TT VÄLJA LITTERÄR METOD A

Växjö universitet G3

Institutionen för humaniora LI 3403

Litteraturvetenskap 15 Hp

Handledare: Magnus Eriksson 27 nov 2008

Examinator: Vasilis Papageorgiou

A

TT VÄLJA LITTERÄR METOD

”Jag har inte velat skriva så. Jag har varit tvungen.”

(Pär Lagerkvist)

I

INLEDNING………..………….…....3

SYFTE, FRÅGESTÄLLNINGAR OCH METOD………….………...…4

ANALYS………...…5

Min metod växer fram………...………..…..……5

Läsarrespons……….…..….…...9

Författare som påverkat min metod………...…..10

Novellen som dikt – Hjalmar Söderberg……….…...10

Intuitivt skrivande, berättarsynvinkel, bildspråk och metaverklighet – Franz Kafka……….……….………..…12

Drömmar och hypnagoga tillstånd – Tomas Tranströmer……...….16

Existentiell tematik – Pär Lagerkvist……….…....17

Reflektioner………....19

SAMMANFATTNING……….……….…..22

I

Varför skriva noveller? Frågan är relevant eftersom genren i många avseenden är en återvändsgränd. Förlagen är inte intresserade av att ge ut novellsamlingar av den enkla anledningen att de så gott som aldrig går med någon vinst1_{. Detta faktum beror naturligtvis i}

sin tur på att få köper novellsamlingar. Man kan spekulera kring orsakerna till att läsare hellre väljer romaner, då novellen med sitt korta format kan tyckas passa den stressade människan bättre. Vissa påpekar att det är just detta som är problemet med novellen – för varje ny novell måste läsaren återigen stifta bekantskap med nya karaktärer, annorlunda intrig, ny miljö etc. Detta kräver energi och koncentration av läsaren, vilket man slipper med romanen.

Samtidigt tror jag att de flesta någon gång har fått en stark läsupplevelse av just en novell. Det korta formatet låter läsaren att under en begränsad tid få en fascinerande helhetsupplevelse av ett litterärt verk. I detta sammanhang kan väl nämnas Hjalmar Söderbergs ”Pälsen” och August Strindbergs ”Ett halvt ark papper”.

Jag bestämde mig emellertid efter vissa överväganden att skriva en roman och insåg ganska snart att det skulle krävas ett rejält förarbete. Jag hade gjort några försök med att skriva mer eller mindre intuitivt men ganska snart kört fast. Misslyckandet resulterade i slutsatsen att en roman behövde planeras. Jag bestämde mig således för ett tema, karaktärer, miljö och skissade på en handling från början till slutet, alltså ett slags synopsis. När jag sedan skulle börja på nästa fas, det vill säga att utifrån min ritning skriva skönlitterärt, drabbades jag av en ohygglig leda och texten blev så tråkig att jag knappt stod ut med att läsa igenom den.

Jag hade alltså prövat två olika metoder, den intuitiva och den planerade, och funnit att ingen av dem fungerade för mig när det gällde romanskrivande. Ledan som blev följden av det planerade skrivandet var så förlamande att jag insåg att den aldrig skulle kunna fungera för mig. Kvar var då den intuitiva, då den faktiskt engagerat mig ända fram till att jag kört fast. Lösningen på detta dilemma blev att istället byta genre. Egentligen fanns det något självklart i detta eftersom jag alltid uppskattat att läsa noveller. Anledningen till att jag

startade med att försöka skriva en roman var nog, om jag tittar tillbaka, delvis ett sneglande på marknaden.

Det fanns en annan viktig kraft som förde mig mot novellen och som därför bör nämnas i detta sammanhang. De litterära texter som gjort starkast intryck på mig är dikter, och jag har prövat att skriva lyrik men resultatet har sällan känts tillfredsställande. Fascinationen över

lyrikens form finns dock alltjämt kvar hos mig och de noveller som jag uppskattat mest är ofta av lyrisk karaktär. Med lyrisk menar jag då i första hand att de har ett starkt inslag av

symbolik och att denna dessutom gestaltas på ett sätt som liknar lyrikens form. Som exempel kan nämnas flera av Söderbergs Historietter, till exempel ”Tuschteckningen”.

Men den viktigaste frågan kvarstod – att hitta en metod som fungerade för mig. Jag kommer i denna studie att börja med en beskrivning av hur min metod växte fram och vilka överväganden och svårigheter som jag var tvungen att hantera. Sedan vill jag försöka visa att valet av metod också kom att styra innehåll, tematik, språk och struktur på ett sätt som jag inte förutsåg, men som i efterhand känns logiskt.

En av de intressantaste delarna av faktainsamlingen inför denna uppsats var upptäckten att några av mina litterära förebilder och inspirationskällor – Franz Kafka, Hjalmar Söderberg och Tomas Tranströmer – i viss utsträckning har använt samma metod som jag och därför också brottats med liknande bekymmer. Att redogöra för denna upptäckt kommer att utgöra en del av min uppsats

Till sist kommer jag att diskutera för- och nackdelar med min metod. Tyvärr tror jag att svårigheterna överväger. Enligt Hans Blomqvists monografi om Kafka lyckades denne aldrig hitta en lösning på detta metodproblem och slutade därför att skriva romaner.

S

, F

Syftet med denna uppsats är att visa hur min litterära metod växte fram och att analysera vad en intuitiv metod vid skapande av episk skönlitteratur kan tillföra texten samt vilka

svårigheter som kan vara förbundna med metoden.

Centrala frågeställningar är följande: Hur utvecklades min litterära metod? Kan man se likheter med andra författare när det gäller litterär metod? Är min metod utvecklingsbar?

Analysen tar sin utgångspunkt i mina egna erfarenheter kring problemen med att finna en litterär metod. Därefter gör jag en jämförelse med kända författare som använt ett liknande tillvägagångssätt eller som tillfört viktiga element till mitt skrivande. De författare som jag valt för detta avsnitt är sådana författare som varit mina förebilder och inspirationskällor. Dessa är Franz Kafka, Hjalmar Söderberg, Tomas Tranströmer och Pär Lagerkvist. Uppgifter om deras litterära metod är hämtade från följande monografier: Hans Blomqvists bok om Kafka, Den oerhörda värld jag har i mitt huvud (2006), Bure Holmbäcks Hjalmar Söderberg

och passionerna (1991), Kjell Espmarks bok om Tranströmers poesi, Resans formler (1983)

För att beskriva hur jag tänkt när det gäller strukturen hos mina noveller har jag använt mig av Jurij Lotmans Den poetiska texten och Sverker Göranssons och Erik Mestertons Den

orörliga lågan2.

A

Min metod växer fram

Utgångspunkten för mina noveller är ofta en verklig händelse eller upplevelse som fascinerat mig mycket och som därmed har en stark laddning. Det kan röra sig om upplevelser i ett hypnagogt 3 tillstånd, en maximalupplevelse eller en fras som berör mig utan att jag förstår orsaken. När jag börjat skriva har jag alltså inte bestämt vad novellen ska handla om, utan berättelsen har fått ”födas” i den takt och på det sätt som den kommit till mig. I en stunds eftertanke eller kontemplation4 _{har jag försökt att låta något laddat motiv få ”presentera sig”.}

Ibland har detta inneburit att flera olika motiv trängt sig fram för att vara med i berättelsen och jag har då inte vetat om de hört till min berättelse eller inte. Stundtals kan denna process – att avgöra vad som ska ingå i novellen – ta mycket energi eftersom jag inte velat skriva utan att vara säker, då det innebär onödigt arbete. När jag ska bedöma om motiven hör hemma i min berättelse, måste jag alltså försöka tolka vad min novell handlar om och utifrån denna tolkning dra slutsatser om det är ett relevant motiv. Metoden kändes mycket spännande eftersom jag blev en läsare av min egen text.

Redan i valet att låta en extraordinär händelse eller upplevelse ligga till grund för

novellerna, fick det omedelbart konsekvenser för berättelsernas ämne, stil, struktur och språk, vilket jag inte uppmärksammade i början. Det är emellertid inte så att novellerna har en dokumentär bakgrund. Alla bygger på rent fiktiva inslag men samtidigt tar alla sin utgångspunkt i en verkligt upplevd känsla av speciell karaktär.

Denna upplevelse kan vara ett hypnagogt tillstånd som i novellerna ”Skattkistan” och ”Försommar”.

Jag kom plötsligt ihåg denna min barndoms skattkista när jag höll på att vakna tidigt en morgon många år senare. Jag var strax över femtio år och befann mig på ett hotellrum på andra sidan jordklotet. Utanför kom den första gryningen smygande och det var alldeles stilla, alla andra tycktes sova. Vågornas

2

Göransson och Mesterton redogör i inledningen till denna bok för Riffaterres semiotiska analysmodell för lyrik. Jag har inte ansett det nödvändigt att hänvisa till Riffaterres verk Semiotics of Poetry (1978) utan anser att det kan räcka med att referera de grundläggande tankarna så som de redovisas i Den orörliga lågan.

3 _{Med hypnagog avses här syner eller sinnesvillor i tillståndet mellan vakenhet och sömn.}

4 _{Med begreppet kontemplation menas att jag utifrån en laddad upplevelse försöker att vara mottagare av alla de}

regelbundna puls från havet och takfläktens lätta bris höll mig kvar i en slummer. Djupt nerifrån mörkret flöt minnet upp till ytan och påminde mig om denna skattkista. Till en början var det ett ljust minne, men snart trängde sig en annan bild fram. Hur jag än försökte mota undan den, ville bilden inte försvinna, som om den förebrådde mig att inte vilja se: Kistan var öppen och tom!

(Skattkistan)

Hela novellen ”Försommar” präglas av ett hypnagogt tillstånd på grund av vädret och den slummer som huvudpersonerna stundtals befinner sig i.

Det är eftermiddag och hettan har avtagit. Från havet kommer en lätt bris och stranden har försjunkit i dvala, liksom domnad efter dagens värme. Eller som om tiden stannat för att ingen orkat dra upp den.

Alla andra har lämnat stranden, bara en hund ligger och sover i en grop som den grävt i sanden. /---/

Han lutar sig mot väggen och blundar. Doften av varmt trä för hans tankar till den brygga vid sjön som han brukade ligga på när han var liten, det loja spanandet mellan brädorna efter en abborre eller mört i det skimrande vattnet, solen som värmde på ryggen. Hur mycket en kort stund kunde rymma på den tiden! Men vad var innehållet? Det har han aldrig funderat på tidigare. Konstigt att han inte kommer ihåg det.

När han öppnar ögonen ser han hägringen över havet. (Försommar)

Upplevelsen kan också vara en maximalupplevelse som i För vem ska jag bikta mig?

Jag satt alltså där och tittade ut över havet, solen skulle strax sjunka under horisonten, då det plötsligt kändes som om värmen från den höga klippan bakom min rygg hade exakt samma milda intensitet som solen från andra hållet. Jag liksom svävade fritt i varat. Jag satt inte längre på klippan. Tyngdlagen hade upphört. Jag flöt i ett hav av välvilja, av kärlek. Jag andades inte längre. Där var något i mitt inre som ville slitas loss, lämna min kropp för att förenas med det som fanns där utanför. Allt i mig ville släppa taget och bara följa med. Jag ville skrika men kunde inte. Jag ville gråta men inga tårar kom.

Gud vet hur jag såg ut där på klippan! (För vem ska jag bikta mig?)

När det gäller den senare var upprinnelsen till novellen att jag läste en diktsamling av Gunnar Ekelöf och i en av hans dikter hittade denna versrad: ”För vem ska jag bikta mig?” Genast när jag såg raden visste jag att det skulle bli en novell av den, eftersom den hade en otrolig

Men en av de första delarna som kom till mig var en verklig maximalupplevelse vid havet för många år sedan. Av någon anledning började den också att ta form som om berättaren i novellen berättar den för någon som är karaktär i själva berättelsen, trots att läsaren aldrig får veta vem denna person är. Jag har själv funderat över vem det kan vara och vid något tillfälle blev min tolkning så stark att jag ändrade slutet. Efter ett par dagar ångrade jag mig och lät det vara öppet. Jag gillar öppna slut.

Bakgrunden till novellen ”Fyren” var ett besök på Danmarks västkust förra året. En man från trakten tog med mig på en utflykt för att bland annat visa mig denna fyr som sedan lång tid tillbaka var tagen ur funktion och som höll på att begravas under sanden. Vid första åsynen av fyren visste jag att jag skulle skriva en novell om den på grund av den starka känsla av mystik som fyren gav upphov till. Kontemplationen av vad fyren stod för resulterade i bilder som hade en koppling till dess egenskap att stå utanför all rationell funktionalitet. Den erbjöd dessutom ett rum för aktiviteter som ingen hade reglerat utan som var och en själv kunde bestämma. Utöver detta står den på gränsen mellan två element och är på väg att begravas, vilket innebär att den för tankarna till döden och de existentiella frågorna. Den lockar fram sidor hos oss som inte är en accepterad del av vår kultur. Därför kändes det rätt att välja en representant för rationalitet, en byråkrat, som antagonist till det fyren representerar. Kampen utspelar sig på den blinda sidan av vårt psyke, på skuggsidan.

När jag skrev novellen ”Mannen som blev kines” började det med att titeln av någon anledning dök upp i huvudet på mig och fängslade mig med sin knepiga formulering. Först tänkte jag att det var fråga om ett metaforiskt utryck men ganska snart insåg jag att den skulle få en större verkan om berättelsen utgick ifrån att förvandlingen verkligen skett och dessutom skulle det vara roligare att skriva den på det viset. Som vanligt visste jag inte vad det handlade om, men efter en stunds kontemplerande dök ett minne upp från min ungdom. Det var en junidag och jag gick över en äng då ett lätt regn började falla. Av någon anledning upplevde jag en mycket stark känsla av att där fanns andra livsmöjligheter, att man lever fängslad i en kultur där man inte lever en bråkdel av den potentialitet som livet kan erbjuda eller att man lever i ett slags exil i sin egen kultur. Det var en bitterljuv upplevelse. Minnet gav alltså titeln en tolkning som jag gillade och som verkade rimlig. Därefter började en mer hantverksmässig fas med en konflikt mellan två perspektiv, där det andra representeras av en reporter.

– Det är märkligt hur årstider och ett liv ryms i en septemberdag, sa han. – Så den händelsen i din ungdom skulle ha påverkat dig att bli kines?

(Mannen som blev kines)

Novellen Arons finger kom till genom att jag skrev en inledning utan att ha bestämt vad berättelsen skulle handla om. När jag i novellen lät solljuset lysa upp det inre av kyrkan såg jag plötsligt en solbelyst hårig nacke och jag bokstavligen studsade till och undrade vem det kunde vara. Min nästa tanke var: Han ska hänga sig! Till en början kändes det vanvördigt och obehagligt att skriva en berättelse om en person som ska hänga sig i en kyrka, men sedan insåg jag att där fanns en otrolig kraft i den konflikt som uppstår som en konsekvens av att han valt just kyrkan.

Som jag skrev tidigare får mitt val av metod konsekvenser även för textens ämnesval, språk, struktur. I fasen som jag kallar kontemplation framkallas minnen med starka

laddningar, och eftersom jag använder dessa i mina noveller blir följden att de blir en del av textens ämne. Kanske man skulle kunna kalla metoden för psykodynamisk, i den betydelsen att jag använder mig av psykiskt material som till stor del har en omedveten betydelse, men till skillnad från den automatiska metoden så jobbar jag mycket med att redigera stoffet. Kriterierna i denna fas är både att texten ska fungera som berättelse (novell) och att den samtidigt ska kunna behålla en del av den svårgripbara känslan som ofta blir följden av metoden. Som ett slags minimikriterium är att åtminstone jag själv ska kunna producera en tolkning som gör alla delarna begripliga i en och samma helhetstolkning. Om jag inte lyckas med detta, stryker jag ibland ett avsnitt eller förändrar innehållet så att min bästa

helhetstolkning fungerar.

Ganska snart började jag upptäcka en tematik i novellerna. Flera av dem kretsar kring meningsförlust, ett sökande efter mening eller oron över att vara på fel väg och att kanske inte ens vara medveten om det.

Jag har emellertid känt att det finns en stark begränsning i metoden när det gäller ämnen. Greppet blir snabbt uttömt på sina möjligheter, mina laddade upplevelser är inte så många att de kan vara drivkraften i ständigt nya berättelser. Jag vet inte om det är möjligt att utnyttja laddningen i minnena utan att använda det konkreta materialet explicit i texterna.

Doften av varmt trä för hans tankar till den brygga vid sjön som han brukade ligga på när han var liten, det loja spanandet mellan brädorna efter en abborre eller mört i det skimrande vattnet, solen som värmde på ryggen. Hur mycket en kort stund kunde rymma på den tiden! Men vad var innehållet? Det har han aldrig funderat på tidigare. Konstigt att han inte kommer ihåg det.

(Försommar)

Solen värmde behagligt och jag nästan slumrade till när ett minne från min ungdom gjorde sig påmint.

Det var en varm sommarkväll, kvällssolen sänkte sig bakom granarna och sjön låg spegelblank. Årbladen sänktes ner och klöv vattnet, och när de fördes tillbaka genom luften hördes

vattendropparna falla mot ytan. Båten sköt fart för varje årtag, regelbundet som hjärtats puls. Flickorna satt på aktertoften och fnittrade.

(Mannen med resväskan)

Som sagts tidigare använder jag i novellerna stoff som kommer till mig i det som jag kallat kontemplationsfasen. Ofta är det huvudpersonen som får stå som bärare av detta material och det kan ibland innebära att denna person slumrar, dagdrömmer, håller på att vakna upp, upplever en peak experience eller liknande. I vissa noveller varvas detta metaverkliga material med den vardagliga upplevelsen novellen igenom. Så sker till exempel i ”Mannen med resväskan” och ”En ovanlig morgon”. Huvudpersonen är konfunderad över vad som håller på att hända honom eller henne, alldeles på samma sätt som jag, författaren, också är lika förbryllad över händelseförloppet och uppriktigt intresserad av hur det ska sluta. Textens struktur blir som en mosaik av minnen, drömmar, handlingar, olika miljöer och tidsplan.

Läsarrespons

Konsekvenserna av min metod avspeglar sig väldigt tydligt i den respons som mina texter fått bland kursdeltagare i kreativt skrivande. Flera har svårt att acceptera hur novellerna ser ut. Det intressanta är att många läsare inte har något problem med att läsa dikter som är “underliga”, svårbegripliga eller kanske till och med obegripliga. Men när det gäller epik händer något i läsarten, en novell är en novell och ska se ut på ett speciellt sätt. Egentligen har det skrivits många episka texter som avvikit från vad de flesta läsare är vana vid, men

genreförväntningarna styr kraftigt.

Är taxichauffören viktig för historien? Annars kan du ta bort denne/tankegångarna om honom eftersom det känns mer som utfyllnad

Jag ska börja med att säga att dina berättelser gör mig frustrerad. För att inte säga förbannad. Och mest förbannad blir jag av att förstå under tiden som jag läser, att detta är just din mening! Ibland funderar jag över vad dina berättelser skulle kunna bli om du kom ur denna evinnerliga önskan att göra gåtor av hela skiten (ursäkta uttrycket). För det är som att så fort jag kommer in i berättelsen och ser saker framför mig, så bryter du illusionen med något. Ibland är det ett avsnitt i kursivt, som man är osäker på vad man ska göra med men nog får till att det är mannens fantasier i slutändan. Ibland är det en konstig drastisk handling eller ett påpekande man är osäker på vad det har med berättelsen att göra.

I följande kommentar är det tydligt att genreförväntningarna har stort inflytande över tolkningen.

Kanske hade jag inte varit så här hård mot dessa saker om inte handlat om kortberättelser, noveller alltså. Här känns det viktigare än i en längre berättelse att allt synkar som det ska, att man har koll på alla passager; varför de är med och vad man vill ha sagt med dem. Var lite hård mot dig själv. Rannsaka vad du egentligen vill med texten.

Författare som påverkat min metod

Novellen som dikt – Hjalmar Söderberg

När Söderberg publicerade de två novellerna ”En herrelös hund” och ”Mardröm” 1894 i kalendern Nornan skedde det under rubriken ”Två dikter på prosa”5_{. När sedan bland andra}

”Tuschteckningen” publicerades i Ord och Bild 1897 kallade Söderberg novellerna för ”historietter”. Holmbäck menar i sin monografi Hjalmar Söderberg och passionerna (1991) att Söderberg vill markera att han inte ser dem som noveller utan snarare som dikter. Vid denna tidpunkt jobbade Söderberg med översättningar av Baudelaires Petits Poèmes en prose (1869) och kan ha inspirerats av dennes verk, men det finns en tydlig tendens hos Söderberg att undvika att kalla sina korta berättelser för noveller. Holmbäck instämmer i Söderbergs bedömning och menar att många av dennes kortare texter inte är noveller i egentlig mening utan snarare ”drömmar, anekdotiska betraktelser, erinringar eller en symbolisk fabel”6.

Typiskt för Söderbergs texter, menar Holmbäck, är att de kan läsas på flera plan. Där finns ett realistiskt plan som är lätt att följa och ta till sig, men där finns även ett symboliskt plan med en mindre lättillgänglig innebörd. När det gäller till exempel ”Tuschteckningen” har flera litteraturvetare analyserat den med olika metoder för att försöka avtvinga den en

symbolisk mening. Söderberg själv lär vid något tillfälle ha sagt angående berättelsen ”En

herrelös hund” att ”Folk tycker så mycket om den historien; de tror att den handlar om en hund”7.

Holmbäck gör sedan ett försök att se återkommande motiv i Söderbergs korta berättelser. Han konstaterar att några kretsar kring livsavgörande ögonblick, andra kring drömmar eller motiv med starkt symboliskt inslag, medan åter andra kan ha ett mer filosofiskt eller moraliskt tema.

Vad jag reagerade på i detta avsnitt var just att Söderberg inte ville se sina korta texter som noveller utan hellre dikter på prosa. När det gäller mina egna noveller har jag haft samma känsla och läsare har också reagerat på formen och haft svårt att läsa dem som just noveller. När jag har skrivit dem har jag också tänkt utifrån lyrikens struktur både vid skapandet och i tolkningsfasen. Det kan t.ex. ha inneburit att jag analyserat min text för att se om alla delar kan få sin tolkning inom texten, dvs. att det ges tillräcklig information, via parallellismer8 _och

metaforik, för att kunna besvara de frågor som texten ger upphov till. Jag ser alltså mina noveller som uppbyggda kring två nivåer, en verklighetsavbildande och en bildlig, eller mimetisk och semiotisk.9 På den mimetiska nivån sker en utveckling och förändring i texten men på den semiotiska är det samma oförändrade betydelse som upprepas.

I till exempel ”Mannen med resväskan” finns två olika huvudmotiv som sammanflätas i texten, mannens resa till Marrakech och minnet från ungdomen. Dessa båda skiljer sig åt betydligt på den mimetiska nivån men ska enligt min poetik utgöra parallellismer (vara analoga). I novellen ”diskuteras” huruvida de har med varandra att göra, dvs. om de har en gemensam mening (semiosis). Huvudpersonen undrar ju själv vad minnet kan ha med den andra resan att göra.

I novellen Försommar är enligt min tolkning hägringen, mannen med tidningen, seglingen och slummern vid badhuset analoga. De tillhör samma paradigm, vilket kretsar

7 _{Holmbäck, s. 28.}

8 _{Jurij Loman skriver angående begreppet parallellism i Den poetiska texten att ”poesi är en struktur, vars alla}

element på olika nivåer sinsemellan befinner sig i ett tillstånd av parallellism och, följaktligen, uppbär en viss semantisk laddning.” (s. 121)

Vidare skriver han att”…parallellismen utgör ett binom, där den ena av termerna uppfattas genom den andra, som i förhållande till den första framstår som en analog; den senare är inte identisk med den förra, inte heller skild från denna, utan befinner sig i ett tillstånd av analogi, dvs. har gemensamma drag med den förra, nämligen just de, som i den första termen framträder för vår varseblivning. Utan att glömma att det första och det andra ledet inte är identiska jämställer vi dem i ett bestämt avseende och bedömer det första med ledning av egenskaper och uppförande hos det andra ledet i parallellen. Så är t.ex. fallet i parallellismen: Stig upp, stig upp, du sol, stig upp över skogen,

Kom, kom, min broder, till din syster som gäst…

Här upprättas en analogi mellan solens och broderns handlingar (”stig upp, stig upp” – ”kom, kom) och bilden av solen framträder som kompletterande analog till begreppet ’broder’ ”(s. 120f)

kring ett annat möjligt liv där fascination och drömmar finns kvar men där man samtidigt trivs i sin tillvaro, i sin ”kropp”: ”Mannen räcker leende över tidningen och promenerar iväg på den stig han kom, liksom i takt med tiden.” Mot detta paradigm står ett annat som

representeras av kvinnan som har en sträckning i kroppen, hennes arbete, konventionella sammankomster som ingen vill gå på, vilka också är analoga inom sitt paradigm. De två paradigmens delar står också i ett parallellismförhållande till varandra som har med motsats att göra. Hon har en sträckning i kroppen – han masserar henne, han vill segla/se hägringen – hon vill inte etc. Men den yngre mannen i novellen har inte nått målet: han kan först inte se hägringen, (endast efter att han fått kontakt med känslor av fascination i sin barndom), han lyckas inte avstyra träffen med hennes chef etc. Han går fortfarande inte ”i takt med tiden”.

Intuitivt skrivande, berättarsynvinkel, bildspråk och

metaverklighet –

Franz Kafka

Ibland har personer som läst mina noveller nämnt att de associerat till Kafka. Jag har ibland haft en känsla av att där funnits beröringspunkter men inte varit medveten om huruvida det funnits några mer påtagliga likheter. Kafkas Processen och Förvandlingen har emellertid varit två verk som gjort stort intryck på mig, så jag valde på grund av dessa påpekanden att titta närmare på Kafkas liv och verk. I Hans Blomqvist monografi om Kafka, Den oerhörda värld

jag har i mitt huvud (2006), finns ett kapitel med rubriken ”Det linjära skapandet”, där

Blomqvist redovisar synpunkter på Kafkas litterära metod som en forskare, Malcolm Pasley, fört fram. Pasley menar att Kafka till skillnad från vad som är brukligt när man skriver skönlitteratur inte först funderade ut vad han skulle skriva och sedan skrev ned det, utan snarare skapade under tiden som han skrev.10 _{De två processerna går alltså knappast att skilja}

åt hos Kafka, menar Pasley.

Utgångspunkten för hans skrivande är endast någon bild eller scen som han ansåg innehålla utvecklingsmöjligheter. I mängder av anteckningar och brev intygar Kafka själv att han

eftersträvar så kort avstånd som möjligt mellan idé och nedskrift. Allt som han planerar i förväg visar sig falskt och stelt när han skriver ner det. /---/ Och han framhöll vid flera tillfällen hur viktigt det var för honom att få kontakt med ”de djupare källorna” och att försöka undvika allt som kommer från ytan11.

Förutom att Kafka eftersträvade ett kort avstånd mellan skapande och nedskrift ville han inte veta vart berättelsen skulle leda utan lät istället berättelsen styra skapandet. I ett brev skriver Kafka: ”Allt som från ytan smyger sig in i det man skriver – när man inte kan bättre och de djupare källorna sinar – är av intet värde och faller ihop i samma ögonblick som en starkare och mer äkta känsla får det övre skiktet att svikta.”12

Kafka låter alltså berättelsen, det som kommer från djupet, styra skapandet vilket innebär att han inte är medveten om dess betydelse. När han fick sig tillsänt ett korrektur på

berättelsen Domen, som han för övrigt var mycket nöjd med, skriver han i ett brev till en vän: ”Kan du finna något slags mening i Domen, jag menar någon entydig, sammanhängande och urskiljbar mening? Jag kan det inte och jag kan heller inte förklara något i den.”13

Blomqvist menar att metoden innebar för Kafka att denne hade dålig kontroll över sina texter. Han visste inte om berättelsen slog in på vägar som förde åt fel håll. Kafka var mycket medveten om detta och kallade fenomenet ”att gå vilse”.

Enligt Blomqvist går Kafka till sist vilse och lyckas aldrig hitta ett sätt att förena det linjära skrivandet (det intuitiva) med textbearbetning och avstod från att skriva längre texter. Han höll sig i fortsättningen till noveller, aforismer och andra kortare texter.

Holmqvist redovisar en diskussion bland forskare vad gäller Kafkas berättarsynvinkel i texterna. Den slutsats som Holmqvist vill dra är att Kafka använde sig av vad han kallar ett

subjektivt objektivt perspektiv och med denna term avses att Kafka formellt använder sig av

en objektiv berättare men att det reella perspektivet faktiskt är subjektivt.14 Det innebär att läsaren luras tro att det är en utomstående berättare som för ordet och att denne förmodligen har större kunskap om saker och ting än vad huvudpersonen har. Men Kafka begränsar berättarens kunskap till vad huvudpersonen vet och uppnår därmed en speciell effekt.

Kafkas särpräglade texter har också ofta en svårgripbar gräns mellan verklighet och overklighet, eller en inre och en yttre verklighet. Vad som utmärker denna overklighet är ofta att Kafka ändrar en förutsättning i det som vi kallar verkligheten och låter allt annat följa logikens lagar. Det är alltså inte som i drömmen där helt andra regler gäller för vad som kan hända och där många förutsättningar kan ändras på olika sätt15.

Enligt Holmqvist var Kafka medveten om detta grepp och han var ytterst angelägen om att hushålla med de ändrade förutsättningarna, eftersom det annars uppstod en risk att läsaren skulle uppfatta det som en inre verklighet.

Även när det gäller Kafkas bildspråk har forskare olika uppfattningar. Det har påpekats att det säregna med Kafkas berättelser är att hans texter inte innehåller bildspråk här och där utan i sin helhet är bilder eller symboler. Ska man då hellre se dem som allegorier eller parabler? Walter Benjamins inlägg i den diskussionen gick ut på att Kafka inte är en

allegorisk författare av vanligt slag som döljer en bestämd mening bakom en bild, utan att han snarare skriver ett slags negativa allegorier där en bild söker sitt sakled. Kafka utgår från en bild som han inte vet betydelsen av och låter denna bild bli hela berättelsen, men han vet alltså inte vad som är bildens sakled. Kafka själv var också tydligen helt ointresserad av att tolka sina texter.

När det gäller en vidare klassificering av Kafkas texter hänvisar Holmqvist till Joseph Strelka som menar att Kafka är ett slags expressionist, som vill skapa utryck för ”starka själsliga upplevelser”. Ur detta perspektiv framstår då Kafkas texter ” som allmängiltiga urlegender eller ursituationer med en djupare innebörd, nämligen den mänskliga existensens natur.”16

När jag läste om Kafkas litterära metod var likheten med min egen nästan kuslig. På samma sätt som Kafka undvek jag att försöka att först hitta på en handling som jag sedan skulle skriva och valde istället att låta berättelsen få komma till mig under tiden som jag skrev. Även jag sökte kontakt med ”djupare källor” genom att utgå från en fras, en bild, en stark upplevelse eller en drömliknande erfarenhet.

Som jag påpekade tidigare fick jag problem med att avgöra vilka motiv som tillhörde min berättelse av dem som presenterade sig. Jag löste detta genom att parallellt med skrivandet också försöka tolka vad min text ”egentligen” handlade om eller hade för tema. Kafka verkar inte ha velat göra på det viset, eftersom han inte var intresserad av att tolka sina texter, och Holmqvist skriver också att Kafka var kritisk till psykologi.

men där berättaren egentligen är begränsad till vad huvudpersonen själv vet. Så här i efterhand kan jag konstatera att mitt gillande kan ha berott på att texten blev mer lik

Processens synvinkel, en bok som tillhört en av mina favoriter.

Kafka ändrade en förutsättning hos det som vi upplever som verklighet och lät all annat vara som vanligt, som t.ex. i Förvandlingen där Gregor Samsa vaknar en morgon och ser sig förvandlad till insekt. Förutom denna märkliga förvandling är allt sig likt runt omkring.

Detta grepp har jag använt i några av mina noveller och jag nästan skäms att erkänna att jag inte fullt ut insåg att novellen ”En ovanlig morgon” i många avseenden kanske har alltför stora likheter med Förvandlingen. Novellen kom till genom att första meningen plötsligt dök upp i mitt huvud: “När adjunkt Sven Jonsson vaknade denna morgon förstod han genast att han dött under natten.” Resten av dagen ägnar Sven Jonsson åt att försöka utröna vad som hänt eller hur det gått till. Jag kommer ihåg att jag vid något tillfälle i samband med skrivandet av novellen associerade till Kafka men mer blev det aldrig. Det var först långt senare som jag upptäckte att första raden i våra berättelser var så otroligt lika: ”När Gregor Samsa vakande en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.”

Även i handlingen finns likheter med Kafkas novell, framför allt att en person vaknar på morgonen och upptäcker att något overkligt inträffat som dessutom medför att personen inte kan gå till sitt arbete. Vidare använder jag också mig av greppet att endast ändra en

grundförutsättning i verklighetsbilden. Sven Jonssons dag kunde lika gärna ha varit en vanlig sjukdag, dvs. att han vaknat sjuk en morgon och stannat hemma från jobbet. Skillnaden denna morgon är att han vet att han dött under natten, därav titeln ”En ovanlig morgon”, men för övrigt är dagen sig lik.

Jag använder greppet även i novellen "Mannen som blev kines”, som hade sin

upprinnelse i själva titeln som plötsligt kom till mig. Som jag nämnt tidigare tänkte jag först metaforiskt, dvs. att den handlade om någon som ville bli kines eller något liknande, men ganska snart bestämde jag mig istället för att låta mannen ha förvandlats till kines. Därmed hade jag omedvetet trätt in i Kafkas litterära universum.

Drömmar och hypnagoga tillstånd – Tomas Tranströmer

I flera av mina noveller förekommer drömmar eller hypnagoga tillstånd: ”Vågornas regelbundna puls från havet och takfläktens lätta bris höll mig kvar i en slummer.”

(”Skattkistan”), ” Solen värmde behagligt och jag nästan slumrade till när ett minne från min ungdom gjorde sig påmint” (”Mannen med resväskan”). Jag fascineras av den känsla av mystisk insikt som man kan uppleva när man drömmer eller som man kan erfara i

gränstillståndet mellan vakenhet och sömn. Jag vet ingen författare som lyckats gestalta denna känsla så suveränt som Tomas Tranströmer.

Redan i den första diktens första rad i Tranströmers debutdiktsamling 17 Dikter (1954) förekommer drömmen som motiv i dikten ”Preludium”: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. / Fri från den kvävande virveln sjunker resenären mot morgonens gröna zon.”17

I Kjell Espmarks monografi om Tranströmers lyrik Resans formler (1983) finns ett kapitel, ”Det kom en dröm”, där Espmark diskuterar drömmens betydelse för Tranströmers poesi. Han berättar där att Tranströmer bekräftat i samtal att hans poesi ofta börjar i drömmen och att han anser att både drömmens erfarenhet och drömmens språk är viktiga för en diktare.

I många av hans dikter förekommer drömmar explicit, som i t.ex. ”Nocturne”, där ett slags särskild kunskap är möjlig att nå i ett hypnagogt tillstånd: ”I springan mellan vakenhet och dröm/försöker ett stort brev tränga sig in förgäves.”18 I dikten ”Preludium”, som citerats ovan, finns också referenser till ett hypnagogt tillstånd: ”I dagens första timmar kan

medvetandet omfatta världen/som handen griper en solvarm sten.”19

I dikten ”Nildeltat” upplever ett par, en man och en kvinna, fattigdomen och eländet i Egypten 1959.

Unga frun grät rätt ner i sin mat på hotellet efter en dag i staden där hon såg de sjuka som kröp och låg och barn som måste dö för nöds skull. – – –

Det kom en dröm. Han var på sjöresa. I det grå vattnet uppstod en rörelse och en röst sa: ”Det finns en som är god. Det finns en som kan se allt utan att hata.”20

Tranströmer har gett synpunkter på dikten ”Nildeltat” skriftligt och hans kommentar belyser hur Tranströmer använder sig av drömmaterial i sin diktning.

I första hand är det en direkt skildring av något som jag faktiskt upplevt. Det är inte något jag hittat på utan jag återger i diktens koncentrerade form ett dygns upplevelser i staden Tanta i Egypten /…/

Så somnade vi då på det obeskrivligt skitiga före detta hotellet och så drömde jag på natten det som står i dikten. DVS de ord som ”en röst” sa var något annorlunda – det var ett slags nonsensord, som det ofta är i drömmen, men som hade just den betydelsen som jag skrivit i dikten. Drömmen var en hjälp för mig, den skapade en sorts omstämning från negativism och hat till något annat – inte till en ”försoning” med lidandet runt omkring men den gav en sorts möjlighet att se det utan att fly.21

Tranströmer använder alltså sina drömmar i dikterna men tolkar dem utifrån vad han anser vara deras betydelse. På samma sätt har jag använt mig av drömmar eller hypnagoga tillstånd men också tolkat dem utifrån hur jag mottagit eller uppfattat dem. Som Tranströmer skriver kan det explicita innehållet i drömmen vara nonsensord men att man ändå kan få en stark känsla av ett välformulerat budskap. Ett exempel är min novell ”Skattkistan” som har sin tillblivelse i, precis som det står i novellen, ett långsamt uppvaknande på ett hotellrum vid Indiska oceanen. Jag slumrade en stund och ett suddigt minne från min barndom ”flöt upp”, men jag kan inte komma ihåg mer konkret vad drömmen handlade om. Men den efterlämnade den känslan som novellen försöker gestalta.

Existentiell tematik – Pär Lagerkvist

Flera av mina noveller har spår av Pär Lagekvists produktion. Delvis har det att göra med den existentiella tematiken i mina berättelser, vilka ofta kretsar kring meningsförlust, sökande efter mening eller ångesten över att vara på fel väg. Många av Pär Lagerkvists verk har existentiella teman ända från debutdiktsamlingen Ångest 1916 och vidare genom hans produktion.

Lagerkvists stil är ofta avskalad och enkel och rensad på uppgifter som knyter berättelsen till en speciell tid eller geografisk plats. Syftet är säkerligen att understryka det existentiella i tillvaron, det gemensamma för människor i alla tider och alla platser. Som exempel kan nämnas novellen ”En hjältes död”, där temat kretsar kring hur vår kultur ersätter mening med nöje. En man har gått med på att för en större summa pengar kasta sig ner från kyrktornet och slå ihjäl sig. Ekonomiska intressen säljer biljetter och gör ett jippo av det. Allt går planenligt,

mannen hoppar och slår ihjäl sig, men publiken är dock en aning besviken på tillställningen som snabbt var överstånden och som de egentligen inte tyckte var så kul. Det finns inga namn på vare sig platser eller personer i novellen, och den absurda handlingen tvingar läsaren att fundera över en annan betydelse än den som finns på den mimetiska nivån.

Novellen ”Den fordringsfulla gästen” har samma obestämdhet vad gäller tid och miljö och man förstår redan i inledningen att novellen har en symbolisk betydelse.

Det blir ett helt kort besök. Därför förargar det mig att allt här är i en sådan helvetes oordning. Jag kommer från det eviga mörkret till detta hotell för flyktiga turister, jag har bråttom, jag skall vara färdig med alltsammans i en fart, önskar ro och trevnad för att rikigt kunna avnjuta stället dess behag och konstatera dess förträfflighet varom jag hör så mycket tal. Och så är allt upp och nedvänt.22

Bengt Brodow skriver om denna novell att den ”är en form av parabel, vars jagperson är en man som kommer ’från det eviga mörkret’ till detta hotell för flyktiga gäster: Texten gestaltar kort uttryckt människans sökande efter livets mening i en kaotisk och likgiltig tillvaro. /---/ Två stämningslägen och attityder gestaltas: hotellgästens ångest och personalens artiga och belevade likgiltighet.”23

När jag skrev novellen ”Skattkistan” kände jag redan under själva skrivandet att det påminde mig om Lagerkvist. En man går omkring i en miljö som är som är drömlik men ändå så verklig att den skulle kunna existera. Han går till stadens polisstation för att anmäla en stöld.

”Det verkar komplicerat. Jag måste i alla fall få veta vad som blivit stulet.” ”Jag kan inte komma ihåg det. Kanske stals en del av mitt minne också.”

Till min förvåning såg han närmast lättad ut och han förklarade att han tyvärr inte kunde hjälpa till, då landets lagar inte förbjöd stöld av någons minne. Med ett vänligt leende rådde han mig att köpa ett nytt.

”Det finns så mycket att köpa i affärerna nu för tiden”

Det kändes verkligen som om han ville mitt bästa och jag tackade för rådet och gick. Utanför på gatan var det mörkt men alla affärer var öppna och reklamskyltarna blinkade trevligt. Jag blev förvånad över att jag inte uppfattat tidigare hur lätt det var att få ett nytt minne. I skyltfönstren hade alla butiker samma unika erbjudande: ”Trött på ditt liv? Skaffa ett nytt idag!”.

Jag fylldes av tacksamhet över att leva i en tid som var så mån om varje människa.”

För mig framstår stilen i citatet som influerad av Lagerkvist. Det är samma fokus på det existentiella och samma avsaknad (i hela novellen) av uppgifter vad gäller tid och geografisk

22 _{Arne Häggqvist, Skönlitteratur i skolan, Pär Lagerkvist, s. 6.}

plats. Även stämningsläget har likheter: de artiga och belevade personerna han möter, dock är huvudpersonen i min berättelse mycket tillitsfull. När det gäller språket finns det i vissa av mina noveller ett drag av ålderdomlig prosa. I ”Skattkistan” är likheterna med Lagerkvists prosa tydliga och kan vara en omedveten påverkan, som kan ha uppstått genom att temat och det drömlika i min novell ligger så nära Lagerkvists stil i ”Den fordringsfulla gästen”.

Flera läsare har uppfattat att mina noveller ofta handlar om existentiella situationer i människors liv.

Jag tänker att du beskriver någon som har kommit till vägs ände. Lämnat allt bakom sig. Jag tror att receptionisten ska dyka upp och vara Sankte Pär. Jag tror först att det handlar om den sista resan. Kanske gör det det också till en början, men att död vänds till liv. Att ett liv har många möjligheter och att bara tanken på det gör att man vill gå vildare.

Bilderna från barndomen, eller ungdomen skapar stark känsla av hem och tillhörighet. Och man får känsla av att det är det han söker när han reser, platser av frid, platser av odödlighet, ett otåligt sökande som bara går in mot honom själv. Att resandet är hem till säg själv. Han söker en resan hem.

Reflektioner

När jag läser mina egna noveller kan jag ibland tycka att de är riktigt bra och att de utrycker precis det jag ville ha sagt. Men vid andra tillfällen läser jag dem utan att engageras av texten och de framstår med en mängd brister, som t.ex. att de är för korta, för rapsodiska, för

ålderdomligt språk, pretentiösa i sin stil, otidsenliga, ointressant kryptiska etc. Å andra sidan skiljer sig novellerna åt och ingen av dem drabbas av alla nämnda brister. För att sätta in min kritik av mina egen texter i ett större sammanhang, måste jag poängtera att av de noveller som jag läst av andra författare är det ett ytterst fåtal som jag tycker är riktigt bra.

författare som ger mig upplevelser av samma dignitet som många äldre och även detta kan ha haft sin betydelse när det gäller min stil.

Jag kan inte påstå att jag är helt nöjd med resultatet men min förhoppning är väl att hitta en stil och ett sätt att skriva som känns rätt för det jag vill utrycka. Pär Lagekvist uttryckte i ett brev en tanke som jag har lätt att ta till mig: ”Jag har överhuvud skämts för mycket som jag skrivit, ofta just det bästa. Jag har inte velat skriva så. Jag har varit tvungen. Detta har jag samtidigt tagit som ett bevis på det skrivnas äkthet.”24

Att sätta min text i relation till samtiden och traditionen är naturligtvis en svår uppgift. Som jag påpekade ovan känns vissa av mina texter, när det gäller språk och behandling av tema, ålderdomliga och därför kanske otidsenliga i någon bemärkelse. Om man ska lyfta fram vad novellerna skulle kunna bidra med till sin samtid så är det väl bland annat en fokus på de existentiella frågorna, vilka i viss grad fått träda tillbaka för kriminalromaner och annan mer lättsmält litteratur. Vidare erbjuder mina texter läsaren att bli medskapare och uttolkare av texten på ett sätt som kan kännas stimulerande för vissa människor. I detta avseende kan man jämföra med Lagerkvists ”En hjältes död” som ofta skapar en irritation hos läsare, eftersom den till synes saknar en vändpunkt eller en poäng. Mannen hoppar och slår ihjäl sig, och var och en går hem till sitt. Vid en första genomläsning kan den uppfattas som poänglös beroende på att vi luras tro att det är mannen som hoppar som är huvudperson, medan det snarare är folket det handlar om. Här finns alltså fler sätt att läsa den på och eftersom det vanligaste sättet är ganska intetsägande och irriterande tvingas man fundera kring novellens mening.

I mina noveller har jag kanske tagit ett steg längre mot textmeningens upplösning, eller åtminstone den mer lättillgängliga meningen, genom att i större utsträckning än mina förebilder blanda olika element och reducera den mimetiska enhetligheten eller tydligheten. Jag tror att jag närmat mig ett mer metaforiskt sätt att skriva noveller, dvs. att texten ska uppfattas i större utsträckning som dikter.

Sammantaget ger min litterära metod och novellernas element en speciell atmosfär åt berättelserna som jag tror är ganska originell.

Som jag nämnde tidigare menar Blomqvist att Kafka ”gick vilse” i sin metod och fortsättningsvis inte lyckades skriva några mer längre berättelser utan höll sig till ett kortare format. Man kan väl säga att jag har ett liknande problem och att detta är den största

S

L

Blomqvist, Hans, Den oerhörda värld jag har i mitt huvud, Lund 2006

Brodow, Bengt, Ett författarskap speglat i språket: struktur och stil i Pär Lagerkvists

prosa, Malmö 2003

Espmark, Kjell, Resans formler, Stockholm 1983

Göransson, Sverker, Mesterton, Erik, Den orörliga lågan, Göteborg 1991 Holmbäck, Bure, Hjalmar Söderberg och passionerna, Stockholm1991 Häggqvist, Arne, Skönlitteratur i skolan, Pär Lagerkvist, Stockholm 1987 Lotman, Jurij, Den poetiska texten, Stockholm 1974

Tranströmer, Tomas, Dikter, Stockholm 1990

Internet

Haegerström, Johanna, Förlaget och novellen, 2007,

http://64.233.169.104/search?q=cache:H6Jnoq_ICHQJ:www.diva-portal.org/diva/getDocument%3Furn_nbn_se_su_diva-6939- 1__fulltext.pdf+novellsamling+f%C3%B6rlag+c-