Avslöjande av negativ information i hållbarhetsrapporter
En kvantitativ innehållsanalys på börsnoterade företag i Sverige
Av: Olivia Holm och Amanda Johansson
Handledare: Natallia Pashkevich
Södertörns högskola | Institutionen för samhällsvetenskaper Kandidatuppsats 15 hp
Företagsekonomi C - redovisning | Vårterminen 2020 Programmet för Entreprenörskap, innovation och marknad Programmet för Management med IT
Förord
Vi vill främst rikta ett stort tack till vår handledare Natallia Pashkevich, som bidragit med betydelsefulla råd samt vägledning under uppsatsens gång. Vidare vill vi även tacka de opponenter som givit oss värdefulla kommentarer från deras perspektiv.
Olivia Holm och Amanda Johansson Huddinge, maj 2020
Sammanfattning
Företag förväntas vara transparenta i sin hållbarhetsredovisning, men tidigare studier visar på att företag tenderar att undanhålla negativ information, och enbart förmedla positiv information. Därigenom brister ofta hållbarhetsrapporter vad gäller transparens-, och balansprincipen, vilka innefattar en korrekt återspegling av företagets verklighet, samt en balans mellan positiva och negativa aspekter på hållbarhet. Denna studie syftar därför till att undersöka vilken negativ information företag på Nasdaq Stockholm avslöjar i sina hållbarhetsrapporter, samt att bidra med förståelse för vad avslöjanden av negativ information kan bero på. Studien förhåller sig dels till resultat från tidigare forskning, dels teorier och ideologier inom hållbarhetsrapportering. För att verkställa studien med dess syfte genomfördes ett slumpmässigt urval på 65 stora företag på Nasdaq Stockholm, vars hållbarhetsrapporter studerades genom en innehållsanalys. Resultatet av studien bidrar med bevis för att majoriteten av den negativa information börsnoterade företag i Sverige avslöjar berör området miljö. Vidare konstaterar studien att företag med fler antal anställda, fler antal sidor hållbarhetsrapport, samt företag som tillämpar GRI-standarder avslöjar negativ information i högre utsträckning än företag med färre anställda, färre antal sidor, samt företag som inte tillämpar GRI-standarder.
Nyckelord: Hållbarhetsredovisning, Negativ information, Avslöjanden, Faktorer, Innehållsanalys, Transparens, Balans.
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
1.1 Bakgrund 1
1.2 Problemformulering 4
1.3 Syfte 6
1.4 Forskningsfrågor 6
1.5 Avgränsningar 6
1.6 Disposition 7
2. Teoretisk referensram 8
2.1 Lagen om hållbarhetsrapportering i Sverige 8
2.2 Grundläggande kvalitetskriterier inom hållbarhetsredovisning 10
2.2.1 Transparens 10
2.2.2 Balans 11
2.3 GRI-standarder 12
2.4 Teorier och ideologier kring negativ hållbarhetsrapportering 13
2.4.1 Legitimitetsteorin 13
2.4.2 Attributionsteorin 15
2.4.3 Impression management 16
2.4.4 Two-sided CSR och skepticism 18
2.4.5 Market for lemons 19
2.5 Olika områden för avslöjande av negativ information 20 2.6 Förklarande faktorer för negativ hållbarhetsrapportering 21
2.6.1 Bransch 21
2.6.2 Företagsstorlek 22
2.6.3 Land för säte 23
2.6.4 Hållbarhetsrapportens struktur 24
3. Metod 26
3.1 Design och forskningsprocess 26
3.2 Population och urval 27
3.2.1 Population 27
3.2.2 Urvalsram 27
3.2.3 Urval 28
3.3 Datainsamling 29
3.3.1 Operationalisering 30
3.3.2 Utformning av innehållsanalys 33
3.3.3 Genomförande 37
3.4.1 Statistiska tester 39
3.5 Studiens kvalitet 42
3.5.1 Reliabilitet 42
3.5.2 Validitet 44
4. Resultat och analys 46
4.1 Avslöjad negativ information 46
4.2 Förklarande faktorer 48
4.2.1 Bransch 48
4.2.2 Företagsstorlek 50
4.2.3 Land för säte 52
4.2.4 Hållbarhetsrapportens struktur 53
5. Diskussion 55
5.1 Resultatdiskussion 55
5.1.1 Avslöjad negativ information 55
5.1.2 Förklarande faktorer 57
5.2 Metoddiskussion 62
5.2.1 Studiens begränsningar 62
5.2.2 Studiens förbättringspotential 63
5.3 Vidare forskning 64
6. Slutsats 66
Referenslista 68
Bilagor 77
Figurförteckning
Figur 1 Samspelet mellan studiens hypoteser och forskningsfrågor 30
Figur 2 Fördelning av avslöjad negativ information 47
Tabellförteckning
Tabell 1 Operationalisering 32
Tabell 2 Kodningsschema för studiens innehållsanalys 33
Tabell 3 Kodningsmanual för studiens innehållsanalys 36
Tabell 4 Utfall av urval 39
Tabell 5 De statistiska testernas funktion 41
Tabell 6 Cronbach’s alfa 43
Tabell 7 Deskriptiv statistik för de fem områdena 46
Tabell 8 Parat-test 47
Tabell 9 Multipel linjär regression: Modell 2 48
Tabell 10 T-test: Modell 1 50
Tabell 11 Multipel linjär regression: Modell 1 51
Tabell 12 T-test: Modell 2 53
Tabell 13 T-test: Modell 3 54
Tabell 14 Sammanfattning av resultat för hypoteser 54
Bilagor
Bilaga 1 Urval 77
1. Inledning
I detta kapitel presenteras begreppet hållbarhet och hållbarhetsredovisning som sedan övergår till problematiseringen av rapportering av negativ hållbarhetsinformation.
Problemformuleringen leder därefter till studiens syfte samt två forskningsfrågor, och avslutas med studiens avgränsningar och disposition.
1.1 Bakgrund
Hållbarhet i modernt uttryck innebär att hantera knappa resurser på ett effektivt och långsiktigt sätt, samt att inte begränsa framtida generationers behov och möjligheter (Lange-Morales et al. 2014; Skärvad & Olsson 2013; Grankvist 2012). Europeiska Kommissionen (u.å.) förklarar att för att företag ska få bra förutsättningar till gynnsamt hållbarhetsarbete krävs att offentliga myndigheter och organisationer involveras för att utveckla samarbeten. Något som särskilt framkommit är vikten av företagens agerande, som visat sig ha stor påverkan i samhället, bland annat i form av arbetsförhållanden, mänskliga rättigheter, hälsa, miljö, och innovationer (ibid). Samhället förväntar sig att företag engagerar sig i hållbarhet (Perks et al. 2013), dessutom uttrycker många företag även själva att de måste ta sitt ansvar för att bidra med lösningar för problemet (Skärvad & Olsson 2013). Att företag arbetar hållbart, och exempelvis väljer att sälja hållbara produkter, är inte enbart gynnsamt för samhället och miljön i stort, utan även fördelaktigt för företagens verksamhet, ekonomi och konkurrenskraftighet (Svensk Handel 2018; Tillväxtverket 2019; Lennartsson 2016).
Hållbarhet bidrar alltså inte bara till ett hållbart samhälle, utan även till hållbara företag (Tillväxtverket 2019).
Svensk Handel (2018) redogör för hur hållbarhetsfrågor blir allt viktigare i Sverige, och poängterar att det aldrig tidigare åskådliggjorts en mer markant ökning av svenskarnas intresse för hållbarhet som det gjorde år 2018. Några av de faktorer svenskarna värdesätter är bland annat hållbara produkter och förpackningar, samt påverkan på utsläpp av växthusgaser (Svensk Handel 2018), och ytterligare faktorer Statistiska Centralbyrån (2015) nämner är
bland annat bränsleanvändning, energianvändning, transporter, samt konsumtion. Då intresset för hållbarhet ökar, skapar fler intressenter till företagen krav och förväntningar för företagen att tillgodose (Deegan & Unerman 2011). Dessa intressenter är bland annat kunder, anställda och leverantörer, men bland andra Vuontisjärvi (2006) samt Owen et al. (2005, se Deegan &
Unerman 2011, s. 407) förklarar att företags framförande av hållbarhetsinformation i huvudsak riktas till aktieägare att ta del av. Persson (2018) påstår däremot att aktieägare primärt värdesätter finansiell information, och att hållbarhetsfrågor ofta har en marginell betydelse vid beslut. Trots det ökade intresset för hållbarhet anser svenskarna enligt en undersökning genomförd år 2019 att möjligheterna för att ta del av företags hållbarhetsinformation är bristande (Insight Intelligence 2019).
Hållbarhetsinformation kan presenteras i årsredovisningen eller genom certifieringar kopplade till hållbarhet. Det kan även visas på sociala medier, webbsidor, och spridas genom rykten. Att presentera hållbarhetsinformation kan gynna företag på flera olika sätt, Lennartsson (2016) talar bland annat om fördelar som positiv respons från intressenter, att det bygger en intern stolthet inom företaget, samt är ett bra verktyg för samtal med stat och kommun. Vidare menar författaren att det stärker “employer branding”, som enligt Drury (2016) innebär att företag skapar en image för att attrahera arbetssökande individer genom en tydlig image, exempelvis hållbarhet. Fortsättningsvis beskriver Baldarelli et al. (2017) i huvudsak fyra anledningar till varför företag framför hållbarhetsinformation; 1) för att minska kostnaderna inför framtiden, 2) för att följa de normer som finns i företagets bransch, 3) för att stärka relationen med företagets intressenter, samt 4) för att följa lagar och regler.
Den sistnämnda anledningen Baldarelli et al. (2017) nämner är tvingande för företag, medan de övriga tre är frivilliga strategier företag gynnas av genom att framföra hållbarhetsinformation.
De flesta företagen vill framstå som gröna, hållbara och socialt ansvarsfulla genom att framföra positiva hållbarhetsrapporter, samt att misslyckanden, bakslag och misstag ofta hålls undan (Jahn & Brühl 2019). Chang-Hyun och Jung-Yong (2019) menar att företag vill skapa en image som tar hänsyn till intressenter, lokala invånare och organisationer, samt visa att de följer sociala normer och har ett värde i samhället. Däremot är det ofta svårt för externa
För att minska informationsasymmetrin mellan företag och dess intressenter förväntas företagen kommunicera sina aktiviteter och följa normerna för transparens. Denna transparens kan skapa ett förtroende för företaget hos intressenter, men trots detta finns det ett överflöd av positiv information i hållbarhetsrapporter, samtidigt som det finns brist på negativ information. Comyns et al. (2013) nämner att företag som har en hög grad av miljöförorening riskerar att skada sin legitimitet. Att bibehålla sin legitimitet inom den sociala kontext som företaget verkar inom är därför viktigt enligt författarna, varför hållbarhetsrapporten är ett lämpligt verktyg för att kommunicera med samhället och besvara externa bekymmer.
Einwiller och Carroll (2020) konstaterar att företag förväntas vara transparenta angående effekter och resultat av deras CSP, vilket står för corporate social performance och innebär mätbara effekter av ett företags hållbarhetsarbete. En central aspekt inom transparens är balans, vilket innebär avslöjande av både positiv och negativ information (Einwiller &
Carroll 2020). Global Reporting Initiative, GRI, är en oberoende internationell organisation som sedan 1997 har utvecklat standarder och principer för hur hållbarhetsrapporten bör se ut för att uppnå kvalitet (GRI u.å.). En av de principer GRI ämnar att uppnå är balansprincipen, vilken de menar innebär att rapporterad information ska återspegla dels positiva, dels negativa aspekter av företagets prestanda, i syfte att framföra en opartisk bild av företaget (GRI 2016). Balansprincipen innebär därigenom att företag ska framföra resultat som för företaget är både gynnsamma samt icke-gynnsamma (ibid).
Hahn och Lülfs (2014) definierar negativa avslöjanden som företags faktiska och/eller potentiellt företagsbeteende som har eller har haft en negativ inverkan på förverkligandet av hållbarhet. Inom miljö kan detta exempelvis handla om förorening av den ekologiska miljön, produktion av miljöfarligt avfall, och utsläpp av skadliga ämnen. Inom den sociala aspekten kan de negativa incidenterna däremot handla om arbetsolyckor, dataintrång och diskrimination (ibid). Enligt en studie publicerad år 2013 av KPMG (2013) publicerade de flesta företag begränsat med information angående utmaningar, bakslag och misslyckanden.
Studien visade även att endast 23% av företagens hållbarhetsrapporter uppfyllde balansprincipen, samt att de rapporter som var mest balanserade fanns inom Europa, och de med minst balans fanns i Asien-Stillahavsregionen. KPMG såg ingen förbättring av
kvaliteten under 2015, vilket indikerar att balansprincipen inte fasthålls. Dessa resultat tyder därmed på begränsad efterlevnad av balansprincipen, samt att det bland annat finns geografiska och kulturella skillnader (Einwiller & Carroll 2020).
1.2 Problemformulering
Redan på 1990-talet kom Deegan och Rankin (1996) fram till att företag tenderar att fokusera på att framföra hållbarhetsinformation som gynnar företagets image. Detta trots att de förväntas rapportera både positiva och negativa sociala samt miljömässiga effekter som företaget medför (Lin 2020). Carlson och Påhlsson (2015) har i sin studie kommit fram till att brister i redovisningen vad gäller kvalitativa principer, ofta uppstår genom att det ges ett fokus på positiva förändringar medan de negativa tonas ned, alternativt inte tas med överhuvudtaget. Exempelvis bevisar Boiral (2013) i sin studie att företag endast framför 10 % av den totala negativa informationen företaget besitter, varpå resterande 90 % endera undanhålls eller förskönas:
Of the identified events, 90 percent where either omitted from the sustainability report or addressed in a very incomplete and non-transparent fashion. [...] Only 10 percent of the identified events were clearly presented in the sustainability reports we examined.
(Boiral 2013, s. 1051)
Vidare konstaterar Lin (2020) att när negativ information i hållbarhetsrapporter avslöjas förskönas ofta denna information, och läsaren lugnas genom att företaget dels ber om ursäkt och talar om vad de lärt sig utav incidenter, dels försäkrar att det inte ska hända i framtiden.
Även Jahn och Brül (2019) menar att företag ofta fokuserar på positiv information i hållbarhetsrapporterna i syfte att distrahera läsaren från företagets oansvarighet. Däremot är det inte riskfritt för företag att undanhålla negativ information; när ett företag vill framstå som något det inte är kommer attityden gentemot företaget att påverkas negativt (ibid.).
Selektiv rapportering och försköning av hållbarhetsrapporter ökar därmed även skepsis, samt förhindrar transparens (Einwiller & Carroll 2020), vilket kräver att “all legally releasable information - whether positive or negative in nature” (Rawlins 2009, s. 74) görs tillgänglig.
Om den negativa informationen inte presenteras, menar Boiral (2013, s. 1054) vidare att det är “impossible for stakeholders to become informed, however imperfectly, about certain major events related to sustainable development”, vilket medför informationsasymmetri intressenter och företag emellan. För börsnoterade företag består majoriteten av dessa intressenter av investerare och aktieägare (Vuontisjärvi 2006; Owen et al 2005, se Deegan &
Unerman 2011), vars bild av företaget därmed blir ofullständig samt inkorrekt i förhållande till företagets verklighet. För att säkra hållbarhetsrapportens kvalitet innehåller därför GRI’s standarder som tidigare nämnt principer, däribland balansprincipen som kräver att företag avslöjar både positiv och negativ information om företagets prestanda.
Förutom att tidigare studier i enlighet med ovan presenterad forskning visat på att företag tenderar att undanhålla negativ information i hållbarhetsrapporter, visar även tidigare studier på att olika faktorer kan påverka innehållet i hållbarhetsrapporter. Många forskare har fått fram resultat som skiljer sig från varandra, varpå problem och otydlighet kring vilka faktorer som faktiskt påverkar kvarstår. Exempelvis menar bland andra Faisal et al. (2012) att företag som verkar inom högprofilerade branscher kommunicerar högre nivåer av hållbarhetsinformation, medan Fifka och Drabble (2012) däremot konstaterar att industriella branscher kommunicerar de högsta nivåerna. Skillnader kan exempelvis bero på legitimitetsskäl, att vissa branscher har större incitament för att kommunicera företagets hållbarhet i syfte att förbättra deras ansvarsskyldighet och synlighet (Faisal et al. 2012).
Vidare visar även tidigare forskning (Delgado & Sousa 2014; Van der Laan Smith et al.
2005, se Fernandez-Feijoo et al. 2014; Einwiller & Carroll 2020) på att land för säte kan vara en faktor som påverkar hållbarhetsrapportens innehåll, och testas därmed ofta som variabel i studier kring hållbarhetsrapportering.
Även om en del forskare, exempelvis Lock och Seele (2016), misslyckats med att påvisa samband mellan företagsstorlek och hållbarhetsrapportens innehåll, bevisar andra, exempelvis Hahn och Kühnen (2013) samt Albertini (2014), att företagets storlek, mätt i bland annat omsättning och antal anställda, anses ha en positiv effekt på omfattningen av hållbarhetsrapporter. Detta kan förklaras med att större företag orsakar större effekter, är mer synliga, och därför står inför större granskning och press från intressenter (Hahn & Kühnen 2013).
Fortsättningsvis visar tidigare forskning även på hållbarhetsrapportens struktur som faktor för dess innehåll. Exempelvis menar Einwiller och Carroll (2020) att en längre hållbarhetsrapport vanligtvis innebär ett innehåll med större mängd negativ information, medan Boiral (2013) motsätter sig detta påstående och hävdar att en längre hållbarhetsrapporten inte behöver innehålla mer negativ information än en kortare rapport. Forskarna är däremot överens om att tillämpning av GRI, med sina krav på balans, bör innebära att hållbarhetsrapporten avslöjar mer negativ information (Boiral 2013; Einwiller & Carroll 2020).
1.3 Syfte
Studiens syfte är att undersöka vilken negativ information företag på Nasdaq Stockholm avslöjar i sina hållbarhetsrapporter, samt att bidra med förståelse för vad avslöjanden av negativ information kan bero på.
1.4 Forskningsfrågor
Till följd av ovan definierat problem, ställs därför följande forskningsfrågor för att uppfylla studiens syfte:
F1 Inom vilka hållbarhetsområden avslöjar företag noterade på Nasdaq Stockholm negativ information i sina hållbarhetsrapporter?
F2 Vilka specifika förklarande faktorer kan avslöjanden av negativ information härledas till?
1.5 Avgränsningar
Vad gäller källor till hållbarhetsinformation, tas enbart årsredovisningen samt separata hållbarhetsredovisningar i åtanke, andra forum eller utrymmen för presentation av
informationen är exkluderade. Vidare undersöks endast presenterad negativ information, och inte vilken typ av positiv information som presenteras eller negativ information i förhållande till positiv information. Vad gäller börsnoterade företag hänvisar studien till företag på Nasdaq Stockholm, samt endast till företag som är skyldiga att upprätta hållbarhetsredovisning, företag som gör det frivilligt inkluderas därmed inte. Vi studerar inte heller företag som använder sig av integrerad rapportering där hållbarhetsrapporten är genomgående i hela årsredovisningen, och således blir svår att jämföra med andra.
1.6 Disposition
Efter denna redogörelse för det inledande kapitlet med tillhörande bakgrund, problemformulering, syfte, forskningsfrågor, och avgränsningar följer kapitlet för studiens teoretiska referensram i nästkommande kapitel. Där presenteras reglemente, normgivning, och standarder för hållbarhetsrapportering, samt teorier, ideologier samt tidigare forskning med tillhörande hypotesbildning. I det tredje kapitlet redogörs sedan studiens metodval, operationalisering och datainsamling för, vilket även ämnar att noggrant vägleda för studiens process från start till slut. Därefter redovisas resultatet av undersökningen i kapitel fyra, med tillhörande statistiska analyser. I kapitel fem förs sedan en diskussion kring dels resultatet, med referenser till tidigare forskning och teori, dels kring metod och förslag på vidare studier.
Avslutningsvis summeras resultatet av studien i kapitel sex som slutsatser.
2. Teoretisk referensram
I följande kapitel presenteras inledningsvis lagen för hållbarhetsrapportering i Sverige, grundläggande kvalitetskriterier inom hållbarhetsredovisning, samt GRI-standarder. Vidare framförs teorier och ideologier, innefattande legitimitetsteorin, attributionsteorin, impression management, two-sided CSR och skepticism, samt market for lemons. Avslutningsvis redogörs olika områden för avslöjande av negativ information för, varpå förklarande faktorer för negativ hållbarhetsrapportering även presenteras. Utifrån tidigare forskning utvecklas även tillhörande hypoteser för de två sistnämnda avsnitten.
2.1 Lagen om hållbarhetsrapportering i Sverige
Många menar att olika former av standardisering och lagar krävs för att företags redovisning skall uppnå kvalitetskriterier, som exempelvis transparens och balans (Watts 2015; FASB 1980, se Shapiro 1997; Arvidson et al. 2016). Av den anledningen infördes lagen om hållbarhetsrapportering i Sverige, vilken kräver att företag upprättar hållbarhetsrapporter för räkenskapsår närmast efter den 31 december 2016 och framåt (Svenskt Näringsliv u.å). De företag som är skyldiga att upprätta hållbarhetsrapport är företag som omfattas av årsredovisningslagen, och som uppfyller minst två av tre följande kriterier (Svenskt Näringsliv u.å.; SFS 1995:1554):
1. Medelantalet anställda har under de två senaste räkenskapsåren överstigit 250.
2. Balansomslutningen har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 175 miljoner kronor.
3. Nettoomsättningen har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 350 miljoner kronor.
Svenskt Näringsliv (u.å.) beskriver att kraven för hållbarhetsrapportering även inkluderar moderföretag som individuellt uppfyller dessa villkor, däremot med undantag om
överordnade moderbolaget upprättar. De dotterföretag som inte upprättar hållbarhetsrapport ska upplysa om detta i en not till årsredovisningen (Svenskt Näringsliv u.å.). För EU:s medlemsstater finns det direktiv i den nationella lagstiftningen som de är skyldiga att följa, och i Sverige gäller det att svenska företag följer de bestämmelser som finns i årsredovisningslagen (ibid.). Därför konstaterar Svenskt Näringsliv (u.å.) att det är tillräckligt att läsa svensk lagstiftning för att uppfylla EU-direktivets krav.
Hållbarhetsrapporten offentliggörs tillsammans med årsredovisningen, endera som en del i förvaltningsberättelsen, eller som bilaga skild från årsredovisningen (Svenskt näringsliv, u.å.;
SFS 1995:1554). Rapporten ska innehålla upplysningar inom frågorna; 1) miljö, 2) sociala förhållanden, 3) personal, 4) respekt för mänskliga rättigheter, samt 5) motverkande av korruption (ibid.). SFS (1995:1554) beskriver även specifikt i årsredovisningslagen vad som ska anges i rapporten:
1. Företagets affärsmodell.
2. Företagets policy som de tillämpar i de fem frågorna samt de granskningsförfaranden som de genomfört.
3. Resultatet av den policy som tillämpas i frågorna.
4. De väsentliga risker som rör frågorna och är kopplade till företagets verksamhet inklusive, när det är relevant, företagets affärsförbindelser, produkter eller tjänster som sannolikt får negativa konsekvenser.
5. Hur företaget hanterar riskerna.
6. Centrala resultatindikationer som är relevanta för verksamheten.
I årsredovisningslagen finns det uttryckligen inga krav på transparens eller balans i hållbarhetsrapporten, däremot skall väsentliga risker inom frågorna som sannolikt kan medföra negativa konsekvenser framföras i enlighet med punkt fyra ovan (SFS 1995:1554).
Vidare kräver även årsredovisningslagen att årsredovisningen, med dess eventuella hållbarhetsrapport, presenteras i enlighet med god redovisningssed samt ger en rättvisande bild av företaget (SFS 1995:1554).
Fortsättningsvis förklarar Svenskt Näringsliv (u.å) även att företag enligt årsredovisningslagen ska ange om de tillämpat särskilda riktlinjer (exempelvis GRI) när de upprättat rapporten, samt hänvisa till belopp som tagits upp i övriga delar av rapporten när det är lämpligt. Vid de fall där företaget inte tillämpar någon policy på något av de fem områdena, alltså där de beskriver de grundprinciper som gäller för företagets handlande, ska de tydligt beskriva skälet till detta (Svenskt Näringsliv u.å; SFS 1995:1554).
2.2 Grundläggande kvalitetskriterier inom hållbarhetsredovisning
Bortsett från normgivning och lagstiftning finns ett antal generella kvalitetskriterier för att skapa grundläggande förutsättningar inom redovisning (Arvidson et al. 2016). Två av dessa kvalitetsbegrepp; transparens och balans, presenteras nedan i förhållande till hållbarhetsredovisning.
2.2.1 Transparens
Watts (2015) beskriver transparens som att företag framför information som överensstämmer med den praktik och verklighet företaget innehar, således för hållbarhetsrapporten att det som presenteras återspeglar verksamhetens påverkan på samhället. I likhet med forskaren nämner Arvidson et al. (2016) det närliggande begreppet tillförlitlighet, vilket innebär att framförd information ger en korrekt och rättvisande bild av företagets faktiska verklighet. Vidare förknippas ofta transparens med öppenhet; att företag är öppna och rättfram med hur de arbetar med olika hållbarhetsfrågor (Tillväxtanalys 2018), samt fullständighet; att företag presenterar hela sanningen och att ingenting utelämnas (Arvidson et al. 2016; GRI 2016).
Fortsättningsvis poängterar Arvidson et al. (2016, s. 88) att det krävs en neutralitet samt objektivitet hos företagen för att uppnå transparens, och att “det får således inte förekomma någon skönmålning av verkligheten i redovisningen”. Gerboth (1987, se Shapiro 1997) redogör för att objektiviteten i en hållbarhetsrapport är helt beroende av objektiviteten hos de personer som utformat den, och Morgan (1988, se Shapiro 1997) menar att dessa personer
är subjektiva och snarare representerar en förvriden verklighet. Searle (1995, se McKernan 2007) menar att det är svårt att uppnå objektivitet inom redovisning, samtidigt som Shapiro (1997) hävdar att en absolut objektivitet är omöjligt att uppnå. Fortsättningsvis menar bland andra Zsóka och Vajkai (2018) att det är svårt för en extern part att med säkerhet bedöma huruvida en hållbarhetsrapport dels är transparent eller inte, dels ger en rättvisande bild eller inte:
It is difficult to clearly conclude just how comparable and transparent the reports are, as well as to decide whether they truly reflect the sustainability performance of the reporting companies.
(Zsóka & Vajkai 2018, s. 39)
I likhet med Zsóka och Vajkai (2018) hävdar Arvidson et al. (2016, s. 104) att det i förväg inte går att konkret avgöra vad som är en rättvis bild av ett företag, “i stället får det enskilda företaget och dess särpräglade förhållanden från fall till fall avgöra vad som är en ‘rättvis’
bild”. Zsóka och Vajkai (2018) anser att rådande krav i de flesta länder inte är tillräckliga, utan behöver dels bli mer exakta, dels mindre flexibla, vad gäller transparens och fullständighet i hållbarhetsredovisning.
2.2.2 Balans
Nära förankrat med transparens är balans, vilket innebär en mångsidighet där både positiv och negativ information skall presenteras (GRI 2016), även kallat “two-sided reporting”
(Jahn & Brühl 2019). GRI (2016) betonar att alla företag medför dels positiva, dels negativa effekter på utvecklingen mot en hållbar värld, varpå samtliga företags hållbarhetsrapporter bör inkludera båda två, vilket Zsóka och Vajkai (2018) instämmer om. Jahn och Brühl (2019) förklarar att balans i hållbarhetsrapporter är relativt oreglerat i majoriteten av länder, och att huruvida ett företag väljer att framföra enbart positiv information, eller negativ information också, därmed vanligtvis är ett frivilligt beslut upp till företaget att fatta.
I praktiken finns det därför ofta en avsaknad av balans i hållbarhetsrapporter enligt tidigare forskning, där bland andra Deegan och Rankin (1997) menar att innehållet i dessa tenderar att
vara partiskt och fokusera på positiv information, samtidigt som negativ information undviks.
Jahn och Brühl (2019) för ett liknande resonemang och påvisar att majoriteten av företag som framför hållbarhetsrapporter har en benägenhet att presentera stora mängder optimistisk och positiv information, i syfte att distrahera läsaren och samtidigt undanhålla negativ information, exempelvis misstag, motgångar och misslyckanden. Vidare presenterar Zsóka och Vajkai (2018) ett resultat som konstaterar samma mönster, där de flesta företagen uteslutande presenterade positiv information:
The overwhelming majority of analysed companies disclosed exclusively positive information in their non-financial report, although the contribution of corporate activities to sustainability includes both positive and negative impacts.
(Zsóka & Vajkai 2018, s. 39)
2.3 GRI-standarder
För att övervinna problem som exempelvis avsaknad av transparens och balans, finns Global Reporting Initiative, GRI, vilka har utformat riktlinjer för hållbarhetsrapportering. GRI är en oberoende internationell organisation som har varit verksam inom hållbarhetsredovisning sedan 1997 (GRI u.å), och hjälper företag världen över att förstå och kommunicera de effekter de har på kritiska hållbarhetsfrågor, exempelvis mänskliga rättigheter, klimatfrågor, samt styrning och socialt välbefinnande. GRI har utvecklat standarder tillgängliga gratis för allmänheten, dels generella, dels branschspecifika (ibid.). Dessa standarder är utformade i syfte att bland annat öka kvaliteten på framförd information kring företags inverkan på miljömässiga och sociala effekter, och därigenom uppnå transparens och balans (GRI 2016).
Genom åren har olika riktlinjer publicerats, från G1 som lanserades år 2000, till och med G4 som infördes under 2013 (GRI Standards 2018). År 2016 ersattes G4 däremot med GRI Standards, men G4 kunde fortfarande användas fram tills 1 juli 2018, då det blev krav på att använda den senaste standarden. Standarderna inkluderar tre universala standarder, vilka går att applicera på samtliga företag, samt 33 ämnesspecifika standarder uppdelade i ekonomiska, miljömässiga och sociala kategorier (ibid.). För ämnesspecifika standarder väljer och
Oavsett vilken bransch ett företag är verksam inom, och oavsett vilken ämnesspecifik standard som är relevant, redogör GRI (2016) för vikten av transparens, fullständighet och balans. Organisationen menar att bland annat dessa tre nyckelord bidrar till en hållbarhetsredovisning som är mångsidig och varierande, vilket innefattar redovisning där negativ information är förhållandevis lika viktigt som positiv information:
Through their activities and relationships, all organizations make positive and negative contributions toward the goal of sustainable development. Sustainability reporting, as promoted by the GRI Standards, is an organization’s practice of reporting publicly on its economic, environmental, and/or social impacts, and hence its contributions - positive and negative - towards the goal of sustainable development.
[...] Sustainability reporting based on the GRI Standards should provide a balanced and reasonable representation of an organization’s positive and negative contributions towards the goal of sustainable development.
(GRI 2016, s. 3)
Presenterad information ska därmed reflektera dels positiva, dels negativa aspekter av företags påverkan på omvärlden, i syfte att tillhandahålla en rättvis och opartisk bild av företaget (GRI 2016). Dessutom ska informationen inte enbart handla om gynnsamma ämnen, utan även för företaget ofördelaktiga sådana (ibid.). Vidare poängterar GRI (2016) att hållbarhetsrapporten förväntas undvika val, försummelse, och format på framställningen som riskerar att olämpligt influera läsaren mot oärliga eller förskönade uppfattningar om företaget.
2.4 Teorier och ideologier kring negativ hållbarhetsrapportering
2.4.1 Legitimitetsteorin
I tidigare forskning där företags hållbarhetsrapportering studerats finns ett återkommande samband mellan företags hållbarhetsrapportering och strävan efter legitimitet (Dowling &
Pfeffer 1975; Woodward et al. 1996, se Deegan & Unerman 2011; O’Donovan 2002; Waller
& Lanis 2009; Chiu & Sharfman 2011; Einwiller & Carroll 2020). Legitimitetsteorin grundar
sig i att företag kontinuerligt strävar efter att uppfattas som verksamma inom de gränser, normer och värderingar som verkar inom företagens respektive samhälle. Således försöker företagen se till att de uppfattas som legitima av externa parter (Deegan & Unerman 2011;
Suchman 1995). Dessa gränser, normer och värderingar är inte statiska, utan förändras över tid, vilket medför att företag måste vara lyhörda för den etiska, eller moraliska miljön där de verkar (ibid.).
Vidare menar Deegan och Unerman (2011) att för en organisation som vill uppfattas som legitim är det inte organisationens faktiska uppförande som är viktigt, det är det som samhället kollektivt vet eller uppfattar om organisationens beteende som formar legitimitet.
Legitimitet tilldelas därmed företag av samhället, och utlämnande av för företaget skadlig information är därför viktigt för att säkerställa legitimitet, som enligt teorin är en resurs som organisationer är beroende av för sin överlevnad (Dowling & Pfeffer 1975; O’Donovan 2002).
Därigenom fyller hållbarhetsrapporter en funktion i att företag kan framföra hållbarhetsinformation “as a part of the dialogue between the corporation and greater society”
(Waller & Lanis 2009, s. 111), och därigenom uppnå legitimitet. Sambandet mellan hållbarhetsrapporter och legitimitet kan även förklaras:
Business firms are recognizing (or being forced to by stakeholders) that CSP [rapportering av företagens påverkan på hållbarhet] is not a luxury or a nicety, but an important provider of legitimacy and by implication of reputation.
(Chiu & Sharfman 2011, s. 1559f).
Studier kring negativ hållbarhetsrapportering är begränsat (Einwiller & Carroll 2020), men en större mängd av den forskning som hittills genomförts presenterar ofta ett resultat av att företag tenderar att undanhålla negativ information i syfte att framstå som mer hållbara än vad de egentligen är (Boiral 2013; Jahn & Brühl 2019; Einwiller & Carroll 2020; Deegan &
Rankin 1996; Hahn & Lülfs 2014; Carlson & Påhlsson 2015; Lin 2020). Det finns därmed generellt sett stora brister i företags hållbarhetsrapporter vad gäller avslöjande av negativ
Vad dessa brister beror på, kan bland annat förklaras med legitimitetsteorin, där legitimitet till skillnad från många andra resurser är en resurs företag har möjlighet att påverka eller manipulera genom olika informationsrelaterade strategier (Woodward et al. 1996, se Deegan
& Unerman 2011). Dessa strategier kan motiveras på olika sätt av olika företag, då företag uppfattar “the social contract”, således vad hållbarhetsinformation innebär och vad som förväntas, olika; “managers will have different perceptions about the various ‘terms’ of the contract, and will thus vary their CSR disclosures” (Waller & Lanis 2009, s. 111f). Mer specifikt kan strategierna även förklaras resultera i huruvida företag väljer att avslöja mer eller mindre information; “and then make [...] choices about how much CSP to perform”
(Chiu & Sharfman 2011, s. 1559), varpå skillnader uppstår i huruvida negativ information hanteras av företag.
Som tidigare nämnt förväntas hållbarhetsrapporter presentera en transparent och balanserad bild av företagets hållbarhetsprestanda. Trots detta är hållbarhetsrapporterna ofta av tolkande natur, och det förekommer även tendenser av greenwashing, vilket innebär att företag försöker skapa en bild av att vara miljövänliga (Hahn & Lülfs 2014). Detta kan förklaras genom legitimitetsteorin, där företag anser att rapportering av negativa aspekter riskerar att skada företagets legitimitet om de inte är i linje med rådande normer i samhället (ibid.).
Vidare menar Hummel och Schlick (2016) att företag med låg hållbarhetsprestanda, således företag som besitter mer negativ information, undviker transparens genom att framföra en hållbarhetsrapport av låg kvalitet för att skydda sin image som hållbara företag. Ett liknande resonemang för Perks et al. (2013, s. 1885), som konstaterar att företag “appear to be using a legitimization strategy of focusing on a positive activity diverting attention away from its socially irresponsible actions”.
2.4.2 Attributionsteorin
Attribut kan förklaras som individers förklaringar för orsakerna till deras framgångar och misslyckanden, och den grundläggande förutsättningen är att människor har en medfödd önskan att förstå orsakerna till viktiga resultat i deras liv, samt att deras attribut påverkar
deras svar på dessa resultat (Heider 1957, Kelley 1973, Weiner 1986, se Martinko et al.
2011).
Attributionsteori inom hållbarhetsredovisning förutsätter å ena sidan att frivillig rapportering av negativ information sannolikt kommer att tillskriva företaget ärlighet, å andra sidan att läsarna även kan uppfatta frivilliga avslöjanden av negativ information som osannolikt, vilket därmed påverkar tillförlitligheten negativt. Forskning inom attributionsteorin menar att bra nyheter ofta stämmer överens med incitamenten från det utfärdande företaget, eftersom det presenterar företaget i ett positivt ljus (Jahn & Brühl 2019). Dåliga nyheter strider däremot mot företagets incitament, eftersom det belyser misslyckanden och misstag, vilket i sin tur kan uppfattas vara mer trovärdigt eftersom ledningen har mindre incitament att publicera informationen när den inte stämmer (Crowley & Hoyer 1994; Mercer 2004). Denna effekt gäller särskilt för frivilliga upplysningar, eftersom tvång av avslöjande av negativ information sannolikt inte ger företaget mer trovärdighet.
Sammanfattningsvis föreslår attributionsteorin att om avslöjad information inte anses vara trovärdig, kommer intressenten som läser att avfärda informationen. Exempelvis är teorin därav användbar för huruvida investerare kan bedöma användbarheten av negativa avslöjanden i hållbarhetsrapporter (Mercer 2004).
2.4.3 Impression management
Impression management handlar om företags beteende att aktivt forma intrycken som andra har om dem (Sandberg & Holmlund 2015). Därmed uppstår en skillnad mellan företags materiella handlingar och de symboliska framställningarna av dessa materiella handlingar (Bansal & Kistruck 2006). Materiella handlingar avser verkliga förändringar i företagets verksamhet, medan symboliska framställningar är de sätt på vilka företaget presenterar sina handlingar för andra. Impression management avser utformningen av dessa framställningar, i syfte att påverka intressenters uppfattning genom att kontrollera vad som avslöjas, och hur (Bansal & Kistruck 2006).
Tidigare studier visar att impression management ofta förekommer i planerandet av årsrapporter, där det innebär att företag använder information selektivt för att uppfattas så bra som möjligt (Clatworthy & Jones 2006). Detta kan exempelvis vara motiverat av ledningens önskan att diktera agendan för rapportering, och presentera en positiv syn på företagets prestanda. På ett sätt är impression management ett förståeligt mänskligt attribut, på grund av att individer och företag, när de ges spelrum, föredrar att framställas i ett gynnsamt ljus (ibid.). I samband med företagsledningens ekonomiska rapportering finns däremot risken att impression management kan komma i konflikt med kravet att presentera årlig ekonomisk utveckling på ett neutralt och opartiskt sätt, och att chefer exempelvis kan göra försök i att vilseleda läsaren (ibid.). Det finns därför en risk att impression management kan upphöra att vara ett godartat och förståeligt mänskligt attribut, och istället bryter mot den grundläggande förutsättningen att rapporteringen ska ge en rättvis bild av företaget (Clatworthy & Jones 2006), således uppnå transparens.
Sandberg och Holmlund (2015) menar att det finns ett behov av att förstå hållbarhetsrapportering utifrån ett impression management perspektiv, särskilt när det kommer till hur impression management används inom hållbarhetsrapporter. Detta eftersom ett flertal forskare argumenterar för att hållbarhetsrapportering används för att manipulera investerare (Coupland 2006, se Sandberg & Holmlund 2015). Detta kan ske genom att negativ information ofta förskönas i hållbarhetsrapporter samt att läsaren lugnas genom ursäkter från företaget med löften om att inte upprepa misstaget i framtiden (Lin 2020).
Forskare menar att företag har starka incitament för att använda impression management i företagsrapporter, i synnerhet hållbarhetsrapportering (Merkl-Davies & Brennan 2007, se Sandberg & Holmlund 2015; Bansal & Kistruck 2006).
Medan intressenter vill att de symboliska framställningarna speglar de materiella åtgärderna, kan företag dra nytta av att detta inte är fallet. Företag kan ha motiv för att använda impression management i sina hållbarhetsrapporter istället för att ändra sina materiella åtgärder (Bansal & Kistruck 2006). Först och främst erkänner Sandberg och Holmlund (2015) konflikten som många tror finns mellan miljöansvar och ekonomiska resultat.
Forskarna menar att förändringar i ett företags materiella åtgärder kräver investeringar som gynnar samhället snarare än företaget, och att avkastningen vanligtvis är osäker. Därför
argumenterar forskarna för att det är lättare, och billigare, för företag att använda impression management än att ändra sina åtgärder. För det andra hävdar de också att företag i många fall kan skörda samma fördelar av impression management som förändringar i faktiskt beteende.
Slutligen hävdar de att miljöfrågor ofta är så komplexa och diffusa att det är lätt för företag att vilseleda sina intressenter utan dennes kännedom (Sandberg & Holmlund 2015).
2.4.4 Two-sided CSR och skepticism
Ett sätt att öka trovärdigheten för CSR-kommunikation är användningen av tvåsidiga meddelanden (Du & Vieira 2012). Till skillnad från ensidiga meddelanden, som vanligtvis endast innehåller positiv information om företaget, innehåller tvåsidiga meddelanden både positiv och negativ information. Forskning visar att det ibland kan vara mer effektivt att inkludera negativ information om ett varumärke, än ett ensidigt meddelande med endast positiv information (Pechmann 1992). Jahn och Brühl (2019) har undersökt effekterna av att publicera hållbarhetsrapporter som innehåller både positiva och negativa aspekter av ett företags sociala prestanda. Medan utvärderingar av produktegenskaper främst drivs av instrumentella motiv från konsumenter, kan utvärdering av social prestanda ofta baseras på moraliska skäl. När det kommer till dessa bedömningar är negativ information särskilt meningsfull när det gäller attributen av negativa egenskaper (Skowronski & Carlston 1989), varpå hinder för att avslöja negativ information inom CSR kan vara högre. Tvåsidiga meddelanden kan öka trovärdigheten, vilket i sin tur kan leda mottagaren av meddelandet att dra slutsatsen att företaget “talar sanning”, varför de tvåsidiga meddelandena är mer effektiva än ensidiga vad gäller att ändra negativa attityder (Du & Vieira 2012).
Skepsis återspeglar tvivel om någontings sanning, och har omtalats i många sammanhang, däribland inom politik, filosofi, psykologi samt företagsekonomi. Allt fler företag tar CSR-initiativ i försök att bidra till samhället eller följa sina strategiska mål, finns det exempel på CSR-oansvarighet i överflöd (Skarmeas et al. 2014). Många uttrycker dock tvivel om i vilken utsträckning företag lever upp till sina beprövade standarder och växande skepsis uppstår om företagens sociala engagemang.
I samband med CSR har skepsis enligt Rim och Kim (2016) ofta sitt ursprung i paradoxen mellan karaktären hos ett vinstdrivande företag som strävar efter att öka sin vinst och karaktären hos CSR, ett åtagande att skapa ett bättre samhälle. Vidare menar författarna att företag dessutom har kritiserats för deras användning av CSR-kampanjer i syfte att återhämta sig från negativa rykten. Ett företags CSR-åtagande, följt av negativa nyheter om företag, ökar vanligtvis allmänhetens misstankar om företagets påståenden om goda gärningar (Vanhamme & Grobben 2009). Avvikelser mellan vad ett företag lovar, och dess faktiska handlingar, stärker därmed ofta allmänhetens misstro för presenterad hållbarhetsinformation (Webb & Mohr 1998, Yoon et al. 2006, se Rim & Kim 2016).
2.4.5 Market for lemons
Ur ett perspektiv där lagar och regleringar inte finns, redogör Akerlof (1970) för fenomenet
“market for lemons”, vilket handlar om att det finns en marknad för citroner, det vill säga
“sämre” företag. Forskaren menar att företag bör ha en inneboende vilja till att framföra både positiv och negativ information, och att anledningen till detta bland annat är att företag kan få kostnader relaterade till rykte och anseende som konsekvens av oärlighet (Akerlof 1970;
Skinner 1994).
Akerlof (1970) exemplifierar resonemanget med att företag som endera misslyckas med att framföra information, eller upplevs undanhålla information, utifrån sett uppfattas besitta negativ information som för företaget är mer värt att förneka än att erkänna. Detta eftersom att företaget annars troligtvis hade valt att presentera informationen, och att tystnad enligt teorin därmed innebär “sämre” företag (Akerlof 1970), och att ett bra företag därför har incitament att kommunicera (Spence 1974, se Deegan & Unerman 2011). Exempelvis nämner Skinner (1994) att positiv information är bra att presentera för att utmärka sig från
“sämre” företag, samtidigt som negativ information är bra att presentera i förebyggande syfte för att minska risken för tidigare nämnda kostnader (Akerlof 1970; Skinner 1994) att uppstå om den negativa informationen istället undanhålls.
2.5 Olika områden för avslöjande av negativ information
För att bli mer djupgående i avslöjanden av negativ information skall olika områden för information inom hållbarhet diskuteras, och hur tidigare forskning klassificerat olika områden. I samband med redogörelsen nedan presenteras även tillhörande utformad hypotes.
Janggu et al. (2007) har i sin studie upp hållbarhetsinformation i de fyra områdena arbetskraft, produkter, samhälle, samt miljö. En annan typ av indelning gör Reimsbach och Hahn (2015) samt Gamerschlag et al. (2011) i deras studier, som grupperar ett ekologiskt perspektiv å ena sidan, exempelvis energianvändning och farliga utsläpp, och det sociala perspektivet å andra sidan, där exempelvis behandling av anställda, diskriminering, och korruption hör därtill.
Vidare klassificerar Branco och Rodrigues (2008) information i hållbarhetsrapporter i sin studie efter områdena miljö, arbetskraft, produkter, kunder, samt samhällsengagemang.
Fortsättningsvis gör Einwiller och Carroll (2020) en liknande indelning, och har grupperat ämnesområden för avslöjande information efter miljö, arbetsförhållanden, ekonomi, ansvar för produkter, och avslutningsvis mänskliga rättigheter och samhälle. Avslutningsvis använder Acabado et al. (2020) i sin studie indelningen miljö, personal, samhälle och styrning som kategorier för hållbarhetsinformation.
Som resultat i sin studie fastställer Einwiller och Carroll (2020) att det mest förekommande området för avslöjanden av negativ information är miljö, där bland annat information kring farliga utsläpp, konsumtion av resurser, och hantering av avfall inkluderas. I linje med Einwiller och Carroll (2020) är även Acabado et al. (2020), vilka konstaterar att området miljö är det mest förekommande för framförd hållbarhetsinformation. Vidare påvisar dessutom Janggu et al. (2007) att miljö är ett av de två mest populära områdena att avslöja negativ hållbarhetsinformation kring. Av dessa anledningar utvecklas därför följande hypotes:
H1 Företag avslöjar negativ information inom miljö i högre utsträckning än inom övriga områden.
2.6 Förklarande faktorer för negativ hållbarhetsrapportering
Som tidigare nämnt är studier kring avslöjande av negativ information i hållbarhetsrapporter begränsat och relativt outforskat, men bland de studier som utförts finns ett flertal återkommande förklarande faktorer, vilka presenteras nedan med tillhörande utformade hypoteser.
2.6.1 Bransch
Tidigare forskning har visat på att bransch har en påverkan på ett företags frivilliga avslöjanden. Dessa avslöjanden är allt vanligare och mer omfattande i en del branscher, till exempel inom samhällsservice och finans, jämfört med andra branscher såsom publiceringsbranschen, vilket bland annat kan bero på att ägarkostnader varierar mellan branscher (Patten 1992, se Boesso & Kumar 2007).
Branscher kan även sätta begränsningar för, eller möjliggöra CSP (Orlitzky & Shen 2013;
Hull & Rothenberg 2008; Baird et al. 2012). Hos branscher som upplever ekonomiska nedgångar kan CSP-utgifter vara en av de första nedskärningarna av företagets utgifter som görs (Campbell 2007, se Orlitzky et al. 2017). I kontrast med detta kan fackföreningar i industrimiljöer lägga ett stort tryck på företag att öka nivån av CSP som ställs ut mot arbetstagare, och insistera på att verkställa “fair-trade”-standarder, vilket därmed kan skapa handelshinder i en strävan att skydda arbetstagarnas arbetstillfällen från eventuellt billigare import (Ederington & Minier 2003; McWilliams et al. 2002, se Orlitzky et al. 2017).
Förutom Svenskt Näringsliv’s (u.å.) samt Chiu och Sharfman’s (2011) redogörelse för att ett företags bransch kan ha betydelse för huruvida innehållet i hållbarhetsrapporten ser ut, konstaterar även flera forskare, bland andra Einwiller och Carroll (2020), Faisal et al. (2012) och Fifka och Drabble (2012), att bransch kan vara av betydelse för företags mängd samt typ
av information presenterad i hållbarhetsrapporter. Faisal et al. (2012, s. 30) påvisar exempelvis att företag inom högprofilerade branscher tenderar att framföra “greater levels of sustainability information”, samtidigt som Fifka och Drabble (2012) nämner att industriella branscher framför mer negativ information än finansiella- och icke-industriella branscher.
Trots att tidigare studier delvis pekar på olika resultat, formuleras följande hypotes med hänsyn till ovan presenterade argument för företags avslöjande av negativ information:
H2 Företag inom branschen för industri avslöjar negativ information i högre utsträckning än företag inom andra branscher.
2.6.2 Företagsstorlek
Redan på 1990-talet hävdade Gray et al. (1995) att företags hållbarhetsarbete är relaterat till företagsstorlek, vilket är i linje med dels senare forskning, dels dagens forskning. Generellt avslöjar större företag mer information eftersom att de har en bredare ägarbas än mindre företag, och då de dessutom är känsligare för politiska kostnader, vilket ger dem ytterligare incitament för frivilliga avslöjanden (Meek et al. 1995, se Boesso & Kumar 2007). Även Schreck och Raithel (2018) menar att ett företags storlek påverkar utförandet av hållbarhetsrapporten. Detta argument baseras delvis på att större företag kan bekosta hållbarhetsutgifter i större utsträckning jämfört med mindre företag. Större företag har även högre nivåer av resurstillgänglighet (Brammer & Millington 2006, se Schreck & Raithel 2018) och gör det därför mer troligt för stora företag att anta socialt önskvärd praxis som hållbarhetsredovisning. Fortsättningsvis argumenterar både Reimsbach och Hahn (2015), samt Fernandez-Feijoo et al. (2014), för att ju större ett företag är, desto mer information bör det rimligtvis avslöja.
Företagsstorlek som förklarande faktor för framförande av negativ information i hållbarhetsrapporter har tidigare behandlats av forskare, där bland andra Fifka och Drabble (2012) använder omsättning som kontrollvariabel i sin studie. Fortsättningsvis använder bland andra Boesso och Kumar (2007) variabeln antal anställda i sin studie för att beräkna företagets storlek. Svenskt Näringsliv (u.å.) poängterar att företagets storlek och antal
Vidare kommer Hahn och Kühnen’s (2013) studie fram till att större företag, mätt i bland annat omsättning samt antal anställda, i större utsträckning tenderar att utforma utförliga och innehållsrika hållbarhetsrapporter. I likhet med Hahn och Kühnen (2013) konstaterar Albertini (2014, s. 238) att “companies with the highest level of [...] turnover, and number of employees disclose much more than smaller companies”, varpå även hon belyser att variablerna omsättning och anställda påverkar hållbarhetsrapportens omfattning. Av dessa anledningar formuleras därför följande två hypoteser:
H3 Företag med högre omsättning avslöjar negativ information i hållbarhetsrapporter i högre utsträckning än företag med lägre omsättning.
H4 Företag med fler antal anställda avslöjar negativ information i hållbarhetsrapporter i högre utsträckning än företag med färre antal anställda.
2.6.3 Land för säte
Gray et al. (1995) poängterade redan för 25 år sedan att företags land för säte är en förklarande faktor för innehållet i hållbarhetsrapporter. Faisal et al. (2012) förklarar att trots att många företag upprättar hållbarhetsrapporter finns det en global obalans, bland annat på grund av skillnader i jurisdiktion. Därför har land för säte enligt bland andra Faisal et al.
(2012) påvisats vara en bidragande faktor till huruvida innehållet i hållbarhetsrapporter ser ut, och används som kontrollvariabel i bland andra Einwiller och Carroll’s (2020) studie.
Vandemaele et al. (2005) konstaterar att svenska företag rapporterar konsekvent mer angående intellektuellt kapital i sina årsredovisningar än holländska och brittiska företag.
Vidare kommer även Delgado och Sousa (2014) i sin studie fram till att svenska företag avslöjar en bredare variation av hållbarhetsinformation, samt tillägnar mer utrymme till det jämförelse med spanska företag. Fortsättningsvis visar forskning på att skandinaviska företag har högre nivå av rapportering jämfört med amerikanska företag (Van der Laan Smith et al.
2005, se Fernandez-Feijoo et al. 2014). Vidare har Einwiller och Carroll (2020) funnit belägg för att företag i Germanska/Nordiska Europeiska länder avslöjar signifikant störst mängd negativ information i sina hållbarhetsrapporter. Tillväxtanalys (2018) för ett liknande
resonemang i sin rapport, och konstaterar exempelvis att företag med huvudkontor i Sverige framför mer hållbarhetsinformation, i jämförelse med noterade företag på Nasdaq som har huvudkontor i andra länder. Med tidigare forskning som bakgrund konstrueras därför följande hypotes:
H5 Företag med säte i Sverige avslöjar negativ information i hållbarhetsrapporter i högre utsträckning än företag med säte i andra länder.
2.6.4 Hållbarhetsrapportens struktur
Frågan om huruvida strukturen för hållbarhetsrapporten är en förklarande faktor har behandlats av bland andra Boiral (2013), Lock och Seele (2016) och Einwiller och Carroll (2020). Vad gäller antal sidor en hållbarhetsrapport består av, nämner Boiral (2013, s. 1053) å ena sidan att “most reports however were quite lengthy and yet did still not respect the completeness principle in presenting negative events”, medan Lock och Seele (2016, s. 191) å andra sidan påvisar att “the length of a report positively influences the credibility levels of CSR reports”. Vidare konstaterar Einwiller och Carroll (2020) i sin studie att negativ information i genomsnitt utgör 0,9 % av ett företags hållbarhetsrapport, vilket innebär att en längre rapport procentuellt sett tenderar att innehålla mer negativ information än en kortare rapport. Därigenom formuleras följande hypotes:
H6 Företag med hållbarhetsrapporter bestående av fler antal sidor avslöjar negativ information i högre utsträckning än företag med hållbarhetsrapporter bestående av färre antal sidor.
Fortsättningsvis kan hållbarhetsrapportens struktur redogöras för i form av huruvida företaget tillämpar GRI-standarder eller inte, vilket Boiral (2013) samt Einwiller och Carroll (2020) i sin studie undersöker som variabel för mängd avslöjad negativ information i hållbarhetsrapporter. I och med GRI’s explicita krav på balans mellan positiv och negativ information i hållbarhetsrapporter (GRI 2016), menar dels Boiral (2013), dels Einwiller och Carroll (2020), därför att en sådan tillämpning bör innebära att mer negativ information
hållbarhetsrapporter har större möjlighet att uppnås för företag som följer en GRI-standard.
Författarna betonar även att om regulatorer och normgivare var bättre på att rekommendera företag att följa GRI, skulle det medföra positiva effekter för transparenta hållbarhetsrapporter. Av dessa anledningar presenteras därför följande hypotes:
H7 Företag som tillämpar GRI-standarder i sin hållbarhetsredovisning avslöjar negativ information i högre utsträckning än företag som inte tillämpar GRI-standarder i sin hållbarhetsredovisning.
3. Metod
I följande kapitel presenteras studiens design och forskningsprocess som utgår från en deduktiv forskningsansats där en tvärsnittsdesign har tillämpats. Studiens population och urval redovisas, och därefter även datainsamling och operationalisering. Vidare redogörs det för hur innehållsanalysen är utformad samt hur genomförandet gått till, med tillhörande diskussion kring täckningsfel och bortfall. Därefter presenteras studiens bearbetning genom statistiska tester, och avslutningsvis diskuteras studiens kvalitet.
3.1 Design och forskningsprocess
Studien har en deduktiv forskningsansats, vilket innebär att hypoteser har skapats utifrån teorier samt vad tidigare forskning kommit fram till inom ämnet (Bryman & Bell 2017).
Dessa hypoteser underkastas sedan empirisk prövning och resultatet förklaras därefter med de tidigare teorierna (ibid.). För att uppnå syftet har studien tillämpat en tvärsnittsdesign, vilket Bryman och Bell (2017) beskriver innebär en insamling av data från flera fall vid en viss tidpunkt med avsikt att erhålla data baserat på ett flertal olika variabler att sedan analysera.
Vidare förklarar Denscombe (2016) att ett tvärsnitt avser att studera en del, ett urval, som anses vara representativt för populationen studien ämnar att undersöka. Därmed ansågs tvärsnittsdesign vara lämpligt att applicera på studien i enlighet med studiens syfte. Vidare har vi därigenom kunnat ta fram kvantifierbar data, vilket därför valts för att på ett effektivt sätt besvara forskningsfrågorna, och således möjliggöra en storskalig mätning av företags presenterade negativa information framförd i dess hållbarhetsrapporter, samt dess tillhörande faktorer. Med studien ville vi kunna dra slutsatser om forskningsfrågan som är generaliserbara i största möjliga mån, och genom en kvantitativ forskningsstrategi ökar möjligheten till ett generaliserbart resultat (Rienecker & J ørgensen 2018; Bryman & Bell 2017). Vidare är en kvantitativ metod dels lämplig för studier om större grupper (Eliasson 2013; Denscombe 2016), vilket forskningsfrågan avser med företag på Nasdaq Stockholm, dels fokuserat på strukturerade begrepp, variabler och siffror (Bryman & Bell 2017), vilket
faktorer som kan föreligga. Datainsamlingsmetoden för detta är en kvantitativ innehållsanalys, vilket redogörs för i senare avsnitt.
3.2 Population och urval
3.2.1 Population
Populationen för studien, det vill säga den grupp studien ämnar att undersöka (Eliasson 2013), består av företag på Nasdaq Stockholm som upprättar hållbarhetsrapporter.
Populationen kallas ibland även för Stockholmsbörsen, vars formella namn är Nasdaq OMX Stockholm, vilket är en marknadsplats för handel med värdepapper (Avanza u.å.). Nasdaq Stockholm kan enligt Avanza (u.å.) delas in i tre delar: 1) small cap; företag med börsvärde mindre än 150 miljoner euro, 2) mid cap; företag med börsvärde mellan 150 miljoner och 1 miljard euro, samt 3) large cap; företag med börsvärde över 1 miljard euro. Populationen för studien är därmed de 338 företag som utgör listan för företag listade på Stockholmsbörsens samtliga tre delar per den 15 april 2020.
3.2.2 Urvalsram
För att ta fram en lämplig urvalsram, det vill säga förteckning av populationen (Bryman &
Bell 2017; Eliasson 2013; Denscombe 2016), användes ett verktyg via Nasdaq Nordic’s (u.å.) webbplats. Verktyget erbjuder en lista över aktuella aktiekurser för bolag listade på Nasdaq, med olika valmöjligheter beroende på vilken typ av lista som önskas. “Main Market” utgör den officiella marknaden och avser stora företag, medan “First North GM” utgör en marknad för små- och medelstora tillväxtföretag (Nasdaq Inc u.å.; Avanza u.å.). Därmed valde vi att utgå från “Main Market” då stora företag som tidigare nämnt i teoriavsnittet enligt årsredovisningslagen (SFS 1995:1554) är de som i huvudsak är skyldiga att upprätta hållbarhetsrapporter. Vidare valdes enbart Stockholmsbörsen som marknad, det vill säga
“STO”, och fortsättningsvis valdes samtliga av de tre delarna av den; “Small Cap”, “Mid Cap” samt “Large Cap”. Fullständig var nu den lista vi utgick ifrån vid sammanställningen av urvalsramen, vilken hämtades den 15 april 2020, och består av 385 enheter.
Listan utgörs av namnen på aktier aktuella på Stockholmsbörsen, och dessa namn skrevs sedan över till ett excel-ark. På grund av att listan utgörs av namn på aktier, granskades listan efter aktier med fler aktieslag än en, exempelvis fanns “Volvo A” och “Volvo B”, där den ena elimineras från listan för att enbart en ska kvarstå. Detta för att samtliga företag ska ha samma chans att senare bli en del av urvalet, och att Volvo exempelvis inte ska ha dubbla chanser gentemot ett annat företag. Denna förteckning, efter eliminering av nämnda ytterligare aktieslag, utgör studiens slutliga urvalsram, och består av 338 enheter.
3.2.3 Urval
Storleken på urvalet bör beslutas efter avvägd balans mellan representativitet och precision å ena sidan, och studiens syfte, resurser samt omfattning å andra sidan (Bryman & Bell 2017;
Denscombe 2016). Bortsett från uttrycket “big is beautiful”, vilket förespråkar att ju större urval desto mindre risk för urvalsfel (Denscombe 2016; Bryman & Bell 2017), är den mest eftersträvansvärda metoden den statistiska (Denscombe 2016). Den statistiska metoden baseras enligt bland andra Denscombe (2016) och Krippendorff (2013) vanligtvis på populationens storlek och beräknar sedan optimal urvalsstorlek utifrån 1) önskad konfidensnivå; tillit till att resultatet är representativt med 95 % säkerhet, 2) önskat konfidensintervall; en tillåten felmarginal på maximalt 5 %, samt 3) estimerad variation; för huruvida fördelningen i populationen är, ofta antas detta till 50 % i ett hälften-hälften-scenario. För vår studie skulle denna metod innebära ett urval på 181 enheter (Calculator u.å.), ett antal vi bedömer som idealt å ena sidan, men tidskrävande samt icke-nödvändigt i förhållande till studiens syfte å andra sidan. Istället beaktar vi de sistnämnda aspekterna och beslutar om en rimlig urvalsstorlek på 80 enheter, något som med en önskad konfidensnivå på 95 %, kombinerat med ett antagande kring en variation på 50 %, innebär ett konfidensintervall och felmarginal på 9,59 % (Calculator u.å.). Detta är en procentuell siffra som vi ansåg vara förhållandevis accepterbart nära 5 %, efter övervägande av vad som är möjligt för studiens tids- och resursomfattning.
Rienecker och Jørgensen (2018) poängterar vikten av representativitet vid urval för
representativt urval möjliggör generaliserbara resultat. Med bland annat dessa anledningar som grund hade vi med vår studie avsikt att genomföra ett slumpmässigt urval, även kallat sannolikhetsurval, som innebär att urvalet görs på slumpmässig grund och att varje enhet i populationen har en kartlagd möjlighet att inkluderas (Lundahl & Skärvad 1999; Bryman &
Bell 2017; Eliasson 2013). Detta eftersom att urvalsmetoden därigenom genererar ett representativt urval för populationen, samt minimerar risken för urvalsfel (Bryman & Bell 2017; Denscombe 2016).
Det finns ett flertal tekniker för att ta fram ett sannolikhetsurval, men den som ofta beskrivs som den mest ideala är obundet slumpmässigt urval (Denscombe 2016), vilket innebär att varje enhet i urvalsramen har lika stor chans att komma med i urvalet (Bryman & Bell 2017;
Lundahl & Skärvad 1999; Denscombe 2016). Samtliga företag i urvalsramen som konstruerats i excel tilldelades sedan ett slumpmässig tal genom funktionen “SLUMP”
(AndersExcel 2012; Bryman & Bell 2017; Eliasson 2013), och eftersom att talen är resultat av formeln för funktionen konverterades kolumnen till fastställda värden. Därefter sorterades företagen, med dess ID-nummer, namn, och slumpmässiga tal, utefter de slumpmässiga talen genom funktionen “anpassad sortering”, varpå de 80 företag med lägst slumpmässigt tal är studiens slutliga urval, vilket presenteras i bilaga 1.
3.3 Datainsamling
Innehållsanalys är en insamlingsmetod som möjliggör en objektiv, systematisk och kvantitativ redogörelse av konkret och observerbart innehåll (Berelson 1952, se Krippendorff 2013), exempelvis tidningar, böcker, artiklar, sociala medier, företagsrapporter och årsredovisningar (Denscombe 2016; Bryman & Bell 2017; Lundahl & Skärvad 1999). Genom denna typ av metod kan vi därmed granska företags hållbarhetsrapporter med hjälp av en tydligt utformad innehållsanalys, och därigenom samla in kvantifier- samt analyserbar data i enlighet med Denscombe’s (2016) beskrivning. Vidare är metoden särskilt lämplig när det som ska analyseras är en kommunikationsaspekt då de tenderar att vara enkla, direkta och påtagliga (Denscombe 2018), vilket hållbarhetsrapporter och årsredovisningar är.
