiatrisk rehabilitering(2007) är en bok som riktar sig till alla som genom sitt arbete möter personer med psykiska funktionshinder. I denna bok tar de bland annat upp att många med psykiska funktionshinder vill ha lönearbeten men att många

rehabiliteringsprogram för detta sällan fungerar.

Vetskapen om att många med psykiska funktionshinder vill ha arbeten men att de rehabiliteringsprogram som existerar sällan fungerar är väsentligt i detta arbete (William m.fl. 2007).

Rehabiliteringsvetenskap(2009) handlar om rehabilitering till arbete och tar upp olika former av rehabilitering och rehabiliteringsmodeller. Begreppet rehabiliterings återgärder syftar till att underlätta återgången till arbetslivet för personer som är sjukskrivna eller har sjukersättning. Syftet med rehabiliteringen är att öka människors livskvalité och förbättra deras förutsättningar att fungera självständigt i samhället.

En stor del av boken behandlar arbetslivsinriktad rehabilitering. Arbetslivsinriktat rehabilitering omfattar insatser och återgärder som kartläggning av rehabiliteringsbehov, arbetsträning och arbetsprövning. (Vahllne m.fl. 2009)

4.3 Psykisk ohälsa

Följande forskningsrapport och bok ger en inblick i sambanden mellan psykisk ohälsa och arbetslivet.

I skuggan av sig själv – psykisk ohälsa i förändring (2002) är en forskningsrapport som ger en överskådlig bild av delar av forskning som finns om psykisk ohälsa.

Denna rapport tar upp sambanden mellan arbetsplatser och långtidssjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa. Rapporten är skriven 2002 och beskriver en värld där antalet sjukskrivningar har ökat en tredjedel sedan 1997 och att en fjärdedel av dessa är personer som lider av psykisk ohälsa. (forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, 2002)

Kent Karlsson skriver i sin bok ” Livet begränsas på grund av sjukdom” (2003) att andelen sjukskrivna med psykiska sjukdomar har ökat stort i Sverige under 1990-talet. De vanligaste diagnoserna är depression, ångesttillstånd och stressreaktioner. Allt fler blir långtidssjukskrivna och allt färre långtidssjukskrivna med psykiska sjukdomar återgår till arbete.

Karlsson (2003) ger oss en inblick om hur det är att leva med en psykisk sjukdom samt hur livet för dessa människor begränsas. I sin bok har Karlsson genomfört en studie där han följer en grupp människor som lider av psykisk ohälsa som han slumpmässigt tagit från försäkringskassans register över långtidssjukskrivna i en kommun. Denna studie visar på ett stort samband mellan fysiska besvär och psykisk ohälsa. Detta pga. av att människor som sjukskrivs pga. fysiska besvär kan med tiden få lättare psykiska besvär såsom

nedstämdhet, oro, ångest eller sömnsvårigheter. Detta kan i sin tur leda till större psykiska besvär, ofta i samband med andra bakgrundsfaktorer.

”Att vara sjukskriven under en lång tid förstärker ofta sjukrollen. Sjukskrivningen kan resultera i att den enskilde blir passiv, nedstämd och får bristande självkänsla.”

Han ser negativt på långtidssjukskrivning och tar ett antal gånger upp att sjukskrivning generar ytterligare sjukskrivning och kan i vissa fall bli ett ”normaltillstånd” för en del.(Karlsson, 2003)

5. Teori

5.1 Hägg och Kuoppas samtalsmodell

I sin bok Professionell vägledning(2008) beskriver Hägg och Kuoppa det professionella samtalet samt hur man bemöter sina klienter i vägledningssituationer. De har utarbetat en samtalsmodell som består utav tre faser, fas ett går ut på att klargöra situationen ur klientens perspektiv. För att lyckas med detta menar dem att det är viktigt att ställa öppna frågor, uppmuntra klienten, anpassa språk och tempo. Fas två går ut på att vidga perspektiv och att sätta upp mål. Det krävs av vägledaren i denna fas att få klienten att se sina

möjligheter. För att uppnå detta krävs det att de finns en känslighet och kreativitet hos vägledaren. Man bör engagera och aktivera sina klienter för att de ska bredda sina perspektiv och finna olika valmöjligheter. I fas tre utarbetas en handlingsplan, här är det viktigt att vägledaren ger stöd i genomförandet. Som vägledare bör man finnas där som stöd genom att uppmuntra klienten i det som dem tar sig för.

Hägg och Kuoppa menar att det i vägledningssituationer finns vissa färdigheter som utgör grunden för det professionella samtalet. Genom att bemästra dessa färdigheter kan klienten finna stöd i samtalet och får då lättare att öppna sig. Exempel på dessa färdigheter är lyssna, förstå vad klienten säger och kunna sätta in det i ett sammanhang, respektera, ställa frågor samt visa sin närvaro. (Hägg och Kuoppa, 2008)

5.2 Maslows behovshierarki/ pyramid

Maslows behovshierarki är en humanistisk teori utarbetat av Abraham Maslow (1987). Teorin utgår ifrån att människan har ett antal behov som behöver tillfredsställas för att nå utveckling och välbefinnande. Det finns två typer av behov, bristbehov och växtbehov.

Bristbehoven är grundläggande och behövs för individens fysiska, psykiska och sociala överlevnad. Dessa behov behöver mättas för att individen ska må bra. Växtbehoven är också grundläggande men kan till skillnad från bristbehoven inte mättas. Enligt Maslow så är det dessa behov som motiverar människan att sträva framåt och växa som individer.

De kroppsliga överlevnadsbehoven kommer längst ner i pyramiden, de psykologiska och sociala bristbehoven har en mellanposition och högst upp kommer de mer avancerade växtbehoven så som personlig utveckling och självförverkligande. Pyramiden består av sju steg. De fem första stegen är bristbehoven och det första och mest grundläggande är fysiologiska behov såsom mat, sömn, törst etc. Det andra är behov av säkerhet och

trygghet. Det tredje är behov av kärlek, t.ex. att få vara accepterad, älskad och få höra till. Det fjärde steget är behov av uppskattning. Att man som person får uppnå saker och ting, vara duktig, få beröm och erkännande. Det femte steget är kognitiva behov, att veta, förstå och undersöka. De två översta stegen är växtbehoven. Det sjätte steget är estetiska behov, symmetri, ordning och skönhet. Slutningen det sjunde som är självförverkligande behov och det högsta man kan komma i pyramiden.

För att kunna tillfredsställa växtbehoven måste man alltså först ha tillfredsställt de lägsta stående behoven, bristbehoven. Människan kan dock aldrig stanna på toppen av pyramiden under en längre period. När en längtan har blivit tillfredsställd kommer det nya önskningar som tar dennes plats. Det är karaktäristiskt av människan att man hela tiden vill ha något nytt i ens liv och inte kan stå still under en för lång tid.(Maslow, 1987)

Behovshierarkin ses även som ett utvecklingsperspektiv. Om utvecklingen går som den ska så tar man sig uppåt i pyramiden under livets gång. Dock kan händelser i livet göra att man faller tillbaka, det kan vara att man drabbas av sjukdom, sorg, olyckor osv. I sådana situationer är de viktigaste att hitta tryggheten igen för att senare återigen kunna finna självförverkligande. (Maslow, 1987)

(internetkälla 7)

5.3 Goffmans stigmateori

Teorin om stigmatisering är utarbetat av Erving Goffman(2009) som var professor i antropologi och sociologi vid University of Pennsylvania. Termen stigma har länge använts för att beskriva något ovanligt eller nedsättande i en persons status. Det började som ett sätt att beskriva kroppsliga tecken av grekerna, men har sedan dess även kommit att omfatta andra egenskaper hos en individ som utmärker denna på ett sätt som inte tillhör normen. Goffman beskriver tre olika sorters stigman. Det första är fysiska missbildningar t.ex. funktionshinder. Det andra är något avvikande i en persons karaktär som samhället inte anser vara ”normalt” t.ex. psykisk ohälsa. Det sista stigmat är ärftligt och kan vara en religion man föds in i som inte är en norm i det samhället man lever. Andra exempel på stigman kan vara en persons etnicitet, sexuella läggning, alkoholism eller arbetslöshet.

I varje samhälle delas individer in i olika kategorier som identifierar deras sociala status. Stigmatiserings teorin beskriver hur individer med stigman kan hamna utanför det som anses vara det ”normala” då de är avvikande från den sociala normen och inte uppfyller samhällets förväntningar. Detta gör att de stigmatiserade blir misskrediterade vilket är ett mycket nedvärderande drag vid vissa relationer. Vid varje möte med nya människor hinner man bilda sig en egen uppfattning om den man möter vid första

intrycken. Detta gör att man kategoriserar personen och skapar förväntningar och fördomar om hur den andra är.

När individer hamnar utanför den sociala normen kan det skapa en klyfta mellan de stigmatiserade och de ”normala”. Detta kan leda till ett utanförskap i vissa sociala sammanhang då deras stigma inte accepteras av omgivningen. (Goffman, 2009)

Samtidigt som stigmatisering kan göra att man blir utesluten från samhällets stora grupper kan man bli accepterad i mindre grupper med människor med liknande stigma som t.ex. Stockholms gaykör där man måste vara homosexuell för att få vara med. Där utesluts istället alla andra.

5.4 Antonovskys KASAM- Känsla av sammanhang

Begreppet KASAM står för känsla av sammanhang. Det var sociologen Aaron Antonovsky som uppkom med begreppet i slutet av 1970-talet. Antonovsky utgick ifrån ett

salutogenetiskt perspektiv, vilket innebär att man fokuserar på vad som håller människor friska istället för vad som gör folk sjuka. Det fokuserar på hur man kan bemästra sina sjukdomar och stress. Antonovsky fokuserar bl.a. på att man kan lyckas hålla sig friska trots att man har en sjukdoms diagnos. Ett utav hans fokus är de psykologiska förhållanden som uppmuntrar till god hälsa (Antonovsky, 2005). KASAM visar på hur vida en individ kan stå emot stressande och traumatiska upplevelser. Genom att ha förmågan att klara av det bevarar individen sin fysiska och psykiska hälsa. Antonovsky använder sig av en skala där människor rör sig fram och tillbaka på en linje mellan: total hälsa och total ohälsa. Var på skalan människan befinner sig bestäms av känslan av sammanhang. Känslan av

sammanhang byggs upp och beror på en mängd olika faktorer som livserfarenheter och individens sociala och kulturella sammanhang (Antonovsky, 2005). KASAM består av tre beståndsdelar: Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.

Begriplighet innebär i vilken mån individen upplever att inre och yttre stimuli under livets gång är strukturerade, förutsägbara och begripliga. Det menas att en människa kan se samband, ha kunskap om sig själv och allt som sker runt omkring. En sådan person har mer kunskap om tillvaron. Vilket leder till att människor i större utsträckning kan förstå och förklara det som sker i deras tillvaro och därmed få mer kontroll över sitt liv. Detta påverkar den mentala hälsan positivt.

Hanterbarhet innebär vad man uppfattar att man har för resurser för att möta de

svårigheter och problem man ställs för i livet. Med det menar Antonovsky vad människor har för verktyg för att kunna förändra sin tillvaro. Det kan gälla både praktiska saker och att förändra sitt synsätt.

Meningsfullhet är begreppets motivationskomponent. Att man som person är med och påverkar de processer som styr ens liv. Meningsfullhet är enligt Antonovsky den viktigaste av delarna i KASAM. Det handlar om att vara medlem i ett sammanhang och känna att det finns en mening med att leva. Även att känna ett värde i att leva. För att få mening i

tillvaron gäller det att hitta något som gör livet rikare, hitta intresse och engagemang. Exempel på att känna meningsfullhet kan vara att uppleva att man som människa utvecklas och känna självförverkligande. Tillvaron ska vara begriplig för människan och att se verkligheten som en helhet ger struktur och ordning som är bra för själen (Antonovsky, 2005).

6. Metod

Vi har valt att använda oss av en kvalitativ metod. Vi använder oss av låg grad av standardisering i intervjun, vilket innebär att man anpassar sig efter den intervjuades språkbruk och tar frågorna i den ordning de passar. (Trost, 2005)

Vi använder oss av ostrukturerade frågor med öppna svarsalternativ, detta för att vi ska få en tydlig bild av deras sociala verklighet utifrån deras egna erfarenheter. En annan

anledning av valet av kvalitativ intervju är att den målgrupp vi vänder oss till, som är personer med psykisk ohälsa och där många lider av olika diagnoser, kan ha svårigheter att uttrycka sig skriftligt på grund av sin diagnos. Under en verbal intervju finns de möjlighet att ställa följdfrågor och förklara eventuella oklarheter.

Vi har diskuterat både kvalitativ och kvantitativ metod. Då en enkät undersökning till stor del handlar om färdiga svarsalternativ passar inte den metod till vår studie då vi till stor del vill ha öppna frågor i intervjun. Det är bättre att använda sig av kvantitativ metod då man vill undersöka åsikter och kvalitativ metod då man vill undersöka attityder.

Kvantitativ metod är bättre för att få lite information om många enheter, det används för att mäta något och redovisas ofta med siffror i tabeller. Med kvantitativ metod vill man

förklara någonting t.ex. hur många som åker skidor på vintern. När man använder

kvalitativ metod vill man ta reda på mycket information om få enheter och vill undersöka egenskaper hos intervjupersonerna. Det redovisas ofta i löpande text med citat, man använder kvalitativ metod för att få förståelse för något t.ex. hur folk upplever att det är att åka skidor på vintern (Larsen, 2007). För att få svar på vårt syfte och frågeställningar så anser vi att kvalitativ metod passar bättre till vår studie. Då man genom ostrukturerade intervjuer får mycket information om få enheter passar det vår studie bättre då våra frågeställningar fokuserar kring upplevelser om bemötande och stöd. Vi vill genom vår studie få djup och nå förståelse hos våra intervjupersoners upplevelser och tankar.

6.1 Etik

Innan vi påbörjade intervjuerna gick vi igenom riktlinjerna för sekretess med informanterna. Vi informerade om vad arbetet handlar om samt att vi tänkte ge dem pseudonymer för att skydda deras identitet. Detta för att de skulle känna sig tryggare i intervju situationen. Vi berättade även att vi efter detta arbete kommer att radera de inspelade intervjuerna samt att vi inte tänkte spela upp dessa för någon utomstående.

6.2 Urval

För att få svar på vårt syfte och våra frågeställningar har vi valt att intervjua tre stycken vägledare som arbetar med personer som lider av psykisk ohälsa. Vi har även valt att intervjua tre personer med psykisk ohälsa. För att få variation i vårt urval har vi valt att inrikta oss på personer med olika diagnoser.

Utifrån vårt kontaktnät från tidigare praktikplatser kom vi i kontakt med tre personer

som arbetar som studie- och yrkesvägledare för personer med psykisk ohälsa. Utav dessa personer var två stycken utbildade studie- och yrkesvägledare och en socionom.

Arbetsuppgifterna för socionomen var desamma som för en utbildad studie- och yrkesvägledare.

För att komma i kontakt med en person som lider av psykisk ohälsa kontaktade vi RSMH som är ’Riksförbundet för social och mental hälsa’. Där fick vi kontakt med en person som sedan ledde oss vidare till andra. Detta är en form av bekvämlighetsurval som kallas snöbollsmetoden. Detta innebär att vi drog nytta utav vår intervjupersons kontaktnät för att komma i kontakt med ytterligare personer som passade in i vårt arbete. (Larsen, 2007)

6.3 Genomförande

I fyra fall genomförde vi intervjuerna på informanternas arbetsplats och resterande två genomfördes i RSMH:s föreningslokal. Intervjuerna tog drygt en timme per person och vi var båda närvarande vid samtliga intervjuer. Detta för att vi tror att man påverkas av det man själv har i sin ryggsäck och från två vyer kunde vi bidra till ett bredare perspektiv i vår tolkning av informationen.

För att få ut så mycket som möjligt utav dessa intervjuer har vi använt oss av en diktafon, för att sedan transkribera materialet. Materialet har vi sedan skrivit om till en löpande text i resultatet. Vi har använt oss utav de delar i transkriberingen som har svarat på våra frågeställningar och varit relevant för vårt arbete.

I transkriberingen delade vi upp intervjuerna och tog hälften var. Detta då vi har ett tidsbegränsat arbete. Efter att vi transkriberat intervjuerna träffades vi och bearbetade resultatet till en löpande text tillsammans. Vi skrev analysen och diskussionen tillsammans. Detta för att vi vill att båda ska vara så delaktiga som möjligt i skrivningsprocessen och tillsammans analysera teorin och resultatet.

6.4 Insamlingsinstrument

Inför våra intervjuer gjorde vi pilotintervjuer med två bekanta för att se deras reaktion på frågorna i vår intervjuguide samt för att se hur vi fungerade som intervjuare. (Dalen, 2008) Efter pilotintervjuerna såg vi vilka frågor som behövde justeras samt vilka vi kunde ta bort. Under framställningen av intervjuguiden tänkte vi på att ha så många öppna frågor som möjligt för att kunna få utförliga svar till resultatet.

7. Resultat

Här nedan kommer resultatet att presenteras. Vi har valt att i första hand presentera de tre vägledarna vi intervjuat för att sedan presentera en sammanställning av de intervjuer som ger svar på frågeställning ett. Därefter följer en presentation av de tre personer vi intervjuat som lider av psykisk ohälsa samt en sammanställning av deras intervjuer som ger svar på frågeställning två.

7.1 Frågeställning ett- vad vägledaren anser är viktigt i

bemötande samt stöd till personer med psykisk ohälsa.

7.1.1 Presentation av informanterna:

Maria är utbildad studie- och yrkesvägledare och terapeut. Hon är nu verksam som yrkesvägledare på en gymnasiesärskola med ett fyraårigt program i en mellanstor stad i Skåne. På skolan går endast elever som har någon form av diagnos och är diagnostiserade av läkare. Maria kallar sig endast för yrkesvägledare för hennes arbete handlar inte om att föra elever vidare till studier utan endast till yrken, då eleverna på den här skolan inte är behöriga till att studera vidare. Marias främsta arbetsuppgift är att hitta praktikplats till eleverna som leder vidare till sysselsättning och i bästa fall anställning med lönebidrag när eleven går ut skolan.

Lena är utbildad Studie- och yrkesvägledare och har arbetat både på gymnasieskola och särskola. Hon fick sedan fria tyglar att utveckla ett projekt för psykisk ohälsa och startade då upp Kvinnokrami som riktar sig till kvinnor med kriminalitet. Sedan en tid tillbaka är

Lena chef på ett arbetsmarknadsprojekt där människor med psykisk ohälsa befinner sig, vilket ligger i en större stad i Skåne.

Joakim är utbildad socionom och arbetar som studie- och yrkesvägledare på en skola med elever som har någon form av handikapp/ utvecklingsstörning eller psykisk ohälsa. På skolan där han arbetar har han ansvar för individuella programmet för de med störst behov samt de med aspbergers syndrom.

7.1.2 Maria

Bemötande för Maria är hur hon tar emot andra människor i ett möte. Det sker ständigt på arbetet med elever, lärare och handledare. Generellt bemöter hon inte personer som lider av psykisk ohälsa på ett annorlunda sätt. Är det däremot någon som befinner sig i någon form av psykos är hon väldigt försiktig och går inte på hur som helst. Det händer att hon förenklar språket en aning när hon samtalar med eleverna och det är viktigt för henne att se till att hon hela tiden har eleven med sig.

Alla eleverna på skolan har en diagnos, men Maria är inte intresserad av att veta vad de har för typ av diagnos. Endast i undantagsfall, om eleven har en utåtagerande ADHD då får man ”tassa” lite snällare som Maria uttrycker det och inte gå på för hårt utan att bli för mesig, det gäller att hitta en balans. Det kan även vara bra att veta inför praktikplatser då alla praktiker inte är passande för en person med den här diagnosen.

”Exempelvis har vi en kille med utåtagerande ADHD som praktiserar på en bilskrotfirma, och det är en perfekt lösning för honom med den diagnosen då han kan gå och krossa lite fönsterrutor om så skulle behövas”

I övriga fall märker Maria under skolgången vad som fungerar och inte fungerar för eleverna utan att veta om någon specifik diagnos. I vissa fall är det tydligt om det t.ex. förekommer autism då eleven är sluten och det är svårare att få kontakt.

Maria tror att det är bra att bli diagnostiserad. Att det hjälper mer än stjälper. Hon menar att då vet man vad man har att arbeta med och hon uttrycker att diagnosen är ett redskap för det. Utan diagnos hade de inte fått den hjälpen de behöver. Med diagnosen kommer möjligheten att gå på denna skola och få hjälp med en anpassad sysselsättning.

Maria berättar att eleverna på denna skola får stöd under hela sin skolgång. Att ge stöd för Maria är många gånger att lyssna. Lyssnandet är oerhört viktigt då dessa elever öppnar sig mycket om förtroende finns. Stöd kan även utforma sig i praktiska saker som att ringa telefonsamtal som eleven inte klarar av.

Maria bemöter orealistiska drömmar med ren ärlighet och säger till eleven att det tyvärr inte kommer att ske. Sedan får hon gå igenom anledningen med eleven och tar det rakt upp och ner. De har hört det förr men behöver höra det igen, för det man inte vill höra tar man inte åt sig. Man får säga det på olika sätt beroende på hur utåtagerande eleven är men alla mår bättre av sanningen säger Maria. Maria ställer upp och ger stöd i de här situationerna genom att i största möjliga mån hitta alternativa sysselsättningar till de drömmar eleverna har som för dem är orealistiska. Maria tar lokförare som exempel, vilket är en orealistisk dröm då de krävs en högskoleutbildning för yrket och eleverna här inte är behöriga till att studera vidare. Då får man tänka på vad man kan göra för att hitta något alternativt. Något i närheten som tillexempel bistron, tågvärd etc. som även de tillhör tågyrken.

Maria nämner att en annan form av stöd kan vara att få dem att känna sig mindre stigmatiserade genom att använda andra ord för deras svårigheter. T.ex. istället för att nämna Särskola och psykisk ohälsa säger hon att de har ”generella inlärningssvårigheter”. Något som hon fört vidare från att ha hört det från arbetsförmedlingen och kör stenhårt med. De låter mindre ofarligt och är mycket uppskattat säger Maria.

”Man är inte utvecklingsstöd man har en utvecklingsstörning”

Att försöka hålla vägledningssamtal på en vägledningsnivå och inte låta det bli ett terapi/psykolog samtal kan vara svårt med de här eleverna. Det sker inte så mycket renodlad vägledning på skolan säger Maria. Men märker hon att en elev har ett

självskadande beteende går hon aldrig närmare in på det utan öppnar dörren till kuratorn istället.

Maria hjälper eleverna genom att hitta en planerad sysselsättning efter skolan. För att de ska känna sig delaktiga diskuterar de tillsammans tänkbara praktikplatser som eleven är intresserad av. De ska helst testa fem olika praktikplatser under skolgången för att hitta något som passar för framtiden. Behöver de hjälp under praktiken så erbjuder skolan ett personligt biträde som är med under ett par dagar för att ge stöd. Det finns inte gått om sådana här arbetsplatser och man får lite ta vad som finns. Maria säger att eleverna här är inte bortskämda utan är ofta glada att de får vara någonstans och att de blir sedda. Det brukar räcka.

Maria tycker inte att man kan hjälpa de här eleverna för” mycket”. Hon säger att hon måste hjälpa dem med praktiska saker för att de ska hända något, till exempel ringa telefonsamtal till praktikplatser. För de fixar dem inte. De har en försenad pubertet och det är mycket som händer omkring dem så många gånger har de svårt att agera som vuxna.

Däremot gör hon eleven delaktig på andra sätt. Hon låter dem alltid vara med när hon ringer telefonsamtal och låter dem ta reda på praktiska saker som reseväg till och från praktiken. De går sedan tillsammans igenom hur de ska presentera sig på sina

praktikplatser. Hon hjälper dem att lyfta fram vad de är bra på och tar reda på vad de är mindre bra på utan att ta fram några dåliga sidor.

7.1.3 Lena

Bemötande för Lena innehåller mycket. Hur man presenterar sig på en hemsida, bygger upp information, tillgängligheten i informationen och sedan det fysiska mötet mellan två människor. Kroppsspråket är även en viktig del i bemötandet säger Lena. Att försöka förmedla tillåtande, tolerans, subtila signaler, tonläget, ögonkontakt och om man tar i hand. Även hur rummet ser ut, väntrum och hela kedjan är bemötande för Lena. Hennes

värdegrund är att ha en öppen människosyn och försöka mötas så naket som möjligt, där lyssnandet är en stor del.

Lena bemöter alltid alla människor som medmänniskor och med öppenhet. Psykisk ohälsa kan vara hur stort som helst och ibland har man inte hela bilden från början vid mötet, då får man bara vara sig själv, försöka börja var du är, var du än är och försöka förmedla det i rummet säger Lena.

Tydlighet bör alltid finnas med i mötet och sedan lyssna in och tolka. Lena berättar att man aldrig vet vad den andra människan har med sig in i mötet. Det kan vara problem hemma etc. Att ha med sig det in i mötet tror hon är viktigt, för att hitta var människan är och kunna föra den vidare. Ödmjukhet är en grundpelare.

När man bemöter någon som lider av psykisk ohälsa kan det vara bra att tänka efter lite innan mötet säger Lena. Idealet är att man har eftertanke inför varje möte. Det kan vara bra att läsa på lite om den diagnosen personen har som man ska möta. Detta för att ha lite kunskap om det innan och veta vad det innebär att leva med diagnosen.

Lena tycker att tillgängligheten är ett viktigt stöd för de här personerna. Om det är något som händer ska de snabbt kunna få kontakt och hjälp. Många gånger handlar stöd om att bygga upp tron igen. En del har blivit stigmatiserade i tidig ålder, tappat tron och är rädda för att misslyckas. Då får man börja från grunden med motivationssamtal. I

prova- på. Börja med det lilla och lyckas istället för att gå på stort och inte klara det. Stöd för Lena kan också vara att göra andra saker än att vara i institutionsmiljöer, som att fika, gå på promenad etc. för att bygga upp personen. Det allra viktigaste är att förmedla att det får ta tid säger Lena.

”Alla dagar är ingen höjdare, men det är okej, det är en ny dag imorgon.”

Behöver klienterna mycket stöd och hjälp i början tycker Lena att det är okej att hjälpa lite extra. För att de ska känna sig delaktiga kan det vara bra att ge dem småuppgifter, klarar dem inte det kanske man ska utforska problemet och synliggöra de tillgångar de behöver arbeta med. Det finns ingen traditionell vägledning när man arbetar med de här människorna säger Lena. Ibland får man hjälpa till med vardagslogistiken och bygga upp en ny struktur i vardagen när förändring sker för dem. Det viktiga är att inte sätta upp hinder och attityder i det enligt Lena.

Lena tycker att sysselsättning är viktigt. Många människor konsumerar mindre sjukvård om de har en sysselsättning. Alla människor behöver vara i ett sammanhang och behöver möta andra människor säger Lena. Är personen osäker och mår dåligt kan det vara viktigt att hitta rätt sysselsättning från början, men det går inte alltid att styra över så då får man peppa och ge stöd.

Orealistiska drömmar bemöter Lena med att försöka utforska alternativa vägar. Har man tur kan man hitta drömmen på ett annat plan och till exempel ha den som en hobby. Lena avslutar med att säga att man aldrig ska förkasta någons drömmar.

7.1.4 Joakim

För Joakim är bemötandet situationsbetingat. I ett möte vet man aldrig vad personen man möter har med sig in, de kan vara arga för att de bråkat med pojkvännen medans han sitter där och är överlycklig för att han nyss vunnit 10000 på triss. Detta är saker som påverkar alla möten. Han känner dock att man alltid hinner läsa av en person lite innan man ens hälsar, detta kan då ge en liten hint om hur han ska tackla mötet om han ska vara allvarlig eller humoristisk. Han känner att på skolan där han jobbar så är de flesta eleverna ganska tydliga och spontana vilket gör det lätt att läsa av dem och hur man kan bemöta dem. Joakim betonar även att bemötande för honom också alltid är med respekt samt att man

lyssnar och ser på dem när de pratar, samt att man pratar till dem och inte om dem. Detta är något som inte alltid är lätt med dem som inte kan prata själva eller som har en assistent med sig, vid dessa tillfällen brukar Joakim dela på sin uppmärksamhet mellan assistenten och eleven. Så att båda får tid till att prata enskilt.

De som har psykisk ohälsa är ofta väldigt egocentriska när de är inne i sitt tillstånd. De har då svårt att se hur omgivningen kan skapa något meningsfullt för någon annan utan ser då enbart utifrån sig själva och deras perspektiv. Detta är något som också kan göra det extra svårt att bemöta dem. Det kan ibland vara lätt att man i sitt bemötande då kan bli för bekräftande. Att man går in och bekräftar det sjuka beteendet. Det är då också stor chans att man blir känslomässigt involverad och bär med sig för mycket hem. Man vill hjälpa mer än man själv kan och orkar med.

Joakim påpekar även att man ofta säger att personerna kan om de vill, men det stämmer sällan. Ofta är det tvärtom att personen vill göra något till exempel sitta med på

lektionerna, men det går inte när han eller hon mår som han/ hon gör. Många gånger handlar det inte om vilja utan vad personen är kapabel till. Sen varierar detta från person till person, olika personer pendlar mellan olika tillstånd. Detta är viktigt att vara medveten om när man möter personer med psykisk ohälsa.

Ett sätt för Joakim att visa stöd under samtalen är genom att försöka visa att han ser dem han pratar med. Ett sätt han gör för att visa detta är genom att när han påbörjar samtalen så låter han dem prata lite grann själva om saker de funderar på innan han styr in samtalet på det ämne eleven kom dit för att diskutera. Om han börjar styra samtalet på direkten så brukar eleverna ha svårt att hänga med. De behöver få tid på sig att först läsa av situationen samt vägledaren. Joakim känner att det inte alltid är lätt att styra in samtalet på det de kom för att diskutera, det beror lite på dagsformen hos eleven, vart i skovet han eller hon befinner sig. När de befinner sig långt nere i skoven så brukar han inte skicka ut dem på praktik heller, då väntar han istället och hjälper dem med detta när han känner att de är upplagda för det.

Ett sätt att ge stöd i samtalen är att få eleverna att känna sig delaktiga. Något Joakim gör för att försöka uppnå detta är genom att åka med eleverna och kolla på olika verksamheter där man kan praktisera samt genom att ställa krav på de elever som han känner att man kan ställa krav på. Detta anser han framför allt är viktigt med tanke på att både samhällets och försäkringskassans krav har höjts den senare tiden. Det är inte längre självklart att de ska få

ekonomiskt stöd, detta har även höjt Joakims krav på eleverna samt att han har blivit tydligare i sin konsekvensbeskrivning om livet efter skolan.

För att eleverna ska känna sig delaktiga får de även vara med och bestämma om var de ska ha sin praktik. Joakim betonar även att:

”Bara för att man hamnar i en verksamhet betyder det inte att man blir kvar där heller. Man får känna av och testa vad som känns rätt, om det finns något rätt.”

De som man ger mest stöd till är dock inte alltid till eleverna på skolan, utan till deras omgivande familj. Många gånger är det föräldrarna som är de svaga i familjen och behöver mest hjälp och stöd, inte eleven. Joakim brukar kunna stödja dem i jobbiga telefonsamtal och med att fylla i blanketter etc. En del familjer kan han få ha tre, fyra samtal med och andra kan han få lägga ned hur mycket tid som helst på.

7.2 Frågeställning två- på vilket sätt personer med psykisk

ohälsa upplever bemötandet och stödet vid

vägledningssamtal.

7.2.1 Presentation av informanterna:

Augustus är 40 år och lider av ADHD/ Aspbergers syndrom, just nu arbetar han på ett arbetscentrum i en mellanstor stad i Skåne. Vi träffar honom på RSMH där han är medlem sedan ett antal år tillbaka. Han har tidigare gått en grafisk designutbildning samt jobbat på ett bokbinderi men var tvungen att sluta då han inte klarade av när det blev för stressigt. David är 34 år gammal och är anställd som ombudsman för RSMH. Han har varit medlem i RSMH sedan 2003, han kom i kontakt med dem första gången när han var inlagd på sjukhuset och träffade en kvinna där som värvade honom. Han blev medlem 2004 och började arbeta ideellt för dem, sedan ett år tillbaka har han en fast anställning. Han jobbar med det administrativa och trots att han inte är så förtjust i den delen av arbetet så trivs han bra, framför allt då det även är en mycket stor social del och han får träffa många

människor. Innan David blev sjuk studerade han på olika utbildningar. På gymnasiet gick han ett ekonomiskt program och bestämde sig sedan för att studera vidare till psykolog.

Efter halva tiden på psykologprogrammet var han tvungen att ta studieuppehåll då han blev sjukskriven på grund av missbruk och depression. Han klarade inte av att gå i skolan under denna period och är fortfarande osäker på om han ska gå klart.

Olof är 26 år och lider av diagnoserna schizofreni och aspbergers syndrom. Just nu praktiserar han på ett Café och studerar lite på komvux vid sidan av. Han har tidigare gått en musikutbildning för utvecklingsstörda på en folkhögskola, men hoppade av då han inte trivdes för han ansåg inte att han var lika sjuk som de andra eleverna och passade inte in. Musik är något Olof brinner för och han spelar mycket gitarr på fritiden. Via

folkhögskolan kom han i kontakt med RSMH, där är han nu vice ordförande i deras ungdomsförening.

7.2.2 Augustus

Augustus berättar att han inte har träffat en studie- och yrkesvägledare på flera år, och inte riktigt kan dra sig till minnes hur det gick. Han har dock haft kontakt med socionomer och handläggare på försäkringskassan, och delade med sig lite om hur han upplevde

bemötandet av dem. Han beskriver alla som han har mött som väldigt snälla, och känner sig väl bemött. Han känner att det viktigaste för honom i dessa möten är att de lyssnar på honom och tar honom på allvar.

Augustus största svårighet är att han har svårt att hantera stress, det är därför viktigt med en arbetsplats där han kan undvika stressiga situationer. Detta är något han känner att de vägledare han mött har tagit på allvar. Han tror att om de inte hade gjort det så hade han inte varit där han är idag. Genom att lyssna på honom och hans önskningar har han

tillsammans med vägledarna kommit fram till praktikplatser som han skulle kunna trivas på. Ett verktyg som har varit till stort stöd för honom för att hitta passande praktikplatser är olika tester som vägledarna har använt sig utav. Då han känner att han inte alltid själv vet vad han tänker och vill, och har svårt reda ut sina tankar. Genom att använda tester har han då fått en synligare bild av vad som skulle kunna passa.

Augustus menar på att sysselsättning är mycket viktigt för honom, och känner att alla vägledare han mött jobbar för att han ska få en så bra sysselsättning som möjligt. Han säger att det är viktigt att ha någonting att göra på dagarna, annars mår han inte bra. Både

Stöd för Augustus är att han får hjälp med det han inte själv klarar av, detta är något som han känner att han har fått hittills. Han fick t.ex. hjälp med att få en god man, som han känner har gett honom en känsla av trygghet. Nu slipper han oroa sig för praktiska saker och kan fokusera på sig själv, vilket även underlättar hans känsla av stress. Han berättar även att han har fått hjälp till att få sjukersättning, och det är också en form av stöd anser han.

Augustus känner att han har svårt att ta tag i saker själv, och att stödet han har fått utav vägledare till att reda ut saker och hjälpa honom framåt med praktiker och blanketter är bland det viktigaste för honom.

En sak som Augustus känner har varit mindre bra är att han flera gånger har fått byta vägledare. Då detta gör att de inte känner till hans situation ordentligt och han då flera gånger måste återberätta saker han tidigare nämnt. Det gör det svårt att helt få förtroende för vägledarna samt att det tar mycket energi. Han hade känt att det var bättre om det var samma person som följde upp hans utveckling.

7.2.3 David

David berättar att han träffat flera personer som jobbat med vägledning, inte bara studie- och yrkesvägledare. Han säger att de studie- och yrkesvägledare han mött inte gav ett särskilt positivt intryck. De gav ett intryck av att vara väldigt oengagerade och allmänt ointresserade av honom som person. När han hade pratat lite om vad han velat göra i framtiden hade de mer eller mindre enbart bläddrat lite i en katalog och berättat vilka skolor han kunde söka och sedan avvecklat samtalet. Detta gjorde att han inte fick ut särskilt mycket av samtalen samt att han inte fick något förtroende för att komma tillbaka. Han berättar vidare att han kände att de saknade personligt engagemang, men att detta kanske även berodde lite på honom själv vid denna tidpunkt då han kanske inte var särkilt intresserad då han gick i skolan.

David berättar att han även mött andra vägledare som saknar just studie- och yrkesvägledarutbildningen, men som har hjälpt honom vidare till olika former av

sysselsättning. Dessa vägledare har han mött på kommunen och socialen och har yrkestitlar som bland annat, kuratorer, psykologer, handläggare och arbetsterapeuter. Överlag har

dessa personer varit mycket trevliga och haft en positiv inställning till honom. De har bemött honom med genuint intresse samt ibland även kanske gått lite utanför sina egentliga uppgifter för att hjälpa honom att komma in på skolor och kontakt med CSN. En annan sak han känner att dessa har gjort är att de verkligen har lyssnat på honom och tagit det han sagt på allvar. Detta har lyst igenom när de tillsammans försökt hitta en sysselsättning där han skulle kunna trivas.

Trots att han har fått träffa så många olika vägledare för samma ärende gör detta honom ingenting. Han känner att han måste öppna upp sig och berätta samma historia vid

upprepade tillfällen, men han ser anledningen till detta och på detta sätt blir det hanterbart. Att de vägledare han mött på senare tid har ett bra bemötande och får honom att känna att han räknas gör att han känner sig trygg i detta.

David påpekar även att han känner att han blivit bemött med respekt av de vägledare han mött. Då de tydligt visar att de lyssnar på honom och tar till sig det han säger. Detta är mycket viktigt för honom, då det ger en känsla av att han finns och har ett egenvärde. Detta var något han känner att han inte riktigt fick med de studie- och yrkesvägledare han stött på tidigare och även en person han mötte på socialförvaltningen när han inte var sjukskriven. På socialförvaltningen hade det mest känts som en kontrollstation som enbart fanns för att kolla upp ifall han gjorde det han skulle. De gav en stark känsla av att de misstrodde honom vilket gjorde att han kände sig nedvärderad och skämdes över sig själv. De tog sig inte tid för honom och såg honom inte som en egen individ utan mer som en i mängden. Detta tror han är en farlig tendens då man på detta sätt mister respekten för människor, och respekt är för honom ett nyckelord när det handlar om bemötande av individer i liknande sammanhang.

Ett av de viktigaste stöden David känner att han har fått av vägledare är när de har tagit kontakt med folk åt honom. Vissa vägledare har till exempel hjälpt honom med att ringa CSN eller olika utbildningar. Detta är något som har underlättat för honom då han känner att han har svårt att ta tag i saker samt känner att det är mycket jobbigt att ringa till okända människor. Praktisk hjälp menar han har varit mycket viktigt för att ta sig framåt. Han tror att detta säkert går emot allt som vägledaren har fått lära sig att göra, men att det ändå är det som har betytt mest för honom.

Ett annat sätt vägledarna har funnits där som ett stöd är genom att de tillsammans med David diskuterat fram och hållit en dialog om olika praktikplatser, utbildningar och jobb. Han känner att han på detta sätt genast blir mycket mer intresserad av vad det är de

föreslår. Om han skulle komma till en vägledare som själva suttit och funderat ut en praktikplats utan honom så skulle hans omedelbara svar bli

”men vad fan du ska väl inte tycka någonting om vart jag ska, fuck you liksom”

Genom att finnas där som ett stöd för David i hans planering av vad han ska göra så blir han genast mycket mer positivt inställd. Han känner att det är viktigt att vägledarna han träffar utgår från honom som individ och inte bara försöker passa in honom i en mall som de har, utan att de istället försöker hitta något som passar honom. Detta är något som han känner att de flesta han träffat har gjort, vilket har stöttat honom i hans beslut samt stärkt hans tro på sig själv. För David är det jätteviktigt att hamna på en sysselsättning där han trivs samt känner sig behövd om han ska fortsätta att gå dit och inte halka tillbaka i sitt missbruk. Detta är något som han känner att de vägledare han mött har visat förståelse för samt jobbat utifrån. De flesta vägledare han mött har tagit honom på allvar och gjort så att han har känt sig delaktig i att bestämma över sitt eget öde.

7.2.4 Olof

Olof tycker att han har fått ganska bra bemötande av vägledare. De har visat honom intresse vilket är viktigt för Olof. Innan hans första möte med vägledare hade han inte speciellt höga förväntningar då han har vänner som har haft dåliga erfarenheter vilket han har påverkats av. Han blev dock positivt överraskad av det bemötandet han fick vid första tillfället. Det han tyckte var positivt i bemötandet var att vägledaren lyssnade mycket på vad han hade att säga. När Olof sedan fortsatte att träffa vägledaren tyckt han dock att engagemanget var för dåligt. Det kändes som att det bara var ett arbete för dem och det fanns ingen känsla. Han beskriver det med känslan av att prata med en myndighet.

Olof tycker också att en form av bemötande är kontakt via brev och information. Den kontakten har han ofta med försäkringskassan och handläggare. I brev tycker han inte att han har blivit bra bemött. Det är ofta väldigt kort och informativt skrivet och han får en känsla av att det är en tråkig ton i brevet. Då tar han det personligt. Därför föredrar han mänskligt bemötande framför kontakt via dator och brev.

Den hjälp han har fått av vägledare är att de ordnat ett antal praktikplatser till honom. Olof är nöjd över hjälpen att han slapp att ordna någonting själv men är inte speciellt nöjd över praktikplatsen han är på nu, vilket är ett café. Det finns nästan inga uppgifter för

honom och det händer ingenting. Praktiken känns meningslös för honom då han inte har något utbyte av den. Han lär sig ingenting och oavsett hur mycket han arbetar och gör är hans lön bara på 30 kr om dagen för halvtid. Att summan är så liten gör att han känner att hans insats inte är värd någonting. Det som får honom att gå dit är endast det sociala utbytet. Olof hade önskat att de vägledare han mött följde upp honom mer. Efter att han placerats på praktiken är engagemanget dåligt. Han får känslan av att han ska vara tacksam över att han överhuvudtaget har en praktikplats. Olof har nu själv kontaktat sin vägledare och berättat om situationen. Mer uppföljning av vägledaren är något Olof skulle önska för att få mer stöd.

Olof känner att det främsta stödet och hjälpen han behöver är att sköta det praktiska. Med det praktiska menar han telefonsamtal, fylla i blanketter, hjälp med reseväg etc. Får han inte den hjälpen så gör han det inte själv utan struntar istället i det som ska göras. Den hjälpen har vägledarna gett honom och det är han nöjd med. Olof säger att det viktigaste i möten med vägledare är att han får vara med och bestämma och vara delaktig. De

vägledare han har mött har försökt att få honom delaktig bland annat genom att försöka få veta vad han vill göra. Olof säger dock att han inte är så lätt att ha att göra med då han har svårt att veta vad han vill. Han känner inte säg själv tillräckligt bra för att veta vad som är bäst för honom. Och han har för lite kännedom om arbetslivet för att veta var han skulle passa till. Detta känner han att vägledarna har förståelse för.

För Olof är det jätteviktigt med att ha någon form av sysselsättning. Annars sover han bort hela dagen och det mår han inte bra av. Det är därför han har gått till sin praktikplats trots att han inte är nöjd med den. I längden tror han att det är viktigt att man trivs med sin sysselsättning för att inte bli helt knäckt.

”Sysselsättning är en viktig del i livet och påverkar hur man mår för övrigt”.

Olof känner att det framförallt är viktigt att känna att man gör någon nytta, därför är han lite skeptiskt till praktikplatser där det knappt finns något att göra och där han bara känner sig överflödig. Känner han att hans insats inte behövs struntar han i det i stället och gör ingenting. Det måste vara meningsfullt och inte för lätt annars tröttnar han. Olof tycker inte om när folk placerar honom någonstans bara för att vara snälla. Han vill inte bli bemött med någon slags ”tycka-synd-om” attityd som han uttrycker det.

Olof vill att folk skall ta honom på allvar trots att han är sjuk. En del försöker möta honom i hans värld men ibland känns de som att folk inte tror att han klarar av så mycket som han egentligen gör. Ett exempel på det är när han blev rekommenderad till en musikutbildning

för utvecklingsstörda där han inte alls passade in. När folk underskattar Olof blir han både arg och ledsen. Han har perioder då han är sjukare men när han är frisk behöver han ha en sysselsättning och omge sig med friska personer. En omgivning med bara sjuka människor kan få honom att bli deppig, tyngd och ännu sjukare.

8. Analys

8.1 Frågeställning ett- vad vägledaren anser är viktigt i

bemötande samt stöd till personer med psykisk ohälsa.

I resultatet kom det fram i samtliga intervjuer att en stor del av bemötandet handlar om att lyssna. Detta är också något som Hägg och Kuoppa(2008) tar upp som en viktig faktor i bemötandet när det kommer till professionella samtal. Förutom att lyssna beskriver Hägg och Kuoppa att det är viktigt att engagera och aktivera sina klienter i vägledningsmöten. Samtliga vägledare som blivit intervjuade i resultatet har betonat vikten av delaktighet i samtalet. För att få sina klienter delaktiga brukar Lena ge dem småuppgifter. Detta kan ses som ett sätt att engagera klienten i samtalet och sin situation. Det kan hjälpa dem att vidga sina perspektiv och upptäcka sina valmöjligheter.

Maria berättar i sin intervju att hon brukar förenkla sitt språk en aning när hon samtalar med eleverna. I Hägg och Kuoppas samtalsmodell(2008) beskriver dem i fas 1 hur en vägledare bör gå till väga för att klargöra situationen, däribland anpassa språk och tempo efter klienten.

De vägledare som intervjuats berättar hur de hjälper personer med psykisk ohälsa med de praktiska bitarna av att ta sig vidare till sysselsättning. I fas 3 i Hägg och

Kuoppas(2008) samtalsmodell tar de upp att vägledaren ska finnas där som ett stöd för den handlingsplan de tillsammans med klienten kommit fram till. De stöd som varit mest framträdande bland de intervjuade har varit den praktiska hjälpen vägledarna erbjudit. Då de med psykisk ohälsa har känt att de har svårt att utföra praktiska handlingar så har detta stöd varit betydande och hjälpt dem vidare i sin handlingsplan. (Hägg och Kuoppa, 2008) Genom att hitta praktikplatser där eleverna med diagnos känner att de passar in kan man tillgodose deras bristbehov och växtbehov. Bristbehoven tillgodoses fysiskt, psykiskt och socialt. Genom att hitta en praktikplats där eleven trivs kan man tillgodose det sociala

bristbehovet. Det mättas genom socialt utbyte med andra människor på arbetsplatsen och kan i sin tur leda till psykiskt välbefinnande. När dessa behov mättats kan en praktikplats även tillfredställa växtbehoven. När eleven trivs på sin praktikplats och bristbehoven tillfredsställts motiverar det honom eller henne att sträva framåt och växa som individ. På en praktikplats där eleven klarar av att utföra uppgifterna och inte misslyckas stärks elevens tro på sig själv. Får eleven bättre självförtroende leder det till personlig utveckling. Maria hjälper eleverna med personlig utveckling genom att lyfta fram deras bra egenskaper och fokuserar på det positiva. Detta kopplar till Maslows(1987) behovspyramid då Maria försöker tillfredsställa växtbehoven.

I intervjun med Lena berättar hon att hon anser att det är viktigt att se var personen är här och nu för att kunna hjälpa den vidare. Detta kan kopplas till Maslows(1987)

behovspyramid då man kan se det som att hon försöker se vart någonstans personen

befinner sig i pyramiden innan hon går vidare med åtgärder. Joakim beskriver i sin intervju hur han läser av dagsformen hos sina elever för att veta hur han ska agera. Om eleverna befinner sig långt ned i skoven av sin diagnos anser han att han inte kan skicka ut dem på praktik. Genom att göra detta erkänner Joakim att de elever som inte kan tillgodogöra sina bristbehov i första hand inte heller klarar av att bygga på med växtbehoven. Han låter dem istället jobba med deras bristbehov för att må bra innan han skickar ut dem på praktik där de kan jobba med sina växtbehov av att utvecklas.

Ibland får man hjälpa till med vardagslogistiken och bygga upp en ny struktur i

vardagen. När Lena hjälper sina klienter med detta hjälper hon dem att mätta bristbehoven. Detta är grundläggande bristbehov och ligger långt ned i pyramiden. Dessa behov måste mättas för att individen ska kunna må bra och fortsätta till nästa steg i pyramiden. (Maslow, 1987)

I intervjun med Maria beskriver hon att alla elever på skolan där hon arbetar har en diagnos, detta leder tankarna till Goffmans (2009) teori om stigma. Det anses inte vara det ”normala” då det är avvikande att ha en diagnos och detta gör dem stigmatiserade.

Maria arbetar medvetet utifrån deras stigma när hon letar praktikplats till eleverna. Detta för att deras stigma inte ska bli lika synligt samt att de ska passa in i den sociala normen och därmed inte dömas utifrån deras diagnoser. Genom att hitta praktikplatser som är passande för deras diagnoser blir inte deras stigma lika påtagligt. Detta gör att de

stigmatiserade inte ter sig lika avvikande från omgivningen och att deras misskrediterade drag blir otydligare.

Ibland kanske hon inte kan hitta en praktikplats efter elevens intresse eller personlighet. Eleverna brukar dock vara nöjda så länge de känner att de blir sedda och får någonstans att vara. Stigmatisering kan ibland leda till att individer ej får tillträde till vissa sociala

sammanhang, arbetsplatser kan vara ett exempel på ett sådant. Även fast eleverna inte får just den praktikplats de önskat eller som passar deras diagnos, kan de ändå få tillgång till ett socialt sammanhang där deras stigma förstås och accepteras.

För att eleverna ska känna sig mindre avvikande från de sociala normerna använder Maria sig av mer normaliserande ord för att beskriva deras tillstånd. T.ex. säger hon att de har ”generella inlärningssvårigheter” istället för psykisk ohälsa och särskola. Detta gör att deras psykiska ohälsa blir mindre utmärkande och deras stigmatisering minskar. Då ord som psykisk ohälsa ofta kan ha en negativ klang.

För att bemöta en person med psykisk ohälsa anser Lena att det kan vara bra att läsa på lite om diagnosen personen har innan mötet för att förstå vad för slags stigma personen lever med. Genom att läsa på innan har Lena en större kunskap om personens stigma och har därmed större chans att bemöta personen på ett sätt där stigmat inte hamnar i fokus. Detta kan göra att personen känner sig mindre avvikande och mer accepterad i den sociala normen. (Goffman, 2009)

När Maria möter elever med orealistiska drömmar bemöter hon det så ärligt som möjligt och säger att det tyvärr inte kommer att ske då de inte har kapacitet till att klara av det. Eleverna reagerar alltid olika på detta beroende på deras hanterbarhet. Hon beskriver att vissa elever inte vill höra att de inte kan genomföra drömmen utifrån de förutsättningar de har. Det tyder på en låg KASAM då de inte kan hantera detta och inte har verktygen för att möta svårigheter och problem.

Hon bemöter orealistiska drömmar genom att föreslå något närliggande det de drömmer om. Som t.ex. lokförare till tågvärd. Detta stämmer även in på det sätt Lena använder sig av när hon bemöter orealistiska drömmar. Hon vill inte förkasta någons drömmar utan föreslår att ha det som en hobby istället. Enligt KASAM berikar intressen livet. Här försöker Maria och Lena att ändra eleverna och klienternas synsätt. Det ökar deras hanterbarhet och därmed höjs deras KASAM.

När Maria lyckas få eleverna att ändra sitt synsätt ökar de tre beståndsdelarna i KASAM. Med ett nytt synsätt får eleverna lättare att förstå sin situation och får mer kontroll över sitt liv, det ökar begripligheten. Ökar eleven begripligheten har de större resurser för att kunna hantera sin situation. Genom att förstå sin situation och kunna

hantera den har man lättare att hitta passande och mer realistiska drömmar som ger livet ett värde och meningsfullhet.

När Maria ordnar praktikplatser och framtida sysselsättningar åt sina elever ser hon efter vad de har för intressen och vad de brinner för. Att göra något man är intresserad av ger livet värde, vilket i sin tur leder till hög KASAM på grund av den meningsfullhet som kommer med att man får göra något man är intresserad av.

Lena arbetar med motivationssamtal där hon visar på att det är okej att börja där du är, ta små steg och prova-på. Genom att ha motivationssamtalen bygger hon upp deras KASAM som sedan hjälper individen att stå emot stressande och traumatiska upplevelser. Detta gör även att individens fysiska och psykiska hälsa stärks.

Lena anser att alla människor behöver existera i ett sammanhang och möta andra människor i någon form av sysselsättning. Enligt Antonovsky(2005) kan man använda sig utav en skala där människor befinner sig på en linje mellan total hälsa och total ohälsa. Det som avgör var man befinner sig på skalan beror på känslan av sammanhang. Känslan av sammanhang byggs upp av faktorer som t.ex. Sysselsättning. Lena menar på att personer med sysselsättning konsumerar mindre sjukvård vilket stämmer in på Antonovsky’s(2005) hälsolinje där känsla av sammanhang leder till total hälsa. (Antonovsky, 2005)

8.2 Frågeställning två- på vilket sätt personer med psykisk

ohälsa upplever bemötandet och stödet vid

vägledningssamtal.

Det bästa stödet Augustus känner att han har fått utav vägledare är den praktiska hjälpen, han tar t.ex. upp att han fick hjälp med att få en godman. Att få hjälp med detta gav honom en känsla av trygghet. I Maslows(1987) behovspyramid är trygghet och säkerhet ett av de grundläggande bristbehoven. Utan trygghet uppstår obalans och för att människan ska må bra och kunna utvecklas måste dessa mättas. Då Augustus med hjälp av vägledare fått detta behov mättat kan han fortsätta att klättra uppåt i pyramiden för att kunna må så bra som möjligt. Även David känner att ett utav de viktigaste stöden han fått har varit den praktiska hjälpen. David har själv haft svårt att fylla bristbehoven då han t.ex. har haft svårt med att