Reserapport för Arbetsterpeutstudent Cecilia Öberg, fyra veckor i Yogyakarta, Indonesien
Genom kontakt med Erik Ohlsson på Chalmers förmedlades en kontakt med UCP Wheels for
Humanity i Indonesien, ( i Indoesien kallt UCPRUK) som är den välgörenhetsorganisation med grund i USA som distribuerar rullstolar till behövande i U-länder. Erik Ohlson har i flera omgångar genom sitt arbete att designa rullstolar för u-landskontext samarbetat med denna organisation. När det blev tal om C-uppsats var vi fyra stycken arbetsterapeutstudenter som nappade på Eriks erbjudan att delta i hans projekt och vara behjälpliga i Indonesien vid utprovande av rullstolsprototyp och
arbetsterapeutisk input och i samband med det göra en datainsamling till vår egen C-uppsats. Detta skulle resultera i två c-uppsatser då vi skulle skriva två och två. Eftersom Eriks prototyp drog ut lite på tiden och vi behövde komma iväg skrevs uppsatsen orelaterat till prototypen, men vi var ändå kvar på plats när prototyperna anlände och kunde vara behjälpliga då.
Kontakten med UCPRUK gick genom deras operational manager, Simon, på plats i Yogyakarta, Indonesien. Centret är beläget i utkanten av staden, men en stor lagerlokal för rullstolar där ca fem personer arbetar som montörer, ett kontor med ca 15 administrativa personer och fysioterapeuter en byggnad bakom lagret med fyra rum och ett kök för volontärer. Området är stängslat och nattvakt finns. Vi bodde i volontärboendet. Det kändes tryggt att ha kontakterna med UCP och Chalmers innan resa, vi hade fått bilder på boendet och skypat med Simon. Vi hade också träffat Erik och hans medarbetare Christian ett par gånger på Chalmers innan avresa för att veta vilka vi skulle möta där och hur projektet skulle läggas upp. Vi reste till Indonesien i början av februari och var tillbaka i början av mars 2016 för att kunna passa in med andra kurser på arbetsterapiprogrammet.
Vi väntade länge med biljettbokning för att kunna samordna det med Chalmers, men då prototypen drog ut på tiden bokade vi oberoende av dem ca tre veckor innan avresa. I slutändan fungerade detta bra då vi ändå hann vara med när prototyperna kom. Vaccinationer skötte var och en på egen hand.
Vi blev upphämtade på flygplatsen av Simon som tog oss till affär så vi fick handla, informerade om normer och rutiner i landet (muslimskt) och introducerade oss för sin personal. Vi fick också en egen tolk/guide i som hade förberett deltagare för hembesök till vår studie utifrån de kriterier vi i förväg mailat till dem. Det här förberedande kontaktskapandet upplevde jag som mycket bra, det var tydligt att centret är vana vid dessa typer av besök och vi blev mycket väl bemötta. Vi fick hjälp att köpa en egen mobiltelefon för att kunna ringa taxi, hjälp att boka bil och chaufför de dagar vi behövde för hembesök, vid önskemål att se hur arbetet fungerar på vårdcentral, särskola och rehabcenter
anordnades genast detta av vår guide. Vi hälsade också på vissa av personalen i hemmet och var med på möten med Disabled Persons Organization. Internet fanns i volontärboendet och fungerade någorlunda, såsom förväntat. Vi hade skypehandledning över internet, det tyckte jag var lite svårt. På helgerna gjorde vi egna utflykter till vulkanen Merapi, till stranden och snorklade och till turistmålen i närheten. Vår guide hjälpte oss också att organisera dessa utflykter då språket var en barriär för oss.
Som plats tyckte vi alla att Yogyakarta med omnejd var mycket vackert, en kulturstad omgiven av vackra berg och med möjlighet till dagsutflykter till havet.
Vår studie grundade sig i nio hembesök hos personer som använder rullstol där vi tittade på hur deras hemmiljö ser ut och vilka barriärer som man som rullstolsburen i Indonesien behöver ta sig över i hemmet. Vår utgångspunkt var fortfarande rullstolsutvecking och distribuering av rullstolar, vilka krav som ställs på en rullstol i de aktiviteter och den miljö som finns i en u-landskontext. Vi valde att utvärdera detta genom att filma deltagarna nr de gjorde förflyttningar från rullstol till säng och när de visade hur de arbetade. Vi hade också stor nytta av vår tolk som själv var rullstolsburen och kände deltagarna sedan tidigare. De berättade öppenhjärtigt vad de gjorde på dagarna, hur de
gjorde, vad som var svårt och vad som inte var ett problem. Fältanteckningarna blev rikliga. Vi hade på förhand gjort en consent form som deltagarna fick signera för att ge sin tillåtelse till att vi filmade dem. I efterhand hade vi kunnat göra ett mer strukturerat intervjuunderlag för att underlätta för oss i analysen. Vi trodde att våra möjligheter till kommunikation var små och att observation var vår bästa chans att hämta in information, men tolken förstod ju frågeställningarna bättre än oss och vi hade kunnat lägga mer krut på en kompletterande intervju. Studien blev mycket mer grundlig än vi hade kunnat ana, deltagarna hade gemensamma bekymmer som man hade kunnat fördjupa sig i, men som hamnade utanför frågeställningen. Jag hade gärna åkt tillbaka och frågat vidare och sett om det fanns sätt att underlätta vissa svårigheter rent praktiskt. Centret tar emot volontärer, jag vet inte om de också tar emot praktikanter.
Vi sökte alla Sahlgrenska Akademiens Resestipendium, jag sökte enbart det. Stipendiet täckte flygresan och boendet på centret. Vi gjorde en överenskommelse med Simon om summan för boendet utifrån vårt stipendium. Övriga kostnader var mat, taxi, bil och chaufför, hotell, turism. Man kan leva billigt i Indonesien, lunch på gatan kostade ca 7 kr/person och ville vi äta fin middag ute kostade det ca 70 sek. En heldag med bil och chaufför kostade ca 350 kr plus lunch till chauffören och det delade vi på fyra personer.
Säkerheten i de områden vi rörde oss var god. Något tillfälle var det tsunamivarning i Indonesien, men då handlade det om andra öar och områden och inte om Java. På svenska nyheter sa de dock bara Indonesien, vilket upprörde anhöriga i Sverige. Människor på Java är vänliga och hjälpsamma.
Religionen är starkt närvarande, klädkod med långärmat och långbenat för oss tjejer vid hembesök fick vi till oss redan på skype av Simon så vi visste vad vi skulle packa. Böneutropet började 4.30 på morgonen, på fredagar var det kvinnorna som styrde samhället för då var männen i moskén.
Atmosfären mellan kulturerna kändes avslappnad och vi blev mycket väl bemötta av
lokalbefolkningen, som mest ville ta kort på oss för vi såg exotiska ut. Vi besökte Indonesien i regnperiod och var både i bergslandskap och på strand. Det var mycket varmt och när vi ville skriva och behövde tänka fick vi oftast sitta någonstans där det fanns luftkonditionering. I bergen var det dock ganska kallt och jag hade med mig både regnjacka och fleecetröja. Tvätten lämnades in till tvätteri av centret och inkluderades i hyran. Vissa kläder missfärgades.
Kollektivtrafik fanns i centrala staden, men inte i utkanten där vi bodde. Vi fick hjälp av nattvakten att ringa taxi på vår telefon. Det fanns också en restaurang nära centret som vi inte behövde åka taxi till.
Maten var mycket god, nasi goreng (stekt ris) är nationalrätt och behöver beställas utan chili för en västerlänning. Tempe och tofu är de vanliga proteinkällorna, någon gång åt jag kyckling, men i stort är det vegetariska utbudet bättre. Jordnötter är en basföda och centret hade dåliga erfarenheter av en volontär med jordnötsallergi. De flesta kan inte engelska och har man specifika preferenser kan det vara bra att lära sig dem på lokala språk.
I efterhand uppskattade jag att vi fick så mycket utöver vår datainsamling från UCPRUK. Jag upplevde en kombinerad praktik – och uppsatsperiod. Jag tror vi fick mycket gjort då skrivpartnern alltid fanns i närheten och centret alltid fanns i närheten som en källa till information. Människorna i Yogyakarta var mycket artiga och vänliga, det kändes tryggt. Jag är också mycket glad att vi alla fyra hade så roligt ihop – vi kände ju knappt varandra innan vi åkte.
Soluppgång på vulkanen Merapi
Fyra nöjda studenter
Ovan: Arbete på lagret, UCPRUK Nedan: vårt boende på UCPRUK
Hembesök
Hembesök
