Institutionen för design, konst och konsthantverk. Keramik och Glas, Konstfack
University College of Arts, Crafts and Design, Stockholm
BURN-OUT
En feministisk metod i Glas
MFA-THESIS, TERESE WILLIAM WAENERLUND
Handledare: Zandra Ahl, Birgitta Burling, Agneta Linton, Christina Zetterlund. Ytterligare extern handledare Katarina Wadsten Macleod
Abstract
I work with and through glass and I am interested in how we look at and judge different expressions. I have been taught what visual expressions and shapes that is being appreciated and accepted and how to create objects like that. Swedish glass tradition is very clean, smooth, simplistic and utterly pleasing. I recognize these attributes from what is being thought of as beautiful and desirable concerning the body. I suggest that there is no distinguished difference in how we look at object and body, especially not the female body. In Swedish we call them both ”form” and it is in both cases the same expressions and shapes that is appreciated. I have developed a technique called Burn-Out that has become my method to question a norm that strives towards perfect smooth surfaces and the power structure that supports and maintains that hierarchy of expressions.
I
NNEHÅLLSFÖRTECKNING
I
NLEDNING OCHB
AKGRUND... 4
S
YFTE OCH FRÅGESTÄLLNING... 6
I
OCH GENOM GLAS... 6
M
ATERIALUTVECKLING GENOM TIDIGARE ARBETEN... 7
B
URN-‐O
UT... 8
GLASTRADITION OCH UTTRYCK
... 9
O
BJEKT-‐
FORM-‐
KROPP... 12
DET KVINNLIGA SÄRSKILJS FRÅN DET ALLMÄNNA
... 13
O
LIKA FÖRUTSÄTTNINGAR... 14
U
TRYCK PREMIERAS OLIKA... 14
B
URN-‐O
UT SOM FEMINISTISK METOD... 15
B
IDRAG TILL FÄLTET OCH EVENTUELL NY KUNSKAP... 16
I
NLEDNING OCH
B
AKGRUND
Jag arbetar med glas och genom glas och från detta fält och tradition utgår mitt arbete från. När jag först började arbeta med glas var det materialet och inte minst arbetssättet som lockade mig, den hettan i hyttan, hur materialet som glödde och transformerades samt en imponerande hantverksskicklighet. Även glasets visuella egenskaper som transparens, glans, starka färger och skörhet lockade, dessa egenskaper laddar materialet med ett antal värderingar som även påverkas av form, historia och glasets position. Under sju års utbildning med glas som huvudmaterial har jag fått lära mig vilka visuella egenskaper, uttryck och former i glas som premieras och uppskattas och hur jag går till väga för att skapa sådana objekt. Det skall vara rent, svalt, slimmat, slät yta och främst till för att behaga. Jag känner igen dessa attribut från det som anses vackert, åtråvärt, önskvärt och bra beträffande kroppen. Jag menar att det inte skiljer särskilt mycket på hur vi ser på objekt och kropp-framförallt inte kvinnlig kropp. Vi kallar båda form och det är detsamma uttryck och former som uppskattas och accepteras. Jag tycker denna formtradition och det den representerar är tråkigt, endimensionellt, förlegat och sexistiskt och jag är trött på att förhålla mig till en sådan struktur. Det motsatta, det som ratas, äcklar och skrämmer den manliga normen är det smutsiga, grova, stökiga och opolerade, hår, fett och svett. Som jag ser det har man med detta motsatta potentiellt förmågan att utmana normen om en behagande, slät och polerad yta. Detta vill jag använda till att bränna bort de släta ytorna och strukturen som hittills hållet normen vid liv.
Svensk glas har länge representerats av skört, elegant, enkelt, transparent glas, släta ytor och stor hantverksskicklighet från fabrikerna i Glasriket. Ett exempel på en formgivare som med sitt arbete representerar denna formtradition är Ingegerd Råman, med bland annat hennes vaser ur serien Slow Fox för Orrefors (se bild till höger).1
Men glasindustrin i Sverige har reducerats dramatiskt de senaste åren, hur påverkar det glastraditionen och fältet? Lotta Jonsons skriver i artikeln Varför kräver inte
Design-Sverige respekt för glasformgivningen? i Dagens Nyheter
15 mars 2013, om nedläggningen av glasbruken i Småland. År 1960 fanns omkring 40 glasbruk som
sysselsatte nästan 5.000 arbetare. Nu har ugnen släckts i hyttan i Åfors och all produktion i Orrefors och Åfors avslutas sommaren 2013, bara Kosta Glasbruk får vara kvar. Men nye vd:n Magnus Andersson har lovat att ”göra
konstglaset sexigt igen2”. Orrefors Kosta Boda ägs sedan 2005 av New Wave Group som med egna ord är en
1 Information hämtad från http://www.orrefors.se/formgivare/ingegerd-raman.html, 2013-03-25. 2 Citat ur Lotta Jonson, Varför kräver inte Design-Sverige respekt för glasformgivningen?
”tillväxtkoncern som skapar, förvärvar och utvecklar varumärken och produkter”.3 Jag tycker det är motsatsen mot
det som hänt med Orrefors Kosta Boda, en otrolig hantverksskicklighet och ett unikt kulturarv riskerar att gå förlorat. Det är sorgligt inte minst för alla som arbetat där som nu inte längre har något jobb, men det skapar också potentiellt ett nytt utrymme för glas. Men det som Magnus Andersson säger om att göra “glaset sexigt igen” visar så tydligt på vilka värden verkar få fortsätta styra. Glas kan absolut vara kommersiellt men vad menar han egentligen med att göra det sexigt igen? Visst brukar sexualitet kunna användas till kommersiella syften, men det har inte lyckats än i glasriket för New Wave Group. Sexigt glas för mig innebär inte tillverkat i Kina eller mesta möjliga vins per ljuslykta. Glas kan vara så mycket mer om manliga kvalitetsnormen inte dikterar vilka uttryck som premieras.
Glasblåsning är ett slags konsthantverkets extemsport. Det är otroligt varmt, svettigt, tungt och kräver väldig hantverksskicklighet och precision av glasblåsarna. Det finns stark machokultur knuten till glasblåsning, trots att det ofta i antal är fler kvinnliga glasblåsare i hyttan. Ett bra exempel på denna kultur ges i kortfilmen med William Morris Creative Nature4 (se bild till höger). William Morris är
en väletablerad amerikansk glasblåsare och konstnär. Filmen visar hur han inte bara tar sig an glaset utan hela livet med passion och svettig bar överkropp. Han klättrar i berg och simmar med hajar, -och blåser glas. Men filmen syftar ändå främst till att beskriva William Morris konstnären och glasblåsaren, inte bergsklättraren och äventyraren. På detta sätt visar filmen väldigt tydligt på denna överdrivna machoroll som finns förknippad med glasblåsning. Även om det absolut inte är allrådande kultur så påverkar och
präglar denna attityd både praktiskt arbete och produktion i hyttan. Mjukare eller mer feminina uttryck ges mindre plats och uppskattning. Jag tycker att kontrasten mellan ovanstående exempel, Råman och Morris, är fascinerande. Den svala kvinnliga formgivaren och den starka, svettiga manliga glasblåsaren. Jag ser inte dessa främst som två motsatser men i mötet blir de influenser och bakgrund till mitt arbete. Denna machokultur och glasets formtradition ihop med glaset som material och konsthantverkets position som har lett mig fram till de frågeställningar som jag nu arbetar med.
3 Lotta Jonson, Varför kräver inte Design-Sverige respekt för glasformgivningen? Dagens
Nyheter 2013-03-15, hämtad http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/lotta-jonson-varfor-kraver-inte-design-sverige-respekt-for-glasformgivningen, 2013-03-21.
4 Creative Nature - William Morris - Glass Blowing , producerad av John Andres, 2009, på
S
YFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
De visuella egenskaper som i min mening tydligast representerar den norm inom glas som jag vill ifrågasätta är transparens, släta ytor och enkla former. Jag har utvecklat en ny teknik i glas som jag kallar Burn-Out som ger motsatt uttryck, grovt, skrovligt, opakt och poröst. Denna materialutveckling innehåller en stark protest och ett ifrågasättande av rådande normer och maktstrukturer. Protesten ligger inte bara i materialutvecklingen i sig och de egenskaper och uttryck glaset får. Det handlar om ett synliggörande av arbetet och det ställningstagandet som Burn-Out innebär. Min frågeställning är utvecklad genom praktiskt arbete och kommer från en glas- och konsthantverks kontext men får moment av det feministiska perspektiv som jag kopplar min praktik till. Med denna bakgrund är de centrala problemformuleringarna jag arbetar med följande;
Hur kan jag genom att använda Burn-Out, ändra hur vi ser på och värderar olika estetiska uttryck inom glas samt utmana rådande maktstruktur?
Jag menar att maktstrukturen och den manliga norm vi har i vårt samhälle exkluderar samtliga utom om den vita, heterosexuella mannen. I detta arbete har jag fokuserat undersökningarna till hur den här maktstrukturen påverkar glasets formtradition och hur det hänger ihop med den manliga dominansen. Därmed har jag avgränsat arbetet och problematiseringen för vad denna mansnorm får för konsekvenser.
Jag kan inte definiera något direkt motstånd mot mitt arbete eller mitt uttryck i min nära omgivning, tvärtom, men jag kan ändå tydligt urskilja hur rådande maktstruktur styr samhället i stort och påverkar hur vi ser på olika estetiska uttryck och vilka uttryck som premieras gällande objekt, form och kropp.
I
OCH GENOM GLAS
anses vara fint eller god smak. Efter det har jag insett likheterna mellan hur vi ser på och bedömer kvinnokroppen efter samma principer och från dessa två fronter kommer mitt arbete.
M
ATERIALUTVECKLING GENOM TIDIGARE ARBETEN
Några av de tydligaste egenskaper som lyfts fram inom den svenska glastraditionen är transparens och glansiga släta ytor. Därför var de första proverna jag gjorde under mitt kandidatarbete på en grov och opak struktur. Jag började med paté du verre, en teknik där man använder glaskross som försiktigt fusas eller smälts samman till en form. Jag tyckte inte att resultatet gav en tillräckligt grov yta utan började experimentera med vattenglas och glaskross i ugn (se bild 12 och 13 i bildbilagan). För att kunna skapa en form som vara mer detaljerad än en klick glaskräm på en ugnsplatta började jag
applicera krämen på textil. Det var ett sätt att få in rörelse och form i arbetet. Det fungerade till viss del, men begränsades av att textilen var svår att bygga med och storleken på ugnarna.
Att börja använda mig av textil av praktiska skäl påverkade även uttrycket och temat. Jag började intressera mig mycket textila uttryck och värden kopplade till det. Här började tydligt mitt praktiska arbete forma mitt tema, och på detta sätt började jag utveckla och definiera det feministiska perspektivet som nu är en av mina konstnärliga utgångspunkter. Det ledde vidare till att jag började väva strukturer. Väven representerar för mig både med sin rörelse och uttryck det immanenta, ständig pågående arbetet förknippat med det feminina kvinnligt görande, som i min mening sällan får den uppmärksamhet och det utrymme som det förtjänar.
På Konstfack fortsatte jag material-undersökningen i projektet Room of One´s View I 2012. Jag ville bygga med strukturen jag hade tagit fram och började göra prover med borium-silicat, laboratorieglas. Fördelen med det var att det gick bra att hetta upp snabbt, därför började jag prova att bränna glaset med gasol i stället för i ugnen. Det fungerade utmärkt, jag fick en grövre yta och större spann av strukturer med gasolbränningen (se bild överst till höger) och jag var inte längre bunden till hyttan eller ugnens format.
modell av en grotta som jag fotograferade i och sedan printade fotografierna i stor skala och tapetserade ett litet rum utan fönster på Konstfack med bilderna (se bild nederst på föregående sida). Skala och former som skapas över lång tid som stalaktiter blev en av tankarna jag tog med mig från detta arbete. Här började jag inse teknikens potential.
Jag gjorde ett mindre projekt som handlade om samla värden kopplade till olika estetiska uttryck i en pjäs. Och vidare hur man sedan ser sig själv i det. Pjäserna kallar jag mirrors och med detta arbete fortsatte jag min materialutveckling och upptäckte att jag kunde applicera tekniken även på metall. (se bild nederst till höger) Detta skapade många nya möjligheter.
Tanken om hur vi speglar oss och hur vi ser oss själva i olika uttryck och värden förknippade med dem, blev en idé som jag tog med mig vidare.
B
URN
-‐O
UT
Burn-Out är gjord av en glaskräm som består utav natrium-silikat, eller vattenglas och glaspulver. Krämen appliceras med hjälp av bomullsremsor eller annat absorberande organiskt material på glas, metall eller keramik. Sedan bränner jag det i ugn eller med gasolbrännare. Det här ger mig en väldigt grov struktur opak yta (se bild 13 och 14i bildbilagan). Kort tid med brännare ger en bubblig, helt matt och nästan porös yta, ju längre tid jag bränner desto mer glans och glas karaktär får ytan. Den här strukturen ger mig alltså en motsats till glasets mer vanliga visuella egenskaper som transparens och glans men också en motsatt innebörd och konnotation.
Med Burn-Out befrias mitt arbete från avspänningstider, storlek på ugnar, fysisk styrka, storlek och assistenter. Jag blir inte heller bunden till eller begränsad av hyttans eller glasets fysiska gränser. Jag kan applicera den här tekniken på både glas, metall och keramik, och jag kan använda materialen som det passar mig eller formen.
GLASTRADITION OCH UTTRYCK
Det finns olika sociala och kulturella värden kopplade till glaset som material och dess egenskaper, men också till materialets historia och kontext. Dels skapar glasets nära förhållande till hemmet och dess roll i vår vardag en allmän kroppslig och avslappnad relation till materialet, som i sin tur påverkar och avdramatiserar materialets status. Därtill skapar även materialets visuella egenskaper och uttryck andra värden. Inom svensk glastradition har det länge varit populärt att använda glasets egenskaper för att skapa rena, enkla former och släta avskalade
uttryck. Trots många arbeten som utmanat denna norm finns den inte bara kvar utan regerar fortfarande. Detta kan inom glas illustreras med hjälp av en enkel och ovetenskaplig undersökning. Genom att googla sökord på internet, får jag ett resultat som på ett ganska bra sätt beskriver hur glaset porträtteras och rådande formtradition. Om man googlar ”svenskt glas” visas bilder på främst transparent blåst glas med enkla former och utan överdådiga eller svulstiga dekorationer (se bild ovan). Objekten är belysta och uppställda för fotografering.
varit och är till stor del fortfarande rådande innanför glas som fält. Med ”svensk glastradition” som sökord blir det inte heller någon större skillnad på resultatet. (se bild nedan).
I boken Svenskt glas (1991) kan man titta på bilder av och läsa om utvalt svenskt glas sedan medeltiden. Till stor del visar boken hur glaset i Sverige har sett ut och men de stora förändringar som ändå har skett de senaste 10-20 åren finns naturligtvis inte dokumenterade här. Men man får ändå en bild av vad som präglat den formtraditionen som fortfarande råder inom svenskt glas. Även här visas en väldigt homogen bild av svenskt glas, det finns givetvis pjäser som sticker ut men även här är det transparent glas, enkla former och ofta fokus på funktion. Det som visas i Svenskt Glas från 1991 skiljer sig alltså inte anmärkningsvärt från resultatet från ovanstående Google sökning. I avsnittet ”På väg in i 90-talet” skriver Mailis Stenman om det då moderna glaset och utvecklingen vid glasbruken. Anmärkningsvärt är att problematiken med produktionen vid glasbruken var tydlig redan då. Hon skriver:
”…vissa delar av svensk glasindustri har abrupt mött en minskad efterfrågan på sina produkter. Detta
beror säkerligen inte enbart på en allmän ekonomiskt kärv situation, utan på en bristande medvetenhet och vilja att på längre sikt utveckla och på bred font satsa på goda produkter. En stundtals alltför strikt och återhållsam produktion utgör en begränsning… Kanske står vi i början av 1990-talet inför en av de svåraste situationerna någonsin för svensk Glasindustri.5”
Jag anser att Stensman hade både rätt och fel, sedan beslutet om nedläggning av all produktion på glasbruken i Orrefors och Åfors hösten 2012 skulle jag påstå att svensk glasindustri i dagsläget befinner sig i en än svårare situation. Men problemen med svensk glasindustri som hon definierade redan 1991, menar jag är stort sett de samma som idag.
Man kan också titta på vad för glasobjekt en institution som Nationalmuseum i Stockholm har i samlingarna. Det finns 3.976 registrerade glasföremål i Nationalmuseums samlingar av 127.000 registrerade
föremål totalt.6 De allra flesta är historiska föremål där vem som gjort objektet är okänt och fotodokumentation
saknas. Tittar man på de 788 glas föremål som är från år 1950 till 2012 blir det lättare att urskilja, här finns endast 44 föremål registrerade med bild, de mest aktuella i kronologisk ordning visas på bilden nedan. Uttrycket skiljer sig inte heller här nämnvärt ifrån resultatet från Google sökningarna, det är fortfarande transparent, tunt, enkla former och släta ytor. Även om det finns ett fåtal objekt som sticker ut så visas även här en väldigt homogen och selekterad bild av glas. Jag vill med de här enkla undersökningarna visa vilken form och uttryck som varit rådande inom svensk glastradition.
Man skulle vilja tro att alla smaker och uttryck är lika mycket värda, men när en formtradition blir rådande och särskilda uttryck konsekvent blir mer premierade och accepterade får följaktligen det motsatta mindre plats och uppskattning. Man kan hävda att det är fint med tunt elegant glas, glatta ytor och alla dessa egenskaper som premieras enligt svensk glas- och formtradition, men det är en tradition som är knuten till de rådande maktstrukturerna i samhället och till den mansnorm som regerar.
O
BJEKT
-‐
FORM
-‐
KROPP
Vi är tränade att se på människor som objekt, form och kropp blir ofta samma sak. Detta är ingen nyhet för oss, vi ser sexualisering och objektifiering av kvinnokroppen varje dag i media. Jag känner igen attributen för god form från både den glastradition jag är fostrad inom och från den objektifierande mediabilden. Uttrycket skall vara till för att behaga, slät yta och slimmad form är att eftersträva. Som Zandra Ahl och Emma Olsson skriver i
Svensk Smak-myter om den moderna formen (2002), strävar man både inom sak formgivning och
kroppsformgivning efter att visa upp en perfekt yta som inte hotar betraktaren.7 Det skapar utöver en väldigt
homogen formtradition inom glas (som jag har prövat att beskriva ovan) och ett i genusperspektiv fundamentalt orättvist samhälle, en hel rad andra problem för kvinnor. I artikeln Objectification Theory-towards Understanding
Women´s Lived Experiences and Mental Health Risks av Barbara Fredrickson och Tomi-Ann Roberts förklaras vad
objektifiering av kvinnokroppen i vårt samhälle får för konsekvenser.8 Sexuell objektifiering av kvinnokroppen i vår
kultur innebär att både kvinnor och män ser kvinnor till stor del som objekt att titta på och bedöma, kvinnor ser alltså sig själva till viss del som objekt, alltså som en slags tredje person. Ser man sig själv i tredje person leder det till att man kan vara mycket hård mot sig själv, eftersom man hela tiden ser det utifrån. Den potentiella följden av ett sådant beteende är en mängd psykologiska problem som exempelvis ätstörningar och depression.9 Nina Björk
tydliggör i boken Under det rosa täcket (1996) med ett citat av Staffan Dopping i Elle:
”Om kvinnor ändå inte vore så vackra! Det är helt enkelt fråga om ett sagolikt koncept, en underbar kombination av funktion och design. En klassisk modell som kan varieras hur många gånger som helst. Och ni utnyttjar möjligheterna också! Ni håller på med ert hår och dekorerar med band och spännen och tofsar, ni färgar och permanentar och plockar ögonbryn…”10
Även om det här endast är en persons åsikt, så anser jag att det tydligt visar på den generella kopplingen mellan objekt, form och kvinnlig kropp.
7 Zandra Ahl & Emma Olsson, Svensk Smak-myter om den moderna formen, 2002, 13-18.
8 Barbara L Fredrickson & Tomi-Ann Roberts, Objectification Theory-Towards Understanding
Womens Experiences and Mental Health Risks, Psycology of Women Quarterly, 21 (1997), 174-176.
9 Ibid, 174-176.
DET KVINNLIGA SÄRSKILJS FRÅN DET ALLMÄNNA
Aristoteles skrev för ungefär 2 350 år sedan; ”vi bör betrakta kvinnornas karaktär såsom lidande av en
naturlig ofullkomlighet.”11 Kvinnan framställdes alltså tidigt som ofullständig. Det är detsamma som symboliskt
framställs i skaparberättelsen, Eva skapades av Adams överflödiga revben.12 Kvinnor i Sverige fick rösträtt år 1919
och har idag tillgång till utbildning och myndigförklaras på samma sätt som män.13 Detta tycker jag säger mest om
hur illa det har varit, men också något om på vilka hörnstenar vårt samhälle vilar på. Vi lever fortfarande i ett samhälle där mannen representerar det positiva och det neutrala. Som Pierre Bourdieu skriver i Den manliga
dominansen (1998) ”Den manliga dominansens styrka märks genom att den sällan behöver rättfärdigas”.14
Kvinnan definieras inte som kvinna utan som det manligas motsats. Hon bestäms och särskiljs i förhållande till mannen; hon är det oväsentliga gentemot det väsentliga han är subjektet, det absoluta och allmänna, hon är det andra, objektet. Som Björk skriver i Under det rosa täcket (1996), är Sverige fortfarande ett patriarkat där makt fördelas eter kön. Kvinnan är den som har lägre lön än mannen, får sämre pension, som dubbelarbetar på grund av ansvar för hem och barn och som i högre grad än män bedöms efter utseende.15
Män säger ”kvinnorna” och kvinnorna använder samma ord för att beteckna sig själva, de placerar sig alltså inte automatiskt som subjekt.16 Det är Simone De Beauvoir som inleder klassikern Det andra könet (1945) med detta
klargörande resonemang. Från mitt perspektiv ses kvinnor fortfarande till stor del som objekt och deras intresse och görande som sekundära. Även Beauvoirs kända fras: ”Man föds inte till kvinna, man blir det” är i min mening fortfarande central. Det kvinnliga könet är fortfarande inte det kvinnliga, det handlar om en slags maskerad och tillgjord naturlighet. Denna maskerad tar även Björk upp i Under det rosa täcket (1996), hon skriver:
”Våra kroppar bär de första tecknen på kvinnlighet, bröst och kön. Men den nakna kvinnan är inte den mest kvinnliga kvinnan. När vi uppskattande säger hon är så kvinnlig menar vi inte hon går så ofta naken.”17
Som jag ser det är denna maskerad, både angående kropp, form och objekt till störst del konstruerad för att behaga den manliga blicken.18 Jag menar att det mesta som på något sätt kan förknippas med kvinnligt idag
så som hemmet, shopping, omvårdnadsyrken och feminina uttryck har sekundär status. Detta gör, som Ahl och Olsson skriver i Svensk Smak-myter om den moderna formen, (2002) att när kvinnors arbete och intressen särskiljs från det allmänna och betraktas som ”det andra” blir det per automatik lite sämre, lite mindre värt, inte lika viktigt, eller lika intellektuellt.19
11 Simone De Beauvoir, Det andra könet, 1949, 26. 12 Människan i Edens Lustgård, Mos 1:2, Bibeln (2000). 13 http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=25933&refid=1025, hämtad 2013-03-29. 14 Pierre Boudieu, Den manliga dominansen, 1998, 21.
15 N. Björk, 1996, 15, 36. 16 S. De Beauvoir, 1949, 23-27. 17 N. Björk, 1996, 15.
18 Den manliga blicken översatt från ”The Male Gaze” i Visual Pleasure and Narrative Cinema
(1975) av Laura Mulvey introducerades konceptet “the male gaze” som en feministisk teori som
utgick från den skeva maktfördelningen inom film.
http://artsite.arts.ucsb.edu/~arts1a/outlines/Visual_Pleasure_Mulvey.pdf, hämtad 28-03-2013.
O
LIKA FÖRUTSÄTTNINGAR
I Room of Ones Own (1929) av Virginia Woolf får man följa bokens huvudrollsinnehavare som skriver ett tal om varför det inte finns några kvinnliga genier. När hon är på väg till biblioteket ser hon en figur som står och viftar med armarna framför universitetet, det är vaktmästaren som upprört gestikulerar att hon inte får gå på gräsmattan. Det tar ett tag innan vår huvudrollsinnehavare förstår, hon får inte gå på gräset framför universitetet för hon är kvinna. Hon hade gått där i egenskap av att vara människa som behövde låna en bok på biblioteket men som kvinna var hon inte tillåten tillträde.20
Genom särskiljning av kvinnor från det allmänmänskliga skapas helt olika förutsättningar som leder till att uttryck som generellt anses kvinnliga ofta tillskrivs ett lägre värde och kvinnligt görande en sekundär status.
Det accepterade och uppskattade objektets yta är det släta, svala, avskalade och funktionalistiska. Allt som sticker ut från det är varken önskvärt eller accepterat. Det förutsätts att man misslyckats om man på något sätt representerar någonting stökigt, skrovligt, eller dekorerat. Dessa egenskaper hotar mansnormen med dess bara existens. Men jag ser ingen mening i att generalisera och urskilja en viss typ av uttryck och form som naturligt kvinnliga och andra som naturligt manliga. Som Ahl och Olsson skriver vidare i Svensk Smak, myter om den
moderna formen, om kvinnor generellt arbetar med andra uttryck än män och vice versa beror det på hårt
inpräglade sociala föreställningar.21 På dagis, i skolan, i hemmet, på teve, på film och i vårt arbetsliv får vi lära oss
vad våra könsroller borde innehålla. Pojkar skall gilla blått, att slåss, tycker inte om att prata om känslor är bra på teknik och så vidare. Flickor gillar rosa, är pyssliga och omhändertagande, pratar gärna om känslor och dåliga på teknik. Man kan göra denna ointressanta uppdelning av egenskaper ganska lång men jag är mer intresserad av hur en dekonstruktion av den listan ser ut. Nina Björk tar flera belysande exempel av detta i Under det rosa täcket (1996) såsom varje gång vi besöker en offentlig toalett väljer vi den dörr vars symbol passar med det kön man fötts med. Detta är endast en liten detalj men en ständig skapelseakt. Från små rosa eller blå täcken på BB blir vi (både män och kvinnor) fostrade i vad vårt kön innebär.22 Jag menar att detta är ett allvarligt och komplext problem
i sig själv men i relation till uppsatsens frågeställning och syfte framträder en ytterligare dimension. Den skeva bild som den fundamentalt orättvisa maktstrukturen och denna konsekventa och ständiga skapelseakt och maskerad skapar totalt skilda förutsättningar för mäns och kvinnors praktik. Kvinnor lär sig förhålla sig till att bli sedda främst som objekt och deras uttryck och arbete formas ofrånkomligt av det. Det blir ett moment 22 eftersom man fostras som kvinna att stäva efter ett ideal som aldrig kan ifrågasätta maktstrukturen på allvar, och går man utanför den idealbilden och utmanar ändå så har man likväl inte lyckats som kvinnlig23 kvinna.
U
TRYCK PREMIERAS OLIKA
Ahl och Olsson tar i Svensk Smak, myter om den moderna formen, upp följande belysande exempel på hur uttryck i glas premieras olika. Ingegerd Råman och Ulrica Hydman-Vallien är två svenska glas formgivare har
20 Virginia Woolf, Room of One´s Own, 1989, 3. 21 Z. Ahl & E. Olsson, 2002, 116.
22 N. Björk, 1996, 1.
23 Kursivering som står för konstruktionen av vad kvinnlighet innehåller, utöver könsorgan och
varsitt tydligt och envist formspråk. De representerar med sitt arbete helt separata traditioner, båda är väletablerade och man kan tycka att det ena inte borde vara finare eller bättre än det andra. Men Råmans uttryck premieras före Hydman-Valliens. Råmans formgivning ansluter till den så kallade manliga traditionen och kallas, god smak. Hydman-Valliens tulpaner räknas som naivt kladd för formspråk som kan särskiljas som kvinnligt prioriteras aldrig lika högt. Enkel, avskalad form betraktas som manlig och blir på så sätt godkänd, vacker och viktig.24 Detta gäller
självfallet inte bara glas, Penny Sparke ger i inledningen av boken As long as it´s Pink the sexual Politics of Taste (1995) ett ytterligare bra exempel. Hon beskriver ett avsnitt ur en tv-serie som hette Signs of the Times (1992) där publiken fick följa med in i människors liv och hem. I detta avsnitt fick publiken möta en kvinna, “arkitektens hustru”, som bodde i ett stilrent och modernt hus med vita väggar, minimalistisk inredning och modernistiska Venetianska jalusier. Kvinnan berättade öppenhjärtigt för kamerorna om hennes liv och att hon brukar gå in i barnens rum, det enda rummet i huset där vanliga gardiner och dekorationer var tillåtna, och gråta. Arkitektens fru var förvägrad de dekorativa färggranna gardinerna hon längtade efter, men även rätten att uttrycka och forma sitt hem efter sin personliga smak och preferenser. Som om jalusierna och smaken de representerade var bättre och mer värd än de gardiner hon längtade efter. 25
B
URN
-‐O
UT SOM FEMINISTISK METOD
Min strävan att utmana normen om en slät och polerad yta har resulterat i en feministisk metod inom glas. Även om jag i denna uppsats har fokuserat på glaset för att tydliggöra min argumentation, så har ändå konsthantverket som fält haft stor påverkan på projektets utveckling. Metoden är en protest mot ett smakideal och en formtradition som länge varit rådande inom svenskt glas. Men det är också en protest mot den maktstruktur som dikterar vad som anses fint och bra. Projektet handlar även om att själv omdefiniera gränserna för min praktik, då tekniken jag har utvecklat inte är beroende av glasets traditionella tillverknings processer kan jag dels flytta de fysiska gränserna för produktionen men också gränserna för vad glas som material kan vara. Genom att bränna bort den accepterade släta ytan bränner jag även bort de strukturer som länge hållit svensk form- och glastradition i ett järngrepp. Det handlar också om ett synliggörande av denna protest, besluten den innehåller och ett kvinnligt görande. Däremot tror jag det är möjligt genom att visa på tydliga val som strategiskt ifrågasätter maktstrukturen. Protesten i mitt arbete ligger inte i att jag visar fram en skrovlig yta, eller en ny teknik som ger dessa grova strukturer. Protesten ligger i agerandet, synliggörandet av denna och de val som ligger bakom.
Denna materialutveckling har utvecklats till en feministisk metod inom glas och konsthantverk som syftar till att ifrågasätta rådande formtradition och värden knutna till den samt de maktstrukturer som styr. Jag har med enkla undersökningar visat vilken formtradition inom glas i Sverige som länge har varit rådande och fortfarande är. Vidare kopplar jag den formtraditionen till den mansnormen som styr och försöker visa sambandet mellan objekt, form och kropp. Resultatet är ett synliggörande av ett arbete och ett antal val som är en protest mot rådande norm men också en metod som fysiskt flyttar gränserna för min praktik.
24 Z.Ahl & E.Olsson, 2002, 116.
B
IDRAG TILL FÄLTET OCH EVENTUELL NY KUNSKAP
Tekniken jag har tagit fram är ny kunskap till mitt fält, det är ett nytt sätt att behandla glas som breddar den befintliga teknikrepertoar som finns. Men det breddar också tillgängliga uttryck i glas och tillför ett som är nästan glasets traditionella egenskapers raka motsats. Jag hoppas att man med denna kunskap kan öppna upp för en diskussion om vad glas och konsthantverk är och kan vara. Materialutvecklingen och protesten den innehåller, kommer från en materialkännedom och en hantverksskicklighet som var nödvändig både för att kunna definiera frågorna jag arbetar med men också för att ta fram Burn-Out som teknik. På så vis kommer frågorna och utvecklingen inifrån fältet och materialet, det går inte att komma fram till samma frågor och resultat genom endast teoretisk forskning. Konsthantverket innehåller ett unikt hantverkskunnande och materialkännedom som i min mening ger en tillgång till ett unikt, intressant och konstruktivt perspektiv inom forskning. För mig har det varit en stor insikt att se materialet och konsthantverkets position som en resurs och unik möjlighet att utveckla frågeställningar som man inte kommer åt på något annat sätt.
Dels finns en historisk formtradition Sverige som påverkar dagens avskalade enkla former som länge varit rådande inom svensk glastradition. Men den har förstärkts och det enkla, svala, (fusk)naturliga och släta representeras idag som det enda rätta. Enligt de sociala och kulturella strukturer som styr, som detta arbete ämnar utmana, ansluts detta ”enda rätta” till föreställningen om god smak, vilket i sin tur förknippas med att vara en bra och lyckad person. Representation av det motsatta blir således dålig smak. Alla objekt som omger oss innehåller en kod som avslöjar en del av innehavarens kulturella, ekonomiska och sociala kapital. Men vem vill vidmakthålla ett så ytligt och homogent formuttryck som det enda sanna? Som jag ser det finns det bara vinning i att bibehålla ett orättvist system för de som sitter på makten. Stora institutioner, journalister, kritiker, gallerier, tidningar men även utövarna har alla ett ansvar. Jag tycker det är viktigt som utövare att utmana dessa maktstrukturer och gränserna för min praktik.
Att av misstag representera dålig smak kan ju tyckas pinsamt, små avstickare från normen betraktas ofta som lite lustigt och busigt, men det blir aldrig ett allvarligt hot mot rådande ideal. Det som verkligen utmanar, som Karin Hermansson skriver i sin magister uppsats Girls Club- en uppsats om kvinnoseparatistiska utrymmen,
konsthantverk och lite om rnb-estetik, välkomnas inte in i historieskrivningen. Uttryck som på allvar ifrågasätter
ordningen och mansnormen ses som ett hot mot.26 Det kan tyckas märkligt att jämställdhet och mångfald
uppfattats som ett hot. Men som Vanja Hermele skriver i Konsten-så funkar det inte (2009), avslöjar den uppfattningen vad Konsten med stort K innehåller och står för. 27 Jämställdhet kanske borde vara hotfullt om
makten grundar sig på orättvisa. Givetvis skall det finnas utrymme för tunt, transparent och elegant glas utan att tillhöra eller förstärka en manlig norm. Men nuläget, där dessa egenskaper fortfarande trots senaste årens framsteg, skildras som det sanna, enda och bästa är i min mening oacceptabelt, väldigt begränsande och tråkigt.
26 Karin Hermansson, Girls Club- en uppsats om kvinnoseparatistiska utrymmen, konsthantverk och
lite om rnb-estetik, 2012, 14.
3. 4.
5.
1. Färg och strukturprover som jag använde som utgångspunkt för den fortsatta materialutvecklingen. Vatten, natriumsilicat, tapetklister och glaspulver. Bränningstemperatur 640 °C.
2. Färg och strukturprover som jag använde som utgångspunkt för den fortsatta materialutvecklingen. Vatten, natriumsilicat, tapetklister och glaspulver, ca 640 °C.
5. Burn-Out, Första provet på ”väv” och projektionsduk. Här blir Burn-Out förutom varpen eller metall strukturen helt självbärande.
6. Prov på videoprojektion på fysisk pjäs. En video projiceras på en horisontal rektangel ”bildskärmen” mot vägg. Denna loop har en dämpad narrativ form, jag deltar fysiskt och innehållet och budskapet är fokuserat på en relativt utmanande och nästan aggressiv handling, brännandet. Innehållet, placeringen och formatet förstärker upplevelsen och varandra.
7. Vidareutveckling av färg och struktur prover. Även prov på väv-struktur.
8. Prover på ramverket. Glastaket, en osynlig, men ibland ändå tydlig gräns för kvinnors löner28, var en
metafor som tidigt fångade mitt intresse och som var med och formade processen. Dels anspelade ju metaforen direkt till mitt material, det fångade upp det feministiska perspektivet och det gav mig idéen om ett potentiellt ramverk eller regelverk. Jag tänker på detta ramverk eller regelverk som en avgränsning av mitt arbete, ett möjligt referens system att bygga och förhålla mig inom, en referens till det privat kontra det publika samt en referens till de normer och hierarkier som underhåller och skapar förutsättningar för att ha kvar ett glastak
9. Svetsa ramen till ”projektionsduken”, 250 cm lång och 125 cm hög. På ramen svetsas varpen fast. Varpen är gjord av aluminium och ramen är gjord av stål.
10. Väver ”projektionsduken”.
11. Stor gipsplatta som fungerar som underlag vid bränningen av ”heritage”.
12. Skisser, ”the Leftovers”. När jag bränner burn-out droppar det från pjäsen. Jag uppmärksammade det i första video provet jag gjorde. Eftersom pjäserna nästan alltid har en slags metall värp, grit-struktur eller ram blir dessa droppar det som faller utanför ramen. Detta ville jag använda mig av och låter droppandet i videon anta en fysisk form under videoprojektioner, i form av mindre stalaktit liknande pjäser i keramik och glas, dessa haft arbetsnamnet ”the leftovers”.
13. Burn-Out, bränningen av ”heritage” som den andra videoprojektionen projiceras på ett liggande horisontellt plan, som ett bord. Här är videons innehåll och budskap fokuserat på görandet. Loopen här är mer kontinuerlig, alltså mindre tydligt början och slut.
14. Från videoinspelningen av bränningen av den stora projektionsduken.
A
PPENDIX
-‐S
LUTORD
på och dömer olika estetiska uttryck menar jag till stor del har att göra med hur vi reflekterar oss själva i
det. Formatet och placeringen i ansiktshöjd på vägg antyder på en spegel men den reflektion men möts
av är allt annat än en blank spegelbild, den är köttig, dekorerad och grov. Med kontrasterande uttryck
sammansatta i en pjäs, vill jag skapa en jämnvikt men också en spänning. Jag visade även ett bord och
en bordsduk, helt gjorda av glas, 69 cm högt. (se bild ovan). Benen är formblåsta i transparent glas och
duken var gjord av en ready-made i Burn-Out. Jag projicerade en video på bordytan ovanifrån. Videon
visade på bränningen av själva pjäsen var gjord för att lyfta fram det immanenta arbetet, arbetet runt
bordet som med pjäsen tar fram konnotationer till konsthantverket koppling till hemslöjd och kvinnligt
görande. Jag visade även en stor väggpjäs, 195 cm lång, i glas gjord med Burn-Out (se bild till nedan
s.25). Den var gjord på en väv och jag har låtit strukturen från väven finnas kvar genom att bara lägga
på ett tunt lager glaskräm, innan jag bränner. Med väven vill jag igen återknyta till en rörelse, ett slags
ständigt pågående arbete återigen kopplat till kvinnligt görande. Till denna pjäs hade jag också gjort en
video. Denna video hade ett starkare narrativt innehåll, jag var mer delaktig och den relativt aggressiva
protesten som tekniken innehåller mer synlig än i videon till bordet. Fram till examinationen var jag helt
övertygad om att jag bara skulle använda den här sistnämnda videon på Vårutställningen. Jag menade
att den fick på att tydligare sätt med huvuddelen av det jag ville få sagt med videon. Jag tänkte att
formatet på pjäsen skulle förstärka det innehållet och projektionen på bordsduken skulle bli svagare och
överflödig. Jag menade att bordet kunde stå för sig själv och tala om det jag ville komma åt lika bra utan
video. Så under examinationen projicerade jag videon på den större väggpjäsen utan ljud under min
presentation och sedan satte jag även på projektionen på bordet. Jag blev mycket förvånad över
resultatet som också diskuterades under opponeringen. Väggpjäsen försvann med projektionen på,
formatet stärkte inte innehållet, tvärtom. Det såg ut som en svårförståelig storbilds tv. Videon på bordet
blev däremot över förväntan. Här fanns objektet tydlig kvar och förstärktes av både ljuset från
projektionen men också dess innehåll.
Under opponeringen kom flera intressanta ämnen upp. Bland annat diskuterade vi hur jag på
sidan fem i uppsatsen jämför Ingegerd Råman och William Morris och skriver om den svala kvinnliga
formgivaren och den starka, svettiga manliga glasblåsaren. Denna uppställning ser jag främst som två
glastraditionen personifierad. Det jag menar är att ”den svala kvinnliga formgivaren” som håller sig till
ramarna därmed tillåts en plats, inte ges, men tillåts. Jag menar att båda dessa extremer håller sig till
ramen och befäster och stärker de maktstrukturer som styr vilka uttryck som blir rådande och lika med
god smak, men också samhället i stort. Detta finner jag djupt provocerande.
Att det inte fanns någon beskrivning till ljudet, vad det kom ifrån eller till vilket verk det hörde skapade en
intimitet när förståelsen kom från betraktarens egen upplevelse. Väggpjäsen visade jag även den på
examinationen men under Vårutställningen visade jag denna pjäs utan videoprojektion. Kvaliteterna i
pjäsen kom fram på ett helt nytt sätt utan videoprojiceringen. På detta vis kunde man se materialet och
strukturen mycket tydligare, och detta skapade i sin tur en spänning och nyfikenhet som blev inledande
till många intressanta samtal med besökare under utställningen. Potentialen i den här spänningen och
nyfikenheten som materialet i sig skapar förvånade mig. Just väggpjäsen utan videoprojektion gjorde
detta mest tydligt. Här tittade besökare verkligen på materialet, strukturen och färgskiftningar, och det
behövde verkligen inte vara mer eller något annat än det. Detta blev en ny erfarenhet för mig. Under
processen har jag flera gånger under handlednings samtal och under del examinationer fått höra att jag
borde, eller skulle kunna lita mer på mitt material. Även om jag har förstått vad det betyder och ofta delat
denna åsikt blev det först helt tydligt när jag tog bort videoprojiceringen och visade pjäsen som den var.
Just denna pjäs har ett mindre figurativt innehåll än de andra två. Detta upplevde jag som befriande och
det lösgjorde en potential och styrka, både för mig personligt men även för arbetet. Detta har också
förstärkts under utställningen av den respons jag har fått och de samtal jag har haft med besökande.
Genom samtal med besökanden överraskades jag av den djupare förståelsen av arbetet som jag fick
bekräftad av många besökare.
Inledningsvis diskuterade jag i handledningssamtal gränsöverskridande en del, senare gick jag
ifrån det. Men det är just vad detta arbete har inneburit. Gränsöverskridande för min egen praktik. I både
produktion och uttryck har det gett mig en stor frihet, jag är inte bunden till hyttan eller storleken på
ugnen och jag är heller inte bunden eller begränsad av glasets mer traditionella uttryck. Jag kan bland
färg och jobba med struktur på ett helt nytt sätt. Den här materialutvecklingen har försett mig med en
egen palett som jag har möjlighet att utveckla vidare. Detta ser jag som en stor potential i mitt arbete, då
man inom glasblåsning annars vara ganska begränsad i färg eftersom man oftast använder sig av
koncentrerade färgtappar. Det performativa inslaget hade en väldigt liten roll i början av arbetet, jag såg
det som något osäkert, svårt, onödigt men ändå lockande. Genom arbetes gång har mitt intresse för
den performativa delen av arbetet ökat, och även vikten av den delen. Nu är det en av de viktigaste
delarna av arbetet och det känns väldigt spännande givande att jobba vidare med det. Den insikten
kommer dock för mig endast genom mitt praktiska arbete och reflektion av det.
B
ILDBILAGA
2.
1.
4.
7.
8.
9.
10. 11.
14.
15.
17. 18.
1. Titel: Zviss, Formgivare: Ingergerd Råman (Orrefors)
2. Framsidan av DVD filmen Creative Nature, a portrait of an Artist-Alive, William Morris. 3. skärm-dump från Google-sökning sökord: svenskt glas
4. skärm-dump från Goggle-sökning, sökord: glaskonst
5. skärm-dump från Google-sökning. Sökord: svensk glastradition 6. skärmdump från Nationalmuseums samlingar, glas
7. Burn-Out, prover på borium-silicat glas.
8. Titel: Grotto. Av: Terese William Waenerlund, 2012. Glas, gips, fotografi.
9. Titel: Mirror I, Av: Terese William Waenerlund, Burn-Out, metall och blåst glas. Foto: Martin Ridne 10. Arbetstitel; spegel. Ram av trä och epoxy, mittdel av glas gjort i Burn-Out. Höjd ca 60 cm.
11. Arbetstitel; bord och duk. Formblåsta ben och duk av glas i Burn-Out. Höjd ca 70 cm. Bild tagen med videoprojektion på. Film Leo Liden.
12. Bild från examination, väggpjäs med videoprojektion. Av glas i Burn-Out, ca 200 cm lång. Film Leo Liden.
13. Bild från Konstfacks Vårutställning 2013. Table and Tablecloth med väggpjäs i bakgrunden.
14. Bild från Konstfacks Vårutställning 2013. Table and Tablecloth med videoprojektion på. Film Lep Liden. 15. Närbild från Konstfacks Vårutställning, Table and Tablecloth. H 70 cm.
L
ITTERATURLISTA
Tryckta källor
Adamsson 2007 Adamsson. G, Thinking Through Craft, Oxford, Berg, 2007.
Ahl & Olsson 2001 Ahl. Z & Olsson. E, Svensk smak-myter om den moderna formen, Stockholm, Ordfront förlag, 2001.
Boudieu 1998 Boudieu. P, Den manliga dominansen (La domination masculine) Éditations du Seuil, 1998.
Stensman et al 1991 Stensman. M. Danielsson. M-S, (Red.) ”På väg in i 90-talet”, Svenskt Glas, Repro Roland Repro, Solna, 1991.
De Beauvoir 1949 De Beauvoir. S, Det andra könet (Le Deuxième sexe) Nordstedts Förlag, Stockholm, 2002.
Fredrickson, & Roberts 1997 Fredricksen L B & Roberts T-A, ”Objectification Theory-Towards Understanding Womens Experiences and Mental Health Risks”, Psycology of
Women Quarterly, 21, 1997.
Hermansson 2012 Hermansson K, Girls Club- en uppsats om kvinnoseparatistiska utrymmen,
konsthantverk och lite om rnb-estetik, Konstfack, Stockholm, 2012.
Hermele 2009 Hermele V, Konsten-så funkar det inte, Stockholm, Friendly Matters, 2009. Sparke 1999 Sparke P, As long as its Pink-the sexual politics of taste, Pandora, San
Francisco, 1999.
Woolf 1929 Woolf V, Room of One´s Own, The Hogarth Press, London, 1929.
Elektroniska källor
Bibeln, Människan i Edens Lustgård, Mos 1:2, Bibeln (2000) URL: http://www.bibeln.se/las/2k/1_mos hämtad 2013-03-30.
Brooklyn Museum, URL: http://www.brooklynmuseum.org/eascfa/dinner_party/womens_work, 2013-03-21. Dagens Nyheter, Lotta Jonson, Varför kräver inte Design-Sverige respekt för glasformgivningen? URL:
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/lotta-jonson-varfor-kraver-inte-design-sverige-respekt-for-glasformgivningen, hämtad 2013-03-21.
Google, ”svensk glas” URL: https://www.google.com/search Google, ”svensk glastradition”, URL: https://www.google.com/ Google, ”glaskonst”, URL: https://www.google.com
Laura Mulvey, Visual Pleasures and Narrative Cinema, URL: http://artsite.arts.ucsb.edu/~arts1a/outlines/Visual_Pleasure_Mulvey.pdf, hämtad 28-03-2013.
Orrefors Kosta Boda, Orrefors formgivare, URL: http://www.orrefors.se/formgivare/ingegerd-raman.html, 2013-03-25.
Riksarkivet, kvinnlig rösträtt, URL: http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=25933&refid=1025, hämtad 2013-03-29.
William Morris-Creative Nature, producerad av John Andres, 2009, URL:
