Vad är det (klimat)frågan om?

Umeå universitet

Statsvetenskapliga institutionen

Vad är det (klimat)frågan om?

- En diskursanalys av Sveriges klimatpolitiska handlingsplan

Uppsats för C-seminariet i Statsvetenskap vid Umeå universitet Vårterminen 2021 Amanda Karestrand

Abstract

Denna uppsats syftar till att klarlägga de diskurser som förekommer i Sveriges klimatpolitiska handlingsplan 2019/2020, i relation till perspektiven ekologisk modernisering, säkerhetisering och miljörättvisa. Genom en kritisk diskursanalys påvisas att handlingsplanen, som antas vara en produkt av de diskurser som förekommer i det svenska politiska samtalet generellt, i hög grad reproducerar en diskurs om ekologisk modernisering.

Texten relaterar i mindre utsträckning till perspektiven säkerhetisering och miljörättvisa, och den förhärskande diskursen om ekologisk modernisering väcker frågor om hur exempelvis målkonflikter och rättighetsproblematik vid resursutvinning kommer att hanteras av politiken i framtiden.

Nyckelord: Klimatpolicy, diskursanalys, ekologisk modernisering, säkerhetisering, miljörättvisa

What is the (climate) matter?

The purpose of this thesis is to expose what discourses are present in the climate policy action plan presented by the Swedish government in 2019. The material is analysed through a critical discourse analysis, with the three theories of securitization, ecological modernization and environmental justice as a theoretical frame. The results of the study show that in this particular document, the discourse of ecological modernization is highly present, whereas the discourse of securitization is only present in small parts. The discourse of environmental justice is hardly present at all, and this raises questions about how potential goal conflicts regarding resource extraction, in the name of green transitioning, will be handled by the political sphere in the future.

Key words: Climate policy, discourse analysis, ecological modernization, securitization, environmental justice

Innehållsförteckning

Inledning 3

Syfte och frågeställningar 4

Avgränsningar 5

Tidigare forskning 6

Teoretiskt ramverk 12

Metod 13

Material 17

Analysschema och operationalisering 19

Resultat 20

Diskussion 29

Slutsatser 31

Referenser 33

Inledning

Klimatfrågan är enligt många den största utmaningen mänskligheten någonsin stått inför. Den har kallats för “det perfekta problemet”, konsekvenserna kommer långsamt smygande, men kan långsiktigt ödelägga vårt mänskliga habitat. Samtidigt är det vår egen livsstil som är grundorsaken (Davids, 2006). Lösningen måste bygga på globalt samarbete av aldrig tidigare skådad omfattning. I dagsläget är de flesta länder i världen överens om att klimatfrågan är ett problem som måste få en lösning, och att detta behöver ske till stor del på politisk väg. Vilka lösningar som olika länder presenterar kan dock variera, och detta kan förklaras av en rad olika faktorer. Något som påverkar vilka lösningar som blir tillgängliga för ett politiskt problem är vilka diskurser som dominerar det politiska samtalet. Hur olika politiska problem hanteras av makthavare påverkas i hög grad av hur de uppfattas, och vilken betydelse de ges i den politiska diskursen (Hajer, 1995 s 4; Dryzek, s 3 och 11). Om något exempelvis kallas för ett existentiellt hot, är det mer troligt att drastiska åtgärder vidtas snabbt för att lösa problemet, än om något beskrivs som ett avlägset, odefinierbart problem för framtida generationer. Om en fråga beskrivs i termer av säkerhet, är det en viss sorts lösningar som uppfattas vara tillgängliga. Om en fråga beskrivs som en teknisk företeelse, är det mer troligt att man försöker lösa den på teknisk väg snarare än politisk. Kanske än viktigare, om det finns diskurser som inte får utrymme i det politiska samtalet, kan detta utgöra ett problem eftersom att de problemrepresentationer som förs fram eventuellt inte inkluderar alla grupper i samhället. Därmed finns en risk att de lösningar som presenteras inte fungerar.

Den här uppsatsen tar sitt avstamp i ett intresse för hur klimatfrågan som politiskt problem framställs i det politiska samtalet, vilka inramningar som får plats och vilka som, eventuellt, inte förekommer.

I Sverige har regeringen nyligen uppdaterat sin klimatpolitik, genom att man har infört en klimatlag och antagit den första klimatpolitiska handlingsplanen. I den beskrivs konkret hur Sverige ska bidra till det gemensamma, i Parisavtalet fastställda internationella målet om att hålla den globala uppvärmningen under två grader Celsius. Ett vanligt sätt att studera klimatpolicy på ett internationellt plan är genom diskursanalys, men när det gäller den svenska klimatpolitiken har detta inte gjorts i någon större omfattning i den vetenskapliga litteraturen. Sverige framställs ofta som progressivt när det kommer till klimatarbete, man vill visa sig som ett föregångsland som ska visa andra länder vägen till lösningar på klimatkrisen

(Knill et. al, 2012, s 36). Samtidigt har Sverige mottagit kritik från miljöorganisationer och forskare, exempelvis för att framhålla ett ohållbart skogsbruk som en bärande lösning på klimatkrisen, och även för att inte värna urfolks rättigheter när olika lösningar presenteras (Prytz et. al, 2020; Sametinget, 2018; ibid 2020).

På senare år har Sverige i högre utsträckning drabbats av klimatförändringarna. Exempelvis var de stora skogsbränderna sommaren 2018 en händelse som fick politik och allmänhet att börja diskutera hur ett förändrat klimat kan komma att bli en säkerhetsfråga även för svenska medborgare (SOU 2019:7, s 47ff). Civilsamhällesorganisationer och forskare har länge argumenterat för varför klimatfrågan bör tas på större allvar i svensk politik, och att den bör ses som en säkerhetsfråga (Svenska freds, 2021).

Vidare menar flertalet forskare och andra att Sverige, i likhet med många andra välfärdsländer, följer en utveckling som innebär att man försöker lösa klimatfrågan inom tillväxtens och det ekonomiska systemets tillgängliga ramar (Edberg, 2016, s 9.) De lösningar som presenteras innebär många gånger att tillväxt ska främjas med hjälp av “gröna lösningar”

(Lundqvist 1999). Det är ovanligt att de lösningar som presenteras handlar om rena begränsningar i konsumtion och därmed minskade utsläpp av växthusgaser. En lösning som tillämpas i dagsläget är exempelvis en omfattande handel med utsläppsrätter i Europa, ett koncept som dock många menar inte hjälper till att minska utsläppen i någon större utsträckning, utan i praktiken bara genererar mer intäkter till företagen och ursäkter att släppa ut mer (Klein, 2014, s 218).

Mot denna bakgrund blir en undersökning av vilka diskurser som förekommer i det klimatpolitiska samtalet i Sverige relevant att genomföra. Särskilt fokus läggs vid att söka efter diskurser som handlar om perspektiven ekologisk modernisering, säkerhetisering och miljörättvisa, vilka presenteras närmare i avsnittet om tidigare forskning och teoretiskt ramverk. I nästa avsnitt presenteras studiens syfte och frågeställningar.

Syfte och frågeställningar

Sverige har nyligen antagit sin första klimatpolitiska handlingsplan, och det är därför relevant att undersöka vilka inramningar och diskurser som förekommer i den. Syftet med denna uppsats är att klarlägga vilka diskurser som framträder i Sveriges klimatpolitiska

handlingsplan, med särskilt avseende på klimat i relation till säkerhet, miljörättvisa samt ekologisk modernisering.

Syftet konkretiseras med följande frågeställningar:

- Vilka diskurser om, och lösningar på, klimatfrågan presenteras i Sveriges regerings klimatpolitiska handlingsplan?

- Hur manifesteras dessa diskurser i Sveriges klimatpolitiska handlingsplan?

- Vilka relevanta inramningar eller diskurser förekommer inte i handlingsplanen och vad får det för konsekvenser?

För att besvara frågeställningarna och uppfylla syftet genomförs en diskursanalys av Sveriges klimatpolitiska handlingsplan 2019/2020. I nästkommande avsnitt presenteras de avgränsningar som gjorts inför genomförandet av denna studie.

Avgränsningar

En analys av diskursen om klimatet i det svenska politiska samtalet, skulle kunna göras på en mängd olika sätt. Exempelvis hade det kunna vara relevant att studera hur olika diskurser tar plats i nyhetsmedia och sociala medier. Detta är emellertid något som ofta gjorts (se exempelvis Olausson, 2009), och det är inte alltid så att media speglar den politik som faktiskt förs. Jag har därför valt att rikta in mig på ett aktuellt, konkret politiskt dokument, i form av Sveriges klimatpolitiska handlingsplan Regeringens proposition 2019/20:65 En samlad politik för klimatet - klimatpolitisk handlingsplan. Detta eftersom att den bör avspegla de diskurser som i dagsläget får utrymme inom den klimatpolitiska diskursordningen. En annan relevant vinkel att undersöka vore att ta reda på hur diskursen förändrats över tid. Jag stödjer mina antaganden på viss forskning som studerat just detta, men jag har inte valt att studera själva förändringen, utan gör istället en fallstudie av nuläget. Syftet med studien är att undersöka vilka diskurser och inramningar som förekommer i det svenska politiska samtalet just nu, och inte hur det har förändrats.

Jag väljer också att endast analysera ett enda dokument, i form av Sveriges klimatpolitiska handlingsplan. För att få en bredare förståelse för de diskurser som förekommer i materialet hade det också kunnat vara relevant att studera de förarbeten och utredningar som föregick propositionens antagande, samt den debatt som fördes i samband med detta. Dessa delar har

framför allt valts bort av tids- och utrymmesskäl, men också därför att det finns en poäng i att analysera det faktiska dokument som utgör regeringens antagna politik. Propositionens innehåll ska ju i någon mån ha tagit hänsyn till det som framkommit under utredningar, debatter och remitteringar, och borde också av den anledningen anses vara tillräckligt för att uppfylla studiens syfte.

I nästkommande avsnitt presenteras tidigare forskning om klimatpolicy och olika diskurser, med särskilt fokus på klimatpolitik i relation till de teorier som för studiens syfte valts ut som ramverk.

Tidigare forskning

I detta avsnitt kommer jag att gå igenom tidigare forskning som analyserar utvecklingen av klimatpolicy och de diskurser som reproduceras där. Tre teorier som ofta förekommer vid studier av klimatpolicy och som belyser olika aspekter av frågan, har valts ut som teoretiskt ramverk för denna studie. Särskilt fokus ligger därför på forskning om klimatpolicy i relation till teorierna säkerhetisering, ekologisk modernisering samt miljörättvisa. Med avstamp i denna tidigare forskning presenteras därefter studiens teoretiska ramverk.

Ekologisk modernisering

Teorin om ekologisk modernisering etablerades under 1980-talet av flertalet forskare. Här används den version som presenteras i Maarten A. Hajers bok “The politics of environmental discourse: Ecological modernization and the policy process” från 1997. Ekologisk modernisering bygger på antagandet att miljöpolitiken världen över har genomgått ett skifte.

Tidigare sågs ekonomisk tillväxt och hållbarhet som två motsatser, man var tvungen att göra avkall på det ena för att åstadkomma det andra. I och med att begreppet “hållbar utveckling”

etablerades, uppfattades detta motsatsförhållande mer eller mindre som upphävt.

Miljöpolitiken, både internationellt och inom länder, började istället handla om hur man kunde kombinera tillväxt och klimatsmarta lösningar; vi skulle inte behöva förändra vår samhällsmodell, utan vi skulle bara förändra sättet utvecklingen skedde på till ett nytt,

“grönt” alternativ (Bäckstrand och Lövbrand, 2006, s 53).

Ekologisk modernisering handlar också i stora delar om att integrera klimatfrågan i vårt nuvarande ekonomiska system genom att sätta ett pris på utsläpp. Om det inte längre är gratis

att förorena, kommer marknaden automatiskt att premiera klimatsmarta lösningar och det kommer blir för kostsamt att fortsätta släppa ut (Lundqvist, 1999). På så vis gör man om den annars uppfattade konflikten mellan miljö och tillväxt till ett “icke- nollsummespel” där det både är möjligt med fortsatt ekonomisk tillväxt och klimatanpassning. För att detta ska ske behövs dock en viss grad av politiska påtryckningar. Förespråkare för ekologisk modernisering måste, för att lyckas, övertyga industrin, ekonomiska aktörer och allmänheten om att incitament för grön tillväxt är en så kallad “win-win-situation”, och att denna lösning upphäver motsatsförhållandet mellan tillväxt och hållbarhet (ibid, s 22).

1983 tillsatte FN, på uppmaning av generalförsamlingen, “The World Commission on Environment and Development” (WCED), och gav kommissionen i uppdrag att ta fram en

“global agenda för förändring”, det vill säga en strategi för hur det internationella samarbetet med miljöfrågor kunde fortskrida på bästa sätt. Kommissionen bestod av representanter från många olika länder och leddes av Norges dåvarande statsminister Gro Harlem Brundtland.

1987 publicerades rapporten “Our common future”, även kallad Brundtlandrapporten, och den brukar tillskrivas myntandet av begreppet hållbar utveckling. I rapporten definieras hållbar utveckling med den numera ofta använda definitionen:

”Hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.” (WCED, 1987).

Rapporten presenterar en målbild där ett antal politikområden, som tidigare antogs stå mot varandra, skulle kunna ingå ett symbiotiskt förhållande. Med begreppet hållbar utveckling som ledstjärna flyttades fokus, från att fundamentalt strukturera om staten och det ekonomiska systemet till att satsa på teknologi, investeringar och handel (Bäckstrand och Lövbrand, 2006, s 53). Hajer (1997) menar på att framväxten av ekologisk modernisering också hänger samman med 70-talets ekonomiska kris. Människor oroade sig mer för arbetslöshet och inflation än för miljöproblem, och politiska ledare insåg att en lösning som innebar både tillväxt och klimatanpassning var precis vad som behövdes.

Forskare i ämnet menar att även Sveriges miljöpolitik genomgått ett skifte mot ekologisk modernisering. Skiftet mot ekologisk modernisering i miljöpolicyn berodde dels på den ekonomiska krisen på 90-talet, samt på hur Socialdemokraterna hanterade situationen med nya, globala miljöproblem (Edberg, 2016, s 9; Lundqvist, 1999, s 23). Tidigare hade svensk

miljöpolicy byggt på ett nära samarbete och en på många sätt decentraliserad beslutsprocess mellan politik, industri och andra aktörer. Miljöproblemen som behandlades var oftare av en mer konkret, lokal karaktär, kopplat till specifika industrier eller liknande. I det ekonomiskt ansträngda läge som 1990-talet utgjorde, i kombination med nya hot som global uppvärmning, blev det för Socialdemokraterna som tillträdde som regering 1996, nödvändigt att kombinera tillväxt med miljömässig hållbarhet (Lundqvist, 1999, s 23). Detta kan exempelvis påvisas genom flera uttalanden från dåvarande statsministern Göran Persson och Socialdemokraterna, som pekar på hur partiet byggt det svenska folkhemmet och nu skulle göra något liknande genom att bygga en “ny, grön välfärdsstat”. Här relaterades alltså ekologisk hållbarhet positivt till tillväxt. Exempelvis sammanfattade dåvarande statsministern det hela i ett tal med att “Vi kommer alla att tjäna på [...] giftermålet mellan ekologi, ekonomi och arbetsmarknad” (ibid). Särskild vikt läggs vid att använda olika starka ekonomiska styrmedel för att ge incitament för grön tillväxt.

Säkerhetisering

När en fråga går från att vara endast politisk till att utgöra en säkerhetsfråga, genomgår den vad som kallas för säkerhetisering. Teorin om säkerhetisering utvecklades av Köpenhamnsskolan¹ på 1990-talet. Själva begreppet säkerhetisering myntades av Ole Waever, som tillsammans med Barry Buzan och Jaap de Wilde gav ut boken Security: a new framework for analysis 1998. Teorin innebär att ett säkerhetshot kan konstrueras genom att en aktör, med någon grad av auktoritet, genom ett säkerhetiseringsdrag (securitization move) i form av en så kallad uttalsakt (speech act), uttalar att något utgör ett existentiellt hot. Genom uttalsakten pekar aktören också ut vad eller vem som utgör referensobjekt, det vill säga är offer för detta hot. För att säkerhetiseringsdraget ska lyckas, krävs att publiken, de som aktören tilltalar med sin uttalsakt, går med på eller accepterar att företeelsen som pekas ut verkligen utgör ett hot, och aktören vinner legitimitet. Om detta lyckas och frågan transformeras till en säkerhetsfråga, följer att aktören får tillgång till mer resurser för att bekämpa det uttalade hotet. Tröga demokratiska och deliberativa processer kan kringgås, och större delen av samhällets resurser kan nu kanaliseras till detta ändamål (Buzan, Weaver och Wilde, 1998, s 21). Författarna menar att säkerhetisering utgör ena änden av en skala. På skalan kan olika frågor förflyttas, från att vara opolitiserade (inte alls beröras av staten), till att bli politiserade (utgöra en politisk fråga som bör behandlas av staten) och därefter till att

1Köpenhamnsskolan var en grupp forskare som verkade i Köpenhamn under denna period, företrädesvis inom ämnet internationella relationer.

bli säkerhetiserade (utgöra ett existentiellt hot mot staten eller annat referensobjekt) (ibid, s 23). Köpenhamnsskolan menar att miljöfrågan gått från att vara helt opolitiserad, till att i dagsläget vara i allra högsta grad politiserad, och att det nu är en fråga för forskning att avgöra om frågan har blivit säkerhetiserad. Enligt teorins grundare är det viktigt att skilja på säkerhetiseringsdrag (securitization moves) och lyckad säkerhetisering. Det som avgör skillnaden är huruvida säkerhetiseringsdraget åtnjuter legitimitet, och därmed kan kringgå lagar och regler i säkerhetens namn. Att endast uttala sig om att klimatfrågan är ett existentiellt hot mot den mänskliga civilisationen eller det svenska samhället, vore alltså inte i sig en lyckad säkerhetisering, utan det vore först när regeringen exempelvis införde hårda regleringar som hämmar andra samhällsmål, som frågan kan anses säkerhetiserad i någon egentlig mening (ibid, s 25).

Det har blivit alltmer etablerat att frågan om klimatförändringarna kan och bör ses ur ett säkerhetsperspektiv, både inom vetenskapen och den politiska sfären. Denna koppling manifesteras på olika vis. Hjälporganisationer varnar för att resursbrist, torka och svält i klimatförändringarnas spår inte bara är en humanitär katastrof utan också en stark grogrund för väpnad konflikt (Svenska Freds, 2021, Brodén Gyberg & Mobjörk, 2020, s 1). Olika aktörer inom klimatrörelsen i Sverige påpekar allt oftare vilken viktig säkerhetsfråga klimatet är, även för oss i Sverige, och det verkar finnas en sorts önskan hos miljörörelsen att klimatet borde bli mer säkerhetiserat (Svenska freds, 2021). Det finns många personer i samhället, i synnerhet unga, som anser att klimatfrågan bör tas på lika stort allvar som andra kriser, och många jämförelser har gjorts med den aktuella coronakrisen (Lidskog, Elander och Standring, 2020). I en insändare i Dagens nyheter den 22 mars 2021, kräver exempelvis en grupp unga miljöaktivister att public service ska bevaka utvecklingen av klimatet lika noggrant som coronapandemin (Falk et al. 2021).

Säkerhetisering av klimatfrågan är något som också diskuteras flitigt inom forskning gällande internationell politik. I artikeln The Securitization of Climate Change in World Politics: How Close have We Come and would Full Securitization Enhance the Efficacy of Global Climate Change Policy? av Shirley V. Scott, publicerad 2012 i Review of European Community &

international environmental law, beskriver Scott hur säkerhetiseringsprocessen av klimatfrågan har sett ut historiskt, och identifierar olika retoriska drag från aktörer som resulterat i att klimatfrågan mer och mer ses som en fråga om säkerhet. Exempel som ges är bland annat en skriftlig handling från Europarådet gällande klimatpolicy, uttalanden från

Storbritanniens utrikesminister under ett tal om klimatpolicy vid ett G8-möte i Berlin 2006 samt att FN:s säkerhetsråd höll den första debatten om klimatfrågan, vilket skedde 2007 efter påtryckningar från Storbritannien. Scott utgår från att full säkerhetisering av klimatfrågan internationellt skulle innebära att FN:s säkerhetsråd tog över rollen som internationell beslutsfattare i klimatfrågor (Scott, 2012 s 222). Eftersom att så inte har skett, menar hon att full säkerhetisering inte har uppnåtts, men för också en diskussion om detta verkligen vore önskvärt.

I en artikel från 2009 beskriver forskarna Betsill och Detraz ett diskursskifte kring klimatfrågan relaterad till säkerhet, och delar upp diskursen i två delar: Å ena sidan uppfattas klimatförändringarna som ett hot mot den mänskliga säkerheten, och diskursen handlar om vad författarna kallar environmental security, vidare refererat till som miljömässig säkerhet.

När resurser tar slut och extremväder blir allt vanligare, hotas människors möjlighet till ett tryggt och säkert liv. Å andra sidan finns en diskurs kring att klimatförändringarna och dess konsekvenser kan orsaka väpnad konflikt, som i förlängningen hotar den mer traditionella, militära säkerheten i ett land eller samhälle. Detta benämns i artikeln som environmental conflict, härefter refererat till som miljörelaterad konflikt. Betsill och Detraz menar på att det framför allt är diskursen om miljömässig säkerhet som kan fungera som hävstång för att förbättra det internationella klimatarbetet. Diskursen om miljörelaterad konflikt menar de snarare flyttar fokus från att lösa klimatkrisen till olika militära lösningar, vilket vore kontraproduktivt för klimatarbetet (Betsill och Detraz, 2009, s 303).

Miljörättvisa

Teorin om miljörättvisa är framför allt framarbetad av David Schlosberg, och beskrivs utförligt i hans bok Defining Environmental Justice: Theories, Movements, and Nature från 2009. Teorin handlar i stora delar om hur miljöproblematik ofta hänger tätt samman med en rättighetsproblematik. De som drabbas hårt av miljöförstöring, är ofta grupper som också i större utsträckning blir utsatta för andra former av rättighetskränkningar. Dessutom är de som drabbas hårdast av miljöförstöringens konsekvenser mycket sällan de som orsakat miljöproblemen. På en global skala påvisas det här exempelvis genom att de länder som drabbas hårdast av en global uppvärmning, är länder som ligger nära ekvatorn och därmed i större utsträckning drabbas av torka och extremväder. Samtidigt är detta i många fall länder med hög fattigdom, som själva knappt alls bidrar till att släppa ut växthusgaser (Coventry och Okereke, 2017, s 363).

Denna problematik blir också synlig i den växande industrin runt klimatkompensation. När utsläpp, i linje med vad den ekologiska moderniseringens diskurs förespråkar, blir varor på en marknad, finns det också pengar att tjäna i projekt som kompenserar för utsläpp. Detta går dels att utläsa i den omfattande handel med utsläppsrätter som sker i EU, men även genom de omfattande projekt för klimatkompenserande åtgärder som satts i system världen över. Dessa projekt handlar i många fall om att företag köper upp naturområden, och sedan bevarar dem, i utbyte mot att de med bättre samvete kan fortsätta med den ofta fossilberoende verksamhet som de ägnar sig åt. Projekten för klimatkompensation har dessvärre i många fall lett till omfattande konflikter och människorättskränkningar. De naturområden som köps upp för att kompensera för klimatskadliga utsläpp, antas många gånger av företagen vara i princip obebodda, men utgör i verkligheten många gånger hem för lokala bönder eller ursprungsbefolkning. När marken ska säljas och skyddas för klimatets räkning, tvingas dessa människor ofta bort från sina hem (se exempelvis Bäckstrand och lövbrand, 2006, s 65).

Detta fenomen har kommit att kallas för “Green grabbing” i den vetenskapliga och allmänna debatten, och är ett typexempel på när den ekologiska moderniseringens diskurs tillåts stå över miljörättvisans (Fairhead, Leach, och Scoones, 2012, s 238).

Denna problematik förekommer också i Sverige. I artikeln “ ‘Grön el’ och kolonisationen av Sápmi” beskriver May-Britt Öhman hur utbyggnaden av vattenkraften i norra Sverige i många decennier utgjort en form av kolonialt förtryck (Öhman, 2009). Teorin om miljörättvisa är också tillämpbar vid analys av andra fall där resursutvinning riskerar att leda till människorättskränkningar. Ett särskilt uppmärksammat fall där en tydlig konflikt uppstått mellan resursutvinning och människors rättigheter är gruvkonflikten i Gállok i Jokkmokks kommun². I en studie från 2017 undersöker Sofia Persson, David Harnesk och Mine Islar konflikten i Gállok, och särskilt de diskurser som reproduceras inom den i termer av makt och rättvisa (Islar et al, 2017). I studien används ett teoretiskt ramverk för rättvisa som tar avstamp i andra forskares teorier om rättvisa i allmänhet och miljörättvisa i synnerhet. Teorin utgår från att för att åtnjuta rättvisa, måste en individ eller grupp också erhålla erkännande och respekt (ibid, s 21). Detta är något som också förekommer i John Rawls ursprungliga teori om rättvisa, där en förutsättning för en rättvis distribution av resurser (som är det

2I detta fall utgör inte gruvetableringen någon form av resursutvinning “i den gröna omställningens namn”, men som denna studie kommer att visa finns det stora förhoppningar på att just en utökad gruvindustri i Sverige kommer att vara essentiell för att förse industrin med nödvändiga metaller som behövs i omställningen till grön el. Exemplet tjänar också som en förklaring av teorin om miljörättvisa i stort.

primära verktyget för en rättvis värld) är att man först åtnjuter erkännande och respekt (Schlosberg, 2009, s 21). Erkännande får man genom att ens omgivning ser en och att man får åtnjuta de rättigheter som man har som individ eller grupp. Författarna påpekar att det här också är viktigt att uppmärksamma den koloniala historia som präglar resursutvinningen i norra Sverige, och de ojämlika maktrelationer som den har reproducerat i sekler, till följd av upprepad negligering (ibid, s 23). Poängen är att det uppstår en skev konkurrens när alla tillgångar ska mätas i pengar. Från den samiska befolkningens sida åberopas ofta en anknytning till en plats och dess nära koppling till ens egen identitet och person, som helt avgörande och ovärderligt. Beroende på vilken betydelse man tillskriver naturen, kan den uppfattas få helt olika värden (Andersson och Cocq, 2016, s 43). Det är uppenbart att en gruva skulle generera mer ekonomisk tillväxt än vad renskötseln gör, men samtidigt finns det värden i den samiska kulturen som handlar om identitet, historia och rättigheter, och dessa går många gånger inte att mäta med ekonomiska mått. När det ändå är den sortens värdering som görs är den samiska befolkningen dömd att förlora, och någon rättvisa kan inte upprätthållas till följd av de ojämlika maktrelationer som reproduceras (Islar et al, 2017 s 24).

De ojämlika maktförhållandena reproduceras också till följd av att svenska staten valt att inte ratificera ILO 169, Konventionen om urfolk och stamfolk, som skulle ge samerna starkare lagstadgade rättigheter till sina traditionella marker (Sametinget, 2018).

Teoretiskt ramverk

Det teoretiska ramverket för denna studie utgår från teorierna ekologisk modernisering, säkerhetisering, samt teorin om miljörättvisa. Diskursanalysen som sådan utgör också en del av det teoretiska ramverket, den är dock i huvudsak beskriven i metodkapitlet.

Tidigare forskning har visat att klimatpolicy kan och bör studeras ur olika perspektiv. Att studera materialet utifrån just dessa olika teorier bör kunna hjälpa till att klarlägga vilka diskurser som förekommer i det. Som tidigare forskning har visat verkar det som att dessa tre diskurser i hög grad förekommer i det klimatpolitiska samtalet världen över, och att de alla visar på olika lösningar på det samhällsproblem som klimatfrågan utgör. Miljörättvisa är ett perspektiv som kan synliggöra de inneboende problem som finns i de lösningar som politiker och stater presenterar. Det råder vetenskaplig oenighet kring huruvida klimatfrågan är säkerhetiserad eller inte, och fallet Sverige har inte studerats så mycket utifrån detta perspektiv. Därför kan säkerhetiseringsteorin vara ett hjälpsamt verktyg för att klarlägga en

eventuell säkerhetsdiskurs och vilka konsekvenser en sådan kan få. Ekologisk modernisering är en vitt spridd, enligt många hegemonisk, diskurs i klimatpolitiken i moderna välfärdsländer i väst (Berger et al. 2001). Det är därför intressant att försöka utröna huruvida så också är fallet i Sverige, där man anser sig vara en förkämpe för solidaritet och rättvisa, samt ett land som ska gå före i klimatomställningen (Edberg, 2016, s 9). Enligt många forskare står diskursen om ekologisk modernisering ofta i motsats till diskursen om miljörättvisa. När ekologisk modernisering är den diskurs som utgör ramverk för den klimatpolitik som förs, leder det ofta till att miljörättvisa får stå tillbaka (Bäckstrand och Lövbrand, 2006). Därför är det vetenskapligt relevant att ta reda om, och i så fall hur, dessa perspektiv förekommer i den klimatpolitik som nu förs i Sverige.

Metod

Uppsatsen bygger på en kvalitativ fallstudie i form av en diskursanalys. För att studera det svenska politiska samtalet om klimatfrågan har denna typ av studie valts ut som mest relevant för uppsatsens syfte. Genom en kvalitativ metod ges möjlighet att studera ett material på djupet, vilket är nödvändigt för att kunna dra användbara slutsatser.

För att analysera vilka diskurser om och inramningar av klimatfrågan som produceras och reproduceras i det svenska politiska samtalet används diskursanalys som metod. Begreppet diskurs kan uppfattas som mångtydigt, och det kan ges olika innehåll beroende på vilken teori eller forskare man förhåller sig till. Diskursbegreppet är ursprungligen myntat av den franske filosofen Michel Foucault, som verkade inom den poststrukturalistiska traditionen under 1960- och 70-talet. De flesta av dagens diskursteoretiska metoder bygger i någon mån på Foucaults utgångspunkter (Winther Jørgensen och Phillips, 2000, s 19). Gemensamt för alla former av diskursanalys är att man utgår från en socialkonstruktivistisk premiss. Denna innebär i korthet att världen konstrueras av den som uttrycker något om den, att vi genom att uttrycka oss om verkligheten också genom våra uttryck skapar den. Diskursanalysens syfte är därför inte att beskriva och förklara verkligheten såsom den faktiskt är, utan syftet är att förklara hur den skapas så att den uppfattas som objektiv och självklar (ibid s 40). Det som är relevant att studera i en diskursanalys är vilken mening olika aktörer fyller olika fenomen med. Vilken inramning eller diskurs som är “sann”, är inte relevant att studera här, utan det viktiga är att studera den mening som skapas i ett visst sammanhang, av vissa aktörer (Esaiasson et al, 2018, s 212).

I denna uppsats använder jag för begreppet diskurs den definition som John Dryzek presenterar i boken Politics of the earth från 2012: “En diskurs är ett gemensamt sätt att uppfatta världen” (Dryzek, 2012, s 9). Ett exempel på hur diskursen om miljön kan förändras är, enligt Dryzek, våtmarker eller träsk. Historiskt ansågs det enda rimliga att göra med

“träsk” vara att dika ut dem, så att man kunde använda marken till något produktivt. Idag anses istället “våtmarker” mycket värdefulla att bevara, eftersom att de fungerar som kolsänkor och bevarar biologisk mångfald (ibid, 9ff). Genom att analysera diskurser kan vi få en uppfattning om inte bara hur olika fenomen uppfattas, utan och om hur de värderas och behandlas.

Som metodologiska verktyg för denna uppsats används delar av den metod för kritisk diskursanalys som är utvecklad av Norman Fairclough. I den kritiska diskursanalysen skiljer man på diskursiva praktiker och andra sociala praktiker. Här menar man att diskursen

konstituerar andra sociala praktiker, men också att annan social praktik än den diskursiva formar diskursen; konstituerandet går så att säga åt båda håll (Winther Jørgensen och Phillips, 2000, s 25). Vad som uttrycks i språk avgör vad som kan göras, men vad som görs avgör samtidigt vad som blir möjligt att uttrycka i språk. Det är således mest relevant att studera hur språkbruk och social praktik förbinds med varandra (ibid, s 76). Metoden bygger på en modell, där varje fall av språkbruk har tre dimensioner: 1. Text (vilket innebär textens egenskaper), 2. Diskursiv praktik (de produktions- och konsumtionsprocesser som är förbundna med texten) och 3. Social praktik (den bredare sociala praktik som den kommunikativa händelsen är en del av) (ibid, s 74). Målet är att klarlägga och beskriva samspelet mellan lingvistik och social praktik. Detta görs genom att studera den diskursiva praktikens roll i upprätthållandet av den sociala ordningen.

Ett centralt begrepp för den valda metoden är diskursordning. Inom ett visst område förekommer ofta flera olika diskurser som där kämpar om utrymmet. Tillsammans utgör de olika konkurrerande diskurserna en diskursordning. Genom att titta på tidigare studier kan man skapa sig en uppfattning om vilka diskurser som förekommer i den sociala domän man studerar (ibid, s 135). När man studerar en diskursordning kan man i sin analys titta på vad det råder strid om, samt se hur fördelningen av olika diskurser inom diskursordningen ser ut.

I denna studie har jag valt att titta på den svenska klimatpolitikens diskursordning, och jag låter de tre nämnda teorierna utgöra den bakgrund mot vilken materialet, som i sig utgör en

diskursiv praktik, studeras (jmfr ibid, s 146). Det är i spelet mellan de olika diskurserna inom diskursordningen som de sociala konsekvenserna blir mest synliga, och det är därför här en stor del av analysen tar plats (ibid, s 138).

Ett annat för denna studie användbart begrepp inom Faircloughs kritiska diskursanalys är intertextualitet. Intertextualitet handlar om att en text (och en diskurs) bygger på, och lånar in, betydelser från andra texter och diskurser. Om en text bedöms ha hög intertextualitet betyder det att den i hög grad tar in andra, nya diskurser i den aktuella diskursordningen. Låg intertextualitet innebär att texten i hög grad reproducerar en redan förhärskande diskurs (ibid, s 77). I denna studie innebär att studera den klimatpolitiska handlingsplanen utifrån de tre valda perspektiven rent metodologiskt att söka efter intertextualitet. Under genomläsningen söks efter formuleringar och beskrivningar som kommer från en säkerhetsdiskurs (utifrån säkerhetiseringsteorin), en marknadsdiskurs (utifrån teorin om ekologisk modernisering) och en rättighetsdiskurs (utifrån teorin om miljörättvisa). Det går därefter att urskilja vilka diskurser som de “nya” diskurserna förskjuter och vilka konsekvenser det får (ibid, s 136).

Metoden är kritisk såtillvida att den utöver att kartlägga vilka diskurser som förekommer inom en social domän, också ämnar peka på vilka sociala orättvisor eller felaktigheter som en diskurs upprätthåller (Fairclough, 2010, s 8-10). Genom att avslöja hur diskursen upprätthåller ojämlika maktförhållanden ska den kritiska diskursanalysen bidra till att dessa orättvisor åtgärdas (ibid). Enligt Fairclough är den kritiska diskursanalysen särskilt relevant i den neo-liberala världsordning som han menar på råder idag. Eftersom att det ekonomiska systemet (som enligt Fairclough upprätthålls av den neo-liberala diskursen) drabbats av flertalet allvarliga kriser, men trots detta inte ifrågasätts i någon större utsträckning, är den kritiska analysen av denna diskurs särskilt relevant (ibid, s 12-13). Vidare menar Fairclough att den kritiska diskursanalysen måste skifta inriktning något, när världen befinner sig i ett läge av kris³, och istället för att fokusera på diskurser inom strukturer gå över till att studera strategier för att hantera krisen (ibid, s 14). I denna uppsats studeras följaktligen den strategi som Sveriges regering presenterar som vägen ut ur klimatkrisen. Genom att använda de tre valda perspektiven kan analysen klarlägga hur krisen beskrivs (om den alls beskrivs som en

3När den andra upplagan av hans bok “Critical discourse analysis - the critical study of language” publicerades befann sig världen fortfarande i den globala finanskrisen som började 2008. Idag består krisen istället av dels den globala coronapandemin, men också av klimatkrisen.

kris), om och på vilket sätt neo-liberala marknadsdiskurser förekommer i strategin samt hur och om detta upprätthåller sociala orättvisor.

Kritik mot vald metod

Kvalitativa metoder generellt, och diskursanalys i synnerhet, har kritiserats för att vara alltför subjektiva och svåra att generalisera utöver den situation i vilken de producerades (Bryman, 2018, s 484-486; Winther Jørgensen och Phillips, 2000, s 29). Studiens syfte är att studera endast detta dokument, och slutsatserna behöver därmed inte gå att generalisera till andra sammanhang. Eftersom att denna studie anknyter till mycket tidigare forskning, och använder teorier som är vanliga då klimatpolicy studeras, går det ändå i någon mån att jämföra

resultaten med exempelvis andra länders klimatpolicy eller andra svenska klimatpolitiska dokument. När det gäller studiens reliabilitet vill jag hävda att den är hög, då en hög grad av transparens gör det möjligt att återanvända de metodologiska verktyg som här presenteras, på samma empiriska material. Studiens validitet, det vill säga om det som studien ska mäta verkligen är det som mäts, garanteras genom en tydlig förankring i kända teorier, samt en hög transparens i hur undersökningen genomförts.

Reflexivitet

Genom att acceptera den socialkonstruktivistiska premissen går man också med på villkoret att den `sanning´man i någon mån presenterar med sin forskning, bara är en representation av många möjliga. Detta innebär att man från sitt sätt att se världen kanske bara uppfattar vissa saker, och en person som utgår från ett annat perspektiv kanske skulle komma fram till en annan sanning. Eftersom att vi, genom att medge diskursens existens, också ställer oss bakom det faktum att diskursen utgör vår verklighet, är det inte möjligt att undersöka något utanför diskursen (Winther Jørgensen och Phillips, s 29). Mest troligt är det också så, att mina egna, normativa värderingar är med och skapar diskursen om klimatfrågan. Därför är det här viktigt att en som forskare försöker ställa sig främmande till materialet, och inte direkt antar de självklarheter som diskursen faktiskt i sig utgör, och som ju är vad som ska studeras. För att ta itu med denna objektivitetsproblematik är ett verktyg som framhålls i diskursanalytiska studier att vara mycket noga med att upprätthålla vetenskaplig transparens och tydligt synliggöra hur man har gått tillväga i sin analys.

Analysen genomförs genom att texten läses igenom i sin helhet och olika diskurser och inramningar identifieras. Jag kommer i första hand att söka efter olika inramningar av

klimatfrågan som problem, samt vad som presenteras som orsaker till problemet och vilka lösningar som finns presenterade i texten. Utöver dessa kategorier söker jag genom analysen också efter tecken på diskurser som gäller säkerhetisering, ekologisk modernisering samt miljörättvisa.

Genom att söka efter diskurser som ingår i mycket tidigare forskning, blir en jämförelse med studier av annat material, exempelvis andra länders klimatpolicy, möjlig.

Material Val av fall

För denna studie är det fallet Sverige som valts ut för analys. Sverige är ett fall av ett land som har presenterat en form av policy för att lösa problemet med klimatförändringarna. Fallet Sverige är i någon mån ett typiskt fall, eftersom att landet i likhet med andra demokratiska, västerländska välfärdsländer utvecklat en klimatpolicy som ska hjälpa det internationella samarbetet kring klimatfrågan. Sverige kan också ses som ett extremt fall, då landet ofta utmärker sig för att vara ett föregångsland när det kommer till klimatomställningen. Jag kommer vidare att argumentera för varför just fallet Sverige är relevant att studera, samt varför det är relevant att studera detta utifrån de valda teorierna.

I det internationella samtalet om klimatfrågan är dramatiska inramningar med teman som säkerhet och existentiell kris mer vanligt förekommande (United Nations, 2021). I en internationell kontext ligger också säkerhetspolitiska aspekter mer nära till hands, eftersom att man oftare behandlar globala säkerhetsfrågor i dessa rum. Till skillnad från exempelvis små önationer, som på ett väldigt konkret sätt upplever den globala uppvärmningen som ett existentiellt hot i form av att de riskerar att dränkas i ett stigande världshav, står Sverige inte inför samma konkreta, existentiella hot. Sverige har förvisso drabbats av torka och skogsbränder, och rennäringen har stora problem med vinterbete och tunna isar, men hotet är inte lika extremt och påtagligt som för länder som riskerar att helt hamna under vatten. Ändå är klimatfrågan aktuell i Sveriges politik. Det går att föreställa sig att detta hänger ihop med den svenska traditionen att se sig själv som en förkämpe för solidaritet, men också att Sverige ser på sig själva som ett modernt föregångsland som vill hjälpa till med lösningar på internationella problem (Hysing, 2014). Det kan också vara kopplat till svenskarnas förhållande till naturen, som ofta ses som en viktig resurs men också en stor del av vår

historia och kultur. Vi har en lång tradition av naturturism, en unik allemansrätt, och få länder har naturen så lättillgänglig som vi har i Sverige (Isof, 2018).

Sverige beskrivs ofta som ett progressivt land när det gäller klimatpolitiken, och miljörörelsen med Greta Thunberg som frontfigur, verkar ta allt större plats i det politiska samtalet. Samtidigt är Sverige, som nämnt ovan, inte utsatt för samma existentiella hot som exempelvis små önationer eller Nederländerna, som mer konkret hotas av översvämningar till följd av en stigande havsnivå. Detta gör Sverige till ett relevant fall för undersökning. Frågan får uppenbarligen uppmärksamhet i politiken, även om de åtgärder som vidtas inte alltid är av det slag som miljörörelsen önskar.

Klimatpolitisk handlingsplan 2019/2020

År 2017 antogs propositionen Ett klimatpolitiskt ramverk för Sverige (prop. 2016/17:146) av riksdagen, efter att ha beslutats av regeringen i mars samma år. Propositionen innehöll ett förslag till ny klimatlag och ett nytt långsiktigt, tidsutsatt utsläppsmål. Klimatlagen som propositionen föreslog trädde i kraft den 1 januari 2018, och kräver att Sverige vart fjärde år antar en klimatpolitisk handlingsplan. Enligt klimatlagen bör handlingsplanen innehålla bland annat Sveriges åtaganden inom EU och internationellt, historiska utsläppsdata, planerade åtgärder för utsläppsminskningar, och vilka ytterligare åtgärder eller beslut som kan behövas för att nå de nationella och globala klimatmålen. I samband med att klimatlagen antogs tillsattes också Klimatpolitiska rådet. Klimatpolitiska rådet är en myndighet i form av ett oberoende, tvärvetenskapligt expertorgan och har som uppgift att bistå regeringen med en oberoende utvärdering av hur regeringens samlade politik är förenlig med klimatmålen (Klimatpolitiska rådet, 2021). Senast tre månader efter att den klimatpolitiska handlingsplanen antagits ska Klimatpolitiska rådet också lämna en rapport med sin bedömning om handlingsplanen är förenlig med klimatmålen. En redovisning av rådets rekommendationer finns med i den klimatpolitiska handlingsplanen som en bilaga.

Eftersom att denna handlingsplan är den konkreta politik som faktiskt presenteras som verktyg för att nå Sveriges klimatmål, borde den kunna antas vara en produkt av de diskurser och problemrepresentationer som finns av klimatfrågan i det politiska samtalet i Sverige. Den klimatpolitiska handlingsplanen är helt enkelt det svar regeringen ger på frågan om hur vi ska lösa problemet med klimatfrågan. Detta gör den till lämpligt empiriskt material för denna analys.

Analysschema och operationalisering

Enligt den kritiska diskursanalysen ska alla de tre dimensionerna av en kommunikativ händelse analyseras för att slutsatser ska kunna dras. I denna analys tillskrivs de olika dimensionerna följande innehåll: Den första dimensionen, text, syftar på vilka språkliga beskrivningar som används i texten. Den andra dimensionen, diskursiv praktik, syftar på hur texten bygger på redan existerande diskurser. Den tredje dimensionen, social praktik, syftar på hur dessa diskurser samspelar med den sociala verkligheten. Den första dimensionen analyserades genom att texten lästes igenom noggrant och analyserades innehållsmässigt. För att redovisa resultaten lyfts vissa representativa citat ut och analyseras i detta kapitel. I denna analys är det i första hand vilka beskrivande ordalag som förekommer, och i mindre grad grammatiska företeelser, som står i fokus under analysen, eftersom det är detta som är studiens syfte. Den andra dimensionen analyseras genom att dessa beskrivningar relateras till redan existerande diskurser på området, med särskilt fokus på de tre valda teorierna, och eventuella samband konstateras. Den tredje dimensionen analyseras genom att dessa diskurser relateras till de konkreta konsekvenser som identifierade diskurser medför.

För att göra analysen möjlig ställs olika frågor till materialet under genomläsningen. De frågor som i denna undersökning kommer att ställas till materialet syftar till att klarlägga vilka diskurser som representeras i den klimatpolitiska handlingsplanen, och om dessa kan sägas representera något av perspektiven säkerhet, ekologisk modernisering eller miljörättvisa. För att uppnå syftet söks svar på vad som presenteras som det aktuella problemet, samt vad som beskrivs som lösningar på detta problem. För att utröna om några av perspektiven säkerhet, ekologisk modernisering eller miljörättvisa förekommer, ställs även frågor om detta under genomläsningen. Frågorna grundar sig i hur de tre teorierna, samt tidigare diskursanalys av klimatpolicy, beskrivs i den tidigare forskning som presenterats ovan.

Frågor:

1. Hur representeras problemet med klimatförändringarna i texten?

1.1. Beskrivs problemet som teknokratiskt, ett oundvikligt ont som följer av det ekonomiska systemet?

1.2. Beskrivs problemet som existentiellt säkerhetshot, som kräver att extrema lösningar, som står över alla annan politik, tillämpas?

1.3. Beskrivs problemet som ett hot mot mänskliga rättigheter?

2. Vad presenteras som lösningar på problemet?

2.1. Representeras lösningarna i termer av ekonomi, effektivitet, och konkurrensfördelar?

2.2. Representeras lösningarna som att de måste stå över all annan politik?

2.3. Problematiseras det faktum att de lösningar som presenteras också kan komma att innebära målkonflikter och rättighetskränkningar?

Identifiering av diskurser

Under genomläsningen av materialet identifierades den eventuella säkerhetsdiskursen genom att söka efter uttryck som beskriver klimatfrågan med ord som “existentiellt hot”, “hot mot säkerhet”,“risk” eller liknande begrepp.

En eventuell diskurs om ekologisk modernisering identifierades genom att söka efter uttryck som beskriver hur ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft går hand i hand med lösningarna på klimatproblemen.

En diskurs om miljörättvisa identifierades genom att söka efter uttryck som noterade att klimatproblematiken drabbar olika grupper olika och att olika grupper har olika förutsättningar för att vara en del av den klimatomställning som krävs av samhället. I denna diskurs ingår också uttryck för problematiseringar av det faktum att vissa lösningar på klimatproblematiken också i sig kan innebära problem i form av målkonflikter.

Resultat

I detta avsnitt kommer analysschemat att gås igenom och de frågor som ställts till texten under genomläsningen besvaras. Analysen börjar med att redovisa de diskurser som återfanns i materialet med fokus på de tre perspektiven säkerhet, ekologisk modernisering och miljörättvisa. Därefter redogörs för vad som i materialet presenterades som problemet samt vad som beskrevs lösningar. Avslutningsvis redogörs för diskurser utanför dessa teman som återfanns i texten, samt för diskurser som enligt tidigare forskning är relevanta i frågan men som inte återfanns i detta material.

Säkerhetsdiskurs

Inledningsvis präglas texten i viss utsträckning av en säkerhetsdiskurs. I de inledande delarna av propositionen beskrivs den övergripande problematiken med klimatförändringarna, vad de beror på, hur allvarliga konsekvenserna kan bli och till viss del redan har blivit. Inramningen av klimatfrågan som en fråga om säkerhet, som kräver extrema, drastiska och snabba åtgärder för att skydda vårt samhälles existens, finns närvarande här:

“Miljarder människor riskerar att drabbas av vattenbrist och översvämningar och korallreven riskerar att nästintill dö ut. Skördar, fiskfångster och den biologiska mångfalden minskar dramatiskt. Den globala uppvärmningen sker i sådan takt att ekosystemen inte hinner anpassa sig. Människan är beroende av fungerande ekosystem. Detta innebär att klimatförändringarna är ett av vår tids största hot.” (Prop. 2019/20:65 s 7)

I avsnitt 4, där kunskapsläget om klimatförändringarna beskrivs, målar man upp en bild av hur allvarliga konsekvenserna av alltför stor uppvärmning kan bli. Man poängterar också att effekterna av klimatförändringarna märks tydligt redan idag, både i världen och i Sverige:

“Bara under 2018 drabbades 62 miljoner människor av extremväder, mestadels översvämningar och torka. Delar av Afrika har redan under 2019 genomlidit en av de värsta naturkatastrofer som någonsin inträffat på det södra halvklotet – cyklonen Idai som i mars drabbade Moçambique, Zimbabwe och Malawi. Extrema väderförhållanden ökar både i antal och styrka och bedöms intensifieras i allt snabbare takt. Effekterna är mångfacetterade och klimatrelaterade säkerhetsrisker riskerar att underminera framsteg även inom andra delar av Agenda 2030.” (Prop. 2019/20:65 s 11)

“Enligt SMHI har årsmedeltemperaturen i Sverige stigit med 1,7 grader under de senaste 30 åren, vilket är mer än dubbelt så mycket som den globala temperaturökningen. I Sverige har vi under senare år dessutom upplevt särskilt varma sommarmånader – med långvarigt höga temperaturer, svår torka, omfattande bränder, vattenbrist och sämre skördar vilket illustrerar att Sverige är sårbart för klimatförändringar redan i dag.” (ibid)

Dessa exempel tyder på försök till att utmåla klimatfrågan som ett allvarligt hot.

Formuleringarna pekar ut flera olika referensobjekt. I det första citatet är det människan som är utsatt för hotet, eftersom hon är beroende av fungerande ekosystem. Det andra citatet pekar på hur länder i Afrika utsätts för säkerhetshot och i det sista är det Sverige som är

referensobjekt. Dessa dramatiska formuleringar förekommer i princip enbart i textens inledande delar. Vidare finns inget som tyder på att en fortsatt process mot säkerhetisering av frågan förekommer. De dramatiska ordalagen överges till förmån för ett mer teknokratiskt språk som beskriver problem och lösningar i termer av koldioxidekvivalenter och utsläppshandelssystem. I handlingsplanen konstateras att övriga samhällsmål ska “ses över så att de är förenliga med klimatmålen” (ibid s 50). Detta kan ses som ett försök att göra klimatfrågan mer central och viktig i alla sektorer. Det görs dock inga försök till att ställa frågan om klimatet över andra frågor. Det poängteras på flera ställen i texten att klimatmålen som ställts upp måste ges förutsättningar att samverka med andra samhällsmål, och att

“arbetet [ska] bedrivas på ett sätt som ger förutsättningar för klimatpolitiska och budgetpolitiska mål att samverka med varandra.” (ibid, s 51). Av detta kan konstateras att vaga säkerhetiseringsdrag görs, men att den del av processen som innebär att man också vinner legitimitet och kan kringgå lagar och regler för att skydda referensobjektet, uteblir när faktiska lösningar presenteras.

Diskurs om ekologisk modernisering

Genomläsningen visade att en diskurs om ekologisk modernisering finns närvarande genom hela texten. I princip alla lösningar som presenteras handlar om att ställa om allt i samhället utan att tillväxten hämmas. Detta märks exempelvis särskilt tydligt i avsnitt 10.2 om prissättning av växthusgasutsläpp:

“Det behövs politik som bygger på långsiktiga spelregler som kan bidra till att minska utsläppen samtidigt som en god ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft bibehålls.

Ekonomiska styrmedel bör användas för att nå klimatmålen.” (Prop. 2019/20:65 s 53)

Samma diskurs återfinns på många ställen i texten:

“Sverige ska visa att det går att ställa om och bli ett fossilfritt land med bibehållen konkurrenskraft och välfärd. [...] En förutsättning för att Sverige ska kunna ta en sådan roll är och har varit att vi visar att omställningen till fossilfrihet kan gå hand i hand med ekonomisk utveckling och välfärd.”(Prop. 2019/20:65s 9)

Diskursen om ekologisk modernisering återfinns också när det gäller att kombinera handelspolitiken med klimatpolitiken:

“Sverige avser att fortsatt driva på för att generellt avskaffa tullar och handelshinder, inklusive för klimatvänliga varor, tjänster och teknik, i EU:s handelsavtal så att dessa kan bidra till att öka takten i klimatomställningen” (Prop. 2019/20:65 s 183.)

En tydlig problemformulering som förekommer på många ställen i texten är den om förbränningen av fossila bränslen. Problemet beskrivs som förbränningen av fossila bränslen och lösningen är att ersätta de fossila bränslena med förnybara bränslen eller elektricitet som är producerad på hållbar väg. Lösningen på problemet presenteras framför allt som att Sverige ska bli “världens första fossilfria välfärdsland”.

En rad exempel på detta följer härnäst.

“Det är i dag välbelagt, och genom FN:s klimatpanel (IPCC) tydliggjort och underbyggt, att det är människans påverkan på klimatet som är den huvudsakliga förklaringen till den pågående uppvärmningen. Huvuddelen av denna påverkan består i förbränningen av fossila bränslen. Förbränningen har bidragit till att halten av koldioxid i atmosfären nu för första gången överstigit 415 ppm (miljondelar) [...] vilket är betydligt högre än de förindustriella nivåerna på under 300 ppm.” (Prop. 2019/20:65 s 10)

I några inledande delar presenteras den historiska utvecklingen av utsläpp av växthusgaser i Sverige, EU och världen, samt framtidsscenarion som beskriver hur utvecklingen kommer att se ut med nuvarande regelverk och styrmedel. En närvarande diskurs här är att det framför allt är teknikskiften och omställning till fossilfrihet i alla sektorer i samhället som är lösningen, samt en diskurs om att Sverige är ett land som har höga politiska ambitioner och redan har åstadkommit mycket, men ska fortsätta att driva på för höjda ambitioner:

“För att minska utsläppen från industriprocesser krävs i många fall teknikskiften som möjliggör en omställning. Enligt Naturvårdsverkets analys är det svårt att bedöma när i tiden nya teknikskiften kommer att ske, men om ny teknik kommer till användning i de stora anläggningar det ofta är fråga om kan utsläppen på kort tid minska dramatiskt. Flera teknikskiften antas dock kräva relativt lång utvecklingstid vilket innebär att större delen av utsläppsminskningarna bedöms ske närmare 2045. I samverkan med regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige har flera industribranscher tagit fram färdplaner för hur de kan bli fossilfria eller klimatneutrala till 2045.” (Prop. 2019/20:65 s 41-42)

I avsnitt 9 presenteras “Förutsättningar för omställning”:

“Klimatpolitiken skapar förutsättningar för en successiv omställning som förbereder samhället för en fossilfri framtid. [...] En övergång till fossilfria vägtransporter är beroende av att det finns tillgång till biodrivmedel, incitament till att köra elbil, tillgång till laddinfrastruktur i hela landet, elvägar, överföringskapacitet i elnätet och tillgång till klimatsmart el. Inom flera av dessa områden har politiken en viktig roll. Nettonollutsläpp senast 2045 kommer att kräva teknikskiften. En innovationspolitik som kompletteras med stöd för att testa, demonstrera och kommersialisera ny grön teknik kan utöver att bidra till minskade klimatutsläpp dessutom bidra till att stärka svensk konkurrenskraft.” (Prop.

2019/20:65 s 43)

Denna diskurs om fossilfrihet bedöms vara en del av den övergripande diskursen om ekologisk modernisering.

En stor del av de lösningar som presenteras bygger på tidigare fastställda mål eller utredningar som gjorts. Det kan alltså sägas att en hög intertextualitet råder mellan dessa tidigare utredningar och mål, och de lösningar som presenteras i propositionen. Till stor del är den institutionella kontexten uppbyggd på detta vis, att olika utredningar föregår propositioner av detta slag. Det är emellertid värt att påpeka, att de diskurser som förekommer i materialet i stor utsträckning bygger på vad dessa tidigare utredningar och mål säger. Ofta har utredningarna och målen en relativt teknokratisk karaktär, och detta kan antas vara en anledning till att samma typ av diskurs reproduceras i propositionen. Ett exempel på detta finns i avsnitt 11.2 om Industri:

“I slutbetänkandet Brännheta skatter (SOU 2017:83) slår Förbränningsskatteutredningen fast att också efterfrågan på återvunnet material måste stimuleras för att minska utsläppen från avfallsförbränning. Materialåtervinningen av plast begränsas bl.a. av att vissa plaster inte kan materialåtervinnas mekaniskt, rent tekniskt, och att vissa plastflöden är för komplexa och kontaminerade för detta ändamål. I de sammanhangen kan kemisk återvinning eller så kallad feedstockåtervinning vara effektiv.” (Prop. 2019/20:65 s 84)

Diskurs om miljörättvisa

En diskurs om miljörättvisa innebär att det finns en medvetenhet om att olika grupper har olika förutsättningar i klimatomställningen, och att ett rättighetskänsligt perspektiv används

när olika lösningar på problem presenteras. Denna diskurs finns till viss del närvarande i texten, men det blir också uppenbart att stora delar av denna diskurs utelämnats.

I texten återfinns en diskurs om att hela landet ska vara med, att olika delar av Sverige har olika förutsättningar för omställning, speciellt när det gäller skillnader mellan stad och landsbygd. Detta är enligt texten något som politiker måste ha i åtanke och respektera:

“Vi behöver säkerställa att hela Sverige är rustat för en fossilfri framtid. Politiken ska skapa förutsättningar för en successiv omställning, där hela landet är med. På så sätt kan vi undvika de mycket höga samhällskostnader som är förknippade med snabbt förändrade förutsättningar för medborgare och företag. Framtiden är fossilfri och politikens roll är att åstadkomma en långsiktig och kontrollerad systemförändring där hänsyn tas till de olika förutsättningarna som finns i våra städer och i olika landsbygder, för olika inkomstgrupper samt andra individuella förutsättningar. I tätbebyggda områden är förutsättningarna bättre för att gå, cykla och åka kollektivt i stället för med bil, medan bilen även i fortsättningen kommer att vara viktig i glest bebyggda områden.

Landsbygderna har å andra sidan en viktig roll i omställningen som leverantör av klimatsmart energi och förnybara resurser.” (Prop. 2019/20:65 s 8, min kursivering)

Här tangerar texten någon form av rättighetsperspektiv, det noteras att olika förutsättningar finns för olika grupper i samhället. En mer holistisk bild av problemet, där det poängteras att många av dagens globala samhällsproblem hänger ihop, ges i avsnittet om Det globala genomförandet av Parisavtalet:

“Klimatet är en tvärsektoriell fråga och en samstämmig politik där Parisavtalets genomförande integreras inom alla politikområden är nödvändig. Fattigdomsbekämpning, miljö- och klimatarbete, energi, global livsmedelsförsörjning, hållbart brukande av naturresurser, mänskliga rättigheter (inklusive urfolks rättigheter), jämställdhet och fredsbyggande hör ihop.” (ibid s 174)

Utifrån dessa formuleringar går det att ana att det finns en tydlig ambition att ta hänsyn till olika förutsättningar när omställningen till ett hållbart samhälle ska genomföras, och att alla sorters rättigheter i samband med detta bör värnas. Här skulle, utifrån teorin om miljörättvisa, en diskurs om de målkonflikter som kan uppstå till följd av omställningen vara på sin plats.

Denna diskurs går dock inte att återfinna i materialet. Exempelvis blir avsaknaden av ett rättighetsperspektiv tydlig i avsnitt 11.2 om Industri, specifikt i delarna om batteriproduktion

och mineralförsörjning. Här beskrivs problemet i sammanhanget som att många av de kritiska metaller som krävs för den enorma elektrifiering som samhället ska genomgå, i dagsläget produceras i länder med svag politisk styrning och rättssäkerhet. Problemet med detta beskrivs framför allt som att detta kan leda till “oväntade störningar i utbud” (ibid s 88).

Problemet beskrivs därmed inte som att det svenska samhället behöver använda för mycket mineral som kommer från konfliktdrabbade områden, utan problemet är att mineralen kommer från dessa områden. Lösningen presenteras därefter som att Sverige, som är ett av EU:s viktigaste gruvländer, skulle kunna producera många av dessa viktiga metaller med mineral som utvinns på hemmaplan. Sveriges geologiska undersökning har genom en kartläggning bedömt att det finns potential för inhemsk produktion för detta, och vidare poängteras då att om denna utvinning ska bli verklighet måste det göras hållbart. Denna hållbarhet beskrivs på följande sätt:

“Detta förutsätter att mineralförsörjningen är energieffektiv och sker på ett sätt som balanserar behovet av mineralförsörjning mot den miljöpåverkan som uppstår vid utvinning.

En viktig del i detta är även att säkerställa att de råvaror som tillförs i så hög grad som möjligt återförs i cirkulära värdekedjor.” (ibid, s

Ett perspektiv som utesluts här är att etablering av gruvverksamhet inte sällan leder till stora målkonflikter. Ofta anläggs gruvor i gles-eller landsbygd, där verksamheten inte anses störa alltför många invånare och även tros kunna bidra till nya jobb i avfolkningsbygd. Dock finns ofta lokala intressen, som rennäring, turism eller jordbruk, som inte är lika resursstarka som gruvbolag eller statsmakt och därför i många fall inte blir lyssnade på i processen. Detta har i dagsläget skapat konflikt kring många gruvetableringar i Sverige de senaste decennierna.

SOm beskrivits i kapitlet om tidigare forskning, är kanske det mest kända fallet den planerade gruvan i Gállok i Jokkmokks kommun, som väckte stor debatt under 2013 (Jonsson och Nilsson, 2017). De människor som hör till samebyn i området ansåg sig ha rätt till den mark där gruvan skulle anläggas, och hävdade att den var essentiell för den renskötsel som samebyn bedrev på platsen. Samebyn, tillsammans med miljöaktivister, förde fram en diskurs där samernas rättigheter som urfolk inte blev respekterade, och menade på att dessa rättigheter förbisågs till förmån för ekonomiska intressen (Karlsson, 2013). Värt att påpeka är att gruvan i Gállok inte gäller kritiska mineraler för exempelvis batteritillverkning, utan järnmalm. Den tjänar dock som ett talande exempel på hur konflikter kring resursutvinning kan se ut, särskilt när det gäller att inkludera olika gruppers rättigheter.

I regeringens klimatpolitiska handlingsplan framhålls på flera ställen att omställningen som Sverige nu ska genomgå, måste vara inkluderande och ta hänsyn till samhällets olika förutsättningar:

“För att Sverige ska lyckas med målsättningen att bli världens första fossilfria välfärdsland behöver det finnas ett brett engagemang och förankring i hela samhället. En inkluderande klimatpolitik tar hänsyn till de olika förutsättningarna som finns i städer och i landsbygderna, liksom i olika inkomstgrupper och som gör det möjligt för alla att delta i arbetet med att ställa om samhället till fossilfrihet.” (Prop. 2019/20:65 s 48)

Samtidigt med detta återfinns i texten en ambition att kunna producera det mesta som krävs för denna omställning inom Sveriges gränser, med hjälp av nyetablering av gruvor och en inhemsk, stark industri. Risken att det kommer att uppstå målkonflikter liknande den i Gállok är uppenbar. Detta gäller inte bara gruvetablering, utan också de platser där förnybar el ska produceras i form av exempelvis vindkraft. Det finns stora risker för att mänskliga rättigheter, inklusive urfolks rättigheter, kränks när Sverige ska ställa om till grön industri, grön el och en elektrifierad fordonsflotta. Denna rättighetsdiskurs saknas i princip helt i en klimatpolitiska handlingsplanen.

Något som i stor omfattning presenteras som en lösning och ett verktyg för att nå de uppsatta klimatmålen, är övergången till biobaserade drivmedel. Samhället ska sluta förbränna fossila bränslen, övergå i så stor utsträckning det går till elektriska lösningar, men också ersätta de fossila, oljebaserade bränslena med biodrivmedel. Biodrivmedel är drivmedel som utvinns ur biomassa, det vill framför allt säga träd från våra svenska skogar. Det verktyg som presenteras i den klimatpolitiska handlingsplanen för att ställa om till mer biodrivmedel är den så kallade reduktionsplikten, som beskrivs i avsnitt 12.6.3:

“Reduktionsplikt innebär att drivmedelsleverantörer varje år måste minska växthusgasutsläppen från bensin och diesel med en viss procentsats genom att blanda in hållbara biodrivmedel.”(ibid, s 143)

Beskrivningen av reduktionsplikten och biodrivmedel som en smart lösning på problematiken med fossila bränslen förekommer rikligt i texten. Även här finns dock utelämnade diskurser.

Genom att rama in biodrivmedel som en lösning, utesluts diskurser kring de problem som produktionen av biodrivmedel orsakar. Produktionen av biodrivmedel bygger till stor del på skogsbruk, och framställs i texten som relativt oproblematisk. Det enda problem med biodrivmedel som presenteras i texten handlar om att drivmedlen eventuellt inte kommer att vara tillräckligt konkurrenskraftiga i ett initialt skede, och att skattereduktioner och andra ekonomiska incitament därför kan bli nödvändiga. Det svenska skogsbruket har dock mottagit hård kritik från både forskare, ursprungsbefolkning och miljöaktivister, som menar på att det skogsbruk som förekommer i Sverige inte alls är så hållbart som det framställs av skogsbolagen. För det första menar många forskare på att förbränning av biomassa genererar alltför stora utsläpp för att anses klimatvänligt, och att avverkning av skogar istället bidrar till klimatproblematiken. Ett hundratal forskare påpekar detta i ett öppet brev till EU-parlamentet år 2018, och frågan debatterades även i media (Euraktiv, 2018; Burnelius, 2020). Dessutom menar många samebyar på att deras rättigheter ständigt kränks av skogsbolagen, eftersom att skogsavverkningen ofta sker på renbetesland (Lundgren et al, 2020). Återigen har en diskurs uteslutits till förmån för en annan, i detta fall är det inramningen av biodrivmedel som ett klimatskadligt bränsle och skogsbruk som en rättighetskränkande verksamhet, som får stå tillbaka för diskursen om fossilfrihet.

Som avslutning på denna presentation av resultaten från undersökningen ges här konkreta svar på de frågor som inledningsvis ställdes till texten.

1. Hur representeras problemet med klimatförändringarna i texten?

Det problem som beskrivs i texten representeras framför allt som förbränning av fossila bränslen. Någon direkt bakomliggande orsak till problemet är svår att hitta i texten, mer än att det är “människan” som är orsaken. Problemet beskrivs till viss del som ett existentiellt hot, om än mest när man talar om en internationell kontext. Vissa delar av problemet beskrivs i relativt teknokratiska ordalag, exempelvis som att EU:s utsläppshandelssystem inte har fungerat tillräckligt effektivt eller att det saknas harmoniserade certifieringssystem för plaståtervinning. Texten tar upp ett rättighetsperspektiv ett fåtal gånger, dock inte i samband med att problemet beskrivs.

2. Vad presenteras i texten som lösningar på problemet?

Framför allt representeras lösningen i form av fossilfrihet. Formuleringen Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsland förekommer tre gånger, och fossilfrihet beskrivs som