Skånsk arkitektur 1878-1945 - en negligerad epok belyst Malmström, Krister
Fornvännen 1997(92), s. 245-251
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1997_245 Ingår i: samla.raa.se
Litteraturöversikt
Skånsk arkitektur 1878-1943 - en negligerad epok belyst
Torkel Eriksson, Rådhuset i Helsingborg. Byggna- den, konsten, människorna. Helsingborg 1996.
188 s. 166 bilder, varav 98 i färg. Summary. Gil- let Gamla Helsingborgs H a n d l i n g a r nr 33.
ISBN 91-630-4949-X.
Bertil Nilsson, Arkitekten och tiden. John Smedberg och hans verk 1878-1913. 157 bilder, varav 62 i färg. Stockholm 1996. ISBN 91-7203-111-5. Pris ca 270:-
Tyke L. Tykesson och Björn Magnusson Staaf, Arkitekterna som formade Malmö. En modern stad växer fram 1878-1945. I samarbete m e d Stads- byggnadskontoret i Malmö. Summary. 480 bil- der, varav 89 i färg. A n d r a reviderade uppla- gan. Stockholm 1997. ISBN 91-7203-113-1. Pris ca 6 0 0 : -
Historien formar aldrig bilden av d e t för- g å n g n a , det gör skrivande historiker. Källor skall kritiskt granskas, litteraturen i ä m n e t vär- deras. Samtida Uyck tillhör det mera förrädiska bakgrundsmaterialet. Allt detta är lärdom på g r u n d n i v å i ä m n e t historia. Tyvärr h a r de konst- och arkitekturhistoriker som b e h a n d l a t byggnadskonsten 1850-1950 m e d få u n d a n t a g varit alltför b e r o e n d e av tryckta arbeten och cenUalt förvarade ritningar i, framförallt, Över- intendentsämbetets arkiv. Inte ens m o n u m e n - tet självt, som är den främsta källan till sin egen historia, h a r alltid besökts. S a m m a n h a n g e t m e d övrig arkitektur i n o m och u t o m l a n d e t blir av naturliga skäl skevt, då m a n arbetar vid biblioteksbord.
Utan egen grundforskning kan man inte av- vinna andras arbeten »nya och klyftiga aspek- ter» som forskningslata brukar säga. Riktigt illa blir det när en kompilation som Eva Erikssons Den moderna stadens födelse, 1989, lyckas fånga u p p allt intresse till nackdel för seriös arkitek- turforskning. Bortsett från att bokens refe-
r e n s g r u p p medvetet gått förbi flertalet av de för e p o k e n väsentliga m o n u m e n t a l b y g g n a - d e r n a , upptages endast vad som behandlats i någon publikation. Att ge sig ut på fältet och g r u n d a sin uppfattning på e g n a iakttagelser kan vara både tidsödande och dyrt, särskilt när det gäller rikstäckande inventeringar som ex- empelvis H. O. Anderssons och F. Bedoires Bankbyggande i Sverige, 1980. Resultatet blir dock ett a n n a t m e d säkra slutsatser och för öv- rig forskning berikande s a m m a n h a n g .
Att det mesta som behandlas i föreliggande böcker varit ganska okänt utanför Skåne, an- nat än för läsare av stadsskildringar och passe- r a n d e arkitekturhistoriker, har sin förklaring.
G r u n d e n för skriverier o m e p o k e n 1870-1920 h a r ofta inskränkt sig till Teknisk Tidskrift, se- nare Arkitektur, m e d dess förnämliga presenta- tioner av svensk byggnads- och inrednings- konst. Först sent blev man medveten o m att re- d a k t i o n e n i stort endast u p p m ä r k s a m m a d e arbeten av m e d l e m m a r i Teknologföreningen, vars organ Teknisk Tidskrift var. Vad vi m e d ett senare b e g r e p p skulle kalla fackliga intressen skar t.o.m. bort arkitekter som var verksamma i landsorten, även om dessa fått den allena sa- liggörande utbildningen på Tekniska Högsko- lan och Konstakademien samt var k n u t n a dit och till Ö v e r i n t e n d e n t s ä m b e t e t . En arkitekt som Adrian C. Peterson fick knappast något presenterat i Teknisk Tidskrift trots sin o b l i g a t o riska utbildning och trots att han var sin tids mest mångsidige och produktive arkitekt på högsta nivå - han hade utvandrat till Göteborg.
Skånearkitekterna r ö n t e samma ö d e . Vis- serligen var förvånansvärt m å n g a utbildade på samma sätt som sina kolleger i Stockholm, men andra h a d e , liksom flertalet norska arkitekter, fått hela sin utbildning i Tyskland. De var där- m e d automatiskt inkompetenta, avvisades från tävlingar och förtegs till sin sorg. För att råda bot på likgiltigheten i Kungl. Huvudstaden bör-
Fomvännen 92 (1997)
246 Litteraturöversikt
j a d e Malmöarkitekten Harald Boklund utge Byggnadstidningen 1908 i syfte att p r e s e n t e r a skånsk arkitektur.
Torkel Eriksson hör till de medeltidsspecialister som m e d framgång sysslat m e d a n d r a tidsav- snitt. Man k u n d e tycka att kunskap om all arki- tektur b o r d e vara den resonanslåda mot vilken varje arkitekturhistoriker arbetar. Att intresset fokuseras över en viss period är d ä r e m o t na- turligt. Desto m e r a givande blir den korsande forskning som Eriksson bedriver. 1994 publice- rade han en förtjänstfull bok om Kärnan i Hel- singborg och dess restaurering. Med den före- liggande monografien över Rådhuset tar Erics- son helt steget över i a r t o n h u n d r a t a l e t m e d ett välskrivet och vackert illusUerat ä r e m i n n e över en av Sveriges märkligaste byggnader.
Tiden och tillkomsten d o k u m e n t e r a s ge- n o m omfattande källforskning. Liksom i d e n e d a n a n m ä l d a M a l m ö b ö c k e r n a ges en ska- k a n d e bakgrundsskildring av h u r dessa båda städer, som man vant sig vid att betrakta som rika, såg ut 1850. Först m e d »konsulernas tid», från omkring 1860 till 1914, omvandlades Hel- singborg från idyllisk köpstad vid Sundet till in- dustristad. Som i övriga Sverige blev järnvägen d e n navelsträng som n ä r d e uppvaknandet till en ny era. H a m n e n byggdes ut, ovanför d e n la- des en ny stadsdel kring Drottninggatan m e d raka gator, rätvinkliga kvarter och m o n u m e n - talbyggnader. Längre ut uppfördes den n y g o tiska Gustav Adolfs-kyrkan i dyrbart rött, ma- skinslaget tegel, ritad av Gustaf H e r m a n s s o n . Med sin blott arton meter långa fasad framstod det gamla rådhuset från 1798 närmast som en hundkoja bredvid det nya. Relikten revs utan saknad sedan nybygget invigts 1897.
Liksom många a n d r a borgerliga manifesta- tioner u n d e r epoken, från Nationalmuseum i Stockholm till Ragnar Östbergs stadshus, blev genomförandet av nygrundarnas storvulna pla- n e r på ett tidsenligt rådhus en historia om för- seningar, rättegångar m e n framför allt pengar.
För att motivera d e n stora skalan h a d e stadens fäder också lagt in både polis- och b r a n d s t a t i o ner i huset. Givetvis hade man för att få igenom det stora verket tagit till i u n d e r k a n t , här som idag. Protokoll och inlagor speglar å a n d r a si-
dan en målmedvetenhet och en i m p o n e r a n d e strävan att besegra alla hinder.
Eriksson p r e s e n t e r a r tre av tjugotre in- k o m n a tävlingsförslag 1889. B e d ö m n i n g e n ägde r u m i Stockholm (!) och presenterades därför i Teknisk Tidskrift. Eriksson hävdar orik- tigt att projekt som inte belönades i epokens tävlingar å t e r l ä m n a d e s och därför inte beva- rats. Normalt k u n d e de arkitekter som dragit en nitlott själva återta sina ritningar. Då samma j u r y m e d l e m m a r förekom som d o m a r e och täv-
lingsdeltagarna vanligen inte fick u p p r e p a ett förslag, u n d e r l ä t ofta de icke b e l ö n a d e arki- tekterna att avhämta sina mappar. Med viss tur kan man påträffa dessa i något arkiv, ofta utan notering i arkivförteckningen.
Som så ofta vid d e n n a tid var det en u n g och oprövad arkitekt som vann. Alfred H e l l e r s u ö m (1863-1931) var blott tjugosex år då han på- började den karriär i Helsingborg som slutade m e d att han blev stadsarkitekt 1903. Förutom restaureringen av Kärnan 1893 utförde han rit- n i n g a r till en rad byggnader i Helsingborg, främst skolor. Välkänt är också G r a n d Hotel i L u n d m e d ett yttre som varierar en av rådhu- sets fasader.
Ett särskilt kapitel ägnas som sig bör stil och förebilder. Eriksson påpekar att rådhuset är en omisskännlig artonhundratalsbyggnad, inte en kopia av något äldre. Han anger en rad bygg- nader från tysk, italiensk, nederländsk och eng- elsk gotik som fått låna drag i den självständiga sammansmältning som var typisk för seklet. Ty- värr dyker ånyo fel arkitekt u p p för Eslövs kyrka. Som framgått i tryck är d e n n a ritad av Carl Möller, inte Salomon Sorensen.
Tyvärr avstår Eriksson från n ä r m a r e formål- analysen H a n k u n d e ha påpekat att rådhuset är ett tidstypiskt e x e m p e l på d e n kubiska, tunga arkitektur i Sverige som blir karaktäris- tisk för å r e n 1890-1920. Någon klar gestalt- ningslinje går dock inte att urskilja här, det svenska byggnadsområdet var för litet. Det ti- digare r å d h u s e t i g r a n n s t a d e n L a n d s k r o n a (1882-84; arkitekt Ove Pedersen) visar en slu- ten form m e d ett u n d e r d i m e n s i o n e r a t , fegt torn placerat på mitten, flankerat av symmet- riskt gestaltade sidopartier.
I Helsingborg är formspråket g e n o m g å e n d e
Fornvännen 92 (1997)
expressivt m e d en påtaglig asymmetri som bi- drar till att göra exteriörerna livligare, än vad som var vanligt i den ofta ängsligt korrekta ny- gotikens Sverige. Märklig är baksidan m e d sina rastgårdar. H ä r har funktionen tagit över for- m e n . Blocket är plötsligt urgröpt m e d fascine- r a n d e perspektiv som skär in i den mörka te- gelkroppen.
Även k a m p a n i l e n m e d sin kyrktornshöjd skulle å t e r k o m m a . Författaren p å p e k a r vad m a n kanske inte direkt ser, att tornet är något förskjutet. Vagt uppfattad asymmetri inom en helhetsform h ö r sedan antiken till de medel som bryter u p p den doktrinära stelhet som ut- märker m i n d r e konstnärligt begåvade arkitek- ter. I Norrköpings r å d h u s 1906-10 av Isak Gus- taf Clason, som representerar den blocklika ge- staltningen i ett senare, klassicistiskt lugnare stadium, å t e r k o m m e r Hellerströms torn i sub- limerad gestalt. Med tanke på att Helsingborgs r å d h u s klätts i maskinslaget rött tegel frågar m a n sig också vad d e n n a byggnad betytt för Ragnar Östberg då h a n skapade Stockholms stadshus. Slentrianmässigt brukar man i mästa- rens följd anföra Köpenhamns rådhus som när- maste referens, aldrig peka på inhemska före- bilder från d e n tidigare e p o k e n . Visserligen kom Stadshuset att bli den kubiska arkitektu- rens sista, mera poetiska omdiktning av gamla motiv, m e n n o g måste Östberg ha gått r u n t Helsingborgs rådhus och valt och valt bort.
Av särskilt värde är kapitlen om den inre och yttre konstnärliga utsmyckningen som genom- gående är av hög klass. Märkligast är Gustaf Ce- derströms svit av stora fönster i målat glas, åter- givna i färg på helsidor. Liksom flertalet glas- fönster i Sverige u n d e r 1800-talet utgör de tavlor av renässanstyp, inte glas m e d djupa, dunkla färger på m e d d t i d s m a n é n
De båda a n d r a arbetena berör nästan helt ar- kitektur i Malmö. Både biografien över arki- t e k t e n j o h n Smedberg av Bertil Nilsson och Ty- kessons och Staafs inventering 1878-1945 är översiktliga redovisningar, utan det detaljstu- dium som en byggnadsmonografi medger.
Den glädje man k ä n n e r över Erikssons bok inställer sig inte vid läsningen av Bertil Nilssons arbete o m J o h n Smedberg. Sitt värde h a r den
som presentation av en för de flesta o k ä n d ar- kitekt vars produktion var i nivå m e d tidens le- d a n d e byggnadskonst. Ritningar i stort format och goda svartvita illustrationer väcker beund- ran för arkitekten, m e n flertalet nytagna färg- bilder är amatörmässiga m e d sneda vinklar och gräll blixtbelysning. Förvåningen blir desto större då samma kvalitetsmedvetna förlag
(Carlssons) samma år publicerat den nedan an- mälda boken om Malmöarkitektur - d ä r f.ö.
Smedberg också lyfts fram - m e d ett förstklas- sigt bildmaterial.
Framställningen är g e n o m g å e n d e oveten- skaplig, trots att biografien berikas av tre avslu- tande förteckningar över byggnadsverk, bygg- mästare, kostnader o.a. m e d data som tagits u r ett omfattande källmaterial. Då manuset är en utvidgning av en uppsats i konstvetenskap vid Lunds universitet frågar man sig vad handle- daren gjort Så vaga utryck som påträffas sida efter sida h ö r inte h e m m a i ett akademiskt ar- bete, exempelvis »vid en s.k. ateljé» (s. 14),
»putsad i vit eller möjligen ljus pastellfärg» (s.
74), »det kan kanske vara av intresse att här re- dogöra för» (s.79), »lär ha hämtat idéen från»
(s .94). Vändningar som »nuvarande», »i skri- vande stund» osv. h ö r inte heller h e m m a i stu- dier som vänder sig till evigheten. Än värre är d e n konsthistoriska valhäntheten. Man frågar sig om förlaget u p p h ö r t att låta faktagranska manus, när man gång efter a n n a n möter g r o d o r som »Denna epok har ... kallats stileklek- ticismens tid, eftersom man blandade och gav utan större betänkligheter. Eftervärlden h a r ofta klandrat den tidens arkitekter för dessa till- tag.» (S. 45.) »Stilmässigt kan j a g inte direkt hänföra skolan till någon av tidens historiska stilarter, förutom att den har vissa nyklassicis- tiska drag» (s. 72).
H ä r m e d har ett porträtt i helfigur av Smed- berg gått förlorat. Erfarenheten visar att ingen i ett litet land som Sverige å t e r k o m m e r till samma ä m n e , h u r betydande d e t än är. Eller tar u p p arkitekter som på ett förtjänstfullt sätt behandlats i otryckta licentiatavhandlingar.
J o h n Smedberg (1851-1913) växte u p p och bedrev sedvanliga akademistudier i Stockholm, m e n blev som Hellerström valskåning. H a n ri- tade en rad betydande byggnader i Malmö och
Fornvännen 92(1997)
248 Litteraturöversikt
några utanför samt kom att u n d e r trettiofyra år verka som lektor vid Tekniska Elementar- skolan. A n d r a offentliga u p p d r a g och delta- gande i stadens sällskapsliv bidrog till att Smed- berg gick förmögen i graven. H a n var således betydande, inte bara för sina byggnader, utan också för det positiva inflytande han h a d e på beslutsfattare och yngre arkitekter och bygg- mästare i Skåne.
Det synliga beviset på Smedbergs betydelse utgör de bevarade byggnaderna, som än i dag h ö r till Malmös främsta efter en lång period av sedvanlig nedvärdering; endast ett fåtal har ri- vits.
Liksom m å n g a av sina samtida yrkesbröder följde S m e d b e r g m o d e t s växlingar avseende stil- och utförandepraxis. Stora fastigheter i tung senklassicism utgör Förlagshuset ( u n d e r m å n g a år Sydsvenska Dagbladets hemvist), Te- legrafverkets hus och Hushållningssällskapets pampiga fastighet från mitten av åttiotalet. En förminskning av d e n senare är Riksbankens hus (1886—88), en av solitärerna i d e n mal- möitiska arkitekturen. Tack vare de m i n d r e di- m e n s i o n e r n a kom det palatsschema mera till sin rätt som i Hushållningssällskapets hus kav- lats ut för att täcka och sUukturera en mång- dubbelt större fasadyta. I Riksbankshuset - ut- fört i nyrenässans som m å n g a b a n k h u s vid d e n n a tid - blandas fasadmaterialen. De flotta p u t s o r g i e r n a efter klassiska dekorförebilder h a r r e d u c e r a t s till riksbankssalens yttre, e n t r a p p a u p p . Fönster- och d ö r r o m f a t t n i n g a r samt lister lyser vita och b i n d e r samman mu- r a r n a i m ö n s t e r m u r a t , rött tegel. I n t e r i ö r e n , som länge r y m d e Stadsarkivet, är välbevarad m e d rik och dyrbar utsmyckning.
Smedberg ritade inga kyrkor. Däremot upp- fördes Betdkapellet 1887 (rivet) m e d basilikal resning och en ljus fasad som för tankarna till tidens synagogor. 1901-03 tillkom Malmö sy- nagoga, betydligt originellare gestaltad i ori- entalisk stil av kontinental typ. Tryckta k u p o ler k r ö n e r mittfasaden och de pylonartade si- dopartierna. Det ursprungligen röda teglet har i senare tid delvis täckts m e d ljus puts som om- ger hästskoformade portaler och fönster. Där- m e d har byggnadens jugendmässiga karaktär ytterligare framhävts.
Smedbergs originellaste skapelse blev Malmö m u s e u m 1898-1901. Inspirerad av dansk slottsarkitektur från fjorton- och fem- t o n h u n d r a t a l e n u t g ö r d e n ett i m p o n e r a n d e frosseri i tegel. Motivens mångfald speglar d e n horror vacui som var karaktäristisk för 1890-ta- lets Sverige. Som en påminnelse om Skånes för- flutna står d e n n ä r m a r e den uppsvenska arki- tektur som b e n ä m n s nationalromantik, än det i övrigt besläktade rådhuset i Helsingborg m e d sina förebilder utanför Skandinavien. Samma suävan att gestalta var och en av de fyra fasa- d e r n a finns också här. Endast entrésidan är symmeUiskt uppbygd, m e n så starkt uppsplitt- rad i arkitekturdelar, ojämna fönsteraxlar och m ö n s t e r m u r n i n g , att d e n verkar lika asymmet- risk som övriga fasader. Museet flyttade till Mal- m ö h u s och Smedbergs byggnad blev stadsbi- bliotek. Då H e n n i n g Larsen fick i u p p d r a g att rita ett annex (invigt 1997) valde han att arbeta i stora, enkla glasformer för att inte kollidera m e d tegelfantasien.
Även Smedbergs byggnad för Elverket har fått tillskott i sen tid och kom som »återan- vänd» att gå u n d e r n a m n e t Rooseum. Liksom hos F e r d i n a n d Boberg märks även här bruka- rens a n d e , även o m det yttre klätts i rött tegel som m ö n s t e r m u r a t s på sedvanligt skånskt vis.
Exteriören m e d sina system av bågformer mas- kerar en industrianläggning efter ny uppför- andeteknik. De t o m m a hallarna visade sig vara idealiska som konstmuseum d e n dag man bör- j a d e diskutera rivning.
Som för m å n g a regionalt verksamma arki- tekter blev skolarkitekturen Smedbergs bre- daste arbetsfält. Särskilt rikets tre större städer präglas av sina undervisningsbyggen årtion- d e n a omkring 1900. Efter tre blygsammare an- läggningar i början av åttiotalet började Smed- berg m e d större budget till sitt förfogande att ge sina skolor samma monumentalgestaltning som präglar folkskoleslotten i Stockholm och Göteborg. Flickläroverket 1883-84 utfördes i Christian IV- eller Rosenborgsstil liksom den Schinkd-inspirerade Pildammsskolan ( 1 8 8 7 - 89, riven), båda m e d stora fönsterzoner. Voly- m e n ökar i Tekniska Elementarskolan m e d an- nex (Pauliskolan) vid mitten av nittotalet. An- knytningen till tysk sengotik är påtaglig i form-
Fomvännen 92 (1997)
språket. M u r n i n g e n utfördes d ä r e m o t i gult skrombergategel m e d m ö r k b r u n t glaserat te- gel för dekor. O m k r i n g 1900 gör sig helt nya stilideal gällande. Realskolan (S:t P e u i ) 1 9 0 3 - 08 m e d sina förebilder i munsterbarock kröns av väldiga slottsliknande huvar och långa tak- fall. Den majestätiska anläggningen är m u r a d , d e n n a gång i ljusbrunt tegel från Stabbarp. An- knytningen till j u g e n d är dock m e r påtaglig i interiörerna. Smedbergs mest j u g e n d p r ä g l a d e skolbyggnad blev J o h a n n e s folkskola 1907-10, även om de r u n d a d e gavlar som delar u p p fa- saden visuellt byttes ut m o t gotiserande spets- gavlar. Huven i barockjugend behölls dock på det tunga, asymmeuiskt ställda borgtorn som utgör anläggningens dominant.
Bland Smedbergs m i n d r e fastigheter kan n ä m n a s d e t Rothsteinska huset 1907-08 och Sparbanken Bikupan 1907-14. J u g e n d d r a g e n finns kvar, m e n man iakttar här d e n ånyo fram- b r y t a n d e klassicism som skulle karaktärisera perioden 1910-30. H a d e Smedberg inte drab- bats av hjärnblödning sommaren 1912, skulle han kanske gått in i en ny utvecklingsfas - eller blivit o m o d e r n som Boberg. Nu fick h a n lik- som Gustaf Wickman gå bort på höjden av sin karriär.
Tykessons och Staafs corpusverk Arkitekterna som formade Malmö är unikt i sin omfattning.
Här arbetar man inte med någon enstaka bygg- nad eller arkitekt, utan har försökt täcka en hel tidsperiod. De n ä r m a r e f e m h u n d r a illustratio- n e r n a i svartvitt och färg m e d äldre bilder, rit- ningar och planer är alla väl valda. Anmälaren h a r ingen möjlighet att b e d ö m a de tusentals fakta som redovisas. Då d e n föreliggande, an- dra upplagan anges vara reviderad, torde en viss felprocent förelegat liksom i vissa Stock- holmsöversikter.
Samma invändningar som gäller Eva Eriks- sons bok måste dock göras här. Skriver man ett arbete o m arkitekter som format en stad, kan m a n inte i det närmaste gå förbi de arkitekter som skapade några av stadens märkligaste pro- fana och kyrkliga monumentalbyggnader. Vissa av d e m är dessutom mera framUädande i stads- bilden än m å n g a fastigheter i kvartersfasa- d e r n a . Visserligen avbildas Emil Langlets S:t
Pauli, m e n inte Caroli kyrka. »Påli» utgör dess- u t o m navet i den nyanlagda stadsdel som be- n ä m n s Rörsjöstaden. Rent groteskt blir det, då S:t Pauli som är en av Sveriges största kyrkor, ges en jämförelsevis liten bild i kapitlet o m Oscar Hägg och hans hyreshus. Ä andra sidan bestås Malmö stadsteater två exteriörbilder så- som varande en idag m e r a politiskt korrekt byggnad.
Boken är pedagogiskt upplagd m e d en kort b a k g r u n d och en avslutande, något svepande sammanfattning (felaktigt kallad epilog) av den redovisade epokens byggande. Huvudde- len utgörs av kapitel m e d presentationer av de arkitekter som volymmässigt skulle k o m m a att d o m i n e r a d e n nya stadsbilden. Ibland blir dessa på ett omotiverat sätt h o p b u n t a d e i samma kapitel, även o m d e inte s a m a r b e t a t För läsare som i första h a n d vill slå u p p fakta ges en aptitlig verkförteckning m e d p o r t r ä t t och n a m n t e c k n i n g a r som gör att arkitekterna känns ä n n u m e r a levande. I en biografisk snabbskiss upptas även de byggnader utanför Malmö, som författarna k ä n n e r till. Några pre- tentioner på absolut fullständighet har boken inte ens för Malmö stad. Till användbarheten bidrar omfattande förteckningar över littera- tur och personer. Adressregistret följer dess- värre helt g a t u n u m r e n , vilket medför att ingen byggnad redovisas u n d e r sitt eventuella egen- n a m n . Då g a t u n u m r e t sällan anges i texten är k o r r e l a t i o n e n mellan text och adressregister nästintill obefintlig. Ett arbete av så omfattande slag som det föreliggande skall k u n n a använ- das även utanför Malmö.
Huvudkapitlen har som sig b ö r ägnats J o h n S m e d b e r g , Salomon Sorensen, Alfred Arwi- dius, Harald Boklund och August Lindvall, Oscar Hägg och Axel Stenberg samt T h e o d o r Wåhlin, som blev domkyrkoarkitekt i L u n d och Frans Ekelund, senare stadsarkitekt i Lands- krona. De sistnämnda var alltså verksamma i Malmö endast i sin u n g d o m . Ett stort antal byggnader ritades också av August Eve, Carl Melin, Fritz Österlind, Carl Rosell, Birger Lin- derodi, Gösta Olson samt August och Carl-Axel Stoltz. Av d e sjutton arkitekterna anges inte mindre än sex vara födda utanför Skåne. Varför Langlet, F e r d i n a n d Boberg och Kristianstad-
Fomvännen92(l997)
250 Litteraturöversikt
pojken Axel Anderberg, som ritade en av Mal- mös största kyrkor (S:t J o h a n n e s ) , ytterligare tre hus i Malmö samt teatern i sin födelsestad o.a. inte bestås samma presentation därför att de uppfattas som »utifrån k o m m a n d e arkitek- ter» (s. 248) är således obegripligt.
Malmöarkitekternas byggnader speglar ut- vecklingen från stilhistoriskt präglade verk över skånsk nationalromantik till klassicism, för att sluta i lyxfunkis och enkla bostadshus efter 1930. I vissa fall tvingade det b e g r ä n s a d e ar- betsområde som Skåne Uots allt är, flera av ar- kitekterna till en anpassning efter stilsväng- ningarna. Sammantaget uppfördes 1878-1945 byggnader som i omfattning och kvalitet en- dast kan jämföras m e d arkitekturen i Stock- holm och Göteborg u n d e r samma år. Origina- litet i så måtto att inget liknande finns i Sve- rige, utmärker också Malmöarkitekternas verk.
Mycket har rivits, m e n en lokal opinion synes n u ha stämt i syndafloden. Således var det van- ligt folk, inte n å g o n antikvarisk myndighet, som h i n d r a d e att Caroli kyrka revs. Malmö kyr- koförvaltning h a d e tänkt sig ett rejält tillskott i kassan g e n o m att låta t o m t e n införlivas m e d det k ö p c e n t r u m som fått sitt n a m n efter kyr- kan. En triumf för bevarandeintressena är gi- vetvis återrestaureringen av Wåhlins ungdoms- verk, H i p p o d r o m e n , invigt 1898, återinvigt 1994.
Boken ger ett omfattande stycke lokalhisto ria, å r t i o n d e för å r t i o n d e gestaltad i byggna- der. Arkitekterna får spela bokens »huvudrol- ler». Mindre sägs således o m beställarna och de ekonomiska b e v e k d s e g r u n d e r n a för en- skilda byggnader eller varför m a n valde en viss arkitekt och lät d e n n e rita i en viss stil. Den som sysslat m e d fallstudier vet dock att inte ens his- toriker alltid får fram de förklaringar som krävs. Särskilt för privata byggnader saknar fors- karen vanligen enskilda arkiv att gå till. O m nå- got kodifierats är det huvudsakligen rubriker till räkenskaper. Författarna till d e n n a omfat- tande g e n o m g å n g har inte använt a n n a t arkiv- material än »stadsbyggnadskontorets arkiv», vilket kort noteras i början av litteraturför- teckningen. Även i s a m b a n d m e d offentligt byggande, där mera material bevarats, går det emellertid till som annars. Synpunkter och be-
slut har i alla tider oftast meddelats muntligen
— kanske inte utan viss avsikt.
Sett mot arbetets stora förtjänster i övrigt är den arkitekturvetenskapligt litet haltande fram- ställningen också beklaglig. Visserligen har för- fattarna en ledig - ibland alltför yvig - skrivstil, m e n en arkitekturhistoriker av facket borde ha tvättat manuset. Romantiken var inte en reak- tion på 1800-talets samhällsförändringar (s.
24), den uppstod av a n d r a skäl på 1700-talet Man kan heller inte tala om »ett romantiskt fär- gat ingenjörskap i sekelskiftets Malmö» (s.
246). På nästa sida införs för framställningen ir- relevanta uttydningar av liberalism och marx- ism. Att den i m p o n e r a n d e Malmöarkitekturen på något sätt skulle k u n n a knytas till klasskam- pen (sk) håller anmälaren för nattståndet prat.
Klassystemet har naturligtvis alltid reflekterats i arkitekturen, liksom människors livsvillkor un- der olika skeden. Att funktionalismen kopplas till »en socialistisk världsuppfattning» (s. 188) är praktiskt riktigt i vissa fall, m e n inte histo- riskt. Funkisen blev inte omedelbart ett resultat av att det gamla klassamhället »lidit fullständig bankrutt» m e d första världskriget. Liksom mycket inom den m o d e r n a konsten och musi- ken fanns d e n r e d a n före 1914. Enkla bygg- nadsformer och släta fasader efter geometriska figurer, liksom okomplicerade rumsplaner på- träffas inom all arkitektur, i Sverige exempel- vis romanska kyrkor, sädesmagasin eller mind- re herrgårdar. Ytterst var funkisen historiens enklaste byggnadsform - och samtidens billi- gaste.
Funktionalismens g e n o m b r o t t råkade i Sve- rige sammanfalla m e d socialdemokratiens. Så var inte fallet i a n d r a länder, där funkisstilen slog igenom efter 1920.1 Stalins Sovjet, Italien och d e t nationalsocialistiska Tyskland sökte man sig ideologiskt bakåt mot en alltmera me- galomanisk klassicism eller rentav barock un- d e r trettiotalet. Endast för fabriksbyggnader, kraftverk o.dyl. passade funktionalismen. - Det i s a m m a n h a n g e t ointressanta p å s t å e n d e t att Lenin på väg m o t Petrograd och d e n ryska re- volutionen 1917 (som genomförts en m å n a d tidigare m e d a n Lenin satt vid ett kafébord i Zu- rich) lär ha inmundigat en måltid på Hotel Sa- voy, ger också en o n ö d i g rad i personregistret:
Fornvännen 92 (1997)
»Lenin, Vladimir Iljitj Uljanov (1870-1924), re- betydande och vackra böcker som framställts volutionär s 120»! inom svensk arkitekturhistoria.
De olika defekter som vidlåder framställ-
ningen finner anmälaren särskilt beklagliga då Krister Malmström Tykessons och Staafs arbete är en av de mest Sulitelmavägen 12, 167 35 Stockholm
Fornvännen 92 (1997)
