10 frågor för diskussion
I avsnittet med slutsatser och rekommendationer i den andra rapporten om ekonomisk och social sammanhållning finns tio frågor för den allmänna diskussionen om den framtida
sammanhållningspolitiken. På de blad som följer återges dessa tio frågor tillsammans med förtydliganden. Detta leder till ett antal följdfrågor som kan ge struktur åt den diskussion som kommer att hållas vid Europeiskt forum den 21-22 maj 2001.
1. Vilken roll får sammanhållningspolitiken i en ekonomisk och social miljö i snabb utveckling, i en utvidgad europeisk union med över 30 medlemsstater? Hur kan man främja ekonomisk konvergens och befästa den europeiska samhällsmodellen?
Fakta
• Efter utvidgningen till 27 medlemsstater kommer skillnaderna i utveckling mellan olika regioner att vara större, och befolkningen i de flesta regioner i kandidatländerna kommer att ha en levnadsstandard som ligger under hälften av genomsnittet för den utvidgade unionen.
• Konkurrenskraften är den viktigaste faktorn för tillväxt och reell konvergens på nationell och regional nivå.
Konkurrenskraften är en funktion av hur de mänskliga resurserna förvaltas, tillgången till infrastrukturer och investeringsnivån, även i kunskaper och innovationspotential, eller, med andra ord: förutsättningarna i form av mänskligt och fysiskt kapital.
• Den demografiska utvecklingen, med en minskning av befolkningsandelen i arbetsför ålder under det kommande årtiondet, kommer att förvärra problemet. Att utnyttja alla mänskliga resurser på bästa sätt har blivit en stor utmaning i EU:s långsiktiga arbete.
Frågor
• Kommer ett system som grundas endast på finansiella överföringar att räcka med tanke på de socio-ekonomiska och territoriella klyftorna?
• Hur kan man rikta in gemenskapsstödet på de faktorer som kan påverka konkurrenskraften och minska den kraftiga obalansen mellan olika regioner? Finns det faktorer som är särskilt viktiga?
• Vilken ekonomisk politik och socialpolitik är mest gynnsam för tillväxten och gör insatserna via strukturfonderna och Sammanhållningsfonden effektivast?
2. Hur kan man öka synergin mellan gemenskapens politikområden? Hur försäkrar man sig om att insatser inom andra områden så mycket som möjligt samverkar med gemenskapens sammanhållningspolitik?
Fakta
• Målen för gemenskapens politik inom andra områden sammanfaller inte med målen för sammanhållningspolitiken, och det är svårt att bedöma inverkan av olika delar av gemenskapens verksamhet på den ekonomiska och sociala sammanhållningen.
• Samtidigt ger sammanhållningspolitiken bara ett begränsat utrymme för finansiellt stöd, och detta räcker inte för att "kompensera för" eventuella negativa effekter på sammanhållningen av gemenskapens politik inom andra områden.
• För vissa områden måste man gå ännu längre. Det räcker inte med en analys vart tredje år av inverkan på sammanhållningen. Detta innebär inte att annan gemenskapspolitik, som den gemensamma jordbrukspolitiken, inte längre skall ha egna mål, men man bör redan från det att en politik för ett område utformas ta hänsyn till dess inverkan på sammanhållningen, exempelvis genom att analysera de olika möjligheter och alternativ som alltid finns.
Frågor
• Hur kan man se till att sammanhållningspolitiken och gemenskapens övriga politikområden samverkar och kompletterar varandra?
• Vilka är de i detta avseende viktigaste politikområdena? (Den gemensamma jordbrukspolitiken? Riktlinjerna för statligt stöd? Miljöpolitiken? Transportpolitiken? Andra områden?)
3. Hur kan man utveckla sammanhållningspolitiken inför den mest omfattande utvidgningen i EU:s historia? Måste sammanhållningspolitiken inte omfatta också territoriell sammanhållning, så att de största territoriella obalanserna inom unionen kan bli föremål för insatser?
Fakta
• Kommissionen avsikt med att ta med den territoriella dimensionen av sammanhållningspolitiken i slutsatserna i rapporten om den ekonomiska och social sammanhållningen är inte att utöka sina ansvarsområden med fysisk planering. Det rör sig helt enkelt om att följa rekommendationerna från de 15 ministrarna med ansvar för regionalpolitik som vid sitt möte i Potsdam i maj 1999 underströk att ESDP bör fungera som underlag för politiska riktlinjer för kommissionen inom dess ansvarsområden.
• Obalans i territoriell bemärkelse råder främst mellan ekonomiskt starka regioner och sådana som släpar efter i utvecklingen. Data visar dock att den ekonomiska aktiviteten är koncentrerad till ett mycket begränsat område i unionens centrum. Denna modell med centrum och periferi, som kommer att bli ännu tydligare i och med att 12 nya medlemsstater ansluts, skiljer sig från den mycket jämnare fördelningen av ekonomisk aktivitet som man ser bland annat i USA.
• En global och strategisk vision strider är inte oförenlig med regionaliseringen av strukturåtgärder. Här spelar städerna en nyckelroll för den territoriella utvecklingen. Om man i framtiden dessutom använder "indirekt områdesindelning" för att fördela stödmedlen mellan regionerna skulle det vara under förutsättning att regionala och lokala myndigheter deltar.
Frågor
• Hur kan man integrera den territoriella dimensionen bättre i sammanhållningspolitiken för att främja en mer balanserad och decentraliserad utveckling i hela unionen?
• Hur skall man koncentrera sammanhållningspolitiken geografiskt?
• Är den nuvarande områdesindelningen för mål 2 inte alltför splittrad? Måste man inte definiera geografiska områden på ett mer ändamålsenligt sätt, så att alla fördelar en viss region har kan utnyttjas, så att man kan dra fördel av att städer och landsbygd kompletterar varandra och så att nätverkssamarbete underlättas?
4.
Hur kan man koncentrera insatserna för ekonomisk och social sammanhållning på de åtgärder som ger
störst effekt för gemenskapen som helhet?Fakta
• Investeringar i kunskap och i ny kommunikationsteknik kommer utan tvekan att fortsätta vara basen för den långsiktiga tillväxten i Europa.
• För att skapa en tillräcklig innovationspotential måste man inrikta sig på företagens förutsättningar. Bland annat måste synergin förbättras mellan företag, särskilt små och medelstora, forskningscentra, universitet och offentliga organ.
• Inom unionen har utvecklingsklyftorna minskat när det gäller infrastrukturer inom viktiga områden som telekommunikation och vägtransporter. Uppgifterna om kandidatländerna är fortfarande ofullständiga, men enligt de tillgängliga bedömningarna av det nuvarande läget finns det stora skillnader i utbyggnadsgraden av infrastruktur inom de ekonomiskt viktigaste områdena.
• Kommissionen har publicerat riktlinjer för perioden 2000–06 som vägledning för medlemsstaterna och regionerna när de utarbetar strategiska planer för programplaneringen av insatser i mål 1- och mål 2-områden samt för mål 3.
Frågor
• Vilken prioritet skall infrastrukturerna ha efter 2006 i de 15 nuvarande medlemsstaterna och i de nya medlemsstaterna?
• Vilka följder får den nya ekonomin på regionerna?
• Hur kan man undvika en "IT-klyfta" i ett utvidgat EU?
5. Vilka prioriteringar behöver göras för att säkra en balanserad och hållbar utveckling i hela den utvidgade unionen?
Fakta
• En utgångspunkt är den utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv (ESDP) som medlemsstaterna och kommissionen har utarbetat och som antogs 1999 i Potsdam. Den lägger tonvikten på en decentraliserad stadsplanering och en ny samverkan mellan stad och landsbygd, lika tillgång till infrastrukturer och kunskap för alla EU:s regioner och en förnuftig förvaltning av naturtillgångar och kulturarv.
• Kommissionen håller i linje med detta på att tillsammans med medlemsstaterna (inom programmet Orate, som medfinansieras genom Interreg) utveckla scenarier för hållbar lokal och regional utveckling inom EU. Avsikten är att kommissionen skall kunna föreslå en strategi för lokal och regional utveckling.
Frågor
• Hur skall ansvaret fördelas mellan å ena sidan kommissionen och å andra sidan nationella och regionala myndigheter när det gäller att genomföra en strategi som är mer fokuserad på en balanserad och hållbar lokal och regional utveckling i hela EU?
• Vilka prioriteringar skall gälla för investeringar för att begränsa industrins och jordbrukets miljöeffekter (reningsverk, anläggningar för hantering av hushålls- och industriavfall etc.)?
• Skall gemenskapsstöd ges endast för verksamhet som bygger på principen om hållbar utveckling?
6. Hur kan man främja ekonomisk konvergens i regioner som släpar efter i utvecklingen?
Fakta
• Uppgifterna i rapporten om ekonomisk och social sammanhållning visar att konvergensen under de senaste tio åren har varit mer uttalad på nationell än på regional nivå.
• Sammanhållningspolitiken är inte den enda faktorn som inverkar på den ekonomiska konvergensen, och den inre marknaden och EMU har bidragit mer till den nationella än till den regionala konvergensen.
• Enligt fördraget skall gemenskapen "främja en harmonisk utveckling" och agera särskilt för att "minska skillnaderna mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna eller öarna, inbegripet landsbygdsområdena" (artikel 158).
• I och med utvidgningen kommer gemenskapens genomsnittliga BNP per person att sjunka. Om BNP-kriteriet tillämpas strikt (under 75 % av gemenskapens genomsnittliga BNP per person) i ett utvidgat EU skulle den befolkning i de 15 nuvarande medlemsstaterna som omfattas av mål 1 minska med mer än hälften.
• I dag går över två tredjedelar av gemenskapens tillgängliga resurser till områden som omfattas av mål 1.
Frågor
• Hur skall man hantera de ekonomiskt svagare regioner i de 15 nuvarande medlemsstaterna vars situation förbättras relativt sett men inte reellt, eftersom deras problem finns kvar även efter utvidgningen?
• Hur mycket skall resurserna koncentreras jämfört med i dag till regioner som släpar efter i utvecklingen för att man verkligen skall få en reell och varaktig effekt av strukturåtgärder i dessa regioner?
7. Vilket gemenskapsstöd skall övriga regioner få?
Fakta
• Regioner som släpar efter i utvecklingen är inte de enda som står inför strukturproblem. Det finns stora skillnader även inom andra regioner och inom städer.
• Sammanhållningspolitiken är också ett av de få exemplen på gemenskapsåtgärder som berör medborgaren direkt på lokal eller regional nivå.
• Rapporten bekräftar att regionalpolitiken inte alltid uppmärksammas utanför mål 1-områdena.
• Rapporten lägger grunden för en diskussion om tio förslag på prioriterade områden. Sex områden har en regional eller lokal dimension: de minst gynnade regionerna, stadsområdena, diversifiering av landsbygdsområden, gränsöverskridande samarbete, både mellan nationer och mellan regioner, områden där industriell omstrukturering pågår och områden med särskilda geografiska eller naturbetingade svårigheter. Fyra områden gäller övergripande mål: fler och bättre arbetstillfällen, stöd för den nya ekonomin och kunskapssamhället samt dels främjande av social integration, dels av lika möjligheter.
• För varje prioriterat område gäller det nu att identifiera de insatser som ger den största effekten för gemenskapen, eftersom EU varken har medel eller ambition att ta sig an alla problem.
Frågor
• Är de prioriterade områdena de rätta?
• Finns det andra prioriterade områden på gemenskapsnivå? I så fall vilka?
• Hur skall man bäst utnyttja de mer begränsade resurserna jämfört med dem som finns att tillgå för regioner som släpar efter i utvecklingen?
8. Vilka metoder skall man använda för att fördela de finansiella överföringarna mellan medlemsstater och mellan regioner?
Fakta
• Fördelningen av ekonomiskt stöd skall vara så objektiv som möjligt och motsvara behoven. Besluten om objektiva kriterier för hela EU enligt Agenda 2000 är därför ett stort steg i rätt riktning.
• Utöver mål 1 skulle programplaneringen för de olika prioriterade områden kunna grunda sig på en finansiell tilldelning per medlemsstat. Medlemsstaterna skulle sedan använda den nationella tilldelningen för programplanering av sina åtgärder på nationell och regional nivå inom ramen för ett begränsat antal prioriterade områden som de ovannämnda. En strategisk vision för prioriteringar och problem som kommissionen utarbetar utifrån gemenskapens intressen skulle kunna vara en viktig beståndsdel som kan täcka in gemenskapsperspektivet för insatserna i de olika medlemsstaterna.
Frågor
• Behöver de kriterier som nu används ersättas – befolkning, regionens ekonomiska status och arbetslöshet för mål 1 – med andra kriterier, exempelvis sysselsättningen, med hänsyn till de aktuella prognoserna för arbetsmarknaden och slutsatserna från rådets möte i Lissabon om sysselsättningen?
• Kan en ur struktursynpunkt otillräcklig reell konvergens i regionerna vara ett kriterium för finansiellt stöd?
• Skall en större andel av strukturfondsmedlen avsättas för resultatreserven?
• Är det önskvärt att införa strängare villkor för detta instrument för att få det eftersträvade resultatet, även i form av en god finansiell förvaltning?
Vilken medfinansieringsnivå (förhållandet mellan gemenskapsstödet och den totala stödberättigande kostnaden) bör gälla för de nya medlemsstaterna med hänsyn till relativ ekonomisk styrka och den nationella budgetens storlek samt till de stödmottagande regionernas ansvar och engagemang?
9. Vilka principer skall gälla för gemenskapsstöd?
Fakta
• När Agenda 2000 antogs ändrades olika aspekter av sammanhållningspolitiken väsentligt. Förändringarna innebar bland annat att decentraliseringen ökade, att partnerskap främjades och att beslutsprocessen kompletterades med en effektivare utvärdering. Dessutom gjorde man en bättre och tydligare ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna och kommissionen och kunde på så sätt strama upp den finansiella förvaltningen och skärpa kontrollen. Syftet med den skärpta kontrollen är att få en påtaglig minskning av antalet bedrägerier, men det viktigaste målet är att minska förekomsten av oegentligheter, som utgör den allra största andelen av de ärenden som kommissionen handlägger.
• För partnerskap gäller decentraliseringen av beslutsprocessen främst nationell politik och gemenskapspolitik.
Frågor
• Kan programplaneringen göras i två steg? Som ett första moment skulle kommissionen kunna utforma en ekonomisk, social och territoriell strategi på nationell och transnationell nivå i samarbete med medlemsstaterna, främst för att identifiera prioriteringar av intresse för gemenskapen. Sedan skulle programplaneringen kunna decentraliseras till lämplig nivå, till exempel till en region eller stad eller till transnationell nivå.
• Är en integrerad programplanering fortfarande det bästa sättet att få positiva resultat i regioner som släpar efter i utvecklingen ekonomiskt, socialt och territoriellt?
• Skulle additionalitetsprincipen (att gemenskapsmedel tillkommer utöver, inte ersätter, nationella stöd) kunna tillämpas för varje program och inte per medlemsstat (för alla programmen inom ramen för samma mål), som nu?
• Hur kan man stärka sambandet mellan finansiellt stöd och resultat?
10. Hur skall man hantera de växande behoven av sammanhållningspolitiska insatser på det ekonomiska, sociala och territoriella området?
Fakta
• Analyserna i rapporten visar att de ekonomiska och sociala skillnaderna inom unionen kommer att öka kraftigt genom utvidgningen. Det kommer alltså att bli svårare att upprätthålla den ekonomiska och sociala sammanhållningen.
• Huvuddelen av den finansiella satsningen bör naturligtvis koncentreras till de nya medlemsstaterna. Det är under alla omständigheter den totala budgeten som avgör unionens ambitionsnivå när det gäller att ta sig an de svårigheter som kvarstår i de 15 nuvarande medlemsstaterna, särskilt i de regioner som släpar efter i utvecklingen. Det är inom denna ram som diskussionerna om budgeten för sammanhållningspolitiken kommer att hållas.
• Det är för tidigt att lägga fram budgetprognoser för sammanhållningspolitiken efter 2006. Den kommer i vilket fall som helst att tas upp inom den övergripande diskussionen om den framtida gemenskapspolitiken.
• Efter förhandlingar beslutade rådet vid sitt möte i Berlin att 213 miljarder euro skulle avsättas för strukturåtgärder inom de nuvarande 15 medlemsstaterna under perioden 2000–2006, dvs. i genomsnitt 30 miljarder euro per år. Till detta kommer föranslutningsstödet (3 miljarder euro per år) och de belopp som avsatts för de länder som ansluts mellan 2002 och 2006. Utöver dessa belopp skall stöd utgå till de nya medlemsstaterna efter deras anslutning: stöden ökar gradvis och kommer 2006 upp till 12 miljarder euro.
Sammantaget motsvarar åtgärderna 0,45 % av BNP för den utvidgade unionen 2006, med 21 medlemsstater, dvs. ungefär lika mycket som i början av den första perioden med femton medlemsstater.
Frågor
• Är denna procentandel, 0,45 % av BNP, en lämplig utgångspunkt för finansieringen av den framtida sammanhållningspolitiken?
• Hur kan man utforma en trovärdig regional- och sammanhållningspolitik på grundval av de finansiella resurser som krävs för de 15 nuvarande medlemsstaternas behov och för de nya medlemsstaterna?
• Vilken roll skall Sammanhållningsfonden ha?
