SVEA HOVRÄTT DOM Mål nr Avdelning 01 2013-11-15 T 3967-13 Rotel 0115 Stockholm
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Stockholms tingsrätts dom 2013-03-21 i mål nr T 2292-12, se bilaga A KLAGANDE
1. [Kärande 2, född 1968, adress]
2. [Kärande 1, född 1962, adress]
3. [Kärande 3, född 1996]
Samma adress
Ombud för 1-3: Advokat [ombud 1]
Box 1279 791 12 Falun MOTPART
Staten genom Justitiekanslern Box 2308
103 17 Stockholm
Ombud: Föredragandena [ombud 3] och [ombud 4]
Samma adress SAKEN
Skadestånd
________________________________
HOVRÄTTENS DOMSLUT
1. Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
2. [Kärande 2], [kärande 1] och [kärande 3] ska solidariskt ersätta staten dess rättegångskostnad med 15 000 kr för ombudsarvode och betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag till dess
betalning sker.
________________________________
YRKANDEN I HOVRÄTTEN
[Kärande 2], [kärande 1] och [kärande 3] har begärt att hovrätten ska bifalla deras yrkanden vid tingsrätten. De har vidare yrkat att hovrätten ska befria dem från skyldigheten att ersätta statens rättegångskostnad vid tingsrätten och istället förplikta staten att ersätta deras rättegångskostnader där. För det fall hovrätten finner att staten är skadeståndskyldig mot dem har [kärande 2], [kärande 1] och [kärande 3] begärt att målet ska
återförvisas till tingsrätten för prövning av ersättningens storlek.
Staten har motsatt sig att tingsrättens dom ändras och bestritt yrkandet om återförvisning av målet till
tingsrätten. Liksom vid tingsrätten har staten inte godtagit några belopp som skäliga om hovrätten skulle finna att staten är skadeståndsskyldig. Ränteyrkandet har dock godtagits även här.
Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i hovrätten.
MÅLETS HANDLÄGGNING
Hovrätten har, med stöd av 50 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken, avgjort målet utan huvudförhandling sedan båda parter ansett att detta var lämpligt.
UTREDNING OCH PARTERNAS TALAN
Parterna har åberopat samma omständigheter och klagandena samma bevisning som vid tingsrätten.
Hovrätten har tagit del av ljud- och bildfilerna från förhören vid tingsrätten med [kärande 2] och [kärande 1] samt med vittnena, professorn i civilrätt [professor 2], professor emeritus, tidigare forskningschefen vid
Rikspolisstyrelsen [professor 1] och professorn i psykologi, legitimerade [psykologen].
HOVRÄTTENS DOMSKÄL - Inledning
[Kvinnan] förlorade livet den 4 juni 2000. Hon mördades av [mannen]. Polisutredningen var fortfarande
resultatlös den 5 april 2008 när [flickan], endast tio år gammal, berövades livet av samme gärningsman. I båda fallen våldförde sig [mannen] på sina offer. I detta mål är utrett att utredningen av [kvinnans] dödsfall var bristfällig i flera avseenden till följd av fel och försummelser från polisens sida. Att risken för nya brott skulle ha minskat mycket påtagligt om [mannen] tidigare gripits och lagförts för mordet på [kvinnan] är uppenbart. Detta är den tragiska bakgrunden till detta mål.
I oktober 2008 dömdes [mannen] för de brott han begått mot [kvinnan] och [flickan], för ett våldtäktsförsök i Sandviken i juli 2006 och för barnpornografibrott. Han ålades att betala 75 000 kr vardera till [kärande 2], [kärande 1] och [kärande 3] (klagandena) i ersättning för psykiskt lidande (sveda och värk) som de drabbats av till följd av [flickans] död.
Den skadeståndstalan som klagandena nu för är hänförlig till den bristfälliga polisutredningen av [kvinnans] död och även till viss del av påstått försumliga utredningsåtgärder i anledning av våldtäktsförsöket i Sandviken.
[Kärande 2], [kärande 1] och [kärande 3] har förklarat att de drabbades av ytterligare psykiskt lidande när de genom den granskningsrapport som en utredningsgrupp från Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen presenterade i februari 2010 fick reda på att det vid nämnda polisutredningar förekommit fel och försummelser som, enligt deras mening, orsakade [flickans] död och att staten därför bör utge skadestånd till dem för sveda och värk. Eftersom de menar att brott i form av tjänstefel begicks i samband med utredningarna har de också
begärt skadestånd för kränkning med stöd av skadeståndslagen. Klagandena har vidare anfört att [flickans] och därmed deras mänskliga rättigheter har kränkts och att de därför har rätt till kränkningsersättning med stöd av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen).
Hovrätten kommer i det följande att i tur och ordning pröva om klagandena mot statens bestridande har rätt till begärt skadestånd för sveda och värk samt ersättning för kränkning med stöd av skadeståndslagen och/eller Europakonventionen. Eftersom det rör sig om ett så kallat dispositivt tvistemål, d.v.s. ett mål där parterna kan komma överens utom rätta, inskränker sig hovrättens prövning till frågor som är tvistiga mellan parterna och domstolen kan bara beakta sådana omständigheter som har åberopats av någon av parterna.
- Ersättning för sveda och värk - - Utgångspunkter för bedömningen
I 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen står att staten ska ersätta personskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. För utdömande av skadestånd fordras att det finns ett orsakssamband mellan sådana fel och försummelser och den skada som påstås. Det räcker dock inte med att ett det finns ett orsakssamband. Skadeståndsansvaret begränsas också genom en form av rimlighetsavvägning som innefattar krav på att skadan ska vara beräknelig, adekvat, ligga inom den aktuella skadeståndsbestämmelsens skyddsändamål och att de drabbade ska finnas inom en skyddsberättigad krets.
Av 5 kap. 1 § skadeståndslagen framgår att skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar
ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk). Har personskada lett till döden ska ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet drabbat någon som stod den avlidne särskilt nära. Hovrätten kommer nu i tur och ordning pröva om dessa förutsättningar för skadestånd är uppfyllda i detta fall.
- - Fel och försummelse vid myndighetsutövning
Hovrätten har i detta mål att pröva i vilken omfattning det förekommit skadeståndsgrundande fel och
försummelser vid myndighetsutövning i polisutredningarna av dels mordet på [kvinnan], dels våldtäktsförsöket i Sandviken 2006.
- - - Utredningen av mordet på [kvinnan].
Parterna är överens om att 1) avsaknaden av övergripande och systematisk arbetsmetod, 2) brister i styrning och ledning av utredningen samt 3) otillräcklig dokumentation av förundersökningsbeslut och åtgärder, utgör fel eller försummelse vid myndighets-utövning i lagens mening. Detta motsvaras av de rubriker under vilka
Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten sammanfattat sin bedömning i granskningsrapporten från februari 2010. Klagandena gör dock gällande att var och en av de brister som påtalas i granskningsrapporten och som preciseras vid tankstreck på s. 9-24 i tingsrättens dom, utgör skadeståndsgrundande fel eller försummelse.
Staten har bestritt att dessa påstådda enskilda felaktigheter vart och ett är att bedöma som fel eller
försummelse i lagens mening. Staten har inte bemött de enskilda påståendena om felaktigheter var för sig.
Hovrätten gör följande bedömning.
Staten har inte bestritt att de enskilda påstådda felen eller försummelserna i och för sig har förekommit.
Hovrätten har därför att utgå från att så är fallet, vilket också stöds av den i målet åberopade
granskningsrapporten. Även om ett antal av de påtalade bristerna framstår som förhållandevis obetydliga konstaterar hovrätten att samtliga fel har begåtts i en och samma förundersökning och att de mindre avvikelserna från aktsamt beteende vid bedömningen bör läggas samman med de andra bristerna så att de sammantagna är att se som tillräckligt allvarliga fel eller försummelser i detta sammanhang (se om sådan så kallad kumulation t.ex. i Bertil Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, 1976). De normer som genom oaktsamhet har satts åt sidan återfinns i polislagen, rättegångsbalken och i anvisningarna om polisiär utredning av grova brott (PUG). Hovrätten finner alltså att samtliga preciserade påståenden om fel och försummelser vid utredningen av mordet på [kvinnan] ska läggas till grund för den fortsatta bedömningen. Att felen och
försummelserna skett vid myndighetsutövning är parterna ense om och hovrätten har alltså att utgå från detta.
Staten har dock anfört att myndighetsutövningen inte har riktat sig mot klagandena. Detta argument har beaktats av hovrätten vid rimlighetsavvägningen nedan.
I det fortsatta kommer hovrätten att göra en bedömning av om felen och försummelserna i polisutredningen rörande mordet på [kvinnan] sammantagna har orsakat klagandenas skada på ett i skadeståndsrättsligt sammanhang relevant sätt. Eftersom det inte är nödvändigt och heller inte – som det visar sig – fyller något särskilt syfte, avstår hovrätten från att pröva orsakssamband och rimlighet för var och en av dessa brister.
- - - Utredningen avseende våldtäktsförsöket i Sandviken.
När det gäller de påstådda bristerna i denna del har klagandena gjort gällande att det utgör fel eller försummelse 1) att polisen i Sandviken inte samverkat med grannkommunen Hofors, försökt identifiera gärningsmannen vid våldtäktsförsöket i Sandviken genom att visa upp bilderna för kollegorna i
grannkommunerna eller jämfört signalementet och tillvägagångssätt med män i närområdet som fanns i spaningsregistret och 2) att våldtäktsförsöket i Sandviken inte registrerades i det centrala
brottsspaningsregistret.
Staten har när det gäller 1) motsatt sig påståendet att polisen i Sandviken inte samverkat med grannkommunerna och, när det gäller båda punkterna, bestritt att de påstådda bristerna utgör skadeståndsgrundande fel.
Hovrätten gör följande bedömning. Av förhöret med [professor 1] framgår att polisutredningen av
våldtäktsförsöket i Sandviken 2006 inte granskades av utredningsgruppen, men att den ingick i det material som gruppen gick igenom. Enligt [professor 1] var innebörden av utredningsgruppens kritik i denna del ett ifrågasättande av varför den bild som togs med mobilkamera på den misstänkte gärningsmannen inte
kommunicerades till omkringliggande polismyndigheter. Denna kritik framgår inte av granskningsrapporten som däremot tar upp Dalapolisens informationsförmedling till angränsande polismyndigheter och vaksamhet på gärningar med sexuella motiv som inträffat i kringområdena efter mordet, såsom nämnda våldtäktsförsök i Sandviken. I granskningsrapporten omnämns även den bristande registrering som klagandena påtalat under 2).
Även om naturligtvis mycket talar för att [professor 1:s] minnesbild av utredningsgruppens kritik av Sandvikenpolisens bildhantering är riktig, stöds inte uppgiften av innehållet i granskningsrapporten om
utredningen av mordet på [kvinnan]. Detta trots att polisutredningen i Sandviken omnämns på andra sätt. Något stöd för att polisen i Sandviken inte jämfört signalementet och tillvägagångssätt med män i närområdet som fanns i spaningsregistret har inte presenterats. Hovrätten finner därför att klagandena inte visat att polisen i Sandviken brustit i samverkan med grannkommunerna på sätt som påstås. Att polisen i Sandviken inte registrerade våldtäktsförsöket i Sandviken i det centrala brottsspaningsregistret kan enligt hovrättens mening inte ensamt anses utgöra en sådan avvikelse från aktsamt beteende som är att bedöma som ett fel eller en
försummelse som kan grunda skadeståndsansvar för staten. Inte heller finns det utrymme att lägga samman denna brist med de som förekommit i Dalapolisens utredning om mordet på [kvinnan].
Hovrätten lägger därför inte de av klagandena påstådda felen och försummelserna i utredningen av våldtäktsförsöket i Sandviken till grund för den vidare bedömningen.
- - Orsakssamband
[Kärande 2], [kärande 1] och [kärande 3] har påstått att felen och försummelserna i polisens utredning av mordet på [kvinnan] ledde till att [mannen] inte greps, DNA-testades, frihetsberövades och lagfördes för detta mord förrän i samband med mordet på [flickan], att staten därför vållat [flickans] död samt att staten därmed orsakat klagandena ytterligare skada i form av psykiskt lidande i samband med att de fick vetskap om dessa förhållanden i februari 2010 genom Rikspolisstyrelsens och Åklagarmyndighetens granskningsrapport avseende utredningen av mordet på [kvinnan]. För att kunna få skadestånd måste klagandena bevisa att ett sådant orsakssamband föreligger. Hovrätten kommer nu att resonera kring frågan hur långt detta beviskrav sträcker sig när den grund som åberopas för skadeståndsansvar inte utgörs av ett faktiskt handlande utan i stället av underlåtenhet att handla. Därefter kommer hovrätten att ta ställning till om klagandena i detta mål med tillräcklig styrka har bevisat det orsakssamband som påstås.
- - - Vilket beviskrav gäller?
När felen och försummelserna vid myndighetsutövning består i underlåtenhet att vidta åtgärder för att motverka en fara kan den skadelidande få en viss bevislättnad i fråga om orsakssambandet. I stället för att visa ett handlande som skulle ha förhindrat skadan och att det var oaktsamt att inte handla så, kan det vara tillräckligt att visa vad som var ett möjligt och lämpligt handlande för att minska faran. Den som påstås ha orsakat skadan och som alltså skulle ha varit skyldig att agera, bör dock kunna undgå ansvar om han i sin tur visar att den beskrivna åtgärden inte skulle ha hjälpt. Hur stor den skadelidandes bevislättnad ska vara beträffande vad som var ett möjligt och lämpligt fareminskande handlande – liksom hur stor den farereducerande effekten ska vara för att en plikt att utföra handlingen ska föreligga – beror främst på skyddssyftet med den åsidosatta normen, den handlingspliktiges närhet eller anknytning till faran och faresituationen som sådan. Se vidare angående detta resonemang Högsta domstolens dom i det refererade rättsfallet NJA 2013 s. 145 p. 38-44.
- - - Är beviskravet uppfyllt?
Det var [mannen] som mördade [flickan]. Utan att på något sätt minska denna hans skuld är det möjligt att även andras agerande, eller brist på agerande, kan anses ha bidragit i händelseförloppet som ledde fram till [flickans]
död. Felen och försummelserna i målet utgörs i allt väsentligt av underlåtenhet att vidta vissa föreskrivna utredningsåtgärder. Föreskrifterna syftar till att på ett rättssäkert och effektivt sätt gripa och lagföra den som har begått brott. Ändamålet härmed är bl.a. att skydda allmänheten mot fara i form av att gärningsmannen begår ytterligare brott. [Psykologen] har i utlåtande och vittnesmål förklarat att risken för återfall är mycket stor vid sexualbrott och närmast undantagslös vid sexualmord. Vidare har han uppgett att forskning och beprövad erfarenhet visar att gärningsmän som begår sexualmord har en tidigare utveckling av sexualbrott och att de agerar i ett relativt begränsat geografiskt område. Det fanns alltså en fara för att gärningsmannen som våldfört sig på och tagit livet av [kvinnan] skulle återfalla i brott.
I detta mål har klagandena enligt hovrättens mening genom åberopande av innehållet i granskningsrapporten (se tingsrättens dom s. 9-24) kompletterat med yttrande av och förhör med [professor 1] i tillräcklig grad bevisat att det finns ett orsakssamband mellan bristerna i utredningen av mordet på [kvinnan] och [flickans] död samt
klagandenas uppgivna psykiska lidande efter publiceringen av granskningsrapporten.
Hovrätten övergår nu till att göra den rimlighetsavvägning som i enlighet med gällande skadeståndsrättsliga principer krävs för att bedöma skadeståndsfrågan.
- - Rimlighetsavvägning
Inledningsvis finns det skäl att nämna att ”rimlighetsavvägning” inte är ett vedertaget begrepp i sammanhanget (se dock [professor 2:s] resonemang kring rimlighet i sakkunnigutlåtande i detta mål med vidare hänvisning till hans bok Adekvansläran, Stockholm 2010). Hovrätten har valt att använda detta uttryck för att tydliggöra vad som ytterst är syftet med den prövning som nu ska göras. De skadeståndsrättsliga principer som gäller här har ställts upp för att begränsa skadeståndsansvaret till vad som kan anses rimligt. Det rör sig, som tidigare nämnts, om principer för adekvans, normskydd och ersättningsberättigad krets. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1998 s. 893 uttryckt kravet på att orsakssambandet mellan en handling och inträffad skada ska vara adekvat enligt följande; ” /---/skadan skall för en person med kännedom om alla föreliggande
omständigheter ha framstått som en beräknelig och viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet”.
Alltför oväntade och avlägsna skadeverkningar ska inte ge rätt till skadestånd även om den faktiska skadan har varit svår. Skadeståndskravet ska prövas med beaktande av det intresse som är avsett att skyddas genom den skadeståndsrättsliga regel som har överträtts. Typiskt sett ersätts inte den som bara indirekt lider en skada.
Hovrätten gör i dessa avseenden följande bedömning.
Att det fanns en fara för att [mannen] skulle begå sexualbrott och mörda igen om han inte greps och lagfördes för brotten mot [kvinnan] var inte oförutsägbart, något som ytterligare klargjorts genom [psykologens] uppgifter i målet. Under rubriken ”Fel och försummelse vid myndighetsutövning” ovan har hovrätten redovisat att polisen i utredningen av mordet på [kvinnan] underlåtit att efterfölja ett antal normer som bl.a. får anses ha till syfte att skydda allmänheten från fara. Här kan som exempel nämnas 1 § polislagen som lyder: ”Som ett led i
samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp”. Att nämnda regler överträtts och att detta lett till en skada för klagandena som i och för sig inte var opåräknelig innebär dock inte med automatik att skadestånd ska utgå. I vissa fall kan nämligen de regler som en myndighet överträtt inte anses skydda enskilda intressen – i vart fall inte alla enskilda som lider skada av överträdelsen – och då utgår inte ersättning trots att fel har begåtts (se Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen, 4 uppl. 2011, s. 119).
Det kan enligt hovrättens mening inte vara rimligt och heller inte avsett att staten ska ha ett skadeståndsansvar som omfattar alla skador som en gärningsman genom nya brott orsakar enskilda under sådan tid som han på grund av fel och försummelser från det allmännas sida inte har gripits och lagförts. Den fara som staten ska verka för att undanröja måste i de allra flesta sådana fall anses vara alltför abstrakt i förhållande till den
drabbade enskilde för att kunna grunda ett skadeståndsansvar. Även med beaktande av att det i detta fall rörde sig om återfall i sexualmord inom ett relativt begränsat geografiskt område, är den fara som polisen haft att motverka inte tillräckligt konkret för att grunda ett skadeståndsansvar för staten till [flickans] anhöriga. För detta måste krävas att det funnits en klart mycket tydligare hotsituation i förhållande till [flickan] och att
myndighetsutövningen på grund av detta kunde anses riktad mer direkt mot henne och hennes närmast anhöriga.
Även om det är förståeligt att [kärande 2:s], [kärande 1:s] och [kärande 3:s] psykiska lidande efter [flickans] död förvärrades när de fick reda på att polisutredningen av mordet på [kvinnan] varit undermålig på sätt som framgår av granskningsrapporten, kan deras begäran om ersättning för sveda och värk därför inte kan bifallas.
- Ersättning för kränkning med stöd av skadeståndslagen - - Utgångpunkter för bedömningen
Frågan om klagandena är berättigade till ersättning för kränkning ska i första hand prövas enligt
bestämmelserna om statens ansvar för fel och försummelse vid myndighetsutövning i skadeståndslagen.
Statens ansvar för kränkning är där begränsat till fall där den drabbade har blivit allvarligt kränkt genom brott som innefattar ett angrepp mot hans eller hennes person, frihet, frid eller ära.
- - Integritetskränkande angrepp
Klagandena har gjort gällande att de fel och försummelser som förekommit i polisutredningarna av mordet på [kvinnan] och våldtäktsförsöket i Sandviken ska anses utgöra tjänstefel.
Tjänstefel är i och för sig är ett sådant brott som kan ge ersättning för kränkning, men bara när det framstår som en allvarlig kränkning av en viss person, vilket endast undantagsvis är fallet (se prop. 1972:5 s. 571 samt Bengtsson och Strömbäck, a.a.s. 66 ff. och 121). Omständigheterna i detta fall är inte sådana att det kan sägas föreligga en undantagssituation av detta slag. Det står visserligen klart att en rad fel begåtts under utredningen av mordet på [kvinnan]. Polisens felaktiga och bristfälliga utredningsåtgärder under en förundersökning kan emellertid, även om de i förlängningen kan leda till allvarliga konsekvenser för enskilda, inte anses utgöra kränkande angrepp riktade mot enskilda.
Hovrätten konstaterar därför att det, oavsett om polisens agerande hade kunnat bedömas som tjänstefel, inte varit fråga om sådana angrepp mot klagandena som ger rätt till ersättning enligt skadeståndslagen.
Frågan är då om klagandena har rätt till skadestånd på grund av att deras mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen blivit kränkta.
- Ersättning för kränkning med stöd av Europakonventionen - - Utgångpunkter för bedömningen
Enligt den praxis som utvecklats av Högsta domstolen har svensk domstol möjlighet att ålägga staten att betala skadestånd utöver vad som följer av svensk skadeståndsrätt, i den mån det krävs för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt Europakonventionen (se bl.a. NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 584 och Högsta
domstolens dom den 18 oktober 2013 i mål T 5180-11).
Enligt artikel 13 i Europakonventionen har var och en som fått sina rättigheter enligt konventionen kränkta rätt till rättelse eller kompensation (effektivt rättsmedel). I den mån det inte finns möjlighet till någon form av kompensation enligt svensk rätt har den enskilde således rätt att få prövat om skadestånd ändå kan utgå med stöd av Europakonventionen. Som konstaterats ovan utgår kränkningsersättning enligt skadeståndslagen endast i fall där någon blivit allvarligt kränkt genom brott. Någon rätt till kränkningsersättning på grund av fel och försummelse vid myndighetsutövning finns inte i svensk rätt. I detta avseende saknas således ett effektivt inhemskt rättsmedel. Klagandena måste därför anses ha möjlighet att kräva kränkningsersättning av staten med stöd av Europakonventionen.
För att kränkningsersättning ska bli aktuellt krävs för det första att en eller flera av de rättigheter som ställs upp i
Europakonventionen har kränkts. Högsta domstolen har slagit fast att statens skadeståndsansvar gäller i förhållande till samtliga rättigheter i konventionen. Även i detta sammanhang måste de drabbade dessutom finnas inom en skyddsberättigad krets för att skadestånd ska kunna utgå.
- - Kränkning av artikel 2, 5 och 8 i Europakonventionen
Klagandena har gjort gällande att de fel och försummelser som förekommit i utredningen av mordet på
[kvinnan] har inneburit en kränkning av [flickans] rätt till skydd för liv, frihet och personlig säkerhet och familjeliv i enlighet med artikel 2, 5 och 8 i Europakonventionen. Genom att inte ha en resursstark och kompetent
spaningsenhet och poliser som utförde utredningen enligt gällande föreskrifter, menar klagandena att landets medborgare inte tillförsäkrats personlig säkerhet. - Genom dessa konventionsöverträdelser har även deras rätt till skydd för familjeliv och privatliv kränkts.
I artikel 5 som handlar om rätten till frihet och säkerhet står det att ”var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet”.
Hovrätten konstaterar att artikel 5 handlar om frihetsberövanden. Den som utan att ha frihetsberövats lever i en på annat sätt otrygg situation kan inte grunda några rättigheter på den artikeln (se Danelius, Mänskliga
rättigheter i europeisk praxis – en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 4 uppl., 2012, s. 100). Någon kränkning av artikel 5 kan därför inte sägas ha förekommit i det aktuella fallet.
I artikel 2, om rätten till liv, står: ”Envars rätt till liv skall skyddas genom lag. Ingen skall avsiktligen berövas livet /---/”. I artikel 8 beskrivs rätten till skydd för privat- och familjeliv på detta sätt: ”Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”
Artikel 2 och 8 innefattar båda en skyldighet för staten att vidta ändamålsenliga åtgärder för att skydda enskilda.
Under artikel 2 har staten i vissa fall en förpliktelse att se till att enskildas rätt till liv skyddas i förhållande till andra enskilda. Artikel 8 innehåller en motsvarande skyldighet för staten att i vissa situationer ingripa för att skydda enskildas integritet och hälsa. Europadomstolen har i fallet Osman mot Storbritannien (avgörande från den 28 oktober 1998) slagit fast under vilka förutsättningar staten har en sådan ”handlingsplikt”. Fallet handlade om en lärare som utvecklat en hotfull fixering vid sin elev Osman. Läraren sköt sedan Osmans far till döds och skadade Osman allvarligt. Frågan var om myndigheterna gjort vad som ankom på dem för att skydda liv.
Europadomstolen konstaterade att för att staten ska ha en skyldighet att skydda enskildas säkerhet krävs att det föreligger ett verkligt och omedelbart hot och att myndigheterna känner till eller borde känna till detta hot (se även Europadomstolens avgörande i målet Maiorano m.fl. mot Italien den 15 december 2009).
Även om det generellt kan sägas föreligga en risksituation så länge en gärningsman går fri, måste det alltså finnas en mer konkret hotbild för att staten ska ha ett skadeståndsgrundande ansvar att agera. Vid tiden för [flickans] död kan något sådant verkligt och omedelbart hot inte sägas ha förelegat. Det har således inte varit fråga om en sådan faresituation att staten genom sitt agerande – om än bristfälligt – kan anses ha kränkt enskildas rätt till skydd och säkerhet enligt Europakonventionen.
Av artikel 2 följer även en mer formell skyldighet för staten att utreda orsakerna till dödsfall. Denna
utredningsskyldighet innefattar bl.a. krav på grundlighet, opartiskhet och att utredningsarbetet ska utföras utan onödiga dröjsmål. Utredningen av mordet på [kvinnan] kan i och för sig ifrågasättas utifrån de krav på
brottsutredningar som Europadomstolen ställt upp. Som nämnts ovan krävs det dock för att rätt till ersättning ska föreligga även att klagandena ingår i den krets av personer som rättigheten avser att skydda – den skyddsberättigade kretsen. Att klagandena med stöd av svenska skadeståndsrättsliga principer inte anses ersättningsberättigade till följd av bristerna i utredningen av mordet på [kvinnan] följer av hovrättens
resonemang ovan (se under Rimlighetsavvägning). I detta sammanhang måste dock även Europadomstolens syn på frågan om vilka som ska anses vara berättigade till skadestånd beaktas. I Europadomstolens praxis har bristande utredningsåtgärder ansetts utgöra en kränkning i förhållande till de anhöriga till den utredningen avser (se bl.a. Europadomstolens avgöranden i mål Shanaghan mot Storbritannien den 4 maj 2001 och Pereira Henriques m.fl. mot Luxemburg den 9 maj 2006). Den utredning som här konstaterats innehålla fel och försummelser har inte avsett [flickan], utan [kvinnan]. Inte heller Europadomstolens praxis ger således stöd för att låta kretsen av ersättningsberättigade omfatta [flickans] anhöriga.
Hovrätten finner alltså inte att statens agerande, vare sig i fråga om skydds- och utredningsåtgärder eller på annat sätt, inneburit en kränkning av klagandenas rättigheter enligt Europakonventionen. De känslor av
maktlöshet och sorg som [flickans] familj drabbats av kan därmed inte ge rätt till kränkningsersättning med stöd av konventionen.
- Sammanfattning av hovrättens bedömning i skadeståndsfrågan
Hovrätten finner således att det saknas förutsättningar för att bifalla [kärande 2:s], [kärande 1:s] och [kärande 3:s] begäran om skadestånd från staten. Tingsrättens dom ska därför inte ändras.
- Återförvisning
Eftersom hovrätten har funnit att staten inte är skadeståndsskyldig är det inte aktuellt att pröva begäran om återförvisning. Detta yrkande har framställts under förutsättning av att sådan ersättningsskyldighet konstaterats.
- Rättegångskostnader
Vid denna utgång har klagandena godtagit statens ersättningskrav för rättegångskostnader, varför dessa ska dömas ut i enlighet med vad som framgår av domslutet.
HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B Överklagande senast 2013-12-13
I avgörandet har deltagit hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättsrådet Marianne Jörgensen, referent, adjungerade ledamoten hovrättsassessorn Karin Lilja och tf. hovrättsassessorn Patricia Barrefelt.
- - -
STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM Mål nr Avdelning 4 2013-03-21 T 2292-12 Stockholm
PARTER KÄRANDE
1. [Kärande 1, född 1962, adress]
2. [Kärande 2, född 1968, adress]
3. [Kärande 3, född 1996, adress]
Ombud för 1-3: Advokaten [ombud 1, adress]
SVARANDE
Staten genom Justitiekanslern Box 2308
103 17 Stockholm
Ombud: Jur.kand. [ombud 2]
Samma adress
DOMSLUT
1. Käromålen ogillas.
2. [Kärande 1], [kärande 2] och [kärande 3] ska solidariskt ersätta staten dess rättegångskostnad med 40 000 kr, avseende ombudsarvode, samt ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag till dess betalning sker.
BAKGRUND
Falu tingsrätt dömde den 6 oktober 2008 [mannen] för mord på [kvinnan] och [flickan] samt för vissa andra brott. Mordet på [kvinnan] begicks den 4 juni 2000 och mordet på [flickan] den 5 april 2008. Kärandena, som tillhör [flickans] familj, har framställt skadeståndskrav mot staten och anfört att fel och försummelser under brottsutredningarna rörande mordet på [kvinnan] och ett försök till våldtäkt i Sandviken lett till att [mannen] inte frihetsberövats och lagförts före mordet på [flickan]. Staten har därigenom enligt kärandena ett
skadeståndsrättsligt ansvar gentemot [flickans] efterlevande.
YRKANDEN M.M.
[Kärande 2], [kärande 3] och [kärande 1] har yrkat att staten ska förpliktas att till var och en av dem betala 100 000 kr i ersättning för sveda och värk samt 500 000 kr i ersättning för kränkning, jämte ränta enligt 6 §
räntelagen från den 24 februari 2012 till dess full betalning sker.
Staten har bestritt käromålet. Inget belopp har vitsordats som skäligt i och för sig. Sättet att beräkna ränta har vitsordats.
GRUNDER
- [Kärande 2] m.fl.
Det har förekommit fel och försummelser i polisens utredning av mordet på [kvinnan] i form av brister avseende initiala åtgärder, inre spaning, tipshantering, förundersökningsregistrering, specialgranskning av
utredningsmaterialet, Riksmordkommissionens roll, strategier och arbetsmetoder, registerfrågor, DNA,
samverkan och informationsförmedling inom polisen samt övergripande frågor. Dessa fel och försummelser har, vart och ett för sig eller i förening, orsakat [flickans] död. Det har legat i farans riktning att [kvinnans] mördare skulle kunna återfalla i allvarlig brottslighet om han inte kunde identifieras och lagföras för brottet. Denna risk kan inte anses ha varit oförutsebar eller avlägsen. Felen och försummelserna har, vart och ett för sig eller i förening, lett till att [mannen] inte gripits, DNA-testats, frihetsberövats och lagförts för mordet på [kvinnan] förrän i samband med mordet på [flickan]. Om [mannen] hade gripits, DNA-testats, frihetsberövats och lagförts i rätt tid hade han inte kunnat mörda [flickan]. Staten har således genom fel och försummelser hänförliga till
brottsutredningen avseende mordet på [kvinnan] vållat [flickans] död. Det föreligger ett adekvat orsakssamband.
Då staten ansvarar för skada som vållas genom fel eller försummelser vid myndighetsutövning som staten svarar för, vilket är fallet såvitt avser polisens brottsutredande arbete i samband med mordet på [kvinnan], ska staten i enlighet med 3 kap. 2 § 1 p., 5 kap. 1 § 1 st. 3 p. och 5 kap. 2 § 1 st. 3 p. skadeståndslagen ersätta kärandena i egenskap av anhöriga för sveda och värk till följd av fysiska och psykiska besvär som de drabbats av när det för dem blev klarlagt vilka brister som förekommit i brottsutredningen avseende [kvinnans] död.
Ersättning för fel och försummelse i myndighetsutövning kan utges även till tredje man. Kärandena är att betrakta som skadelidande i skadeståndsrättslig bemärkelse då de fel och försummelser som föreligger på statens sida har riktats såväl mot [flickan] som mot hennes anhöriga; detta då polismyndigheten i sin
myndighetsutövning inte förmått förhindra [mannen] från att begå nya allvarliga våldsbrott, vilket lett till [flickans]
död. Myndighetsutövningen har därför riktats även mot [flickan] och kärandena som kommit att drabbas av den.
När kärandena fick veta att [flickans] död hade kunnat undvikas har de drabbats av ytterligare skada av sveda och värkkaraktär till följd av statens fel och försummelse. Dessa tillkommande omständigheter innebär att full ersättning för skadan inte har utgått. En ny period av sveda och värk har inletts efter den akuta sjuktid som prövats i brottmålet. Den akuta sjuktiden har alltså inte upphört utan är alltjämt pågående.
Kärandena gör gällande att de fel och försummelser som har förekommit i brottsutredningen avseende mordet på [kvinnan], för vilka staten ansvarar enligt principen ”culpa in eligendo”, har inneburit en kränkning av
[flickans] rätt till skydd för liv, frihet och personlig säkerhet såsom dessa rättigheter kommer till uttryck i artikel 2 och 5 i Europakonventionen. Genom att inte ha en resursstark och kompetent spaningsenhet inom polisen för utredningen av mordet på [kvinnan], i kombination med avsaknad av poliser som utförde utredningen enligt gällande författningar och anvisningar för polisarbetet, har landets medborgare inte kunnat tillförsäkras personlig säkerhet. Genom de angivna konventionsöverträdelserna har även kärandenas rätt till skydd för familje- och privatliv enligt artikel 8 trätts för när. Staten är skyldig att utge ersättning till kärandena för den kränkning av deras personliga integritet som konventionsöverträdelserna inneburit.
Vidare gör kärandena gällande att de fel och försummelser som har förekommit i brottsutredningen avseende mordet på [kvinnan] är att betrakta som tjänstefel. Det krävs inte att någon av de poliser som gjort utredningen dömts för tjänstefel.
Ersättning för fel och försummelse i myndighetsutövning kan utges även till tredje man. Kärandena är att betrakta som skadelidande i skadeståndsrättslig bemärkelse då de fel och försummelser som föreligger på statens sida har riktats såväl mot [flickan] som mot hennes anhöriga; detta då polismyndigheten i sin myndighetsutövning inte förmått förhindra att [mannen] begick nya allvarliga våldsbrott, vilket i sin tur lett till [flickans] död. Statens vårdslöshet har riktat sig direkt mot kärandena.
Staten är skadeståndsskyldig gentemot kärandena då staten, genom brottsligt handlande i form av tjänstefel av berörda befattningshavare, allvarligt kränkt kärandenas personliga integritet. Staten ska ersätta den skada som kränkningen inneburit i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 3 § och 3 kap. 2 § skadeståndslagen.
- Staten
Staten vitsordar att felaktigheter och brister förekommit i polisens utredning av mordet på [kvinnan] i de hänseenden som kärandena påstått. Staten har förnekat att sådana fel och/eller brister förekommit under utredningen av försöket till våldtäkt i Sandviken.
Staten bestrider att de påstådda enskilda felaktigheterna och bristerna som kärandena gjort gällande var för sig når upp till skadeståndsgrundande fel eller försummelse. Bristerna bör med, med hänsyn till deras sakliga och tidsmässiga samband, bedömas under följande kategorier:
1. Avsaknad av en övergripande och systematisk arbetsmetod.
2. Brister i styrningen och ledningen av utredningen.
3. Otillräcklig dokumentation av förundersökningsbeslut och åtgärder.
Staten gör gällande att de brister i utredningen avseende mordet på [kvinnan] som käranden hänfört sig till varken var för sig eller i förening kan anses ha orsakat [flickans] död. Det är för avlägset och oförutsägbart.
Staten bestrider följaktligen att det föreligger ett adekvat orsakssamband.
Staten vitsordar att polisens brottsutredande arbete i samband med mordet på [kvinnan] innefattat myndighetsutövning som staten svarar för på det sätt som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.
Förundersökningen avseende mordet på [kvinnan], och eventuella brister i denna brottsutredning, har dock inte innefattat myndighetsutövning mot vare sig [flickan] eller mot kärandena. Kärandena tillhör därför inte den krets som kan tillerkännas ersättning med anledning av eventuella fel och försummelser hänförliga till
förundersökningen. Någon ersättning kan därför inte utgå till kärandena med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen, varken för personskada eller för kränkning.
Svea hovrätt har i en dom den 6 mars 2009 förpliktat [mannen] att ersätta kärandena med 75 000 kr vardera för de personskador i form av psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) som drabbat dem till följd av dödsfallet. Kärandena har genom domen erhållit full ersättning för dessa skador. Något utrymme att tillerkänna kärandena ersättning för samma skada ytterligare en gång finns inte.
Staten bestrider vidare att kärandena lidit någon ersättningsgill personskada. Det har inte inträtt någon akut sjukdomstid i samband med att kärandena fick del av granskningsrapporten.
Det har inte förekommit någon kränkning av kärandenas konventionsrättigheter. Artikel 5 i Europakonventionen handlar om frihetsberövanden. Den som utan att ha berövats friheten lever i en otrygg situation kan inte härleda några rättigheter ur artikeln. För att en positiv förpliktelse för staten att skydda en medborgare ska uppkomma enligt artikel 2 eller 8 i Europakonventionen krävs att det finns ett verkligt och omedelbart hot mot en
identifierbar individ samt att myndigheterna känner till eller borde känna till detta hot. Vid den aktuella
tidpunkten kan det inte anses ha förelegat ett verkligt och omedelbart hot mot [flickans] liv och säkerhet. Det var ett tragiskt sammanträffande att hon föll offer för [mannen]. Staten har således inte åsidosatt [flickans]
rättigheter enligt artikel 2 eller 8 i Europakonventionen.
Skadestånd för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen förutsätter vidare att den ideella skadan vållats genom brottslig handling. Endast vissa tjänstefelsbrott kan medföra ersättningsskyldighet för ideell skada.
Avgörande är om handlingsnormen som åsidosatts har den enskildes integritet som skyddsobjekt. De åsidosättanden som är aktuella i detta mål kan inte anses utgöra ett sådant handlande som ger rätt till kränkningsersättning, även om de skulle utgöra tjänstefel.
PARTERNA HAR UTVECKLAT SINA STÅNDPUNKTER I HUVUDSAK ENLIGT FÖLJANDE - [Kärande 2] och medparter
Redan år 2004 riktade Justitieombudsmannen (JO) kritik mot polismyndigheten i utredningen av mordet på [kvinnan]. JO uttalade att han "utgår från att den framdeles på ett bättre sätt än tidigare bevakar att den ges nödvändig information om läget i utredningen och att det finns tillräckliga resurser for att bearbeta eventuella tips och uppslag". Handläggningen av polisutredningen om mordet på [kvinnan] har granskats av vice chefsåklagaren [åklagare 1] och härefter av överåklagaren [åklagare 2] inom ramen för en förundersökning avseende misstanke om tjänstefel hos utredande polismän. Till grund för granskningarna låg två anmälningar. I det ena fallet kom förundersökning inte att inledas och i det andra fallet lades förundersökningen ned. [Åklagare 1] fann emellertid att ett antal handlingar inkomna till polismyndigheten eller upprättade vid denna under tiden augusti 2005 - april 2008 inte handlagts i enlighet med de rutiner som tillämpades for utredningsarbetet vid myndigheten.
Vidare uttalade [åklagare 1] att "handlingarna hade närmare bestämt inte registrerats i den
förundersökningsbas som upprättats för ärendet. Det gick däremot inte att bedöma om och i vilken utsträckning varje enskild handling hade föranlett någon specifik åtgärd". Varför någon sådan bedömning inte kunde göras framgår inte av beslutet eller av promemorian. [Åklagare 1] drog dock slutsatsen att dessa handlingar "med mycket stor sannolikhet, trots detta, varit föremål for någon typ av bedömning och prioritering".
[Åklagare 2] har i sitt beslut anfört att "förhörsuppgifterna och det skriftliga materialet visar vidare att det under aktuell tid förekommit initiativ på olika nivåer avseende uppföljning, prioritering och personalförstärkning med avseende särskilt på det mord som kom att utredas under .-.-.-.-", således mordet på [kvinnan].
I november 2006 inkom ett tips som specifikt avsåg [mannen]. Vad som gjorde att man inte närmare utredde detta tips framkommer inte i vare sig [åklagare 1:s] eller [åklagare 2:s] beslut. Så sent som år 2007-2008 stod [mannen] på en lista för s.k. "topsning" (salivtest for DNA-prov). Svaret på varför denna ”topsning” inte
genomfördes med omedelbar skyndsamhet mot bakgrund av att ett specifikt tips fanns avseende just [mannen]
och då [mannen] i övrigt motsvarande gärningsmannaprofilen och var bosatt i ett nära geografiskt område från brottsplatsen, har inte klarlagts i granskningarna.
Enligt kärandenas uppfattning är inte den utredning som vidtagits av [åklagare 1] eller [åklagare 2] tillräckligt klargörande. Riksåklagaren fann emellertid inte skäl att överprova besluten.
I den slutrapport som Rikspolisstyrelsen avgav den 4 februari 2010 framfördes allvarlig kritik mot polisens arbete med utredningen av mordet på [kvinnan]. Rikspolisstyrelsen konstaterade att polisens utredning av mordet inte hållit den kvalitet som kan krävas. Granskningen genomfördes av en inspektionsgrupp, under ledning av professor [professor 1], Rikspolisstyrelsen, och vice överåklagaren [åklagare 3],
Åklagarmyndigheten.
Av rapporten framgår bl.a. att [mannen] var nr 21 på listan från signalementsregistret med "daktade"
(daktyloskoperade) män för våldtäkt och försök till våldtäkt som Riksmordskommissionen hade tagit fram år 2001. Det gjordes dock ingen kontroll av personerna på listan varken av Riksmordkommissionen eller Polismyndigheten Dalarna.
På en särskild lista över de 38 män som fanns med i ursprungsmaterialet och som var mantalsskrivna i Gävleborgs län, var [mannen] en av dessa. [Mannen] står på cirka fjärde plats av de 38 männen. Av okänd anledning gjordes ingen närmare kontroll av dessa män. Inte heller hölls några förhör med de personer som fanns utanför Dalarnas län trots att [mannen] fanns högt upp på bägge listorna. När inspektionsgruppen gjorde sin granskning påträffades inte [mannens] utdrag från mantalsregistret i bunten med de 38 män som var skrivna i Gävleborgs län.
Inspektionsgruppen har kontrollerat att [mannen] faktiskt var mantalsskriven i Gävleborgs län vid den aktuella tidpunkten. [Mannens] registerutdrag var det enda utdrag som saknades i ”Gävleborgsbunten”.
Inspektionsgruppen har inte kunnat klarlägga när [mannen] försvann ur ”Gävleborgsbunten”.
Inspektionsgruppen kunde dock inte "undgå att misstänka att någon med tillgång till utredningsmaterialet i det skede då polisen i Dalarna hade facit på hand, har anmält sig själv för utredning av eventuella tjänstefel i samband med deras handläggning av mordet på [kvinnan] och står inför en granskning av Riksenheten för polismål som inleds i maj 2008, valt att städa bort honom ur förundersökningsmaterialet för att undvika ytterligare besvär”.
Av ett pressmeddelande från Åklagarmyndigheten den 4 februari 2010 framgår bl.a. att det tips som specifikt avsåg [mannen], och som kom in i november 2006, alltjämt låg obearbetat 16 månader senare då [flickan]
mördades.
Från Inspektionsgruppens rapport noteras särskilt följande förhållanden.
- - Spaningsorganisationen m.m.
Den spaningsorganisation som sattes upp efter mordet på [kvinnan] var långt ifrån fullständig och inte i överensstämmelse med de anvisningar som sedan länge funnits inom polisen. Det är först när
Riksmordkommissionen anlände fem månader efter mordet som man skapade en fullständig organisation i enlighet med gällande anvisningar.
De inledande dörrknackningsförhören har inte genomförts med den kvalitet som krävs. Ordningspolisen som utförde dörrknackningen hade varken egen erfarenhet av metoden eller fått någon särskild vägledning inför uppdraget. Det hade varit värdefullt att tidigt kunna slutföra dörrknackningen på ett systematiskt sätt. Detta försökte polisen åtgärda, men alltför sent, när Riksmordkommissionen anlände till Falun.
En ung flicka i Falun bevittnade mordet och i efterhand har hennes iakttagelser visat sig vara förstklassiga.
Även gärningsmannaprofilgruppen fäste stor vikt vid flickans uppgifter. Viktiga delar av hennes vittnesmål följdes dock upp alldeles för sent. Flickan berättade för sin mamma om vad hon sett bara minuter efter det att hon hade bevittnat brottet. Hennes mamma hördes dock först drygt två månader efter mordet. Flickan chattade även med kamrater i nära anslutning till brottet men hennes dator kontrollerades inte förrän efter drygt ett halvår. Inspektionsgruppen konstaterade att det ”fanns inga som helst skäl att inte göra detta omedelbart och med tanke på det värde som man uppenbarligen tillmätte hennes berättelse är det svårbegripligt att polisen i Falun inte gjorde det”.
Det utgör fel/eller försummelse att
• spaningsorganisationen inte var fullständig och i överensstämmelse med de anvisningar som finns inom polisen,
• dörrknackningsförhören inte genomfördes med den kvalitet som krävs,
• ordningspolisen som utförde dörrknackningen varken hade erfarenhet eller vägledning inför uppdraget,
• viktiga delar av flickans vittnesmål följdes upp för sent,
• flickans mamma hördes för sent, drygt två månader efter mordet, samt att
• flickans dator kontrollerades för sent, drygt ett halvår efter mordet.
- - Inre spaning
I inledningsskedet av utredningen har sökningar gjorts på personer och händelser i olika register, men då mest koncentrerade till Falun och Dalarna. Vid granskningen framkom att det inte gjorts några mera omfattande registerslagningar förrän i slutskedet av Riksmordkommissionens medverkan i ärendet i januari 2001. Detta visade enligt inspektionsgruppen att den initiala resurstilldelningen för inre spaning varit eftersatt och allt för knapp och att spaningsledningen inte insett betydelsen av sådan registerinformation.
När gärningsmannaprofilgruppen gjorde sin analys skulle gruppens rapport ha kunnat utgöra ingångsvärden för att göra systematiska sökurval i registren. Mer omfattande åtgärder av det slaget genomfördes dock först i januari 2001 när Riksmordkommissionen kommit in i ärendet.
Inspektionsgruppen gör gällande att det är uppenbart att utredningen saknat en strategi för hur man skulle följa upp och slutföra arbetet med de registersökningar över potentiella gärningsmän som Riksmordkommissionen tog fram. I stället har utredningsarbetet enligt inspektionsgruppen i alldeles för hög grad fått styras av tips från allmänheten. Spaningsledningen har vid upprepade tillfällen vänt sig till allmänheten för att få tips och man har fått in betydligt fler än man kunnat hantera. I den uppkomna situationen har polisen avvikit från allmänt
vedertagna polislära arbetsinsatser och kriminologiska fakta för att i stället ”hoppa från tuva till tuva” som inspektionsgruppen beskriver det.
Tusentals tips har granskats som inte haft med saken att göra, men åtminstone ett av tipsen som var av avgörande betydelse, som kom in hösten 2006, har legat obearbetat i ett och ett halvt år och var fortfarande inte åtgärdat när gärningsmannen begick mordet på [flickan] i april 2008.
Listor över mobiltelefontrafik i Falun under kvällen och natten då [kvinnan] mördades finns med i
utredningsmaterialet. Däremot har det inte gjorts några systematiska analyser av dessa telefonlistor och det finns inte heller någon dokumentation av några försök att se vilka abonnenter på dessa listor som förekommer i brotts- och spaningsregister.
Det inre spaningsarbetet, ”i den mån det förekommit”, har enligt utredarna inte heller bedrivits kontinuerligt över tid. Ingen har följt upp eller gjort nya kontroller i registren. Polisens register är ”levande” i den mening att de kontinuerligt kompletteras med ny information vilket är särskilt intressant när man talar om gärningsmän med hög återfallsbenägenhet. Enligt gärningsmannaprofilgruppen var risken stor att den sökte gärningsmannen skulle återfalla i brott. I utredningar som pågått en längre tid finns det enligt inspektionsgruppen starka skäl att göra uppföljningar av tidigare registerslagningar.
När inspektionsgruppen rekonstruerat de sök- och urvalsmöjligheter som fanns när [kvinnan] mördades kan gruppen konstatera att det ”med en kompetent och resursstark inre spaning skulle ha gått att få in hennes gärningsman [mannen] i utredningen inom de närmaste månaderna efter mordet och således redan innan Riksmordkommissionen anlände till Falun”.
Det utgör fel och/eller försummelse att
• det inte gjordes några mer omfattande registerslagningar förrän i slutskedet av Riksmordkommissionens medverkan i ärendet i januari 2001,
• den initiala resurstilldelningen för inre spaning varit eftersatt och allt för spaningsledningen inte insett betydelsen av registerinformation,
• gärningsmannaprofilgruppens analys inte användes som ingångsvärden för att göra systematiska sökurval i registren förrän Riksmordkommissionen kommit in i ärendet i januari 2001,
• utredningen saknat en strategi för hur man skulle följa upp och slutföra arbetet med de registersökningar över potentiella gärningsmän som Riksmordkommissionen tog fram,
• utredningsarbetet i alldeles för hög grad fått styras av tips från allmänheten,
• polisen inte haft kapacitet att hantera den stora mängd tips som kommit in,
• polisen avvikit från allmänt vedertagna polisiära arbetsinsatser och kriminologiska fakta vid hantering av inkomna tips,
• ett av tipsen som kom in hösten 2006 och som var av avgörande betydelse låg obearbetat i ett och ett halvt år,
• det inte gjordes några systematiska analyser av dessa telefonlistor som finns med i utredningsmaterialet,
• det inte gjorts några försök att se vilka abonnenter på listorna som förekommer i brotts- eller spaningsregister,
• det inre spaningsarbetet inte bedrivits kontinuerligt över tid, samt att
• polisen inte har följt upp eller gjort nya kontroller i registren.
- - Tipshantering
Under hela utredningstiden av mordet på [kvinnan] är mordet ett mycket omskrivet brott och polisen vände sig vid flera tillfällen till allmänheten för att få tips. Även om inspektionsgruppen tycker att det verkar ha funnits kapacitet att hantera inflödet av tips i utredningens inledningsskede har den kapaciteten inte funnits längre fram i utredningen.
I oktober 2003 har JO gjort bedömningen att Polismyndigheten Dalarna inte hade tid att utreda de tips som kommit in då endast en polis var avsatt att sköta tipshanteringen vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter. JO gjorde vidare bedömningen att han utgick ifrån att polismyndigheten i fortsättningen skulle bevaka att
”tillräckliga resurser fanns för att bearbeta tips och uppslag”. JO betonade att ”grova våldsbrott såsom mord och dråp hör till den typ av brottslighet som ska ges högsta prioritet. Det är därför särskilt viktigt att polisen tilldelar sådana utredningar de resurser som erfordras för att ärendena ska kunna utredas på ett effektivt och
kompetent sätt”. Inspektionsgruppen konstaterar att JO:s kritik högst tillfälligt hörsammades.
Den spaningschef som tillträdde sommaren 2004 försökte vid flera tillfällen att få ytterligare resurser för
tipshantering. När han väl fick ytterligare resurser i början av år 2008 var det alltför sent. Tips av avgörande betydelse hade då legat obearbetat sedan mitten av år 2006.
Inspektionsgruppen anser att neddragningar av personella resurser i ett ärende av den här digniteten måste föregås av en konsekvensanalys av ansvarig operativ chef. Den analysen måste bland annat ta hänsyn till risken för att gärningsmannen återfaller i grov brottslighet. En annan faktor som måste beaktas är hur en påtaglig resursneddragning påverkar medborgarnas känsla av trygghet in samhället. Någon sådan konsekvensanalys av ansvarig operativ chef har inte skett, trots att gärningsmannaprofilgruppen bedömt återfallsrisken som hög.
Inspektionsgruppen noterar vidare att ett tips inkom till polisen i Dalarna den 27 november 2006 som pekade ut [mannen] som en person som var lik fantombilden. Tipset ringdes in av en anonym person men det är inte dokumenterat vem som tog emot samtalet. Det framgår att den som tagit emot tipset gjort en slagning på [mannen] och fått fram att han bodde i Torsåker några mil från Falun och att han bl.a. var dömd för sexuellt tvång. Ändå bedömde ansvariga poliser att detta tips ”inte stack ut” mer än andra tips. Inspektionsgruppen fann detta svårbegripligt då en övervägande majoritet av de cirka tusen personer som tipsare pekat ut varit helt ostraffade. Någon bearbetning av tipset gjordes inte.
Om det hade bearbetats skulle man först ha försökt att få tag på den polis som tog emot tipset, mottagaren av tipset skulle ha vidtagit den självklara åtgärden att uppge namn, och sedan skulle försök ha gjorts att få fram kompletterande information om den anonyme uppgiftslämnaren; t.ex. om tipset fanns inspelat m.m. Enligt inspektionsgruppen skulle en ordentlig registerslagning då tipset hamnade på utredningens bord dessutom ha visat att [mannen] dömts för sexual- och våldsbrott. Det skulle även ha framgått att han hade behörighet att köra lastbil, vilket var en viktig omständighet då det i ett spår i utredningen fanns intresse av just
lastbilschaufförer med anknytning till brottsplatsens närområde. Vidare skulle en ordentlig registerslagning visat att [mannen] efter sin frigivning år 1998 fortsatt med brott med sexuella motiv, bl.a. bara en dryg månad efter mordet på [kvinnan]. Om man dessutom tagit fram ett foto på [mannen] skulle tipset för en kompetent utredare ha framstått som i högsta grad intressant.
Dessa registeråtgärder som nyss beskrivits utgör ”minimikrav” enligt inspektionsgruppen för en korrekt fortsatt bedömning, prioritering och beslut om åtgärder. Först den 27 februari 2008 inkom polisen i Gävleborg med en skriftlig begäran om förhör och topsning av [mannen] från polisen i Dalarna. Denna begäran åtgärdades inte av för inspektionsgruppen okänd anledning före mordet på [flickan].
Inspektionsgruppen riktar allvarlig kritik mot den operativa ledningen för Polismyndigheten i Dalarna, för dess underlåtenhet att ordna en fortlöpande resurstilldelning i utredningen och därmed göra det möjligt för
spaningsledningen i ärendet att hantera det hela tiden omfattande inflödet av tips till utredningen. Att tipsen inte fördes in i förundersökningsbasen är inte lika allvarligt som avsaknaden av professionell hantering av
ingångsvärdena i tipsen när de väl hamnat på utredningens bord. Enligt Inspektionsgruppen har all information som kommer in rätt till en seriös behandling innan den kan avföras, om det är tips av denna dignitet är det
”långt allvarligare än så” enligt Inspektionsgruppen.
Det utgör fel/eller försummelse att
• endast en polis var avsatt att sköta tipshanteringen, dessutom vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter,
• extra resurser för att sköta tipshanteringen tillsattes först i början av år 2008 då det var alltför sent,
• någon konsekvensanalys av den påtagliga resursneddragningen inte gjorts av ansvarig operativ chef,
• det inte är dokumenterat vem som tog emot samtalet med det anonyma tipset den 27 november 2006,
• bearbetningen av tipset den 27 november 2006 inte gjordes av ansvariga poliser när tipset hamnade på
utredningens bord,
• en ordentlig registerslagning av tipset den 27 november 2006 inte gjordes när tipset hamnade på utredningens bord,
• skriftlig begäran om förhör och topsning av [mannen] inkom till Polisen i Gävleborgs län först den 27 februari 2008, när tipset då varit obearbetat sedan den 27 november 2006,
• förhör och topsning av [mannen] av den 27 februari 2008 inte åtgärdats före mordet på [flickan],
• den operativa ledningen för Polismyndigheten Dalarna underlåtit att ordna en fortlöpande resurstilldelning i utredningen, samt att
• att tipset av den 27 november 2006 inte infördes i förundersökningsbasen.
- - Förundersökningsregistrering
Förundersökningsregistreringen är bl.a. ett sätt att systematisera och strukturera utredningsmaterialet som möjliggör en kontroll av upprättade handlingar. Det har förekommit en kortvarig eftersläpning av registreringen i inledningsskedet av utredningen. Därefter har den fungerat, men registret är gammalt och det kräver stor personalinsats för att föra in uppgifter i registret.
Det utgör fel/eller försummelse att
• förundersökningsregistrering i inledningsskedet av utredningen släpat efter, samt att
• förundersökningsregistret var föråldrat och krävde stor personalinsats för att föra in uppgifter i registret.
- - Specialgranskning av utredningsmaterialet
Vid inspektionsgruppens granskning av utredningen påträffades omgående [mannens] namn i utredningsmaterialet. Den 22 januari 2001 gjorde Riksmordkommissionen en registersökning i
signalementsregistret på samtliga personer i länet som ”daktats” (daktyloskoperats) för våldtäkt och försök till våldtäkt. Redan ett halvår efter mordet på [kvinnan] förekom således [mannen] som en av drygt 1 200 personer i utredningsmaterialet.
Det hade varit enkelt att begränsa gruppen om 1 200 personer till 300 – 400 personer genom att utesluta de som uppenbart inte överensstämde med det signalement som fanns i utredningen. Så skedde inte. Därefter hade det varit möjligt att begränsa urvalet geografiskt genom att arbeta sig ut från brottsplatsen och kontrollera personer utifrån deras närhet till brottsplatsen. Inte heller denna geografiska gallring genomfördes.
Om avståndet mellan personernas adress vid tidpunkten för brottet och brottsplatsen kontrollerats hade [mannen] varit nummer 21 i ordningen av de 1 213 personer som fanns på den ursprungliga listan. Enligt inspektionsgruppen skulle [mannen] sannolikt ha hamnat ännu högre upp på listan om den inledande gallringen utifrån signalement genomförts.
Dessa två gallringar är enligt inspektionsgruppen standardåtgärder i en utredning av detta slag. Om man hade genomfört dessa standardåtgärder är Inspektionsgruppen övertygade om att man hittat [mannen] redan i utredningens inledningsskede.
I stället för att utföra nyssnämnda standardåtgärder tycks det enligt inspektionsgruppen vara så att det funnits en tanke att gradvis utöka sökandet enligt gällande rutiner, detta då det gjorts en särskild lista över de 38 män i ursprungsmaterialet som var mantalsskrivna i Gävleborgs län och där [mannen] var en av dem. Av okänd anledning valde man inte att gå vidare med en närmare kontroll och förhör av de personer som fanns utanför Dalarna. Det förefaller enligt Inspektionsgruppen vara så att hela denna sökning läggs ner och att detta sker i
princip omgående när Riksmordkommissionen lämnat utredningen i mars 2001.
Först i augusti 2001 lades listan med män från Gävleborgs län in i basen och då utan att s.k. persondokument för varje person upprättas. Det innebar att personernas namn inte blev sökbara. Enligt Inspektionsgruppen talar detta möjligen för att man inte haft för avsikt att kontrollera dessa män trots att avståndet mellan Gävle och Falun är mindre än tio mil och trots att arbetet med att lista männen redan var gjort. Inspektionsgruppen tolkar detta som ”något slags utredningsteknisk ambivalens” tillsammans med ”synnerligen dåliga kunskaper om hur de aktuella registren är uppbyggda”.
Vid inspektionsgruppens granskning var [mannens] utdrag från bunten med de 38 män skrivna i Gävleborgs län försvunnet. Hans utdrag var det enda som saknades och han skulle med säkerhet funnits bland de 38 männen då inspektionsgruppen kontrollerat att han var mantalsskriven i Gävleborgs län vid tidpunkten för brottet.
Hur det gått till när [mannens] utdrag försvann ur Gävlebunten är oklart, men inspektionsgruppen kan inte undgå att misstänka att någon med tillgång till utredningsmaterialet valt att städa bort [mannen] ur
förundersökningsmaterialet för att undvika ytterligare besvär. Inspektionsgruppen ser ”utomordentligt allvarligt på det inträffade” men gruppen har inte haft i uppdrag att göra en disciplinär granskning i den aktuella
utredningen.
Enligt inspektionsgruppen går det inte att ha ett ”slentrianmässigt förhållande till läns- och distriktsgränser” som skett i denna utredning. Det är inte rimlig arbetsmetodik att prioritera kontroll av män som bor tio mil från brottsplatsen, inom länsgränsen, framför en person som bor fem mil bort, men utanför länsgränsen.
Vidare var det enligt inspektionsgruppen oskickligt av spaningsledningen att inte följa upp de uppgifter ur signalementsregistret som Riksmordkommissionen till sist tog fram åt dem, då det var fråga om en grupp män som varit misstänkta för mycket allvarliga brott med sexuella motiv, precis en sådan person som man sökte efter. Vid en sådan uppföljning skulle man ha kunnat se att ett flertal män i närområdet, utöver [mannen], förekom som notoriska sexualbrottslingar och att de varit ”daktade” ett flertal gånger för sådana brott. Det självklara hade varit att göra en kontroll av dem i särskild ordning innan de kunde avföras från utredningen. Det är även förvånande att ett tänkbart urval av män utanför Dalarna inte markerats som persondokument för inläggning i förundersökningsbasen. Inspektionsgruppen konstaterar att man i flera fall kan se att tips har inkommit till utredningen om män på denna lista som därefter förhörts och DNA-testats i efterhand. Tydligen har spaningsledaren då litat mer på allmänhetens tips än sitt eget arbete och den information man redan tagit fram.
Det utgör fel/eller försummelse att
• polisen inte uteslutit de personer i registerslagningarna som uppenbart inte överensstämde med det signalement som fanns i utredningen,
• polisen inte begränsat urvalet av personerna i registerslagningarna geografiskt genom att arbeta sig ut från brottsplatsen och kontrollera personer utifrån deras närhet till brottsplatsen,
• polisen inte valt att gå vidare med en närmare kontroll och förhör av de personer i registerslagningarna som fanns utanför Dalarna,
• persondokument inte upprättats för varje man från Gävleborgs län som fanns på listan,
• poliserna har synnerligen dåliga kunskaper om hur de aktuella registren är uppbyggda,
• polisen haft ett slentrianmässigt förhållande till läns- och distriktsgränser i utredningen, bl.a. då kontroll av män som bor tio mil från brottsplatsen, inom länsgränsen, prioriterats framför en person som bor fem mil bort men utanför länsgränsen,
• spaningsledningen inte följt upp de uppgifter ur signalementsregistret som Riksmordkommissionen till sist tog fram åt dem, samt att
• de ”daktade” personerna i närområdet från brottsplatsen skulle ha kontrollerats i särskild ordning innan de kunde avföras från utredningen.
- - Riksmordkommissionens roll
Enligt inspektionsgruppen har det framkommit att polisen i Dalarna i stor utsträckning förlitade sig på Riksmordkommissionen när kommissionen väl var på plats och att man när denna förstärkning lämnade Dalarna i februari – mars 2001 trappade ner de egna resurserna mer än nödvändigt. Riksmordkommissionens arbete resulterade i det registerutdrag där [mannen] ingick. Däremot åtgärdades inte det som kvarstod av sökresultatet, d.v.s. samtliga män på listan som inte var skrivna i Dalarna, sedan Riksmordkommissionen lämnat Dalarna.
Enligt inspektionsgruppen borde spaningsledningen i Dalarna efterfrågat eller fått direktiv om hur de skulle arbeta vidare. Så har dock inte skett. Det fanns inga rutiner för hur en sådan fortsatt handläggning skulle gå till.
Det är viktigt att adekvata arbetsmetoder och uppgifter säkerställs som den lokala polisen kan arbeta vidare med när Riksmordkommissionen har lämnat. Enligt inspektionsgruppen har överlämningen från
Riksmordkommissionen till Polismyndigheten Dalarna inte skett på ett tillfredsställande sätt.
Det utgör fel och/eller försummelse att
• det som kvarstod av sökresultatet d.v.s. samtliga män på listan som inte var skrivna i Dalarna inte åtgärdades när Riksmordkommissionen lämnade Dalarna,
• spaningsledningen i Dalarna inte efterfrågat eller fått direktiv om hur de skulle arbeta vidare, samt att
• rutiner för handläggning, adekvata arbetsmetoder och uppgifter efter överlämning från Riksmordkommissionen saknades/inte skett på ett tillfredsställande sätt.
- - Strategier och arbetsmetoder
Enligt inspektionsgruppen är det mest slående vid granskningen av utredningen att övergripande strategi och systematisk arbetsmetod saknas i ärendet. Därtill har det framkommit brist på resurser att hantera inflödet av tips. Emellertid har det funnits resurser för 800 DNA-undersökningar. Den lokala spaningsledningen vid polisen i Dalarna har enligt Inspektionsgruppen saknat den kompetens som krävs för att leda och genomföra den här typen av spaningsarbete. Då övergripande strategi och systematisk arbetsmetod saknats har även
dokumentationen av utredningen brustit. Inspektionsgruppen framhåller vikten av att en ansvarig i en
mordutredning för en logg (dagbok) över beslut, överväganden, prioriteringar, involverad personal m.m. Delar av utredningen i ärendet är mycket bristfälligt dokumenterat och har fått ”återskapas” av inspektionsgruppen.
Före år 2003 fanns det enligt inspektionsgruppen inget direkt krav på logg i den s.k. ”mordbibeln”, men efter införandet av PUG (Polisens metodstöd av utredning av grova brott) år 2003 borde dokumentationen och arbetsmetodiken varit bättre enligt inspektionsgruppen.
Det utgör fel och/eller försummelse att
• övergripande strategi och systematisk arbetsmetod saknades i ärendet,
• den lokala spaningsledningen vid polisen i Dalarna saknat den kompetens som krävs för att leda och genomföra den här typen av spaningsarbete,
• dokumentationen av utredningen brustit, samt att
• ansvarig för mordutredningen inte fört en logg över beslut, överväganden, prioriteringar etc.
- - Registerfrågor
[Mannen] har både före och efter mordet på [kvinnan] begått sexualbrott och han har hela sitt liv bott dryga fyra mil från Falun. Han är dömd för försök till våldtäkt i Gävle, där händelsen är påfallande lik det som senare hände [kvinnan]. [Mannen] dömdes till fängelse i ett år och tio månader. Han dömdes även till fängelse i fyra månader för sexuellt tvång, där brottet skedde i Torsåker i mars 1998. Han dömdes även till dagsböter för sexuellt ofredande som skedde i Sandviken år 2000.
I november 2004 anträffades [mannen] av vaktmästare i flickornas omklädningsrum i Rättviksskolan och avvisades från platsen. Enligt det underrättelseuppslag som upprättades av polisen var han ”känd av polisen i Hofors”. I juli 2006 gjorde sig [mannen] skyldig till försök till våldtäkt mot en kvinna i Sandviken, vilket
uppdagades först i samband med mordet på [flickan]. [Mannen] dömdes för försök till våldtäkt.
Det inspektionsgruppen inte tagit upp i granskningen är att polisen i Sandviken hade två fotografier av [mannen]
som togs av ett vittne till våldtäktsförsöket i juli 2006. Förundersökningen lades dock ner och återupptogs inte förrän efter mordet på [flickan]. Eftersom [mannen] var ”känd av polisen i Hofors” skulle polisen i
grannkommunen Sandviken försökt identifiera gärningsmannen vid våldtäktsförsöket i Sandviken genom att visa upp bilderna för kollegorna i grannkommunerna eller jämfört signalementet och tillvägagångssätt med aktade män i närområdet.
Våldtäktsförsöket i Sandviken registrerades inte i CBS (centrala brottsspaningsregistret). Inte heller
händelserna 1994 och 1998 registrerades i där. CBS innehåller uppgifter om tillvägagångssätt vid begångna brott. Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd är samtliga tre brott sådana att de skulle ha registreras i CBS och även i allmänna spaningsregistret (ASP). Inspektionsgruppen har förvisso inte haft att granska utredningen av våldtäktsförsöket, men handhavandet hos polisen i Sandviken är likväl av vikt för bedömningen av statens fel och/eller försummelser då även polisen i Sandviken står under statens ansvar.
Inspektionsgruppen har dock tagit upp Falupolisens bristande samverkan med andra polismyndigheter vad gäller våldtäktsförsöket i Sandviken.
CBS- och ASP-registren är tillgängliga över länsgränserna. Då de två brott [mannen] tidigare dömts för inte förts in i dessa register, och våldtäktsförsöket i Sandviken inte heller lagts in i CBS- och ASP-registren har det inte funnits möjlighet att kontrollera [mannen] i registren, trots att samtliga brott enligt gällande föreskrifter skulle ha registrerats där. Polisen i Sandviken hade dock fortfarande ett så tydligt signalement, ett fotografi på
gärningsmannen, att det hade varit en enkel sak att visa upp detta för polisen i närregionen. Enligt kärandena hade [mannen] kunnat identifieras och lagföras för såväl våldtäktsförsöket i Sandviken som mordet på [kvinnan]
då han i samband med utredningen av våldtäktsförsöket skulle ha DNA-testats.
Inspektionsgruppen har konstaterat att anmälansystemet RAR (Rationell AnmälansRutin) inte är tillgängligt över länsgränserna. Detta kan möjligen förklara varför polisen i Dalarna inte sökt information utanför det egna länets gränser. Enligt inspektionsgruppen är det dock en klen ursäkt då det handlar om en ”självklar arbetsmetod i en mordutredning” och att ett sådant tillstånd, att söka över länsgränsen, hade gått att ordna utan större besvär.
Det utgör fel och/eller försummelse att
• polisen i Sandviken inte samverkat med grannkommunen Hofors försökt identifiera gärningsmannen vid våldtäktsförsöket i Sandviken genom att visa upp bilderna för kollegorna i grannkommunerna eller jämfört signalementet och tillvägagångssätt med ”daktade” män i området,
• våldtäktsförsöket i Sandviken samt de brott [mannen] begått år 1994 och 1998 inte registrerades i CBS,
• anmälningssystemet RAR inte varit tillgängligt över länsgränserna, samt att
• polisen i Dalarna inte sökt information utanför det egna länets gränser under utredningens gång.
