Immateriella tillgångars påverkan på utvecklingen av bokslutens värderelevans
Jon Wallgren
Institutionen för redovisning och handelsrätt
Svenska handelshögskolan
Helsingfors
2021
<
SVENSKA HANDELSHÖGSKOLAN
Institution: Redovisning och handelsrätt Arbetetsart: Avhandling
Författare-och-studerandenummer:
Jon Wallgren, 148700
Datum: 28.12.2021
Avhandlingens rubrik: Immateriella tillgångars påverkan på utvecklingen av bokslutens värderelevans
Sammandrag:
Mängden immateriella tillgångar har ökat kraftigt inom ekonomin vilket till stor grad beror på IT-revolutionen och vår allt mer servicefokuserade ekonomi. Många immateriella tillgångar så som: arbetstagarnas kunskapsnivå, kundlojalitet och varumärke är svåra att identifiera och värdera på ett tillräckligt pålitligt sätt för att få aktivera dem på balansräkningen. Immateriella tillgångar av den här typen är trots det mycket värdefulla.
Det här har lett till kritik över redovisningsstandarder och motiverat tidigare forskning att undersöka hur bokslutens värderelevans har utvecklats. Tidigare forskning är överens om att värderelevansen för företagens redovisade resultat har sjunkit, men däremot finns det motstridiga konklusioner över utvecklingen av bokvärdets och kassaflödets värderelevans.
I den här avhandlingen undersöker jag hur den finansiella bokslutsinformationens värderelevans har utvecklats, ifall den utvecklats annorlunda mellan företag som är intensiva på immateriella tillgångar och företag som inte är det. Därtill undersöker jag ifall immaterialintensiva företag som redovisat enligt IFRS har mera värderelevanta bokslut än immaterialintensiva företag som redovisat enligt US GAAP. Resultatet visar att värderelevansen av företagens redovisade resultat sjunkit och tyder på att bokslutsinformationens värderelevans över lag också skulle ha sjunkit. Därtill finner jag att bokslutens värderelevans för företag i immaterialintensiva branscher har sjunkit mer än för företag i icke-immaterialintensiva branscher. Resultatet visar också att immaterialintensiva företag som redovisat enligt IFRS har mera värderelevanta bokslut än vad immaterialintensiva företag som redovisat enligt US GAAP har.
Nyckelord: Värderelevans, immateriella tillgångar, immaterialintensitet, värderelevans utveckling, IFRS, US GAAP
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 Inledning ... 1
1.1 Problemdiskussion ... 4
1.2 Syfte och forskningsfrågor ... 5
1.3 Metod... 6
1.4 Fortsatt disposition ... 7
2 Teori ... 8
2.1 Värderelevans ... 8
2.1.1 Kategorier av värderelevans litteratur ... 9
2.1.2 Värderelevansforskningens användbarhet för standardsättare ... 10
2.2 Teori om effektiva marknader och fundamentalt värde ... 12
2.3 Värderingsprinciper och perspektiv på finansiell rapportering ... 13
2.3.1 Informationsperspektivet ... 13
2.3.2 Mätningsperspektivet ... 14
2.4 Immateriella tillgångar ... 14
2.4.1 Immateriella tillgångar under IFRS och US GAAP ... 15
2.5 Mätning av värderelevans ... 17
3 Tidigare forskning ... 18
3.1 Värderelevans av det redovisade resultatet, bokvärdet och kassaströmmen 18 3.2 Intensiteten av immateriella tillgångars påverkan på värderelevansen av bokslut ... 20
3.3 Värderelevans av forskning och utveckling ... 21
3.4 Värderelevans av reklamutgifter ... 22
3.5 Värderelevans av goodwill ... 23
3.6 Värderelevans av övriga identifierbara immateriella tillgångar ... 23
3.7 Uppbyggnad av hypoteser ... 24
4 Forskninsuppgiften och metodik ... 27
4.1 Val av regressionsmodeller ... 27
4.2 Metod och avgränsningar ... 29
4.2.1 Metod för hypotes 1 ... 29
4.2.2 Metod för hypotes 2 ... 29
4.2.3 Metod för hypotes 3 ... 30
4.3 Problematik och kritik över R
2metoden ... 33
5 Resultat ... 35
5.1 Diagnostik av data ... 35
5.2 Testandet av hypotes 1 ... 36
5.2.1 Resultat för hypotes 1 ... 37
5.3 Testandet av hypotes 2 ... 39
5.3.1 Data för hypotes 2 ... 39
5.3.2 Resultat för hypotes 2 ... 40
5.3.2.1 Resultat från indelningen av datat på basen av andelen aktiverade immateriella tillgångar ... 40
5.3.2.2 Resultat från indelningen av datat på basen av industrier ... 42
5.4 Testandet av hypotes 3 ... 46
5.4.1 Data för hypotes 3 ... 46
5.4.2 Resultat för hypotes 3 ... 47
6 Sammanfattning och diskussion av resultat ... 50
6.1 Diskussion och slutsatser över resultatet för hypotes 1 ... 51
6.2 Diskussion och slutsatser över resultatet för hypotes 2 ... 52
6.3 Diskussion och slutsatser över resultat för hypotes 3 ... 54
6.4 Kontribution ... 55
6.5 Validitet och reliabilitet ... 56
6.6 Förslag på fortsatt forskning ... 56
KÄLLFÖRTECKNING ... 58
BILAGOR Bilaga 1 Resultat för H2 – uppdelning av datat på basen av andelen aktiverade immateriella tillgångar ... 62
TABELLER Tabell 1 Variabler och hur de kalkylerats ... 28
Tabell 2 Sammanfattning över hypoteser och deras undersökningsmetod ... 32
Tabell 3 Tvåsidigt Pearsons korrelationstest ... 36
Tabell 4 Deskriptiv statistik över data för hypotes 1 ... 36
Tabell 5 Resultat för hypotes 1 ... 37
Tabell 6 Deskriptiv statistik, lågimmaterialintensitetsgruppen (<medianen) ... 39
Tabell 7 Deskriptiv statistik, högimmaterialintensitetsgruppen (>medianen) ... 39
Tabell 8 Deskriptiv statistik, lågimmaterialintensiva industrierna ... 40
Tabell 9 Deskriptiv statistik, högimmaterialintensiva industrierna ... 40
Tabell 10 Resultat för hypotes 2 – icke-immaterialintensiva industrier ... 43
Tabell 11 Resultat för hypotes 2 – immaterialintensiva industrier ... 43
Tabell 12 R
2utvecklingens koefficient och signifikans (hög- & låg- immaterialintensiva branscher) ... 45
Tabell 13 Deskriptiv statistik över IFRS gruppen ... 46
Tabell 14 Deskriptiv statistik över US GAAP gruppen ... 47
Tabell 15 parat två-sampel t-Test för R
2medeltalet ... 47
Tabell 16 Resultat för IFRS gruppen ... 49
Tabell 17 Resultat för US GAAP gruppen ... 49
Tabell 18 R
2trend och signifikans för hypotes 1 och 2 ... 50
FIGURER Figur 1 Utvecklingen av mängden materiella och immateriella tillgångar för S&P 500 företagen ... 2
Figur 2 Medeltal av aktiverade immateriella tillgångar per företag ... 2
Figur 3 Hypotes 1, utveckling av R
2... 38
Figur 4 Utvecklingen av R
2från avkastningsregressionen (medianuppdelning) ... 41
Figur 5 Utvecklingen av R
2från prisregressionen (medianuppdelning) ... 41
Figur 6 Utvecklingen av R
2från avkastningsregressionen (industriuppdelning) ... 44
Figur 7 Utvecklingen av R
2från prisregressionen (industriuppdelning) ... 44
Figur 8 Avkastningsregressionen för IFRS och US GAAP grupperna ... 48
Figur 9 Prisregressionen för IFRS och US GAAP grupperna ... 48
1 INLEDNING
Investeringar i immateriella tillgångar har i flera decenniers tid ökat mera än investeringar i materiella tillgångar. På grund av det här utgör sig dagens ekonomi till en betydligt högre grad av immateriella tillgångar än vad ekonomin på till exempel 70-talet gjorde (Corrado och Hulten 2010). IT revolutionen som medfört en stor och snabb förändring i hur människor lever sina liv idag är tillsammans med övergången till en mera service fokuserad ekonomi i grund och botten orsaken till den snabba ökningen av immateriella tillgångar. En mera service fokuserad ekonomi har medfört att kunskapsintensiva industrier så som hälsovård, kommunikation, data och konsultering har vuxit betydligt mera än materialintensiva industrier (Srivastava 2014).
Datorprogram, internet, epost, elektronisk betalning, social media eller andra virtuella plattformer är en väsentlig del av så gott som alla människors dagliga liv idag och de är också exempel på immateriella tillgångar. Fast än IT-revolutionen snabbt förändrade många industrier och hade på så sätt en tydlig påverkan på produktivitet och tillväxt har dess påverkan på makroekonomisk tillväxtstatistik varit långsam. (Corrado, Hulten och Sichel 2009)
Ett fenomen som starkt relaterar till detta är i frågesättningen av redovisningsinformationens värderelevans. Många tidigare studier har visat att värderelevansen av redovisningsinformation har sjunkit under en längre tidsperiod. En orsak till det sägs vara den mer eller mindre konstant ökande mängden immateriella tillgångar som enligt de rådande redovisningsanvisningarna till stor del inte redovisas på företagens balansräkning, utan i stället kostnadsörs på resultaträkningen. Till exempel argumenterar Srivastava (2014) att den negativa trenden i resultatkvalitet (det vill säga hur väl det rapporterade resultatet kan användas för att förutspå kommande resultat) beror på ökningen av företag som är intensiva på immateriella tillgångar.
Redovisningsinformation har alltid utmaningen att vara så relevant men samtidigt så pålitlig som möjligt. Standarderna över hur immateriella tillgångar ska redovisas argumenteras av många att vara utåldrade (Brown et al. 1999; Lev och Zarowin, 1999;
Gu et al. 2021; Cazavan-Jeny och Jeanjean 2006). Orsaken till det här är enligt kritikerna att det ur bokföringsinformationen enligt dagens standarder inte framkommer tillräckligt mycket relevant information om företagets immateriella tillgångar, fastän immateriella tillgångar idag utgör en så stor del av många företags totala tillgångar.
Figur 1 visar utvecklingen av S&P 500 företagens andel av immateriella tillgångar över totala tillgångar från år 1975 till år 2018. S&P 500 indexet består av de 500 högst värderade publikt listade amerikanska företagen.
Figur 1 Utvecklingen av mängden materiella och immateriella tillgångar för S&P 500 företagen
Källa: Ponemon Institute LLC, 2019. [Egen framställning]
Figur 2 visar medeltalet av totala aktiverade immateriella tillgångar per år per företag i datat jag använder för hypotes 1 i denna avhandling. Också här ser man en brant ökning.
Figur 2 Medeltal av aktiverade immateriella tillgångar per företag 0
5000 10000 15000 20000 25000 30000
1975 1985 1995 2005 2018
Miljarder USD
immateriella tillgångar Materiella tillgångar
0,00 500,00 1000,00 1500,00 2000,00 2500,00
2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018 2019 2020
International Financial Reporting Standards (IFRS) definierar en immateriell tillgång som ”en identifierbar icke monetär tillgång utan fysisk substans” (egen översättning) (KPMG 2020). US GAAP definitionen av en immateriell tillgång är formulerad aningen annorlunda men är i praktiken den samma. I denna avhandling då jag nämner begreppet immateriell tillgång hänvisar jag utöver de i bokslutet identifierade immateriella tillgångarna också till immateriella tillgångar som ofta är svåra att identifiera och därför inte är aktiverade på balansräkningen. Till exempel arbetstagarnas kunskapsnivå, kundlojalitet och varumärkets värde.
Värderelevans kan mätas på olika sätt men i sin korthet beskriver värderelevansen av redovisningsinformation hur väl redovisningsinformationen reflekterar totala mängden information som används av aktieinvesterare. Med andra ord, till hur stor grad påverkas aktieinvesterarnas beslut av redovisningsinformationen. Det primära fokuset av bokslut är att informera ägarna, det vill säga aktieinvesterarna eller potentiella aktieinvesterare, om företagets prestation, och vara som stöd för dem då de bygger upp sin bild om företagets framtidsutsikter – vare sig de ska köpa, sälja eller hålla sina aktier. Därför är det viktigt att informationen i bokslut inte tappar för mycket relevans.
Tidigare värderelevans undersökningar har framförallt visat att värderelevansen av det redovisade resultatet har sjunkit mycket och gällande det råder det en stark konsensus i den tidigare forskningen (Barth et al. 2018; Francis och Shipper 1999; Ely och Waymire 1999; Brown et al. 1999; Lev och Zarowin 1999). Däremot vad gäller andra rader eller objekt i bokslutet är resultaten av tidigare forskning inte så entydiga då det kommer till deras värderelevansutveckling under åren. Till exempel visade Lev och Zarowin (1999) att kassaströms informationens värderelevans sjunkit medan Francis och Schipper (1999) visade att kassaströmmens värderelevans inte ändrats avsevärt. Dessa undersökningar hade sampel med överlappande tidsperiod (1952–1994 och 1977–1996).
Mera färsk undersökning av Barth et al. (2018) visar att den grad av värderelevans som bokslut tappat från det rapporterade resultatets värderelevans kompenseras idag av en ökad värderelevans för många andra bokföringsposter. Enligt Barth et al. (2018) har till exempel information som potentiellt reflekterar immateriella tillgångar, tillväxtmöjligheter eller alternativa företags prestationsmått (eng. alternative performance measures) ökat signifikant i värderelevans från 1962 till 2014. Bart et al.
(2018) räknar forsknings och utvecklingskostnader, aktiverade immateriella tillgångar och reklamkostnader till information som reflekterar företagets egentliga immateriella tillgångar. Man kan fråga sig vare sig det spelar en roll ifall värderelevansen av vissa
redovisnings moment så som företagets rapporterade resultat sjunkit ifall värderelevansen av andra redovisnings moment ökat.
1.1 Problemdiskussion
På grund av att en stor del av företagens immateriella tillgångar kostnadsförs och därför inte syns som investeringar på balansräkningen, har det argumenterats att resultatet samt de totala tillgångarna för företag med växande immateriella tillgångar underskattas. Samtidigt så har de företagen som har en sjunkande andel av immateriella tillgångar eller de företag vars immateriella tillgångar ökar långsammare ett överskattat resultat och överskattade totala tillgångar i förhållande till de företag som är mera intensiva gällande immateriella tillgångar. Det här beror på att de företag som spenderar (d.v.s. investerar) i att förstärka eller utveckla sina immateriella tillgångar hamnar till stor grad kostnadsföra dessa investeringar vilket äter upp från deras rapporterade resultat (minskar vinsten/ ökar förlusten). Samtidigt i och med att dessa immateriella tillgångar inte syns på balansräkningen leder det till att företagets egentliga tillgångar är värdefullare än vad balansen visar. Det motsatta gäller för företag med krympande andel immateriella tillgångar. (lev 2019)
Till råga på det här finns problemet om att immateriella tillgångar som skaffats externt, (det vill säga inte internt utvecklats med till exempel forskning och utveckling eller hård satsning på goda kundförhållanden) får aktiveras på balansräkningen, medan likadana immateriella tillgångar, ifall de är internt utvecklade, inte får aktiveras, även om den enda skillnaden är att de är internt utvecklade och inte skaffade externt. (Lev 2019)
Ett ytterligare problem som kritiker gällande bokföringen av immateriella tillgångar lyft fram är att tilläggsinformationen i bokslutets anteckningar (eng. disclosures) gällande kostnaderna för utvecklingen av de immateriella tillgångarna är bristfällig. Bortsett från forskning och utveckling är alla andra kostnader förknippade med immateriella tillgångar oftast med räknade i stora utgiftsposter så som administrations och försäljningskostnader. Boksluten innehåller sällan tillräckligt med specifik information i anteckningarna gällande dessa utgiftsposter och om vad de innehåller så att investerare ska kunna veta hur mycket företaget spenderat på till exempel utvecklingen av deras IT, eller skolning av deras arbetstagare. (Lev 2019)
Sättet på vilket immateriella tillgångar bokförs anses alltså vara en stor orsak till varför bokslut tappat värderelevans och varför IT revolutionen och den mera servicefokuserade ekonomin till en lägre och framförallt långsammare grad synats i tillväxt statistik än vad
det kan argumenteras att den synats i praktiken i förändringen av människornas dagliga liv och produktivitet (Corrado et al. 2009). Både International Financial Accounting Standards (IFRS) och Generally Accepted Accounting Principles (GAAP) är strikta gällande aktivering av immateriella tillgångar. På grund av det här anses det vara en stor del av immateriella tillgångar som inte syns i företagens bokslut och kommer på så sätt inte med i investerarnas beslutsfattning.
IFRS har dock vissa skillnader till US GAAP. Till exempel vad gäller forskning och utveckling. (Till internt genererade immateriella tillgångar förknippas ofta någon form av forskning och utveckling.) Företag som bokför enligt IFRS får aktivera utvecklingskostnaderna ifall de möter vissa kriterier. Till exempel ska kostnaderna vara identifierbara, företaget ska kunna demonstrera att det är möjligt att använda eller sälja den immateriella tillgången och det ska också gå att demonstrera att den immateriella tillgången kommer att generera sannolik framtida ekonomisk avkastning. (Stuart 2020)
De här reglerna för redovisning av utvecklingskostnader under IFRS har mött kritik på grund av att de lämnar mycket rum för ledningens egna omdöme (Lev 2019). Eftersom de växande immateriella tillgångarna påstås vara en signifikant orsak till att bokslutens värderelevans har sjunkit och eftersom US GAAP och IFRS har till viss mån avvikande regler gällande bokföringen av immateriella tillgångar, kan man fråga sig ifall värderelevansen mellan US GAAP bokslut och IFRS bokslut kan ha någon skillnad som potentiellt skulle bero på just bokföringen av de immateriella tillgångarna.
1.2 Syfte och forskningsfrågor
Eftersom immateriella tillgångar fortsatt att öka kraftigt under det senaste decenniet och eftersom tidigare forskning kritiserat bokföringen av immateriella tillgångar och kommit till att den sänkt bokslutens värderelevans, finns det orsak att undersöka ifall bokslutens värderelevansen fortsatt att sjunka. Syftet med den här avhandlingen är att undersöka utvecklingen av den finansiella boksluts informationens värderelevans och vare sig värderelevansen av boksluten påverkats negativt av de ökade immateriella tillgångarna.
Det finns mycket tidigare forskning över värderelevansens utveckling under slutet av 1900-talet och en del forskning av värderelevansens utveckling från början av 2000- talet. Däremot finns det inte mycket tidigare forskning som sett på hur utvecklingen av immateriella tillgångar påverkat värderelevansen av bokslut under de senaste åren. På grund av detta bidrar denna avhandling till tidigare litteratur genom att presentera färska resultat, vilket är av intresse eftersom andelen immateriella tillgångar ökat
kraftigt de senaste åren. Den första forskningsfrågan den här avhandlingen syftar att svara på kan därmed formuleras som:
Har redovisningsinformationens värderelevans negativt påverkats av de fortsatt ökade immateriella tillgångarna?
För att få en bättre förståelse över hur mycket redovisningsstandarderna för immateriella tillgångar påverkar värderelevansen av boksluten kommer jag i denna avhandling också att undersöka skillnaden i värderelevans mellan US GAAP och IFRS.
Reglerna på när företaget får eller skall aktivera immateriella tillgångar är till viss mån olika under IFRS och US GAAP. Det finns till mitt medvetande ingen tidigare undersökning som skulle se på ifall immateriella tillgångars bokföring skulle vara en orsak till en skillnad i värderelevansen av bokslut gjorda enligt US GAAP och bokslut gjorda enligt IFRS. Den andra bidragande faktorn av denna avhandling till tidigare litteratur är därmed att den svarar på den andra forskningsfrågan som jag formulerar enligt följande:
Finns det en skillnad i värderelevansen av bokslut mellan IFRS och US GAAP som beror på redovisningen av immateriella tillgångar?
1.3 Metod
För att svara på forskningsfrågorna använder jag OLS (ordinary least squares) regressioner. Data kommer att laddas ner från den finansiella databasen Compustat.
Samplet kommer att delas in i två grupper på två olika sätt, först på basen av andelen aktiverade immateriella tillgångar över totala tillgångar och sedan på basen av industri.
Först körs regressioner för båda grupperna där resultatets och bokvärdets värderelevans undersöks. Hypotesen här är att resultatets och bokvärdets värderelevans har sjunkit mera i den gruppen som är intensiv på immateriella tillgångar. Ifall värderelevansen för den gruppen som är intensiv på immateriella tillgångar utvecklats mera negativt än den gruppen som är mindre intensiv på immateriella tillgångar tyder det på att värderelevansen av bokslut påverkats negativt av de allmänt växande immateriella tillgångarna. Sedan kommer IFRS rapporterande företag och US GAAP rapporterande företag analyseras skilt för att se ifall det finns en skillnad i värderelevans mellan bokslut uppgjorda enligt dessa standarder.
1.4 Fortsatt disposition
I kapitel två kommer jag att mera djupgående gå igenom relevant teori för att ge en bättre förståelse över koncept som avhandlingen handlar om. Värderelevans, redovisningsstandarder samt kritiken kring dem diskuteras och förklaras närmare i kapitel två. I kapitel tre går jag igenom tidigare forskning kring värderelevans, dess utveckling och vilken roll immateriella tillgångar spelat och bygger på basen av detta upp mina hypoteser för denna avhandling. Kapitel fyra presenterar metoden för hur diverse hypoteser undersöks och hur datat samlats in. I kapitel fem presenterar jag resultatet av regressionerna och i kapitel sex diskuterar jag resultatet och drar slutsatser samt ger förslag på fortsatt forskning.
2 TEORI
I det här kapitlet går jag igenom teori som relaterar till värderelevans, dess forskning samt immateriella tillgångar och deras redovisning. Kapitlet 2.1 börjar med en allmän igenomgång över begreppet värderelevans och hur forskningen inom värderelevans utvecklats. I kapitel 2.1 presenterar jag också hur studier över värderelevans har kategoriserats och till vilken grad värderelevansstudier anses vara användbara av standardsättare. Därefter i kapitel 2.2 följer en mera teoretisk presentation på effektiva marknader och fundamentalt värde. Sedan i kapitel 2.3 går jag igenom värderingsprinciper samt de två perspektiven; mätningsperspektivet och informationsperspektivet – med vilka man kan bedöma boksluts information. I kapitel 2.4 presenteras begreppet immateriella tillgångar mera djupgående samt redovisningsstandarderna kring immateriella tillgångar i IFRS och US GAAP. Till sist, i kapitel 2.5 presenterar jag de vanligaste sätten för att mäta värderelevans.
2.1 Värderelevans
Eftersom denna avhandling undersöker immateriella tillgångars påverkan på värderelevansen av bokslut så är det viktigt att gå igenom vad som avses med värderelevans i litteraturen. Den huvudsakliga poängen med forskning kring värderelevans är att utvidga vår kunskap gällande relevansen och tillförlitligheten av redovisningsobjekt (Barth, Beaver och Landsman 2001). Då man undersöker värderelevansen av ett redovisningsobjekt, som till exempel det redovisade resultatet, undersöker man ifall redovisningsobjektet har en påverkan på värderingen av företaget.
Ifall redovisningsobjektet signifikant påverkar värderingen upplevs redovisningsobjektet av investerarna vara relevant och tillförlitligt. Ifall det i sin tur inte påverkar värderingen upplevs det av investerare att antingen vara irrelevant eller opålitligt eller både och.
Enligt Financial Accounting Standards Board 1984 (FASB) är ett redovisningsobjekt relevant ifall den har en betydelse för beslutsfattningsprocessen för läsaren av bokslutet och tillförlitlig ifall den representerar vad den påstås representera. Barth et al. (2001) definierar ett värderelevant bokföringsobjekt som ett bokföringsobjekt som har en förutspådd association på företagets värdering. Företagets värdering, det vill säga värderingen på det egna kapitalet, reflekterar en redovisningspost ifall de två är korrelerade. (Barth et al. 2001) Genom att undersöka ifall det existerar en signifikant korrelation mellan en förändring i en bokföringspost och en reaktion på värderingen av företaget kan man alltså undersöka ifall bokföringsposten är värderelevant.
Värderelevans undersökningar fick sin början av forskarna Ray Ball och Philip Brown som i sin berömda forskningsartikel från år 1968 undersökte hur kapitalmarknaderna reagerar på företagets rapporterade resultat. Ball och Brown fann att kapitalmarknaden hade en positiv och statistiskt signifikant reaktion på värderingen av de företag som rapporterade ett bra resultat och en negativ och statistiskt signifikant reaktion på värderingen för de företag som rapporterade ett dåligt resultat. Måttet som Ball och Brown använde för att mäta reaktionen på aktiepriset kallade de earnings response coefficient (ERC), som efteråt har använts aktivt inom litteraturen. Ifall ett företags resultat var högre än det var året innan klassade Ball och Brown resultatet som bra (goda nyheter) och ifall resultatet var lägre än året innan klassade Ball och Brown resultatet som dåligt (dåliga nyheter). Ball och Brown fann också att kapitalmarknaderna till hög grad förutspådde vilka företag skulle rapportera ett bra resultat och likväl vilka företag som skulle rapportera ett dåligt resultat. Ball och Browns studie var den första studien som bevisade att redovisningssiffror är införlivade i aktiepriset.
Fastän begreppet värderelevans inte ännu användes av Ball och Brown var det ändå i praktiken resultatets värderelevans som Ball och Brown var de första att undersöka.
Begreppet värderelevans kom att användas aktivt först på 1990-talet. Barth et al. (2001) säger att den första undersökningen de är medvetna om som använde begreppet värderelevans är Amir et al. (1993) som undersökte skillnader i värderelevans mellan US GAAP och icke US GAAP rapportering.
2.1.1 Kategorier av värderelevans litteratur
Litteraturen gällande värderelevans kan kategoriseras i olika grupper. Till exempel grupperar Holthausen och Watts (2001) litteraturen in i tre kategorier. Den första kategorin består av studier som undersöker associationen mellan aktiemarknads värden (eller deras förändring) och ett resultatmått eller förslaget alternativt resultatmått. Till exempel kan en studie i denna kategori undersöka vare sig associationen mellan ett resultatmått och ett aktiemarknadsvärde är starkare eller svagare då resultatmåttet är beräknat enligt rådande standarder än vad associationen skulle vara ifall det beräknades enligt ett föreslaget alternativt sätt att beräkna resultatmåttet. Ett annat exempel av studier som faller under denna kategori är studier som undersöker skillnader i det rapporterade resultatets värderelevans mellan olika redovisningsstandarder. I de här studierna körs det ofta regressioner skilt för företag som rapporterar enligt en standard och skilt för de som rapporterar enligt en annan standard. Skillnaderna i värderelevansen mäts sedan ofta på basen av skillnader i regressionernas
förklaringsgrad (R2). Den redovisningsstandard vars regressioner har högre R2 förklaras som mera värderelevant.
Den andra kategorin av undersökningar i värderelevans använder ofta regressioner till att undersöka ifall en bokföringspost av intresse kontribuerar till att förklara värde eller avkastning över en längre tidsperiod, givet andra specificerade variabler.
Bokföringsposten av intresse förklaras värderelevant ifall dess koefficient i regressionen är statistiskt signifikant och tillräckligt långt från noll. Som exempel över en studie som faller under denna kategori ger Holthausen och Watts (2001) en studie som undersökte den inkrementella associationen mellan företagets värdering och marknadsvärdet av företagets riskhanterings derivatan som företagen rapporterat enligt SFAS 119 (Statement of Financial Accounting Standard). Företagets värdering d.v.s. aktiepriset var som beroende variabel, och som oberoende variabel var förutom riskhanterings derivatan också diverse redovisningsposter både från balansräkningen samt från andra delar av bokslutet.
Den tredje och mera sällsynta kategorin består av studier som undersöker vare sig en viss bokföringspost tillägger väsentlig information för investeraren då investeraren redan har åtkomst till en given mängd information. Dessa studier ser ofta på ett kortare tidsintervall för att bedöma ifall publiceringen av en specifik bokföringspost åstadkommer en reaktion på aktiepriset. Till exempel då en ny standard trätt i kraft och krävt företag att rapportera en ny bokföringspost har studier i denna kategori gjorts för att se hur värderelevant den nya bokföringsposten varit för investerare. (Holthausen och Watts 2001)
Den här avhandlingen faller under både den första och den andra kategorin. Den första kategorin eftersom jag undersöker potentiella värderelevans skillnader mellan US GAAP och IFRS och den andra kategorin eftersom jag undersöker hur immateriella tillgångar kontribuerat till att förklara aktievärden under en längre tid. Denna studie har dock inte endast en enskild bokföringspost av intresse.
2.1.2 Värderelevansforskningens användbarhet för standardsättare Eftersom värderelevans i grund och botten mäter hur tillförlitlig och relevant bokföringsinformation är eller anses vara, och eftersom redovisningsstandarder har som målsättning att göra boksluten så tillförlitliga och samtidigt så relevanta som möjligt – är en naturlig fråga hur stor nytta standardsättare har av värderelevanslitteraturen. Den kända undersökningen av Holthausen och Watts (2001) undersökte precis detta. De
konkluderade att fastän värderelevans litteraturen är stor till mängden är dess kontribution till standardsättare rätt liten. En avgörande orsak till det är att värderelevans litteraturen till stor grad är fokuserat på värdering av företaget vilket är motstridigt med FASB (Financial Accounting Standards Board), som uttryckligen förnekar att redovisning ska förse läsare med en direkt estimering av värde, samt motstridigt med historiken och karaktären av redovisning som kan anses konservativ gällande nuvärden. Holthausen och Watts argumenterar också att värderelevans litteraturen inte tar i beaktan andra användare av bokslut än aktieinvesterare, vilket är problematiskt eftersom vad som är relevant för aktieinvesterare är nödvändigtvis inte relevant eller lika relevant för andra intressenter av bokslut.
För sin undersökning hade Holthausen och Watts också diskussioner med individer från FASB. Ur diskussionerna framstod det att standardsättarna över lag inte vet hur de skulle använda värderelevans litteraturen i deras överväganden kring standarderna.
Standardsättarna berättade att de nog anser att det är värdefullt att veta graden av association mellan aktievärden och bokföringssiffror, men samtidigt menade de att det är svårt att bedöma exakt vilken implikation den associationen har för potentiella redovisningsstandarder.
Till skillnad från Holthausen och Watts (2001) så argumenterar Barth et al. (2001) att värderelevansstudier trots allt spelar en viktig roll också för standarsättare.
Forskningsfrågorna som värderelevans studier svarar på är ofta motiverade med att de är till stort intresse av också andra intressenter än akademiker. Barth et al. (2001) menar att värderelevans studier ofta ger insikter i forskningsfrågor som till stor grad också intresserar standardsättare. Därtill argumenterar de att trots redovisningens primära syfte inte är att förse läsare med en direkt estimering av värde så är aktieinvesterarna ändå ett primärt fokus för standardsättare. De argumenterar att det att det finns andra användare av bokslut än aktieinvesterare inte ändå i sig minskar viktigheten av värderelevans studier.
Hur användbara och relevanta värderelevansstudierna är för standardsättare är alltså något som delar åsikter. I varje fall kan man konstatera att värderelevansstudierna nog undersöker frågor som intresserar standardsättare men ofta är det svårt för standarsättare att veta hur det lönar sig att ta studierna i beaktan vid ändring av gamla eller uppbyggning av nya standarder.
2.2 Teori om effektiva marknader och fundamentalt värde
Teorin om effektiva aktiemarknader förutspår att aktiepriset fullt reflekterar all tillgänglig kunskap och informationsbehandlingsförmåga som investerarna har. En marknad vars priser fullt reflekterar tillgänglig information kallas effektiv. Investerare i en effektiv marknad agerar snabbt då ny information blir tillgänglig. Ifall de inte agerar snabbt kommer andra investerare att fatta beslut enligt den nya informationen och den nyttan som fanns att få av den nya informationen minskar eller elimineras helt och hållet.
För att en marknad ska vara effektiv måste tillräckligt många investerare bete sig på det här sättet. (Fama 1970)
Fama (1970) gör skillnad mellan två olika former av effektiva marknader. ”Stark forms effektivitet” och ”rätt så stark forms effektivitet” (egen översättning, eng. strong form efficiency och semi-strong form efficiency). ”Rätt så stark forms effektivitet” är då aktiemarknadens priser reflekterar endast all publikt tillgänglig information över aktierna och ”stark forms effektivitet” är då aktiemarknads priserna reflekterar all information, också den information som inte är publikt tillgänglig. I praktiken ifall aktiemarknaderna skulle ha vad Fama (1970) beskriver som stark forms effektivitet skulle det inte finnas någon poäng i att skaffa information. I praktiken, eftersom investerare är motiverade att skaffa information om företag, råder inte stark forms effektivitet där priset fullt reflekterar all information.
Ifall all existerande information över en aktie var publikt tillgänglig och alla investerare tog all information i beaktan skulle aktiepriset direkt reflektera företagets fundamentala värde. Eftersom alla investerare inte tar all information i beaktan och eftersom insiderinformation som inte är publikt tillgänglig existerar, så finns det en skillnad mellan företagets fundamentala värde och aktiemarknadens värdering av företaget.
Effektiva marknader har alltså i praktiken alltid högst vad Fama (1970) klassar som en
”rätt så stark forms effektivitet”.
Den finansiella rapporteringens roll med hänsyn till effektiva marknader är att göra marknaden mera effektiv. I praktiken genom att öka mängden/kvalitén av publikt tillgänglig information bidrar finansiell rapportering till att minska skillnaden mellan företagets fundamentala värde och marknadsvärdet. (Scott, 2015 s.215)
2.3 Värderingsprinciper och perspektiv på finansiell rapportering
Att göra ett fullständigt teoretiskt korrekt bokslut har redovisare konstaterat att i praktiken är omöjligt. Det här beror på att äkta nettoinkomst är omöjligt att rapportera eftersom det skulle kräva att alla företagets tillgångar och skulder skulle vara värderade till nuvärde. Att värdera tillgångar och skulder till nuvärde kräver att man har objektiva estimeringar gällande kommande händelsers sannolikhet, vilket man ofta inte har.
Eftersom ingen kan förutspå framtiden med total säkerhet är det nuvärde man lägger på en skuld eller tillgång endast en estimering. Det andra alternativet för att redovisa äkta nettoinkomst skulle vara att perfekt värdera företagets alla tillgångar och skulder till marknadsvärde. Det här är i sin tur också i praktiken omöjligt på grund av att det ofta inte existerar en aktiv marknad för en stor del av företagets tillgångar och skulder. (Scott 2015, s. 58–59)
Att äkta nettoinkomst inte existerar har lett till att redovisare i stället för att fokusera på att rapportera så teoretiskt korrekt nettoinkomst som möjligt har börjat satsa mera på att ha boksluten och vara så användbara för deras intressenter som möjligt. Det här perspektivet på finansiell rapportering kallas informationsperspektivet. (Scott 2015, s.59)
2.3.1 Informationsperspektivet
Tanken bakom informationsperspektivet är att eftersom man inte kan göra teoretiskt korrekta bokslut kan man åtminstone försöka göra boksluten mera användbara.
Användbar information definieras inom informationsekonomi som signaler som är kapabla att ändra förväntningar om framtida händelser och på så sätt åstadkomma omvärderingar i antaganden som i sin tur leder till bättre beslut (Hitz 2007).
Informationsperspektivet utgår från att marknaden är effektiv och investerare kan göra rationella beslut med hjälp av användbar bokslutsinformation. Målet med informationsperspektivet är inte att redovisa en så exakt värdering av företaget som möjligt.
Desto mera informativt ett system är desto användbarare är det. Mera informativ redovisning minskar risken dess intressenter tar genom att bättre möjliggöra förutsägelser om kommande tillstånd och avkastning. Målet med informationsperspektivet är därmed att göra boksluten så informativa som möjligt för alla dess intressenter. Informationsperspektivet kan till exempel tillämpas vid evaluering över vare sig en ny redovisningsstandard är värd att ta i bruk. För att det ska ur
informationsperspektivet vara värt att ta i bruk en ny standard ska nyttan som den nya standarden medför, som till exempel högre relevans av informationen, väga mera än minskningen i pålitligheten av informationen, eller tvärtom. (Scott 2015, s.80)
2.3.2 Mätningsperspektivet
Eftersom investerarnas rationalitet och marknadernas nivå av effektivitet har starkt ifrågasatts har vad som kallas mätningsperspektivet utvecklats. Redovisare som föredrar mätningsperspektivet föredrar att lägga med nuvärden i bokslutet, givet att nuvärdena är tillräckligt pålitliga. Med mätningsperspektivet tar redovisarna ett ökat ansvar över att stöda investerare i att förutspå företagets kommande prestation och värde. (Scott 2015, s.189) Enligt mätningsperspektivet ska redovisning direkt mäta och rapportera basinformation som investerare behöver, det vill säga företagets värde eller åtminstone en del av det (Hitz 2007). Genom att direkt redovisa nuvärden i bokslut ökar det informationens nivå av relevans. För att informationen ska vara användbar av investerare ska informationen också ha en tillräcklig nivå av tillförlitlighet. Många standardsättare anser att redovisning av nuvärdet i många fall har det eftersom de i flera år har gått mot att allt mera använda sig av mätningsperspektivet. (Scott 2015, s.190) Till exempel nuvärden i bokslut uppgjorda enligt IFRS är en följd av att IASB (International Accountning Standards Board) utgått ifrån mätningsperspektivet.
2.4 Immateriella tillgångar
Både IFRS och US GAAP definierar en immateriell tillgång som en identifierbar icke- monetär tillgång utan fysisk substans. Vad som gör en tillgång identifierbar är att den kan separeras från andra tillgångar. Tillgångar som kan separeras kan till exempel säljas skilt, bytas eller lisenseras. Ifall en icke monetär tillgång utan fysisk substans inte kan separeras men uppstår i ett kontrakt eller annan laglig rättighet räknas det också som en immateriell tillgång. Till exempel goodwill räknas som en immateriell tillgång trots att goodwill inte kan separeras (IFRS 2021; KPMG 2020)
Exempel på andra immateriella tillgångar är företagets kundlojalitet, varumärken, data, arbetstagarnas kunskapsnivå, datorprogramvara, lisener, patent, filmer, användarrättigheter och importkvoter. Problematiken gällande många immateriella tillgångar är att det kan vara svårt att identifiera dem och att kostnaden för dem ofta inte kan mätas tillräckligt pålitligt. Det är ofta svårt att skilja mellan kostnaderna som uppstått vid genererandet av en immateriell tillgång och kostnader som gått till att uppehålla företagets verksamhet och goodwill (IFRS 2021, nr2). Bland annat på grund
av dessa orsaker är det vad som kan anses vara en stor del av företagens immateriella tillgångar som inte aktiveras på balansräkningen. Till näst går jag i stora drag igenom IFRS och US GAAP redovisningsstandarder gällande immateriella tillgångar och förklarar hur de skiljer sig från varandra.
2.4.1 Immateriella tillgångar under IFRS och US GAAP
I år (2021) är det ca 120 olika länder som tillåter användningen av IFRS redovisning för börs listade företag (IFRS 2021). Och av dessa länder är det en avsevärd andel som kräver användningen av IFRS (Stuart 2020). IFRS togs i användning i alla EU länder samt flera andra länder år 2005. Att så många länder använder IFRS har flera fördelar. Det är bra för investerare som vill jämföra bolag internationellt, det är lättare att kontrollera dotterbolag då de rapporterar under samma system och det underlättar revision. Därtill är det lättare för företag att penetrera internationella marknader då den internationella marknaden och företaget i fråga är vana vid att använda samma redovisningssystem.
(Blomqvist 2020) Av de länder där IFRS standarder inte används är USA det mest signifikanta. Amerikanska Securities and Exchange Commission (SEC) kräver företag som är registrerade i USA att använda US GAAP principer. US GAAP och IFRS har med hänsyn på immateriella tillgångar många likheter men också vissa olikheter. (Stuart 2020)
En immateriell tillgång som anskaffas skilt (d.v.s. inte som del av ett företagsarrangemang eller som utvecklats internt) får enligt IFRS aktiveras på balansen ifall det är sannolikt att den resulterar i framtida ekonomiska fördelar för företaget och kostnaden kan mätas pålitligt. Till skillnad från IFRS har US GAAP inga liknande allmänna kriterier på när en anskaffad immateriell tillgång får aktiveras. US GAAP har mera skilda regler för olika slags specifika immateriella tillgångar. (KPMG 2020)
Internt genererade immateriella tillgångar måste under US GAAP kostnadsföras ifall ett eller flera av de tre följande kriterierna är sanna för den immateriella tillgången: 1.
Tillgången kan inte klart identifieras, 2. Tillgången har en obestämd livstid, och 3.
Tillgången är en del av fortsatt företags eller ideell verksamhet och är en del av en enhet.
Med andra ord får ett företag endast aktivera en immateriell tillgång ifall den inte faller under ett enda av dessa tre kriterier. På grund av de här hårt restriktiva kriterierna över internt genererade immateriella tillgångar är det i praktiken mycket sällsynt under US GAAP att aktivera en internt genererad immateriell tillgång och det sker ofta endast då det gäller patent eller varumärken. (Stuart 2020)
Forsknings och utvecklingskostnader är ett signifikant bokföringsobjekt med tanke på internt genererade immateriella tillgångar. Forskningskostnader ska både under IFRS och US GAAP kostnadsföras. Däremot, så som jag nämnde i problemdiskussionen, vad gäller utvecklingskostnader så finns det klara skillnader. Till skillnad från IFRS så ska under US GAAP också alla utvecklingskostnader kostnadsföras. Undantagsvis får under US GAAP viss typ av internt genererade datorprogram samt direktmarknadsföringsreklamkostnader som förknippas med anskaffning eller förnyelse av försäkringskontrakt aktiveras. Till exempel har US GAAP skilda regler på när ett företag kan aktivera utvecklingskostnaderna för programvara som är utvecklat för att säljas och programvara som är utvecklat för intern användning. (KPMG 2020)
Möjligheterna att aktivera utvecklingskostnader under IFRS är däremot mera flexibla.
För att ett företag enligt IFRS får aktivera utvecklingskostnader ska företaget kunna demonstrera de sex följande punkterna: 1. Den tekniska genomförbarheten att slutföra utvecklingen av den immateriella tillgången så att den blir tillgänglig för användning eller försäljning. 2. Dess avsikt att slutföra utvecklingen av den immateriella tillgången och använda den eller sälja den. 3. Dess förmåga att använda eller sälja den immateriella tillgången. 4. Hur den immateriella tillgången kommer att generera sannolik framtida ekonomisk nytta. 5. Tillgängligheten av tillräcklig teknisk kunskap, finansiering och andra tillgångar för att genomföra utvecklingen och att använda eller sälja den immateriella tillgången. 6. Dess förmåga att tillförlitligt mäta kostnaderna som attribueras till den immateriella tillgången under dess utveckling. (KPMG 2020) Fastän dessa punkter som företaget ska kunna demonstrera för att få aktivera utvecklingskostnaden är rätt så många, lämnar de betydligt oftare möjligheten för företaget att aktivera utvecklingskostnaden än US GAAP lämnar. Enligt Lev (2019) lämnar dessa regler mera rum för företagsledningens prövningsbefogenhet, vilket betyder att företagsledningen har större möjligheter att påverka utfallet vare sig de får aktivera en viss immateriell tillgång eller ej.
En till skillnad mellan US GAAP och IFRS gällande immateriella tillgångars redovisning är omvärderings möjligheterna (andra än nedskrivning). US GAAP är mera restriktiv och tillåter inte omvärdering av immateriella tillgångar över huvud taget, oavsett förhållandena. IFRS däremot tillåter omvärdering av immateriella tillgångar andra än goodwill till nuvärde ifall följande kriterie uppfylls: Det finns en aktiv marknad för den immateriella tillgången i fråga i vilken ett tillräckligt stort antal transaktioner sker för att förmedla prissättningsinformation på löpande basis. (KPMG 2020)
Goodwill och reklamutgifter har i sin tur däremot så gott som identiska standarder i IFRS och US GAAP. Vad gäller goodwill så ska, enligt både IFRS och US GAAP, goodwill som uppstår vid ett företagsarrangemang aktiveras på balansen. Gällande reklamutgifter har IFRS och US GAAP också till stort sett nästan exakt samma regler. Enligt IFRS ska reklamutgifter kostnadsföras direkt då de uppstår och enligt US GAAP ska de kostnadsföras direkt då de uppstår eller skjutas upp och kostnadsföras då reklamen publiceras.
2.5 Mätning av värderelevans
Värderelevans av ett redovisningsobjekt mäts i praktiken genom att se hur väl redovisningsobjektet förklarar värderingen på företaget, antingen priset på aktien eller avkastningen (nivån eller förändringen). För att göra detta används regressionsmodeller som mäter hur väl de valda oberoende variablerna av intresse förklarar värderingen på företaget. Ett mått på företagets värdering är som beroende variabel, och som oberoende variabler har man de redovisningsobjekt vars värderelevans man undersöker. Som beroende variabel kan man ha till exempel företagets marknadsvärde, Tobins Q eller aktiens avkastning över en viss tidsperiod, och som oberoende variabel i princip vilket som helst redovisningsobjekt vars värderelevans man undersöker. Då man till exempel mäter det redovisade resultatets värderelevans kan man till exempel ha aktiens avkastning som beroende variabel och resultatet per aktie som oberoende variabel.
Tidigare forskning som behandlat bokslutsinformationens värderelevans i sin helhet har ofta mätt till exempel resultatets-, bokvärdets-, operativa kassaströmmens- eller resultatets samt bokvärdets sammanlagda värderelevans. En stor del av tidigare forskning kring värderelevans har också fokuserat på ett visst redovisningsobjekts värderelevans. I nästa kapitel går jag igenom den tidigare forskningen och vad de kommit till för resultat.
3 TIDIGARE FORSKNING
I det här kapitlet går jag igenom tidigare forskningar som handlat om värderelevansen av diverse immateriella tillgångar. Eftersom en stor del av tidigare forskningar har haft ett specifikt bokföringsobjekt av intresse delar jag upp detta kapitel enligt bokföringsobjekt som den tidigare forskningen undersökt. Först går jag igenom forskning som undersökt värderelevansen av resultatet, bokvärdet och kassaströmmen.
Sedan gås igenom tidigare forskning som undersökt hur intensiteten av immateriella tillgångar påverkar värderelevans. Efter det presenterar jag tidigare undersökningar gällande forsknings och utvecklingskostnaders värderelevans. Sedan går jag igenom tidigare forskning som undersökt goodwills värderelevans och därefter forskningar som undersökt reklamutgifters värderelevans. Efter det tar jag upp tidigare forskning gällande värderelevansen av övriga identifierade immateriella tillgångar. Till sist i detta kapitel bygger jag på basen av tidigare forskningars resultat samt på basen av teori hypoteser för min egen forskning.
3.1 Värderelevans av det redovisade resultatet, bokvärdet och kassaströmmen
Resultatet, bokvärdet och kassaströmmen är bokföringsobjekt vars värderelevans ofta undersökts för att se hur värderelevansen av bokslut överlag har utvecklats. Till exempel undersökte Franchis och Shipper (1999) ifall boksluten i allmänhet tappat värderelevans. Deras sampel bestod av NASDAQ börslistade företag mellan åren 1952 och 1994. De använde sig av två olika sätt för att mäta värderelevansen för ett givet år. I det första sättet använde de sig av ett portföljmått som fokuserade på marknads justerade avkastningen som kunde tjänas på basen av förkunskap över företagets redovisade information. De byggde upp fem olika hedgeportföljer på basen av olika variabler och förhållanden. Hedgeportföljernas avkastning jämförde de sedan med en lika viktad (equally weighted) marknads portföljs avkastning.
Det andra sättet som de mätte värderelevansen med var ett mera vanligt och mera likt det sättet jag använder. Här undersökte de tre olika relationer mellan mått på marknadsvärde och redovisningsinformation. Det första var hur resultatet påverkar den marknadsjusterade avkastningen, det andra hur värdet på totala tillgångar och skulder förklarar företagets marknadsvärde och det tredje hur företagets bokvärde och resultat tillsammans påverkar företagets marknadsvärde.
Franchis och Shippers (1999) resultat visade att värderelevansen för företagens redovisade resultat sjönk betydligt från 1952 till 1994. För att se ifall den minskade värderelevansen av resultatet drivits av teknologiföretag delade de in sitt sampel i hög och låg teknologi branscher. Deras resultat visade ingen skillnad i det redovisade resultatets värderelevans för dessa grupper. De undersökte också hur bokvärdets värderelevans utvecklats för hög och lågteknologi branscher. De kom till att bokvärdets värderelevans ökat för båda grupperna men att bokvärdet förklarade en betydligt högre del av variationen i priset för låg teknologiföretag än variationen i priset för hög teknologiföretag. Det vill säga att bokvärdet blivit mindre värderelevant för högteknologiföretag i förhållande till lågteknologiföretag. Deras resultat visade också att värderelevansen av företagets totala tillgångar och skulder ökade i genomsnitt under tiden 1952 till 1994 och att den kombinerade värderelevansen av bokvärdet och resultatet inte ändrades signifikant eller till och med ökade.
Som tidigare nämnt så är forskare klart överens om att resultatets värderelevans sjunkit.
Till exempel visade Lev och Zarowin (1999) också, likt Francis och Schipper (1999), att värderelevansen för det redovisade resultatet sjunkit. Lev och Zarowin (1999) hade ett sampel från åren 1977 till 1996 med alla företag som det fanns observationer för i Compustat databasen. Utöver resultatets värderelevans undersökte Lev och Zarowin (1999) också den operativa kassaströmmens påverkan på avkastningen av aktien. De kom till att förhållandet mellan operativa kassaströmmen och avkastningen inte är avsevärt starkare än förhållandet mellan det redovisade resultatet och avkastningen.
Deras resultat visade också att den operativa kassaströmmens värderelevans minskat under åren 1977 till 1996 men att denna minskning inte var lika klar som minskningen i resultatets värderelevans. Till skillnad från Francis och Schipper (1999) visade Lev och Zarowin (1999) att den kombinerade värderelevansen av bokvärdet och resultatet tillsammans sjunkit.
En annan känd värderelevans undersökning är den av Collins, Maydew och Weiss (1997) som också undersökte resultatets och bokvärdets värderelevans utveckling. Deras sampeltid var från åren 1953 – 1993. De kom likt Francis och Schipper (1999) till att bokvärdets värderelevans ökat och att resultatets värderelevans sjunkit och att bokvärdets och resultatets sammanlagda värderelevans ökat aningen.
3.2 Intensiteten av immateriella tillgångars påverkan på värderelevansen av bokslut
Srivastava (2014) undersökte varför resultatkvaliteten sjunkit de senaste ca 40 åren – något som det råder en stark konsensus över. Resultatkvaliteten och resultatets värderelevans är starkt korrelerade men ändå helt skilda begrepp. Resultatkvaliteten visar hur väl det redovisade resultatet kan användas för att förutspå framtida resultat genom att till exempel undersöka volatiliteten och värderelevansen av resultatet.
Srivastava (2014) presenterar hur tidigare forskning varit oense om vare sig den negativa trenden i resultatkvaliteten berott på förändringar i redovisningsstandarder eller på en ökad mängd företag som är intensiva på immateriella tillgångar. Srivastava (2014) fann ett starkt och negativt samband mellan nivån på hur intensivt företaget är på immateriella tillgångar och företagets resultatkvalitet samt resultatets värderelevans.
Srivastava (2014) huvudsakliga kontribution till litteraturen var att hon därtill också fann att yngre företag har sämre resultatkvalitet än äldre företag och att den största orsaken till den negativa trenden i resultatkvaliteten under de senaste 40 åren beror på att de yngre företagen som kommit med i bilden under åren har i genomsnitt avsevärt lägre resultatkvalitet än de äldre företagen. Det vill säga, den negativa trenden i resultatkvaliteten beror inte lika mycket på att existerande företags resultatkvalitet försämrats som den beror på att nya företag med avsevärt sämre resultatkvalitet kommit med i bilden. Srivastava (2014) fann att orsaken till denna effekt är det växande gapet gällande immaterialintensitet mellan äldre och yngre företag.
Ciftci, Darraough och Mashuruwala (2014) undersökte i sin tur hur värderelevansen av bokslut för företag inom immaterialintensiva industrier jämför med värderelevansen av företag inom icke immaterialintensiva industrier. Resultatet av Ciftci et al. (2014) visade efter att de kontrollerat för variationen i skala (egen översättning, eng. variability of scale) att värderelevansen av finansiell bokslutsinformation för immaterialintensiva industrier är betydligt lägre än vad den är för icke immaterialintensiva industrier.
Ciftci et al. (2014) delade upp industrier på samma sätt som Collins et al. (1997) enligt SIC (standard industry classification) koden så att till immaterialintensiva industrier räknades de följande: 286 plast och syntetiska material, 283 läkemedel, 357 dator och kontorsmaterial, 367 elektronik delar och tillbehör, 48 kommunikation, 73 business services, 87 ingenjörs, redovisnings, forsknings och undersöknings och lednings relaterad service. Alla andra industrier räknades som icke immaterialintensiva.
3.3 Värderelevans av forskning och utveckling
Undersökningar om forsknings och utvecklingskostnaders värderelevans har rätt ofta ett fokus på antingen aktiverade eller kostnadsförda forsknings och utvecklingskostnader.
En undersökning som däremot kollade på både aktiverade och kostnadsförda utvecklings kostnaders värderelevans är Shah, Liang och Akbar (2013). Deras resultat indikerade att aktiverade forsknings och utvecklingskostnader är positivt värderelevanta, det vill säga mera aktiverade forsknings och utvecklingskostnader är associerade med höjd värdering av företaget. Däremot indikerade resultatet att kostnadsförda forsknings och utvecklingskostnader inte har någon värderelevans. De hittade alltså inget samband alls mellan företagets marknadsvärde och kostnadsförda forsknings och utvecklingskostnader. Också Oliveira, Rodrigues och Craig (2010) undersökte bland annat värderelevansen av kostnadsförd forskning och undersökning och kom till att det inte är värderelevant.
Shah, Liang och Akbar (2013) argumenterar att det att aktiverade forsknings och utvecklingskostnader är värderelevanta tyder på att investerare ser aktiverade forsknings och utvecklingskostnader som lyckade projekt, alltså sådana som kommer att ge företaget ekonomiska fördelar i framtiden. Shah, Liang och Akbar (2013) fann också att större företag hade högre värderelevans på aktiverade forsknings och utvecklings kostnader än mindre företag.
Parchridis och Varsakelis (2010) undersökte också forsknings och utvecklings investeringars påverkan på marknadsvärdet av företaget. Parchridis och Varsakelis undersökte företag som var listade på Atens aktiemarknad åren 1996 - 2004 och som hade forskning och utveckling som ett skilt bokföringsobjekt på balansräkningen. Deras resultat var i linje med tidigare undersökningar från USA och andra europeiska länder och tydde på att forsknings och utvecklings investeringar positivt påverkar företagets marknadsvärde. Deras resultat visade också att forsknings och utvecklingskostnader är mera värderelevanta för små företag än för stora företag. Med andra ord att marknaden värderar mindre företags investeringar i forskning och utveckling högre än stora företags forsknings och utvecklings investeringar (något som tidigare forskning kommit till varierande resultat för, t.ex. visade som sagt Shah, Liang och Akbar (2013) det motsatta).
Resultatet tydde också på att det verkar finnas en två års fördröjning i värderingen av forskning och utvecklings investeringar. Det vill säga att reaktionen på forskning och utvecklings investeringen syns i marknadsvärdet först efter 2 år. En fördröjning på 1 år testades också men den var inte signifikant.
Lev och Sougiannis (1996) undersökte forsknings och utvecklingskostnaders aktivering, amortering och värderelevans. Motivet till deras undersökning var att tackla FASB Statement No.2 som löd: ”Ett direkt förhållande mellan forsknings och undersökningskostnader och specifik framtida inkomst har generellt sett inte demonstrerats” (egen översättning). Detta påstående av FASB skriver Lev och Sougiannis (1996) att var en stor orsak till FASBs beslut år 1974 att alla forsknings och utvecklingskostnader ska kostnadsföras. Lev och Sougiannis (1996) undersökning visade att aktivering av forsknings och utvecklingskostnader ger statistiskt pålitlig och ekonomiskt relevant information. Resultatet var alltså i linje med de tidigare nämnda undersökningarna. Lev och Sougiannis sampel bestod endast av företag som kostnadsförde sina forsknings och utvecklingskostnader. För att estimera värderelevansen av aktivering av dessa kostnader estimerade Lev och Sougiannis först relationen mellan forsknings och utvecklingskostnader och efterföljande inkomster.
Detta möjliggjorde för dem att räkna ut en estimerad summa av aktiverade forsknings och utvecklingsutgifter varefter de kunde justera rapporterade resultat och bokvärden med aktiverade forsknings och utvecklingskostnader. Resultatet visade att de justerade värdena hade en signifikant association med aktiepriset och avkastningen, vilket indikerar att aktivering av forsknings och utvecklingskostnader ökar värderelevansen.
Också Hirschey & Weygandts (1985) visade att det finns ett positivt samband mellan forskning och undersökning och företagets marknadsvärde, och att forskning och undersökning ger långtgående ekonomiska fördelar åt företaget. På basen av detta resultat argumenterar de, så som Lev och Sougiannis (1996), att forsknings och utvecklingskostnader inte borde kostnadsföras direkt då de uppstår utan att de däremot i stället borde aktiveras och amorteras. Hirschey & Weygandts (1985) estimerar att investeringar i forskning och undersökning borde amorteras med 10 – 20% per år.
3.4 Värderelevans av reklamutgifter
Hirschey & Weygandts (1985) undersökte också reklamutgifternas värderelevans. De kom till att också reklamutgifter är klart värderelevanta och borde enligt dem aktiveras och amorteras. De estimerade att reklam för mindre hållbara varor borde amorteras med 10 – 20% per år och reklam för mera långlivade varor borde amorteras med 30 – 60%
per år.
3.5 Värderelevans av goodwill
Jennings, Robinson, Thompson och Duvall (1996) undersökte redovisade goodwills påverkan på marknadsvärden. Deras resultat indikerade att det finns ett starkt positivt samband mellan värderingen på eget kapital och redovisad mängd goodwill, det vill säga att goodwill är positivt värderelevant. Resultatet visade också ett negativt samband mellan nedskrivningar av goodwill och marknadsvärden. I sin helhet stödde resultatet hypotesen att externt anskaffad goodwill anses av investerare vara en ekonomisk tillgång som avtar i värde över tiden. De undersökte också vad en lämplig amorteringsrat för externt anskaffad goodwill kunde vara och konkluderade att det bästa skulle vara att ha årlig igenomgång och estimering av värdet på redovisat goodwill. Det här kom de till på grund av att deras resultat också visade att för vissa företag verkar investerare inte se goodwill som en tillgång som tappar värde över tid och att det därför inte skulle vara bra att ha en bestämd amorteringsrat för alla företags goodwill.
Också Oliveira, Rodrigues och Craig (2010) undersökte bland annat goodwills värderelevans. Deras sampel bestod av företag listade på den portugisiska börsen. De fann att rapporterad goodwill är starkt och signifikant korrelerat till aktiepriset och att värderelevansen av goodwill ökade för företagen då de övergick från portugisiska GAAP till att rapportera enligt IFRS. Som orsak till den ökade värderelevansen av goodwill nämnde Oliveira et al. (2010) ändringen från att tidigare ha avskrivit goodwill till att årligen evaluera ifall företagets goodwill ska nedskrivas. Sahut, Boulerne och Teulon (2011) undersökte också hur övergången från lokala redovisningsstandarder inom europeiska länder till IFRS rapportering år 2005 påverkade värderelevansen av goodwill. De fann i sin tur att värderelevansen av goodwill sjönk då företagen började rapportera enligt IFRS. Som orsak till det förklarade Sahut et al. (2011) att många företag oklassificerade en stor del av deras immateriella tillgångar till goodwill så att de kunde hålla kvar dem på balansräkningen, vilket i sin tur ledde till att tillförlitligheten för rapporterad goodwill sjönk.
3.6 Värderelevans av övriga identifierbara immateriella tillgångar
Övriga identifierbara immateriella tillgångar är ofta i praktiken alla aktiverade immateriella tillgångar förutom goodwill. Till övriga identifierbara immateriella tillgångar hör till exempel patent, varumärke, programvara eller andra immateriella tillgångar som företaget fått aktivera. Oliveira, Rodrigues och Craig (2010) fann också att övriga immateriella tillgångar är starkt associerade med aktiepriset, det vill säga att de har stark värderelevans. De fann också att värderelevansen ökade för övriga
identifierade immateriella tillgångar då företagen började rapportera enligt IFRS från att tidigare ha rapporterat enligt portugisiska GAAP.
Sahut, Boulerne och Teulon (2011) undersökte också hur övergången till IFRS rapportering från lokala redovisningsstandarder påverkade värderelevansen av övriga immateriella tillgångar. Värderelevansen av identifierade immateriella tillgångar ökade då företagen började år 2005 rapportera enligt IFRS. Deras resultat visade också att bland europeiska företag är identifierbara immateriella tillgångar mera värderelevanta än oidentifierade immateriella tillgångar klassificerade som goodwill.
3.7 Uppbyggnad av hypoteser
Till näst gås igenom diverse orsaker till den första hypotesen som jag formulerat nedan.
Forskningsuppgiften börjas i denna avhandling med att undersöka ifall värderelevansen av finansiell bokslutsinformation överlag har sjunkit. Tidigare forskning som likt denna avhandling undersökt hur värderelevansen av finansiell bokslutsinformation förändrats över tid har ofta undersökt det rapporterade resultatets, bokvärdets och kassaströmmens påverkan på värderingen av företaget. Den första orsaken till H1 är att det inom den tidigare litteraturen råder en stark konsensus över att resultatets värderelevans har sjunkit över tiden (Barth et al. 2018; Francis och Shipper 1999; Ely och Waymire 1999;
Brown et al. 1999; Lev och Zarowin 1999). Till mitt medvetande finns det ingen tidigare forskning som skulle ha fått ett till detta avvikande resultat.
Tidigare forskningsresultat gällande bokvärdets värderelevans är till skillnad från resultatets värderelevans inte lika entydigt. Till exempel visade Franchis och Shipper (1999) att den sammanlagda värderelevansen av bokvärdet och resultatet inte ändrats avsevärt från 1952 – 1994 och att bokvärdets värderelevans i sig till och med ökat under den tidsperioden. Däremot visade Lev och Zarowin (1999) att bokvärdets värderelevans sjönk från 1977 – 1996 samt att bokvärdets och resultatets sammanlagda värderelevans också sjönk och därtill att den operativa kassaströmmens värderelevans också sjönk.
Utöver tidigare forskningsresultat är en ytterligare orsak till H1 de ökade och allt viktigare immateriella tillgångar inom ekonomin som ofta inte kan värderas och identifieras på ett tillförlitligt sätt. Den första hypotesen i denna avhandlings forskningsuppgift lyder därmed:
H1 = Värderelevansen av finansiell bokslutsinformation har sjunkit
