Krabbtaskan förekommer i Skagerrak, Kattegatt och norra Öresund. De lever på alla typer av bottnar men föredrar klipp- och stenbotten under dagen, då de
>
B I O L O G I B I O L OG I
TEXT & FOTO ANDERS SALESJÖ/SJÖHAREN
Krabbtaskan
I Sverige har vi ett trettiotal olika
krabbarter. Störst och mest känd
fortsättning på sidan 24 >
BIOLOGI
viktigaste födan av snäckor och muss- lor, diverse olika kräftdjur, sjöborrar och havsborstmaskar. Hårda skal kros- sar krabban mycket enkelt med sina kraftiga klor. Då maten svalts ner bear- betas den ytterligare i magen med hjälp av tre extratänder, som bidrar till att krossa hårdsmält föda.
De kortstjärtade
Det vetenskapliga namnet på gruppen krabbor är Brachyura. Namnet kommer från en sammanslagning av två grekiska ord; brachys som är det samma som kort och oura som betyder stjärt.
Krabbornas stjärt är nämligen för- krympt och bärs alltid invikt under ryggskölden. Med hjälp av stjärten är det lätt att se skillnad mellan könen på krabbor. Hos hanarna är stjärten långs- mal och skyddar de två parningsorganen som finns under. Honorna har däremot en bred stjärt som utnyttjas som skydd för äggen. Hos krabbtaskan finns det även andra könsskillnader som man kan se utan att vända upp och ner på krab- borna. Fullvuxna hanar har betydligt mycket större klor än honorna och de har även en bredare och plattare ryggsköld. En annan könsskillnad är att de delvis föredrar olika miljöer;
utomskärs är det vanligast med stor- vuxna hanar, medan honorna är talrikast inomskärs eller i fjordar.
Måste byta skal
Krabbtaskans skal är mycket tjockt och hårt på grund av att det innehåller en riklig mängd kalk. Skalet består dock inte bara av kalk. Längst ut finns ett tunt lager av protein som innehåller färgäm- net astaxanthin, vilket ger skalet dess rödorange färg. Innanför proteinlagret finns ett ämne som kallas kitin. Kitin är ett flexibelt och starkt ämne som påmin- ner om materialet i våra naglar. Kitinet är i sin tur kraftigt inlagrat med kalk.
Skalet fungerar dels som skydd mot fiender, men det utgör också krabbornas skelett. På insidan av skalet sitter alla muskler fästade. Skalet är dött och kan inte växa, det omger den levande vävna- den likt en medeltida riddarrustning.
Efter hand som krabban växer blir ska- let för trångt och det måste bytas ut mot ett större. Under de två första levnadså- ren genomgår de små krabborna 2-4 skalömsningar årligen, antalet varierar med vattentemperaturen. Från det tredje året sker skalbyte en gång per år och när krabborna uppnått könsmognad ömsar de vartannat år under hösten. Hos stora och gamla krabbor med en skalbredd över 18 cm sker skalömsningen vart tredje eller fjärde år.
När skalet blir för trångt börjar krabban att producera ett hormon som heter ecdyson. Detta hormon reglerar kräft- djurens skalömsning och produceras av
körtlar vid antennbaserna. Innan själva ömsningen löses stora delar av skalets kalk upp och lagras i kroppen.
Samtidigt som det gamla skalet succes- sivt tunnas ut inifrån börjar ett nytt skal att byggas upp under det gamla. Det nya skalet är dock alldeles mjukt och är ännu inte inlagrat med kalk som det gamla. Genom att förflytta kroppsväts- kor, så att partiet under ryggskölden expanderar, spräcker krabban det gamla skalet i skarven mellan ryggsköld och stjärt. Genom denna öppning backar sedan krabban ut ur sitt gamla skal. När krabban övergivit det gamla skalet tar den in vatten så att det nya mjuka skalet sväller upp. Det nya skalet görs ungefär 25 % bredare än det gamla.
Efter ömsningen är det nya skalet allde- les mjukt. Krabban utgör därför ett lätt byte för rovdjur. Hotbilden förvärras av att musklerna saknar stabila fästen, vil- ket gör att krabban dessutom har svårt att röra sig. Nyömsade krabbor håller sig därför i skymundan tills det nya ska- let hårdnat. Detta sker bland annat genom att kalk som ansamlats i kroppen från det gamla skalet lagras in i det nya.
Hos äldre djur med ett kraftigt skal kan denna inlagring ta några veckor upp till en dryg månad. Så snart skalet hårdnat en aning avges vattnet som fick kroppen att svälla upp. På så vis bildas ett hål- rum mellan kroppen och skalet så att
>
Nedan:
Med hjälp av stjärten, som är invikt under kroppen, är det lätt att se skillnad mellan könen på krabbor. Hanen har en smal stjärt medan honan har en bred.
Nedan:
Honorna har en bred stjärt som utnyttjas som skydd för äggen.
krabban har plats att växa inuti det. Det är nämligen under perioden mellan två skalömsningar, när skalet är hårt, som tillväxten av själva kroppen sker.
Förlorade ben växer ut igen
Om en krabba skulle förlora ett ben, ena klon eller skada sitt kraftiga kalk- skal kan den göra en tillfällig lagning
ett nytt litet ben vid nästa skalöms- ning. Efter ytterligare en ömsning så har den förlorade kroppsdelen ersätts av en ny som är i proportion till övriga delar på kroppen. Skulle flera ben för- loras samtidigt så påskyndas skalöms- ningen så att nya ben kan växa ut i ett raskare tempo.
>
Ovan:
Könsmogna hanar har större klor och plattare skal än honorna.
Till höger:
Krabbornas skal består av kalk och ett ämne som kallas kitin. Ytterst finns ett tunt lager av protein som innehåller färgämnet astaxanthin, vilket ger skalet dess rödorange färg.
” I vissa fall före-
kommer ett mycket
elakt fiske på
>
BIOLOGI
Parningen
Parningen sker under hösten och inleds med att honan börjar utsöndra doftäm- nen för att attrahera hanar. Ofta söker sig då flera hanar till honan och de bör- jar konkurrera om henne. Den största och starkaste hanen går segrande ur stri- den och bär sedan runt honan under sig i väntan på att hon ska ömsa skal.
Denna parbildning sker ungefär en vecka innan honans ömsning. Honan är helt förseglad i sitt hårda skal och par- ningen kan därför inte äga rum förrän hon ömsat. När det är dags för ömsning hjälper hanen därför gärna till att få av henne skalet. Efter skalömsningen är hon alldeles mjuk och parningen äger då rum buk mot buk. Vid parningen överlämnar hanen paket med spermier som placeras i honans två spermiebe- hållare med hjälp av de hårda utskott som han har under stjärten. Spermierna förvaras sedan i behållarna inuti honans
kropp utan att de kommer i kontakt med äggen. Rommen är inte färdigutvecklad ännu, detta sker först under året efter parningen. Då skalömsning och parning är över bevakar hanen sin hona i flera dagar, vilket säkerställer att den mjuka honan inte parar sig med någon annan hane eller blir uppäten av rovdjur.
När honans skal hårdnat och hon läm- nats av hanen är det viktigt för henne att få i sig mycket föda. Det kostar nämli-
gen mycket energi att bilda rommen, men hon behöver också lagra energi som upplagsnäring i kroppen. Det är denna upplagsnäring som ibland kallas för krabbsmör. Såväl krabbsmör som rom bildas under skalet i dess framkant och sidor. En hona kan bilda 0,5-3 mil- joner gulorange romkorn.
Lagrar spermier i flera år
Ett drygt år efter parningen under sen höst är rommen mogen och redo för att befruktas. Honan har nu sökt sig till en lämplig sandblandad botten på 10-20 meters djup och är välfylld med rom och upplagsnäring. Här gräver hon del- vis ner sig och låter rommen vandra ut för att placeras under stjärten. Samtidigt som rommen vandrar ut kommer den i kontakt med hanens spermier och befruktas. Befruktningen sker alltså först 14-15 månader efter själva par- ningen! Det är sällan som alla spermier
Till vänster:
Under sensommaren och hösten är det många dykare som blir fundersamma över alla döda krabbor de ser. Oftast är det dock inte döda krabbor det handlar om utan tomma skal från krabbor som just ömsat.
Nedan:
Krabbor med nyömsade skal har ett hålrum mellan kroppen och skalet, vilket gör att krabban kan tillväxa inne i skalet.
Nedan:
Om en krabba förlorar en klo får den en ny liten klo vid nästa skalömsning. Efter ytterligare en ömsning har klon ersätts av en ny som är i proportion till övriga delar på kroppen.
”Då rommen är befruktad lig- ger honan kvar i sin lilla grop delvis dold i bottensedimentet.
Här tillbringar hon vintern och våren. I ungefär åtta månader ligger hon passiv och väntar på att äggen ska kläckas.”
fortsättning på sidan 26 >
från en parning går åt vid första befrukt- ningen och de som inte utnyttjats kan lagras i honans spermiebehållare under ytterligare något år. På så vis räcker en parning till två eller möjligtvis tre befruktningar.
Då rommen är befruktad ligger honan kvar i sin lilla grop delvis dold i botten- sedimentet. Här tillbringar hon vintern och våren. I ungefär åtta månader ligger hon passiv och väntar på att äggen ska kläckas. Under denna period äter hon ingenting och överlever tack vare den upplagsnäring hon samlat på sig mellan parningen och befruktning. Då och då lämnar hon gropen för ett kort ögon- blick och viftar med stjärten för att fläkta friskt, syrerikt vatten över rom- men. Så snart hon gjort detta kryper hon ner igen.
Då sommaren kommer är honans väntan över. Äggen kläcks till 0,9 mm långa
larver som svävar iväg i vattnet. De första 4-8 veckorna lever krabblarverna som plankton och genomgår sju hudömsningar. Efter den sjunde öms- ningen omvandlas larverna till 2,5 mm breda, bottenlevande små krabbor. När de är ett år gamla har de blivit ca 15 mm breda och efter andra levnadsåret är de ungefär dubbelt så stora. De flesta krab- bor i svenska vatten blir könsmogna när de är 4-5 år gamla och ca 12 cm breda.
Tillväxttakten beror dock på vattentem- peraturen, längre norrut längs Norges kust kan det ta 5-8 år innan krabborna kommit upp i samma storlek och blir könsmogna. Hanarna blir större än honorna. Bredden över ryggskölden hos en gammal hane kan uppgå till 30 cm och vikten kan vara hela 4-6 kg, men detta är extrema uppgifter och det är sällsynt med krabbor som är bredare än 20 cm. Den maximala livslängden upp- ges vara omkring 15-20 år.
Honorna vandrar långa sträckor Fiskeriverkets havsfiskelaboratorium i Lysekil startade i slutet av 1960-talet en stor krabbundersökning. Man studerade krabbans födoval, romläggning, ska- lömsning och vandring.
Märkningsförsök pågick mellan 1968 och 1973 då sammanlagt 3 923 krabbor fångades, märktes och släpptes ut för återfångst. Vid denna undersökning fann man att krabbhonorna vandrar långa sträckor medan hanarna är mera stationära. Den längsta vandringen bland märkta honor uppgick till 225 kilometer på 4 år och 11 månader från Lysekil till Kullens fyr i nordvästra Skåne. Då ska man beakta att detta är det uppmätta avståndet fågelvägen, givetvis har krabban promenerat kors och tvärs, så det reella promenerade avståndet är betydligt längre. Bland märkta hanar blev den längsta kryp- sträckan 62 kilometer på 13 månader från Lysekil till Göteborgs skärgård.
fortsättning på sidan 28 >
>
Till höger:
Befruktning sker 14-15 månader efter parningen under september-oktober.
Samtidigt vandrar rommen ut och placeras under stjärten. Honor med yttre rom ligger sedan nedgrävda fram till juni, då äggen kläcks.
Ovan:
Krabbhonor kan lagra hanarnas spermier i flera år. Spermier från en parning kan därför räcka till två eller möjligtvis tre befruktningar.
BIOLOGI
> Varför är det då skillnad på hur långt hanar respektive honor vandrar? Man vet inte detta helt säkert, men man har konstaterat att honorna framförallt vandrar mot strömmen. I och med detta har man en teori om att det skulle kunna vara vad man kallar för en kompensa- tionsvandring. När rommen kläcks under honans stjärt så driver larverna med strömmen i 4-8 veckor innan de slår sig ner på bottnen. På denna tid hin- ner larverna driva iväg en ganska lång sträcka, men om honorna under hela sitt liv förflyttar sig mot strömmen motver-
har något större kommersiellt värde.
Längs nästan hela Europas kuster fiskas det krabba. Flest krabbtaskor finns runt Irland och i Engelska kanalen. Här fis- kar såväl engelska som franska fiskare och fångsterna är de största i Europa. En del av dessa krabbor exporteras till
KRAV-märka fisk och skaldjur från ekologiskt hållbara fiskemetoder är bur- fångad krabba en av de första att bli godkända.
De tre ledande begreppen i KRAV-certi- fierat fiske är: säkra metoder, hållbara bestånd och spårbarhet. Säkra metoder innebär att fiskarna ska använda skon- samma, selektiva redskap som minimerar bifångst. Vid krabbfiske ska man alltså bara få krabba och dessutom bara krab- bor som är tillräckligt stora för att ätas.
Fisket får endast bedrivas på långsiktigt
”De tre ledande begreppen i KRAV- certifierat fiske är:
säkra metoder, håll-
Ovan:
Krabbor med mycket havstulpaner, havsborstmaskar och annan påväxt har inte ömsat skal på länge. De är därför oftast fullmatade och innehåller mycket mat.
> De mest skamfilade är bäst att äta Vare sig man fiskar krabba själv eller köper hos fiskhandlaren är det fyllda krabbor man vill ha, det vill säga krabbor som innehåller mycket mat och som inte är mer eller mindre tomma inuti skalet. Men hur ska man då välja ut den bästa? Ett tips är att köpa de som ser slitna och skamfilade ut. De ska gärna vara fulla av havstul- paner, rörbyggande havsborstmaskar och annan påväxt. Dessa krabbor är med största sannolikhet välfyllda på sensommaren och hösten strax innan krabban skall till att skifta skal. Efter ett skalbyte tar det flera månader innan krabban blir välfylld igen.
Därför är krabbor med rena i det när- maste perfekta skal nästan alltid tomma. Ett annat tips är att fullmatade krabbor är mörkare undertill medan nyömsade är vitare eller nästan genomskinlig i färgen. Man brukar
fortsättning på sidan 30 >
Ovan:
Krabbor med rena i det närmaste perfekta skal är normalt nyömsade och innehåller väldigt lite mat.
Bildförsäljning Bildspel Föredrag Kurser Dykresor
Skolverksamhet Logi i Lysekil
Anders Salesjö•w w w . s j o h a r e n . c o m•Tel: 0523 - 102 03
man har tagit fram en genomlysningska- mera med vars hjälp man likt röntgen kan se om krabban är full av mat. Ska du köpa krabba kan det därför löna sig att fråga om de är genomlysta.
Dessvärre är det dock inte alla krabbor som är lika goda. Krabbtaskan angrips ibland av en mikroskopiskt liten, encel- lig parasit vars vetenskapliga namn är Hematodinium perezi. Hematodinium är en så kallad dinoflagellat, samma typ av organism som orsakar mareld om hös- ten. Parasiten förbrukar syre från krab- bornas blod och vävnader vilket gör att de blir slöa och passiva. Kraftigt infekte- rade krabbor får ofta ett lätt rosafärgat skal, nästan som om de vore kokta.
Blodet får dessutom en mjölkvit färg och kan inte längre levra sig. Parasiten fortplantar sig snabbt i krabbans kropp
Förekomsten av infekterade krabbor är som störst under juli till oktober med den högsta dödligheten under augusti och september. Under vintermånaderna finner man normalt inga angripna krab- bor överhuvudtaget. Skulle man koka en angripen krabba så märker man att köt- tet är kritliknande och har en bitter smak. Denna bittra smak har gett sjuk- domen det engelska namnet ”Bitter crab disease”. Lyckligtvis är angreppen rela- tivt sällsynta i våra vatten och man kän- ner inte till några som helst skadliga effekter av att äta infekterade krabbor.
Låt dig därför inte avskräckas från att avnjuta några läckra krabbor till lunch, middag eller som tilltugg. ●
