1 Bohuslän i förkristen tid
Bräcke skalgrusbankar i Uddevalla Kulturens vagga stod i Kuröd
Den nordiska förhistorien präglades av att området befann sig under ett tjockt istäcke under cirka 100 000 år, fram tills för 13 000 år sedan. De tidiga mänskliga kulturer som ut- vecklades i Central-Europa under denna tid, som t.ex. neandertalare och Cro Magnon, nådde av förklarliga orsaker aldrig våra bredd- grader. Här finns inga grottmålningar av den tidiga typ som återfinns i Frankrike och inte heller har några skelettrester från dessa kulturer kunnat upphittas norr om Hamburg.
Isen måste ha varit imponerande. Iskanten var förmodligen en mellan 20 och 100 meter hög grönvit vägg som reste sig mitt ute i tundra- landskapet. Framför den låg ett par kilometer brett stenökenlandskap bestående av morän- material som isen skjutit framför sig som en vägskrapa, samt mera finkorniga isälvs- avlagringar. Ur isen kom flera flöden med
smältvatten, speciellt när dessa isälvar utmynnade under havsytan så rev de upp det finkornigt sandmaterial och förde det med sig flera kilometer. Tog man sig upp på isen, så låg det överst ett vitt snölager som förledde betraktaren att tro att isen var jämn och fin bort mot horisonten. Verkligheten var en annan, överallt under snötäcket fanns förrädiska, djupa glaciärsprickor. Så långt norrut man såg sträckte sig isen. Där den var som tjockast var den uppemot 3000m!
Men för cirka 13000 år sedan började isen smälta bort. Meter för meter tunnades istäcket ut, samtidigt som den södra iskanten sakta drog sig norrut. När isen var helt borta, 1500 år senare, visade det sig att den sargat landskapet hårt. Dels hade isen tyngt ned landskapet så att stora delar av det tidigare kustlandskapet sjunkit under havets yta, dels
2 hade den tidigare bergiga och taggiga kusten i Bohusläns slipats och rundats till av isen medan stora mängder lösslitet sten och grus deponerats i så kallade ändmoräner. Vid denna tid gick vattnet högre än idag.
Arkeologen och tidigare museichefen Carl Cullberg nämner i en artikel i ”Bohusläns Årsbok” 1981, att kustlinjen vid tiden för isens försvinnande låg 100-150 meter högre än idag. Hela nuvarande Uddevalla låg under vatten, undantaget de höglänta norra delarna.
Men landet steg allt efter som upp ur havet.
Så småningom framträdde de översta delarna av Kapelle som då bildade en bland många öar i den inre skärgården. Genom det låglänta bäcken som sträcker sig från Vänersborg till Uddevalla, var det ett grunt sund som förband havet med dåtidens Vänern. Smältvatten från isen, som fortfarande låg uppe i norr, samlad- es upp i Vänern och strömmade ut i Skage- rack. Just där det grunda sundet övergick i den djupare Byfjorden uppstod starka ostliga strömmar, vilket gav en intensiv syretill- sättning åt bottnen. Detta tillsammans med en rik näringstillförsel genom sediment från smältvattnet samt det oceaniska bottenvatt- net, skapade en idealisk livsomständighet för plankton och andra mikroorganismer.
Organismer som utgjorde basen för en näringskedja som också innehöll musslor, snäckor, fisk, valar och säldjur. Även om bara en bråkdel av de tidigare depåerna av skalbankar återstår i Uddevalla, så är det fortfarande imponerande mängder. Musslorna i sin tur utgjorde mat för sälar och valrossar.
Utanför stranden simmade stora valar och tog för sig av den energirika planktonsoppan som havet till stora delar utgjorde. Skelettdelar efter valar har funnits uppe i de skalbankar som återfinns vid Bräcke i de östra delarna av Uddevalla. Landområdena i Bohuslän var naturligtvis karga efter alla år under isen.
Enkla lavar samt lågväxande ris och buskar dominerade landskapet. I detta tundralik- nande landskap var artrikedomen av
landlevande djur begränsad, vildrenen var det jaktbyte som lockade de första inbyggarna till våra breddgrader. Den äldre stenålderns invandrade nomader var enkla jägare som levde ett kringvandrande liv och förmodligen var de endast bosatta utmed Bohuskusten en begränsad tid av året. Den på sin tid i Göte- borg verksamme historikern Erik Lönnroth bedömde att det knappast kan ha varit fler invånare i Bohuslän än 70-80 personer. Mot bakgrund av detta är det heller inte underligt att fynden ifrån denna äldre stenåldersperiod, mesolitikum, är så oerhört sparsamma. Inga gravar, få redskap, endast enkla spår av boplatser som t.ex. sotad jord, stolphål, flintavslag etc. Den mest kända fyndplatsen i Bohuslän från denna tid är Hensbacka strax söder om Munkedal. Den idag höglänta platsen, låg på den tiden i sluttningarna strax ovanför den fiskrika Gullmarsfjorden och här har arkeologerna gjort fynd som tar oss tillbaka till tiden kring 8000 f.k.
Men landskapet skulle radikalt komma att förändras under den långa mesolitiska tidsepoken. På mitten av 5000-talet f.k.
täcktes Bohuslän av en tät och högvuxen ädellövskog. Här fanns ännu inga myrar, sjöarna var få och likaså de gräsbevuxna gläntorna. I stället dominerade en skog som mestadels bestod av ek, lönn, lind och alm.
Inne i skogarna levde då våra tidiga invånare i landskapet, av jakt, av nötter, av rötter och bär. Vildrenen hade fortsatt sin vandring norrut och ersatts som byte av vildsvin, visent, uroxe och hjort. De mesolitiska jägarnas liv var förmodligen starkt säsongsbetonat. Vid tiden för sälungarnas födelse, så tog man sig ut till skären i havsbandet. I samband med laxens vandringar stannade man invid åmynningar och i samband med andfåglarnas ruggnings- period så höll man sig intill fågelberg och häckningsplatser. Vädret var varmare än i våra dagar, men ganska fuktigt
3 Bohusläningarna blir jordbrukare
Går vi framåt i tiden, till runt 3000 f.k så hade det bohuslänska landskapet ytterligare förändrats. Landet hade stigit och många av de grunda inre havsfjordarna hade blivit fast mark. Dessa områden var täckta med flera tusen års bördiga havsavlagringar och snart var de bevuxna med gräs, vass och snårig ung
lövskog. Vad som samtidigt skedde var att människorna, förmodligen via impulser söder- ifrån, började bedriva ett enklare jordbruk.
Snårskogen röjdes, eller brändes ned och odlingar skedde i askan efter bränderna.
Hagadösen vid Tegneby på Tjörn. Imponerande megalitgrav från yngre stenålder.
Man odlade främst forntida varianter av vete, vilket utgjorde ett komplement till jakten, fisket och samlandet av rötter och bär. Vi får dock inte tro att dessa ursprungliga försörj- ningsslag spelat ut sin roll i och med yngre stenålderns (neolitikum) inträde. Jakt, fiske samt skogens bär skulle fortfarande långt in i modern tid spela en viktig roll för folkhus- hållningen. Även en viss djurhållning började förekomma.
I och med introduktionen av jordbruk skedde två viktiga förändringar; befolkningen blev bofast samt ökade i antal. Förmodligen fick vi under den yngre stenåldern för första gången en bofast befolkning i Bohuslän. De byggde
upp organiserade stamsamhällen, med därtill hörande byar och gårdar. I och med att man under överskådlig framtid kom att bedriva svedjebruk, vilket innebar att de odlade i askan av nedbränd skog, så krävde varje samhälle en relativt stor yta land. Utmed Bohuskusten låg nu, glest placerade byar. Runt ett antal större hyddor i vilka människorna levde så fanns enklare inhängningar för höns och får. Därutanför kunde man se öppna fält, bearbetade med hackor och besådda med spannmål. Bosättningarna låg nära havsvikar, och i strandkanterna kunde man se enkla trästamsbåtar samt primitiva fiskeredskap upphängda, vilka användes i det livsviktiga
4 strandfisket. Med tanke på det rika antalet med fynd ifrån denna period, så finns det goda skäl att tro att befolkningen mångfaldigades under den yngre stenåldern, och mot slutet av perioden kan vi gissa att vi hade en fast be- folkning på bortemot 600 personer. Fynden ifrån den här perioden är inte bara samma typ av boplatsmaterial som vi finner från den äldre stenåldern, utan man har också funnit en mängd redskap samt flera gravar.
Yxhuvuden, skrapor och pilspetsar i flinta är vanliga fynd ifrån den här tiden, liksom ben och skalrester ifrån boplatsernas gamla avfallshögar. Så till vida vet vi ganska mycket om deras livsstil, matvanor och boende. Runt byarna begravde man sina döda i stengravar.
Stora uppresta dösar var den vanligaste grav-
typen. En sådan grav bestod oftast av fyra uppresta stenar täckta av en femte sten som kan sägas utgjorde taket. Stundtals kunde det också finnas en lägre, täckt, stengång som ledde fram till gravkammaren, i så fall kallades graven för en gånggrift. En tredje och sista så kallad megalit (stor sten) grav var hällkistan, vilken utgjordes av en långsträckt stenkista med ofta tillhörande förrum. Dessa gravar pekar på att det i kulturen existerade en gemensam religiös föreställning om männi- skan och världsalltet, och att det i byarna även förekom en religiös kult och eventuellt ett religiöst ledarskap. Men riktigt säkra kan vi inte vara, det saknas helt och hållet skriftliga källor eller annan vittnesmål ifrån den här tiden.
Vitlycke, Tanumshede
Bronsålder i Bohuslän
Bronsåldern har fått sitt namn av att man från och med denna tid började tillverka föremål, oftast prydnadsföremål, i brons. Vi skall då observera att stenmaterial, företrädelsevis av flinta, fortsatte att vara av allra största betyd- else under hela den svenska forntiden. Brons var alltför dyrbart och allt för mjukt för att
man skulle kunna tillverka slitstarka bruksföre- mål som användes till vardags i jordbruket, i skinnberedningen eller i jakten. Det intres- santa med bronsen är att det är en legering, bestående av tenn och koppar. Inget av dessa material har kända fyndorter i Bohuslän, tenn förekommer över huvud taget inte i hela
5 Skandinavien. Detta innebär att vi under bronsåldern måste föreställa oss hur en handelskultur började etableras, de attraktiva metallerna byttes kanske mot djurhudar, torkad fisk, lergods, honung eller slavar. Likaså innebar tillverkningen av brons att man tog ett steg in i ett tekniksamhälle där kunskap överfördes från de högt utvecklade kulturerna kring Medelhavet, och upp till det glesbefolkade norra Europa. Tenn smälter enkelt över öppen eld, men koppar kräver högre temperaturer, vilket krävde enklare smältugnar.
Flicka vid handkvarn. Vitlycke.
Befolkningsutvecklingen under bronsåldern gick snabbt framåt och de nordiska vidderna blev allt mer tätbefolkade och rökarna ifrån de små byarna sågs allt tätare. Bakgrunden till befolkningsutvecklingen vilade på ett vid denna period mycket gynnsamt klimat, det var lika varmt som under den gångna mesolitiska epoken men väsentligt torrare. Vi kan jämföra klimatet i bronsålderns Bohuslän vid vad som idag gäller i mellersta Frankrike eller på den brittiska sydkusten. Snö var ovanligt och vissa
vintrar i Bohuslän kunde man helt slippa frostgrader.
Om livet uppe i Bohuslän för mellan två och tretusen år sedan har vi stumma vittnesmål i form av hällristningarna. Det finns i norra Bohuslän flera 100-tals hällristningar med motiv ifrån byarna, havet och skogarna.
Huruvida dessa motiv är naturalistiska skildringar av dessa människors vardagsliv eller symboliska motiv syftande på en sedan länge bortglömd religion, det vet man inte.
Återkommande motiv är dock roddfartyg, stundtals med upp till 30-40 roddare. Vissa forskare anser att det är ett rent religiöst motiv, andra menar att det kan åsyfta besök ifrån sydligare kulturer. Att båtarna skall ha varit tillverkade här uppe finns det anledning att betvivla. Ett annat ofta återkommande motiv är jakten. Män, jagar älgar, uroxar eller annat villebråd. Var det bilder som skapades i syfte att be gudarna att skänka dem god jaktlycka? Frågorna är många. Men att befolkningen tätnade är det inget tvivel om, det vittnar alla gravar om. Det vanligaste begravningssättet var gravrösen, stora resta stenhögar över den dödes först brända kropp.
Dessa rösen ligger tätt utmed Bohuskusten, ofta på höga berg intill havet. På vart och vartannat berg utmed Hakefjorden kan vi fortfarande bese dessa gravrösen. Trots att befolkningen var radikalt färre än vad den är idag, så skall vi inte tro att byarna levde isolerade och omedvetna om sin omvärld. Vi har redan pekat på handel och kunskaps- utbyte, men vi skall också lägga till att vi ifrån slutet av yngre stenåldern och ända fram till och med vikingatiden har omfattande folkvandringar i hela norra Europa. De arkeologiska utgrävningar visar att med ojämna mellanrum så dyker det upp nya kulturer i området, vilkas begravningssätt och keramik starkt avviker ifrån tidigare existerande kulturer i ett visst område. Här i Skandinavien pekar man då främst på den s.k.
6 båtyxekulturen som mot slutet av yngre stenåldern och under inledningen av bronsåldern etablerar sig i Skandinavien. De begravde sina döda i individuella gravar, vilka är utrustade med snörornamenterade krukor och den mycket speciella stridsyxa, i vilken yxhuvudet är utformat som en båt. Man har spekulerat i om detta var en del i den gigantiska indoeuropeiska invandring som
skedde vid denna tid till Europa, men då det inte finns några som helst tydliga bevis kring deras språk eller religion så är det omöjligt att svara på. Det skall också noteras att antalet fynd ifrån denna kultur i Bohuslän är ytterst få.
Vad betyder de mystiska hällristningarna
Tung mystik vilar över det mäktiga bronsåldersröset i Dårskild, Vätte härad
7 Domarring inne i skogen vid Dårskilds högar, Vätte härad
Järnålder och vikingatid
Järnåldern är en mycket svepande beskrivning av en tusen år lång epok i skandinavisk historia. I mer djupgående verk har perioden avgränsats i en lång rad mer detaljerade epoker, som t.ex. romersk järnålder, folk- vandringstid eller vikingatid. Begreppet järnålder kommer naturligtvis ifrån att man under denna tid, med inledning kring år 500 f.k, börjat använda sig av materialet järn. Till skillnad ifrån tenn så fanns järn på många håll i Skandinavien. Dock utvann inte våra förfäder järnet ur gruvor utan ifrån sjöar, myrar och vattendrag. Alltså i princip samma teknik som guldvaskare använt sig av i alla tider, man vaskade fram naturligt förekommande partiklar av järnmalm. Efter uppvärmning över öppen eld så kunde sedan malmen användas till att smida vapendetaljer och husgeråd.
Antalet fynd av järn är ytterst begränsat på grund av att föremålen helt enkelt rostat bort.
Kontakterna med kontinenten ökade ständigt, det visar alla de mynt och föremål som man hittat runt om i landskapet, vilka producerats i Rom, Bysans eller Frankerriket. Att perioden präglades av oroligheter och folkförflyttningar är det mycket som pekar på. Bland annat fynd av skatter i jorden pekar på att folk försökte rädda sina rikedomar, men aldrig fick möjlighet att gräva fram dem igen. Ett annat tecken på orostider är de många fornborgarna utmed Bohuskusten. Det rörde sig om enkla, tillfälliga försvarsanläggningar till vilken ortsbefolkningen kunde fly om fiender var i antågande. Dessa fornborgar kom senare i vissa sammanhang att byggas ut till mera avancerade anläggningar, som t.ex.
Skansberget i Uddevalla eller Hornburgen strax söder om Hamburgsund.
Landhöjningen ökade sekel för sekel på det bohuslänska landskapets areal. Så kom vid
8 denna tid Bokenäs att bli den halvö den är idag, och de bördiga fälten kring dagens köpcentrum Torp kom att kunna tas i bruk av den tidens bönder. Temperaturen kom dock att sjunka, från bronsålderns värmeperiod kom vi in i en lång period av kallare klimat.
Vissa växter som tidigare trivts bra här uppe försvann. Mot slutet av den skandinaviska forntiden 700-1000 ek. kom de tidigare för- modligen ganska så självständiga byarna att organiseras i större enheter. Tinget blev platsen där man gjorde upp tvister och dispyter, och en muntligt bevarad praxis började ligga till grund för hur man såg på olika typer av tvistefrågor eller brott. Inom samma område började man också att orga- nisera ett gemensamt försvar, vilket kallades för en skipsreida. Vid orostider var alla vapenföra män förpliktigade att medverka i skipsreidan i syfte att försvara den eller de byar inom gemenskapen som var hotade.
Ledaren för skipsreidan kom att få en förstärkt huvudmannaställning, inte bara i mån av sitt jordägande utan även i form av sin rang och ställning inom skipsreidan. Vi kan här tala om hövdingar. Ur dessa geografiska områden kom senare häraden att växa fram, vilka kom att utgöra indelningen av vårt domstolsväsen ända in i modern tid! Några länder kan vi däremot ännu inte tala om här uppe i Skandi- navien, även om nationalromantiska historiker på 1800-talet drömde om kungar och riken i norden med uråldriga anor.
En ny religion
När det gällde religionen så vet vi mer om denna tid än vad vi vet om stenålderns religiösa föreställningar. Dels har vi under senare delen av järnåldern och fram under vikingatiden gjort enklare textfynd. Med s.k.
runor har dåtidens befolkning ristat in korta texter på stenar. Runalfabetet är ett föga komplicerat bokstavsalfabet, starkt påmin- nande om det latinska, och forskare har i alla tider kunnat tyda runornas budskap. Dels har
vi också ett antal kristna författare som under den tidiga medeltiden nedtecknat egna eller andra föregående missionärers exklusiva erfarenheter av asatron. Asatron var en poly- teistisk religion där en upphöjd gudakrets befann sig i ett mytologiskt krig mot jättarna.
Den enögde härskarguden kallades för Oden och andra framstående gudar var Tor och Frö.
De döda brändes här, precis som i alla andra indoeuropeiska kulturer som t.ex. Rom, Grekland eller Persien. Efter kremeringen så kunde monument resas över de dödas aska i form av ättehögar, bautastenar eller till och med pampiga skeppsättningar. Denna religion med sina begravningsritualer var i princip densamma i hela den germanska kultur- världen i norra Europa.
Vikingatåg i västerled
Med sitt strategiska läge vid havet var det nära till hands att tro att Bohuslän spelade en viktig roll i samband med vikingatåg i väster- led, och det finns många lokalhistoriska anspelningar på språkliga likheter mellan Bohuslän och de av vikingarna så drabbade brittiska öarna (t.ex. Jore i Kville socken och York). Men säker kan man aldrig vara. Ser vi till vilka lämningar vi har från järnålder och vikingatid så finns det överraskande få runstenar i vårt landskap. Jämför vi med Mälarlandskapen eller Östergötland, där runstenarna fortfarande idag står tätt, så hamnar Bohuslän på undantag. Här finns endast några få runstenar, t.ex. den på Vräland, Orust. Men ser vi till gravar, har vi imponerande gravfält vid till exempel Blomsholm med bland annat Sveriges näst största skeppssättning, domarring och flera gravhögar. Till detta kan vi även tillägga gravfält med resta stenar i Greby (Grebbestad) samt Stenehed (Hällevadsholm). Gravarna indikerade döda och begravda hövdingar av stor betydelse. Vikingarna var ju kända som sjöfarare och på detta område skedde en omfattande utveckling under järnålderns
9 senare period. Nu seglade nordborna över Nordsjön eller genomkorsade Ryssland via det stora landets många floder. Vikingarnas smäckra långskepp som kombinerade
råseglets fördelar i medvind med roddares insatser i motvind rörde sig både snabbt och långt, även om de hade en begränsad förmåga att inhysa besättningen under tak.
© Christian Persson 2020
Beläget längst in i Dynekilen var Blomsholm under järnåldern ett betydande kulturcentrum. Här kan man se imponerande gravhögar, bautastenar, domarringar och nordens näst största kompletta skeppssättning.
10
