Några kommentarer till "En kritisk kommentar till Helena Knutssons avhandling 'Slutvandrat?' och till etnografiska analogier som ett slags episteme för arkeologiska kulturer" av Håkan Persson
Knutsson, Helena
Fornvännen 92:3/4, 203-206
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1997_203
Ingår i: samla.raa.se
results of a process of "gradually deteriorating".
T h e assumption of such a process is, however, not in accordance with generally accepted prin- ciples of linguistic development. Instead these forms might in this case be seen as secondly de- veloped formations, derived from o t h e r lin- guistic material.
From a strict linguistic point of view the as- s u m p t i o n of a d e v e l o p m e n t of Lgöurr to lör- perhaps can be considered as possible. A phon- etic assimilation could have taken place, re- sulting in a loss of the intermediate consonant
(cf. Wessén 1955, p . 31), a n d p could have c h a n g e d into ö in t h e position before r (Wessén, p. 23).
O t h e r facts, however, speak strongly against this theory. It seems sUange that the principal n a m e of Loke was not used instead of this sec- o n d n a m e , appearing very seldom, only three times, in the Old Icelandic literature (see e.g.
KLNM, 10, p. 669), whereas the n a m e Loke is attested n u m e r o u s times. It is not even certain that the n a m e LoÖurr refers to Loke (see the discussion by Ström 1956, p. 53).
Also o n e would expect the o c c u r r e n c e in Old Icelandic or elsewhere of a form *lpc)urdagr or the like, but there is n o Uace of such a word.
In contrast, laugardagr etc. is abundantly used.
Very significative is the fact that according to SAOB the form lördag is recorded in Swedish no earlier than 1620, so it is obvious that it must go back to lögerdag.
T h e r e are good reasons for Rausing to dis- cuss the type laugardagr. It must be considered as being of låter origin than the other names of the week. Also it can be supposed as having b e e n developed in Christian times (cf. Her- modsson 1970, p. 184). People may well have taken baths and have washed their clodies al- ready in pagan times, but the reserving of the day before the solemn Christian Sunday for p r o c e d u r e s of cleaning a n d purification very probably was d u e to the influence of the church. Thus earlier than the word now known there may have existed in N o r t h e r n Germanic an older term for this day about which we know n o t h i n g but which further hypotheses perhaps will d u c i d a t e .
References
Hellquist, E. 1954. Svensk etymologisk ordbok. Lund.
Hermodsson, L. 1970. Die germanischen Wochen- tagsnamen. Kungl. Humanistiska Vetenskapssam- fundet i UppsaUi Årsbok 1969-1970.
KLNM. Kulturhistoriskt kxikon för nordisk medellid.
Malmö.
Rausing, G. 1995. The days of the week and Dark Age politics. Fornvännen 90.
SAOB. Ordbok över svenska språket, utg. av Svenska Aka- demien. Lund.
Ström, F. 1956. Loki. Ein mythohgisches Probkm. Göte- borgs Högskolas årsskrift 62.
Wessén, E. 1955. Svensk språkhistoria. 1. Stockholm.
Lars Hermodsson Tyska institutionen, Box 513, 751 20 Uppsala
Några kommentarer till »En kritisk kommentar till Helena Knutssons avhandling 'Slutvandrat?' och till etnografiska analogier
som ett slags epistemeför arkeologiska kulturer» av Håkan Petersson
Vetenskapliga a r b e t e n , och även doktorsav- handlingar, är ofta inlägg i d e n arkeologiska debatten. Det är därför mycket glädjande att även mitt arbete har gett u p p h o v till debatt. I en stressande tid m e d allt fler publikationer, tidskrifter och a n d r a diskussionsfora är det trå- kigaste som kan h ä n d a en författare att aldrig
bli läst. Det näst tråkigaste är att bli felaktigt tolkad eller missförstådd. Men när en debatt uppstår, har den första rädslan lagt sig och d e n andra kan elimineras just g e n o m debatten.
Mina k o m m e n t a r e r till H å k a n Peterssons kritik av m i n a g r u n d u p p f a t t n i n g a r och tolk- n i n g a r k o m m e r att röra sig på två plan. Det
Fornvännen 92(1997)
första syftar till att undanröja missförstånd, det a n d r a att diskutera h u r vi arkeologer kan tolka våra till synes mycket fragmentariska material.
Den viktigaste p u n k t e n i Petterssons debatt- inlägg är enligt min uppfattning huruvida man kan eller inte kan avläsa en känslomässig nivå i ett arkeologiskt material. J a g tror inte att man kan avläsa enskilda känslor såsom j a g fångat u p p d e m i d e antropologiska källorna. Däre- m o t tror j a g att den känslomässiga aspekt som ingår i livsattityder kan utläsas ur det a r k e o l o giska materialet. Känslor påverkar alla männi- skors h a n d l a n d e , m e n olika samhällen har i olika grad försökt att konuollera dessa på käns- lor g r u n d a d e handlingar. De syns också i olika samhällens och m ä n n i s k o g r u p p e r s försök att stoppa eller påverka vad j a g fortfarande vill kalla de naturliga känslorna. Dessa avtecknar sig sedan i materialen g e n o m att det uppstår systematiska u p p r e p n i n g a r av olika företeelser i d e m . (Se t.ex. Goleman 1997.)
Petersson hävdar att min avhandling är b i o evolutionistiskt präglad. O r d e t bioevolutionislisk skulle närmast k u n n a betyda att Petersson an- ser att j a g i min uppfattning n ä r m a r mig an- tingen biosociologin eller d e n biosociala an- tropologin. J a g h a r beskrivit några uppfatt- n i n g a r o m h u r mänsklig kultur relateras till mänsklig n a t u r i min avhandling (t.ex. s.
22 ff.). J a g har också ganska tydligt deklarerat att vi inte kan bortse från vare sig d e n forsk- ning som faktiskt bedrivs på detta o m r å d e eller från att försöka att själva u t r ö n a h u r d e n mänskliga kulturen samagerar eller agerar e m o t d e n mänskliga naturen. O m vi skall driva en debatt om människan och h e n n e s villkor, kan vi svårligen avstå från att beröra de b i o l o giska aspekterna av h e n n e och h e n n e s liv. Att arkeologer inser detta visas av tidigare decen- niers diskussion om t.ex. funktionella anpass- ningar (se t.ex. Binford 1989) och den senaste tidens forskning kring kognition (t.ex. Zubrow
& Renfrew 1994). Att debatten är högst aktuell i n o m vetenskapen visas g e n o m forskningsre- sultat om genetiskt arv framför allt utanför ar- keologin m e n även inom den (t.ex. Gräslund in press; Cavalli-Sförza & Cavalli-Sförza 1995;
Brown 1991; Megarry 1995; Betzig 1997).
Petersson skriver att etnografiska analogier
är inget a n n a t än möjliga teorier om h u r man föreställer sig att liknande (t.ex. våra förhisto riskt konstruerade) samhällen kan ha funge- rat, eller h u r a n n o r l u n d a och främmande and- ra icke västerländska, sociala system kan vara.
Petersson lämnar inte själv en konsuuktiv idé om h u r man skall gå till väga vid arkeologisk tolkning utan att använda sig av analogier.
Men om vi börjar från början så kan j a g inte hålla m e d om att etnoanalogier är möjliga t e o rier, för de är inga teorier. Problemet kan delas u p p i två: användning av analogin inom a r k e o login och graden av likhet mellan förhistoriens och dagens människor. Det kan tyckas självklart att man använt sig av historiska källor, som t.ex.
Beowulfskvädet eller Adam av Bremen, vid tolk- n i n g a r av järnålderssamhället, m e d alla käll- kritiska problem som är förbundna m e d tolk- ning av dessa skrifter och m e d det tidsmässiga avstånd som användandet av dessa måste över- brygga. Samma sak gäller för användningen av antika källor som Tacitus och Caesar för tolk- n i n g av bronsålderssamhället och j ä r n å l d e r s - samhället i N o r d e n . Man diskuterar visserligen validiteten i dessa, m e n utnyttjar sedan de möj- ligheter källorna ä n d å anses ge vid tolkning av Skandinaviens forntid. Vilken skillnad är det då mellan dessa beskrivningar och andra, se- nare européers beskrivningar av fångstsamhäl- len a n n o r s t ä d e s från 1100-talet och fram till våra dagar? Och h u r skulle vi förfara utan så- d a n a källor? Kan Petersson eller någon a n n a n tala om för mig h u r man känner igen en kvarts- skrapa eller en flintstickel utan att ha tillgång till etnografisk analogi? Och h u r skall man veta h u r dessa användes, h u r kvinnors och mäns ar- bete skiljde sig åt, eller vad det är som gör de svarta färgningarna vi hittar i marken till rester av förhistoriska hus eller hyddor?
Jag ser mitt arbete som en naturlig fortsätt- ning av de tolkningar som gjorts på grundval av etnografiska och anuopologiska analogier allt- sedan Sven Nilssons dagar. Jag har bara tillfogat en aspekt, vilken enligt min uppfattning är be- rättigad utifrån de kunskaper jag vunnit g e n o m studiet av forskningsresultat från a n d r a ä m n e n än arkeologi.
När j a g a n v ä n d e r de etnografiska analogi-
e r n a bildar dessa en utgångspunkt vid tolk-
ningen. De skall alltså ge oss en idé om vad som är möjligt ifråga o m b e t e e n d e , s t r u k t u r e r i h a n d l a n d e t och relationer; vad som är mera ty- piskt för vissa g r u p p e r ; vad m a n inte kan för- vänta sig. Efter att ha b r e d d a t sin utblick på detta vis kan man ge sig in i en dialog m e d det arkeologiska materialet. Jag anser dessutom att studiet av etnografi, antropologi och etnologi är oumbärligt i början av ett arkeologiskt tolk- ningsarbete. Den västerländska kulturens världsbild är alltför begränsad för att ens k u n n a n ä r m a sig de förhistoriska människornas verk- lighet. I ett sådant läge känns det berikande att k u n n a lära sig flera åsikter, problemlösningar, relationsmönster osv. Och j a g anser dessutom att vi, först efter att ha bildat oss g e n o m en g l o bal översikt, kan formulera relevanta hypote- ser om sådana företeelser i forntiden. De anta- g a n d e n som Binford överfört från geologernas tolkningar till tolkningar av mänskliga samhäl- len är som vi alla förstår problematiska. Jag vill hävda att j a g inte arbetat utifrån detta s.k. uni- formitaristiska synsätt. Emellertid har även Bin- ford varit medveten o m de faror som finns vid överföringar av sådana slag (se t.ex. Trigger 1993, s. 462 ff.). Min argumentation är inte en projektion, utan en aktiv tolkning av ett utvalt källmaterial. Problemet m e d detta k o m m e r all- tid att kvarstå. Ä a n d r a sidan är tolkning något vi sysslar m e d dagligen och stundligen. Det är bäst att inse det.
Petersson ifrågasätter a n v ä n d n i n g e n av et- nohistoria och etnoarkeologi som hjälpmedel vid arkeologiska tolkningar, särskilt mina. När han, kanske litet slarvigt, återger mina resone- m a n g m e n a r han att j a g ser »stora rituella akti- viteter» i d e t neolitiska begravningsskicket
m e d a n sådant inte funnits i det mesolitiska samhället. Petersson har läst ut ur min text att oanvända spån betyder rituellt b e t e e n d e oav- sett samhällstyp eller kultur. Jag kan inte förstå Peterssons tolkning av de använda och oan- vända s p å n e n s och redskapens rituella bety- delse som a n n a t än ett missförstånd. Jag har ar- betat utifrån hypotesen att använda eller oan- vända spån r e p r e s e n t e r a r ett systematiskt eller
osystematiskt beteende \nå begravningarna. Ett ut- slag av systematiskt b e t e e n d e kan vara att m a n lägger n e r spån, använda till ett bestämt ända-
mål eller oanvända, eller att m a n lägger n e r a n d r a föremål, som är nya eller sönderdelade på ett speciellt sätt. Man kan också utuycka det så att det systematiska b e t e e n d e t vid begrav- ningar är de filter, som samhället m e d hjälp av
»kultur» eller regeluppsättningar lagt på ett be- t e e n d e som i första h a n d i n n e h å l l e r känslo- mässiga reaktioner. Sådana reaktioner b o r d e vara lika eller likartade för hela mänskligheten.
Alltså även i ett d i a k r o n t perspektiv (se t.ex.
Ljungberg 1991; Megary 1995; Goleman 1997).
Man kan alltså inte som Petersson föreställer sig dela u p p flintorna i redskap, avslag och spån och sedan studera de enskilda g r u p p e r n a . Och m a n kan inte heller säga att de oanvända föremålen i gravarna tyder på rituellt beteende.
Det är en tendens j a g har avsett att studera, och använda eller oanvända spån är bara mitt ar- keologiska i n s t r u m e n t för detta. Tendensen vi- sar sig g e n o m att man u p p r e p a r handlingar på ett visst, arkeologiskt i g e n k ä n n b a r t sätt.
En a n n a n p u n k t som j a g skulle vilja kom- m e n t e r a är de etnoarkeologiska exemplen j a g tagit u p p i min avhandling. Petersson skriver att de är få till antalet och relativt osäkra. Till att börja m e d kan j a g bara beklaga, liksom j a g ut- tryckt i avhandlingen, att det inte gick att hitta fler e x e m p e l på utgrävda begravningsplatser från o m r å d e n som bevisligen hyst enbart jägar- s a m l a r p o p u l a t i o n e r u n d e r hela d e n för oss kända historien. Jag förstår dock inte beteck- ningen »relativt osäkra». Finns det några m e r a säkra etnoarkeologiska exempel? Jag har emel- lertid funnit fler exempel nu. Det viktiga m e d att redogöra för de här platserna var dock inte, som Petersson tycks tro, att bevisa någon kon- tinuitet mellan förhistorien och n u e t utan att pröva om ett antal b e t e e n d e n och livsattityder, som klart kunde avgränsas i det anuopologiska, makrosociologiska och etnografiska materialet, k u n d e ses och tolkas i materiell kultur från långt bättre k o n t e x t e r än något europeiskt fyndmaterial någonsin kan erbjuda. Att jag fun- nit dessa drag tyder inte på statiska samhällen eller kontinuitet i europeiska material eller några a n d r a material överhuvudtaget. Det ty- d e r istället på att det finns möjligheter att för- stå jägar-samlarnas livsattityder utifrån de fynd m a n gjort i deras gravar. Dessa attityder kan
Fornvännen 92(1997)
