TORSDAGEN DEN 5 JUNI 2008
ORDFÖRANDESKAP: ROTHE Vice talman
1. Öppnande av sammanträdet (Sammanträdet öppnades kl 9.00.)
°
° °
Monica Frassoni (Verts/ALE). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Som ni vet utlöstes ECURIE – Europeiska gemenskapens säkerhetssystem – i går till följd av en oklar incident i ett slovenskt kärnkraftverk. Larmet avblåstes sedan, men det föreligger fortfarande tvivel om denna incidents sanna natur och orsakerna till detta mycket ovanliga larm. Vi vill därför utnyttja det faktum att kommissionen kommer att närvara senare i dag, och att Slovenien innehar ordförandeskapet, till att uppmana ordförandeskapet och kommissionen att informera Europaparlamentet, och därmed även allmänheten, om de verkliga orsakerna till att denna ovanliga händelse inträffade. Fru talman! Jag skulle vara tacksam om ni agerar med anledning av denna begäran.
Talmannen. − Jag tror att det slovenska ordförandeskapet, som kommer hit i dag, kommer att återkomma till denna begäran.
2. Barcelonaprocessen: En union för Medelhavsområdet (debatt)
Talmannen. − Nästa punkt är kommissionens uttalande om Barcelonaprocessen: En union för Medelhavsområdet.
Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen . − (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tycker att jag borde tala franska i dag, så det är vad jag ska göra.
Jag skulle vilja börja med att tacka Europaparlamentet för att det har tagit upp denna punkt om våra relationer med våra samarbetspartner i Medelhavet på dagens föredragningslista.
Det har gett upphov till en debatt om ett ämne som är livsviktigt för EU, och jag skulle i synnerhet vilja gratulera Europaparlamentet till dess roll under senare år, eftersom dess intresse för Medelhavet aldrig har avtagit. Barcelonaprocessen har gett oss möjlighet att tackla många regionala frågor av strategisk vikt, och naturligtvis även ett antal politiska frågor. Jag tror att vi har uppnått en hel del, även om många gemensamma utmaningar kvarstår, inklusive säkerhet, miljöskydd, säkerställande av hållbar energiförsörjning, bekämpande av organiserad brottslighet, kontroll av migrationsströmmar och interkulturell dialog. Jag skulle, i tillägg till detta samarbete med våra Medelhavsgrannar, vilja att vi stärkte vår förståelse för varandra och våra intressen, vår respekt och även vårt ömsesidiga förtroende.
I mars uppmanade Europeiska rådet kommissionen att omdefiniera villkoren för Barcelonaprocessen: En union för Medelhavsområdet, och den 20 maj antog kommissionen ett meddelande som understryker Medelhavsområdets centrala roll, dess historiska och nutida betydelse, och de avsevärda utmaningarna i vår gemensamma framtid. Jag ska dock påpeka att vi naturligtvis fortfarande har den europeiska grannskapspolitiken, som är en
bilateral politik, medan den andra är en regional politik. Vi måste även ta det faktum i beaktande att de existerande åtgärdsplanerna gör det möjligt att effektivt genomföra de beslut som har fattats vid de olika sektorspecifika ministermötena. När vi tänker på Medelhavsområdet går tankarna till vaggan för tre monoteistiska religioner, smältpunkten för civilisationer och kultur, migration och handel. Vi tänker på Medelhavsområdets historia, en historia som inte går att separera från Europas historia. Medelhavsområdet är i själva verket en bro mellan nord och syd, öst och väst, och belägen på en punkt där tre kontinenter löper samman – det är mer än bara en gräns för Europeiska unionen. Stabilitet i den regionen är viktig för vår säkerhet och vårt välstånd, för att inte tala om våra Medelhavsgrannars och Medelhavsvänners säkerhet och välstånd. Det är endast genom bestämd och realistisk politisk handling, kombinerad med starkt och oförtröttligt engagemang och konstruktiv dialog, som vi kommer att kunna tackla dessa utmaningar tillsammans.
Kommissionen har alltid efterfrågat en starkare, mer öppen och konstruktiv relation med våra samarbetspartner i Medelhavsområdet, och vi lägger fram konkreta förslag för att uppnå detta.
Tillåt mig att för er här i dag i stora drag dra upp de huvudsakliga punkterna och förslagen i det meddelande som jag har lagt fram för kommissionen. Barcelonaprocessen har olyckligtvis blivit lidande till följd av de pågående konflikterna i södra Medelhavsområdet, och ibland till följd av bristen på samarbete mellan dess olika samarbetspartner. En positiv förändring pågår emellertid, och jag såg detta själv under de besök jag nyligen gjorde i regionen. Det är dags att dra fördel av en förnyad politisk vilja att blåsa nytt liv i vårt samarbete för att se till att det är mer balanserat och mer lyhört för våra medborgare. Det finns enligt vår åsikt tre målsättningar.
Den första är att höja den politiska nivån för Europeiska unionens relation med sina Medelhavspartner, den andra är att göra våra multilaterala relationer till en gemensam angelägenhet, och den tredje är att göra dessa relationer mer konkreta, och mer synliga, genom ytterligare regionala och subregionala projekt, som är relevanta för människorna i denna region. Dessa åtgärder skulle medföra stort mervärde. Naturligtvis kommer privata medel att behövas. Hittills har endast gemenskapssektorn varit involverad, så nu kommer den privata sektorn att spela en roll. Vi kommer naturligtvis att behöva se om detta verkligen fungerar, men det är i alla fall själva idén. Det är därför viktigt att höja nivån hos våra relationer. Kommissionen föreslår att det organiseras toppmöten för stats- eller regeringschefer vartannat år. Det skulle vara svårt att förstå varför vi håller återkommande toppmöten med våra samarbetspartner runtomkring i världen när vi inte har ett forum för samtal mellan EU:s statschefer och våra grannar och vänner omkring Medelhavet. Dessutom har den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet ånyo bekräftat att den svarar för den parlamentariska dimensionen hos Barcelonaprocessen. Den tillhandahåller ett ramverk för debatt, öppen dialog och fritt meningsutbyte. Den ger kraft åt partnerskapet genom att anta resolutioner och rekommendationer, och den kommer att vara den legitima parlamentariska representationen för Medelhavsunionen.
Kommissionen stöder förbehållslöst stärkandet av den parlamentariska församlingens roll i förbindelserna med samarbetsländerna i Medelhavsområdet. Ett ökat gemensamt engagemang är också avgörande. Under senaste åren har en viktig gemensam övertygelse varit att Barcelonaprocessens agenda har påverkats av att EU-ordförandeskapet även har innehaft ordförandeskapet för Europa–Medelhavspartnerskapet.
Tre förslag har fått allmänt stöd från samarbetspartnerna: etablerandet av ett gemensamt ordförandeskap, med en ordförande från ett land i syd, och en ordförande från ett land i nord; etablerandet av en gemensam ständig kommitté, med bas i Bryssel och med ansvar för ledning; och etablerandet av ett sekretariat som är ansvarigt för främjandet av projekten.
Slutligen, för att använda Robert Shumans ord, måste vi upprätta konkreta projekt som först skapar en faktisk solidaritet. Det är kvaliteten i de projekt som vi genomför tillsammans som kommer att garantera initiativets framgång. Det är det som får medborgarna att känna kraften i de band som förenar Medelhavets båda kustlinjer. Projekten måste tillföra struktur till regionen och möjliggöra deltagande av icke-statliga aktörer, det civila samhället och företag. EU måste agera som en hävstång för privat kapital, en förmedlare. Kommissionen föreslår till att börja med att man ska främja sjömotorvägar, sammanlänkning av Transmaghrebmotorvägen, solenergi och rening av Medelhavet från föroreningar.
Naturligtvis är denna lista ofullständig och andra projekt kommer att tillkomma.
Jag skulle slutligen vilja betona en punkt, som i mina ögon är av avgörande vikt. Detta förnyade samarbete med våra samarbetspartner i syd får inte på något sätt försvaga våra solida band och politik med våra grannar österut. Tvärtom ökar kommissionen det regionala samarbetet genom sitt initiativ Svartahavssynergin vid sidan om våra åtgärder för att stärka de enskilda banden med våra vänner i öst. Vi kommer inom kort att publicera årsrapporten för att fira den första årsdagen av initiativets lansering, och på den plattformen kommer vi att kunna diskutera de nyligen genomförda polska och svenska initiativen. Genom dessa åtgärder i öst och syd kommer vi att kunna hålla oss till vårt mål i form av förbättrade relationer genom flexibla samarbetsinstrument som fokuserar på våra samarbetspartners prioriteringar.
Toppmötet i Paris är en verklig möjlighet att tillföra en dimension till våra relationer med våra samarbetspartner kring Medelhavet. Även om vi inte kan bortse från tidigare lärdomar får vi inte vara fjättrade av dem. Initiativet ”Barcelonaprocessen: En union för Medelhavsområdet” kommer att inleda en ny era i våra relationer med våra grannar i syd i form av ett nytt partnerskap, baserat på framgångsrika delar av Barcelonaprocessen, med sikte mot att röra oss framåt tillsammans för att uppnå våra gemensamma mål – fred, demokrati och välstånd.
Ursäkta mig, fru talman, om jag har talat för länge, men jag anser att detta är ett mycket viktigt ämne, för mig och oss alla.
Vito Bonsignore, för PPE-DE-gruppen . – (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Min grupp inväntade dagens anförande av kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner med stort intresse. Jag ska be att få tacka henne igen och vill säga att kommissionens meddelande, som antogs den 20 maj, var mycket intressant läsning.
Vi applåderar president Sarkozy för att han har satt bollen i rullning, för att ha väckt Europeiska rådets intresse och för att ha drivit på ett förnyande av vår politik för Medelhavsområdet, som min grupp stöder och som vi hoppas kommer att bli konkret och snabbt.
Vi vet hur svårt det är att fullfölja Barcelonaprocessens ambitiösa mål. Å ena sidan har vi den olösta konflikten i Mellanöstern och spänningen i Västsahara. Det finns även den klyfta som ibland skiljer oss från de demokratiska, ekonomiska och sociala modellerna i våra partnerskapsländer, vilket hindrar uppnåendet av de mål vi själva har satt upp. Allt detta är allvarligt och försvårar saker och ting, men det bör inte användas som förevändning för att rättfärdiga förseningar eller åsiktsändringar. Vi anser att president Sarkozys politiska
initiativ, och stödet från Europeiska kommissionen, går i rätt riktning, vilken är att ge innehåll och verklighetsanknytning till våra politiska aspirationer.
För att uppnå detta har kommissionen identifierat fyra projekt, som togs upp av vår kommissionsledamot denna morgon, utöver de redan planerade aktiviteterna:
sjömotorvägar, rening av Medelhavet från föroreningar, miljöhantering, civilt skyddssamarbete för att bemöta naturkatastrofer, och slutligen ett solenergiprogram för Medelhavsområdet. Vart och ett av dessa program är viktiga och hellre än att dröja vid dem nu ska vi genomföra dem så snart kommissionen har tillhandahållit fler uppgifter.
Detta är projekt som, om de genomförs, kommer att verka som en otroligt viktig drivkraft, båda för att ge Barcelonaprocessen nytt liv och för att komplettera åtgärder som redan är på gång, men som ännu inte har slutförts. Jag skulle vilja erinra om frihandelsområdet som har planerats för 2010: vi skulle vilja veta mer om detta, fru kommissionsledamot, liksom även om läget för de målsättningar som har ställts upp i associeringsavtal och andra pågående projekt.
Avslutningsvis, vad det gäller konkreta projekt som ska slutföras inom en rimlig tidsram, skulle jag även vilja erinra om att det utöver infrastrukturen i haven och nord–sydförbindelsen även behövs frisk kraft till en syd–sydmotorväg som sammanlänkar länderna på Medelhavsområdets sydkust; detta system behöver dessutom anslutas till Europa. Slutligen behövs det ett lånesystem som erbjuder hjälp i frågor som vatten och infrastruktur i Mellanöstern.
Jag vill till sist rikta rådets och kommissionens uppmärksamhet på två frågor. Den första rör administrationen av och verksamheten inom Europa–Medelhavsförsamlingen.
Europeiska unionen har även gjort stora åtaganden i Mellanöstern och vi förväntar oss att dessa åtaganden följs upp av politiskt agerande. Kan rådet berätta för oss vad det finns för reella, praktiska utsikter för sådant agerande?
Martin Schulz, för PSE-gruppen . – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag håller inte med kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner om att det är lämpligt att tala franska denna morgon.
(FR) Det är mitt favoritspråk vid sidan om mitt modersmål, fru kommissionsledamot, men jag tycker att det särskilt denna morgon är olämpligt att tala franska eftersom president Sarkozys misstag från början var att ge intrycket av att Medelhavsunionen var en fransk idé. Han har dock blivit mer resonabel sedan dess och han bör därför gratuleras, herr Bonsigniore.
(DE) Får jag även påminna om att när Nicolas Sarkozy precis i början kom till parlamentet för att introducera idén om Medelhavsunionen för talmanskonferensen för första gången, så frågade jag honom: ”Kan ni säga mig vilken roll Förbundsrepubliken Tyskland bör ha i er Medelhavsunion?” Han svarade: ”Observatörsstatus”. Vi har rört oss framåt sedan dess och rett ut dessa frågor. Det är därför det tillvägagångssätt ni har beskrivit, fru kommissionsledamot, är det rätta.
Jag är fast övertygad om att det är tre centrala utmaningar som vi måste handskas med inom Medelhavsunionens ram. Först och främst anser jag att social stabilitet är förutsättningen för fred, men ingenstans i nord och syd är social stabilitet en större riskfaktor än i Medelhavsregionen. Ingen annanstans är den direkta konflikten mellan väldig rikedom, å ena sidan, och väldig fattigdom, å den andra, större eller mer synlig – eller påtaglig för
den delen – än i Medelhavsregionen, och ingenstans är konfrontationen och de påföljande spänningarna större än i Medelhavsområdet för oss européer.
Därmed är Medelhavsunionen ett projekt som skulle kunna leda till mer fred och stabilitet genom den ekonomiska integrationen mellan våra två regioner, så det är en ytterst god idé som vi socialdemokrater därför stöder till fullo.
För det andra, det som gör detta till ett än mer tilltalande koncept är att det gör multilateralism till grundval för samarbetet, inte enbart inom ramen för Medelhavsunionen, utan även som ett projekt för regionalt samarbete, som inte kan utgöra en modell för världen, men som kan ge upphov till gemensamma initiativ, vilka kan bidra till mer stabilitet även på global nivå.
Den tredje punkten som är så viktig för oss socialdemokrater är att vi har undvikit att skapa några parallella processer. Barcelonaprocessen – som för övrigt har tilldelats en summa på cirka 15,5 miljarder euro i budgetramen fram till 2013 – lanserades, trots allt, av de orsaker som jag just har skisserat, och som utgjorde grundvalen för Medelhavsunionen.
Genom Medelhavsunionen förs nu Barcelonaprocessen upp till en ny nivå. Den stärks och uppgraderas, men utan att några nya institutioner skapas utanför de existerande EU-institutionerna. Därigenom blir den roll som innehas av kommissionen, men också vår roll som parlament – och, för övrigt, även rollen för den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet – en speciell roll. Det är en roll som redan har definierats och som inte behöver eller kräver några nya institutioner, eller mer byråkrati.
Vi nu på rätt spår med Medelhavsunionen ur politiskt, institutionellt och ekonomiskt perspektiv, men också när det gäller de praktiska mål som fastställts. Jag tycker det utgör ett skäl till firande den 14 juli även i Paris.
Graham Watson, för ALDE-gruppen . – (EN) Fru talman! Genom sina förslag om en Medelhavsunion gav president Sarkozy ett erkännande till något som många visste om, men inte ville tillstå: att Barcelonaprocessen – målstyrd och pådriven av europeiska intressen – var dödfödd, vilket ledde till att våra samarbetspartner i syd ville dra sig ur, och att en ökande välståndsklyfta började uppstå på bägge sidor av Medelhavet.
Om EU menar allvar med att vända misslyckandet från det senaste årtiondet och generera utveckling och säkerhet längs unionens sydliga delar måste vi nu lära oss att både ge och ta. Vi måste bygga ett sant partnerskap på Barcelonaprocessens ruiner, baserat på förtroende, ömsesidighet, och framför allt ömsesidig respekt.
Medelhavet får inte vara en kulturell skiljelinje, utan en mötesplats. Gemensam investering i infrastruktur – som hamnar, sjöförbindelser och elnät – kommer att sammanföra våra folk långt mer effektivt än de högstämda deklarationer som kännetecknade Barcelonaprocessen.
Vi behöver även investera i människor. Den slags energi som sammanförde fransmän och tyskar efter det sista stora kriget måste användas för att sammanföra européer och nordafrikaner för att förhindra nästa krig.
Det värsta misstag det franska ordförandeskapet skulle kunna göra är att binda Europeiska unionen – och i förlängningen dess medborgare – vid ett grandiost projekt utan att ombesörja finansieringen för sådant samarbete under ett antal år framöver. Och, som Martin Schulz sa, att skapa en fullt utvecklad byråkratiskt struktur vid sidan om de ständiga
delegationerna och avdelningen för yttre åtgärder behöver inte vara det rätta sättet, medan en fokusering på värderingar är nödvändig.
Trots den allt försämrade situationen, i synnerhet i Egypten och Israel, och det faktum att vi åberopar sådana värderingar som grundvalen för EU:s utrikespolitik, är hänvisningar till mänskliga rättigheter mystiskt svåra att finna i kommissionens förslag. Jag hoppas att detta är någonting som kommissionen kommer att titta på.
Men bortsett från dessa invändningar är ALDE-gruppen glad över att kunna visa sitt stöd för denna Medelhavsunion, med en viktig invändning: pragmatiskt samarbete i ekonomiska frågor får inte vara ett substitut för att främja fred i Mellanöstern genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som fastställs i Lissabonfördraget.
Eftersom kommissionsledamoten vidkänner sambandet mellan ekonomisk utveckling och fred – vad vore inte ett bättre tecken på fred och goodwill mot våra arabiska grannar än att avskaffa jordbrukstullarna? Våra högt prisade frihandelsavtal har misslyckats med att höja levnadsstandarden, eftersom de exkluderade jordbruk och tjänster, vilka utgör en tredjedel av Mellanösterns och Nordafrikas BNP. Om vi inte tar emot produktionen från dessa länder kommer det att sluta med att vi tar emot deras folk. En reformering av GJP genom att tillhandahålla en jämn spelplan för varor från södra Medelhavet skulle göra mycket för att bemöta orsakerna bakom rekordmigrationen till Europa.
Som den oefterhärmliga doktor Johnson en gång sa ”Livet kan endast bestå ... genom ömsesidiga eftergifter”. Och för unionens skull måste EU göra det första draget.
Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen . – (FR) Fru talman! Europeiska kommissionen har lagt fram ett bra förslag. Kommissionen har omvandlat ett relativt klumpigt politiskt initiativ – Medelhavsunionen – till en förnyad politisk ambition för en stärkt Barcelonaprocess. Det är en utmärkt sak, och i detta sammanhang fullgör kommissionen sin roll till punkt och pricka.
Vi stöder dess förslag, i synnerhet när det gäller att införliva institutionerna för det framtida projektet i relation till Lissabonavtalet och dess mål med en mer sammanhållen och bättre integrerad utrikespolitik för unionen. Genom att göra så avvärjer kommissionen de berättigade farhågorna om politiska manövrer i särskilda frågor, dikterade av överenskommelser som uppnåddes på toppmötet, eller på en à la carte- eller omständighetsbaserad basis, farhågor som fått näring av president Sarkozys missriktade initiativ att främja exempelvis spridningen av kärnkraft i regionen.
De mediokra resultaten för demokrati och mänskliga rättigheter identifierades enhälligt 2005 som ett hinder för Barcelonamålen. Det är därför Europaparlamentet insisterar på att alla mekanismer som inriktas på att stärka demokrati och rättsstaten, såväl som processens parlamentariska dimension och det civila samhällets deltagande, måste bli vederbörligt garanterade inom ramen för denna nya ambition för Europa–Medelhavsregionen.
Ett ändringsförslag har lagts fram om konflikten i Mellanöstern. Jag anser att Europaparlamentet gör bäst i att anta det. Det är rätt att säkerställa att nya initiativ i regionen inte är beroende av att konflikten löses, men vi skulle också bedra oss själva om vi bortsåg dess negativa inverkan på de konkreta möjligheterna att utveckla Medelhavsprojekt som är av betydelse för medborgarna.
Den ad hoc-delegation som nyligen besökte Palestina dokumenterade dessutom allvarliga kränkningar av humanitär lag och mänskliga rättigheter, vilket är klara överträdelser av åtagandena från Oslo och Annapolis. Det skulle vara fruktlöst att påstå att denna situations varaktighet inte djupt underminerar det ömsesidiga förtroendet mellan samarbetspartnerna och de civila samhällena i regionen, ett förtroende som icke desto mindre är avgörande för framgången hos våra ambitioner för Europa–Medelhavsregionen.
Konrad Szymański, för UEN-gruppen . – (PL) Fru talman! Europeiska unionen har många s.k. gamla grannar i syd och många s.k. nya grannar i öst. Vad gäller de förra så finns det ett instrument för yttre samarbete, vilket för närvarande stärks. När det gäller våra östra grannar, som är involverade i grannskapspolitiken, är medlemskap i unionen mycket säkert en möjlighet. Medlemskap är inte målet med effektivt samarbete, men en framgångsrik grannskapspolitik kommer att leda i den riktningen.
Barcelonaprocessen behöver en ny politisk drivkraft, eftersom grannskapspolitiken i form av ”en storlek passar alla” inte passar vare sig öst eller väst. Det är därför helt lämpligt att två projekt dök upp på den europeiska agendan nästan precis samtidigt: det ena om en Medelhavsunion och det andra om östligt partnerskap.
Som granne till Ukraina, Vitryssland, Moldavien och Georgien hoppas jag mycket på att det inte kommer att uppstå skadlig konkurrens mellan den sydliga och den östliga grannskapspolitiken. De båda borde i stället inriktas på att vara ömsesidigt kompletterande.
Om vi till exempel ska vara framgångsrika i budgetförhandlingar måste vi stå sida vid sida.
Det behövs ömsesidig politisk solidaritet när vi utformar de östliga och sydliga aspekterna av vår grannskapspolitik. Det behövs verkligen en jämn spelplan på institutionell, politisk, stödrelaterad och ekonomisk nivå med avseende på vår politik mot syd och öst.
Det är av det skälet som jag i dag starkt stöder stärkandet och förnyandet av den politiska grannskapsramen för Medelhavsländerna. Vi stöder projekten för krediter, kommunikation och energi. Vi stöder även institutionella reformer som påverkar syd. Vi hoppas på att liknande stöd i framtiden kommer att erbjudas för att stärka politiken för öst.
Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen . – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot!
Utmaningarna i Europas förhållande med folket i det södra Medelhavsområdet överskrider långt de som ingår i ett vanligt grannskapsförhållande.
Det är kanske en fredlig framtid som ligger i balansvågen i denna region, där klyftorna är enorma. Orsakerna till denna situation är mycket uppenbara. Den första orsaken är den ekonomiska obalansen. Tretton år efter lanseringen av Barcelonaprocessen har inte bara det utlovade delade välståndet uteblivit, utan klyftorna har också ökat. Faktum är att fixeringen vid frihandel tagit överhanden över målet med utveckling. För att lyckas i morgon där vi misslyckades i går behövs en riktningsändring. Jag kan dock inte se denna.
Det andra problemet är den förnedrande behandlingen av migranter. Befolkningen i dessa länder är väldigt ung. Folket vill leva, men ser ingen framtid. Trots att de är djupt fästa vid sin mark, sin kultur, sin civilisations historia och dess imponerande bidrag – med all tillbörlig respekt för Silvio Berlusconi – blickar många av dem mot Europa, och ser sina emigrerade bröder och systrar lida de skymfer som vi alla är medvetna om: från profilering till diskriminering, från flyktingförläggningar till avvisning.
Klyftan har även ökat i detta avseende. Att tala om en kulturell dialog och att föra människor närmare varandra utan att sätta stopp för dessa metoder har absolut ingen trovärdighet.
Slutligen har vi Europas tröghet inför Palestinaproblemet. Där kommer invändningen att unionen och dess medlemsstater är Palestinas största biståndsgivare; det är sant och en bra sak. Emellertid, som vilken observatör som helst skulle bekräfta, vilket Europaparlamentsdelegationen som just har återvänt från Palestina precis har gjort, så kommer denna hjälp inte lösa någon av de verkliga frågorna utan ett fast europeiskt engagemang på politisk nivå.
Det som förväntas av EU i södra Medelhavsområdet är med andra ord att det slutligen överger det som den tidigare representanten för Förenta Nationernas generalsekreterare, Alvaro de Soto, med rätta kallade för självcensur med avseende på Israel och dess ihärdiga kränkningar av internationell lag och dess egna åtaganden.
Israel måste förstå – och det är unionens plikt att hjälpa till med detta – att normaliseringen av dess relationer med regionen i dess helhet har ett pris, och att det priset varken är mer eller mindre än vad som stipuleras i Arabförbundets fredsinitiativ, kvartettens färdplan eller Annapolisdeklarationen, nämligen ett slut på ockupationen och den resulterande barbarismen, och ett erkännande av staten Palestina inom de gränser som existerade 1967.
EU:s attityd till denna fråga är kanske det avgörande kriteriet för framgång eller misslyckande med att återlansera Europa–Medelhavspartnerskapet.
Det rekommenderas därför att man vid mötet i associeringsrådet för Europeiska unionen–Israel den 16 juni överväger detta allvarligt när Israels begäran om en uppgradering av dess partnerskapstatus gentemot unionen behandlas.
Graham Booth, för IND/DEM-gruppen . – (EN) Fru talman! Jag har blivit ombedd att tala om Euromed i dag. Detta är det vanvettiga försöket att skapa ett Medelhavsblock, och förena Europa och Nordafrika. Arkitekturerna bakom denna plan ansåg att den var briljant.
Europa skulle överföra välstånd och teknologi till Nordafrika, och Nordafrika skulle överföra billig arbetskraft och olja och gas till Europa.
I själva verket är det en katartofal idé. Vi har redan sett vad som händer när man ger personer från fattiga länder fri rörlighet i rikare länder. Kan ni tänka er hur mycket mer sant det kommer att bli om norra Afrika får denna rättighet också? I ett läge med ökad internationell terrorism, är det en god idé att ha rörelsefrihet från länder med känd närvaro av al-Qaida?
Efter terroristernas illdåd i Madrid och London så kunde man tro att Europa skulle ha lärt sig sin läxa. Uppenbarligen inte!
Låt oss tala om olja och gas. De nordafrikanska länderna vet att Europa kan toppridas. Är det verkligen en god idé att lägga vår energisäkerhet i händerna på militärdiktaturen i Algeriet, eller överste Khadaffi i Libyen, som båda är medvetna om vår sårbarhet?
Jag uppmanar starkt EU att upphöra med denna plan. Vi har redan ett innanhav i vårt imperium. Vi behöver inte ett till.
Jean-Claude Martinez (NI). - (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot!
Medelhavsområdetet är klyftornas region: geografiska klyftor, historiska klyftor – i Salamin, Axion, Lepanto – demografiska klyftor och även filosofiska klyftor, mellan magiskt och logiskt, med andra ord mellan Orienten och Occidenten, men även mellan öst och väst, från Egypten till Moses, sedan Jesus, sedan Muhammed, från Omar Khayyam till Baudelaire, från Syriens platåer till Languedocs slätter. Medelhavsområdet är tre monoteistiska religioners hopp, det är en civilisation av vete och vin, inte surkål och öl eller Chez Léons musslor.
Medelhavsunionen är inte bara en fråga om rening från föroreningar eller civil säkerhet.
Där är det brandkåren som behövs! Medelhavsområdet styrs inte av 44 höga tjänstemän i Bryssel, Medelhavsområdets huvudstad. Varför inte också ha ett Erasmusstipendium, så att Platon och Aristoteles kan komma och studera gemenskapslagstiftning på Brygges universitet?
Medelhavsområdet styr angelägenheterna för män och kvinnor omkring Medelhavet: med andra ord välståndet för t.ex. fiskare, som i detta ögonblick ber er om detta, med andra ord fred, i väst, i Marockos Saharaprovinser och i öst, i Palestina.
Fru Ferrero-Waldner! Våra drömmar behöver vara tillräckligt stora för att vi inte ska tappa dem ur sikte när vi försöker uppnå dem, och det är därför det inte finns en begränsad union för Medelhavets folk.
Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Medelhavsområdet har spelat en roll i Europas externa relationer sedan början av den europeiska integrationen. Till och med Romfördraget förutsåg förmånsrelationer med vissa Medelhavsländer. Medelhavets politik och den internationella situationen har hjälpt till att utveckla vår institutionella ram, eftersom regionen alltid har varit en arena för internationella utmaningar och problem.
Såsom är allmänt känt nådde vi inte de ambitiösa mål vi ställde upp i Barcelona 1995, så vi ställde upp nya 2005. Våra Medelhavsrelationer har otvivelaktigt gett oss många tillfällen för möten och anpassning, både bilateralt och internationellt, för att förbättra kontakterna med allmänhet och parlament.
President Sarkozys föreslagna Medelhavsunion och dess framåtskridande under EU:s och dess institutioners beskydd har belyst hur bråttom det är att förverkliga drömmen om Europa–Medelhavsområdet, som har blivit mer verklig och avancerad på båda sidor.
Drömmen har lämnat ett viktigt bidrag. Medelhavsområdet har varit ständigt närvarande i våra frågor, ändringar och planer; det har haft en nyckelroll i EU:s makt- och relationsbalans. Det framåtskridande detta förslag representerar är också bevis på den mobilisering, innovation och det engagemang unionen är kapabel till när den möter stora utmaningar.
Jag gratulerar och tackar Europeiska kommissionen, i synnerhet kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för hennes arbete och hennes förslag, som ur vår synvinkel är balanserat och integrerat. Hennes förslag gör det mesta av våra åtaganden och egenintressen;
det bygger på det nya franska förslaget och banar vägen framåt.
Genom den gemensamma resolutionen välkomnar och stöder Europaparlamentet dessa ansträngningar. Parlamentet kommer att stödja det intressanta och ambitiösa projekt som har påbörjats. Utmaningarna i regionen håller på att bli ännu större och mer brådskande.
Det finns djupa ekonomiska och politiska skillnader, allvarliga säkerhetsproblem och ekonomiska ojämlikheter. I tillägg till detta börjar den ekonomiska och politiska miljön i Medelhavsområdet att bli alltmer komplex. USA, och även Kina och Ryssland, måste tas med i beräkningen, så vi måste bli mer försiktiga och effektiva.
Pasqualina Napoletano (PSE). - (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europaparlamentet ville reagera omedelbart på kommissionens meddelande.
Detta är, som kommissionsledamoten själv sa, för att vi är angelägna om att se ett återupplivande, förnyande och en utveckling av Europa–Medelhavspartnerskapet.
Vi stöder kommissionens åsikt om att Europeiska unionen bör vara den centrala institutionella och politiska aktören – på den europeiska sidan – i byggandet av Medelhavsunionen. Detta kan även uppmuntra våra samarbetspartner i syd till närmare samarbete sinsemellan, någonting som hittills har visat sig extremt svårt.
Vi håller med om att Medelhavsunionens uppgift bör vara ekonomisk och territoriell integration mellan länderna i Medelhavsområdet, vilket bör genomföras med större infrastrukturella projekt, och vi anser även att de exempel som har framförts av kommissionen är lämpliga.
För detta syfte måste det emellertid stå klart vem som ska göra vad. Framför allt måste överlappning mellan kommissionens roll och den som ska spelas av det framtida sekretariatet undvikas. Vad det gäller återupplivandet av partnerskapet är vi naturligtvis angelägna om att stärka dess politiska dimension: vi är inte bara intresserade av dialog mellan regeringar, utan även av parlamentens roll, etablerandet av Europa–Medelhavsparlamentet, dess arbete samt det civila samhällets arbete, där jag starkt skulle vilja understryka att arbetsmarknadens parter spelar en grundläggande roll.
Slutligen måste det stå klart att de projekt som framförs i kommissionens meddelande inte bör genomföras om de skadar regionala program som redan finns inom kultur, arv, utbildning och det audiovisuella området. I det avseendet skulle vi vilja vädja om mer resurser till Erasmus Mundus-programmet och om refinansiering av programmet Euromed Audiovisual.
Thierry Cornillet (ALDE). - (FR) Fru talman! Välkomna då till återlanseringen, 13 år senare, av processen som styr de multilaterala relationerna mellan Europeiska unionen och de länder som gränsar till Medelhavet.
I vår resolution råder det ingen tvekan. Det var inget missriktat initiativ. Tvärtom var det ett lägligt och välkommet initiativ: ett nytt initiativ, ny drivkraft, ett nytt momentum. Det bevisar att det åtminstone var möjligt att fullända Barcelonaprocessen och vi kommer att koncentrera våra ansträngningar i den riktningen.
Välkomna alltså till denna ”Barcelonaprocessen: En union för Medelshavsområdet”. Det är icke desto mindre första gången som instrumentet har fått prioritet framför målsättningen. Jag tvivlar inte på att Medelshavsunionen kommer att kvarstå som ett samlingsnamn, men jag vill inte komma ihop mig med någon. Medelhavsunionen är ju som Columbus ägg! Medelhavet är en insjö. Vi lever alla vid dess stränder, vissa är organiserade, andra är mindre organiserade, eller inte alls – som de sydliga länderna – men vi måste arbeta tillsammans. I detta avseende måste vi börja – och kommissionen underströk detta perfekt – med specifika projekt som rör förorening, energiproduktion och arbete åt unga människor, vilket är avgörande för Medelhavsländerna.
Välkommen även till den parlamentariska återlanseringen inom mindre konkreta områden som mänskliga rättigheter och jämställdhetsfrågor. Jag måste emellertid avsluta med att säga att det säkerligen inte kommer att finnas något behov av en tredje återlansering.
Vi måste absolut lyckas denna gång, för om vi inte gör det motverkar vi våra egna intressen.
Rebecca Harms (Verts/ALE). - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det har talats en hel del om den franske presidentens idé att utrusta och beväpna länderna i Nordafrika och Mellanöstern med kärnkraft för civila och även militära ändamål inom Medelhavsunionens ram. Låt mig här citera Asterix: ”De måste vara galna, fransmännen!”
Jag är dock ännu mer oroad nu mot bakgrund av att dessa planer har tagits upp och ivrigt stöds även av Europeiska kommissionen.
För cirka två veckor sedan ägde ett möte rum mellan Dr. Mohamed ElBaradei, generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA), och kommissionen. José Manuel Barroso var närvarande. Ett avtal undertecknades mellan IAEA och Euratom, eller kommissionen, som siktar mot att driva spridningen av kärnkraftsenergi framåt. Det finns uppenbarligen en önskan att utrusta samma utvecklingsländer som Nicolas Sarkozy har ögonen på, få dem på rätt spår och stödja dem på alla sätt så att de kan utnyttja kärnkraft.
Detta väcker många frågor, enligt mig. För det första, fru kommissionsledamot, så var ni från början avsedd av vara medundertecknande av detta avtal. Jag har det aktuella avtalsutkastet tillgängligt. Varför distanserade ni er från det? Kan det bero på att det inte finns någon grundval för detta avtal i fördragen? För det andra, vad är Javier Solanas ståndpunkt angående undertecknande av denna typ av avtal? Jag kan inte tänka mig att detta avtal kan få EU:s stöd ur ett säkerhetsperspektiv, i synnerhet mot bakgrund av den besvärliga situationen med Iran.
Eftersom allt detta verkar ha ägt rum i hemlighet, skulle jag vara väldigt glad över att få en förklaring från kommissionsledamoten, i synnerhet eftersom hon kommer från ett land, nämligen Österrike, som har en mycket kritisk inställning i kärnkraftsfrågor.
Salvatore Tatarella (UEN). - (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det kommer att glädja Martin Schulz att höra att jag inte tänker tala franska. Det hindrar emellertid inte att jag ger mitt oreserverade stöd till initiativet från president Sarkozy, som har drivit – för att inte säga kastat – EU in i en position varifrån unionen kan göra anspråk på att spela en central roll i Medelhavsområdet.
Fördelen med Sarkozys initiativ är att det ger ett allt annat än lamt svar på frågan vad som kom ut av Barcelonaprocessen. Varje gång vi frågar oss vad Medelhavsområdet har vunnit på Barcelonaprocessen blir vårt objektiva, ärliga och sanningsenliga svar med nödvändighet otillfredsställande. Vi har förstås haft kriget, och det pågår fortfarande en konflikt i Mellanöstern. När man i Barcelona 1995 beslutade att lansera denna nya europeiska strategi var tanken att man skulle bevara freden efter konflikten. Det gjordes inte då och det görs inte nu heller. EU drar fortfarande fötterna efter sig och vi anser att den franske presidentens initiativ kom i rättan tid.
Vi stöder kommissionens förslag och den kompromiss det har resulterat i. Vi stöder det, men anser fortfarande att det är otillräckligt med tanke på den roll som EU kan och måste spela i Medelhavsområdet. Somliga var, och är fortfarande, rädda för att det franska initiativet ska äventyra den europeiska sammanhållningen, men jag anser inte att det finns någon sådan risk. När EU uppmanas att inrikta sig mer på politik och mindre på marknaden finns det ingen sådan risk.
Patrick Louis (IND/DEM). - (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Dagens debatt är ytterst viktig. En av nycklarna till framtiden i vår del av världen ligger i vår förmåga att förhindra att en djupgående klyfta delar Medelhavsområdet i två fientliga block, i kulturellt och ekonomiskt hänseende. Trots alla skillnader mellan mare nostrums båda sidor är det som förenar oss starkare än det som håller oss åtskilda.
Därför är Nicolas Sarkozys initiativ i princip utmärkt, eftersom det blåser nytt liv i en Barcelonaprocess som står och stampar. När det gäller metoden har jag emellertid vissa invändningar.
När Frankrike undertecknade sina europeiska åtaganden i de olika fördragen, alltifrån Maastricht till Lissabon, godkände man beklagligtvis att en rad rättigheter inom bland annat det utrikespolitiska området överfördes till gemenskapen. Med all respekt för herr Guénot, tvingar oss tyvärr våra fördrag att leva med denna verklighet. Därför är det enligt min åsikt i viss mån inkonsekvent att lansera ett sådant förslag under fullt mediapådrag. I praktiken har Frankrike inte längre några befogenheter att genomdriva förslaget. Den enda framkomliga vägen var att använda sig av alla diplomatiska och mänskliga resurser Frankrike förfogade över för att övertyga landets samarbetsparter om att genomföra den reformerade Barcelonaprocessen, utan att ge intryck av att omintetgöra det som redan hade uppnåtts, även om det man hade till hands var långt ifrån tillfredsställande.
I dag kan vi se resultatet av denna inkonsekvens eftersom det självfallet inte är något sammanträffande att debatten flyttades fram från i går, då rådet kunde ha deltagit, till denna förmiddag då endast kommissionen är representerad. Detta måste betyda något mer, nämligen att kommissionen inte har för avsikt att släppa ifrån sig ärendet.
Tokia Saïfi (PPE-DE). - (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Det gläder mig att
”Barcelonaprocessen: en union för Medelhavsområdet” i dag står överst på EU:s agenda.
Kommissionens analys förefaller riktig. Den tar avstamp i erfarenheterna från Europa-Medelhavssamarbetet sedan 1995 och blåser nytt liv i processen i syfte att åtgärda befintliga luckor och tillkortakommanden.
I det här sammanhanget gläder det mig att de uppsatta målen grundar sig på principerna om jämlikhet och jämställdhet-, som är centrala i den föreslagna unionen för Medelhavsområdet. De regionala projekt som ska genomföras kommer också att göra Euromed-partnerskapet mer synligt och framför allt, knyta det närmare till medborgarna.
Det är ju folkets egenansvar som kommer att garantera att partnerskapet blir livskraftigt och att det regionala samarbetet ökar i det södra Medelhavsområdet.
För att uppnå detta mål kommer därför den parlamentariska församlingen för Europa och Medelhavet att spela en avgörande roll. Församlingen kommer till slut att erkännas som en sorts parlamentariskt stöd för Europa-Medelhavspartnerskapet.
Slutligen vill jag nämna ledningen av projektet. Vårt mål måste vara att fortsätta stärka de politiska förbindelserna, dela ansvaret, främja jämlikhet och öka antalet möten mellan samarbetsparterna. Vi får inte försvaga projektets politiska innehåll genom att belasta det med institutionella mekanismer som bara skapar tröghet. Vi måste också se till att projektet blir verkligt effektivt genom att inrätta ett delat ordförandeskap mellan nord och syd, som garanterar jämlikhet och delat ansvar, samt ett sekretariat som ska ansvara för att leda unionen för Medelhavsområdet och kontrollera genomförandet av enskilda projekt.
Unionen för Medelhavsområdet är ett avgörande framsteg och jag hoppas att det som kommissionsledamoten sa kommer att utgöra början till en ny fas för oss och våra partnerskapsländer, eftersom vi är förenade av ett gemensamt öde.
Carlos Carnero González (PSE). - (ES) Fru talman! Eftersom det finns ett liv utanför Europaparlamentet föreställer jag mig att en del av oss emellanåt har tillfälle att gå på bio på helgerna.
Det gjorde jag i söndags då jag såg en film som jag varmt kan rekommendera, och det utan att ha några ekonomiska intressen i dess produktion eller distribution. Filmen heter The
Yacoubian Building och behandlar politiska, ekonomiska, sociala och kulturella problem i ett stort Medelhavsland, nämligen Egypten.
Inte vid något tillfälle i denna nästan två och en halv timme långa film nämns Europeiska unionen, vår närvaro i området eller Barcelonaprocessen. Betyder det att Barcelonaprocessen inte existerar, att den inte har varit framgångsrik? Nej, låt oss inte blanda ihop saker och ting. Den har inte varit tillräckligt synlig, men den har innehållit inslag som har varit till gagn för befolkningen och som i dag har blivit en referenspunkt i strävandena att utforma en annan sorts utrikespolitik, som grundar sig på samarbete och jämlikhet.
Barcelonaprocessen är raka motsatsen till det historiska förhållandet mellan Europa och södra Medelhavsområdet. Det är inte någon neokolonial process och ingen kravbaserad process, utan en partnerskapsprocess och en associeringsprocess, och det får vi inte glömma bort.
Denna process har inte förmått förändra den grundläggande dynamiken i Medelhavsområdet, men hur kunde vi förvänta oss att på bara tio år förändra en dynamik som har funnits i hundratals år? Icke desto mindre har den delvis lyckats ge dynamiken en ny inriktning. Vi behöver därför stärka processen på en politisk och institutionell nivå, via program och finansiering. Det är vad vi kallar unionen för Medelhavsområdet.
Europeiska kommissionen är tydlig med detta i sitt meddelande och Europaparlamentet kommer därför att stödja meddelandet i dag och stödja vad en bred majoritet av de europeiska regeringarna önskar, nämligen mer av Barcelonaprocessen, mer av Barcelonaprocessen och mer av Barcelonaprocessen. Det är vad vi kallar unionen för Medelhavsområdet: inte fler strukturer, utan i stället möjligheter för folk att få ett bättre liv tack vare ett samarbete mellan jämlikar.
Jag vill säga att den parlamentariska församlingen för Europa och Medelhavet i så fall måste vara det lagstiftande organ som ger processen demokratisk legitimitet. Det är inget sammanträffande att dagens sammanträde leds av talman Rothe, som är ledamot i den parlamentariska församlingen för Europa och Medelhavet.
Baroness Nicholson of Winterbourne (ALDE). - (EN) Fru talman! Jag vill tacka alla kolleger som har talat och som i många år har gett Barcelonaprocessen sitt stöd. Det är en underbar tanke, som förtjänar att lyckas. Jag välkomnar särskilt talman Pötterings initiativ att bilda någon form av grupp inom parlamentet som ska driva Barcelonaprocessen framåt, liksom president Sarkozys löfte om att på olika sätt förstärka processen.
I dag måndagen den 9 juni öppnas Euro-Medelhavsuniversitet. Kära kolleger, jag vill att ni lägger denna dag på minnet. Vi brukar säga att våra framgångar bygger på dialog, och ett framgångsrikt universitet bör stå som exempel för Europa-Medelhavsprocessen. Jag gratulerar det slovenska ordförandeskapet som har upplåtit plats för universitetet, men jag vill fråga mina kolleger i samtliga utskott – liksom kommissionen och rådet – varför det inte har avsatts några budgetmedel för universitetet. Självklart ska vi inte förlita oss på ett ensamt ordförandeland – i detta fall Slovenien – när det gäller att främja universitetets framtid. Om vi vill att universitetet ska lyckas måste vi skaffa fram finansiering för kommande år.
José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). - (ES) Fru talman! Medelhavsområdets historia är mycket mer komplicerad än dess geografiska förhållanden. Man behöver inte ha sitt ursprung där för att förstå att regionen, som kommissionsledamoten mycket riktigt påpekade, står inför avgörande problem inom områdena migration, maffians illegala
människohandel (som olyckligtvis inte nämns i resolutionsförslaget), narkotika, den ekonomiska klyftan mellan Medelhavets norra och södra sida och givetvis också den radikala islamiska fundamentalismen, som är ett av de största världspolitiska svarta hålen.
Av detta följer att situationen i Medelhavsområdet är av stor vikt för stabiliteten och säkerheten i vårt eget politiska projekt. Vi välkomnar därför kommissionens meddelande, vi välkomnar den snabba behandlingen eftersom det har utarbetats utan dröjsmål på uppdrag av Europeiska rådet, vi välkomnar realismen eftersom det sätter saker och ting i ett sammanhang och vi välkomnar det sunda förnuftet eftersom det betonar additionalitet och den multilaterala karaktären på initiativ inom ramen för detta nya initiativ, som syftar till att blåsa nytt liv i Barcelonaprocessen.
Fru talman! Jag vill påpeka att jag inte instämmer i en del av den kritik som har förts fram under debatten. Jag anser att EU och kommissionen när så krävs sätter ideal före siffror och det är uppenbart att EU i sina yttre åtgärder alltid strävar efter att försvara de principer som vi tror på. Fru talman, det är emellertid också sant att vi i många fall måste ta steget från lovprisningar och ädla principer till kassaboken för att slå vakt om vår trovärdighet och realism, och att vi måste ta steget från ord till handling i den politik vi vill främja.
Fru talman, det är lätt att kritisera och föreslå initiativ, men dessa initiativ måste bedömas utifrån de finansiella resurser EU får från medlemsstaterna för att unionen ska kunna genomföra politiken på ett bra sätt. Jag menar därför att vi har det vi har enligt den nuvarande budgetramen, och om vi inte använder oss av de resurserna kommer vi inte att kunna förverkliga de ambitioner vi strävar efter som europeisk union.
Kader Arif (PSE). - (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Lanseringen av vad som då kallades Medelhavsunionen gav upphov till meningsskiljaktigheter och oro både inom Europa och hos våra partnerländer i Medelhavsområdet.
Detta initiativ kunde självklart inte bara vara ett helfranskt eller heleuropeiskt initiativ och inte heller ett uttryck för en säkerhetsorienterad syn på förbindelserna mellan EU och länderna i Medelhavsområdet.
Jag välkomnar därför kommissionsledamotens ord denna förmiddag och de särskilda förslag som har lagts fram som ett svar på en del av våra farhågor. Detta gemensamma projekt måste bygga på en kollektiv dialog, grundad på jämlikhet och gemensam förvaltning.
Förhållandet mellan EU och Medelhavsområdet är emellertid ett asymmetriskt förhållande som rymmer en både känslomässig och irrationell dimension. Det är tydligt asymmetriskt på handelsområdet - både när det gäller nord-syd-handel och syd-syd-handel. Därför måste vi titta på frågan om huruvida ett frihandelsområde ska inrättas till 2010 eller inte. Den irrationella dimensionen beror på att förhållandet grundar sig på förbindelser med en i många fall smärtsam och komplicerad historisk bakgrund, som i dag förstärks av det vissa konservativa krafter vill se, nämligen en civilisationernas sammandrabbning, en konfrontation mellan ett västblock och ett östblock.
Om jag själv måste besluta skulle jag följaktligen börja med att se sakligt och rationellt på detta Euro-Medelhavspartnerskap. Vi måste vara rationella genom att stärka parlamentens roll, framför allt den parlamentariska församlingen för Europa-Medelhavsområdet. Vi måste vara rationella när det gäller våra förslag om sunt styrelseskick, vi måste vara rationella när det gäller det bistånd som kan lämnas ur ett syd-syd-perspektiv, och vi måste slutligen vara rationella när det gäller människors fria rörlighet och Israel-Palestinafrågan. Vi behöver
också vara sakliga, för i annat fall kan vi inte skapa detta område av fred och vi kommer inte att kunna förhindra den civilisationernas sammandrabbning som somliga vill se.
Ioannis Kasoulides (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Barcelonaprocessens Medelhavsunion har fått ny livskraft, något som kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och tidigare talare har presenterat på ett bra sätt. Tankarna från Barcelona är nu mer aktuella än någonsin. Välståndsklyftan mellan Europeiska unionen och de flesta av länderna i Medelhavsområdet har tyvärr ökat. Den gradvisa frihandeln med EU har inte lockat till sig de inhemska och utländska investeringar som krävs för att höja levnadsstandarden för våra partnerländer kring Medelhavet.
Mycket är nu avhängigt hur de föreslagna nya projekten lyckas, projekt som måste vara synliga och begripliga för vanliga medborgare på båda sidor av Medelhavet, och påverka och attrahera den privata sektorn – projekt inom områden som civilskydd, klimatförändringens effekter, torka och vattenbrist, skogsbränder, rening av Medelhavet och utveckling av teknologi för att på bästa sätt ta tillvara solenergin på båda sidor av Medelhavet.
Gemensamma projekt för alla Medelhavsländer i både nord och syd är en av nycklarna till framgång. Migration, social integration, rättvisa och säkerhet är också områden av ömsesidig nytta och synlighet. Vi ska inte glömma att våra partnerländer nu är transitländer för migrationsvågorna från Afrika söder om Sahara.
Frågan om finansiering är fortfarande öppen, i synnerhet när det gäller ett projekt av detta ambitiösa slag. Ju mer påtagliga och synliga effekter projektet avsätter, desto villigare blir medlemsstaterna att tillhandahålla finansiering.
ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ Vice talman
Vural Öger (PSE). - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! För en gångs skull vill jag i det här skedet gratulera president Nicolas Sarkozy, om än motvilligt. Med det bråk han har skapat kring förbindelserna mellan EU och Medelhavsområdet har han faktiskt lyckats ge Barcelonaprocessen, som har funnits sedan 1995, en högre profil och göra den mer synlig, vilket den förtjänar, och han har fått igång en ny diskussion om vår grannregion i söder.
Om man ser till resultatet står det emellertid klart att president Sarkozys ursprungliga idé, som lanserades i februari 2007, har misslyckats på tre punkter. För det första avfärdades det möjliga alternativet till Turkiets EU-medlemskap effektivt av Spanien och Italien i och med den deklaration som antogs i Rom i december 2007. Därefter försäkrade förbundskansler Angela Merkel att förbindelserna mellan EU och Medelhavsländerna skulle fortsätta att utvecklas inom ramen för befintliga EU-strukturer. Slutligen har kommissionen nu bromsat upp Nicolas Sarkozys ambitiösa planer på ett sekretariat och en ledningsstruktur för projektet. Det är med andra ord uppenbart att Europeiska unionen inte kommer att tolerera några solokörningar av Nicolas Sarkozy.
Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) Vi behövde den här nystarten, vi behövde denna nya energiinjektion i den Medelhavspolitik som är så viktig både för Medelhavsländerna och för EU. Den största bristen i Barcelonaprocessen kanske var att våra grannländer i centrala Medelhavsområdet alltid kände att det var fråga om en europeisk process som de påtvingades och känslan av jämlikhet och delaktighet var inte tillräckligt utvecklad. Vid
toppmötet den 13 juli måste vi se till att vi bygger projektet med denna nya union för Medelhavsområdet på en grund av verklig delaktighet och jämlikhet. Vi måste bygga den utifrån separata strukturer och inte påtvinga andra våra planer. Det betyder givetvis att det finns skyldigheter och rättigheter på båda sidor, och inte bara på en sida. Vi välkomnar detta förslag med en blandning av skepsis och hopp. Jag hoppas att hoppet ska segra över skepsisen.
Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Det enda skälet till att Barcelonaprocessen existerar är att en rad centrala EU-politiska områden påverkas av våra förbindelser med länderna i syd.
Energiförsörjning, kampen mot terrorism, befolkningsstruktur och immigration, ekonomisk utveckling och brottsbekämpning är några av dessa områden. Vi måste emellertid erkänna att Barcelonaprocessen inte i sig har varit någon framgång.
EU:s stora framgång har i själva verket varit att främja reformer i kandidatländerna. Länderna vid Medelhavets södra kust kan emellertid inte ansluta sig till EU, utan är i stället i vissa fall våra mest problematiska grannländer. Frågan är därför hur vi måste lägga om vår strategi för att få igång processen igen, så att den nya unionen för Medelhavsområdet inte bara blir ännu en vacker tanke.
Anser vi verkligen att vägen framåt är att stödja särskilda investeringar inom ramen för en i sann bemärkelse öppen marknad? Anser vi att gemenskapens återhämtningsinstrument ska vara tillgängliga för så många länder som möjligt? Försvarar vi tanken att stödets storlek ska vara avhängigt kvaliteten på de reformer som genomförs? Det anser jag, eftersom Medelhavsländernas problem också är våra problem. Vi måste betänka att vi inte kommer att kunna skapa en ny dynamik i våra förbindelser med våra sydliga partnerländer om vi misslyckas med att förstå vad som gick snett i Barcelonaprocessen.
Erna Hennicot-Schoepges (PPE-DE). - (FR) Herr talman! Jag vill uppmana kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner att inte enbart se Barcelonaprocessen som en ekonomisk process. När Europa behöver ladda batterierna vänder man sig till Afrika för att njuta av kontinentens sol och sand. Är det inte lite för futtigt? Borde vi inte genomföra denna process genom insatser på det kulturella området? Vi kommer att samarbeta med länder av mycket skilda slag, stolta länder, länder som har en historia och en enastående kultur. Bör vi inte anstränga oss för att förbättra den sociala sammanhållningen genom djupgående kulturellt arbete?
Det finns inte ett enda dokument som nämner Anna Lind-stiftelsen som i flera års tid har kämpat för att främja samarbete. Jag vill också väldigt gärna se ytterligare framsteg när det gäller det föreslagna euroarabiska universitetet.
Marusya Ivanova Lyubcheva (PSE). – (BG) Herr talman, fru kommissionsledamot!
Frågan om inrättandet av en union för Svarta havet är av strategisk betydelse. Detta är en process för en gemensam framtida utveckling som inte enbart berör EU:s ökade inflytande och ekonomiska bistånd, utan även grannsämjan.
Medelhavsregionen är särskilt viktig med sitt rika kulturella och historiska arv och nuvarande politiska och ekonomiska inflytande. Jag ser detta som en process, ett steg mot en mer global roll för EU som helhet, inte för något enskilt land.
Samtidigt bör Medelhavsdimensionen i den EU-politiska utvecklingen kopplas till den östliga dimensionen av EU:s strategiska projekt. Svarta havsområdet har alltid stått i förbindelse med Medelhavsområdet och därför bör båda regionerna i dag ses som jämförbara och likställda.
Det är enda sättet för oss att uppnå en ny effektivitet och se till att EU:s politik och värderingar får större genomslag. Det kommer att leda till ett nytt mervärde för EU:s politik.
Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Herr talman! Till kommissionsledamoten vill jag säga att man inte kommer att lösa de allvarliga problem Medelhavsområdet står inför genom att anlägga motorvägar, såvida hon inte har för avsikt att förmå president Nicolas Sarkozy att anlägga en sexfilig motorväg mellan Frankrike och Turkiet!
Fru kommissionsledamot! Ert inledningsanförande gjorde mig besviken, eftersom ni inte berörde några av de stora politiska problemen i Medelhavsområdet. Då tänker jag exempelvis på Israels ockupation av palestinsk mark, Turkiets ockupation av Cypern och Spaniens fortsatta kolonisering av en del av Marocko under detta det tjugoförsta århundradet, där man har två kolonier, liksom på Storbritanniens båda kolonier på Cypern, och på det som om jag förstått saken rätt är en brittisk koloni i Spanien.
Så länge ni inte tar upp dessa svåra frågor kommer vi inte att kunna förvandla de teoretiska planerna om en union för Medelhavet till verklighet.
Ryszard Czarnecki (UEN). - (PL) Herr talman! Europa andas förvisso med två lungor.
En av dessa lungor är den Medelhavsdimension vi just nu debatterar. Den andra är den östliga dimensionen, som omfattar länder som gränsar till Polen. Som exempel kan jag nämna Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Den östliga dimensionen omfattar även länder i Kaukasus, såsom Georgien och Armenien.
Det är rätt och rimligt att vi i dag, tretton år efter Barcelona, ägnar så mycket tid åt EU-politikens viktiga Medelhavsdimension. Det bör emellertid betonas att den ingår i en större helhet. Politiken för länderna i Medelhavsområdet är nödvändig och måste förnyas, men den är bara en del av Europeiska unionens utrikespolitik i stort. Där måste en mycket viktig del vara vår politik gentemot framtida EU-medlemmar. För att uttrycka mig rakt på sak tror jag inte att någon av de Medelhavsländer vi i dag diskuterar kommer att ansluta sig till unionen. Ukraina, Georgien och Armenien kommer däremot tveklöst att bli EU-medlemmar.
Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). - (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot!
Såvitt jag förstår måste man vara två för att dansa tango. Vad jag skulle vilja veta är om det verkligen finns ett tillräckligt stort intresse på andra sidan Medelhavet. När vi i dag ser vilken dans den franska regeringen tvingas uppföra för att verkligen få Medelhavsländernas regeringschefer att samlas och förmå dem att komma till Paris den 13 juli så undrar jag om det verkligen finns samma engagemang på den andra sidan.
Jag vill säga att ert återupplivade projekt är ytterst intressant. Europeiska unionen byggdes upp efter kriget på en grund av kol och stål. Om vi föreslår våra partnerländer att vi ska utforma ett projekt för det tjugoförsta århundradet, grundat på klimatförändringarna, på förnybar energi och återställandet av en Medelhavsmiljö som har blivit fullständigt ödelagd, i så fall ja, då kan vi stödja detta förslag. Jag vill dock fråga kommissionsledamoten hur det är med konsekvensen? Vad ska vi säga om president Sarkozys soloframträdande, när han till och med nu, innan han tar över ordförandeklubban, enträget uppmanar Algeriet att underteckna ett avtal om anläggningen av ett kärnkraftverk? Jag menar att detta är ett tydligt exempel på de motsättningar som framskymtar mellan rådet och kommissionen.
Carlo Fatuzzo (PPE-DE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Marios Matsakis har helt rätt. Jag instämmer i mycket av vad han har sagt. Det har alltid funnits svårigheter och problem för länderna kring mare nostrum, som Medelhavet kallades för 2000 år sedan.
Graham Watson, ordförande i den liberala gruppen, sa emellertid något som enligt min åsikt också är helt riktigt, nämligen att vi måste ge och ta. Jag vill därför uppmana Italiens nya regering under ledning av premiärminister Silvio Berlusconi att lyssna till vädjandena och bönerna från överste Moammar Kadhafi, som vi var mycket angelägna om att blidka i samband med affären med de bulgariska sjuksköterskorna, utan att veta någonting om bakgrunden. Han har vid upprepade tillfällen bett Italien att anlägga en motorväg i hans land. En motorväg skulle inte bara gagna president Kadhafi utan alla Nordafrikas invånare, och vi skulle därmed visa vår goda vilja och göra någonting positivt för Medelhavsområdet i stort.
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). - (PL) Herr talman! Medelhavsområdet och Mellanöstern är strategiskt viktiga regioner ur EU:s synvinkel. Det är helt klart att ett område av fred och ekonomisk stabilitet grundat på principerna om demokrati, solidaritet och samarbete måste upprättas om vi ska kunna möta våra gemensamma utmaningar.
Det är också nödvändigt att återuppliva och utveckla Barcelonaprocessen, för att skapa ett starkt partnerskap på det utrikes- och säkerhetspolitiska området i syfte att bekämpa terrorism.
Europa-Medelhavspartnerskapet kan emellertid inte enbart inrikta sig på frågor som rör ekonomi och handel. Det måste kompletteras med ett förstärkt regionalt samarbete, ökad social integration och samarbete på miljöskyddsområdet. Dessutom måste vi lyfta fram behovet av att stärka de politiska åtgärderna för att ge kvinnor en mer framskjuten roll i Medelhavsländernas samhällsliv, genom att främja jämställdhet mellan könen. Respekten för sedvänjor och traditioner får inte inkräkta på kvinnors grundläggande rättigheter.
Slutligen vill jag välkomna kommissionens förslag om en parlamentarisk församling för Europa-Medelhavsområdet. Den parlamentariska församlingens roll och demokratiska legitimitet måste stärkas.
Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen . − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag fortsätter på franska. Martin Schulz kanske inte håller med, men jag anser att president Nicolas Sarkozy gav impulsen till unionen för Medelhavsområdet. Av det skälet tänker jag för en gångs skull ändå fortsätta tala franska.
Först och främst märker jag, mina damer och herrar, att denna debatt eller detta ämne har väckt starka reaktioner. Alla har någonting att säga i den här frågan och det är ytterst viktigt.
För egen del instämmer jag i att freden kan stå och väga i Medelhavsområdet. Jag instämmer också i att det fortfarande finns en klyfta mellan dessa båda stränder. Även om den krymper finns den fortfarande kvar. Vi måste beakta de framsteg som har gjorts: makroekonomisk stabilitet, lägre inflation och avsevärt förbättrade mänskliga rättigheter. Självklart återstår fortfarande mycket att göra. Å ena sidan finns ett skriande behov av reformer och dessa reformer måste genomföras snabbare och vara mer omfattande. Dessutom är frågan om handel och investeringar avgörande. Jag håller inte med Francis Wurtz som hävdar att Barcelonaprocessen är död. Nej, som jag redan har sagt har det varit mycket svårt att genomföra den på grund av befintliga politiska problem, det är förvisso sant. När vi har haft diskussioner om politiska problem så har de som ni vet handlat om Barcelonaprocessen.
Olyckligtvis kommer dessa problem att bestå även om vi försöker att övervinna svårigheterna genom specifika projekt, vilket är något jag stöder. Därför menar jag att den här idén är en bra idé och jag anser att vi har förnyat den genom en pragmatisk och konkret strategi som självklart ska vara allomfattande.
När det gäller frihandel och frihandelsavtal, mina damer och herrar, måste jag påpeka att 2010 blir det första år då vi kommer att kunna genomföra dessa avtal, vilket beror på de överdrivet långa övergångsperioderna. I själva verket har vi fortfarande inte några frihandelsavtal. När det gäller jordbruket befinner vi oss mitt uppe i förhandlingar, men det är mycket komplicerat även för vår motpart, eftersom det inte bara handlar om att ge utan också om att ta. Den här typen av förhandlingar är alltid svåra. Frihandelsavtal med Tunisien och Israel kommer att träda i kraft 2010. Ett liknande avtal med Marocko håller på att utarbetas, men det krävs fortfarande betydande ansträngningar. Det sista landet i ordningen är Egypten. Ni kan därmed se att utvecklingen går mycket långsamt, och det beror inte på Barcelonaprocessen, det beror på länderna själva, som inte vill att det ska gå snabbare. Det är viktigt att påpeka. Trots allt är denna nya idé en god idé och ett tillfälle, som jag hoppas att partnerländerna kommer att använda sig av. Fru Isler-Béguin, det är också sant att partnerländerna självklart måste vilja dansa. Därför har kommissionen haft separata samtal med dem för att försäkra sig om att kommissionens förslag avspeglar deras prioriteringar och ståndpunkter.
När det gäller mänskliga rättigheter, mina damer och herrar, måste jag påpeka att jag själv inte skulle ha gjort någonting om inte de mänskliga rättigheterna funnits med.
Barcelonaprocessen ligger dock fast; det är tanken. Institutionerna är också delaktiga. I princip spelar institutionerna en roll, och det gäller även Anna Lindh-stiftelsen. Självklart finns Anna Lindh-stiftelsen med, och med det nya ordförandeskapet och en ny chef bör dessa aspekter poängteras än starkare. Dessa saker har inte gått förlorade.
Grannskapspolitiken som jag nämnde, en bilateral politik, kvarstår självklart också, eftersom den verkligen syftar till att stärka och främja reformerna genom sina handlingsplaner. Tro därför inte att den inte bidrar. Detta är det verkliga mervärdet i de projekt vi faktiskt har genomfört och lyft fram.
När det gäller Euromed-universitetet i Portorož anser jag först och främst att det är ett utmärkt förslag av det slovenska ordförandeskapet. Jag kommer personligen att närvara vid invigningen; jag har blivit inbjuden och är fullt inställd på att resa dit.
När det gäller finansieringen är det först och främst bara naturligt att Slovenien också bidrar eftersom idén kommer därifrån, och det kommer de också att göra i storleksordningen 1 miljon euro. Jag har också uppmanats att bidra och jag har därför försökt hitta pengar bland de anslag som i princip redan är fördelade. Det är långtifrån någon lätt sak. Jag har skaffat fram 1 miljon euro, som jag kommer att anslå för detta projekt. Det finns emellertid andra instrument, och det har jag informerat ordförandeskapet om. Till att börja med har vi strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, som bara behöver omfördelas i Slovenien, och sedan finns det medel avsatta för forskning och utbildning. Det finns således tillgängliga medel. Dessutom är ni givetvis alla medvetna om att det finns Erasmuspengar, som fortfarande kan sökas. Det är något nytt som vi kommer att förstärka.
Jag vill säga några ord om kulturen. Jag tror att någon nämnde att Robert Schuman en gång sa att vi måste börja med kulturen om vi ska bygga upp Europeiska unionen på nytt.
Det är sant, men när det finns så mycket fattigdom, analfabetism och så vidare måste vi ta i tu med annat också, och jag kan upprepa vad jag sa om mänskliga rättigheter: alla kulturella program finns fortfarande kvar och de är ganska många.
Slutligen vill jag helt kort nämna sekretariatet, eftersom det var en mycket konkret fråga.
Mot bakgrund av de olika synpunkter som har framförts drog vi slutsatsen att sekretariatet, vilket vi också angav i vårt meddelande, skulle få i uppdrag att lägga förslag till gemensamma initiativ, som sedan kan antas av politiska organ, så att man säkerställer den nödvändiga
