”MEN, DET BRISTER VID
FRÅGAN OM RESURSER”
EN GRANSKNING AV POLISPROJEKT
TOMELILLA
ANDREA HALLGREN
IDA HENRIKSSON
”MEN, DET BRISTER VID
FRÅGAN OM RESURSER”
EN GRANSKNING AV POLISPROJEKT
TOMELILLA
ANDREA HALLGREN
IDA HENRIKSSON
Hallgren, A & Henriksson, I.“Men, det brister vid frågan om resurser”: En granskning av Polisprojekt Tomelilla. Examensarbete i kriminologi 15/30
högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle,
institutionen för kriminologi, 2019.
Föreliggande studie har granskat det brottsförebyggande projektet ‘Polisprojekt Tomelilla’, vilket implementerades i Tomelilla kommun som ett pilotprojekt mellan maj 2015 och juni 2016. De brottspreventiva insatserna infördes bland annat till följd av en ökad kriminalitet hos dem unga i Tomelilla kommun och var således ett samarbete mellan polis, socialtjänst, skola, arbetsförmedling samt fritidsverksamhet. Rådande undersökning är uppdelad i två delstudier, där delstudie 1 baseras på intervjuer medan delstudie 2 analyserar officiell brottsstatistik. I delstudie 1 utröntes de deltagande aktörerna i ‘Polisprojekt Tomelilla’ upplevelser av arbetet samt vilka förutsättningar som fordras för liknande samverkansprojekt. Delstudie 2 undersökte huruvida projektet verkade förebyggande gentemot ungdomarnas utförda skadegörelse, olaga hot samt bruk av narkotika. Resultatet i delstudie 1 påvisade en hos aktörerna övergripande positiv uppfattning av projektet men att det existerade förbättringsområden. Resurser, engagemang och god samverkan betraktades huvudsakligen vara grundläggande för att bedriva liknande projekt. Delstudie 2 konstaterade att projektet inte genererat någon påtaglig brottsförebyggande effekt. Avslutningsvis diskuteras bland annat resultatet kopplat till teori samt hur tolkning av statistik kan ha kommit att påverka studiens utfall.
Nyckelord: Brottsprevention, Granskning, Implementeringsteori, Lokalt
“BUT, THERE IS A LACK OF
RESOURCES”
A REVIEW OF POLISPROJEKT TOMELILLA
ANDREA HALLGREN
IDA HENRIKSSON
Hallgren, A & Henriksson, I. “But, there is a lack of resources”: A review of Polisprojekt Tomelilla. Degree project in criminology 15/30 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of criminology, 2019.
The present study has examined the crime prevention project 'Polisprojekt Tomelilla', which was implemented in Tomelilla municipality as a pilot project between May 2015 and June 2016. The crime preventing actions were principally introduced as a result of the increased crime rates among young individuals in Tomelilla municipality, and was thus a collaboration between police, social
services, school, employment services and the community youth center. The paper is divided into two sub-studies, where sub-study 1 is based on interviews while sub-study 2 analyzes official crime statistics. In sub-study 1, the participating actors experiences of the work with ‘Polisprojekt Tomelilla’ and conditions required for similar collaboration projects was examined. Sub-study 2 investigated whether the project appeared to prevent adolescents perpetrated criminal damage, unlawful threats and use of drugs. The result in sub-study 1 demonstrated an overall positive perception of the project, but that there were areas for improvement. Resources, commitment and functioning collaboration were considered to be fundamentally essential for carrying out similar projects. Sub-study 2 found that the project did not generate any significant effect on the crime rates. Lastly, the result is discussed, inter alia based on theory and how
interpretation of statistics may have influenced the study's outcome.
Keywords: Cooperation, Crime prevention, Implementation theory, Juvenile
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING ... 5
Syfte och frågeställningar ... 6
Definitioner av viktiga begrepp ... 7
Avgränsningar ... 7
BAKGRUND ... 7
Polisprojekt Tomelilla ... 9
Insatser... 9
Lokalt stationerade poliser ... 9
Ungdomsprojekt ... 9
Barnprojekt ... 10
Skolbesök ... 10
Utreda brott tillsammans med SUL i Ystad ... 10
Besök hos brottsoffer ... 10
Övriga insatser ... 10
KUNSKAPSGRUND ... 11
Lokalt brottsförebyggande arbete ... 11
Social universell prevention ... 12
Samverkan ... 14
Implementeringsteori ... 16
Vedungs åtta implementeringsfaktorer ... 16
Tre centrala frågeställningar för implementering ... 17
Förstår man? ... 17 Kan man? ... 17 Vill man? ... 17 METOD ... 18 Forskarens förförståelse ... 18 Etiska överväganden ... 19 Delstudie 1 ... 20 Rekrytering av informanter ... 20 Semistrukturerade intervjuer ... 21 Transkribering ... 22 Tematisk analys ... 22 Delstudie 2 ... 23
Urval och insamling av material ... 23
RESULTAT ... 24
Delstudie 1 ... 24
Styrkor med Polisprojekt Tomelilla... 24
Svagheter med Polisprojekt Tomelilla ... 25
Samverkan ... 26
Vidareutveckling av projektet ... 27
Delstudie 2 ... 27
DISKUSSION ... 31
Större insikt i de andra projektdeltagarnas arbetsuppgifter och kommunikation ... 31
Höga engagemangs- och kunskapsnivåer och brist på tydlig rollfördelning ... 32
Förankring i högre verkställande organ ... 32
Avsaknaden av kontakt med skolan och en mer utvecklad samverkan ... 33
Frågan om resurser ... 33 Resultatdiskussion delstudie 2 ... 34 Metoddiskussion ... 36 Metoddiskussion delstudie 1 ... 36 Metoddiskussion delstudie 2 ... 37 SLUTSATSER ... 38 Framtida rekommendationer ... 38 REFERENSER ... 40 BILAGOR ... 44
INLEDNING
Brottsförebyggande arbete är i allra högsta grad en viktig beståndsdel när målet är att minska kriminalitet (Farrington & Welsh 2014). Följaktligen existerar det i dagsläget ett flertal brottspreventiva metoder, bland annat riktlinjer och program utformade med avsikt att förbättra de sociala omständigheterna och institutionerna som har inflytande på brottslighet (a.a.). Det brottsförebyggande arbetet har i Sverige uppmärksammats, beaktats och således också prioriterats i högre utsträckning under det senaste
decenniet. I och med regeringens budgetproposition 2015 (2014/15:1) framfördes ambitionen att utveckla det brottsförebyggande arbetet och således generera ett strukturerat arbete med brottsprevention i hela Sverige (Brottsförebyggande rådet [Brå] 2019a). Vid återrapportering av propositionen framhävde Brå (2015) behovet av kunskap, stöd och resurser i det brottsförebyggande arbetet på lokal nivå. I regeringens skrivelse ‘Tillsammans mot brott - ett nationellt brottsförebyggande program’
(2016/17:126) presenterades år 2016 målsättningarna som stiftats för att utöva ett kunskapsbaserat och långsiktigt brottsförebyggande arbete i hela samhället. Detta genom att frambringa de förutsättningar som fordras för ett sådant organiserat arbete, samt uppmuntra till utvecklad samverkan på nationell nivå, likväl som på regional och lokal nivå. De brottsförebyggande åtgärder som verkställs utgår ifrån både situationell prevention (exempelvis kameraövervakning, trygghetsvandringar och polisiär närvaro) samt social brottsprevention (exempelvis riktade insatser mot unga i riskzonen för kriminalitet) (a.a.).
Majoriteten av Sveriges kommuner besitter minst en person med uppgiften att
samordna det brottsförebyggande arbetet, men både polis och kommun är överens om att det brottsförebyggande arbetet inte prioriteras särskilt högt (Brå 2019a). Tomelilla kommun är en mindre centralort i Skåne län med 13 530 invånare (Tomelilla kommun 2019a). Kommunen ligger på Österlen och gränsar till Simrishamns, Hörby,
Kristianstads, Sjöbo samt Ystads kommun (a.a.). Under år 2014 kan en vid granskning av den polisanmälda brottsstatistiken i Tomelilla kommun, påvisa en drastisk ökning av kriminalitet jämförelsevis med angränsande kommuner samt föregående år. (Brå 2019b; Se bilaga 2). Den markanta ökningen av brottslighet kan främst påvisas vid våldsbrott, trafikrelaterade brott, skadegörelse, ordningsstörningar, bostadsinbrott, bedrägerier och stölder. Den problematiska kriminalstatistiska utveckling som klargjorts under föregående år i Tomelilla kommun står i mångt och mycket endast unga lagöverträdare för. Representanter för Tomelillas socialförvaltning vittnar om unga vuxna med bristande framtidstro och svårigheter med att finna sin plats i
samhället (se bilaga 2) Ett bekymmersamt fenomen som kan tänkas ligga till grund för den omfattande brottslighet som kommunen ställts inför. Idag anses
ungdomsbrottslighetens omfattning samt utveckling som ett stort återkommande fenomen i den svenska samhällsdebatten (Brå 2018). Dess utsträckning betraktas följaktligen som en betydelsefull kriminalpolitisk fråga. Omfattningen av den faktiska brottsligheten bland unga vuxna är dock nästintill omöjlig att bedöma, detta på grund av att många brottsliga handlingar som begås av unga aldrig upptäcks och således heller inte polisanmäls (a.a.). I samband med problematiken initierade kommunpolis Anna Hagenkötter Polisprojekt Tomelilla. Projektets målbild var att öka
kommuninvånarnas trygghet, minska ungdomskriminaliteten samt förebygga trafikrelaterade brott (se bilaga 1). Detta skulle uppnås genom att utveckla det ordinarie polisiära brottsförebyggande arbetet till att omfatta främjande insatser för
Tomelillas ungdomar. Något som framförallt skulle uppnås via samverkan med lokala aktörer (se bilaga 1). Samverkan vid brottsförebyggande arbete har blivit en alltmer populär arbetsmetod och idag har ungefär 85 procent av landets kommuner en samverkansöverenskommelse med polisen (Brå 2013; Brå 2016). Initiativet till överenskommelserna beslutades av Rikspolisstyrelsen år 2008 i samband med att den nationella handlingsplanen kring samverkan nådde landet (Brå 2013). Syftet var att arbetsmodellen skulle bidra med ett mer effektivt samt strukturerat brottsförebyggande arbete i Sveriges alla kommuner (a.a.). För Polisprojekt Tomelilla sträcker sig dock den lokala samverkan utöver endast kommun och polis (se bilaga 1). För att uppnå de mål som satts upp för det brottspreventiva projektet krävdes samverkan även med externa aktörer. Dessa kom att bli socialförvaltningen, den lokala Arbetsförmedlingen samt kommunens högstadieskola och fritidsgård. De lokala aktörerna, med sina skilda kunskapsområden, ansågs tillsammans kunna ta itu med dem problem som uppstått i Tomelilla kommun.
Ett sätt att stödja samt utveckla det lokala brottsförebyggande arbete som idag pågår i landets många kommuner, är att samla samt sprida information om lovande projekt (Brå 2000). Det existerar stor brist på beskrivningar av brottsförebyggande åtgärder och följaktligen likaså stor efterfrågan av dessa. Således betraktas det som en
nödvändighet för den lokala brottsutvecklingen att de brottsförebyggande arbeten som utförs i Sveriges kommuner dokumenteras, men framförallt granskas (a.a.). Ett
fenomen som de implementerade insatserna enligt Wikström och Torstensson (1997) sällan är föremål för, vilket likväl går att applicera på åtgärderna inom ramen för Polisprojekt Tomelilla. Detta trots det faktum att avsikten var att utvärdera projektet direkt efter avslut i juni år 2016 (Tomelilla kommun 2019b). I många fall uppstår det dock viss problematik när lokala brottsförebyggande aktörer på egen hand skall leva upp till det högt vetenskapligt ställda krav som existerar vid en sådan typ av
granskning (Brå 2000). Det kan därför bedömas behövligt att vända sig till
utomstående, likt forskare eller studenter vid universitet eller högskolor (a.a.). Med utgångspunkt i ovanstående aspekter har en granskning av Polisprojekt Tomelilla genomförts i samråd med kommunpolis Anna Hagenkötter. Studien är tänkt att fungera som ett underlag för vidareutveckling av det brottsförebyggande arbetet i Tomelilla men kan även medföra en utbredning av det brottspreventiva arbetssättet till andra kommuner.
Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är bland annat att undersöka vad som fordras för ett lyckat
samverkansprojekt i mindre samhällen. Vidare ämnar uppsatsen kartlägga upplevelsen av Polisprojekt Tomelilla genom intervjuer med individer som engagerade sig i det brottsförebyggande projektet. Utöver detta avser studien även granska huruvida det existerar belägg gentemot projektets brottsförebyggande verkan. Detta utifrån tre stycken typiska ungdomsbrott, utförda av ungdomar; skadegörelse, narkotikabrott samt olaga hot. Utifrån detta har tre stycken frågeställningar formulerats:
• Vilka organisatoriska förutsättningar krävs det för att bedriva ett samverkansprojekt likt Polisprojekt Tomelilla?
• Vilka är huvudaktörernas erfarenheter av projektet i fråga om
implementeringen, samverkan kring målgruppen och förutsättningarna att nå målbilden?
• Finns det belägg för att projektet verkade förebyggande gentemot
skadegörelse, narkotikabruk samt olaga hot bland ungdomar i kommunen under tiden projektet var verksamt?
Definitioner av viktiga begrepp
Vid samhällsinriktade studier likt denna uppsats, utgör operationaliseringar samt aktuella begrepp en central del av arbetet (Bryman 2011). Vid operationalisering sammanställer forskaren mått på de begrepp som studien ämnar undersöka. Det betraktas essentiellt att redan i början av en undersökning definiera de begrepp som skall studeras inom ämnet, detta för att förstärka arbetets tillförlitlighet (a.a.).
Olaga hot är enligt Brottsbalken (Brb 1962:700) och 4 kap. 5 § ‘Den som hotar någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid..’. Brottstypen är vid granskning av officiell brottsstatistik ett utbrett fenomen i Tomelilla kommun. Vid undersökning av projektets eventuella effekt på brottstypen kommer ingen hänsyn att tas till brottets allvarlighetsgrad. Med skadegörelsebrott åsyftas ‘Den som förstör eller skadar egendom till men för någon annans rätt till den..’ och regleras i BrB, 1962:700 och 12 kap. 1 §. Föreliggande studie skall enbart koncentrera sig på det egna bruket rörande narkotika, det vill säga ‘Den som olovligen innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika..’ enligt Narkotikastrafflagen (NSL 1968:64) 1 §. Således kommer inget fokus läggas på övriga bestämmelser inom NSL (1968:64) 1 §, som exempelvis olovlig framställning, överlåtelse och försäljning av narkotika.
Avgränsningar
I rådande studie kommer medborgarnas syn samt upplevelse av Polisprojekt Tomelilla inte att inkluderas. Arbetet är därför endast begränsat till att undersöka upplevelsen av projektet till några av de individer som aktivt arbetade med det. Polisprojekt Tomelilla syftade till att reducera brott i flera olika kontexter. Föreliggande studie kommer dock endast att beröra den effekt som arbetet hade på tre stycken brottstyper utförda av ungdomar; narkotikabrott, skadegörelse samt olaga hot. Vid narkotikabrott kommer fokus att ligga på eget bruk och således kommer ej innehav eller försäljning av narkotika innefattas. Granskandet av eventuella effekter på ungdomsbrottsligheten kommer begränsas till tidsperioden då projektet var verksamt, ett år tillbaka samt drygt två år framåt i tiden.
BAKGRUND
Under år 2014 skedde en markant ökning av den polisanmälda brottsligheten i Tomelilla kommun jämfört med tidigare års minskning (se bilaga 2). Enligt
brottsstatistiken är det företrädesvis skadegörelse, bedrägeri, stöld samt våldsbrott som föranlett ökningen. Följaktligen kan den negativa brottsutvecklingen, av bland annat skadegörelse och våldsbrott på offentlig plats, tydligt kopplas till en bristfällig polisiär närvaro. Beaktande narkotikabrott ter sig siffran över registrerade tillfällen öka i samband med en tilltagande förekomst av poliser (Brå 2019c). Detta då
narkotikarelaterad kriminalitet är ett så kallat spaningsbrott som i högre grad upptäcks med hjälp av polisiära insatser (a.a.). En drastisk reducering av narkotikabrott
påvisades i Tomelilla kommun år 2014, något som kan vara en indikation på att de polisresurser som ämnats förebygga denna typ av kriminalitet på något plan gått förlorade (se bilaga 2). Innan år 2015 existerade endast ingripande poliser stationerade i Ystad men ingen poliskraft med fokus på brottsförebyggande arbete.
Bakom den destruktiva brottsutvecklingen i Tomelilla kommun finner en företrädesvis ungdomar. Fenomenet ungdomsbrottslighet omfattar ett tydligt mönster vilket flertalet forskare påvisat och är överens om; de flesta har någon gång begått ett eller flera brott under sina ungdomsår (Brå 2009). Vidare existerar talrika riskfaktorer för ett utvecklat kriminellt eller avvikande beteende hos unga (Huizinga & Jakob-Chien 1998).
Exempel på dessa är missbruk, brottsliberala attityder, svag anknytning till skolan och en kriminell umgängeskrets (a.a.).
Både skola och socialtjänst arbetade intensivt med ungdomarna i Tomelilla kommun och menade att dessa unga individer bland annat karakteriseras av en bristande framtidstro (se bilaga 2). Tillväxten av våldsbrott och skadegörelse tedde sig vara en respons på just denna problematik och ungdomarnas problem med att finna sin plats i samhället. I Skolinspektionens (2010) skolbeslut efter tillsyn på Tomelillas lokala högstadieskola klargörs att endast 70 procent av eleverna nådde upp till målen i samtliga ämnen de senaste fem åren. Vidare låg slutbetygen för de pojkar som gick ut nionde klass år 2009 på 182 poäng av ett högsta möjliga på 320 poäng (a.a.).
Problematiken berörs och styrks tillika av Sveriges Televisions ([SVT] 2012) nyheter vilka menar att det varken är populärt eller statusinbringande bland pojkar i
högstadieskolan att engagera sig i studier. Emellertid bekräftar detta lägesbilden och ungdomarna i Tomelillas bristande framtidstro. Utöver detta förekom även ett
kontinuerligt och omfattande bruk av narkotika, främst i form av Spice och cannabis, hos unga vuxna (se bilaga 2).
De utpräglade ungdomsbrotten var dock inte det enda som låg till grund för och initierade Polisprojekt Tomelilla. I den lilla skånska kommunen växte även de främlingsfientliga tankarna i takt med de ungas negativa utveckling (se bilaga 2). Hatbrott adresserade mot flyktingar och i form av både fysiska och verbala angrepp var ett centralt problemområde i Tomelilla kommun. Den bristande polisiära närvaron påverkade således de som utsätts för brott likväl då ensamkommande flyktingbarn och vuxna asylsökande blev offer för denna främlingsfientlighet. En muslimsk
kulturförening blev utsatt för ett groteskt ofredande då slaktavfall från gris dumpades utanför lokalen. Även i detta fall är det unga vilseledda gärningsmän då de misstänkta för brottet var mellan 17 och 24 år gamla, besatt underhaltiga betyg i skolan och saknade attraktiva legala försörjningsalternativ (a.a.). Hatbrotten i Tomelilla kommun intensifierades i sådan hög grad att fenomenet uppmärksammade i programserien ‘Absolut svensk’ på SVT (Ystads Allehanda 2015).
Lägesbilden i Tomelilla kommun bekräftades av medborgardialogen som genomfördes på torget i Tomelilla februari 2015 (se bilaga 1). Invånarna i kommunen delade
polisens oro beträffande ungdomarna och den tilltagande kriminaliteten. Föräldrarna i Tomelilla uttryckte ängslan över att deras egna barn skulle utsättas för brott, själva påbörja en kriminell karriär eller utveckla ett narkotikamissbruk. Sammanfattningsvis kom den stora frågan hos kommuninvånarna att bli; vad gör polis och sociala
Utfallet blev en samling brottsförebyggande insatser under namnet Polisprojekt Tomelilla och instiftades av kommunpolis Anna Hagenkötter (se bilaga 1). Då ett resultatrikt brottspreventivt arbete bland annat fordrar att en besitter personkännedom rörande de som står bakom kriminaliteten, krävdes även samverkan med externa aktörer. Genom att bryta anonymiteten för de som begår brotten med bland annat kontaktskapande brottspreventiva insatser skulle en följaktligen även eliminera trenden av ökad brottslighet, minskad trygghet och oroliga invånare i Tomelilla kommun.
Polisprojekt Tomelilla
Efter insikt om att det krävdes tidiga interventioner och samverkan med externa instanser för att uppnå uppsatta målbilder initierade kommunpolis Anna Hagenkötter, den första maj 2015, det brottsförebyggande och trygghetsskapande pilotprojektet Polisprojekt Tomelilla. Aktörer som kom att bli definitiva deltagare i projektet förutom polisen var Tomelilla kommun, socialförvaltningen, den lokala Arbetsförmedlingen samt kommunens högstadieskola och fritidsgård. Med sina förenade kunskaper inom olika kompetensområden ansågs aktörerna kunna angripa problemen i Tomelilla kommun (se bilaga 1)
Målsättningarna för Polisprojekt Tomelilla kom att bli att genom en medborgardialog med Tomelilla kommuns invånare erhålla ståndpunkter från dem och vidare arbeta brottsförebyggande med hjälp av dessa. Vidare avsågs även ett projekt för ungdomar, i åldrarna 13 till 20 år, genomföras. En målsättning var även att all kriminalitet skulle utredas skyndsamt och detta tillsammans med särskild undersökningsledare [SUL] i Ystad. Med projektet önskades likväl samarbete med skolor, regelbundna besök hos näringsidkare samt kontakt med dessa, reducering av trafikbrott samt identifiering av missbruksproblem och kriminalitet. Slutligen var en ambition även att återkoppla på anmälda brott via personlig kontakt med brottsoffer i kommunen (se bilaga 1).
Insatser
Följaktligen inrättades olika polisiära och sociala insatser med avsikt att nå upp till de uppsatta målsättningarna. För att mottagaren skall erhålla en helhetsbild av
Polisprojekt Tomelilla kommer de polisiära samt sociala insatserna att presenteras nedan. Det kan vara viktigt att poängtera att denna uppsats enbart kommer att fokusera på dem brottspreventiva insatser som polisen inrättade gentemot ungdomar, detta på grund av den korta tidsram som arbetet förvärvats.
Lokalt stationerade poliser
Två lokalt stationerade poliser vilka arbetar mot projektets målsättningar på heltid. Dessa avsågs arbeta 50 procent i inre tjänst och 50 procent i uniformerad yttre tjänst (se bilaga 1).
Ungdomsprojekt
Projekt gentemot den specifika målgruppen mellan 13 och 20 år med kontinuerliga träffar innefattande polis, socialtjänst, arbetsförmedling, kommunens
ungdomssamordnare samt studie- och yrkesvägledare (se bilaga 3). Syftet var att identifiera stödbehov, ge personlig vägledning rörande skola och arbete samt bygga tillit hos målgruppen. I och med detta specificerade projekt önskades uppmuntran och ökade förutsättningar för en icke kriminell livsstil hos de unga. Långsiktigt ämnade ungdomsprojektet minska LUL-ärenden (Lagen om unga lagöverträdare) alternativt
höja uppklarningsprocenten på utredningsärenden genom en mer tidseffektiv
identifiering med hjälp av individ- och lokalkännedom. Sammanträdena tog plats varje torsdag mellan 17.00 och 19.00 på den lokala fritidsgården ‘Soffta’, med undantag för skollov. Övrig tid pågick insatsen i lokalsamhället genom patrullering. Månatlig återkoppling av projektet verkställdes vid Aktsam-möten (Aktörer i samverkan). Aktsam omfattas av skola, socialtjänst, polis samt barn- och ungdomspsykiatri i Tomelilla kommun och har varit verksamma och samverkat gentemot barn som far illa sedan år 2007.
Barnprojekt
Projekt varje vecka med ungdomssamordnare samt skola i kommunen, och i samråd med polis. Här adresserades barn mellan 8 och 12 år (se bilaga 1).
Skolbesök
För uppdraget designerade poliser besökte en gång i veckan den lokala
högstadieskolan. Under besöken samtalade poliserna med skolpersonal och vistades ute bland eleverna uniformerat. Besöken tog plats fredagar mellan 11.00 och 13.00 och var ett samarbete förankrat med skolans rektor (se bilaga 1).
Utreda brott tillsammans med SUL i Ystad
Samarbete med SUL i Ystad för att utreda brott i Tomelilla kommun. Vid få brott i Tomelilla utreddes brott i andra kommuner. Kontorsarbete om 50 procent av
tjänstetiden. Utöver detta hölls förhör med bland annat målsäganden, misstänkta och vittnen i de ärenden polisen i Tomelilla kommun utredde (se bilaga 1).
Besök hos brottsoffer
Målsägande för anmälda brott i Tomelilla kommun besöktes för att återkoppla, besvara frågor samt ge stöd och råd. Insatsens avsikt var att finnas tillgänglig för brottsoffrena (se bilaga 1).
Medborgardialog
En medborgardialog verkställdes 2015-02-13 vilket delgavs i lokaltidningen Ystads Allehanda, Tomelilla kommuns hemsida samt Tomelilla kommuns Facebook-sida. Under medborgardialogen befann sig projektledaren och tre kollegor uniformerade på torget i Tomelilla (se bilaga 1).
Övriga insatser
Trafikkontroller verkställdes varje torsdag och fredag med avsikt att identifiera och lagföra individer och problem sammanlänkat med trafikbrott. Utöver detta gjordes besök av polisen i butiker och affärer i kommunen varje vecka (se bilaga 1).
KUNSKAPSGRUND
Föreliggande avsnitt skall behandla studiens teoretiska utgångspunkter. Således berörs lokalt brottsförebyggande, social universell prevention samt olika aspekter vid
implementeringsteori. Därefter presenteras ett kortfattat segment kring samverkan. Lokalt brottsförebyggande arbete
Brottsprevention på lokal nivå består vanligtvis av åtgärder vilka ämnar förändra de sociala förhållanden som tros ligga bakom brottsligheten i det specifika området (Welsh & Hoshi 2002). Dessa förebyggande insatser förmedlas som regel genom sociala instanser som exempelvis ungdomsklubbar och andra lokala föreningar (a.a.). Idag ärmånga av dem lokala brottspreventiva projekt som genomförs i Sveriges kommuner föga framgångsrika (Wikström & Torstensson 1997). De insatser som implementerats i brottsförebyggande syfte myntas i stor uträckning av oklara mål samt bristande samordning bland dem lokala aktörer som skall deltaga i arbetet. Många gånger saknar uppstartade projekt koppling till en fortsatt brottspreventiv strategi och endast i enstaka fall blir insatserna föremål för utvärdering. Det är likaså inte ovanligt att brottspreventiva åtgärder genomförs på lokalt initiativ samt i projektform,
vanligtvis under en begränsad tidsperiod (a.a.). Brå (1999) konstaterar att brottsförebyggande arbete visat sig vara mer effektivt i kommuner där en
samverkansprocess även förekommer på länsnivå. En regional anordning är således önskvärd av flera olika skäl, dels för att samordna insatser för den lokala utbildningen och dels vid konstruerandet av brottsförebyggande nätverk (a.a.). Fortsatt menar Wikström och Torstensson (1997) på att brottsförebyggande arbetet alltid bör ta
utgångspunkt i den lokala problembild som råder. Detta för att brottslighetens nivå och struktur mestadels har stora lokala variationer. Vad som upplevs samt betraktas som ett problem i en kommun behöver nödvändigtvis inte vara detsamma i närliggande orter. Av den orsaken kommer också lämpliga åtgärdsstrategier att skiljas åt mellan platserna, likaså den problematik som kan komma uppstå vid implementering av dessa insatser. Att genomföra kartläggning av den lokala problembilden underlättar inte enbart vid implementering av lämpliga åtgärder. Det är likaså en väsentlig
utgångspunkt för att deltagande aktörer skall kunna uppnå en gemensam problembeskrivning att skapa samverkan och åtgärder utifrån (a.a.).
Vidare menar Sherman m.fl. (2002) att uppfattningen om brottsprevention har varit densamma under en längre tidsperiod och implementerade insatser grundas, då som nu, mer på känsla än på den verkliga problembilden. Effektivt brottsförebyggande arbete bör baseras på evidens, i annat fall kan mängder av resurser beviljas otestade åtgärder som kan visa sig vara ineffektiva. Eller i värsta fall leda till en förvärrad situation (Sherman m.fl. 2002; Wikström & Torstensson 1997). Att
brottsförebyggande åtgärder skall baseras på evidensbaserad kunskap är något som likaså konstateras av Wikström och Torstensson (1997). De resurser som skall komma att tilldelas brottsförebyggande program, bör i största möjliga mån endast beviljas åtgärder som kan motiveras utifrån kunskap om brottslighetens orsak och mönster. Utöver detta bör resurserna enbart ges till insatser som ämnar bli föremål för
Social universell prevention
Vid brottspreventivt arbete är en central utgångspunkt att individen besitter en
grundläggande förståelse för vilka huvudfaktorer som kontrollerar en persons beteende (Brå 2003). Kriminalitet är, likt andra beteenden, en produkt av motivationen som uppstår när en individs benägenhet integrerar med den rådande kontexten (Ivert m.fl. 2018). Brottsförebyggande åtgärder kan således ämna påverka individers
brottsbenägenhet eller existensen av kriminogena situationer (a.a.). Att adressera det brottspreventiva arbetet mot kontexten benämns ofta som situationell prevention medan åtgärder som angriper individens brottsbenägenhet som regel kallas social
prevention (Schneider 2009). Vid det ungdomsprojekt som initierades i samband med
Polisprojekt Tomelilla använde kommunpolis Anna Hagenkötter bland annat sig av ett så kallat socialt preventionsarbete. Förhoppningarna för det brottsförebyggande arbetet var att minska antalet unga vuxna som föll in i kriminalitet samt missbruk genom att adressera de individer som stod för stora delar av den begångna brottsligheten, det vill säga ungdomarna i Tomelilla kommun. Genom att använda sig av sociala åtgärder, exempelvis kontaktskapande insatser, kunde följaktligen den anonymitet som tidigare förelåg bland ungdomarna tillintetgöras och därmed också minska brottsligheten i kommunen. För att besvara den tredje frågeställningen, Finns det belägg för att projektet verkade förebyggande gentemot skadegörelse, narkotikabruk samt olaga hot bland ungdomar i kommunen under tiden projektet var verksamt?, kan det vara av betydelse att belysa tidigare sociala insatser och dess utfall som utförts för att minska brottslighet bland unga vuxna.
Med social prevention vill en påverka individens benägenhet, och såldes motivation, att handla kriminellt. En persons brottsbenägenhet har påvisats att i hög utsträckning utveckla sig i tidiga år. Följaktligen är barn och ungdomar som regel den mest centrala målgruppen för social prevention. Vid social prevention önskas individens
självkontroll och dennes band till det konventionella samhället stärkas (a.a.). Att ha god förmåga att utöva självkontroll innebär att en i hög grad kan trotsa frestelser och provokationer (Conner m.fl. 2009). Individer vilkas självkontroll är låg drivs av de kortsiktiga vinsterna med en avvikande eller brottslig handling. Således har dessa personer också svårt att ta hänsyn till dem konsekvenser handlandet kan resultera i (a.a.). Brottsförebyggande insatser med syfte att stärka självkontrollen måste riktas direkt till unga personer (Brå 1999). Att bygga upp band till det konventionella samhället innebär att individens kopplingar till värderingar, normer och diverse, av samhället, accepterade aktiviteter stärks. I fall där individen varken investerar tid i dessa sedvanliga vardagsaktiviteter, eller delar sina medmänniskors värderingar och normer, antas banden vara mycket svaga. Följaktligen har en individ med sådana svaga band inte mycket att förlora på att begå brott eller att generellt handla avvikande. Starka band innebär sålunda det motsatta; individen har mycket att förlora om denne begår brott. Lämpliga forum för insatser som ämnar stärka dessa band är ofta skola och fritidssektor, men åtgärder för att motverka skolk samt ett brett utbud av diverse fritidsaktiviteter har också påvisats effektfulla (a.a.).
Hope och Karstedt (2003) uttrycker att brottsförebyggande arbete tidigare ansetts vara bristfälligt, många av dem föreskrifter som utformats har riskerat att misslyckas i praktiken. Detta på grund av en ignorans kring existensen av sociala, kollektiva samt strukturella dimensioner (a.a.). Ett fenomen som Margo (2008) menar på förändrats under senare år då evidens uppkommit kring en alltmer välfärdsorienterad strategi för att bekämpa ungdomskriminalitet. Ett brottspreventivt arbete som istället fokuserar
mer på sociala insatser, än nuvarande strategier, kan således hjälpa det just nu haltande brottsförebyggande arbetet, även om uppgiften är svår och komplex (Margo 2008). I samma studie granskar Margo (2008) strukturerade primära samt sekundära, sociala insatser som via tidigare evidensbaserade studier visat sig vara framgångsrika, eller föga framgångsrika, för att minska ungdomsbrottslighet. Några av de åtgärder som påvisat goda resultat är, föräldraprogram, tidiga interventioner för barn i förskolan samt fritidsaktiviteter efter skoltid. Fem insatser som däremot inte verkade
brottsförebyggande var utegångsförbud, skyddstillsyn, låsta institutioner, program som verkade i skrämmande syfte samt beteendevarningar. Vid Polisprojekt Tomelilla har fokus legat på att utveckla prosociala fritidsaktiviteter för ungdomarna i kommunen genom fritidsgården ’Soffta’. Margo (2008) menar dock på åtgärder som dessa måste vara välplanerade, omfatta närvarande vuxna samt tillhandahålla ungdomarna
möjligheten att utvecklas för att verka brottsförebyggande.
Youth Inclusion Program [YIP] är ytterligare ett socialt universellt brottsförebyggande program som visat på få men goda resultat. YIP är ett bostadsbaserat
preventionsprogram som syftar till att reducera ungdomsbrottslighet samt antisocialt beteende i ett grannskap genom att skapa en riskfri samt skyddad miljö för ungdomar att utveckla sociala färdigheter, delta i prosociala aktiviteter samt erhålla vägledning vid pågående utbildning (Clarke m.fl. 2008). Programmet bygger på att personal samt frivilliga mentorer agerar förebilder för individerna i fråga och kan således ha
möjlighet att förändra ungdomarnas syn på utbildning samt kriminalitet (a.a.). Harris Burrows (2003) genomförde en utvärdering av det brottspreventiva programmet och kunde därmed konstatera att ungdomar som tagit del av programmet löpte 65 procents lägre risk att bli dömda för en brottslig handling, efter programmets slut. Fortsatt visade även studien på att ungdomar som tidigare begått kriminella handlingar, för att sedan tagit del av programmet hade 73 procent färre frihetsberövningar i efterhand, än individer som inte genomgått behandlingen. Ungdomar som inte begått några
brottsliga gärningar under en längre tid, men som trots detta ansågs som
högriskindivider och följaktligen deltog i programmet påvisade 74 procent färre arresteringar efter programmets slut, än ungdomar som inte medverkade.
Avslutningsvis, vid granskning av det samhälle YIP implementerats i, konstaterades en minskning av den totala brottsligheten med 6,3 procent jämfört med kontrollområdet (a.a.).
Ett socialt universellt brottsförebyggande program som visat på goda resultat är Communities That Care [CTC], vilket är ett slags styrsystem med avsikt att skapa ett långsiktigt kunskap- och evidensbaserat arbete adresserat ungas positiva utveckling (Oesterle m.fl. 2018). Med CTC vill en ingripa under tidiga utvecklingsstadier för att kontinuerligt utveckla skyddsfaktorer samt förebygga riskfyllt beteende. Arbetet verkställs inom ett lokalt avgränsat område och samtliga aktörer inom denna region, vilka arbetar med ungas välbefinnande, kan ta del av och bistå i det preventiva
programmet. Att det finns en gemensam vision för de deltagande aktörerna genom den lokala samverkan är essentiellt (a.a.).
CTC har implementerats i olika delar av världen under en lång tid och har således också i hög grad utvärderats (Malmö stad 2019a). I utvärderingen av Oesterle m.fl. (2018) analyserades nio vågor av prospektiv longitudinell data från de områdes-randomiserade experimenten av CTC-systemet i sju amerikanska delstater. Materialet utgick ifrån tidsperioden 2004-2014, urvalet bestod i sin tur av 4407 individer som
följts sedan femte klass tills det att de var 21 år gamla (Oesterle m.fl. 2018)
Utvärderingen påvisade goda resultat, där CTC-systemet ökade sannolikheten att de unga skulle avstå från inkörsports-droger med omfattande 49 procent. Vidare resulterade CTC-systemet också i att sannolikheten att individen skulle avstå från antisocialt beteende ökade med 18 procent. Resultaten konstaterade utöver detta även en reducering av våldsbenägenheten hos respondenterna med elva procent (a.a.).
Feinberg m.fl. (2007) verkställde den första omfattande utvärderingen av CTC genom ett kvasiexperiment. Experimentet utgick från 38701 ungdomar år 2001 samt 98436 ungdomar år 2003 och innefattade analys av 15 riskfaktorer samt sex olika utfall rörande drogbruk och brottsliga beteenden (a.a.). Flernivås-analyser genomfördes på elever i kommuner där CTC implementerats och jämfördes senare med elever i kommuner utan CTC (Feinberg m.fl. 2007). De signifikanta resultaten av
utvärderingen ådagalade att kommuner med CTC-systemet i drift medförde elever som löpte mindre risk att drabbas av dem undersökta riskfaktorerna och utfallen (a.a.).
Malmö stad (2019b) implementerade CTC-systemet i fem lokala områden år 2018. Planen är att arbetet ska verka i hela Malmö stad inom fem år och är en del av förverkligandet av Malmökommissionens arbete (a.a.).
Samverkan
Lokalt brottsförebyggande arbete har blivit en allt viktigare fråga för Sveriges
kommuner samt landsting (Brå 2010). En förutsättning för ett välfungerande, effektivt samt långsiktigt brottsförebyggande arbete är att alla vederbörande lokala aktörer har möjligheten att tillsammans utveckla ändamålsenliga samarbetsformer. Något som främst syftar till den lokala polisen samt kommun, som gemensamt har en stor betydelse för det lokala brottspreventiva arbetet. Tidigare erfarenheter samt
utvärderingar som genomförts i samband med samverkan inom brottsförebyggande arbete påvisar vikten av att projektet grundar sig på lokal problembild samt
kommunens förutsättningar. För att sedan uppnå en mer långsiktig samverkan fordras dessutom att arbetet är en del av den ordinarie verksamheten i kommunen (a.a.). Målet med samverkan är att lokala aktörer tillsammans med polis och kommun kan
åstadkomma en betydligt större effekt för det brottsförebyggande arbetet än vad varje enskild aktör kan verkställa (Brå 2010). Aktörerna besitter skilda kunskaper samt förutsättningar som kan förses till det brottspreventiva arbetet, ett faktum som
förhoppningsvis leder till ett mer effektivt brottsförebyggande arbete (a.a.). Samverkan ställer dock stor krav på de organisationerna som deltar (Brå 2016). För en lyckad samverkansöverenskommelse krävs det att både värna om den egna institutionens intressen samt stödja ömsesidiga överenskommelser. Ledningen bör följaktligen upplysa hur organisationens olika sektioner kan stödja samverkan samt vilken roll de har vid utförandet. Att förankra samverkan på likaså förvaltningsnivå samt på politisk nivå, som i verksamheten i övrigt är en väsentlig del för en god legitimitet,
långsiktighet samt resursfördelning i arbetet (a.a.).
Wikström (2007) redogör dock för att samverkan mellan lokala aktörer i många fall brister och därmed inte blir ett optimalt arbetssätt. Detta grundas på att aktörerna i ett samhälle ofta har skilda uppfattningar kring hur brottslighet bör bekämpas. En
problematik som förväntas försvåra arbetet avsevärt. Fortsatt menar Wikström (2007) på att samtliga aktörer som deltar i det brottsförebyggande arbetet i många fall inte
innehar den kunskap som en behöver för att arbete brottspreventivt. Detta komplicerar möjligheten att endast bedriva brottsförebyggande arbete som är kunskap- samt
evidensbaserat. Utan detta betraktats det brottspreventiva arbetet endast vara slöseri på ekonomiska resurser samt arbetskraft (a.a.). Det råder dock stor enighet om att
samverkan som är väl fungerande kan leda till stora effektiva åtgärder för det brottspreventiva arbetet (Wikström & Torstensson 1997). Vid utformning av en strukturerad samverkansöverenskommelse kan samtliga aktörer uppnå aktuella målbilder, ekonomiska resurser sparas samt används för framtagna implementeringar, kommunikationen mellan aktörerna förbättras och kunskapsutbytet blir större (Brå 2010).
I en fallstudie genomförd i Östergötlands län, via Linköpings universitet, undersökte Johansson (2014) funktionen av samverkan i det lokala nätverket Regbrå. Studien genomfördes med hjälp av intervjuer med poliser i länet och brottsförebyggare i kommunerna, men också enkäter. Verksamheten Regbrå grundas på samverkan mellan kommunerna och Polismyndigheten i Östergötlands län samt Linköpings universitet. Regbrå syftar till att öka kunskapen om brottspreventiva åtgärder samt öka det generella intresset för lokalt brottsförebyggande arbete i kommunerna. Studien konstaterade att samverkan mellan offentliga myndigheter, själva, inte kan komma att minska kriminaliteten. Istället måste samarbetet utökas till den offentliga sektorn, först då kommer det brottspreventiva arbetet förväntas ge resultat. Utöver detta upplevde samtliga kommuner att den organiserade samverkan med polisen i hög utsträckning var givande. Vidare menade informanterna att arbetet under samverkan föll sig naturligt men att verksamheten saknade egna resurser i form av ekonomiska medel.
Vidare genomfördes en granskning av det brottsförebyggande samverkansprojektet
’Haninge - en trygg framtidskommun’ av Brå (2003). Avsikten med det programmet
var att utveckla en god samverkan mellan myndigheter och organisationer kring kommunens brottsförebyggande frågor. Det brottspreventiva arbetet syftade främst till att minska ungdomsbrottsligheten i bostadsområdet Jordbro. För att minska
ungdomsbrottsligheten och öka samverkan mellan dessa inrättades en lokal
brottsförebyggande grupp som bestod av skolan, fritidsverksamheten socialtjänsten samt polisen (a.a.). Under år 2001 grundades även en styrgrupp i kommunen som inriktade sig på att uträtta förändringar i den fysiska miljön, styrgruppen bestod bland annat av bostadsbolag och polis. Vid granskning av projektet kunde det konstateras att det varit svårigheter med att involvera både boende och de personerna som arbetar med projektet då det rådde en viss projekttrötthet i bostadsområdet. Detta på grund av att diverse skilda satsningar på projekt som tidigare genomförts i området (a.a.). Fortsatt uppges det att många av dem brottsförebyggande insatser som Jordbro tillhandahållits skall ha varit beroende av storstadsmedel, detta då det inte funnits utrymme för åtgärderna i den ordinarie budgeten. En problematik som lett till att många liknande insatser fått avslutas på grund av bristande ekonomiska resurser. En annan svårighet som uppkom i samband med granskningen av projektet var att Jordbro hade en hög personalomsättning. Något som troligtvis orsakats av att området anses vara ett tungt kriminellt belastat sådant. Detta påverkade således kontinuiteten samt samverkansarbetet. Utvärderingen av projektet i Jordbro försvårades även avsevärt då det inte förelåg några konkreta effektmål samt att det inte existerade någon lokal handlingsplan för det arbete som skulle genomföras (a.a.).
Forkby (2018) utförde en analys av två brottspreventiva samverkansprojekt i Göteborg som syftade till att intervenera i kriminella grupperingar. Studien undersökte
av etnografiska metoder. En observation studien uppmärksammade var att resistans bland medarbetare inför kommande partnerskap bör beaktas innan implementering av tänkta åtgärder. Detta kunde komma att bli en svårighet vid ett långt gånget
samverkansarbete. Om svårigheterna uppmärksammades innan implementering av partnerskapet mellan två eller fler organisationer kunde generella processer definieras och klargöras. Detta skulle komma att underlätta framtida arbete. Forkby (2018) menar på att ett samverkansprojekt likt det i Göteborg eller Polisprojekt Tomelilla också för den delen, i mångt och mycket kan ses som en potentiell mötesplats där svårigheter samt funderingar kring kommande arbete kan tas upp. Detta skall således leda till en större förståelse av den skilda processen som organisationerna står inför kring det projekt som skall genomföras. Vidare anses gränsöverskridande samverkan som en nödvändighet vid många brottspreventiva arbeten, det bör dock användas med viss försiktighet i den mån som utbildning kring ett sådant typ av arbete inte existerar. Det kan vara ett komplicerat samt mödosamt arbete för samarbetspartner vars medvetenhet om att organisationer arbetar på olika vis inte existerar. En problematik som istället kan utmynna i ett resurskrävande arbete utan vidare resultat (a.a.).
Implementeringsteori
Implementering beskrivs i mångt och mycket som processen vid genomförandet av politiska beslut inom ett organisatoriskt organ (Sannerstedt 2001; Vedung 1998). I dagsläget betraktas implementeringsteori dock som ett fortsatt omstritt begrepp med skilda utgångspunkter, i regel utgår dock teoribildningarna utifrån tre olika synsätt (Sannerstedt 2001). De första två förhållningssätten utgörs av det så kallade top-down-perspektivet, vilket innebär att en granskar implementeringen från organisationens topp för att därefter följa styrningskedjan till mottagaren av insatsen. Bottom-up-perspektivet, är det andra synsättet och studerar istället insatsen från styrkedjans botten, för att sedan följa den upp i organisationen. Syntesperspektivet, är det tredje förhållningssättet och betraktas som en hybrid mellan de två första synsätten (a.a.). De tre perspektiven särskiljer sig följaktligen från varandra i den bemärkelsen att de utgår ifrån olika delar av implementeringsprocessen (Hill & Hupe 2002). Alexandersson (2006) ställer sig dock kritisk till fenomenet och menar på att det i många fall inte existerar specifika implementeringsteorier som kan förklara händelseförloppet. Istället är det organisationens karaktär, utvecklingens omfattning samt de individer som arbetar inom organisationen som påverkar om implementeringen når framgång eller ej (a.a.). Rådande studie utgår från det så kallade bottom-up-perspektivet, detta för att uppsatsförfattarna bland annat ämnar undersöka huvudaktörernas erfarenheter av den slutliga implementeringsprocessen.
Vedungs åtta implementeringsfaktorer
Vedung (1998) redogör för åtta faktorer som kan komma att påverka utfallet när nya beslut eller insatser skall implementeras, det kan därför vara av intresse att belysa dessa (a.a.). Till följd av uppsatsens begränsade omfattning kommer uppsatsförfattarna enbart att fokusera på de tre första kategorierna, detta eftersom dessa kategorier
betraktas som mest relevanta för aktörerna vid implementering av Polisprojekt Tomelilla.
Den första faktorn syftar till den historiska bakgrunden, det vill säga den verksamma process som ledde fram till beslutet om att en ny arbetsmetod skall införas
(Alexandersson 2006). Den andra aspekten som kan ha betydande effekt för utfallet är implementeringens tekniska komplexitet, om programteorins validitet är av vikt samt
insatsens tydlighet. Programteorin beskriver det en vill åstadkomma med dem åtgärder som verkställs och hur detta skall gå till. Skulle insatsen betraktas som tekniskt
komplicerad leder det till försvårad förståelse samt svårigheter med genomförandet av implementeringsprocessen (a.a.). Dessa oklarheter kan emellertid både verka
hämmande och främjande. Detta då de kan avse språkvalet och därmed gynna eller hämma diverse tolknings- och handlingsmöjligheter. Den sista implementeringsfaktorn som berör föreliggande uppsats är den om själva implementeringen. Alexandersson (2006) menar att utfallet således också kan vara beroende av hur implementeringen fullbordas. Denna faktor tar hänsyn till kunskapsbredd samt den förståelse som deltagande aktörer besitter inför arbetet med insatsen, men även i vilken mån som aktörerna har möjlighet samt vilja till att verkställa en förändring i praktiken (Alexandersson 2006). Brister gällande aktörernas förmågor och resurser påverkar följaktligen utfallet, liksom det faktum att aktörernas attityd kan komma att ha effekt på utfallet (a.a.).
Tre centrala frågeställningar för implementering
Implementeringsteori beaktar många gånger tre villkor vilka ter sig främja
implementeringsprocessen om de uppfylls (Sannerstedt 2001). Frågeställningar utgår ifrån huruvida verkställaren förstår, kan och vill realisera implementeringen av beslutet (a.a.). Nedan följer en grundligare genomgång av de tre villkoren.
Förstår man?
En viss nivå av förståelse krävs hos dem som verkställer implementeringen av beslutet (Vedung 1998). Eventuell brist på sådan kunskap kan vara en följd av motstridiga och diffusa politiska utslag. Hur mycket eget utrymme för tolkning kommunerna har under processen preciseras således i besluten. Detta resulterar dock i att beslutens
ursprungliga intention också kan förloras. Likt Vedungs (1998) andra
implementeringsfaktor om insatsen kan emellertid sådana otydligheter både främja och hämma implementeringen.
Kan man?
Verkställaren måste likväl inneha förutsättningarna för att rent praktiskt genomföra implementering av beslutet (Sannerstedt 2001). Resurser i form av ekonomiska medel samt stabil och kompetent personalstyrka fordras. Sannerstedt (2001) menar att de politiska beslutfattarna som regel är medvetna om rådande resursbrist hos de
verkställande aktörerna. Således är de mål som bifogas i besluten snarare högt uppsatta målsättningar vilka beslutsfattarna önskar skall implementeras så gott det går med existerande resurser. Utöver detta är även ansvarsfördelning, rutiner, stöd och handledning viktiga element i föreliggande frågeställning (a.a.).
Vill man?
Den sista frågeställningen berör frågan kring huruvida de verkställande organen har intresse och motiv till att genomföra implementeringen (Sannerstedt 2001). Det kan till exempel saknas vilja hos dem som skall verkställa insatserna om de inte litar på
beslutets förväntade verkan (a.a.). Enligt Vedung (1998) kan frågan om attityd och vilja gentemot ett politiskt utslag påverkas av just politiska värderingar alternativt politisk skepticism.
METOD
Under detta avsnitt kommer material samt metodologiska tillvägagångssätt som tillämpats i studien redogöras för. Utöver detta analyseras och diskuteras problematiska aspekter med studien som uppkom gällande undersökningens
tillvägagångssättet samt val av material. Till följd av studiens skilda frågeställningar har en multimetod nyttjats, det vill säga en kombination av kvalitativ metod samt kvantitativ metod. Uppsatsen ämnar att retrospektivt kartlägga framgångar, utvecklingsområden samt den eventuella effekt projektet har haft gentemot
skadegörelse, narkotikabruk samt olaga hot bland ungdomar i kommunen. Dessa tre brottstyper valdes i samråd med uppdragsgivaren för uppsatsen men också då de kan betraktas som karakteristiska ungdomsbrott. Den kvalitativa datan, delstudie 1, har samlats in via intervjuer med relevanta aktörer som engagerat sig i polisprojekt Tomelilla. Det kvantitativa materialet, delstudie 2, består istället av officiell brottsstatistik över misstänkta personer som är mellan 15 och 20 år gamla. Den statistik som uppsatsen utgår ifrån omfattar Tomelilla kommun samt hela riket mellan tidsperioden 2014-2018. Med ‘hela riket’ syftar författarna för rådande uppsats genomgående till statistik från hela Sverige. I föreliggande studie kommer kriminalstatistiken för de utvalda brottstyperna i riket att klassas som en typ av kontrollgrupp. Detta för att en djupare analys kring brottsutvecklingen i Tomelilla kommun skall vara möjlig. Något som dock kan anses nämnvärt är att det material som innefattar Tomelilla kommun, inom ramen för delstudie 2, är den data som tillhandahållits författarna från uppdragsgivaren själv. Således är detta material inget uppsatsförfattarna har haft möjlighet att influera, trots önskan. Vidare utgår även det insamlade materialet av hela riket utifrån likvärdiga grunder. Enligt Bryman (2011) kan en kombination av kvalitativ och kvantitativ metod, likt den som tillämpats i föreliggande studie, medföra ett flertal fördelar. Bland annat kan utfallet komma att bli en större tilltro till de resultat som studien erhåller (a.a.).
Forskarens förförståelse
Vid forskning, framförallt sådan av kvalitativ art, anses det betydelsefullt att diskutera den förförståelse som en individ besitter sedan tidigare (Malterud
2009). Förförståelse, som brukar betraktas som tidigare kunskap samt erfarenheter, är den kännedom som en individ har med sig sedan tidigare in i exempelvis ett
forskningsprojekt. Den tidigare vetskapen kan i vissa fall betraktas som problematisk, detta då den kan komma påverka hur forskaren samlar in samt granskar det material som uppstått i samband med en undersökning. Ytterligare svårigheter som kan uppkomma i samband med förförståelse är att forskaren inträder i ett projekt med förutfattade meningar om det ämne som utvalts för undersökning. Ett exempel på när fenomenet kan uppstå är vid kvalitativa intervjuer, där intervjuaren tolkar och
analyserar de svar som framkommer utifrån de tidigare kunskaper som denne innehar (a.a.). Ett faktum som författarna för föreliggande uppsats hade i åtanke vid tolkning samt analys av de semistrukturerade intervjuerna. I och med att författarna är
medvetna om företeelsen kan svårigheter rörande förförståelse förebyggas. När en tar hänsyn till forskarens förförståelse bör en således också beröra den tysta kunskapen. Nonaka m.fl. (2000) menar att det finns två typer av kunskap; den explicita kunskapen samt den tysta kunskapen. Explicit kunskap är emellertid det som kan kommuniceras genom exempelvis verbala formuleringar, nedskriven text eller uppfångas i ritningar. Den tysta kunskapen är inte utpräglad utan baseras på en individs färdigheter samt
sinnen, och är som regel problematisk att förmedla till andra människor. Tyst kunskap kan exempelvis vara intuition, fysiska erfarenheter och minnesregler (Nonaka m.fl. 2000). Vid föreliggande studie är det således av stor vikt att inte nonchalera dessa dolda insikter. Uppsatsförfattarna skall exempelvis inte förutsätta att informanterna vid intervjuerna besitter samma tysta kunskap som dem själva. Följaktligen bör en även försöka tillvarata och begagna informanternas tysta kunskap, då denna kan introducera nya aspekter inom forskningsfrågan.
Etiska överväganden
Vid utförande av forskning finns det etiska aspekter som är viktiga att förhålla sig till, framförallt om studien som genomförs involverar ytterligare individer
(Vetenskapsrådet 2017). Dessa riktlinjer brukar omfattas inom fyra olika krav;
informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
Detta är något som således har tagits i beaktande för den aktuella uppsatsen. Initialt bör det nämnas att forskaren har ett övergripande ansvar för de informanter som kan komma att delta i undersökningen. Vid rådande uppsats baseras en del av materialet på officiell brottsstatistik inhämtat från polisens brottsregister. Detta innebär att
deltagandet för dessa individer per automatik blir ett passivt sådant. Information likt officiell brottsstatistik betraktas idag inte som data av känslig karaktär, då sårbara personuppgifter inte kan spåras tillbaka till personen i fråga och berör således inte individen ur någon aspekt. Vid insamlande av denna typ av data behöver därför inte informationskravet samt samtyckeskravet tas hänsyn till (a.a.). Data har även samlats in via intervjuer av personer som aktivt deltagit i Polisprojekt Tomelilla. Vid den aktuella studien är dock intervjuerna som genomförts utformade på ett sådant vis att inga känsliga uppgifter inkluderats varken personuppgifter eller inkluderandet av utomstående personer. En omständighet som medför att grundläggande
forskningsetiska krav, likt hantering av känsliga uppgifter kopplat till individen i fråga, inte behöver beaktas (Ivert & Mellgren 2014). Inte heller en etisk prövning för
projektet har behövts genomföras. Trots detta har uppsatsen förhållit sig till de etiska principerna som betraktas aktuella för undersökningen.
Inför intervjuerna som genomförts blev informanterna muntligt samt skriftligt
informerade om de etiska aspekter som ligger till grund för undersökningen. Vid första mejlkontakt med eventuell informant förklarades exempelvis syftet med projektet samt rätten till anonymitet vid intervjuerna. Alla intervjuer har varit frivilliga och de
personer som valt att delta har alltid haft möjligheten att avbryta sin medverkan, vilket framkom genom muntlig kommunikation i enlighet med informationskravet samt samtyckeskravet. Då alla intervjuer spelades in har även samtycke kring detta inhämtats av informanten innan start. För att uppfylla konfidentialitetskravet var internetanslutningen avkopplad under den tid intervjuerna genomfördes. Materialet överfördes senare till ett USB-minne och förvarades där tills transkribering av dessa genomförts. Även transkriberingen utfördes utan internetuppkoppling, detta för att obehöriga inte skall få tillgång till aktuell information.
En omständighet som kunde komma att ha äventyrat konfidentialitetskravet var det faktum att informanterna för intervjuerna baserades på ett snöbollsurval. I och med detta kunde informanterna få en uppfattning om vilka aktörer som deltagit i studien. Vidare bestod det slutgiltliga urvalet endast av sex informanter, vilket underlättar om en som läsare av uppsatsen eventuellt vill koppla ett utlåtanden till en specifik person. Detta har således beaktats i uppsatsens resultatdel, då informanterna inte benämnts
med uppgifter som kan röja deras identitet. Informanterna har endast erhållit ett nummer, exempelvis ‘informant 1’, och varken ålder, kön eller yrkesbeteckning har skrivits ut. Den fjärde aspekten som bör beaktas vid forskning är nyttjandekravet, som syftar till hur forskaren använder sig av den inhämtade data (Vetenskapsrådet 2017). Vid den rådande studien kommer det material som samlas in endast att användas inom ramen för projekt och sedan raderas. Något som informanten blev informerad om muntligt innan intervjuerna inleddes. Sammanfattningsvis bör det följaktligen, inom all forskning, betraktas som betydelsefullt att belysa samt analysera de etiska
överväganden som tagits vid inom forskningsprocessen. Detta för att säkerställa att forskningen håller en hög kvalitet ur ett etiskt perspektiv. Vilket kan konstaterats har tillhandahållits vid denna uppsats.
Delstudie 1
Föreliggande avsnitt skall redogöra för det kvalitativa materialet av undersökningen. Således består denna del av de intervjuer som genomfördes, med syftet att besvara frågeställningarna rörande samverkanskonceptet och informanternas ståndpunkter.
Rekrytering av informanter
Att anpassa sitt urval till studien betraktas som en tämligen betydelsefull samt central del i forskningsprocessen (Bryman 2011). Något som följaktligen också kan komma att bli en utmaning i många undersökningar (a.a.). Detta för att urvalet skall återspegla rimliga samt korrekta slutsatser utifrån populationen utan att forskaren skall behöva samla in material från varje enskild individ ur en forskningsgrupp (Denscombe 2016). Vid kvalitativ metod, som är en del av föreliggande studie, ämnar forskaren skildra och förstå en individs tidigare erfarenheter och upplevelser. Fokus ligger då på kvalitet snarare än kvantitet vilket medför att generaliserbarhet samt representativitet ej
beaktas i lika hög utsträckning (a.a.). Informanterna har istället valts utifrån relevans till uppsatsens frågeställning.
Vid föreliggande studie har urvalsgruppen frambringats med hjälp av en form av icke-sannolikhetsurval. Detta innebär att de urvalsstrategier som genomförs inte baseras på slumpmässiga urvalsmetoder (Bryman 2011). Närmare bestämt betyder det att vissa personer inom populationen har större chans att bli valda utifrån det urvalskriterium som existerar inom ramen för undersökningen (a.a.). Mer specifikt har urvalet genererats genom ett snöbollsurval. Denna typ av urvalsmetod innebär att kontakt skapas med informanter som anses relevanta för den aktuella studien (Denscombe 2016). Individerna används för att skapa ytterligare kontakt med potentiella
informanter. Stickprovet betraktas sällan som representativt för forskningsgruppen och kan således inte generaliseras till någon större population (a.a.). Bryman (2011) menar på att icke-sannolikhetsurval ofta bedöms passa undersökningar av kvalitativ art då fokus ligger på kunskapsinsamling samt förståelsesökande (a.a.). Vilket intervjuerna för föreliggande studie ämnar undersöka.
Ett kriterium för rådande urvalsgrupp var att informanterna aktivt deltagit i
Polisprojekt Tomelilla under tiden det var verksamt. Urvalet har bestått av individer vilka varit verksamma inom Polisregion Syd, Tomelilla kommun, fritidsgården ‘Soffta’ i Tomelilla samt inom Socialtjänsten i Tomelilla kommun. Den initiala kontakten blev följaktligen med kommunpolis, tillika uppdragsgivare, Anna
Hagenkötter. Via denna kontakt erhölls kontaktuppgifter till två före detta verksamma aktörer inom projektet. Sedermera kom de att bli dem två första individerna att
intervjuas. Med hjälp av dessa kunde nya informanter rekryteras in i intervjuprocessen. Bland annat genom förslag om var fortsatt sökning efter centrala aktörer inom
projektet kunde ta plats. I vissa fall mottogs kontaktuppgifter till dessa aktörer direkt. Målsättningen var att åstadkomma en jämn fördelning bland informanterna beaktande yrkesroll, kön och ålder. Slutligen genomfördes sex semistrukturerade intervjuer. Två av dessa utfördes med personer som under implementeringstiden var verksamma inom polisen, en intervju upprättades med en person som då arbetade inom socialtjänsten och tre intervjuer genomfördes med individer som under dessa år arbetade på fritidsgården ‘Soffta’. En representant från den lokala högstadieskolan söktes likväl, dock utan framgång. Då projektet var verksamt under år 2015-2016, samt att kriteriet för urvalet var att individen deltagit i projektet, kan bristen på informanter från skolan således varit att dåvarande personal ersatts med ny.
Semistrukturerade intervjuer
Det slutgiltliga insamlade materialet kom att bli sex kvalitativa intervjuer. Dessa intervjuer var av semistrukturerad art, då upplägget vid sådana intervjuer anses vara flexibelt och erbjuder en känsla av otvungenhet i hur den intervjuade informanten skall besvara frågorna (Bryman 2011).
Utgångspunkten för samtliga intervjutillfällen var en gemensam intervjuguide med syftet att genomgående bibehålla viss systematik i intervjuerna. Således fick dock även följdfrågor, som ej förberetts innan, förekomma med intentionen att bevara intervjuns öppna karaktär. Intervjuguiden bestod av tre initiala bakgrundsfrågor rörande
informantens roll i projektet samt hur denne kom att bli involverad i arbetet och tidigare erfarenheter av liknande projekt (se bilaga 4). Vid resterande elva frågor fick den intervjuade bland annat redogöra för sina synpunkter kring projektet och hur denne upplevde det brottsförebyggande tillvägagångssättet att arbeta på. En av frågorna hade ursprungligen en eventuell följdfråga. Denna kom dock att ställas vid samtliga intervjuer och var följaktligen inte hypotetisk.
Båda författarna närvarade vid samtliga sex intervjutillfällen och ingen exakt tidsram fastställdes för intervjuerna. Dock kom dem att i hög grad skilja sig åt beaktande just tidsaspekten. Den mest kortfattade intervjun tog endast tio minuter att utföra medan det mest tidskrävande intervjutillfället nästan fordrade en timme. Innan intervjuerna påbörjades fick informanten frågan om huruvida denne kände sig bekväm med att tillfället spelades in på ljud. Enligt Bryman (2011) underlättar detta den kommande dataanalysen och tillåter de som intervjuar att adressera allt fokus mot informanten. Vidare kan ljudinspelning likväl reducera eventuell minnesproblematik (Bryman 2011). Då uppsatsförfattarna tillsammans deltog i intervjuerna bör detta kommit att ha gynnat arbetets tillförlitlighet. Detta då författarna omedelbart efter intervjuerna kunde diskutera och sammanfatta sina intryck och observationer av det specifika
intervjutillfället.
Intervjuerna spelades in med hjälp av en applikation för ljudinspelning på en av författarnas mobiltelefon. Respektive informant var verksam och aktiv på olika håll vilket medförde att kontexten för intervjuerna skilde sig åt. Vidare beaktades även informanternas önskemål om plats för intervjun, med intentionen att de skulle kunna tala obesvärat och avslappnat om projektet. Gemensamt för samtliga intervjuer var dock att de tog plats på en lugn och avskild plats för att reducera potentiellt störande moment.
Transkribering
Transkription, eller transkribering som det också kan benämnas, innebär inom den kvalitativa forskningen bearbetning av verklighet till text (Malterud 2009). Något som enligt Bryman (2011) anses vara av betydelse vid inspelning av intervjuer och har således tillämpats även vid föreliggande studie. Det kan dock betraktas betydelsefullt att poängtera att texten endast är en avkontextualiserad återgivning av verkligheten. Det transkriberade materialet blir därför endast en indirekt representation av den verkliga händelsen (Bryman 2011). En problematik som har tagits i beaktning vid transkribering av intervjuerna. Processen har således genomförts för att återspegla samtalet på bästa möjliga sätt med hänsyn till att alla människor tolkar samt uppfattar företeelser på skilda vis.
Transkriberingen har genomförts av författarna själva, detta för att klargöra oklarheter som kan uppstå samt för att återge en sådan representativ bild av intervjuerna som möjligt (Malterud 2009). För att undvika minnesproblematik skedde processen således i nära anslutning till var och en av intervjutillfällena. Fortsatt menar Malterud (2009) att bearbetning av intervjumaterial är en tämligen tidskrävande process och
transkribering av de sex intervjuerna fördelades följaktligen upp på de två författarna. För att öka tillförlitligheten ytterligare genomfördes granskning av transkriberingen, de tre intervjuerna som författare I transkriberade granskades senare av författare II och vice versa. För att underlätta för senare analys utfördes transkriberingen inom ramen för en så kallad ‘slightly modified verbatim mode’, vilket innebär att texten i någon mån har redigerats (Malterud 2009). Vid transkribering av intervjuerna för
föreliggande uppsats medför det att osammanhängande meningar samt upprepningar av ord revideras. Detta kom inte att förändra informanternas yttranden.
Tematisk analys
Bryman (2011) menar att en tematisk analys är föredömligt när forskaren önskar fokusera på vad som sagts snarare än hur det sagts. Vidare erkänns metoden likväl vara fördelaktig då den inte är sammankopplad till ett specifikt epistemologisk eller teoretiskt perspektiv (Braun & Clarke 2006). Det existerar ett flertal olika
tillvägagångssätt för analysmetoden och vid rådande bearbetning av kvalitativ data är utgångspunkten Braun och Clarkes (2006) ramverk om sex steg; bekanta sig med data, skapa initiala koder, söka efter teman, överblicka teman, definiera teman och
publicering av den färdigskrivna produkten (a.a.). Författarna för förevarande studie erhöll dock en genomgående flexibel inställning till de sex förutbestämda stegen, och kunde exempelvis emellanåt återgå till tidigare steg om behovet fanns. En sådan arbetsmetod går att koppla till den hermeneutiska förståelsen, som således varit betydande vid den kvalitativa delen av föreliggande uppsats. Kvale och Brinkmann (2014) menar att en i och med en hermeneutisk ansats växlar mellan att undersöka helheten samt tillika fragment ur materialet. Följaktligen kom analysprocessen för rådande studie att bli en typ av interaktion mellan författarna och de transkriberade intervjuerna.
Då data i föreliggande studie endast omfattade sex intervjuer kan en betrakta det som ett mindre dataunderlag. Detta kan resultera i att stadiet för skapandet av initiala koder överlappar nästkommande steg att söka efter teman (Braun & Clarke 2006). Med grund i detta uteslöts steget för skapandet av initiala koder vid den tematiska analysen. Det första steget, bekanta sig med data, av den tematiska analysen
påbörjades redan under transkribering av intervjuerna. Således noterades intressanta utlåtanden redan under transkriberingsprocessen för att senare kompletteras i analysen. Samtliga transkriberade intervjuer lästes igenom grundligt av båda uppsatsförfattarna ett flertal gånger innan nästa steg i analysen påbörjades. Det andra steget, skapa
initiala koder, genomfördes inte vid föreliggande analys då materialet inte ansågs som
tillräckligt omfattande. Vid det tredje steget, sökandet efter teman, initierades en mer systematisk granskning av materialet med avsikt att finna potentiella teman. I och med detta stadie noterades även subteman. Följande steg medförde således att de olika temana granskades och modifierades. I samma steg placerades all transkriberingsdata som ansågs adekvat tillsammans med relevant tema, vilket är i enlighet med det fjärde steget inom ramverket för tematisk analys av Braun och Clarke (2006). Detta
granskande steg medförde mycket revidering av de befintliga temana. Bland annat sammanfogades teman som tycktes motsvara alldeles för liknande extrakt, och omvänt; teman som ansågs vara av för omfattande karaktär delades upp. Det femte stadiet för uppsatsens tematiska analys, definiera teman, gick ut på att förfina samt namnge respektive tema. Slutligen valdes de mest expressiva fragmenten, kopplade till uppsatsens frågeställning, ur det bearbetade datamaterialet. Fyra huvudteman kunde sedermera urskiljas ur materialet; Styrkor med Polisprojekt Tomelilla, Svagheter med
Polisprojekt Tomelilla, Samverkan och Utveckling av projektet. Utifrån dessa fyra
teman kunde sedan tio subteman plockas ut; större insikt i de andra
projektdeltagarnas arbetsuppgifter, kommunikation, höga engagemangs- och
kunskapsnivåer, saknades resurser, brist på tydlig rollfördelning, förankring i högre verkställande organ, avsaknaden av kontakt med skolan, resurser, engagemang och en i högre grad omfattande och väl fungerande samverkan. Dessa delar kom att bli den
slutglitliga vetenskapliga rapporten och presenteras följaktligen i föreliggande studies resultatdel.
Delstudie 2
Följande avsnitt kommer istället behandla det kvantitativa materialet, det vill säga den officiella brottsstatistiken som erhållits från polisen samt samlats in på egen hand. Denna del kommer att fokusera på de eventuella belägg som projektet påvisat beaktande ungdomsbrottsligheten i kommunen.
Urval och insamling av material
Den data som ligger till grund för studiens kvantitativa del är officiell registerdata inhämtat från polisens eget register samt via statistik från Brottsförebyggande rådet. Kriminalstatistiken demonstrerar brottsutvecklingen, av tre typiska ungdomsbrott i kommunen samt i hela riket; olaga hot, skadegörelse och eget bruk av narkotika, mellan tidsperioden 2014 och 2018. Brottsstatistiken som återfinns i denna studie utgör anmälda brott där förövaren konstaterats vara mellan 15 och 20 år gamla, denna kategori har, i föreliggande uppsats, klassats som misstänkta personer. Materialet för Tomelilla kommun har samlats in med hjälp av polisanställd uppdragsgivare för rådande studie och således ur polisens egna register. Den data som ligger till grund för brottsutvecklingen i hela riket har uppsatsförfattarna själv samlat in med hjälp av statistik från Brottsförebyggande rådet.
