Lummelundaskatten Nalepa, Jerzy
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1971_270 Fornvännen 1971, s. 270-275
Ingår i: samla.raa.se
Smärre meddelanden
Den fornryska inskriptionen Byleta på en av silverbarrerna från Lummelundaskatten
1967 hittades vid Burge på G o t l a n d »Gotlands största silverskatt». Skatten, vars totala vikt u p p g å r till 10 369 kg, består av smycken, bitsilver, b a r r e r och omkr. 3 000 m y n t . M y n t e n ger skatten en klar datering till 1140-talet. Skattens h u v u d d e l utgörs av silverbarrer.1
D e flesta b a r r e r n a (23 st.) är tungliknande och i ä n d a r n a tunt u t h a m r a d e . På några av b a r r e r n a finns inskrifter, bestående av enstaka eller flera kyrilliska bokstäver, av vilka framgår, att b a r r e r n a h a r kommit till G o t l a n d från Ryssland.2
I d a g förvaras L u m m e l u n d a s k a t t e n i Kungliga M y n t k a b i n e t t e t i Statens Historiska M u s e u m i Stockholm. T a c k vare museets stora tillmötesgående h a r undertecknad fått tillfälle att beskåda d e o v a n n ä m n d a silverbarrerna i Stockholm och dessutom få en u t m ä r k t fotokopia av en av dessa (nr 9). Fotokopian utgör grundvalen för min tolkning av den på d e n n a b a r r inristade fornryska inskriptionen.
Den kyrilliska inskriptionen på silverbarren nr g ur L u m m e l u n d a s k a t t e n h a r följande utseende:
hlZJ/V/vr-A
Den kan läsas som B LLVATA, i modern translilteration till det latinska alfabetet BYEIjlTA och i en transposition till modern ryska: BblJIKTA- l'å barrens baksida är en kyrillisk bok- stav inristad: %. (lat. translilteration:!). J a g måste erkänna, att j a g överväger möjlig- heten av en a n n a n läsning, nämligen B {JN ATA- M e n i detta fall måste m a n bevisa att den rekonstruerade bokstavens N nedre vinkel blivit skadad genom senare yttre påverkan.
Denna hypotes måste granskas genom autopsi och eventuellt med hjälp av teknisk expertis. Till och m e d den bästa fotokopian räcker inte för att k u n n a lösa en sådan fråga.
Eftersom roten B U H — (Byn-) inte är påvisad i något slaviskt språk och likaledes n a m n e t B E J N A T A * ( B W H f l T A } * inte förekommer bland slaviska n a m n , föredrar j a g tills vidare läsningen BbliVATA (Bylfla), vilken av n e d a n sammanställda skäl tycks vara berättigad.
1 Jfr.: Gotlands största silverskatt funnen vid Burge i Lummelunda: Erik Nylén, Fyndet, dess smycken och bitsilver ..., Gotländskt arkiv, 41 (1969), s. 7-46.
• Nils Ludvig Rasmusson, Barrerna; Gotlands största silver skatt ..., Gotländskt arkiv. 41 (1969), s. 46 o. 47, samt samme författare, Silverbarrer. Kulturhistoriskt lexikon för nord'.sk medeltid, band 15, under tryckning. J a g tackar N. L. Rasmusson för vänligheten att vilja skicka mig stcncilerad kopia av denna innehållsrika artikel.
Den paleografiska analysen ger skäl för a n t a g a n d e t att skriften tillhör 1000-talet eller första hälften av 11 oo-talet. Det är inte uteslutet att terminus ante q u e m kan n ä r m a r e bestämmas genom analys på grundval av barrens form, storlek och vikt, vilka förändrats med tidens gång p å s a m m a sätt, som alla a n d r a myntenheter. Dessutom måste m a n härvidlag ta hänsyn till övriga b a r r e r samt föremål, vilka ingår i L u m m e l u n d a s k a t t e n . Som alltid vid tidsbestämning måste m a n utnyttja alla de fakta m a n h a r till förfogande.
M y n t e n med dateringen 1140-talet ger en fixpunkt.
Bokstaven B kan tillhöra 1000- eller 1 1 oo-talet». Det finns inga hinder att hänföra den till iooo-talet. L i k n a n d e bokstäver B förekommer i »Gostjatas brev», skrivet på näver, hittat 1951 i Novgorod och av alla forskare d a t e r a t till iooo-talet .4 »Näver- g r a m o t o r » tycks vara lämpligt jämförelsematerial här, eftersom deras skrift är inristad och tillhör epigrafiken trots att nävern inte är något särskilt hårt skrivmaterial. S a m m a form h a r bokstaven B även i a n d r a exempel p å kyrillisk skrift från iooo-talet, t. ex.
Codex Suprasliensis, Evangeliarium Savae, F r a g m c n t u m Undolskii, V i t a » K o n d r a t i » , Evangeliarium Ostromiri och a n d r a .6
Nästa bokstav: t i är en digraf, bestående av två tecknen: T> ( = M ) och ! ( = £ ) , vilka återgav diftongen [ui]. D e t t a foncm translittereras i den m o d e r n a språkvetenskapen m e d hjälp av grafemet [ y ] . Även d e n n a bokstavs form är representerad i 1000-talets kyrilliska texter.
Den tredje bokstaven k u n d e eventuellt läsas som JV [n], m e n — som redan sagts — till d e t t a behövs en välbelagd rekonstruktion av den nedre vinkeln i d e t t a »TV», som j u är teoretiskt möjligt. O m m a n inte begagnar sig av d e n n a rekonstruktion, kan bok- staven läsas som A' ( ~ i ' ) « alltså L m e d tilläggstecknet '. D e t t a tecken anger att den föregående konsonanten är palatal, dvs. mjuk, vilket är något mycket karakteristiskt för äldre slaviska språk, i d a g bevarat framför allt i polskan och ryskan.
Detta »muljeringstecken» förekommer i kyrilliska texter främst vid bokstäverna P , A , H ( = r , l , n ) . * Tecknet i fråga kan förekomma i form av en liten båge, placerad över bokstaven, men även som ett kort vertikalt streck, placerad strax efter bokstavens övre del. I b l a n d förbindes tecknet med huvudbokstaven med hjälp av ett horisontalt streck,' och en a n n a n gång u p p t r ä d e r det som enkelt i, dvs. / , som kan förbindas med den efter- följande bokstaven till en bokstav, vilket medförde uppkomsten av ligaturerna J ) (ju), H 0f)> l€ (je), H (ja), och 1& (jg). S å d a n a grafem u p p t r ä d e r inte b a r a i s å d a n a positio- ner, i vilka j [%] är etymologiskt berättigat, u t a n även framför a n d r a främre (palatala) vokaler, inklusive A [f]> vilket förekommer i det av oss undersökta n a m n e t .8 J a g anser alltså, att sålänge tvingande motbevis inte lämnas, får m a n läsa det sist o m t a l a d e tecknet såsom A , dvs. muljerat / [/'], vilket i d e n n a position är fullständigt berättigat, ritt liknande mjukhetstecken fastställde även R . J a k o b s o n vid bokstaven N i Gnezdovo-
8 Jfr. L. V. Öerepnin, Russkaja paleografija, Moskva 1956, s. 162.
4 A. V. Arcichovskij i M. V. Tichomirov, Novgorodskie gramoty na bereste (iz raskopok ' 9 5 ' 8-)i Moskva 1953, s. 40 fT. och illustr.
6 Jfr. E. F. Karskij, Slavjanskaja kirllovskaja paleografija. Leningrad 1928, s. 367 ff.
• Jfr. A. Leskien, Handbuch der allbulgarischen (altkirchenslavischen) Sprache, 8. Aufl., Heidelberg 1962, s. 7 och E. F. Karskij, op. cit., s. 230 samt V. N. Scepkin, Russkaja paleogra- fija (1. uppl. 1918), Moskva 1967, s. 113 ff.
7 T. ex. i Fragmenta Chiliandarensia frän iooo-talet, jfr. E. F. Karskij, op. cit., s. 230 och 370.
8 Jfr. E. F. Karskij, op. cit., s. 230.
inskriptionen Gorurija från 900-talet: » . . . the letter n with the diacritic m a r k of j o t a - tion, a hook that m a y be attached to the right mast of the letter JV».'
Inskriftens tre sista bokstäver: /^""A bereder inga som helst svårigheter. Dessa ä r A (?), T (t) och A (a). Mest intressant av dem är bokstaven A (s. k. litet »jus», jus malyj), vilket på vårt minnesmärke u p p t r ä d e r u t a n den lilla horisontella »bjälken», som n o r m a l t förbinder A-ets eller A-ets »ben». Det är möjligt att detta särdrag utgör en a n t y d a n om skriftens höga ålder. En sådan bokstav h a r j a g inte lyckats hitta i den för mig tillgängliga paleografiska facklitteraturen. M e n det är också möjligt, att d e t t a beror helt enkelt p å skrivarens förbiseende.
O m minnesmärkets arkaiska karaktär vittnar även den enstaka bokstaven på barrens baksida >K [z), som h a r den mest ålderdomliga form, som kan dokumenteras för den kyrilliska skriften: dess direkta motsvarighet förekommer på den i original b e v a r a d e gravstenen från 993, som rests av den bulgariske tsaren Samuil.1 0 Dessutom finns det i Evangeliarium Savae från iooo-talet och a n d r a kyrilliska minnesmärken från s a m m a tid.1 1 Enligt de ryska paleograferna Srezncvskij och ScVpkin på iooo-talet var bokstaven
>K mycket symmetrisk och utfördes med tre h a n d d r a g : en rak vertikal linje och två raka »diagonaler».1 2
H e l a inskriptionen kan alltså läsas som B MA'ATA dvs. BblJlflTA. i latinsk trans- skription: Byl e,la. O m vi a n t a r , att d e n n a leetio är rätt, så kan vi försöka fastställa n a m n e t s ctymologi och semantiska innebörd.
För en slavist - och kanske även för var och en, som är litet b e v a n d r a d i slaviska språk
— är det klart, att inskriften i fråga: Byl' eta är ett personnamn. Läsningens riktighet verifieras av identiskt n a m n : Byl eta, som antecknats tio gånger i Polen u n d e r 1300- och 1400-talen, naturligtvis m e d latinska bokstäver. F r å n s a m m a tid h ä r s t a m m a r fem u p p - teckningar av n a m n e t Bylecina, som utgör en avledning av n a m n e t Bylela; Bylecina betyder Bylelas fru.13
N a m n e t Bylela förekommer inte i de hittills publicerade omfattande sammanställ- n i n g a r n a av forn- och nyryska personnamn.1 1 Desto m e r a värdefull blir d å dess före- komst på b a r r e n i den gotländska L u m m e l u n d a s k a t t e n .
Den morfologiska analysen leder till slutsatsen, att n a m n e t Byl'eta består av två morfem: roten Byl- och suffixet -eta. R o t e n *byl- förekommer ganska ofta i den slaviska a n t r o p o n y m i n . De polska samlingarna, som omfattar den senare medeltiden, u p p - visar: Byta, Bylec(s)ki, Bylica, Bylicius, Bylic(s)ki, Byliczyc, Byliczyn, Bytina (även släkt- v a p e n n a m n ) , Bylinin, Bylinina, Bylinka, Bylinski, Bylowski samt de o v a n n ä m n d a n a m n e n
9 R. Jakobson, Vestiges of the Earliest Russian Vernacular, Slavic Word, vol. 8, nr 4, New York 1952, s. 230. Jfr även L. V. Cerepnin, op. cit., s. 81, bilden »Gnezdovskaja nadpis, X v.»
10 L. V. Cerepnin, op. cit., s. 92.
11 P. A. Lavrov, Al'bom snimkov s jugo-slavjanskich rukopise-j bolgarskago i serbskago pisma, Enciklopcdija slavjanskoj filologii, prilozenie k vypusku 4, 1-2, Petrograd 1916, nr 1.
12 V. N. &epkin, op. cit., s. 115.
13 Jfr. Slownik staropolskich nazw osobowyeh, pod. red. i ze wslepem W.Taszyckiego, Wroclaw- Warszawa-Kraköw 1965-67, t. I, s. 291.
14 N. M. Tupikov, Slovaf drevnc-russkich liénych sobstvennych imen, Zapiski otd. russ. i slav. archeologii Impcr. Russ. Archeolog. Obscestva, tom VI, Moskva 1903, s. 75 och 496.
Bylela och Bylecina1* och dessutom Niedobyl.™ Bildningar liknande den som representeras av det sistnämnda n a m n e t , förekommer även i B ö h m e n : Drahobyl, Nedabyl, Probyl, Nezabyl, Radobyl, Varobyl.17 F r å n ryska källor h a r hittills publicerats endast n å g r a a n t r o p o n y m c r m e d d e n n a rot i n a m n e t s första del: Bylyna, Byka, Bylinin, BylinA*
R o t e n *byl- (urslav. *bul-) kan ytterligare indelas i den indoeuropeiska basen *bhu- och formansen -/-. Basens p r i m ä r a betydelse var 'växa', ur vilket k o m m e r betydelserna 'att v a r a ' och ' b o ' . D e n återfinns bl. a. i grek. cpvatg ' n a t u r ' , lat. fui. Julmus, sv. bo. E n formell motsvarighet till roten *byt- finns i grek. cpvXov ' S t a m m , Geschlecht'.1»
E n a n n a n semantisk utveckling uppvisar den i slaviska språk, i vilka det betyder 'växt, gräs, s t r å ' : fornkyrkoslav. byhje 'fjorivt], njdQ/tiaxov', ry. dial byl' ' K r a u t , G r ä s ' ; bylina, bylinka 'Pflänzchen, Gräschen, G r a s h a h n ' ; serbokroat, bilje ' K r ä u t e r ' ; tjeck.
byt 'Pflanze'; pol. bylina ' K r a u t , Stcngcr.2"
Det är inte uteslutet, att a n t r o p o n y m e n Bylela anknyter till betydelsen 'Gräschen, G r a s h a l m ' . U n d e r m i n studietid i Poznan kallades en av våra k a m r a t e r Zdziebelko 'lilla strået', vilket syftade p å hans ovanligt korta och m a g r a växt. A n t r o p o n y m c r , ofta pejorativa, lånades g ä r n a från v ä x t n a m n b e s t å n d e t . Den k ä n d e polske p e r s o n n a m n - forskaren W . Taszycki h a r sammanställt 1 7 s å d a n a fornpolska n a m n ,2 1 och hans ryske kollega, A. M . Selisfiev, h a r u p p t e c k n a t 28 ryska n a m n , a v l e d d a av n a m n på olika slags växter.2 2 Den serbokroatiske forskaren T . M a r e t i é u p p g e r 30 motsvarande n a m n från Jugoslavien.2 3
M e n det ä r inte uteslutet att roten *byl- i n a m n e t Byl'eta anknyter till någon förkortad form av de o v a n n ä m n d a n a m n e n Drahobyl, Radobyl (eller liknande), vilka tycks inne- hålla urslav. bylh, dvs. participium perfectum activi till hyti ' a t t v a r a ' .
Suffixet *-(ta består av två delar: -el-a. Det är väl belagt i de slaviska språken.2 4
Det betecknar små, oftast levande varelser, ungar, a v k o m m a , avkomlingar. Det ut- vidgade suffixet *-ela betecknar en 'avkomling' och anses av W . Taszycki2 5 vara pa- tronymikon av s a m m a betydelse som urslaviskans *-itjo-, serbokroatiskans -ic, polskans -ic, ryskans - i l osv. Alla dessa suffix (-eta och -ic, -ic samt - i l ) motsvaras i det n ä r m a s t e av det germanska suffixet -ing-.
15 Slownik staropolskich nazw osobowyeh, loco citato.
18 W. Taszycki, Najdawniejsze polskie i minna osobowe, Kraköw 1925, Polska Akademia Nauk, wydz. filol., Rozprawy, t. 62, nr 3, s. 85.
17 J. Svoboda, Staroceskå osobni jména a naäe pfijmeni, Praha 1964, s. 72.
18 N. M. Tupikov, op. cit., s. 75 och 496.
19 E. Berneker, Slavisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg 1908-1913, Bd 1, s. 115.
20 E. Berneker, op. cit., s. 112 f.
21 W. Taszycki, op. cit., s. 60.
*•*• A. M. Seliäcev, Proischozdenie russkich familij, licnych imen i prozvisé, Izbranyc trudy, Moskva 1968, s. 113.
23 T. Maretic, O narodnim imenima i prezimenima u Hrvata i Srba, Rad Jugoslavenske Akademijc Znanosti i Umjetnosti, knjiga 82, Zagreb 1886, s. 80.
24 Jfr. W. Vondråk, Vergleichende slavische Grammatik, 2. Aufl., Göttingen 1924, Bd 1, s. 664 ff.
" W. Taszycki, patronimiezne nazwy miejscowe na Mazowszu, Polska Akademia Umiejejl- noéci, Prace Onomastyczne, nr 3, Kraköw 1951, s. 86.
H e l a n a m n e t Byl'eta skulle alltså betyda 'Bylas son' eller 'Byts son'. Det slaviska n a m n e t Byla i en arkaisk form Buila (*Bulja) är upptecknat redan 864 i K ä r n t e n .2 6 Dessutom förekommer det i den fornpolska a n t r o p o n y m i n i formen Byla."
N a m n e n på det urslav. suffixet *-eta, vilket utvecklats till ryskans -jala ( - A T A - f l T A ) , ä r typiska för Ryssland u n d e r 1000-, 1100- och 1200-talen. A. V. Arcichovskij h a r sammanställt följande förteckning över n a m n p å -jala (*-eta), som förekommer i ryska källor: 1) Novgorod, iooo-talet: Vysata, Cjurjata, Zidjata, Petrjata, Sedjata, Tverdjata;
11 oo-talet: Vasjata, Vojata, Vysata, Neiata, Petrjata, Tverdjata; 1200-talet: Cjurjata, Zidjata, '/Arjala, Klimjata, Miljala, Ostrjata, Redjalina ulica. Senare i Novgorod före- k o m m e r d e n n a n a m n t y p inte. 2) Kiev, iooo-talet: Crodjata, Putjata, Slavjata. 3) Smo-
lensk, 1200-talet: Putjata. 4) Pskov, 1200-talet: TesalaA*
Kronologiskt passar vår inskription mycket väl till de n ä m n d a exemplen. M e n b a r r e n kan dateras n ä r m a r e endast m e d hänsyn till de övriga b a r r e r n a ur L u m m e - lundaskatten, framför allt till dem som h a r inskrifter, samt till de b a r r e r som finns i Ryssland. De flesta av dessa förvaras i Ermitaz-museet i L e n i n g r a d och i Historiska Museet i Moskva. M a n h a r d ä r samlat s a m m a n l a g t över 1200 b a r r e r med över IOO inskriptioner. Dessa inskriptioner h ä r s t a m m a r från 1100-1400-talen.2 9 T r o t s dessa i m p o n e r a n d e siffror tycks L u m m c l u n d a s k a t t e n s barrinskriptioner vara mycket v ä r d e - fulla, eftersom de kan hänföras till de tidigaste (iooo-talet?) och innehålla nytt språk- ligt material.
M a n a n t a r att p e r s o n n a m n , inristade p å d e ryska silverbarrerna, anger ä g a r n a s n a m n . A n t a g a n d e t är mycket sannolikt, liksom även hypotesen, att inskrifterna k u n d e utföras av silversmältare. Det är svårare att säga, vad bokstaven >K (2) på barrens baksida kan syfta på. D e n n a bokstav användes inte som siffran i det kyrilliska alfa- betet.3 0 Även d e n n a fråga kan besvaras endast av ett allsidigt studium av de övriga b a r r e r n a .
Sammanfattningsvis kan m a n d r a följande provisoriska slutsatser: Den fornryska silverbarren nr 9 ur den gotländska L u m m e l u n d a s k a t t e n , vilken sannolikt nedgrävdes strax före mitten av 1100-talet, u p p v i s a r e n kyrillisk inskrift, som tills vidare kan läsas som B blAATA, dvs. Byt'eta. På barrens baksida finns bokstaven % (e); det är oklart, vad den åsyftar. Bylela är ett slaviskt — i vårt fall fornryskt — p e r s o n n a m n , antagligen n a m n e t p å silverbarrens förste ägare. Såväl b a r r e n som dess inskription kan h ä r s t a m m a från
26 Monumenta Germaniae Historica, Diplomata regum Germaniae ex stirpe Karolinorum, t. 1, Berlin 1934, s. 160, nr 112, avskrift från 1200-talets slut. 1 texten Biula. vilket kan läsas som Buila.
27 Slownik staropolskich nazw osobowyeh, 1. cit.; jfr Kodeks dyplomatyczny Wielkopolski, Poznan 1879, t. I I I , s. 479, nr 1759, år 1379, orig.: »Byla advocatus Gnezdnensis». Byla eller Byla rekonstrueras även av K. Zierhoffer (Nazwy miejscowe pölnocnego Mazowsza, Wroclaw
1957. s. 128) som grundformer för ortnamnet Bylino.
28 A. V. Arcichovskij i M. N. Tichomirov, op. cit., s. 41 .Jfr även A. M. Seliäcev, op. cit., s. 124.
29 M. P. Sotnikova, t.pigrafika serebrjannych plateznych slitkov Velikogo Novgoroda X I l - X V vv., Trudy Gosuelarstvennogo Ermitaza, t. IV (Numizmatika, 2), Leningrad 1961, s. 44-91;
Summary —, s. 144.
30 Jfr A. Lcskien, op. cit., s. 4 och 9.
iooo-talet, eller åtminstone från förra hälften av 11 oo-talet. De fornryska silverbarrerna från L u m m e l u n d a utgör ett slående bevis för de livliga kontakterna mellan det g a m l a R u s och G o t l a n d .
Jerzy Nalepa
Summary
T h e O l d Russian silver b a r no. 9 from the hoard found at L u m m e l u n d a , G o t l a n d , p r o b a b l y deposited a r o u n d the middle of the I2th century or slightly earlier, has a Cyrillic inscription which can be interpreted as ( Bylela. O n the other side of the b a r is the letter >K (z), the m e a n i n g of which is obscure. Byleta is a Slav personal n a m e a n d in all likelihood is the n a m e of the first owner of the b a r . T h e b a r a n d the inscription p r o b a b l y d a t e from the 11 th century or the first half of the 12th century.
T r a n s l a t e d by R . Cox
En Sighraf-funt i Locknevi kyrka
Locknevi 1900-talskyrka i S m a l a n d hyser b l a n d sina i övrigt inte p å f a l l a n d e märk- liga i n v e n t a r i e r en r o m a n s k d o p f u n t .1 Då d e n blev k ä n d fiirst g e n o m d e n s. k.
s n a b b i n v e n t e r i n g e n3 är d e n i n t e n ä m n d i Roosvals stora a r b e t e o m de gotländ- ska d o p f u n t a r n a ,8 g r u n d l ä g g a n d e för vär k u n s k a p o m dessa och deras mästare.
F r å n s e t t ett p a r r a d e r i Roosvals revision av sina g o t l ä n d s k a d a t e r i n g a r4 h a r fun- ten inte tidigare p u b l i c e r a t s .5
F u n t e n h a r r e d a n av Roosval pä stilanalytiska g r u n d e r i n o r d n a t s i mäster Sigh- rafs o e u v r e .8 Sighraf är som b e k a n t e n av de få r o m a n s k a stenmästare vars verkliga n a m n vi k ä n n e r g e n o m s i g n a t u r e n på Aa kyrka på B o r n h o l m . Med ut- g å n g s p u n k t i d e n n a signerade funt h a r forskningen, m e d Roosval i täten, fört e t t stort a n t a l funtar b å d e pä G o t l a n d och pä fastlandet till d e n n e mästares a r b e t e n .7
1 I. Swartling, Locknevi kyrka, Linköpings stifts kyrkor, Linköping 1971.
• Utförd av B. Waldén 1923.
3 J. Roosval, Die Steinmeister Gottlands, Uppsala 1918.
* J. Roosval, »Revision av gottländska dateringar», Fornvännen 192;, p. 297, fig. 160.
5 Förf. har under arbete en studie över Sighraf och honom tillskrivna verk där Sven Locknevi-funten givetvis kommer att utförligt behandlas. Föreliggande korta meddelande vill endast påpeka existensen av denna funt.
° Roosval, Revision, op. cit.
7 Roosval, op. cit. - M. Rydbeck, Skånes stenmästare. Lund 1938. - E. Cinthio, Svenskt konstnärslexikon. Bil 5, Malmö 19117, pp. 138 ff.
