JH ./. riksåklagaren ang. brott mot strålskyddslagen m.m.
(Svea hovrätts dom den 17 januari 2011 i mål nr B 8629-10)
Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att skyndsamt inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande.
Min inställning
Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl för prövningstillstånd.
Bakgrund
Åtalet
JH åtalades för brott mot strålskyddslagen för att han den 8 juli 2010 i Uppsala uppsåtligen eller av oaktsamhet innehaft en laserpekare i laserklass 3B eller 4 på allmän plats utan att ha tillstånd till det.
Han åtalades också för olovlig körning, grovt brott.
Tingsrättens dom
JH erkände visst handhavande med laserpekaren men bestred ansvar på den grunden att innehavet ska ses som ett ringa brott.
Åklagaren åberopade förhör med JH och en medtilltalad samt beslagsprotokoll och protokoll över effektmätning av laserpekare.
Tingsrätten dömde JH för brott mot strålskyddslagen och olovlig körning, grovt brott, till 60 dagsböter å 50 kr.
Tingsrätten gjorde följande bedömning såvitt gäller åtalet för brott mot strålskyddslagen.
Av strålsäkerhetsmyndighetens föreskrift om lasrar (SSMFS 2008:14) framgår bl.a. att det krävs tillstånd för att inneha laserpekare i laserklass 3B eller 4 på allmän plats. Av det åberopade undersökningsprotokollet framgår att den laserpekare som tagits i beslag är en laserpekare i antingen laserklass 3B eller 4. Den är därför tillståndspliktig. Av MKs och JHs uppgifter har framkommit att de båda innehaft laserpekaren. Det har inte framkommit något som talar för att de haft tillstånd till detta. För att MK och JH ska kunna dömas för innehavet krävs dessutom att de handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet samt att innehavet inte bedöms som ringa. I målet har framkommit att
Högsta domstolen Box 2066
103 12 Stockholm
Postadress Gatuadress Telefon E-post
Box 5553
114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C 010-5625000
Telefax 010-5625299
registrator@aklagare.se Webbadress
www.aklagare.se
varken MK och JH haft någon kunskap om laserpekare och de gränsvärden som avgör om innehavet är tillståndspliktigt. De har inte heller tagit del av den information som funnits på laserpekaren avseende dess effekt. Genom att inte ta reda på vad som gäller för laserpekare ifråga om tillståndsplikt har MK och JH enligt tingsrätten i vart fall varit oaktsamma. Tingsrätten anser inte heller att innehavet är att se som sådant ringa innehav som är straffritt även om JHs innehav varit kortvarigt och batterierna i laserpekaren varit dåliga. Det har inte heller enligt tingsrättens mening förelegat någon rättsvillfarelse eller faktiskt villfarelse som kan frita MK och JH från ansvar. De ska därför dömas för brott mot strålskyddslagen.
Hovrättens dom
JH överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för brott mot strålskyddslagen och sätta ned antalet dagsböter.
Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Ett hovrättsråd var skiljaktig och ville ogilla åtalet för brott mot strålskyddslagen.
Hovrättens majoritet gjorde samma bedömning som tingsrätten att det av utredningen framgår att JH på allmän plats olovligen innehavt en tillståndspliktig laserpekare.
Hovrätten anförde vidare följande.
I fråga om JH har varit i vart fall oaktsam gör hovrätten följande bedömning. I målet framkommer att han saknade kunskaper om de förhållanden som medförde att laserpekaren var tillståndspliktig. Sådan okunskap utesluter inte ansvar för oaktsamhetsbrott. Det måste vidare krävas av honom att han skulle ha vidtagit i vart fall någon åtgärd för att förvissa sig om vad som gällde beträffande tillståndsplikten. Det har han ostridigt inte gjort. Det fanns flera alternativa möjligheter för honom att skaffa sig sådan kunskap. I det läger kan det inte räknas honom till godo att han, om han hade läst de uppgifter som fanns på laserpekaren, skulle ha fått en felaktig bild av tillståndsplikten. Han har därför varit oaktsam i straffrättlig mening. Gärningen kan inte anses som ringa.
Den skiljaktige ledamoten anförde följande.
Enligt sin märkning skulle laserpekaren inte omfattas av tillståndsplikten. Det har inte framkommit någon omständighet som talar för att märkningen skulle ha ifrågasatts.
Under sådana förhållanden kan JH inte anses av oaktsamhet har brutit mot föreskriften om krav på tillstånd att inneha laserpekare av aktuellt slag. Åtalet för brott mot strålskyddslagen ska därför ogillas.
Överklagandet
JH har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, ogillar åtalet för brott mot strålskyddslagen och sätter ned antalet dagsböter.
Som grund för sitt överklagande har JH anfört bl.a. följande.
Han bör inte hållas ansvarig såsom oaktsam eftersom han, även om han hade agerat på det sätt som den förevarande situationen krävde, fortfarande inte skulle ha varit medveten om tillståndsplikten. Hovrätten synes lägga större vikt vid vad man de facto gör eller inte gör än vad man insett eller kunnat inse avseende sitt agerande. Vid bedömningen av straffrättsligt ansvar ska man göra det motsatta. Det utmärkande för oaktsamheten som grund för ansvar är att man inte haft insikt eller vetskap men att man borde ha haft detta eller att man skulle ha haft det om man agerat på det sätt som man rimligen kan begära. Han ifrågasätter på vilka flera sätt han enligt hovrättens sätt att se det hade möjlighet att skaffa sig kunskap om tillståndsplikten. Att ta del av laserpekarens märkning är naturligtvis ett sätt. Däremot är knappast alternativen att själv mäta eller låta mäta effekten rimliga eller tillgängliga handlingsalternativ. Ingen av de alternativa tillvägagångssätt som var såväl möjliga som rimliga hade kunnat bringa honom klarhet angående tillståndsplikten. Då det inte finns något adekvat samband mellan det han inte gjorde och hans möjlighet att få kännedom om tillståndsplikten ska han hållas fri från ansvar.
Som skäl för prövningstillstånd har JH anfört bl.a. följande. Hovrätten synes genom sina domskäl ha utvidgat området för när ansvar för oaktsamhet kan komma ifråga. Enligt hovrättens sätt att resonera avgörs det personliga ansvaret för brott inte längre av vad man förstått eller borde förstått utan av hur man agerat. Hovrätten har härigenom bedömt frågan om ansvar för oaktsamhet på ett felaktigt sätt, varför domen leder till orimliga konsekvenser. Då frågan i målet berör den nedre gränsen för oaktsamhet finns det skäl för Högsta domstolen att bevilja prövningstillstånd.
Grunderna för min inställning
Den rättsliga regleringen beträffande laserpekare
Enligt 21 § strålskyddslagen (1988:220) får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om krav på tillstånd för att tillverka, till landet införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha, använda, installera eller underhålla en teknisk anordning som kan alstra icke- joniserande strålning eller sådan del av anordningen som är av väsentlig betydelse från strålningssynpunkt.
Enligt 36 § 2 samma lag döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 21 § till böter eller fängelse i högst två år. Enligt 38 § samma lag ska inte dömas till ansvar i ringa fall.
Enligt 12 § punkten 2 strålskyddsförordningen (1988:293) får Strålsäkerhetsmyndigheten meddela föreskrifter enligt strålskyddslagen om tillståndsplikt för tekniska anordningar som kan alstra icke-joniserande strålning (21 §).
Strålsäkerhetsmyndigheten har meddelat föreskrifter om lasrar (SSMFS 2008:14).
Enligt 2 § i föreskrifterna avses med laserpekare en bärbar laser, batteridriven eller med annan egen strömförsörjning, avsedd att hållas i handen och riktas mot något på avstånd.
Enligt 6 § 2 krävs tillstånd för innehav av laserpekare i laserklass 3B eller 4 på allmän plats, inom skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs, eller i fordon på allmän plats.
Vilken laserklass en laser och apparater med lasrar tillhör beror på strålningsegenskaperna hos lasern och vilka riskerna är vid normal användning.
Indelningen av lasrar i olika klasser sker enligt svensk och likalydande internationell standard (svensk standard SS EN 60825-1, utgåva 3, 2003, likalydande internationell standard IEC 60825-1, utgåva 1.2, 2001).
Lasrar ska vid överlåtelse för att tas i bruk vara utformade, klassificerade och märkta i enlighet med svensk standard eller på annat sätt erbjuda en likvärdig säkerhet.
Lasrar klassificeras i klass 1, klass 1M, klass 2, klass 2M, klass 3R, klass 3B och klass 4.
I klass 3R ingår lasrar som avger upp till 5 mW om strålningen är synlig. Om ett oskyddat öga exponeras för strålningen kan gränsvärdet överskridas. Risken för att skadas vid en kort, oavsiktlig exponering är dock liten. Tidigare fanns laserklassen 3A. Klassen används inte längre utan ingår i klass 3R.
Klass 3B innehåller lasrar vars styrka ligger mellan 5 mW och 500 mW och betraktas som riskabla vid direkt exponering. Lasrar i klass 3B kan ge en exponering som orsakar bestående ögonskador innan man hinner skydda sig, dvs. ögonblickligen. Nära gränsen för att klassas i laserklass 4 kan sådana lasrar även orsaka brännskador på hud. Enligt uppgift på Strålsäkerhetsmyndighetens hemsida är starka gröna lasrar och nattklubbslasrar exempel på produkter i klass 3B. Klass 4 omfattar lasrar som har en uteffekt på över 500 mW. Lasrar i laserklass 4 kan också orsaka brand.
Laserpekare som används vid föreläsningar ingår ofta i klass 2.
De objektiva rekvisiten
Av förhöret med JH framgår att han innehade laserpekaren i en till två minuter och att han under denna tid lyste med den mot en garagedörr. Det framgår också att han tyckte att den lyste väldigt svagt samt att han bytte plats på batterierna i laserpekaren för att se om det medförde starkare ljussken.
Av undersökningsprotokoll och bilagda fotografier framgår att laserpekaren var försedd med en klisterlapp där det stod bl.a. ”DANGER LASER RADIATOR AVOID DIRECT EYE EXPOSURE /…./ MAX OUTPUT POWER < 5 mW /…/, CLASS III LASER PRODUCT”.
Av undersökningsprotokollet framgår att laserpekaren provsköts med medföljande batterier och att den då inte fungerade. Efter byte till ett par oanvända batterier fungerade laserpekaren dock.
Av undersökningsprotokollet framgår vidare att laserpekarens utgående effekt med god marginal överskred 5 mW, vilket placerar den i klass 3B alternativt i klass 4. Den laserpekare som JH innehade var sålunda tillståndspliktig. Att JH hade tillstånd att inneha laserpekaren har inte gjorts gällande i målet.
Jag delar således underrätternas bedömning att det är utrett att JH utan tillstånd på allmän plats innehaft en tillståndspliktig laserpekare.
Det subjektiva rekvisitet
För att JH ska kunna dömas för brott mot strålskyddslagen erfordras att han handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Annat har inte framkommit än att JH innehade den i målet aktuella laserpekaren uppsåtligen. Han har dock uppgett att han inte kände till att det var straffbart att inneha i målet aktuell laserpekare utan tillstånd. Villfarelse eller okunnighet om huruvida en gärning är straffbelagd, s.k.
straffrättsvillfarelse, är normalt irrelevant för uppsåts- eller oaktsamhetsbedömningen. Detta bör enligt min uppfattning även gälla straffbestämmelser som innehåller blankettstraffbud som hänvisar till förhållningsregler meddelade av en myndighet (jfr Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2010, s. 396 f.). Om det föreligger omständigheter som anges i 24 kap. 9 § brottsbalken kan straffrättsvillfarelse emellertid anses ursäktlig och därmed befria från ansvar. Någon sådan omständighet är dock inte aktuell i målet.
Enligt den s.k. täckningsprincipen ska gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet täcka den rättsstridiga gärningen, dvs. alla aktuella gärningsmoment. För att JH ska kunna fällas till ansvar måste han därför ha varit i vart fall oaktsam i förhållande till att den laserpekare han innehade omfattades av tillståndsplikten, dvs. att den tillhörde klass 3B eller klass 4.
Skuldformen oaktsamhet förekommer i två varianter (Asp m.fl., a.a., s. 334 f.):
1) Medveten oaktsamhet som är identisk med misstanke, insikt om risk, tveksamhet. Den som är medvetet oaktsam är likgiltig inför risken att något händer eller föreligger.
2) Omedveten oaktsamhet innebär att gärningsmannen hade skälig anledning anta, eller borde ha förstått, att en viss följd skulle inträffa eller att en viss omständighet förelåg. Uttrycket ”borde ha förstått” är egentligen en förkortning av ”skulle ha förstått om han hade gjort vad han borde ha gjort”. Den omedvetet oaktsamme är likgiltig inför huruvida det finns en risk att något händer eller föreligger. Omedveten oaktsamhet är detsamma som att gärningsmannen skulle ha på relevant sätt förstått att han orsakade något visst eller att någon viss omständighet förelåg, om han hade gjort X, som han hade förmåga och tillfälle att göra och som han borde ha gjort.
Bedömningen av omedveten oaktsamhet görs i två led. Det första ledet av bedömningen (orsaksledet) består i ett klargörande av vad gärningsmannen kunde ha gjort för att komma till relevant tro eller misstanke, t.ex. genom att tänka efter, skaffa information, skaffa hjälp för att få information, sätta sig i stånd att ha information tillgänglig eller genom att vara uppmärksam.
Gärningsmannens personliga förmåga måste beaktas. Barn och psykiskt avvikande kan sakna förmåga att komma till viss insikt och även andra kan ha svårt att förstå t.ex. komplicerade orsakssammanhang eller skaffa sig insikter som förutsätter specialkunskaper. Det andra ledet av bedömningen (klandervärdhetsledet) går ut på att motivera att något, som gärningsmannen hade förmåga och tillfälle att göra – och som alltså skulle ha lett till att han nått relevant tro eller misstanke – också är något som han borde ha gjort. Det ska med andra ord rimligen ha kunnat begäras av honom att han gjorde vad som erfordrades för att nå insikt. Det är således fråga om en rent normativ bedömning. Bedömningen ska göras så individuell som möjligt. Tanken är att hänsyn ska tas till gärningsmannens speciella svagheter, såsom underlägsen fysisk styrka eller rörelseförmåga, syn, hörsel, skicklighet, kunskap, utbildning, erfarenhet, intelligens och även sådant som psykisk störning, nervös läggning och tillfälliga tillstånd av skräck, förvirring, bedrövning och utmattning (se Asp m.fl., a.a., s. 336 f.).
Enligt hovrätten måste krävas av JH att han skulle ha vidtagit i vart fall någon åtgärd för att förvissa sig om vad som gällde beträffande tillståndsplikten.
Innan JH tog emot laserpekaren hade han, enligt vad han själv uppgett, sett den användas av andra personer inne i lägenheten. Även om laserstrålen var svag måste han ha uppfattat att det var fråga om en grön laserstråle. Laserpekare med grön laserstråle är ofta tillståndspliktiga. Enligt min uppfattning är det
rimligt att kräva att JH innan han tog emot laserpekaren av sin kamrat skulle ha förvissat sig om att det var en laserpekare som inte krävde tillstånd. Han borde härvid i första hand ha frågat sin kamrat om dennes kännedom om tillståndsplikten samt ha tagit del av den information som fanns på laserpekaren avseende dess laserklass. Laserpekaren var märkt på ett sätt som inte överensstämmer med den svenska regleringen. JH borde under sådana omständigheter ha vidtagit ytterligare åtgärder, t.ex. sökt information på Strålsäkerhetsmyndighetens hemsida eller kontaktat Strålsäkerhetsmyndigheten per telefon. Enligt min uppfattning finns inga skäl att tro att JH inte skulle ha möjlighet och tillfälle att vidta sådana åtgärder. Jag anser sålunda att JHs okunnighet om att laserpekaren var tillståndspliktig inte är ursäktlig och instämmer därför i hovrättens bedömning att JH varit oaktsam i straffrättslig mening.
JHs innehav har visserligen varat under endast ett par minuter. Han har dock använt laserpekaren, vilket enligt min uppfattning bör utesluta att brottet bedöms som ringa.
Jag delar den bedömningar som hovrättens har gjort. Skäl att ändra hovrättens dom saknas därför.
Prövningstillstånd
Enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir avgenerell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande
frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Peter Fitger, Rättegångsbalken Del 4, 54:26).
Högsta domstolen har vid flera tillfällen uttalat sig om kraven på oaktsamhet vid olika brottstyper. Hovrättens dom är enligt min uppfattning riktig och i linje med de riktlinjer för oaktsamhetsbedömningar som lagts fast genom tidigare avgöranden. Enligt mitt förmenande skulle en prövning av detta mål inte innebära ytterligare preciseringar av rättsläget. Jag anser inte heller att det i övrigt finns någon intressant rättsfråga att belysa i målet.
Jag kan sammanfattningsvis inte finna att en prövning skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen och avstyrker därför prövningstillstånd.
Bevisuppgift
Jag ber om att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd.
Kerstin Skarp
Hedvig Trost
Kopia till:
Åklagarkammaren i Uppsala (AM-75547-10)
