Mångfald på museerna

(1)

Mångfald på museerna

Arbetet med mångfald vid kommunala museer, länsmuseer och statliga museer ur ett kulturpolitiskt perspektiv

Kristoffer Soldal

Institutionen för ABM

Uppsatser inom musei- & kulturarvsvetenskap ISSN 1651-6079 Masteruppsats, 30 högskolepoäng, 2012, nr 87

(2)

Författare Kristoffer Soldal Svensk titel

Mångfald på museerna. Arbetet med mångfald vid kommunala museer, länsmuseer och statliga museer ur ett kulturpolitiskt perspektiv

English Title

Plurality at the Museums: Efforts of Plurality at Civic Museums, Provincial Museums and State Museums from a Culture Political Perspective

Handledare/Supervisor Yvonne Backe Forsberg Abstract

How do museums work with plurality in their organizations and in the production of exhibitions and other activities? This paper examines how civic museums, provincial museums and state museums work with plurality from a perspective of culture policies, particularly in relation to the government bill Tid för kultur, issued by the Swe- dish government in 2009.

All together I examine 25 museums and their efforts to include marginalized groups in their activities and exhibitions. To do so I have studied four possible measures that are available for the museums. This includes the fol- lowing: projects that pay attention to a marginalized group or their living conditions; projects that are specifical- ly created for a marginalized group; projects that include a marginalized group in the museums preparations; and projects were museums give full responsibility to a marginalized group. I have also examined how plurality have been presented – as isolated cultures and cultural expressions or as hybrids and interchangeable phenomenons – and to what extent the museums are ready to involve marginalized groups in their physical environment and in their exhibition and activity programs. Based on three different levels of conduct I evaluate how far the museums have reached and what differences there are between civic museums, provincial museums and state museums.

My research shows that Swedish museums in general are on their way to work successfully with plurality and establish a plurality perspective in the whole organization. The research also shows that there are differences between civic museums, provincial museums and state museums. In general, state museums are better to include marginalized groups in their productions and to firmly establish a perspective of plurality in their organization.

On the contrary, the research shows that many museums lack certain features in their efforts to work towards a marginalized group. One of those features is the ability to make these efforts part of the museums permanent activities. Civic museums and provincial museums also have a greater freedom of strengthen their regional identity than compared to the state museums ability to strengthen the national identity. A circumstance that can have consequences for culture policies in Sweden and the future of plurality efforts at the museums.

Ämnesord

Mångfald, mångkulturalism, kulturpolitik, kommunala museer, länsmuseer, statliga museer, identiteter Key words

Plurality, Multi-culturalism, Culture Policies, Civic Museums, Provincial Museums, State Museums, Identities

(3)

Innehållsförteckning

Inledning ...5

Syfte och frågeställning ... 6

Tidigare forskning... 7

Begrepp ... 13

Kultur...13

Mångfald...13

Kulturpolitik ...16

Kulturinstitutioner...19

Teori... 20

Metod och urval ... 25

Källor och källkritik... 26

Analys...28

Kommunala museer ... 28

Start, på väg eller stigfinnare? ...32

Länsmuseer ... 33

Museernas verksamhet...37

Ansvar och utvärdering...47

Statliga museer... 50

Museernas verksamhet...51

Ansvar och utvärdering...56

Slutdiskussion ...61

Sammanfattning ...63

Käll- och litteraturförteckning ...64

Otryckt material ... 64

I uppsatsförfattarens ägo...64

Tryckt material... 65

Elektroniskt material...67

Bilagor... 69

Bilaga 1 ...69

Frågor för utställnings- och innehållsansvariga ... 69

Bilaga 2 ...69

Kommunala museer... 69

Länsmuseer ... 70

Statliga museer... 70

(4)

(5)

Inledning

Den 10 september 2009 lämnade regeringen över propositionen Tid för kultur 2009/10:3 till riksdagen.¹ Propositionens förslag för den nationella kulturpolitiken utgick från Kulturutredningens betänkande SOU 2009:16 och innehöll ett nytt mål för den nationella kulturpolitiken. Regeringen formulerade målet, jämte fem till- vägagångssätt för att uppnå det, enligt följande:

Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kva- litet ska prägla samhällets utveckling.²

I regeringens nya kulturpolitik, som alltså är gällande sedan 2009, har mångfald en mer framhävd roll än tidigare. Mångfald är inte längre ett tillvägagångssätt utan ett grundläggande mål med den nationella kulturen och kulturpolitiken. I det föreliggande betänkandet beskriver Kulturutredningen mångfaldens betydelse för kulturen. De anser att mångfald inte ska behandlas som ett särskilt område inom den kulturella verksamheten. Istället vill de att mångfald ska vara gällande inom alla kulturpolitiska beslut. Målet med kulturen är mångfald.

Regeringens förslag är vägledande för statliga museers och kulturinstitutioners verksamhet. Det nationella kulturpolitiska målet är också aktuellt för verksamhet och offentlig kulturpolitik som befinner sig utanför det statliga området.³ Det här innebär att kulturinstitutioner, vare sig de är statliga, kommunala eller tillhör länet, påverkas av eller har i uppdrag att följa den nationellt formulerade kulturpolitiken.

Beslutet att betrakta mångfald som ett mål för den nationella kulturpolitiken har stora konsekvenser för de statliga kulturinstitutionernas arbete. Mångfald ska ha hög eller högsta prioritet vid institutionernas beslutsfattande. Ett mångfaldsper- spektiv ska vara rådande inom all verksamhet och institutionerna ska arbeta aktivt med att öka mångfalden inom sina egna organisationer. Det räcker inte att mång- fald används som en strategi, mångfald ska vara ett mål för institutionernas verksamhet.

Det är tre år sedan regeringen lämnade in sitt förslag till riksdagen. I min un- dersökning vill jag granska hur svenska kulturinstitutioner förhåller sig till den nationella kulturpolitiken. Jag begränsar mig till museer och jag undersöker även

1 Tid för kultur, s. 6.

(6)

hur arbetet med mångfald skiljer sig mellan kommunala museer, länsmuseer och statliga museer. Hur hanterar museerna arbetet med mångfald? Hur benägna är de att följa den nationella kulturpolitikens uppsatta mål? Är mångfald ett mål med deras verksamhet eller inte?

Syfte och frågeställning

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur museerna förhåller sig till statens kulturpolitiska målsättning och hur deras arbete med mångfald är utformad. Trots att kulturpolitiken har genomgått stora förändringar under de senaste åren saknas det fortfarande tillräckligt mycket forskning om hur den nya kulturpolitiken påverkar kulturinstitutionernas verksamhet. Den senaste stora utredningen, Tid för mång- fald. En studie av de statligt finansierade kulturinstitutionernas arbete med etnisk och kulturell mångfald, genomförd av Mångkulturellt centrum, Botkyrka, på upp- drag av Kulturdepartementet undersökte visserligen kulturinstitutionernas arbete med mångfald men utgick från den tidigare kulturpolitikens formuleringar och målsättning. Dessutom granskade de enbart de statliga institutionernas arbete och bortsåg från länsmuseernas och de kommunala museernas verksamhet.

I min undersökning vill jag granska hur deras arbete skiljer sig från varandra och jämföra den statliga kulturpolitikens formuleringar med andra kulturpolitiska krafter. Jag begränsar mig till att undersöka museernas arbete med mångfald och hur de använder sig av och tolkar begreppet mångfald. Uppsatsen utgår från en överordnad frågeställning och tre följdfrågor:

Hur arbetar svenska museer med mångfald i sin verksamhet?

a. Hur förhåller sig svenska museer till statens kulturpolitiska målsättningar som berör mångfald?

b. Hur ser arbetet med mångfald ut vid kommunala museer, länsmuseer och statliga museer?

c. Hur uppfattar museerna sin egen mångfaldsverksamhet?

Dispositionen är som följer. Jag inleder med att ge en kort historisk överblick och en genomgång av den tidigare forskningen. Därefter definierar jag fyra viktiga begrepp – kultur, mångfald kulturpolitik, kulturinstitutioner – innan jag introduce- rar undersökningens teoretiska utgångspunkt och den metod jag använder. Däref- ter presenterar jag mitt källmaterial och genomför sedan min analys som består av tre avsnitt: kommunala museer, länsmuseer och statliga museer. Jag avslutar un-

(7)

Tidigare forskning

Kulturpolitisk forskning och forskning om mångfald vid kulturinstitutioner utgörs till stor del av två typer: den ena består av kulturpolitiska utredningar på uppdrag av regeringen och den andra består av forskning vid universitet och högskolor.

Det är inte ovanligt att utredningar leds av eller hämtar expertis från framstående forskare i ämnet men förutsättningarna skiljer sig för det mesta åt. Medan målet med den vetenskapliga forskningen är att uppnå ny kunskap och möjliggöra vidare forskning är syftet med de kulturpolitiska utredningarna att ge en övergripande bild av den tidigare och pågående forskningen, utreda rådande sakförhållanden och ge förslag på kulturpolitiska åtgärder. Det är särskilt den sistnämnda uppgif- ten som är ändamålet med utredningarna.

Den kulturpolitiska forskningen och den allmänna kulturpolitiska debatten har varit begränsad i Sverige. Enligt Svante Beckman kan det här förklaras av ett underskott av sektorforskning på det kulturpolitiska fältet. Det saknas helt enkelt forskning om kulturpolitiska frågor – i synnerhet den kulturpolitik som inte berör det estetisk-intellektuella innehållet och den kreativa processen – och en samlad bild av vilken forskning som bedrivs.⁴ Det här uppmärksammas av den sittande regeringen och den nyinrättade Myndigheten för Kulturanalys. Ett av myndighe- tens uppdrag är att kontinuerligt följa upp den nationella och internationella forskningen inom kulturområdet. Syftet är att kartlägga den bedrivna verksamheten vid olika forskarmiljöer och skapa kontakter mellan forskarsamhället och den kulturpolitiska praktiken.⁵

En av orsakerna till sektorforskningens underskott är den sena framväxten av ett kulturpolitiskt område i den statliga politiken. Så sent som mellan åren 1974 och 1976 presenterade regeringen Sveriges första statliga kulturpropositioner.⁶ Det här innebär inte att staten var oförmögen att vidta kulturpolitiska åtgärder innan tidigt sjuttiotal. Sverige har en lång tradition av statlig styrning av den bedrivna kulturen, både institutionellt och utanför de statliga museerna. Början av 1970- talet utgjorde dock ett betydelsefullt vägskäl för kulturpolitiken.

Enligt Johan Samuelsson har den svenska nationella kulturpolitiken följt tre karaktäristiska drag under 1900-talet: kulturen ska vara upplysande, främja jäm- likhet och vara identitetsskapande. Den sistnämnda inriktningen var särskilt aktuellt strax efter andra världskriget då kulturpolitiken uppfattades som en del av det nationella identitetsbyggandet.⁷ Det fanns en förhoppning att kulturen skulle fun- gera som en förenande kraft. Det här framgår också i 1974 års kulturproposition.

4 Beckman, S. (2008), ”Inledning”, s. 7–8. Med innehåll menas ett konstverks estetiska kvalitéer och med process menas hur konsten skapas.

5 Kulturanalys 2012, s. 88–89.

7 Samuelsson, J. (2005), Kommunen gör historia. Museer, identitet och berättelser i Eskilstuna 1959–2000, s. 12–14.

(8)

Väsentlig för den här undersökningen är det femte målet: mål om insatser för eftersatta grupper. Idén var byggd på en demokratisk värdegrund men var enligt Tobias Harding anpassad för en homogen nationalstat. Kulturen skulle visserligen nå alla grupper men en mångfald av kulturer eller kulturuttryck var det inte frågan om. De eftersatta grupperna – som utredningen och propositionen fastställde var barn, funktionsnedsatta, institutionsvårdade, invandrare och andra etniska grupper samt folk i glesbygden – skulle på så sätt ta del av en redan förutbestämd nationell kultur.⁸ Att stödja eftersatta utgjorde alltså inte en kulturdemokratisk gärning, som Yudhishthir Raj Isar ser det, utan en demokratisering av kulturen.⁹ Idén om det svenska välfärdsamhället höll ett hårt grepp om kulturpolitiken vid den här tidpunkten. Alla i samhället skulle samlas kring lika värden och ett homogent kul- turutbud.¹⁰

I början av 1990-talet behövde den svenska kulturpolitiken omformuleras. En utredning tillsattes 1993 och tre år senare presenterade regeringen en ny kulturproposition. I flera avseenden var målsättningarna i andemening desamma men ett antal punkter hade tillkommit och förtydligats.¹¹ En av de mer framträdande var introduktionen av begreppet mångfald.¹² Eftersatta grupper var inte längre tidsen- liga att tala om eftersom det indikerade att vissa grupper i samhället saknade vissa egenskaper som kulturen var menad att förse dem med. Istället skulle människors kulturella identitet stärkas. Dessutom hade utredningen en ambition att bredda begreppet mångfald från enkom en etnisk innebörd till att innefatta även religiös, språklig och kulturell tillhörighet.Trots det var försöken att förnya kulturpolitikens formuleringar ett misslyckande menar Fredrik Hertzberg. Även om etnicitet inte gavs förtur syftade begreppet allt som oftast på etnisk och kulturell mångfald.¹³

Den svenska kulturpolitiken och Sveriges syn på mångfald under 1990-talet påverkades i hög grad av internationella trender. Our Creative Diversity, som UNESCO presenterades 1996, var en katalysator för arbetet med mångfald i många europeiska länder.¹⁴ I Sverige skapade rapporten stor debatt på nationell nivå och enligt Tobias Harding hade den internationella närvaron ett tydligt inflytande på den svenska beslutsfattningen. Inrättande av Världskulturmuseet i Göte- borg och de nya myndigheterna Statens museer för världskultur och Forum för levande historia var alla en konsekvens av Sveriges önskan att uppfattas som ett föregångsland i Europa.¹⁵

8 SOU 2009:16, ”Grundanalys”, s. 175.

9 Raj, Y. I. (2008), ”Cultural Policy: Issues and Interrogations in an International Perspective”, s. 78. Kanske till och med Kulturen med stort k.

10 Viirman, A. & Johannisson, J. (2008), ”Makten över kulturpolitiken”, s. 16.

12 Pripp, O. (2007), ”Kulturens soppstenar”, s. 270.

13 Hertzberg, F. (2004), ”Politik och kultur. Om kultur och etnicitet i statliga, offentliga utredningar”, s. 68–69.

14 Bjurström, E. (2008), ”Kulturpolitik i globaliseringens tidevarv”, s. 80–81.

15 Harding, T. (2008), ”En mångkulturell kulturpolitik?”, s. 34.

(9)

Det förra seklets sista decennium kan betraktas som en period då begreppet mångfald introducerades i kulturpolitiken och då de första försöken att implemen- tera ett mångfaldsperspektiv i kulturinstitutionernas verksamhet påbörjades. En betydelsefull utvärdering av den här inledande fasen genomförde Center för Kul- turpolitiske Studier i Danmark när de år 2000 presenterade rapporten Kulturinsti- tutionernes bidrag til det kulturelt mangfoldige Danmark. I utredningen framgår det att knappt en tredjedel av kulturinstitutionerna uppfattar att de arbetar med mångfald och att flera stora statliga institutioner fortfarande saknar ett mångfalds- perspektiv i sin verksamhet. Enbart det danska Nationalmuseet, menar utredningen, har aktivt tagit ställning i frågan. Även om undersökningen enbart behandlar kulturinstitutionernas arbete med etnisk mångfald kan det konstateras att danska kulturinstitutioner vid den här tidpunkten, och detsamma bör kunna sägas om svenska kulturinstitutioner, bedrev en bristfällig mångfaldsverksamhet och att de inte uppfyllde statens kulturpolitiska målsättningar.¹⁶

Sverige följde upp med en liknande undersökning tre år senare. Inspirerad av den danska rapporten och som en följd av beslutet att instifta ett mångkulturår 2006 fick Mångkulturell centrum i uppdrag av regeringen att granska de svenska statliga kulturinstitutionernas mångfaldsverksamhet.¹⁷ Det är också fullt möjligt, bör jag påpeka, att det hos regeringen och andra representanter för beslutet fanns en ängslig önskan att inventera kulturinstitutionernas mångfaldsarbete innan de påbörjade planerandet av verksamheten under mångkulturåret. Det här i syfte att i god tid justera de brister som kulturinstitutionerna eventuellt kunde ha. I den in- lämnade rapporten Tid för mångfald. En studie av de statligt finansierade kultur- institutionernas arbete med etnisk och kulturell mångfald, genomförd av Mång- kulturellt centrum, Botkyrka, på uppdrag av Kulturdepartementet framgår det också att de svenska statliga kulturinstitutionerna har långt kvar till de mål som regeringens kulturproposition satte 1996.

Rapporten, som hädanefter benämns Tid för mångfald, granskade i första hand institutionernas personalsammansättning men innefattade också institutionernas organisation, produktion och besökargrupper.¹⁸ Studien visade att de an- ställda saknade tillräcklig kunskap om mångfald, att de var tveksamma till hur begreppet kunde tolkas och att arbetet med mångfald hade låg prioritet i institutionernas interna verksamhet. Utredningen avslöjar också att även om det fanns en uttalad vilja hos institutionerna att arbeta med mångfald så var man ofta ovillig att inkludera fler grupper i sin verksamhet och att man var skeptisk till att verksam-

16 Rasmussen, C. H. & Høirup, C. L. (2000), Kulturinstitutionernes bidrag til det kulturelt mangfoldige Dan- mark – en undersøgelse af kunst- og kulturformidlingsinstitutioners tilbud til og inddragelse af de etniske minoriteter, s. 5. Av 130 danska kulturinstitutioner svarade 44 av dem att de aktivt arbetade med mångfald.

17 Pripp, O., Plisch, E. & Werner, S. P. (2005), Tid för mångfald. En studie av de statligt finansierade kultur- institutionernas arbete med etnisk och kulturell mångfald, genomförd av Mångkulturellt centrum, Botkyrka, på uppdrag av Kulturdepartementet, s. 9. Hädanefter förkortar jag titeln till Tid för mångfald.

18 Pripp, O., Plisch, E. & Werner, S. P. (2005), Tid för mångfald, s. 9.

(10)

heten kunde nå den tilltänkta publiken.¹⁹ Rapporten var också kritisk till att många institutioner var oförmögna att på egen hand formulera mångfaldsplaner och aktivt ta ställning i frågan – på det sätt som Nationalmuseet i Danmark hade gjort.

Oscar Pripp som arbetade med rapporten påpekar i en senare SOU att formuleringar om mångfald kunde vara identiska mellan olika myndigheter och institutioner och att det har:

utvecklats en redovisningsgenre där institutionernas aktiviteter/verkligheter omkodas till andra rangens konstruktioner, till ekon av regleringsbrevens och de kulturpolitiska målens formuleringar framför kritisk självrannsakan, erfarenhetsnära språkbruk samt precisa mått på måluppfyllelse.²⁰

Rapporten föreslår istället att institutionerna ska utbilda chefer och anställda, prioritera mångfaldsfrågor och på ett mer beständigt och konkret sätt föra in ett mång- faldsperspektiv i institutionernas programverksamhet och rutiner.²¹

Det finns dock de som påstår att kulturinstitutioner ska undvika att divergera från en redan förbestämd och ofta nationell strategi. Naseem Khan, som har arbetat med att ta fram ett mångfaldsprogram vid The Arts Council of England, menar att det finns en överhängande risk att kulturinstitutioner upprepar väletablerade arbetsmodeller om de på egen hand tolkar mångfaldsbegreppet.²² Istället bör staten, enligt Khan, ha ett stort inflytande i institutionernas verksamhet.

Forskarnas olika syn på förhållandet mellan kulturinstitutioner och statens kulturpolitik har sin utgångspunkt i vilken utsträckning de tillåter att den statliga kulturpolitiken bör styra institutionernas verksamhet; mer specifikt, vilken kulturpolitisk modell staten bör använda. Det är däremot oklart vilken kulturpolitisk utformning representanter vid de svenska kulturinstitutionerna egentligen före- drar. I de intervjuer med anställda som utredarna presenterar i rapporten Tid för mångfald framgår det att de flesta föredrar att institutionernas verksamhet inte detaljstyrs. Samtidigt efterfrågar de en tydligare styrning från Kulturdepartemen- tet och att departementet ger klarare besked om vilken verksamhet som ska priori- teras.²³ Rapporten klarlägger inte om det här är en faktisk motsättning eller inte.

Det är synd eftersom det här har stor betydelse för hur kulturinstitutioner i all- mänhet, och anställda vid kulturinstitutioner i synnerhet, upplever hur förhållandet mellan kulturpolitiska målsättningar och institutionens egen verksamhet fungerar.

I tillägg till rapporten Tid för mångfald publicerade Mångkulturellt centrum Mångfald i kulturlivet. Antologin består av en samling texter från forskare, musei- chefer, journalister och anställda vid kulturinstitutioner. Bokens texter är av varie-

19 Pripp, O., Plisch, E. & Werner, S. P. (2005), Tid för mångfald, s. 19–24.

(11)

rande slag och innehåller reflektioner, teoretiska utlägg och förslag på hur kultur- institutioner kan och bör arbeta med mångfald. I artikeln Öppna museet! skriver Eva Hansen om hur Malmö museer har arbetat med att nå romerna och inkludera dem i museets verksamhet. Hertzberg publicerar två texter. Den ena, Kultur, etni- citet och sociala kategorier, diskuterar kultur, etnicitet och hur sociala kategorier uppstår och vad det har för betydelse för arbetslivet och möjligheten att bli an- ställd som icke-etnisk svensk. Den andra texten, Politik och kultur. Om etnicitet i statliga offentliga utredningar beskriver hur kulturen har uppfattats i svensk kul- turpolitik under de närmaste fyrtio åren. Hertzberg ger en historisk översikt och visar på hur betydelsen av mångfald har förändrats över tid. Även Owe Ronström utgår från de kulturpolitiska besluten i artikeln Mångfald och mångkultur och re- dogör för hur den normativa och deskriptiva användningen av mångfald flyter samman.²⁴

Mångfald och mångkultur har under de senaste fem åren uppmärksammats i statliga offentliga utredningar och i forskning. En utvärdering av Mångkulturåret 2006 presenterades i Mångfald är framtiden, slutbetänkande av Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006 där bland annat Pripp diskuterade den svenska kulturpolitikens historia och hur staten har riktat sin projektverksamhet mot marginaliserade grupper. Det finns en lång tradition i Sverige, menar Pripp, att hjälpa vad kulturpolitiken uppfattar som eftersatta grupper och på så sätt även disciplinera dem. Bilden av marginaliserade grupper och ”den andre” förvrängs, fortsätter Pripp, och skapar föreställningar om hur exempelvis förorten ser ut och vilka som bor där. Kulturen för kulturpolitiken är ett mirakelmedel som ska hjälpa de marginaliserade grupperna upp från marginalerna, menar Pripp.²⁵

Året därpå publicerades antologin Scandinavian Museums and Cultural Di- versity, redigerad av Katherine Goodnow och Haci Akman. Publikationen består av ett tjugotal texter om hur skandinaviska museer arbetar med mångfald och vilka svårigheter ett sådant arbete kantas av. Boken är indelad i tre sektioner. Den första delen beskriver museernas arbete med nationella minoriteter och nationens ursprungsbefolkning. Här skriver bland annat Eva Silvén om Nordiska museets arbete med mångfald och om kraven på repatriering av samiska föremål och ske- lettdelar. Museer har ett ansvar att upprätthålla goda relationer med samer och andra minoriteter, menar hon, eftersom även dessa grupper är en del av det svenska samhället.²⁶ I bokens andra del behandlas museernas inställning till det senaste seklets nya immigrantgrupper. Cajsa Lagerkvist skriver om inrättandet av Världs- kulturmuseet och museets väg från ett etnografiskt museum till ett museum om

24 Hansen, E. (2004), ”Öppna museet!”, s. 53; Hertzberg, F. (2004), ”Kultur, etnicitet och sociala kategorier”, s. 59–60; Hertzberg, F. (2004), ”Politik och kultur. Om kultur och etnicitet i statliga, offentliga utredningar”, s. 50, 68–69; Ronström, O. (2004), ”Mångfald och mångkultur”, s. 148–149.

26 Silvén, E. (2008), ”Cultural Diversity at the Nordiska Museet in Stockholm: Outline of a Story”, s. 21–22.

(12)

världskultur. Lagerkvist berättar om museets ambition att inkludera flera röster i sina utställningar, om problemen med att sitta på samlingar som härrör från ett kolonialt ursprung och vilken roll museet kan ha i dagens samhälle.²⁷ I den tredje delen, avslutningsvis, diskuteras förhållandet mellan kulturarv och nationen. Här uppmärksammar bland annat Barbro Klein det omåttliga intresset och kulten kring kulturarv och hur vår moderna syn på kulturarv kan vara stereotypiserande.²⁸

En tredje kulturutredning påbörjades 2007. I budgetpropositionen hade regeringen uppmärksammat att det fanns ett behov av att undersöka hur de kulturpolitiska målsättningarna förhöll sig till dagens kulturklimat och i början av 2009 var utredarna färdiga med sitt betänkande. Regeringen mottog utredningen och senare samma år lämnade de över propositionen, Tid för kultur, till riksdagen. I jämförel- se med den tidigare kulturutredningen innebar den föreslagna kulturpolitiken en del större förändringar. Regeringen ville bland annat byta ut förvaltningen för bidragsfördelning till kulturinstitutioner och kulturutövare, omforma kulturpolitik till aspektpolitik och föra in en förstärkt fokus på barn, ungdomar och mångfald.²⁹

I Tid för kultur efterfrågar regeringen en ny myndighet som kan analysera, ut- värdera och följa upp de kulturpolitiska mål som satts och på så sätt kan ge förslag på eventuella ändringar i regeringens politik.³⁰ Den 1 januari 2011 inrättades Myndigheten för Kulturanalys och så sent som i mars månad 2012 lämnade de in sin första rapport över det gångna verksamhetsåret. I Kulturanalys 2012 presente- rar myndigheten en omvärldsanalys och utvärderar kultursamverkansmodellen och den statliga verksamhetsstyrningen. De följer även upp arbetet med mångfald, tillgänglighet och jämställdhet i kulturområdet; tre jämställdhetssatsningar be- skrivs mer ingående – däribland ett jämställdhetsarbete som bedrivits vid Statens historiska museum. Det är därför något märkligt att utredningen påpekar att de med mångfald i först hand menar etnisk och kulturell mångfald, en definition som inte alltid innefattar genus.³¹

Min analys skiljer sig från tidigare forskning eftersom jag undersöker hur de nationella kulturpolitiska målen förhåller sig eller till de statliga museernas, läns- museernas och kommunala museernas mål med verksamheten. Det här gör jag inom ramarna för de målsättningar som kulturpolitiken och kulturinstitutionerna har ställt på arbetet med mångfald. Eftersom tidigare forskning till stor del har utgjorts av kulturpolitiska utredningar, eller utförts i anknytning till det, har nationella och kulturpolitiska mål i först hand jämförts med statliga kulturinstitutioners

27 Lagerkvist, C. (2008), ”The Museum of World Culture: A ’Glocal’ museum of a New Kind”, s. 89, 97.

28 Klein, B. (2008), ”Cultural Heritage, Cultural Diversity and Museums in Sweden: Some Critical Reflec- tions”, s. 151, 160.

29 Tid för kultur, s. 6. Med aspektpolitik menas att kulturen ska vara en del av alla områden inom politiken, inte enbart utgöra ett enskilt område. Jmf. med miljöpolitiken.

30 Tid för kultur, s. 89–90.

31 Kulturanalys 2012, s. 77, 82.

(13)

verksamhet. Hur den nationella kulturpolitiken påverkar länsmuseer och kommunala museer har i allt för låg utsträckning undersökts.

Begrepp

En av mina utgångspunkter är att undersöka hur museerna använder sig av och tolkar mångfalden som begrepp. Det är därför viktigt att specificera vad som menas med mångfald och hur det begreppet förhåller sig till kulturen i allmänhet. Jag undersöker dessutom två sociala företeelser, kulturpolitik och kulturinstitutioner, som också behöver definieras mer noggrant. Nedan följer därför en redogörelse av fyra begrepp: kultur, mångfald, kulturpolitik och kulturinstitutioner.

Kultur

Kultur är ett hyperkomplext begrepp. Med det menas att begreppet har olika bety- delser över tid och rum; kultur kan inte fast förankras inom vissa givna ramar. Tre kulturbegrepp är emellertid dominerande i internationella och nationella sammanhang: det estetiska kulturbegreppet, det antropologiska kulturbegreppet och kultur som utbildningsform. Det estetiska kulturbegreppet innefattar de etablerade konstarterna – konst, musik, dans, teater, film och så vidare – och tar hänsyn till det kulturella uttrycket, utövarna och i det sammanhang som det ställs ut, förmed- las eller presenteras. Det antropologiska kulturbegreppet är bredare i sitt omfång. I kulturbegreppet ingår det mänskliga uttrycket i alla dess former. Från traditioner, sedvänjor och ritualer till religiös uppfattning, mentalitet och livsåskådning. Kul- tur som utbildningsform, som jag väljer att förbise i min undersökning, beskriver kulturens pedagogiska användningsområden.³²

Det estetiska kulturbegreppet är snävare än det antropologiska men de är båda kontrastiva till sin natur. Begreppen förutsätter jämförelser och särskiljanden mellan olika kulturer eller kulturella uttryck och är på så sätt hierarkiserande.³³ Hur begreppet kultur definieras och hur det kulturella begreppet definierar olika kulturer är ett utövande av makt. Statens, kulturaktörernas och kulturinstitutionernas verksamhet är därmed ett förmedlande av makt, ett försök att definiera kulturen och stödja specifika former av kultur. Då kulturens betydelse skiftar utövas makt.³⁴ Mångfald

Begreppet mångfald kan användas i två grundläggande hänseenden. Den ena betydelsen är deskriptiv. Mångfald används då för att beskriva ett samhälles upp-

(14)

sättning av sociala grupper. Den andra betydelsen är normativ. Ett samhälle behö- ver uppfylla specifika kriterier, exempelvis rättvisa och jämlikhet, för att betraktas som mångfaldigt.³⁵ Mångfald kan med andra ord beskriva hur ett samhälle är eller bestämma hur det bör vara. Det går även att förstå mångfald som ett samlings- namn för flertalet liknande begrepp. Eftersom det, som med så många andra begrepp, inte råder konsensus om vad det betyder och vilka sociala kategorier mång- fald innefattar utgår jag från Tid för mångfalds indelning av begreppet.

Social mångfald är en vid definition av begreppet mångfald. Det här inbegri- per samhällets breda sociala kategorier – i rapporten nämns kön, ålder, etnicitet, klass, funktionshinder, sexuell läggning – och inkluderar i teorin alla former av social kategorisering.³⁶ Kulturell mångfald är en snävare definition av begreppet.

Kultur är i det här sammanhanget antropologiskt – mänskliga uttryck, traditioner och livsåskådning – och kulturell mångfald är förståelsen att ett samhälle är en enhet bestående av kulturella grupper.³⁷ Kulturell mångfald kan därför tolkas olika, inget hindrar att en tillhörighet definieras efter exempelvis gruppens gemensamma ålder och funktionshinder. En viktig distinktion mellan social och kulturell mångfald är dock att det senare begreppet inte innefattar samtliga begreppsbety- delser. Det här gäller även de populära begreppen mångkultur, multikultur och kulturell pluralism.

För det mesta förknippas kulturell mångfald eller mångkultur emellertid med etnicitet. Enligt Tid för mångfald har begreppet en vid betydelse i internationella och nationella sammanhang men att kulturell mångfald i praktiken ”halkar in i en etnisk-kulturell fåra”.³⁸ Kulturell mångfald och mångkultur handlar därför ofta om olika gruppers gemensamma språk, ursprung, traditioner och historia. Det är även bekymmersamt om etnicitet och kulturell mångfald enbart uppfattas som aktuell för marginaliserade grupper i samhället, grupper som inte representerar den sociala normen. Mångfaldsfrågor begränsas därmed till att beröra invandrare och nationella minoriteter medan samhällets normativa majoritetskultur göms undan.

Verksamheten kan på så sätt vara stigmatiserande för marginaliserade grupper.³⁹ Mångfald förutsätter social och kulturell kategorisering. Utifrån den premis- sen består ett samhälle av ett antal kulturella grupper. De skiljer sig från varandra, eftersom kategorisering förutsätter en jämförelse av skillnader mellan olika grupper, men förväntas samtidigt vara tillräckligt lika för att tjäna ett av mångfaldens kärnvärden, allas lika värde. Det här blir särskilt problematiskt eftersom kultur är hierarkiserande. Hur säkerställer ett samhälle en kulturell grupps särart samtidigt

36 Pripp, O., Plisch, E. & Werner, S. P. (2005), Tid för mångfald, s. 29. Till de sociala kategorierna bör även religion och subkulturell identifiering läggas till, se bl. a. Lagerkvist, Cajsa (2008), ”The Museum of World Culture: A ’Glocal’ museum of a New Kind”, s. 92.

(15)

som den garanterar gruppens rättmätiga värde gentemot andra grupper? Det är svårt att tänka sig en jämförelse mellan grupper utan jämförelse eller skillnader emellan dem.

Denna motsägelsefulla situation kan beskrivas mer noggrant. Enligt Erling Bjurström består den samtida kulturdiskursen av två korslagda motsättningar. Det ena motsatsparet, som i Figur 1 utgör x-axeln i ett kulturdiskursivt fält, representerar vår föreställning av kulturens grundläggande tillstånd. Är kulturen essentiell eller är den konstruerad? Det andra motsatsparet, som i Figur 1 utgör y-axeln, representerar vårt ställningstagande mellan kulturen som universell – en idé att kulturen är allmängiltig och relevant för alla – och kulturen som partikulär – att det existerar parallella kulturer. Avståndet mellan de fyra konfliktpunkterna är i ständig rörelse men under de senaste decennierna har diskursens tyngdpunkt sakta förskjutits mot en konstruktivistisk och partikularistisk syn på begreppet kultur.

Dagens kulturdiskurs befinner sig därför i fältets nedre högra hörn.⁴⁰

Mångfaldsdiskursen utmanar vår syn på kulturen. Mångfald förespråkar det partikulära men betraktar det partikulära som en universell egenskap eller rättig- het. Tolerans för andra kulturer och alla kulturers lika värden är grundläggande utgångspunkter för vår samtida syn på mångfald. Samtidigt medför det här att vi ur ett mångfaldsperspektiv betraktar kulturer som essentiella. Det är först när vi ger konstruktivistiska förklaringar av de partikulära, då kultur betraktas som en social konstruktion, som mångfald öppnar upp för ett hybridkulturperspektiv, menar Bjurström.⁴¹

40 Bjurström, E. (2008), ”Kulturpolitik i globaliseringens tidevarv”, s. 83.

41 Bjurström, E. (2008), ”Kulturpolitik i globaliseringens tidevarv”, s. 83–84.

Fig. 1.

Kulturdiskursivt fält. Bjurström, E. (2008), ”Kulturpolitik i globaliseringens tidevarv”, s. 83.

(16)

Kulturpolitik

Staten brukar kulturpolitiken i stor utsträckning men de är inte de enda aktörer som försöker påverka kulturens betydelse, omfång och innehåll i samhället. Priva- ta organisationer, överstatliga och transnationella nätverk, enskilda konstnärer och kommunala kulturhus och institutioner är alla utmanare till statens bedrivna kulturpolitik.⁴² I dess mest allmänna form kan kulturpolitik, enligt Jim McGuigan, betraktas som ”the clash of ideas, institutional struggles and power relations in the production and circulation of symbolic meanings”.⁴³ Kulturpolitik är med andra ord en maktkamp mellan olika intressen och aktörer som utkämpas på flera håll i samhället: mellan riksdagspartier, på kommunal nivå, inom kulturinstitutioner och i den offentliga debatten. Det kan också beskrivas mindre antagonistiskt. Enligt Johan Samuelsson är kulturpolitikens uppgift att medla mellan olika aktörer i samhället. Kulturpolitiken utgör på så sätt en gemensam nämnare för konstnärer, institutioner och besökare.⁴⁴

Den statliga kulturpolitiken är en inflytelserik faktor för kulturområdet. Enligt Geir Vestheim är den ett statligt rationaliseringsprojekt. Området kontrolleras av kulturpolitiska åtgärder och har, precis som med andra samhällsområden, veten- skapliggjorts och intellektualiserats. Likt utbildning, hälsa och arbete styr staten kulturen med rationellt formulerade mål och medel. Det här innefattar bland annat en organisering, förvaltning och finansiering av kulturområdet. Detsamma gäller utformandet av politiska beslut och åtgärder. Statlig politik skapas i ett samspel mellan professionella byråkrater och politiker medan statlig kulturpolitik formuleras i departement och andra statliga förvaltningsorgan.⁴⁵ Även kulturutredningar och kulturpropositioner är politiska dokument. De är ”ideologiska aktstycken i en process där representanter för det samhällssystem som producerar dessa dokument försöker att reproducera och rättfärdiga den existerande samhällsordningen”.⁴⁶ Produktionen av kulturutredningar reproducerar därför statens maktställning och kulturpolitiken har på så sätt en legitimerande funktion.⁴⁷

Statlig kulturpolitik är inte enhetlig. Enligt Harry Hillmand-Chartrand och Claire McCaughey kan den delas upp i fyra olika modeller: The Facilitator, The Patron, The Architect och The Engineer.⁴⁸ Jag kommer att i korthet beskriva de två förstnämnda och den sistnämnda kategorin för att sedan ge en mer fördjupad beskrivning av den tredje modellen.

The Facilitator, staten som kulturens underlättare, är en kulturpolitisk modell där staten stödjer kultur genom skattelättnader men undviker att ingripa eller di-

43 Raj, Y. I. (2008), ”Cultural Policy: Issues and Interrogations in an International Perspective”, s. 75.

44 Samuelsson, J. (2005), Kommunen gör historia. Museer, identitet och berättelser i Eskilstuna 1959–2000, s. 30.

45 Perleroth, S. (2002), Den svenska kulturpolitikens ideologiska innehåll på 1990-talet, s. 13.

48 Vestheim, G. (2010), ”André Malraux, Augustin Girard og den franske kulturpolitikken 1959–1993”, s. 181.

(17)

rekt stödja enskilda institutioner eller kulturutövare. Den privata marknaden styr kulturen och kulturen finansieras av privata donatorer och organisationer. Det här är en modell som bland annat återfinns i den amerikanska kulturpolitiken. The Patron, staten som kulturens skyddspatron, är i sin tur en kulturpolitisk modell där staten har anammat den position som aristokrater uppehöll i det förmoderna sam- hället. Statens resurser fördelas av ett statligt organ men medlemmarna är inte politiska representanter. Det finns därför utrymme för utanförstatlig påverkan även om modellen förespråkar och implicit stödjer ett elitistiskt kulturbegrepp.

Den här friheten saknas i modellen The Engineer, staten som kulturens ingenjör, där staten kontrollerar och bestämmer innehållet i kulturen och de medel som be- hövs för att skapa den. Det här är en modell där avstånd mellan stat och kultur saknas. Kulturen är i det totalitära systemets tjänst.⁴⁹

Den tredje modellen, staten som kulturens arkitekt, är en variant av staten som kulturens underlättare och staten som kulturens skyddspatron och är representerad i de nordiska länderna, i en decentraliserad variant, och i Frankrike, i en centrali- serad variant. Staten utformar här en plan för hur de ska stödja kulturlivet, de formulerar målsättningar för den planerade verksamheten och arbetar politisk och administrativt för att uppfylla dem. Avståndet mellan kultur och stat är på så sätt kort men till skillnad mot den andra modellen försöker staten särskilja mellan det statliga stödet och hur verksamheten faktiskt kan utformas. Organisationen sker genom ett kulturdepartement medan bidrag, utredningar och information om den statliga kulturpolitiken sköts av ett statligt rådsorgan. I Sverige har Statens kultur- råd det ansvaret. Det här innebär att kulturen också är ett eget område inom politiken, att de exempelvis har särskiljts från utbildning och kyrka, och att andra kul- turaktörer i samhället har en röst i beslutsfattningen. I kulturrådets kommittéer och utskott har de nämligen en möjlighet att närvara som representanter för den kultur de utövar. Kulturpolitiken har också en mycket tydlig demokratisk dimension;

med kulturpolitiken vill staten skapa ansvarsfulla medborgare. Kulturen ska tillhöra alla.⁵⁰

Den svenska kulturpolitiken tillhör alltså Hillmand-Chartrand och McCaug- hey tredje modell, staten som kulturens arkitekt. Det här utesluter inte att kulturpolitiken har drag av de andra tre modellerna men uppdelningen mellan statens stöd och målsättningar å ena sidan och kulturinstitutionernas och kulturutövarnas faktiska verksamhet å andra sidan är en bra beskrivning av den armlängdsprincip som den svenska kulturpolitiken tillämpar. Med det menas att det finns ett avstånd mellan regering och de offentliga förvaltningar, organ och kulturinstitutioner som organiserar och reglerar kulturlivet.⁵¹

49 Vestheim, G. (2010), ”André Malraux, Augustin Girard og den franske kulturpolitikken 1959–1993”, s.

181–182, 185.

50 Vestheim, G. (2010), ”André Malraux, Augustin Girard og den franske kulturpolitikken 1959–1993”, s. 183–184.

51 Vestheim, G. (2010), ”André Malraux, Augustin Girard og den franske kulturpolitikken 1959–1993”, s. 178.

(18)

Enligt Svante Beckman är man relativt överens om att kulturen ska stödjas men inte styras. Istället vill man att kulturen ska styra sig själv och vara obunden, en föreställning som ibland tenderar att sudda ut gränserna mellan kultur och kulturpolitik. Det utgör närmast en underförstådd önskan att kulturpolitiken bör vara lika fri som man föreställer sig eller hoppas på att kulturen är. Det här har inneburit, menar Beckman, att företrädare för kulturinstitutioner och andra instanser har fått ett dominerande inflytande över hur kulturpolitikens mål formuleras. Staten har händerna bakbundna, utan mer pengar har de inte möjlighet att påverka eller kritisera kulturinstitutionernas verksamhet.⁵²

I Sverige utgör kulturen ett litet område i den statliga politiken. Omkring 1 procent av statens totala budget tilldelas utvalda kulturinstitutioner, konstnärer och stiftelser.⁵³ Ansvaret för det offentliga kulturlivet delas emellertid på staten, landstingen och kommunerna. Till viss del och ibland i stor utsträckning är de överens om de övergripanden målen med kulturpolitiken men hur det enskilt går tillväga och vilka instanser de väljer att använda skiljer sig åt.⁵⁴ Formellt tar kommuner hand om den lokala kulturpolitiken. Det här begränsar sig geografiskt till de enskilda kommunerna. Landsting tar hand om den regionala kulturpolitiken som traditionellt har inneburit länet som geografiskt område. En region består av en större kommun och ett flertal mindre; regional kulturverksamhet är därmed summan av kommunernas kulturliv. Den regionala uppdelningen genomgår dock en ombildning. Fyra större regionbildningar prövas och i Göteborg har Västra Götaland-regionen övertagit ansvaret för ett antal kulturinstitutioner, några av dem museer.⁵⁵ Slutligen tar staten hand om den nationella kulturpolitiken med Sverige som geografisk ansvarsområde.⁵⁶

Förhållandet mellan stat, landsting och kommun är mångskiftande. Kommu- nerna har länge utövat självstyre, garanterat i den svenska grundlagen, men statlig reglering och styrning gör makten skenbar. Enligt Sven Nilsson bör all offentlig makt betraktas som ett utflöde av statsmakten.⁵⁷ Samtidigt har det skett en för- skjutning av makt och kulturpolitiskt ansvar från staten till de kommunala och regionala instanserna. Vid mitten av 1970-talet blev staten märkbart mindre synlig menar Ants Viirman och Jenny Johannisson.⁵⁸

52 Beckman, S. (2008), ”Inledning”, s. 10.

53 Beckman, S. (2008), ”Inledning”, s. 7.

54 Kulturpolitik i praktiken. Statliga kulturinsatser. En översikt (1997), s. 14.

55 Johannisson, J. (2003), ”Lokal kulturpolitik – ett senmodernt identitetsprojekt?”, s. 147–148.

56 Nilsson, S. (2003), Kulturens nya vägar. Kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige, s. 274–276;

Kulturpolitik i praktiken. Statliga kulturinsatser. En översikt (1997), s. 14.

57 Nilsson, S. (2003), Kulturens nya vägar. Kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige, s. 260, 287.

(19)

Kulturinstitutioner

Museer är verksamma institutioner inom kulturområdet. Institutioner är en av flera organisationsformer och är en representation av institutionskonceptet. Som social företeelse är institutioner mer övergripande och beständig än normer och ritualer men mindre sammansatt och komplex än samhällen och kulturer. Likt andra institutionella organisationer bär museer på ett institutionellt arv och makt fördelas både formellt, hierarkisk maktfördelning, och informellt, latent maktfördelning.⁵⁹

För att betecknas som en institution behöver ett museum uppfylla ett antal kriterier. Museet ska vara en relativt permanent organisation – med relativt åsyftas i jämförelse med andra liknande kulturinstitutioner – och bör ha varit aktiv under en längre period. Ett museum med vilande eller avbruten verksamhet kan därför inte betraktas som en institutionell organisation; museet berättigar inte organisationen, organisationen berättigar museet. Museer behöver även tillgodose en efter- fråga hos användaren. De ska erbjuda en tjänst eller vara som skiljer deras verksamhet från andra liknande institutioner. För att försäkra institutionens fortsatta existens behöver organisationen kontinuerligt reproducera sig själv, därför är verksamheten museernas huvudsakliga ändamål.⁶⁰

I Sverige har staten ett ansvar att reglera och stödja statliga myndigheters verksamhet. Det här sker utifrån kulturpolitiska mål och riktlinjer som regeringen har gett förslag på och som riksdagen beslutar om. Utifrån de statliga riktlinjerna anger regeringen myndigheternas och de statliga institutionernas verksamhetsmål.

Verksamheten vid museimyndigheter som Statens museer för världskultur och Moderna Museet regleras alltså av staten utifrån regleringsbrev och instruktio- ner.⁶¹ Hur verksamheten i sin tur utformas är till stor del upp till de enskilda institutionerna, i Sverige är armlängdsprincipen vägledande.

Prefixen statlig, central och nationell används ofta synonymt för de större svenska museerna. Rent principiellt betyder det bara att de är ensam huvudman för, ägare eller huvudfinansiär för verksamheten. Det sistnämnda prefixet hänvisar dock till att museets verksamhet behandlar hela landet.⁶² Det bör även uppmärk- sammas att både kommunala och regionala kulturinstitutioner ofta inrättades på enskilda initiativ, av hembygdsföreningar, eldsjälar och andra sällskap.⁶³

Staten har också ett ansvar att bidra till en någorlunda jämn kulturell standard.

Befolkningen på landsbygden och i mindre orter ska med andra ord ha samma

59 Kangas, A. & Vestheim, G. (2010), ”Institutionalism, Cultural Institutions and Cultural Policy in the Nor- dic Countries”, s. 271–272.

60 Kangas, A. & Vestheim, G. (2010), ”Institutionalism, Cultural Institutions and Cultural Policy in the Nor- dic Countries”, s. 272.

61 Regeringskansliet > Regeringen och departementen > Kulturdepartementet > Om Kulturdepartementet >

Myndigheter och bolag, stiftelser m.fl. > Regleringsbrev; Regeringskansliet > Press > Pressmeddelande: sök 22 november 2007, Kulturdepartementet.

62 Nilsson, S. (2003), Kulturens nya vägar. Kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige, s. 263.

63 Nilsson, S. (1999), Kulturens nya vägar. Kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige, s. 293–295.

(20)

möjlighet att ta del av ett rikt kulturliv som storstädernas invånare. Det här sker genom en fördelning av ekonomiska medel och statliga bidrag till kommunala och regionala kulturverksamheter. Formellt är de svenska kommunerna likställda men storleksskillnaderna, både geografiskt och demografiskt, skapar olika förutsätt- ningar. I de stora kommuner, där de flesta kulturinstitutionerna är belägna, tar kulturinstitutionerna den största biten av tårtan. I mindre kommuner är situationen omvänd.⁶⁴

Teori

Det finns en föreställning att kultur och museer som kulturinstitutioner utgör medel för samhällsförändring. Så har det inte alltid varit. Tidigare var kulturens mål kulturen i sig men vid 1970-talets mitt, och det är särskilt tydligt i den formulerade kulturpolitiken, blev kulturen en metod för samhället att bli mer demokratiskt, mer rättvist och mer socialt mångfaldigat. Pripp betecknar det som samverkans- modellen, engagemang i kulturen skulle leda till engagemang inom andra sam- hällsområden.⁶⁵ Det blev samtidigt angeläget att mäta samhällets förändring, att undersöka om kulturpolitikens målsättningar uppfylldes, och redan i 2003 års rap- port Tid för mångfald uttrycker utredningen oro för att de kulturpolitiska motsätt- ningarna är svåra att bedöma utan noggrant specificerad återrapportering.⁶⁶ Det här är en av anledningarna till att Myndigheten för kulturanalys inrättades.

Kulturen utgör alltså idag ett medel för samhällsförändring och verksamheten vid kulturinstitutioner och i det övriga kulturområdet är därför utformade till pro- jekt. En förutsättning för en sådan verksamhet är att verksamhetsformen har en tydlig målgrupp, till vilken eller vilka grupper kulturens insatser ska gälla. Enligt Pripp innebär det här att målgruppen behöver identifieras och att deras problem klargörs. Det här sker i två steg. Först formulerar kulturpolitiken eller kulturinsti- tutionen en modell av verkligheten. Det här är en föreställning av målgruppens behov och motiverar på så sätt projektets insatser. Modellen försöker dessutom etablera ett orsakssamband – exempelvis mellan dåligt självförtroende och problem att integreras på arbetsmarknaden – oberoende av om sambandet är rimligt eller inte. Därefter formuleras en modell för verkligheten som innebär de åtgärder som förväntas avlägsna de problem som modellen av verkligheten uppmärksam- made. Som Pripp poängterar finns det en överhängande risk att målgruppens livs- värld och projektskaparnas bild av den skiljer sig åt.⁶⁷

64 Nilsson, S. (2003), Kulturens nya vägar. Kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige, s. 263, 287, 290.

67 Pripp, O. (2007), ”Kulturens soppstenar”, s. 266–268.

(21)

Arbetet med kultur är alltså resultatinriktat. Regeringen formulerar kulturpolitiska mål som kulturinstitutioner och andra aktörer i samhället har i uppdrag att uppfylla. Om de kulturpolitiska målen infrias är det ett kvitto på att verksamheten ha bedrivits framgångsrikt och att kulturen är till nytta för samhället. Detsamma gäller arbetet med mångfald. För att uppfylla de krav som ställs av regeringen och kommunen behöver kulturinstitutioner genomföra verksamhet som berör mång- fald. Det här är en liberal syn på mångfalden. Om statens och kulturinstitutionernas mål är ett mångkulturellt samhälle och arbetar med mångfald i sin verksamhet så tjänar samhället på det. Mångfald är därmed en nyttoaspekt.⁶⁸

Det behövs däremot specifika kriterier för att bedöma hur kulturinstitutionerna arbetar med mångfald och i vilken utsträckning de utgår från ett mångfaldsper- spektiv i sin verksamhet. Min teoretiska utgångspunkt är därför de bedömnings- grunder som Center för Kulturpolitiske Studier presenterar i rapporten Kulturinsti- tutionernes bidrag til det kulturelt mangfoldige Danmark och som Tid för mång- fald också använder sig av. Modellen studerar konst- och kulturinstitutionernas ordinarie verksamhet och organisation. För att bidra till främjandet av den kulturella mångfalden och inkludera etniska minoriteter i sin verksamhet behöver de prioritera ett eller flera av följade åtgärder:

• Om – aktiviteter om marginaliserade gruppers kultur och villkor.

• För – aktiviteter specifikt riktade mot marginaliserade grupper.

• Med – aktiviteter med marginaliserade grupper som medarbetare eller samarbetspartners.

• Av – aktiviteter producerade av marginaliserade grupper.⁶⁹

Om en konst- eller kulturinstitution ska arbeta framgångsrikt med mångfald behö- ver de också se till att de strävar för social jämlikhet och att deras organisation avspeglar samhället i stort. De etniska minoriteternas andel inom ett museum bör alltså vara densamma som utanför det. Rapporten ringar in tre åtgärdspunkter:

personal, formulerad politik och publik och samhälle.⁷⁰ I min undersökning foku- serar jag först och främst på de två sistnämnda områdena.

I rapporten Tid för mångfald kompletteras modellen med två punkter:

68 Pripp, O., Plisch, E. & Werner, S. P. (2005), Tid för mångfald, s. 32, 138. Se även Hertzberg, F. (2004),

”Politik och kultur. Om kultur och etnicitet i statliga, offentliga utredningar”, s. 70–71 där Hertzberg beskriver det senare 1990-talets ekonomiska påverkan på den svenska kulturpolitiken.

69 Rasmussen, C. H. & Høirup, C. L. (2000), Kulturinstitutionernes bidrag til det kulturelt mangfoldige Dan- mark – en undersøgelse af kunst- og kulturformidlingsinstitutioners tilbud til og inddragelse af de etniske minoriteter, s. 16–17.

70 Rasmussen, C. H. & Høirup, C. L. (2000), Kulturinstitutionernes bidrag til det kulturelt mangfoldige Dan- mark – en undersøgelse af kunst- og kulturformidlingsinstitutioners tilbud til og inddragelse af de etniske minoriteter, s. 17; Plisch, E. (2004), ”Om konsten att spegla det samhälle vi lever i idag. Erfarenheter från Danmark”, s. 137.

(22)

• Hur – hur uttrycks aktiviteter. Kultur som specifika uttryck eller blandformer.

• Var – var aktiviteter förmedlas och presenteras. Ordinarie verksamhet eller sidoprojekt.

Rapporten konstaterar att kriterierna kan användas som ”analytiska verktyg som institutionerna kan använda i sitt arbete med etnisk och kulturell mångfald”.⁷¹ Mo- dellen är därför användbar för att bedöma och jämföra kulturinstitutionernas arbete med mångfald. I min undersökning använder jag modellen som ett analytiskt verktyg för att bedöma svenska museers mångfaldsarbete och jämföra insatserna vid kommunala museer, länsmuseer och statliga museer. Jag bedömer det också som rimligt att, i stigande ordning, betrakta de fyra förstnämnda punkterna – om, för, med och av – som steg i museernas avsikt att lämna ifrån sig tolkningsföre- träde. Museerna är alltså mer benägna att inkludera mångfald i sin verksamhet om de väljer aktiviteter som är producerade av en marginaliserad grupp än aktiviteter om en marginaliserad sådan.

Få modeller är dock skräddarsydda. De analytiska verktygen är i första hand anpassade för samhällets och institutionernas kulturella mångfald. Min uppfatt- ning är ändå att de är användbara i min undersökning, även om jag utgår från en vid definition av begreppet mångfald. Förhållandet mellan den normativa majori- teten och marginaliserade grupper bör betraktas som liknande i alla sammanhang.

Katherine Goodnow uppmärksammar också fem utgångspunkter för ett målin- riktat mångfaldsarbete. De är inte åtgärder som är grundläggande för museernas verksamhet men är en indikation på om ett mångfaldsperspektiv är etablerat inom institutionerna och om de utgår medvetet från mångfaldens möjligheter och be- gränsningar:

• Museerna ska uppmärksamma en högtidlig syn på mångfalden. De marginaliserade grupperna tillför kulturella och sociala egenskaper snarare än utmanar det rådande tillståndet.

• Museerna ska granska ett rasistiskt och exkluderande samhälle. Goodnow menar emellertid att utställningar om diskriminering och exkludering bara är acceptabla om ämnet är placerat i det förflutna eller inte är majoritetens ansvar att presentera.

• Museerna ska uppmärksamma samtidens sociala orättvisor och rättigheter men bara använda mångfald när museet vill betona demokrati och mänsk- liga rättigheter.

(23)

• Museerna ska diskutera upplevelsen att uppfattas som ”den andre” och be- stämma i vilken utsträckning de ska uppmärksamma svåra frågor. Det här kan exempelvis gälla kvinnlig omskärelse: är ritualen ett kulturellt särdrag eller det en omoralisk handling?

• Museerna ska bryta ner skillnaderna mellan olika kulturer och istället betona transnationella identiteter och hybridformer. Syftet är att uppmärk- samma mångfaldens inneboende skillnader och likheter.⁷²

Har museerna en förmåga att arbeta framgångsrikt med mångfald? Enligt Haci Akman förstärker, snarare än reducerar, nationella museer skillnaderna mellan olika kulturer. De statliga institutionerna har nämligen en tendens att fokusera på den nationella kulturen och förbise de marginaliserade gruppernas representation i samhället. Kultur uppstår på ”the border – social or territorial – between ’us’ and

’them’”.⁷³ Det är därför viktigt att museerna uppmärksammar vilka förlopp som påbörjas av definitioner och gränser och vilka kulturella egenskaper som väljs ut för att skapa skillnader.⁷⁴ Akman jämför mellan användandet av integration och assimilering. Medan integration innebär att samhällets nya grupper blir en del av samhället, samtidigt som de behåller viktiga delar av sin egen kultur, är assimilering majoritetssamhällets försök att anpassa de nya grupperna till samhällets för- bestämda kulturflora.⁷⁵

Det finns också en risk, påstår Hertzberg, att museerna använder mångfaldsbe- greppet för att markera distans mellan kulturell tillhörighet och individens etniska identitet. Det här är en vedertagen inställning vid många kulturinstitutioner där en invandrares problem betraktas som en konsekvens av den etniska kultur som indi- viden ingår i. Samma typ av uppfattning cirkulerar även på individnivå. Det är inte ovanligt att kulturinstitutionerna påstår att invandrargrupper inte är en pro- blemkategori utan anser att det är individens personliga ansvar för den egna situationen som är den huvudsakliga frågan.⁷⁶

För att bestämma och bedöma museernas arbete med mångfald utgår jag från sex kriterier: för, med, av, om, hur och var. Kriterierna används för att beskriva hur museerna använder sig av mångfald i sin verksamhet. För att jämföra de statliga museernas, länsmuseernas och de kommunala museernas arbete utgår jag från tre nivåer som Emil Plisch presenterar i Mångfald i kulturlivet:

72 Goodnow, K. (2008), ”Exhibition Forms and Influential Circumstances”, s. 230–243.

73 Akman, H. (2008), ”Pluralism, Cultural Heritage and the Museum”, s. 189.

74 Akman, H. (2008), ”Pluralism, Cultural Heritage and the Museum”, s. 189.

75 Akman, H. (2008), ”Pluralism, Cultural Heritage and the Museum”, s. 189–190.

76 Hertzberg, F. (2004), ”Politik och kultur. Om kultur och etnicitet i statliga, offentliga utredningar”, s. 69.

(24)

1. Start 2. På väg 3. Stigfinnare⁷⁷

Museer som befinner sig på nivå ett befinner sig i startfasen av sitt mångfaldsar- bete. De har bara några få aktiviteter som berör mångfaldsfrågor eller saknar helt den typen av verksamhet. Institutionerna har få eller inga kontakter med relevanta nätverk, saknar erfarenhet av ett långsiktigt mångfaldsarbete och har kvalitetskri- terier som inte tar hänsyn till samhällets mångfald. Nästa steg, museer som är på väg att arbeta med mångfald, inkluderar aktivt andra grupper i samhället. Aktivi- teterna har inte sällan ett mångfaldsperspektiv men mångfald är fortfarande inte tillräckligt förankrad i institutionernas verksamhet. Museerna på nivå två har en tydligt formulerad policy men har svårigheter att överföra det till konkret handling. De har även svårt att nå ut till marginaliserade grupper i samhället, hand- lingsprogrammen är otillräckligt övergripande och ingen anställd har ansvar för mångfaldsarbetet. Slutligen, museer som befinner sig på den tredje nivån inklude- rar alla eller nästan alla grupper i samhället och är stigfinnare. De är få till antalet och de representerar de institutioner som befinner sig i framkanten av arbetet med mångfald. De arbetar aktivt med att öka mångfalden i sin personalstyrka och re- krytera individer från olika grupper i samhället. De kan eventuellt sakna riktade rekryteringskampanjer men deras mångfaldsarbete tenderar att vara internatio- nellt förankrad.⁷⁸

De tre nivåerna indikerar i vilken utsträckning svenska museer arbetar med mångfald och mångfaldsfrågor. En fördel med den här metoden är att nivåerna inte mäter museernas kvantitativa verksamhet utan bedömer hur deras befintliga verksamhet är utformad. Därmed undviker jag att jämföra mindre kommunala museers och större statliga museers förutsättningar och blint fokusera på museernas ekonomiska resurser och räckvidd i samhället. Vad som är väsentligt är hur ett museum har utformat sin verksamhet utifrån deras egna förutsättningar. Det här kan sedan jämföras med andra museers verksamhet, både de museer som är inom samma kategori och de som inte är det.

77 Plischs tre nivåer är inspirerade av de nivåer som presenteras i Rasmussen, C. H. & Høirup, C. L. (2000), Kulturinstitutionernes bidrag til det kulturelt mangfoldige Danmark – en undersøgelse af kunst- og kultur- formidlingsinstitutioners tilbud til og inddragelse af de etniske minoriteter.

78 Plisch, E. (2004), ”Om konsten att spegla det samhälle vi lever i idag. Erfarenheter från Danmark”, s. 139–140.