Uppsala Universitet
Sociologiska institutionen
Socionomprogrammet
C-Uppsats
HT 2011
petter.osterberg.3631@student.uu.se
Framgångsfaktorer i den
behandlande ungdomsvården
Författare: Petter Österberg
Handledare: Kari Jess
Sammanfattning
Syftet med denna undersökning är att studera vilka faktorer som är viktiga för att ungdomsbehandling på institutioner ska få ett önskvärt resultat. Majoriteten av alla
institutionsplaceringar misslyckas, men i denna undersökning studeras hur det kommer sig att vissa institutionsplaceringar faktiskt når ett önskat resultat. Genom kvalitativa intervjuer med fem ungdomar, alla med erfarenhet av lyckade behandlingsresultat, lyfts framgångs- och
skyddsfaktorer fram. Dessa ungdomar har varit placerade på institution med anledning av asociala beteenden såsom missbruk, kriminalitet och våld och samtliga har genomgått en
livsstilsförändring. Undersökningen intresserar sig för vilka faktorer som leder till framgång och studien utgår från ett salutogent perspektiv. Den teoretiska ansatsen tas främst utifrån
Antonovskys teori om KASAM, men även utifrån teorier om coping. Informanternas berättelser analyseras med hjälp av denna teoretiska referensram samt utifrån tidigare forskning. Resultatet visar att vissa faktorer är viktiga för att tillgodogöra sig och fullfölja behandlingen medan andra faktorer är viktiga för att bibehålla en beteende- och livsstilsförändring. Faktorer och teman som framskrider som särskilt betydelsefulla utifrån informanternas berättelser är motivation,
aktörskap och motståndskraft. Avslutningsvis förs en diskussion kring vilka fördelar ett salutogent perspektiv har för behandlingsarbetet i praktiken. Att alstra framgång istället för att undvika misslyckande är en av studiens viktigaste slutsatser.
Innehållsförteckning
1 Inledning
5
1.1 Bakgrund
5
1.2 Syfte
6
1.3 Frågeställningar
6
1.4 Disposition
6
2 Tidigare forskning
7
2.1 Misslyckad institutionsvård
7
2.1.1 Behandlingssammanbrott
7
2.1.2 Uteblivna och negativa behandlingseffekter
8
2.2 Vårdinnehållets betydelse
9
2.3 Framgångsfaktorer
10
2.3.1 Utbildning
10
2.3.2 Nätverk
11
2.3.3 Motivation och beteendeförändring
11
2.3.4 Motståndskraft
12
2.4 Avslutande kommentar
12
3 Teoretisk ansats
13
4 Metod
15
4.1 Bakgrund
15
4.2 Metodval
15
4.3 Datainsamling
16
4.4 Intervjusituationen
16
4.5 Urval
17
4.6 Analysförfarande
18
4.7 Informanterna
19
4.8 Etiska överväganden
19
5 Resultat och analys
22
5.1 Lyckad behandling
22
5.1.1 Motivation
23
5.1.2 Uthållighet
26
5.1.3 Socialt stöd
27
5.1.4 Del av ett positivt sammanhang
27
5.1.5 Aktörskap
29
5.1.6 Förståelse för behandlingsinnehållet
30
5.2 Ett liv utan kriminalitet och droger
31
5.2.1 Nätverk
32
5.2.2 Distans och långsiktighet
33
5.2.3 Meningsfull vardag
33
5.2.4 Självförtroende och självkänsla
35
5.3 Avslutande summering
37
6 Diskussion
38
6.1 Övergripande diskussion
38
6.2 Implikationer för forskning och praktik
39
Referenslista
42
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Omkring 3000 tonåringar placeras varje år enligt 3§ LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga). 3§ LVU handlar om de s.k. ”beteendefallen” och grunden för att lagen ska kunna tillämpas är att det finns en påtaglig risk att den unge ska skada sin hälsa eller utveckling genom missbruk, kriminalitet eller annat socialt nedbrytande beteende. De allra flesta av dem placeras i hem för vård och boende (HVB) för att genomgå en behandlingsinsats som syftar till att uppnå en beteendeförändring och en livsstilsförändring som är bestående över tid. Aktuell forskning visar att institutionsvården inom ramarna för HVB har en låg andel lyckade
behandlingsresultat och en hög andel avbrutna placeringar. Anledningarna till detta är många och processen är i många delar komplex, men de siffror som presenteras i forskningen är både
alarmerande och svåra att bortse från. Exempelvis bryter omkring 40 procent av HVB-placeringar samman innan planerat avslut (Vinnerljung m.fl. 2001) och närmare 70 procent av ungdomar dömda till sluten ungdomsvård återfaller i brottslig verksamhet efter avslutad placering
(Pettersson 2009). Trots en oroväckande statistik finns det ungdomar som genomgår behandling med lyckade resultat. Denna uppsats intresserar sig för frågan om vad det är som gör att vissa ungdomar lyckas. Genom kvalitativa intervjuer med tidigare placerade ungdomar studeras vilka faktorer som lett till framgång i deras institutionsbehandling.
1.2 Syfte
En stor del av den forskning som bedrivs kring institutionsvård fokuserar på orsaker och förklaringsmodeller till varför placeringar misslyckas. Institutionsvårdens risker, anledningar till återfall i destruktivt leverne och perspektiv på negativa behandlingsresultat är vanligt
förekommande frågor i studier och forskningsrapporter. Min ambition är att förflytta fokus och belysa ett annat perspektiv på institutionsvården i allmänhet och i synnerhet på tonårsplaceringar i HVB. Istället för att studera den grupp som inte uppnår önskvärda behandlingsresultat har jag anlagt ett salutogent perspektiv och intresserar mig för framgångsfaktorer och skyddande faktorer hos den grupp ungdomar som lyckats genomföra en institutionsbehandling med lyckat resultat.
Fokus riktas således på frågan om varför vissa lyckas, snarare än om varför vissa misslyckas. I intervjuer med unga män som framgångsrikt genomgått institutionsbehandling närmar jag mig frågan om vilka faktorer som skapar framgång i termer av en bestående beteende- och
livsstilsförändring. Syftet med denna undersökning är således att studera vilka faktorer som är viktiga för att ungdomsbehandling på institutioner ska få ett önskvärt resultat.
1.3 Frågeställningar
Mina frågeställningar utgår från ett brukarperspektiv, vilket i denna kontext utgörs av ungdomarnas uppfattningar.
- Vilka faktorer är viktiga för att tillgodogöra och fullfölja planerad behandlingstid? - Vilka faktorer är viktiga för att bibehålla en beteende- och livsstilsförändring?
1.4 Disposition
Här näst följer ett kapitel om tidigare forskning som presenterar en bakgrund kring
framgångsfaktorer och skyddande faktorer i institutionsbehandling av ungdomar med antisocialt beteende. Sedan följer ett teorikapitel där en närmare beskrivning av studiens teoretiska
referensram återges. Den huvudsakliga teoretiska ansatsen görs utifrån Aron Antonovskys teori om KASAM. Därefter följer ett metodkapitel som beskriver hur data har samlats in samt hur det insamlade materialet har analyserats. Här diskuteras även relevanta metodologiska frågor. Sedan följer ett kapitel där undersökningens resultat redovisas och i detta kapitel ställs resultaten mot såväl den teoretiska referensramen som tidigare forskning. Avslutningsvis diskuteras de
summerade resultaten och implikationer ges för vidare forskning samt vilken praktisk betydelse studien kan tänkas ha.
2 Tidigare forskning
Nedan följer en översikt av relevant forskning där fokus ligger på framgångsfaktorer och skyddande faktorer, men i vissa delar kommer även risker och svårigheter att lyftas fram. Kapitlet är indelat i tre centrala delar; misslyckad institutionsvård, vårdinnehållets betydelse samt faktorer bakom framgångsrik institutionsbehandling.
2.1 Misslyckad institutionsvård
En betydande del av den forskning som på senaste åren bedrivits inom området institutionsvård har varit inriktad på att ringa in risker och negativa konsekvenser med
institutionsvård och utifrån det söka vägar till att utveckla och förbättra den. En grundansats har varit att andelen lyckade institutionsplaceringar är för låg och utifrån detta har fokus riktats på de faktorer som är negativa för behandlings- och placeringsprocessen. Något förenklat vilar detta angreppssätt på att riskminimering leder till ökad framgång.
Denna undersökning intresserar sig för framgångsfaktorer inom institutionsvård, men för att fullt kunna föra ett resonemang kring detta krävs en kontextuell förståelse som även inbegriper riskfaktorer. För att kunna tala i termer av att lyckas måste även det misslyckade belysas.
Andreassen (2003) menar att det grundläggande syftet, i de fall ungdomar placeras på institution för behandling med anledning av ett antisocialt beteende, är att uppnå en beteendeförändring som är bestående. Utifrån detta har jag har valt att definiera en misslyckad behandlingsinsats utifrån två grundläggande kriterier; behandlingssammanbrott och behandlingseffekter som uteblir eller är negativa för den unge. Definitionen är medvetet vid och dess främsta syfte är att tjäna som en referenspunkt gentemot den framgångsrika behandlingsinsatsen.
2.1.1 Behandlingssammanbrott
Vinnerljung, Sallnäs och Westermark (2001) genomförde aktstudien Sammanbrott vid tonårsplaceringar där författarna påvisar orsaker och effekter av plötsliga och oplanerade avslut av placeringar i dygnsvård. Sammanbrott av en placering är en icke önskvärd effekt och kan därmed betraktas som ett misslyckande. Studien innefattar både institutionsplaceringar och
placeringar i fosterhem, det som idag kallas för familjehem. Den riksomfattande undersökningen påbörjades 1991 och utgår från alla placeringar av 13-16-åringar. De siffror som presenteras gör gällande att cirka 40 procent av alla placeringar av tonåringar med asocialt beteende (såsom kriminalitet, missbruk, våldsamt beteende) bryter samman innan planerat avslut. Studien ringar några faktorer som minskar risken för sammanbrott vilket även kan tolkas som faktorer som ökar chanserna att uppnå ett önskvärt resultat. En faktor som författarna menar påverkar, är avståndet mellan hemmiljö och vårdmiljö. Om institutionen är belägen mer än tio mil från barnets hemort ökar chanserna att placeringen inte avslutas i förtid. En annan slutsats är att den unges samtyckte till placeringen är av stor betydelse för resultatet av den. Ett genuint samtycke ökar chanserna, medan ett samtycke som är villkorat från den unges sida, eller inte är genuint förankrat och mest fyller en formell betydelse, minskar chanser till ett gott resultat i termer av planerade
dygnsvårdsavslut. En annan faktor som studerats i relation till sammanbrott är kontakten mellan den unge och den unges föräldrar under placeringstiden. Milham m.fl. (1986), Berridge &
Cleaver (1987) och Fratter m.fl. (1991) pekar på att en tät kontakt mellan barn och förälder under placeringen ökar chanserna att fullfölja den planerade placeringen.
Förekomsten av sammanbrott säger i sig inget om insatsens effekter eller konsekvenser och forskningen om sammanbrottens påverkan på tonårsplacerade barn är begränsad men ändå tydlig på några punkter. Sammanbrott medför ofta skolbyte vilket försvårar omhändertagna barns chanser till en utbildning. Vidare leder ofta avbrutna placeringar under tonåren till prematura flyttningar till eget boende vilket medför risker som fattigdom, ensamhet och ett marginaliserat liv (Biehal m.fl 1995).
2.1.2 Uteblivna och negativa behandlingseffekter
Petterssons (2009) studie på uppdrag av Statens institutionsstyrelse belyser en annan möjlig definition av ett misslyckat resultat av institutionsvård, nämligen återfall i kriminell verksamhet. Studien undersöker återfallsfrekvensen hos ungdomar som är dömda till fängelse respektive LSU (Lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård). Grundproblematiken i Petterssons
undersökningsgrupp är densamma som hos undersökningsgruppen i denna uppsats, nämligen antisociala beteendet. Studien visar alarmerande siffror som gör gällande att 68 procent av de som tillhör den gruppen som dömts till LSU får ytterligare en ny dom inom tre år. En hög andel
av dessa återfaller även i allvarligare brottslighet.
Som tidigare nämnts är många studier med relevans för institutionsvård inriktade på
riskfaktorer och förklaringsmodeller som syftar till att förstå orsaker till olika problem. På samma sätt är forskningen kring återfall främst inriktad på de som återfaller och inte på de som lyckats sluta begå brott. Rydén-Lodi m.fl. (2005) har dock studerat varför och vilka faktorer som gör att kriminella avslutat en brottslig karriär. Studien är explorativ och omfattar 100 manliga
återfallsförbrytare. De samlade resultaten gör gällande att missbruk, socialt nätverk och en uppluckrad kriminell identitet är faktorer av betydelse för att man ska kunna ta sig ur ett kriminellt leverne. Resultaten i studien visar att kriminalitet och narkotikamissbruk är intimt sammankopplade och de personer som hade slutat begå brott även hade slutat att missbruka. Vidare visar studien att de som inte återfallit i brott hade ett stödjande socialt nätverk. Ett sunt nätverk med icke-kriminella vänner beskriver författarna som en förutsättning för att lyckas förändra sitt liv. Andreassen (2003) menar att den miljö, till vilken den unge skrivs ut har större betydelse än själva institutionsvistelsen vad gäller varaktigheten av behandlingseffekten. Med andra ord är den miljö som den unge befinner sig i efter behandling avgörande för att kunna upprätthålla en beteendeförändring. Resultaten visade även att den grupp som inte hade återfallit i brott hade förändrat sin syn på sig själva samt förändrat sina värderingar. Den kriminella
identiteten var uppluckrad.
2.2 Vårdinnehållets betydelse
Socialstyrelsen publicerade 2008 Insatser för unga lagöverträdare, en systematisk sammanställning av översikter om effekter på återfall i kriminalitet. Kunskapsöversikten är en sammanställning av redan genomförda metaanalyser under perioden 1990-2008 där
nordamerikanska utvärderingsstudier främst ligger till grund. I linje med Rydén-Lodi (2005) understryker författarna till Insatser för unga lagöverträdare vikten av att en behandlingsinsats får bäst effekt, i termer av få återfall i antisocialt beteende, då den har en terapeutisk grundidé som syftar till att förändra beteende och tankesätt. Övervakning eller avskräckande insatser tycks ha ett betydligt sämre resultat. Socialstyrelsens översikt ringar in ytterligare en faktor som anses betydande av Rydén-Lodi (2005), nämligen nätverket. De insatser som involverar nätverket och framförallt föräldrarna tycks vara den inriktning leder till bäst resultat. Andra slutsatser som
särskilt lyfts fram är att effekterna av behandlingen ökar då vårdpersonalen har adekvat
utbildning och då behandlingsmetoderna används enligt föreskrivna manualer och instruktioner. Även gruppsammansättning är av betydelse för effekten. När gruppen består av för många ungdomar med kriminellt förflutet minskar chanserna till positiva behandlingseffekter.
Gundmundsdóttir & Nordqvist (2007) har i sin uppföljningsstudie Ett år efter avslutad behandling intervjuat drygt 200 ungdomar utskrivna från Statens institutionsstyrelse (SiS) med hjälp av ADAD (Adoelscent Drug Abuse Diagnosis) vid både inskrivning och vid uppföljningen ett år efter utskrivningen. Det ungdomarna lyfter fram som särskilt betydelsefullt för effekterna av behandlingen är relationen till personalen. Tillitsfulla relationer och behandlingsallianser mellan personal och ungdomar har betydelse för att skapa motivation hos den unge att vilja förändra sitt beteende och sin livsstil. Denna faktors vikt understryks av flera studier där bl. a Pazaratz (2003) Skills Traninig for Managing Disturbed Adolescent in a Residential Treatment Program, menar att det är kvalitén på interaktionen mellan personal och den unge som är den viktigaste komponenten för en lyckad behandling och att personalens utbildning är av
underordnad betydelse så länge relationerna inte bygger på emotionell stabilitet och tillit.
2.3 Framgångsfaktorer
2.3.1 Utbildning
I en omfattande forskningsöversikt redovisar Socialstyrelsen Social Rapport 2010. Där konstaterar man på samma sätt som i många andra studier (Vinnerljung m.fl. 2006, 2005, 2001), att placerade ungdomar har överrisker för ogynnsam utveckling jämfört med andra jämnåriga. I rapporten presenteras resultatet av ett omfattande forskningsarbete som påvisar starka samband mellan skolprestationer och hur framtiden ter sig för placerade barn och ungdomar. Forskningen är longitudinell och omfattar en miljon barn där tio nationella register samkörts och ungdomarna har följts från 16 till 25 års ålder. Den slutsats som dras i rapporten är att låga eller ofullständiga betyg från årskurs 9 är den största riskfaktorn för framtida psykosociala problem. Omvänt är ”frånvaro av skolmisslyckande” den starkast skyddande faktorn. Resultaten visar att placerade barn och ungdomar tillhör den grupp med sämst skolresultat. Rapporten visar att samma grupp
har mycket höga överrisker gällande självmordsbeteende, missbruk, kriminalitet,
bidragsberoende och tonårsföräldraskap. Vidare belyser rapporten även att denna grupp ofta har ett försvagat familjenätverk, vilket tidigare beskrivits som en avgörande faktor för att
åstadkomma en livstilsförändring (Rydén-Lodi 2005, Söderholm Carpelan mfl. 2008). Den samlade slutsatsen från rapportens analyser gör gällande att ett kraftfullt stöd under skolgången krävs för att förbättra framtidsutsikterna för placerade barn och ungdomar.
2.3.2 Nätverk
Tidigare har den unges nätverk diskuterats i förhållande till andra faktorer, men forskning tillskriver nätverket en avgörande betydelse och kommer att diskuteras närmare nedan. Bullock m.fl. (1998) redovisar i sin rapport Secure Treatment Outcomes att ungdomar som genomgått institutionsbehandling ofta gjort framsteg medan utvecklingen i ungdomens familj inte följt samma förändringsmönster, ungdomarna utvecklades, men inte familjerna. Rapporten slår fast att ett kontinuerligt stöd efter avslutad institutionsbehandling är av betydande vikt för de ungdomar som anpassat sig och fungerar bäst vid en uppföljning två år senare.
Andreassen (2003) framhäver även den unges kamratumgänge som en betydande faktor för hur beteenden skapas och upprätthålls. Under pågående behandling bör den unge umgås så lite som möjligt med antisociala ungdomar och istället är det, under institutionsvistelsen, viktigt att främja kontakt med "normala ungdomar" utanför institutionen. Detta är viktigt dels för att den unge ska kunna utveckla nya beteenden under själva behandlingstiden, men det kanske viktigaste är att det ger den unge en chans att bygga ett nytt, fungerande, nätverk som finns som support efter utskrivningen.
2.3.3 Motivation och beteendeförändring
Det faktum att graden av motivation är avgörande för en varaktig beteendeförändring är tämligen välkänt. Miller & Rollnick (2008) skriver om motivational interviewing (MI) och belyser där betydelsen av att skapa inre motivation för att nå långsiktig förändring. Vinnerljung m.fl. (2001) diskuterar ungdomars samtycke och frivillighet i förhållande till behandlingsresultat
och menar att ett genuint samtycke är en indikator på en högre grad av motivation. Billinger (2000) skriver i sin avhandling Få dem att vilja om hur motivation är direkt avgörande i förändringsarbete inom missbruksvården. Utifrån detta kan man betrakta motivation som en framgångsfaktor för att nå en varaktig beteendeförändring. En ungdom som är motiverad till att förändra ett antisocialt beteende har således bättre chans att lyckas än en ungdom som inte är motiverad.
2.3.4 Motståndskraft
Forskning kring barn som växer upp under utsatta förhållanden har bedrivits sedan 1970-talet. Fenomenet som har studerats är s.k. maskrosbarn som mot alla odds vuxit upp till välfungerande vuxna. När man studerar litteraturen förekommer begrepp som motståndskraft, skyddsfaktorer, osårbara barn, friskfaktorer samt det engelska begreppet resilience, som är en sammanfattande term för barns förmåga till elasticitet. Lagerberg & Sundelin (2005) presenterar forskningsöversikt och lyfter fram relevanta studier kring motståndskraft. En betydande del av de faktorer som påverkar barns motståndskraft är egenskaper eller karaktärsdrag som kan tillskrivas barnet själv där återkommande egenskaper är tålighet, ihärdighet, initiativförmåga, nyfikenhet och impulskontroll. Barns tilltro till den egna förmågan, självförtroendet, samt sin självkänsla har visat sig påverka motståndskraften. Även intelligens har enligt flera studier (bl.a. Pellegrini, Masten, Garmezy & Ferrarese 1987) ringats in som en viktig egenskap, främst då den har stor påverkan på den erkänt starka skyddsfaktorn skolprestationen. Barnets känsla av optimism, hopp, sammanhang och kontroll är också faktorer som anses ha betydelse för individers motståndskraft. Dessa faktorer kan förstås i förhållande till Antonovskys (1987) teori Känsla av sammanhang (KASAM) där vikten av meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet diskuteras men även i förhållande till begrepp Locus of control som framhäver upplevelsen att kunna påverka sin situation och ha kontroll över sitt liv som betydelsefull.
2.4 Avslutande kommentar
Under min bearbetning av tidigare forskning framskred en tämligen tydlig tendens. Det tycks vara så att den forskning som bedrivs till största delen fokuserar på pojkar. Detta gör att de
resultat som presenterats i detta kapitel är svåra att generalisera och se som giltiga för både pojkar och flickor. Vårdlandskapet som omgärdar HVB-hemmen är dels indelat efter vården i sig, men även efter kön. Pojkar och flickor är särskilda på landets institutioner, men vården kan antas bygga på samma forskning. Jag väljer att inte vidare problematisera detta då fokus i denna undersökning riktar sig mot pojkar och unga män och således är det, utifrån studiens syfte, inte relevant att föra vidare diskussioner utifrån kön.
3 Teoretisk ansats
Då undersökningens fokus främst riktas mot skyddande faktorer och framgångsfaktorer i behandlande institutionsvård faller det sig tämligen naturligt att förhålla sig till ett salutogent perspektiv. Begreppet salutogenes betyder ”hälsans ursprung” och ett salutogent perspektiv och förhållningsätt fokuserar på vilka faktorer som orsakar och vidmakthåller hälsa. Det salutogena synsättet kommer från Aaron Antonovsky som intresserade sig för varför vissa människor klarar av att hantera svårigheter bättre än andra. Även om Antonovsky främst intresserade sig för hälsan, så är förhållningssättet i hög grad applicerbart på denna undersökning. För att närma mig studiens resultat kommer jag att använda KASAM (känsla av sammanhang) som teoretisk referensram, där jag i första hand diskuterar resultatet i relation till de tre huvudkomponenterna i KASAM; begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. I korthet handlar KASAM om dessa tre komponenter och Antonovsky menar att en människa med stark KASAM klarar av svåra
situationer, händelser och miljöer bättre än människor med svag KASAM. Komponenten begriplighet syftar på i vilken utsträckning man upplever information, stimuli, som
förnuftsmässig och gripbar, om man upplever omvärlden som ordnad, sammanhängande och strukturerad snarare än kaotisk, oordnad, slumpmässig och oförklarlig. Har man förmågan att göra tillvarons påfrestningar begripliga i termer av att kunna ordna och förklara blir livet mer förutsägbart och svåra upplevelser blir uthärdliga. Om man har en hög känsla av hanterbarhet kommer man inte känna sig som ett offer för omständigheterna eller tycka att livet behandlar en orättvist. Då olyckliga saker inträffar i livet kommer man sannolikt att uppleva sorg och smärta, men samtidigt kunna reda sig på ett adekvat sätt. Den tredje komponenten i Antonovskys teori om KASAM är meningsfullhet och handlar om vikten av att ha områden i livet som man är
engagerad i och som har en känslomässig betydelse. Har livet en känslomässig innebörd innebär det att de problem och krav som livet ställer en inför blir utmaningar värda att investera energi, engagemang och hängivelse i. Det innebär inte att man blir glad när något olyckligt inträffar, men man strävar efter att ta sig igenom bekymmer med värdigheten i behåll (Antonovsky, 1991).
En annan teoretisk utgångspunkt för att förstå studiens resultat är coping. Något förenklat handlar coping om en persons förmåga att hantera stressfyllda och känslomässigt krävande situationer. Enligt Lazarus & Folkman (1984) är coping ett ständigt pågående försök att klara specifika externa och/eller interna krav som uppfattas som påfrestande och tärande på individens krafter. Detta är en kognitiv och beteendemässig process som berör vad individen tänker eller gör i ett visst sammanhang. Coping innefattar, enligt Lazarus & Folkman (1984) två övergripande funktioner: problemfokuserad coping och känslofokuserad coping. Den första innebär att klara av eller förändra de problem i en miljö som orsakar stress. Den andra funktionen handlar om att kunna reglera de känslomässiga svaren på problemen. Författarna pekar på att all typ av stress inte kan påverkas av individen och en effektiv coping i sådana situationer tillåter individen att acceptera, tolerera, ignorera och minimera den stress som inte går att påverka. Begreppet kontroll är centralt och Lazarus & Folkman (1984) likställer försök att praktisera kontroll med coping. Theorell (2003) menar att en viktig del är att kunna ta kontroll över sitt liv. Upplevelsen av att ha kommandot över de flesta vardagssituationerna men även de flesta oväntade situationer som individen ställs inför är enligt Theorell (2003) ett uttryck för coping. Ett annat viktigt begrepp som författaren lyfter fram är kontroll-lokus, vilken handlar om var individen lägger möjligheten att göra något åt ett problem, på intern eller extern nivå. Om individen anser sig ha möjlighet att själv kunna göra något åt problemet talar man om intern kontroll-lokus. Ligger möjligheten utanför individen talar man om extern kontroll-lokus. Coping som teoretisk referenspunkt kommer att fungera som en förståelsemodell i resultatanalysen.
4 Metod
4.1 Bakgrund
Samtliga informanter har genomgått heldygnsbehandling vid ett och samma HVB.
Heldygnsbehandling innebär att institutionen har ansvar för den placerade ungdomen dygnet runt. Vidare i texten kommer detta HVB benämnas som ”HVB-hemmet”. När diskussionen inleddes med HVB-hemmet om möjligheten att få intervjua tidigare placerade ungdomar, bestämdes det i samråd med hemmets föreståndare att en orienterande rundringning skulle genomföras. Personal från HVB-hemmet ringde ett tjugotal utskrivna ungdomar för att förhöra sig om i vilken grad dessa ungdomar var intresserade av att bli kontaktade av mig för att eventuellt delta i en uppföljande studie. Någon närmare beskrivning av syfte lämnades inte, dock lämnades grundläggande information om individskydd utifrån Vetenskapsrådets riktlinjer (2002). När rundringningen summerades visade det sig att endast de ungdomar som det gått bra för var intresserade av att få närmare information om studien. Vetskapen om att en bestämd grupp ungdomar stod till förfogande blev i viss mån vägledande i processen att formulera en
forskningsfråga. Ungdomarna lämnade sitt samtycke till att deras kontaktuppgifter kom mig till handa varpå jag, efter en urvalsprocess (se Urval), kontaktade fem av dessa ungdomar. Jag redogjorde för studiens syfte samt förtydligade förutsättningarna för individskyddet. Alla fem ungdomar tackade ja till att delta och de planerade intervjuerna kunde genomföras utan något bortfall.
4.2 Metodval
Larsson (2005) menar att man genom att använda en kvalitativ forskningsmetod kan nå kunskap om människors subjektiva erfarenheter, berättelser och tolkningar. Informantens egna tankar, minnen och upplevelser utgör grunden i den typ av kunskap som syftar till att öka förståelsen för ett fenomen eller en företeelse. Syftet med denna undersökning är att via tidigare institutionsplacerade unga mäns egna berättelser försöka förstå vad som lett till deras framgång och deras lyckade behandlingsresultat. Valet att använda en kvalitativ forskningsmetod föll sig således naturligt.
4.3 Datainsamling
Då studien söker kunskap som är av kvalitativ karaktär är det av betydande vikt att datainsamlingstekniken främjar den typen av kunskap. Valet att använda intervju som redskap faller sig naturligt då man söker enskilda människors uppfattningar, åsikter och beskrivningar. Studien är explorativ i den meningen att några hypoteser inte avses prövas. Utifrån detta har jag valt att använda mig av en halvstrukturerad form av intervju där förutbestämda teman finns uppställda och där det utifrån varje tema finns framtagna kategorier att fråga vidare kring. Kvale (1997) skriver att en halvstrukturerad intervju ökar sannolikheten för att erhålla öppna och spontana svar, vilket ligger i linje med studiens explorativa ansats. Inför intervjuerna
framarbetades en intervjuguide med relevanta teman som svarar mot studiens frågeställningar. Intervjuguiden bygger på tidigare forskning och de teman som behandlas är sådana som forskningen ringat in som betydelsefulla. Under varje tema återfinns förslag på uppföljande frågor och kategorier. Intervjuguiden förhåller sig till resonemanget ovan i termer av att den medvetet avhåller sig från att vara allt för strukturerad, detta för att främja ett spontant och öppet samtal.
4.4 Intervjusituationen
Fyra av fem intervjuer genomfördes på ett kafé i centrala Uppsala. Val av plats grundade sig på en föreställning om att ett samtal blir mer avdramatiserat, mer levande och mer spontant i en miljö som erbjuder viss aktivitet. Valet föll på ett kafé som kunde erbjuda kombinationen av aktivitet och möjlighet till avskildhet. Vikten av att kunna sitta avskilt utgår dels från
informantens skydd i termer av att ingen utomstående ska höra vad som berättas, men även från en förhoppning om att informanten ska kunna dela med sig av hela sin berättelse och inte känna sig hämmad eller iakttagen. Innan intervjuerna startades informerade jag ytterligare en gång om studiens syfte samt förutsättningar vad gäller frivillighet, konfidentialitet, och nyttjande. Jag informerade dem även om att intervjuerna skulle spelas in. Den femte intervjun genomfördes i informantens hem då denne, pga. praktiska skäl hade svårt att genomföra intervju på annan plats. Valet av plats var således informantens. Intervjuerna som vardera tog omkring en timme att
genomföra gjordes under fyra dagar, 18-21 november 2011.
4.5 Urval
Vad gäller kvalitativ forskning ligger fokus snarare på att exemplifiera än att generalisera och således finns det sällan anledning att använda ett slumpmässigt urval. Istället blir urvalet i kvalitativ forskning nästan alltid selektiv, strategisk och syftesbestämd (Svenning 2003).
Urvalsprocessen i denna undersökning förhåller sig till undersökningens syfte i termer av att den söker kunskap om den grupp ungdomar som lyckats uppnå en livstilsförändring. Utifrån detta är ett strategiskt urval det som lämpar sig bäst. Informanterna måste besitta den typ av kunskap som undersökningen efterfrågar. Kriterier som lyckat behandlingsresultat, positiva effekter och bibehållen livstilsförändring har varit centrala i arbetet med att välja informanter. Det kan vid en första anblick te sig tämligen självklart att dessa kriterier ska vara uppfyllda för att en informant ska kunna uttala sig om vilka faktorer som påverkat just detta. Dock är dessa kriterier både vaga och oprecisa. Urvalet kräver således en definition av vad som ska betraktas som ett lyckat
behandlingsförfarande och ett lyckat utfall. Definitionen av det lyckade utgår från definitionen av det misslyckade som inbegriper två kriterier, behandlingssammanbrott samt uteblivna eller oönskade effekter. Mot den bakgrunden sattes följande kriterier upp för en lämplig informant: * Informanten har fullföljt planerad behandlingstid.
* Informanten lever ett liv utan kriminalitet och droger.
* Informanten har en välfungerad tillvaro i termer av självförsörjning, egen bostad, socialt liv och daglig sysselsättning.
* Informanten blev utskriven minst sex månader före intervjutillfället.
En annan aspekt som begränsat urvalet är den snårskog av sekretess som omgärdar
placerade ungdomar innan de fyllt 18 år. Dessa ungdomar har utelämnats i undersökningen, dels för att jag anser att den kunskap jag söker inte kräver denna grupps deltagande och dels för att turgången att inskaffa föräldrars samtycke skulle vara allt för tidskrävande. Åldern på
Kvale (1997) belyser frågan om hur många informanter som krävs för att det empiriska underlaget ska anses vara tillräckligt och menar att undersökningens syfte styr antalet intervjuer. Denna undersökning söker efter enskilda personers upplevelser, erfarenheter och berättelser och mot den bakgrunden anser jag att fler än fem intervjupersoner inte är nödvändigt.
4.6 Analysförfarande
Induktion och deduktion är begrepp som är vanligt förekommande i metodlitteratur som rör kvalitativ forskning. Induktion är ett förhållningssätt under forskningsprocessen som avser att skapa kunskap ”nerifrån och upp” i den meningen att man utifrån det empiriska materialet bygger upp teorier. Ett deduktivt förhållningssätt står för det motsatta då man utifrån etablerade teorier förstår empirin och därmed når kunskap ”uppifrån och ner” (Thomassen 2007). Jag har valt att kombinera induktion och deduktion, ett förhållningssätt som kallas abduktion. Abduktion innebär att man utgår från det insamlande materialet för att förstå det man undersöker. Samtidigt har min förförståelse kring ämnet utgått från etablerade teorier vilket har varit vägledande i både arbetet med frågeställningar och i arbetet med framtagandet av relevanta teman som genomsyrar
undersökningen. I den analytiska processen utgår jag delvis från etablerade teoretiska perspektiv och begrepp (Larsson 2005).
I den inledande analysfasen lyssnades varje intervju igenom noga och skrevs ut enligt den metod som Kvale (1997) kallar meningskoncentrering. Detta innebär att de meningar som informanterna uttrycker formuleras mer koncist. Långa uttalanden pressas samman i korta uttalanden utan att för den skull göra avkall på den väsentliga innebörden. I det utskrivna
materialet har all information som skulle kunna röja informanternas identitet avidentifierats. För att ytterligare strukturera det empiriska materialet har intervjun kodats i kategorier, en
intervjuanalysmetod som Kvale (1997) benämner som meningskategorisering. De på förhand framtagna teman som intervjuguiden utgår ifrån har blivit vägledande i kategoriseringen men då undersökningen är explorativ har även utrymme för nya, oväntade kategorier lämnats. Utifrån dessa kategorier har nya teman skapats. Därefter jämförde jag de olika intervjuerna och i en sammansatt text presenterar jag en tematisk redogörelse för de mönster som analysen upptäckt. Utifrån tidigare forskning och undersökningens teoretiska utgångspunkter analyserades sedan varje tema.
4.7 Informanterna
För att kunna ge informanterna största möjliga konfidentialitet har deras namn fingerats och fortsättningsvis kommer de kallas Martin, Valter, Rickard, William och Elias. Informanterna är mellan 18-23 år och alla kommer ursprungligen från fyra olika kommuner spridda över hela landet. Gemensamt för samtliga informanter är att de har erfarenhet av kriminalitet och droger vilket i huvudsak har varit anledningen till deras placering på institution. Graden av
kriminaliteten är något varierande, men återkommande är våldsbrott, rån, hot, inbott och
försäljning av narkotika. Den drog som i huvudsak har missbrukats är cannabis, men amfetamin, kokain, ecstasy och heroin är droger som har använts av vissa av dem. Vid intervjutillfället befann sig informanterna i olika skeden av sitt ”nya” liv där någon blivit utskriven sex månader tidigare medan någon annan stått på egna ben i flera år.
4.8 Etiska överväganden
En aspekt som initialt togs i beaktning är det faktum att jag tidigare har arbetat som
vikarierande behandlingsassistent vid det HVB-hem där informanterna genomgått sin behandling. Jag hade således kännedom om HVB-hemmets verksamhet samt viss tidigare bekantskap med informanterna. Min egen erfarenhet av behandlingsarbete med ungdomar har präglat den förförståelse jag har kring ämnet och det faktum att jag har viss förkunskap om informanternas behandling är något jag aktivt fått förhålla mig till. Jag har månat om att det empiriska underlaget endast ska utgå ifrån informanternas berättelse och inte påverkas av min förkunskap. Det
bestående intrycket efter intervjuerna är att min och informanternas bekantskap varit en faktor som underlättat intervjuförfarandet. Informanterna har inte behövt lägga tid på att förklara behandlingsinnehåll eller tekniska detaljer vilket jag upplevde som en tillgång för samtalet i den mening att intervjuerna inte ”hackat” utan var i ständig rörelse. Informanternas berättelser var i många hänseenden utelämnade vilket jag tolkar som ett tecken på att de var trygga i situationen. Detta kan grunda sig i att vi sedan tidigare kände till varandra. Jag har dock varit medveten om att en intervjusituation inte är ett möte mellan två jämställda parter då det är intervjuaren som sätter dagordningen och styr samtalet och på det sättet kontrollerar situationen. Utifrån detta har
jag varit noggrann med att inte pressa informanterna att lämna mer information än de själva velat. Jag har som regel ställt öppna frågor och på det sättet överlåtit till informanten att avgöra hur mycket han vill dela med sig av. Vid de tillfällen en informant inte velat svara på en fråga har jag accepterat detta utan förbehåll.
Redan i ett planerande skede togs Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer i beaktande. För att det grundläggande individskyddskravet ska gälla krävdes visst arbete.
Samtycket inhämtades av tredjepart, föreståndaren på HVB-hemmet. Föreståndaren informerades kort om syftet med undersökningen och i gemensam diskussion bestämdes att det samtycke som skulle inhämtas från informanterna var ett samtycke till att bli kontaktad av mig för att få vidare information om undersökningen. Jag informerade dem sedan om syfte, tillvägagångssätt och de forskningsetiska principerna. Därefter fick de tillfrågade fundera för att sedan bestämma huruvida de ville delta eller inte. De första fem som tillfrågades valde att delta i undersökningen. I linje med Vetenskapsrådets forskningsetiska riktlinjer avidentifierades all information som kan härleda till informanterna, HVB-hemmet benämns just som ”HVB-hemmet” och informanternas namn är fingerade i resultatredovisningen.
4.9 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet
Det kan vara problematiskt att tala om begrepp som validitet och reliabilitet kopplat till kvalitativ forskning utifrån hur begreppen definieras i kvantitativa och positivistiska
sammanhang. Svenning (2003) menar att validitet ursprungligen innebär att mäta det man avser att mäta med det mätinstrument man valt att använda och reliabilitet i sin tur handlar om
resultatens tillförlitlighet i termer av att samma resultat skulle uppnås om undersökningen gjordes om med samma syfte och metod. Larsson (2005) påpekar vikten av att närma sig dessa begrepp något annorlunda i kvalitativ forskning. Det ”mätinstrument” jag använt mig av i denna
undersökning är intervju och framförallt en intervjuguide. För att försäkra mig om att jag undersökte det som jag avsett att undersöka lade jag mycket tid och arbete på att formulera en intervjuguide som skulle kunna fånga upp ett empiriskt underlag som svarar mot
undersökningens syfte. Vidare övervägde jag noggrant de teoretiska förhållningsramarna för undersökningen så att dessa blev relevanta och logiska och därmed skulle stärka undersökningens validitet (Kvale 1997). Kvale (1997) lyfter fram vikten av kommunikativ validitet i kvalitativ forskning som handlar om forskarens förmåga att kommunicera på vilket sätt
forskningsprocessen påverkar kunskapens giltighet. Utifrån detta har jag försökt att detaljerat beskriva min förförståelse, datainsamling, urval och analys, även detta för att stärka
undersökningens validitet.
Kvalitativ forskning är i regel inte intresserad av resultat som är mätbara i den grad att samma resultat skulle uppnås om undersökningen skulle upprepas. Därför är det mer relevant att lägga fokus på resultatens och analysens innehåll. Ett sätt att stärka reliabiliteten i en
intervjusituation är att ställa flera frågor som liknar varandra samt att ställa uppföljande frågor. Detta för att minimera risken för missförstånd och felaktiga uppfattningar, både från forskarens och informantens sida (Larsson 2005). Detta är något jag tagit fasta på då jag genomfört
intervjuerna.
Vad gäller generaliserbarhet i kvalitativ forskning ansluter jag mig till det resonemang som gör gällande att det är läsaren som avgör om studiens resultat kan betraktas som generaliserbara eller inte. Forskarens uppgift är att presentera vilken kunskap som upptäckts samt vilken väg man tagit för att finna kunskapen (Kvale 1997).
5 Resultat och analys
I detta kapitel kommer det insamlade empiriska materialet presenteras. Jag har valt att återge resultatet i två huvudsakliga delar där den första delen riktar sig mot framgångsfaktorer under institutionsplaceringen medan den andra handlar om viktiga faktorer för att bibehålla det lyckade behandlingsresultatet. Denna uppdelning svarar mot studiens frågeställningar. Efter att ha analyserat intervjuerna har jag kodat informanternas berättelser och därefter tematiserat det empiriska materialet. Då beteende- och livsstilsförändring är en process där mekanismer och faktorer samverkar, överlappar och återkommer bör inte dessa teman förstås som isolerade
företeelser eller processer. För att ge struktur samt svara mot studiens frågeställningar har jag valt att presentera resultatet enligt detta sätt. En ambition i presentationen av resultatet från
intervjuerna är att låta citat från informanterna exemplifiera de olika teman. Min strävan är att empirin hela tiden ska finnas närvarande och detta är det sätt jag valt för att skapa den närheten. Presentationen följer det salutogena perspektiv som studien genomgående har anammat och fokuserar således på framgångs- och skyddsfaktorer. Jag kommer låta studiens resultat förstås i relation till Antonovskys teori om känsla av sammanhang (KASAM). Antonovsky (1991) definierar KASAM utifrån tre centrala komponenter begriplighet, hanterbarhet och
meningsfullhet och dessa komponenter kommer att diskuteras fortlöpande i texten. Coping är en annan teoretisk referenspunkt jag använder för att närma mig resultaten. Vidare kommer jag även att jämföra vissa fynd med tidigare forskning.
5.1 Lyckad behandling
Denna första del av resultatpresentationen svarar på ett sätt mot en av mina frågeställningar. Fokus är förlagt på tiden på HVB-hemmet och utifrån informanternas berättelser har jag ringat in betydande element för deras lyckade behandlingsresultat.
5.1.1 Motivation
Motivation är ett begrepp som många vetenskapliga studier (se tex. Miller & Rollnick, 2008, Vinnerljung m.fl., 2001) sammanlänkar med beteendeförändring och i vissa sammanhang (tex. Billinger 2000) ses viljan att förändras som direkt avgörande för en behandlingsinsats slutresultat. En röd tråd i informanternas berättelser är att de i samband med placeringen initialt såg en poäng med att genomgå behandling. Motiven som har fött drivkraften är av olika karaktär men tjänar för det lyckade resultatet ett gemensamt syfte; att informanterna var motiverade att förändra sin livssituation. Motivation som begrepp betraktat är vagt och tämligen abstrakt och jag har i min resultatanalys sett en poäng i att konkretisera begreppet utifrån informanternas
berättelse. Att diskutera i termer av motiverad eller omotiverad är att förbigå den komplexitet som omgärdar de mekanismer som skapar viljan att förändras. Utifrån informanternas utsago har jag ringat in fyra olika motiv som fungerat som drivkraft under behandlingstiden, insikt om problem, önskan om ett bättre liv, skam och skuld samt egen vinning. Dessa motiv har under analysen framträtt som teman i informanternas berättelser och kommer nedan att återges och diskuteras var och ett för sig.
Innan placeringen levde samtliga informanter ett destruktivt liv. Elias och Richard utryckte att de upplevde att det var nog. De hade levt ett liv där narkotika och kriminalitet var det mest centrala under en relativt lång tid. De beskriver hur de hamnade i en negativ spiral där graden av brott och drogernas tyngd eskalerade. Gemensamt i deras historia är att de beskriver en insikt om problem och att denna insikt ledde till att de själva föreslog placering på institution då den kriminella vägen inte skulle vara någon framkomlig väg på lång sikt.
"...jag drog runt, bodde hos kompisar, rökte på nästan varje dag där och så (...) jag kontaktade min resurspedagog och sa liksom att jag vill ta tag och ändra på min
livsstil för jag kan inte hålla på så här längre (...) jag kände att jag levde på andra..." (Elias)
William och Martin beskriver att de tyckte att ankomsten till HVB-hemmet var det värsta
som hänt dem och att de till en början inte var motiverade. De beskriver att de i takt med att tiden gick började förstå att deras tidigare leverne var osunt på flera nivåer, hur skolprestationer gått i
botten, hur relationer till familjen infekterats och om hur deras vardag gick ut på att ta droger och begå brott. Utifrån detta resonemang växte en önskan om ett bättre liv fram.
”…tankar om hur vill jag leva, vem vill jag vara och hur vill jag egentligen ha det började komma…” (William)
De beskriver hur en önskan om ett bättre liv blev en målsättning där goda familjerelationer, bra vänner, egenförsörjning och att själva få styra över sina liv var återkommande.
Flera av informanterna beskriver hur en känsla av skam och skuld fungerade som en drivkraft till att förändra sin livssituation, att de skämdes när de kom till HVB-hemmet och att deras sätt att leva var ett misslyckade som nu kom till allmän kännedom. Familj, släkt och vänner fick veta om placeringen vilket för informanterna upplevdes som pinsamt. Skamkänslan blev även en drivkraft att visa att man kan bättre och att man är bättre.
”… man ville ju visa för sina föräldrar att man har gjort rätt val i livet (…) min pappa blev stolt och det var mycket viktigt…” (Rickard)
En annan drivkraft som beskriver ett par informanter bottnar i en skuldkänsla gentemot människor som bryr sig. Flera av informanterna beskriver hur de konsekvent ljög och svek både sina föräldrar och andra viktiga personer och hur de nu kände ånger kring detta.
” …alltså jag har ju ljugit för min föräldrar och min familj och jag har gjort dom besvikna hit och dit liksom när jag har hamnat i bråk och liksom när jag hamnat i kläm med
kriminalitet, droger allting liksom så man ville väl liksom visa att jag kan om jag vill (…) jag visste hela tiden att jag kunde…” (Valter)
De tre motiv som beskrivits (insikt om problem, önskan om ett bättre liv samt skam och
skuld) har alla en känslomässig förankring hos informanten. Socialstyrelsen m.fl. belyser vikten av detta och menar att motivation måste vara känslomässigt förankrad för att kunna nå tillräcklig stryka. En av informanternas sätt att beskriva sin drivkraft skiljer sig dock på den punkten då hans motiv till att fullfölja behandlingen initialt handlade om en egen vinning. Han beskriver hur HVB-hemmet arbetade med ett belöningssystem där man ville förstärka goda beteenden,
exempelvis genom en teckenekonomi som innebar att informanten fick pengar för att sköta sig, men även genom beteendekontrakt där informanten belönades med roliga aktiviteter efter att ett gott beteende uppvisats tillräckligt många gånger. Informanten beskriver att han inte såg någon poäng med behandlingen och heller inte något behov av den. Istället beskriver han att när han ändå var på HVB-hemmet kunde han lika gärna sköta sig för att dra fördelar av systemet.
"...ja alltså jag tänkte, jag vinner mer på att sköta mig, jag visste då att jag skulle röka igen och det sa jag till drogterapeuten också men jag följde ju alla regler och så (...) det är ju som ett system som man ska ta sig igenom, jag ville ju ha egen lägenhet och så..." (Elias)
Även om Elias motiv inte tycks syfta mot en genuin vilja att förändras så ledde hans drivkraft till en slutförd behandling. Då intervjun genomfördes, cirka ett år efter avslutad
behandling, hade Elias inte tagit något återfall i varken missbruk eller kriminalitet och utifrån det kan man något förenklat se att han uppnått samma resultat som de övriga trots att han hade en inställning som skiljde sig från de övrigas. Man skulle kunna betrakta Elias inställning som omotiverad då han inte ville förändras. Samtidigt tyder hans berättelse på att motivation fanns, den var bara riktad mot något annat än de övriga informanternas. För resultatets skull tycks det inte ha gjort någon skillnad.
Utifrån Antonovskys (1991) teori om KASAM där hanterbarhet är en av tre centrala komponenter kan man närma sig informanternas resonemang om motivation och drivkraft. Om man har en hög känsla av hanterbarhet kommer man inte känna sig som ett offer för
omständigheterna eller tycka att livet behandlar en orättvist. Oavsett vilket motiv (insikt om problem, önskan om bättre liv, skam och skuld, egen vinning) informanterna hade så har resultaten blivit konstruktiva aktioner där man aktivt har tagit ställning och kontroll över sin situation, vilket man kan tolka som en hög grad av hanterbarhet.
5.1.2 Uthållighet
Inte för någon av informanterna har tiden på institution varit bekymmersfri, samtliga
upplevde perioder som var svåra i termer av tvivel på den egna förmågan, nedstämdhet, känsla av hopplöshet och meningslöshet och en vilja att avbryta behandlingen. Gemensamt för
informanterna när de närmare beskriver dessa perioder är att de var snabbt övergående och att de nu betraktar de svåra perioderna som parenteser snarare än ihållande. Vad gäller strategier för att tackla svårigheter fanns vissa likheter. Ingen av informanterna agerade på de negativa känslorna och impulserna utan istället beskrivs hur man har låtit tiden gå och då har det efter en tid känts bättre.
”…det gäller att försöka döda tid och inte tänka för mycket, sitter man där som alla andra som inte gör någonting och inte vill göra någonting, det är klart då börjar man fundera ganska mycket, ska man sticka ska man inte…” (William)
”…det går och gnager inombords (…) jag bet mig i läppen klämde näven bordet i princip, nämen det är väl bara håll ut och acceptera…” (Rickard)
”…även om det provocerade mig, så visst, kanske jag blev sur någon gång men jag försökte låta det vara (…) oftast var jag bara på rummet och läste och försökte komma bort i något helt annat för stunden och kunna glömma bort situationen (…) ungefär som meditation, jag rensade hjärnan…” (Martin)
Även om informanterna hanterade svårigheter på olika sätt har jag valt att tolka och sammanfatta det som en slags uthållighet där man genom att avhålla sig från att agera istället lyckats komma vidare i behandlingsprocessen. Forskningen är tämligen samstämmig kring att enskilda karaktärsdrag eller personlighetsdrag kan fungera som skyddande faktorer då en individ utsätts för stressande miljöer eller situationer. Jag har valt att använda begreppet uthållighet, men man ska vara medveten om att det förkommer andra begrepp i forskningen för att beteckna liknade egenskaper. Stattin & Magnusson (1996) använder begreppet tålighet medan Kobasa (1979) betecknar liknade drag som härdighet. Oavsett vilken begreppsapparat man väljer ligger studiens resultat i linje med den forskning som bedrivs kring motståndskraft beträffande enskilda
betydelsefulla karaktärsdrag.
Det är även möjligt att tolka informanternas uthållighet som en copingstrategi. Lazarus & Folkman (1984) pekar på att all typ av stress inte kan påverkas av individen och en effektiv coping i sådana situationer tillåter individen att acceptera, tolerera, ignorera och minimera den stress som inte går att påverka.
5.1.3 Socialt stöd
Flera av informanterna beskriver hur de under sin tid på institutionen har upplevt ett socialt stöd. Rickard beskriver hur han hade daglig kontakt med sin pappa och hur han upplevde den som ett stort stöd, Valter hur hans mamma var engagerad i behandlingen, men att de inte hade någon bättre kontakt. William beskriver hur tankar på familjen hela tiden fanns med honom och då framför allt hans syskon. Graden och typen av socialt stöd skiftar således, men gemensamt är att stödet spelade en roll för att genomgå behandlingen.
” …min mamma var ju väldigt involverad i liksom så, men jag och min mamma har liksom aldrig haft världens bästa relation, men ändå, jag tog det från henne på något sätt (...) jag tror också att det gjorde att jag och min morsa kom närmare varandra..." (Valter)
”de tyckte väl aldrig om det jag höll på med och det förstår ju jag också men de fanns alltid där (…) de har varit ett stort stöd…” (Rickard)
5.1.4 Del av ett positivt sammanhang
Flera av informanterna beskriver att tillvaron på institutionen blev mer meningsfull då de fick möjlighet att utöva ett intresse, en aktivitet eller på annat sätt fann ett sammanhang som de upplevde som både roligt och viktigt. Informanternas destruktiva leverne tiden innan placeringen hade för många även inneburit att fritidsintressen fallit bort på bekostnad av drogerna och den kriminella livsstilen. Att få vara del av ett sammanhang och träffa nya, sunda vänner beskriver
informanterna som en hjälpande faktor i deras livsstilsförändring.
”…man fick komma ut och träffa lite annat folk och göra sitt intresse, men det hjälpte faktiskt (…) folk som inte har några bekymmer med sig själva, man hade inte umgåtts så mycket med såna personer, man inser ju att det här är nåt helt nytt, hade jag varit hemma hade jag aldrig umgåtts med dem, på ett sätt såg jag framtiden hos dom, jag ville också vara så…” (William)
”…träningen var jävligt viktig för mig (…) självförtroendet var rätt lågt i början men det byggdes upp när man märkte att man kunde saker, det är ju jävlig kul när man upptäckter att man blir bättre och hela tiden vill pressa sig för bli bättre, man mår ju så jävla mycket bättre själv då (…) det låter ju dumt men känslan av att vara bättre än någon annan det gör väldigt mycket (…) om vi säger på klubben, när alla nybörjare kommer och frågar om det här och det här då känner man att ah de kommer till mig, de ser upp till mig, sånt ger jävligt mycket också…” (Rickard)
”…det är allt runt omkring behandlingen som också spelar in, motivationen till skolan har varit det största jag har haft, det har i princip varit det som tagit mig igenom den här tiden (…) när jag väl kom på att jag kan faktiskt bli så jävla nöjd med mig själv och känna mig så jävla stolt när jag får tillbaka ett prov med MVG, så det slutade i och för sig med att jag hade MVG i alla ämnen… ” (Maritn)
Flera av informanterna uttrycker att deras lust ökade när de under behandlingstiden fick möjlighet att återuppta eller påbörja en aktivitet, en hobby eller utöva ett intresse och att de upplevde ett tillstånd av bättre mående. En av informanterna beskriver hur ett område (skolan), som ligger utanför den behandlande insatsen, blev så betydelsefullt för honom att det hjälpte honom att sig igenom tiden på HVB-hemmet. För en annan informant ledde känslan av att känna sig betydelsefull i ett sammanhang (kampsport) till att sammanhanget fick en känslomässig innebörd och det blev vägen till ett bättre mående, ett bättre självförtroende och en språngbräda till livet efter institutionsplaceringen. Dessa exempel ligger i linje med hur Antonovsky (1991) resonerar kring komponenten meningsfullhet. Att ha områden i livet som är viktiga, som man är engagerad i och som har en känslomässig betydelse menar Antonovsky är av betydande vikt för hur man hanterar svåra händelser och situationer. Har livet en känslomässig innebörd innebär det
att de problem och krav som livet ställer en inför blir utmaningar värda att investera energi, engagemang och hängivelse i. Det innebär inte att man blir glad när något olyckligt inträffar men att man strävar efter att ta sig igenom bekymmer med värdigheten i behåll. Informanterna
beskriver att känslan av att ha känslomässigt viktiga områden i livet fungerade som en hjälp för att ta sig igenom behandlingstiden.
5.1.5 Aktörskap
Ett tydligt drag i alla informanters berättelser är att alla har varit aktörer i sina liv och inte offer för situationerna. Aktörskapet har tagit sig olika uttryck men den springande punkten har varit en känsla av kontroll och upplevelsen av att kunna påverka sin situation. Även om jag i denna del lyfter fram aktörskapet som ett enskilt tema så har insikt och resonemang kring det egna ansvaret för att förändra sitt liv varit återkommande i intervjuerna. Tecken på aktörskap har givit sig till känna inom ramen för flera av de teman vi diskuterat under intervjuerna.
”…alltså, alltså man tänker ju det, det är ju jag själv som har satt mig i den situationen då får ju ta mig ur den också (…) alltså det är ju tungt liksom att, man kommer någonstans och ska förstöra precis allting jag är och försöka hitta ett nytt jag, det är ju det, men man gör så gott man kan liksom…” (Valter)
”…jag kontaktade min resurspedagog och sa att jag vill förändra min livsstil…” (Elias)
”…jag förstod att det här är för mitt eget bästa och det är bara jag som styra mitt eget liv (…) behandlingen handlar om föreläsningar om hur man ska vara, hur man ska kontrollerar sig själv och så, men till slut handlar det om en själv, vad man vill…” (William)
”…man kände väl det från början liksom det är min uppgift att göra det här, det är ingen annan som kan påverka utom jag (…) jag började fatta efter ett tag att det är mitt val…” (Valter)
På samma sätt som temat motivation kan förstås i relation till Antonovskys begrepp hanterbarhet, kan detsamma göras med informanternas uttryck av att vara aktörer i sina liv.
Hanterbarhet handlar om i vilken grad man upplever att det står resurser till ens förfogande, med hjälp av vilka man kan möta de krav som ställs av de stimuli man möts av. Resurserna kan antingen stå under ens egen kontroll eller kontrolleras av andra viktiga i ens närhet såsom familj, vänner, gud, en politisk ledare eller någon annan som man känner att man kan räkna med och lita på. En känsla av kontroll och aktörskap är närbesläktade begrepp och kan tolkas vara inbegripna i Antonovskys hanterbarhetskomponent.
Det jag valt att benämna som aktörskap är nära besläktat med det Theorell (2003) kallar för intern kontroll-lokus i sitt resonemang kring coping. Intern kontroll-lokus handlar om att
individen lägger möjligheten att kunna påverka ett problem hos sig själv snarare än hos omgivningen. Informanternas uttalanden ligger i linje med Theorells (2003) resonemang och författaren menar vidare att detta är en fördel för personer som vill uppnå en förändring hos sig själva.
5.1.6 Förståelse för behandlingsinnehållet
Flera av informanterna beskriver den första tiden på HVB-hemmet som svår utifrån att behandlingsinnehållet var abstrakt och svårbegripligt. Vidare beskriver de att de fick väldigt lite hjälp från personalen vad gäller förståelse för den terapeutiska grund som behandlingen utgick från. Flera informanter beskriver att det var först när behandlingen blev begriplig som den gav frukt, men för ett par informanter tog det uppemot halva placeringstiden att lista ut behandlingens syfte och på vilket sätt personalen arbetade. Dock understrykte informanterna att det var
avgörande att förstå behandlingen för att kunna förstå sitt sammanhang och för att sammanhanget skulle bli meningsfullt.
”…många visste ju inte riktigt om hur behandlingen fungerade och om man förstod så gick det bättre (…) jag flyttade dit och jag hade ingen aning om vad fan jag skulle göra där, det dom borde göra är att förklara för eleverna deras sätt att behandla, för om jag hade fått operant teori förklarat för mig och att så här jobbar vi med er så här ska vi försöka ändra på er, det hade hjälpt mig en hel del att veta det, sånt fattade jag inte när jag flyttade dit (…) när jag väl fattade gick det mycket lättare, då gick det mycket lättare att gå med på behandlingen över huvud taget, alltså det tog för fan 6-7 månader (…) förståelse är viktigt…” (Martin)
”…jag visste ju inte var behandling var för något, det tog lång tid innan jag fattade det men när jag väl fattade så gick det mycket bättre…” (William)
Då den teoretiska utgångspunkten i denna studie till stora delar kretsar kring begreppet KASAM har jag valt att ställa detta tema mot Antonovskys begrepp begriplighet. Begriplighet syftar på i vilken utsträckning man upplever information, stimuli, som förnuftsmässig och gripbar, om man upplever omvärlden som ordnad, sammanhängande och strukturerad snarare än kaotisk, oordnad, slumpmässig och oförklarlig. Antonovsky (1991) menar att om man har förmågan att göra tillvarons påfrestningar begripliga i termer av att kunna ordna och förklara så blir livet mer förutsägbart och svåra upplevelser blir uthärdliga. Det går att förstå vissa delar av informanternas berättelse utifrån denna teoretiska utgångspunkt. Flera av informanterna upplevde en frustration över att inte förstå vad behandlingen syftade till och även en frustration över att inte förstå hur behandlingen skulle fungera. De beskriver att de kunde acceptera sitt sammanhang när denna förståelse infann sig och att resultaten då blev bättre. Detta kan förstås i relation till begreppet begriplighet, när informanternas tillvaro blev förnuftsmässigt sammanhängande kunde de då på ett bättre sätt kunde hantera en svår situation.
I kapitlet ”Tidigare forskning” redogör jag för vårdinnehållets betydelse för
behandlingsresultatet. Detta är inget som informanterna reflekterade kring eller fäste någon vikt vid under intervjuerna. Dock lyfte ett par av informanterna fram betydelsen av bra
personalrelationer. De beskriver hur enskilda personer fungerade som ett stöd under svåra perioder, men även som uppmuntrande och sporrande då informanten stått inför större händelser t.ex. vid skolstart eller vid påbörjandet av en ny aktivitet.
5.2
Ett liv utan kriminalitet och droger
Denna andra del av resultatpresentationen svarar mot min andra frågeställning som kretsar kring mekanismer, faktorer och processer efter en avslutad behandling. Jag har ringat in centrala teman i informanternas berättelse utifrån vad som bidragit till en bibehållen livsstil utan droger och kriminalitet.
5.2.1 Nätverk
Flera av informanterna beskriver hur relationen till deras familj varit av betydande vikt för ett fortsatt sunt leverne. I de flesta berättelserna lyftes familjen i viss mån fram som ett socialt stöd men framförallt beskriver flera informanter hur de kände ett ansvar gentemot sina föräldrar att inte svika dem igen. Vad gäller informanternas syskonrelationer förekom en annan tendens, nämligen viljan att vara en förebild. Flera av informanterna beskriver en önskan om att hjälpa sina yngre syskon att välja en annan väg än den de själva valde.
”…man tyckte ju synd om morsan som behövde ta hand om alla, man kände att man måste förändra sitt liv och kunna hjälpa till (…) jag sa till brorsan att inte hamna i sån skit, gör nåt annat, håll på med sport eller nåt annat kul, dataspel eller nåt (…) det är kul att se honom hålla på med nåt intresse (…) hade jag inte haft min familj så hade jag nog inte brytt mig, då hade jag säkert tagit återfall…” (William)
En annan del av nätverket som tillskrivs betydelse i intervjuerna är valet av vänner. Den genomgående inställningen hos informanterna är att man måste bryta med kriminella vänner om man ska lyckas. Alla informanter kommer ursprungligen från olika delar av landet men har efter avslutad behandling ändå valt att stanna kvar i Uppsala.
”…jag väljer bort att flytta hem trots att det finns många fördelar där eftersom det är större risk att jag får fördjupad kontakt med mina gamla vänner…” (Martin)
”…skulle man ha kvar sina gamla vänner så skulle man stå kvar på samma ruta (…) jag har valt ut mina vänner från gamla nätverket, det är mest barndomsvänner, men de som är kvar i det pratar jag inte alls med…” (William)
”…jag fick mycket större avstånd till mitt gamla liv och ville inte flytta tillbaka hem för då är det ju mycket större risk att jag kommer börja göra det som gjorde förut…” (Elias)
5.2.2 Distans och långsiktighet
När vi under intervjuerna pratade om risker för återfall blev det tydligt hur flera av informanterna hade en tydlig distans till sitt tidigare sätt att leva. De uttryckte både direkt och indirekt hur det var ett avslutat kapitel, och numer ointressant samt en uttryckt känsla av att vara ”färdig”.
”… jag känner mig inte intresserad av det längre, jag är en av dom som ser bilder av hur obehagligt det var istället för se allt positivt i det (…) jag vet ju att om jag tar något som kommer jag bara dras ner och ner och ner…” (Rickard)
”… man vill inte börja om på ruta ett när man har byggt upp så pass mycket med ett återfall, visst jag har träffat folk som håller på med droger och andra grejer men man går bara därifrån (…) jag har redan gjort det där och jag vet vad det är för någonting, jag är inte intresserad…” (William)
En nyans som kan utläsas i informanternas berättelse är att långsiktiga mål och tydliga
framtidsplaner styr undan behovet och lockelsen att återfalla till den gamla livsstilen. Vissa av informanterna beskriver förmågan att tänka långsiktigt som en konkret förändring hos dem själva och som ett resultat av behandlingen. I flera av informanternas resonemang återkommer
diskussioner kring hur handlingar får konsekvenser.
”…om man vill ha nåt bra jobb eller skaffa företag, du vill ha kanske familj och såna här saker, då kan man inte fortsätta med den banan som man höll på med, det leder nästan alltid till kåken eller så dör man bara (…) det jag gör idag påverkar mig om fem år…” (William)
5.2.3 Meningsfull vardag
När jag sammanställde alla intervjuer syntes det att var och en av informanterna befinner sig ett sammanhang som är viktigt för dem, ett forum där de har funnit en identitet och fyller en roll tillsammans med andra. För Martin är det skolan, för Rickard kampsporten och för William, Valter och Elias är det arbetet som är fundamentet i vardagen. På samma sätt som under
behandlingstiden har sammanhanget en skyddande inverkan i informanternas liv. För de flesta tjänar det syftet att vilja bli bra på något och vara viktig i ett sammanhang. Informanterna beskriver således hur det efter institutionsvistelsen var viktigt att ha ett område som är av känslomässig betydelse, meningsfullhet, för att bibehålla en livsstils- och beteendeförändring,
”…att komma till firman känns som en frihet, jag får göra nåt med kroppen som jag tycker om, nåt jag är intresserad av liksom, det är liksom viktigt…” (Valter)
medan det för ett par andra fyller samma funktion dock utifrån en tanke om att ett återfall skulle innebära att man förlorar något som är viktigt i livet.
”…jag tänker inte göra något som sabbar chansen som jag fått nu (…) jag vinner mer på att låta bli än att ta det…” (Elias)
En annan aspekt som några av informanterna lyfte fram utifrån att vara en del av någonting större, är känslan av att inte vilja vara en belastning för samhället, att nu kunna bidra och vara en del av ”normaliteten” och på ett sätt känna sig ”som alla andra”.
”…det jag ville uppnå var att bli drogfri och kunna försörja mig på ett bra sätt och liksom vara en del av samhället som alla andra, det är inte kul att stå utanför och känna hur andra ser ner på en…” (Rickard)
Ett behov av struktur i vardagen lyftes fram under intervjuerna. Merparten av informanterna beskrev, då vi pratade om framtiden, att försvarsmakten var något som hägrade. Vid samtliga tillfällen kom detta spontant och utan vi tidigare pratat om vare sig struktur, försvaret eller någonting annat som kan ha fört tankarna till detta. När jag frågade vad som lockar i
