Examensarbete 15 hp – Journalistik
”Äntligen!”
En studie av det kulturjournalistiska fältets reaktioner på Bob Dylans respektive Svetlana Aleksijevitjs
Nobelpris i litteratur
Författare: Martin Söderberg Författare: Filip Bolmgren Handledare: Kristoffer Holt Examinator: Maria Elliot
Abstract
Author: Martin Söderberg and Filip Bolmgren
Title: “Finally” - A study of the fragmented field of arts journalism Location: Linnaeus University
Language: Swedish Number of pages: 40
The aim of our study was to examine how Bob Dylan and Svetlana Aleksijevitj were portrayed in Swedish media after receiving the Nobel Prize in literature, and how the Swedish arts journalists positioned themselves towards the winners in a quickly shifting and commercialized Swedish media market.
We used Pierre Bourdieu’s theses and theories to show that there is a ”field of arts journalism” that act on its own apart from both the field of literature and the field of journalism. The field of arts journalism is in a crisis because of the commercialization of the media. The field is also rising to lose its autonomy from the journalistic field due to the new media landscape forcing arts journalism to be more profitable and more news
oriented.
This made us want to investigate how it differed when arts journalists wrote about the more traditional Nobel prize taker Svetlana Aleksijevitj and the controversial and unexpected Bob Dylan. We used the critical discourse analysis for our study, which it is based on 30 articles that were published the day after the prize takers were announced in 2015 and 2016.
The study showed that the arts journalists were more positive to the more traditional winner Svetlana Aleksijevitj and raised questions whether Bob Dylan’s songs should be considered as literature or not. In the articles, the arts journalists tend to argue for ”what’s best for the literature”. This shows that the ”old values” of the field still are strong. What is even more interesting is that our study showed how the journalists are using strategies to maintain the autonomy of the field by distancing themselves from the Swedish Academy, elevate their type of cultural capital and cultural values. In conclusion, the arts journalists tend to use strategies to argue for their own importance and for the autonomy of the field of arts journalism.
Keywords: arts journalism, Nobel Prize, commercialization, Bob Dylan, Svetlana Aleksijevitj, Bourdieu, cultural capital, habitus, field, Fairclough, critical discourse analysis, CDA
Innehåll
1 Inledning ____________________________________________________________ 1 1.1 Syfte och frågeställning ____________________________________________ 3 2 Teori och tidigare forskning ____________________________________________ 4 2.1 Bourdieus nyckelbegrepp och det kulturjournalistiska fältet ________________ 4 2.1.1 Det kulturjournalistiska kapitalet __________________________________ 4 2.1.2 Kulturjournalisternas habitus _____________________________________ 6 2.1.3 Det kulturjournalistiska fältet ____________________________________ 8 2.1.4 Strategier ____________________________________________________ 9 2.1.5 Kommersialiseringen av kulturjournalistiken ________________________ 9 2.1.6 Sammanfattning ______________________________________________ 10 3 Metod _____________________________________________________________ 11 3.1 Urval __________________________________________________________ 11 3.2 Kritisk diskursanalys _____________________________________________ 13 3.2.1 Utförande ___________________________________________________ 14 3.2.2 Metodproblem _______________________________________________ 15 3.2.3 Forskningsetiska resonemang ___________________________________ 17 4 Resultat och analys __________________________________________________ 17 4.1 Svetlana Aleksijevitj ______________________________________________ 17 4.1.1 Den sanna tolkningen av det stora författarskapet ____________________ 17 4.1.2 Den personliga relationen till Svetlana Aleksijevitj __________________ 19 4.1.3 Journalistiken som finkultur ____________________________________ 22 4.1.4 Den osjälvständiga Akademien __________________________________ 24 4.2 Bob Dylan ______________________________________________________ 26 4.2.1 Ett hot mot det skrivna ordet ____________________________________ 26 4.2.2 Det progressiva valet _________________________________________ 28 4.2.3 Dylanmannen ________________________________________________ 29 4.2.4 Synliggörandet av reaktioner ____________________________________ 32 4.2.5 Bob Dylan som litterär figur ____________________________________ 33 4.3 Jämförelse och slutsats ____________________________________________ 35 5 Diskussion __________________________________________________________ 38 5.1 Förslag till vidare forskning ________________________________________ 39 Referenser ___________________________________________________________ 41 Bilagor _______________________________________________________________ I
1 Inledning
I början av 2000-talet brukade medieprofilen Gert Fylking dyka upp i samband med Svenska Akademiens offentliggörande av Nobelpriset i litteratur för att direkt efter att namnet presenteras utbrista “Äntligen!”, oavsett vem pristagaren blev. Detta var ett ironiserande över hur pristagarna alltid brukar vara helt okända för folk utanför den kulturella eliten.
Fylking lyckades irriterade Svenska Akademien och efter att ha stoppats av vakterna i dörren återkom han året efter iförd lösnäsa för att återigen ropa “Äntligen!” om en litteraturprisvinnare som han inte kände till. Efter det meddelade Svenska Akademien att Fylking officiellt var portad från evenemanget. (Aftonbladet, 2002-10-10)
I oktober 2016 förändras något. Musikern Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur, och Akademiens val bryter mot förväntningarna om vad en litteraturpristagare är. Dylan är välkänd långt utanför den högkulturella sfären, och för Gert Fylking finns det inte längre en anledning att utbrista i ett ironiskt “Äntligen!”.
Även för många av landets kulturpersonligheter kom beskedet som en chock. I SVT:s studio, precis efter att Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius har förkunnat att årets Nobelpris i litteratur går till Bob Dylan för de nya poetiska uttryck som han har skapat inom den amerikanska sångtraditionen, sitter en kulturpanel med munnarna öppna.
”Här är det chock och förvåning. Det blev inte arabisk poesi, det blev amerikansk sånglyrik”, säger SVT-programledaren Malin Jacobson Båth sekunderna efter
annonseringen av pristagaren. I studion sitter förläggaren Svante Weyler med armarna i kors och skakar fundersamt på huvudet. Bibliotekarien Jennie Lindh har sina händer för ansiktet och skrattar hejdlöst. ”Jag ser den här kollektiva orgasmen som utbröt bland svenska mediemän nu”, säger hon. Ingen av dem vet riktigt vad de ska säga. Tidigare hade de spekulerat i olika författare och poeter. De var inte beredda på att en musiker skulle tilldelas priset. ”Det är genreförnyelse i alla fall - det är Akademins stil förstår jag”, säger Kulturnyheternas litteraturkritiker Ulrika Milles och fortsätter med att referera till
föregående års pristagare Svetlana Aleksijevitj: ”Förra året var det litterära reportaget, ett underbart val, och här är vi lite mer tveksamma. Nu bryter vi sönder alla barriärer. Nu kommer språket och texten och litteraturen att vara något helt annat än vad den har varit.”
(SVT, 2016-10-13)
Personerna i SVT:s panel är där på grund av sin kunskap inom litteraturen, men Bob Dylan är inte den traditionella, smala och högkulturella pristagaren. Han är en del av den folkliga populärkulturen och hans pristagande gick emot kulturpersonligheternas förväntningar.
Dels deras förväntningar på Svenska Akademien, men också förväntningar på sin yrkesroll - plötsligt hade de ingen nytta av sin litterära expertis. De blev en del av ett sammanhang där det kulturella kapital de bär på och själva värdesätter inte kunde hjälpa dem. I stället fortsatte diskussionen att kretsa kring det kontroversiella valet, om hur lite de kan om Bob Dylan och kring ett ifrågasättande av hans litterära kvaliteter. (SVT, 2016-10-13)
Valet av Bob Dylan förundrade och rörde om en redan polariserad kultursfär i Sverige. En populärkulturell artist gjorde entré i ett av världens finaste kulturrum. Året innan, 2015, gick priset till författaren Svetlana Aleksijevitj för sina litterära reportage om en av Europas mest problematiska regimer - Vitryssland. Hon är en författare som inte är särskilt känd för den breda massan, vilket gör att kulturjournalisterna där fick en tydlig roll där de kunde använda sin expertis för att lyfta fram det viktiga med hennes författarskap och förklara hennes samhälleliga relevans. På samma sätt kan kulturjournalisterna, genom sin expertis och sitt kulturella kapital, lyfta fram genren litterära reportage som inte har ett särskilt stort folkligt fäste.
När Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur väger kulturjournalisternas kapital inte längre lika mycket. Hans kulturform har en lägre status, han är redan världskänd och musik är en genre som inte behövs introduceras för den breda massan. Skribenternas funktion som gatekeeper och vägvisare i den snåriga kulturvärlden sätts här på spel. De har inte längre samma monopol på kulturell förståelse som tidigare, eftersom intresset och kunskapen om Bob Dylan finns rotat även i folk utanför den litterära sfären.
Populärkultur och underhållning har, som en konsekvens av de senaste årens
medieutveckling, blivit mer förekommande på kultursidor. Samtidigt som mediehusen har anpassat sig och gjort kulturjournalistiken mer nyhetsorienterad och kommersiellt gångbar så har de nya förutsättningarna inte fullt ut accepteras hos kulturjournalisterna. (Hellman &
Jaakola, 2011) De ser fortfarande att deras yrke har ett högre syfte än att bara förmedla raka nyheter. De ser kulturjournalistiken som ett verktyg för att, genom att använda sin egen kulturella expertis och passion, väcka konsumenternas intresse för att ta del av kultur och föra en intellektuellt stimulerande diskussion kring kultur. (Wahl-Jorgensen & Harries, 2007)
Hur kulturskribenterna förhöll sig till Bob Dylan respektive Svetlana Aleksijevitj får i denna studie exemplifiera fenomenet med den splittrade kultursynen inom journalistiken.
För att undersöka kulturjournalistiken som fält och hur dess aktörer agerar kommer studien att ta hjälp av Pierre Bourdieus teorier och begrepp, som vi kommer att beskriva mer ingående under teorikapitlet. Bourdieus teorier om fält, habitus och kapital är vanligt förekommande inom både medie- och kulturstudier, vilket ger studien en ökad inomvetenskaplig relevans.
De studier som tidigare gjorts i ämnet handlar främst om de förändrade villkoren där
finkulturen förlorar mark i förmån för populärkulturen och kulturskribenternas självbild och kultursyn. Denna studie är i stället intresserad av att undersöka hur de olika kulturformerna omskrivs och hur skribenterna använder sitt kulturella kapital. Det ger studien en kumulativ dimension och gör att denna studie kan bidra till att täppa igen vissa kunskapsluckor i ämnet.
Det är genom medierna som vi får vår största andel information om samhället och
tillgången till kultur är en demokratisk förutsättning, vilket gör att rapporteringen om kultur i sin tur fyller en viktig samhällelig roll. Att undersöka kulturjournalistiken och dess syn på olika kulturformer har därmed också en samhällelig relevans. Dessutom är
kulturjournalistikens förändring och kommersialisering en konsekvens av krisen som de senaste åren har drabbat journalistiken i stort. Det är ett ämne som ständigt är relevant och som har undersökts flitigt, men mer sällan när det kommer till dess effekter på
kulturjournalistiken.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med denna studie är att undersöka hur det kulturjournalistiska fältet och dess aktörer agerar i en tid där genren är i förändring mot en mer kommersialiserad kulturbevakning.
Detta genom att analysera hur kulturjournalistiken förhåller sig till Svetlana Aleksijevitj respektive Bob Dylan som Nobelpristagare i litteratur, och hur dessa förhållningssätt kan förklaras genom Pierre Bourdieus teoretiska ramverk.
För att besvara studiens syfte kommer vi att använda oss av Norman Faircloughs kritiska diskursanalys och vi har även formulerat följande frågeställningar:
• Hur skiljer sig respektive skildring av litteraturpristagarna åt?
• Hur använder skribenterna sitt kulturella kapital för att argumentera för sin kultursyn?
• Hur använder sig skribenterna sig av strategier för att värna om det kulturjournalistiska fältet?
2 Teori och tidigare forskning
2.1 Bourdieus nyckelbegrepp och det kulturjournalistiska fältet
För att besvara studiens syfte och få ökad förståelse för kulturjournalistiken som fält och hur aktörer inom fältet använder sin kulturella ställning för att argumentera för sin syn på kultur kommer vi att ta vår teoretiska utgångspunkt i Pierre Bourdieus sociologi - med fokus på hans nyckelbegrepp kapital, habitus och fält.
Alla begreppen kan ses som enskilda teorier, men begreppen är också relationella och samverkar med varandra. (Broady, 1991) För att kunna använda Bourdieus teorier som verktyg måste vi därför först redogöra för begreppen och hur de tar sig i uttryck inom kulturjournalistiken. Genom detta kapitel argumenterar vi för att det inom
kulturjournalistiken finns en form av symboliskt kapital som värderas högre än andra, att yrkesgruppen kulturjournalister har en gemensam habitus som premieras inom fältet och att kulturjournalistiken bör ses som ett autonomt fält. Dessa fastställanden möjliggör ett
applicerande av Bourdieus teorier. Med de tre nyckelbegrepp som grund redogör vi därefter för det Bourdieu kallar för strategier. Avslutningsvis problematiserar vi
kommersialiseringsbegreppet, som är en bärande del i studien, och redogör för tidigare forskning om kommersialisering.
Vi har i detta kapitel valt att slå ihop de teoretiska perspektiven med tidigare forskning om kulturjournalistik. Detta för att Bourdieus teorier är väldigt allmänna och kräver konkreta fall och sammanhang för att fullt ut kunna förstås.
2.1.1 Det kulturjournalistiska kapitalet
Det symboliska kapitalet är grundläggande i Bourdieus sociologi och kan enkelt förklaras som det som erkännes som heder- och aktningsvärt. Kulturellt kapital kan ses som en
underkategori till det symboliska kapitalet (Broady, 1991) och när man studerar
kulturjournalistik är det just det kulturella kapitalet som är mest relevant att lägga vikt vid.
Kulturellt kapital kan exempelvis vara kunnande inom konst och litteratur eller förmåga att uttrycka sig kultiverat i tal och skrift. (Broady, 1991) Dessa är egenskaper som är aktade inom kulturjournalistiken. Vanliga journalister behöver inte besitta någon generell kunskap eller specialintresse för att kunna skriva informerande och sanningsenliga texter. Även kulturjournalister behöver de traditionella journalistiska kunskaperna men de lägger större vikt vid deras passion och kulturella kunnande. Det ser kulturjournalisterna själva som en grundegenskap för att kunna väcka läsarnas intresse för kulturen de skriver om. (Wahl- Jorgensen & Harries, 2007)
Kulturjournalistiken skiljer sig från nyhetsjournalistiken delvis genom att andra värden premieras. I stället för de traditionella journalistiska värdena värdesätts i stället kulturellt kapital. Traditionellt sett arbetar skribenter utan journalistisk bakgrund, såsom författare och konstnärer, för tidningarnas kultursidor. Att de har en fot i kulturvärlden eller
Akademien och en i journalistiken ger dem legitimitet, trovärdighet och kulturellt kapital.
(Sarrimo, 2016) Deras expertis och engagemang inom kulturella, akademiska och
samhälleliga frågor placerar dem högre i den journalistiska hierarkin vilket också ger dem större auktoritet och kan med den tycka och värdera mer i sina texter än de vanliga
journalisterna. (Wahl-Jorgensen & Harries, 2007)
Kulturjournalistiken är, precis som hela medielandskapet, i förändring. Hellman och Jaakola (2011) har undersökt förändringarna av värderingar och ideal inom den finska kulturjournalistiken. De ser att det har skett ett paradigmskifte från ett estetiskt paradigm till ett journalistiskt, vilket har lett till att kulturjournalistiken har blivit mer nyhetsinriktad och fått ett större fokus på underhållning och populärkultur än tidigare. Även om
forskningen baseras på finska kultursidor, går det ändå att argumentera för att det finska mediesystemet är tillräckligt likt det svenska för att studien ändå kan vara relevant för svenska förhållanden. Hellman och Jaakolas studie om kulturjournalistiken har även legat till grund för en svensk studie där Sarrimo (2014), genom intervjuer med flera svenska kulturskribenter, kommit fram till att paradigmskiftet har lett till att de frilansande
akademikerna och konstnärerna har blivit färre inom kulturjournalistiken då genren blivit mindre lukrativ och att kraven på fler artiklar blivit större. Med andra ord gör denna
medieutveckling att behovet av kulturellt kapital inom kulturjournalistiken minskar. Den kulturella expertisen som tidigare aktats högt är inte längre en förutsättning för att arbeta med kulturjournalistik.
Bourdieus grundtanke, tolkad av Broady (1991), är att symboliska tillgångar bara utgör kapital om det existerar en marknad för dessa, alltså att det finns människor som är disponerade att se denna tillgång, titel eller bedrift som värdefull. När marknaden styr kulturjournalistiken i en mer nyhetsorienterad riktning och efterfrågan på kulturell expertis minskar kan man tänka sig att kulturskribenternas symboliska tillgångar riskerar att förlora dess värde. I förlängningen, om det inte längre kommer att finnas en marknad för det kulturella kapitalet, skulle det kunna leda till att kulturellt kapital, inom
kulturjournalistiken, inte längre ses som kapital.
Att utvecklingen skulle gå så långt att kulturjournalistikens grundvärden helt och hållet devalveras känns osannolikt, åtminstone för en överblickbar framtid. Enligt Hellman och Jaakola (2011) finns det fortfarande en balans mellan det estetiska och det journalistiska paradigmet, vilket gör att kulturjournalistiken fortfarande ses som god och respekterad.
Däremot utgör medieutvecklingen ändå ett hot mot kulturjournalistiken och dess aktörers värderingar.
2.1.2 Kulturjournalisternas habitus
Habitus är ett system av dispositioner som finns djupt rotat i oss. Bourdieus habitusteori handlar om att människors habitus formas av deras erfarenheter och styr hur vi uppfattar, handlar, tänker och värderar i givna sociala situationer. Varje människa har en habitus, men även grupper kan ha en gemensam habitus. (Broady, 1991) Inom kulturjournalistiken är vissa typer av värderingar, kunskaper och agerande, med andra ord en viss habitus, eftersträvansvärt. Wahl-Jorgensen och Harries (2007) har intervjuat kulturjournalister och kommit fram till att de anser sig vara mer kvalificerade för sin uppgift än vanliga
nyhetsreportrar. De vanliga journalistiska värdena som att skriva informerande och liknande ser de som en självklarhet, det är i stället att förmedla sin passion för kulturen så att de kan inspirera och intressera sina läsare som de håller högt. På så vis kan man säga att yrkesgruppen kulturjournalister har en viss habitus som ses som eftersträvansvärd inom fältet. Det handlar då om hur journalisterna förhåller sig till och värderar kultur.
Vad kulturjournalister väljer att lyfta upp som viktigt och intressant är inte lika givet som det är för nyhetsjournalister. Dawson Scott (1999) beskriver att brittiska kvällstidningar (översatt från tabloids på engelska) oftast gör sina val helt utifrån topplistor vilket gör det mer likt nyhetsjournalistiken där läsarnas intressen bestämmer vad som är det viktigaste.
Samtidigt väljer brittiska morgontidningar (översatt från broadsheets på engelska) ut sina artiklar på lite mer otydliga värden där journalisterna själva väljer vilken konstform som är viktig att belysa. I Sverige finns ingen sådan tydlig skillnad mellan morgon- och
kvällstidningarnas kultursidor, snarare liknar deras utformning mer den beskrivning som Dawson Scotts ger av brittiska morgontidningar. Därför har vi valt att använda den beskrivningen när vi redogör för kulturjournalisternas habitus.
Bourdieu (1993) menar att habitus till stor del handlar om smak och om en känsla för hur man bör agera i en given situation. Valen kulturjournalisterna gör baseras enligt dem själva just på denna typ av diffusa värden, en känslan av att de bara vet när det är rätt. Deras kompetens som journalister är genererat efter den status deras kulturella kunnande ger dem snarare än deras förmåga att avgöra vad som blir mest läst och drar in mest pengar.
(Dawson Scott, 1999) Dessa oklara bedömningskriterier för vad god kultur är kan ses som kulturjournalisternas habitus. Bedömningen baseras på djupt rotade föreställningar som påverkar hur de handlar, och det läggs större vikt vid kulturellt kapital än ekonomiskt.
Samtidigt har medieutvecklingen lett till att kulturjournalisternas gemensamma habitus inte längre är lika självklart. Sarrimo (2014) skriver att många av de frilansande akademikerna som är en utgörande del av kulturjournalistiken försvinner då branschen är mindre lukrativ nu än tidigare, och Hellman och Jaakola (2011) menar att kulturjournalistiken har gått från ett estetiskt paradigm till ett journalistiskt. Man kan tänka sig att kulturjournalisternas gemensamma habitus, som har sin grund i det estetiska paradigmet, riskerar att förändras när journalistiken som bedrivs blir mer nyhetsorienterad och akademikerna och
konstnärerna inom fältet blir färre.
En habitus är dock svårt att förändra. (Broady, 1991) Det är även något som Jaakola och Hellmans (2011) forskning vittnar om. Kulturjournalistiken har dragits från det estetiska till det journalistiska, men genren befinner sig i en övergångsperiod där de nya värderingarna har accepterats inom organisationen men att gamla axiom fortfarande är djupt rotade i journalisterna. De nya arbetssätten har alltså införts men de har bara delvis accepterats.
2.1.3 Det kulturjournalistiska fältet
Ett socialt fält karaktäriseras av specialiserade aktörer och institutioner. Dessa strider för något gemensamt och har en specifik form av symboliskt kapital som ligger till grund för fältets trosföreställningar. (Broady, 1991) Inom kulturjournalistiken premieras, som tidigare nämnt, det kulturella kapitalet och det gemensamma som kulturjournalisterna och
kulturredaktionerna som institutioner strider för är en viss kultursyn. Det gemensamma som står på spel är då definitionen på god kultur och kritik, samt auktoriteten att fälla omdömen om olika kulturformers kvalitet. (Broady, 1991) Att det finns institutioner, specialister och erkända värdehierarkier är en förutsättning för ett fält. De olika kulturredaktionerna är institutioner (Broady, 1991), kulturjournalisterna är ofta specialiserade inom specifika områden (Wahl-Jorgensen & Harries, 2007) och inom kulturjournalistiken finns en tydlig statusgenererad hierarki både mellan institutionerna, alltså kulturredaktionerna, som utgör fältet men också inom redaktionerna med chefer, redaktörer, reportrar och så vidare.
Sociala fält kan också överlappa varandra och stora fält kan rymma mindre fält. Enligt Bourdieu (1993) finns det ett övergripande kulturellt produktionsfält. I det ingår både det journalistiska och det litterära fältet som mindre delfält. Inom det litterära fältet finns aktörer och institutioner såsom kulturredaktioner, redaktörer och litteraturkritiker (Bourdieu, 2000) som även är en del av det journalistiska fältet. Dessutom kan grupper också tillhöra flera fält (Broady, 1991), och många kulturskribenter är just verksamma inom både journalistiken och inom litteraturen eller konsten. (Hellman & Jaakola, 2011) På så vis kan man se kulturjournalistiken som ett underfält till det litterära respektive det
journalistiska fältet.
För att ett fält ska klassas som ett fält i Bourdieus mening krävs också att en tillräcklig grad av autonomi föreligger. (Bourdieu, 1993) Kulturjournalistiken har en tradition av att vara självständig och frikopplad från tidningens nyhetsorganisation och den prioriterar andra typer av värden (Wahl-Jorgensen & Harries, 2007) och bör därför ses som autonom i förhållande till det journalistiska fältet. Kulturjournalistiken är mångt och mycket, precis som litteraturen, en kulturell produkt vilket ger den en form av dubbel roll där den både bevakar och skapar kultur. (Jaakola & Hellman, 2011) Därför tar kulturjournalistiken avstamp i det litterära fältet, men har å andra sidan makten att kritisera, fälla omdömen och
avgöra vilken kultur som förtjänar att lyftas fram. På så vis behåller kulturjournalistiken sin självständighet gentemot det litterära fältet. Därför menar vi att kulturjournalistiken bör ses som ett autonomt fält. (Broady, 1991) Samtidigt riskerar denna autonomi att försvinna när kulturjournalistiken drar mer och mer åt det journalistiska fältet, vilket hotar dess
självständighet och i förlängningen hela kulturjournalistiken som fält.
2.1.4 Strategier
När ett fält är hotat agerar aktörerna inom fältet utifrån sin habitus och använder sitt
symboliska kapital för att försvara fältets självständighet och dess värden. (Broady, 1991) I kulturjournalistikens fall kan man säga att de ökade kraven på produktivitet och ekonomisk vinning som bland andra Sarrimo (2016) skriver om kan tänkas ha lett till att det
ekonomiska kapitalet har givits ett större värde inom fältet kulturjournalistik och att fältet förlorar autonomitet när det ställs ekonomiska krav “uppifrån”. I dessa situationer utvecklar grupper, som i detta fall aktörerna inom kulturjournalistiken, strategier för att kunna bevara eller öka värdet av sitt symboliska kapital, som i detta fall är det kulturella. Dessa strategier behöver inte vara av medveten art. (Broady, 1991)
Kulturjournalisternas habitus ger dem ett bestämt register av strategier som, i förhållande till de aktuella omständigheterna, ger dem ett bestämt spelrum. I varje bestämt socialt sammanhang ger deras habitus dem ett begränsat antal principer att handla, tänka och värdera utifrån. (Broady, 1991) Om vi tänker oss att Nobelpriset i litteratur är ett sådant bestämt socialt sammanhang har kulturjournalisterna, utifrån sin habitus, olika
föreställningar om vad ett bra val av pristagare är. Där skulle man kunna tänka sig att kulturjournalisterna använder sig av sin plattform på kultursidorna och sitt kulturella kapital för lyfta fram sin syn och definition på vad bra som är bra konst och litteratur. Med andra ord utvecklar de strategier för att försvara sin kultursyn, som i förlängningen kan ses som en symbol för det kulturjournalistiska fältet och värdet av dess kulturella kapital.
2.1.5 Kommersialiseringen av kulturjournalistiken
Samtidigt som kulturjournalistiken mer och mer anpassar sig efter journalistiska ideal så är hela journalistiken i förändring. Kommersialiseringen förändrar branschen och fältet, och det är ett begrepp som ofta används. Samtidigt som det inte finns en rådande bild av vad det
exakt betyder. (Wadbring, 2007) Alla medier, förutom public service, har varit drivna av marknadens lagar och varit kommersiella under en lång tid. Enligt Strömbäck och Jönsson (2005) är det som kallas för kommersialisering att medierna mer och mer tenderar att präglas av att de är kommersiella medieföretag. Alltså att det tas fler beslut med syftet att göra mer ekonomisk vinst i dag än tidigare.
För vår studie är inte kommersialiseringens orsaker särskilt intressanta eller viktiga.
Däremot hur kommersialiseringen påverkat kulturjournalisternas sätt att agera. 55 procent av journalisterna Wadbring (2007) intervjuade upplever att mediebranschen blivit mer kommersialiserad de senaste 5-10 åren. Hur kulturjournalister ser på kommersialiseringen och hur fältet påverkats vet vi inte men en ökad kommersialiserad marknad bidrar till fler nyheter om till exempel kändisar och fokus på sensationer. (Strömbäck & Jönsson, 2005) En sådan stor och sensationell händelse inom det kulturjournalistiska fältet kan vara utnämningen av Bob Dylan som Nobelpristagare. Den sortens händelser kan alltså förväntas få större utrymme. Samtidigt är kulturjournalisternas gamla värden fortfarande starka inom yrkesgruppen (Hellman & Jaakola, 2011) vilket gör kommersialiseringens påverkan på kulturjournalistiken oklar. Så när vi pratar om “kommersialiseringen inom kulturjournalistiken” är vi alltså medvetna om att det inte är ett självklart begrepp utan mer ett överhängande hot om att det kulturjournalistiska fältet håller på att tappa sin autonomitet gentemot det journalistiska.
2.1.5 Sammanfattning
Med hjälp av teori och tidigare forskning har vi kunnat redogöra för det kulturjournalistiska fältet och för kulturjournalisternas habitus och vilket typ av kapital de värdesätter. Vi har också redogjort för att det kulturjournalistiska fältet, på grund av bristande självständighet, hotas av medieutvecklingen. Detta utgör grunden för vår studie. Det är med hjälp av dessa teoretiska utgångspunkter och den beskrivning av fältet som den tidigare forskningen gett oss som vi kommer att försöka förstå kulturjournalistikens agerande. Hur aktörer inom ett hotat fält utvecklar strategier för att bevara sin autonomitet och sina grundläggande
värderingar. Det är i denna kontext, där vi ser de språkliga valen som strategier, som vi har valt som vi har valt att analysera vårt empiriska material utifrån.
Det har tidigare gjorts studier i Nobelpriset i litteratur, men då har det varit fokus på litteraturen eller mottagandet av den i stället för journalistisk forskning. Bourdieus teorier är inte heller främst använda i journalistiska sammanhang utan mer i sociologiska eller kulturella. Med detta i åtanke man tänka sig att denna studie skulle kunna angränsa till andra områden, men genom att vår studie utgår från tidigare journalistikforskning och att vår utgångspunkt är det kulturjournalistiska fältet, hur den journalistiska krisen påverkar det och hur kulturjournalister agerar anser vi att vår studie i högsta grad journalistisk.
3 Metod
3.1 Urval
Det rapporteras alltid flitigt kring Nobelpriset i litteratur och dess tillkännagivande i medierna. Upplägget är detsamma i varje år - Svenska Akademien tillkännager pristagaren och medierna reagerar sedan på detta genom artiklar, krönikor, analyser och så vidare. Då vi ville undersöka hur kulturjournalisterna agerar i en situation där grundläggande värden inom genren står på spel såg vi rapporteringen Nobelpriset som ett bra fall att undersöka.
Vi valde att utgå från Svetlana Aleksijevitj och Bob Dylan dels eftersom de är de två senaste pristagarna och därför känns mest relevanta att applicera dagens mediesituation på, men också för de båda tillhör genrer som tidigare inte tilldelats Nobelpris och att de
symboliserar en “finare” respektive “fulare” form av kultur. Därför får vi chansen att undersöka hur kulturskribenterna skriver om samma pris, med samma förutsättningar, men med två olika pristagare. Ett jämförande kan alltså ge oss en mer rättvis och mer begriplig bild av fältet då vi kan se hur fältet förhåller sig till två olika typer av konstnärer.
I urvalet av vårt material valde vi ett antal avgränsningar för att kunna göra en kvalitativ undersökning där varje text kan analyseras noggrant. Vi valde att vårt urval skulle bestå av artiklar som publicerades i tidningen dagen efter tillkännagivandet. Detta för att inte blanda in “debatten om debatten” som sedermera kom att prägla medierna efter Svenska
Akademien kontroversiella val av Bob Dylan och för att få kultursidornas direkta reaktion.
Dessa reaktioner kan också tänkas säga något om kulturjournalistikens förväntningar.
Exempelvis har de förmodligen mallar eller en förutbestämd struktur för hur rapporteringen ska se ut. Om pristagaren bryter mot förväntningarna och inte passar in i denna mall kan
man tänka sig att bevakningen påverkas. Om skribenterna som brukar skriva om
litteraturpriset inte vet något om pristagaren kommer det att påverka bevakningen, och säga något om kulturjournalistikens kultursyn och förväntningar.
Det kan finnas ett problematiskt element i att bara välja ut artiklar från två dagar och sedan tycka att det säger något om fältet i stort. Här tycker vi dock att urvalet fungerar eftersom Nobelpriset i litteratur är en av de största kulturella händelserna som sker varje år och dessutom ett stort bevakningsområde för svenska kulturredaktioner.
En ytterligare avgränsning vi gjorde var att enbart analysera åsiktstexter och därmed välja bort alla publicerade nyhetstexter. Att se diskurser i nyheter hade också varit intressant, men för denna studie är vi främst intresserade av hur kulturskribenter aktivt använder sin kulturella ställning för att argumentera för sin kultursyn. De texter vi valt är alltså texter som innefattar subjektivt tyckande och där en enskild skribent på en kultursida skriver en text där denne argumenterar kring hur skribenten känner kring valet av pristagare eller kring pristagarens litteratur. Artiklarna är av varierande längd och innefattar
argumenterande texter, analyser, krönikor och kommentarer. Alltså artiklar som utgår från skribenten i fråga och skrivs med anledning av Nobelprisets tillkännagivande. Genom dem kan vi undersöka hur skribenter positionerar sig gentemot objekten och hur de använder sin kulturella ställning för att förmedla sin syn på god kultur. Detta går givetvis att urskilja även i nyhetstexter genom att exempelvis undersöka valet av intervjupersoner och liknande.
Men för den här studien valde vi att undersöka de mer subjektiva texterna för att kunna urskilja diskurser inom det “kulturella tyckandet”. Kulturjournalistiken tillåter subjektivitet och analyser och aktörerna inom fältet har inte bara journalistiska bakgrunder.
Åsiktstexterna är på så vis bärande och representativa för genren och dess aktörer.
Vår sista stora urvalsavgränsing var att välja ut vilka kulturredaktioner som kunde anses som representativa för kulturjournalistiken i Sverige. Vi valde ut de fyra största tidningarna i Sverige: Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Dessa fyra är att betrakta som bärande institutioner inom det kulturjournalistiska fältet och dessa sätter ofta agendan för den svenska kulturjournalistiken. Vi är öppna för att resultatet hade kunnat se annorlunda ut om vi hade valt att analysera fler tidningar. Exempelvis hade
Sydsvenskans eller Dalademokratens kultursidor också kunnat ses som bärande delar av det kulturjournalistiska fältet. Vi ansåg dock att fyra tidningar var rimligt att undersöka för att kunna ägna varje text den tid som krävs för en kvalitativ analys, och att dessa tidningars
storlek och inflytande gör dem till rättvisande representanter för kulturjournalistiken i Sverige.
Vi är inte intresserade av att varken jämföra de olika tidningarna eller kvälls- och dagstidningar. I stället ser vi samtliga tidningar som en del av, och representant för, de kulturjournalistiska fältet, och det är just fältet vi vill undersöka genom att analysera två fall där kulturskribenterna har två olika typer av konstnärer och konstformer att skriva om.
För att samla in vårt empiriska material sökte vi på namnen “Svetlana Aleksijevitj” och
“Bob Dylan” i Mediearkivet. Vi valde datumen 9 oktober 2015 respektive 14 oktober 2016, vilket är dagarna efter de båda tilldelades Nobelpriset i litteratur. Resultatet för sökningen
“Bob Dylan” den 14 oktober 2016 med avgränsningen Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen blev 51 träffar. Resultatet för “Svetlana Aleksijevitj” den 9 oktober 2015 med samma avgränsning gav 49 träffar. Båda sökningarna gjordes 30
november 2016.
Förutom att sålla bort alla tidningar förutom de fyra vi valt ut sållade vi också bort alla texter som inte publicerats på kultursidan i tidningen, alla texter som inte skrevs med anledning av vem som fick priset och alla träffar som inte matchade vår definition av vad en åsiktstext är. Resultat blev 17 texter om Svetlana Aleksijevitj (se bilaga 1) och 13 texter om Bob Dylan (se bilaga 2).
3.2 Kritisk diskursanalys
Att språket är en del av formandet av samhället och att all form av kommunikation
genomsyras av ideologier, agendor, normer och förhärskande tankesätt är grunden för den kritiska diskursanalysen. Metoden tar därför sin utgångspunkt i språket. Berglez &
Olausson (2008) redogör för att det finns två nivåer vi kommunicerar på: den uttalade och den outtalade. Med andra ord genom det konkreta i språket och genom underliggande budskap - diskurser.
I diskursanalysen intresserar man sig både för diskurser och maktstrukturer. Genom att undersöka maktstrukturer i samhället ser man vilka grupper som är styrande och dominerande, samtidigt som andra gruppers värderingar, tillhörigheter och idéer missgynnas och marginaliseras. För att identifiera dessa strukturer behöver man ta sig bortom ordvalen och det konkreta språket. I stället måste man identifiera föreställningarna
och värderingarna som ligger bakom det som uttrycks. Genom att analysera dessa diskurser skapar forskaren förståelse för hur texter befäster eller underminerar strukturerna och olika grupper. (Berglez & Olausson, 2008)
I denna studie har vi använt oss av Norman Faircloughs kritiska diskursanalys och hans tredimensionella modell för att undersöka vårt empiriska material. Faircloughs
metodologiska angreppssätt på diskursanalysen är det mest utvecklade inom forskning som rör kultur, samhälle och kommunikation. (Winther Jørgensen & Phillips, 2010) Med den tredimensionella modellen analyserar man text på tre nivåer. Först analyseras det konkreta såsom beskrivningar, ordval och formuleringar, eller det som inte nämns överhuvudtaget. I modellens andra del analyserar man processerna bakom produktionen och mottagandet av texten, den diskursiva praktiken, för att urskilja de tolkningarna som texten erbjuder.
Avslutningsvis sätts den diskursiva praktiken i relation till den sociokulturella praktiken.
Texterna kontextualiseras och sätts i ett sammanhang av strukturer, institutioner och maktrelationer inom vilka texten produceras och konsumeras. (Fairclough, 2010)
Att metoden kretsar kring hur språk används, hur de språkliga valen genomsyras av agendor och värderingar och hur dessa måste ses i ett sociokulturellt sammanhang gör den lämplig för vår studie där det som undersöks just är hur språkliga val används för att förmedla sin syn på kultur i ett tid där kulturjournalistiken kommersialiseras.
3.2.1 Utförande
Analysen av vårt empiriska material började med att urskilja övergripande diskursiva teman i texterna. För att enklare kunna angripa vårt material utformade vi analysfrågor som
utgjorde grunden för att genom vår metod kunna opperationalisera vårt syfte:
• Hur positionerar sig skribenten gentemot pristagaren?
• Hur positionerar sig skribenten gentemot akademien?
• Hur använder sig skribenterna sig av det som Bourdie kallar för strategier?
Vi undersökte texterna om varje pristagare för sig, men såg samtliga texter och kultursidor som en del av det kulturjournalistiska fältet och utgick från Faircloughs modell där vi först analyserade ordvalen och det konkreta språket. Därefter undersökte vi vilka diskurser som gick att urskilja i materialet och tolkade de möjliga underliggande betydelser som texterna erbjöd, alltså vilka möjliga syften, agendor och strukturer som ligger bakom och vilka
tolkningar texterna erbjuder läsaren. Slutligen satte vi in diskurserna, språket och dess mening, i den sociokulturella kontext som den tidigare forskningen kring
kulturjournalistikens situation och förändring ligger till grund för. För att förstå kulturjournalisternas handlande och språkliga val i denna kontext använde vi oss av Bourdieus teorier om kapital, habitus, fält och strategier. Denna teoretiska utgångspunkt är grunden för vår analys och genom att undersöka kulturjournalistiken med hjälp av Bourdieu och den tidigare forskningen som grund kan vi sätta in texterna i ett sammanhang där allt ses i skenet av att kulturjournalistiken är i en förändring mot det kommersiella. Kort sammanfattat är den sociokulturella kontexten att det kulturjournalistiska fältets autonomitet är hotat av kommersialisering och att aktörerna därför använder sig av strategier för att bevara autonomiteten.
När vi hade analyserat texterna om de båda pristagarna enskilt gjorde vi en sista övergripande analys där vi jämförde de båda resultaten för att urskilja likheter och skillnader i texternas diskurser.
3.2.2 Metodproblem
En grundproblematik inom kvalitativa metoder är att de bygger på tolkningar. Det är inget vi kan komma ifrån, men det är viktigt att ha i åtanke att våra analyser baseras på våra subjektiva överväganden. I vår analys har vi också valt ut och presenterat de delar av vårt empiriska material som vi anser vara mest relevant. Det kan ses som problematiskt att välja ut textdelar som passar för just vår studie och vårt syfte. På så vis kan det vi presenterar, medvetet eller omedvetet, styras av det som gynnar vår forskning. Vi har dock eftersträvat attge en så rättvis bild som möjligt av fenomenen vi skildrar och vi försöker vara så transparenta som möjligt när det kommer till brister i och risker med vår studie. Dessutom består vår analys av en samlad bedömning av samtliga texter och dessa utgör diskurserna oberoende av vilka citat som lyfts fram för att exemplifiera dem.
Vårt begränsade urval ger oss både möjlighet att närstudera ett fenomen och skapa en stor förståelse för det, samtidigt som det också begränsar möjligheten till att dra några generella slutsatser. Vi analyserar texter från fyra tidningar publicerade under en dag. Att dra några generella slutaser om det kulturjournalistiska fältet blir därför svårt. Det vi däremot gör är två nedslag i ett av genrens bevakningsområden och genom dem exemplifierar vi ett fenomen som vi sedan försöker förstå och förklara.
I vår kritiska diskursanalys har vi valt inte fokusera på varken bilder, rubriker eller annat som påverkar rapporterings utformning. Detta hade kunnat ge oss en annorlunda analys och kanske även en mer rättvisande bild av det kulturjournalistiska fältet som helhet, men å andra sidan handlar denna studie om just det skrivna ordet och hur kulturskribenter använder sig av språket. Därför har vi valt att enbart fokusera på textinnehållet. Att involvera en bildanalys eller en analys av rubriksättningen skulle dessutom kunna ge en missvisande bild eftersom bilder och rubriker inte nödvändigtvis är en konsekvens av skribentens val.
Då diskursanalysen består i flera steg riskerar det att påverka studiens reliabilitet då det finns fler moment för forskaren att tolka annorlunda. För att undvika detta har vi försökt att redogöra för och vara transparenta med hur vi gått tillväga och lagt upp vår analys.
Transparensen är genomgående i hela uppsatsen och i metodkapitlet redogör vi för alla steg i vårt arbete för att ha så hög tillförlitlighet som möjligt.
Då analysen av vårt material bygger på tolkning har vi för att hålla god reliabilitet
undersökt materialet flera gånger och dessutom gjort det var för sig oberoende av varandra.
Vi hade då en liknande uppfattning om vilka diskurser vi tyckte oss urskilja. Att analysen inte enbart bygger på en persons tolkning anser vi styrker studiens reliabilitet.
Vi anser också att studien har god validitet genom den teoretiskt relevanta grund som den vilar på. Bourdieus teorier är erkända och etablerade och hjälper, tillsammans med den tidigare forskningen om kulturjournalistik, oss att förklara kulturjournalisternas agerande.
Huruvida Nobelpriset i litteraturen är den bästa situationen att utgå ifrån för att se hur kulturjournalister agerar i en tid av förändring är svårt att säga. Är det inte representativt för kulturjournalistiken skulle det vara negativt för validiteten, men som vi tidigare redogjort för tror vi att våra fall kan ge oss en god bild av kulturjournalistiken. Även om det skulle finnas andra fall som är mer representativa eller skulle ge ett mer intressant resultat så är detta ett nedslag i hur kulturskribenter agerar när fältets autonomitet hotas, och det är allt denna studien syftar till. Valet av situation att analysera i kombination med våra tydliga urvalsbegränsningar anser vi bidrar till att studiens validitet styrks, även om vi bara kan undersöka en mindre del av det kulturjournalistiska fältet och inte dra några större generella slutsatser.
3.2.3 Forskningsetiska resonemang
Det som skulle kunna vara problematiskt med vår analys är att vi undersöker skribenternas artiklar utifrån teoretiska perspektiv som de själva inte alls hade i åtanke när de skrev texterna. Vi ser också alla personer som skrivit åsiktstexter på någon av kultursidorna under dessa två specifika dagar som representanter för det kulturjournalistiska fältet utan att egentligen veta så mycket om dem. Vi resonerar dock att det här är kulturellt och
journalistiskt högt uppsatta personer som är väl medvetna om följderna av att publicera sig offentligt och tål att vi undersöker dem utifrån vår premiss. Det handlar heller inte om att förklara enskilda människors handlande, utan om att förstå ett fenomen där en yrkesgrupps agerande är centralt.
4 Resultat och analys
I detta kapitel presenteras de diskurser som vi har identifierat i vårt empiriska material. Vi börjar med att presentera de diskurser som vi har urskilt i rapporteringen kring Svetlana Aleksijevitj och sedan gör vi samma sak med rapporteringen kring Bob Dylan.
Avslutningsvis jämför vi diskurserna som vi har identifierat i respektive fall och drar slutsatser kring dessa.
4.1 Svetlana Aleksijevitj
4.1.1 Den sanna tolkningen av det stora författarskapet
I texterna om Svetlana Aleksijevitj finns en övervägande positiv inställning till både hennes pris och hennes författarskap. I beskrivningarna av författarskapet lyfts ofta dess
samhällsnytta fram. Hennes berättelser från det stängda Sovjet och sedermera Vitryssland ses som demokratiska och politiska gärningar.
Hon har alltid varit en orädd och knivskarp analytiker av tillståndet i såväl Vitryssland som Ryssland. (Dagens Nyheter, 2015-10-09, En knivskarp kritiker av totalitär utveckling)
Men det är framförallt hennes litterära kvaliteter som lyfts fram. Hennes böcker beskrivs som rörande, fantastiska och storslagna och skribenterna betonar också hur hennes författarskap väcker saker hos läsaren.
Hon ger röst åt människan och säger något väsentligt om mänskligheten. Hon förenar engagemang med en ovanlig förmåga att skriva klart och vackert. (Svenska Dagbladet, 2015-10-09, Vittneslitteratur med förbud om framtiden)
Ordvalen och värdena som tillskrivs Aleksijevitj är ofta mycket positivt laddade och hon tycks vara en pristagare som överensstämmer med skribenternas kultursyn och att litteraturen är värdefull är således den tolkning som erbjuds till läsaren. Då
kulturjournalistiken har som funktion att uppmärksamma kultur och att engagera och uppmuntra till kulturkonsumtion får skribenterna här en tydlig roll. Svetlana Aleksijevitj är en relativt smal författare och har tilldelats Nobelpriset i litteratur. Deras rapportering om henne blir därmed den huvudsakliga bilden som återges av henne och hennes författarskap, och kulturskribenterna är de som får utrymme att förklara vad som är bra och varför det är bra, eller tvärtom.
När skribenterna ges möjlighet att ha denna kulturellt vägledande funktion, där just deras kulturella expertis är nödvändig, stärks deras kapital. Tillgångar är bara kapital om det finns en marknad för dem. När en relativt okänd författare uppmärksammas blir
kulturjournalisternas kulturella expertis till kapital. Folk behöver upplysas om Svetlana Aleksijevitj och därför fyller de en tydlig funktion. I förlängningen kan man, med hjälp av Bourdieu, se detta som en strategi för att bibehålla det kulturjournalistiska fältets
autonomitet.
Kulturjournalisternas exklusiva roll som rapportör, tolkare och kritiker av Svetlana Aleksijevitj ger dem makten att styra den bild som erbjuds till konsumenten. I
kulturtexterna kan man urskilja en viss tendens till att skribenterna ser just sin tolkning som den sanna och sitt sätt att läsa eller skriva om Svetlana Aleksijevitj som det rätta.
Det är omöjligt att skriva om Svetlana Aleksijevitj utan att inleda med hennes egna ord om sovjetmänniskan. Begreppet står i centrum för hennes självlysande livsverk - krönika
“Utopins röster” - som tagit henne trettiofem år att skriva. (Dagens Nyheter, 2015-10-09, Mångröstat vittnesmål om lidandet)
Skribenten inleder sin text med ett Aleksijevitj-citat, som visar på kunnighet och kulturellt kapital, och förklarar sedan att det är omöjligt att skriva om Aleksijevitj utan att börja så.
Här implicerar skribenten att just hennes sätt att tolka och återge Aleksijevitj är det rätta.
Det kan ses som ett sätt att signalera att de besitter ett bättre kulturellt vetande och att det är till dem man ska vända sig till för att söka svaren för hur författarskapet ska tolkas. Med andra ord är det en strategi för att förklara varför kulturjournalistikens kapital behövs.
4.1.2 Den personliga relationen till Svetlana Aleksijevitj
De allra flesta skribenterna inom kulturjournalistiken utgår från sig själva och sin relation till Svetlana Aleksijevitj i texterna. En majoritet av dem berättar om att de har intervjuat och träffat Aleksijevitj personligen. Många använder också citat och beskrivningar från deras intervjuer med henne.
När jag första gången träffade Svetlana Aleksijevitj hade jag just läst ”Bön för Tjernobyl”
och frågade hur fritt hon ansåg att en författare kan förhålla sig till andras livsberättelser.
[…] Sedan det första mötet i Minsk har jag haft förmånen att träffa Svetlana Aleksijevitj många gånger. (Dagens Nyheter, 2015-10-09, Mångröstat vittnesmål om lidandet)
Att kulturskribenter har läst de författare de skriver om är en förutsättning. Att de dessutom har träffat och intervjuat författaren ökar deras trovärdighet ytterligare. Genom att framhäva detta i texterna tillskriver de sig själva kulturellt kapital. De visar tydligt att de vet mer än gemene man och det ger dem i förlängningen förtroendet att fälla omdömen om författaren i fråga. I citatet ovan, och i flera av de andra texterna om Svetlana Aleksijevitj, väljer skribenten också att lyfta fram sin egen fråga. Att påvisa att man ställer “bra frågor” kan ses som ett sätt att visa att man som skribent är påläst, kunnig, intresserad och engagerad. Det är egenskaper som värdesätts inom kulturjournalistiken (Wahl-Jorgensen & Harries, 2007) och blir till ett ytterligare sätt att styrka sitt kulturella kapital, men genom att premiera det kulturjournalistiska fältets värden blir det också ett sätt att bevara autonomiteten mot det journalistiska fältet där dessa värden inte är lika bärande. Ett liknande exempel hittar vi här:
När jag frågar hur hon har stått ut med att lyssna på all denna smärta, jag blir ju ett vrak bara av att läsa hennes böcker, så ler hon snett. […] Vi samtalar ett par timmar. Det visar sig att hon läst min första bok “Pol Pots leende” i rysk översättning. (Expressen, 2015-10- 09, Utan tofflor i Minsk)
Här visar skribenten inte bara att han har träffat och intervjuat Aleksijevitj utan också att hon har interagerat och intresserat sig för honom. Skribenten väljer att lyfta fram att det inte bara rör sig om en intervju, utan att de också samtalar med varandra och att Aleksijevitj har läst hans bok. Att ha blivit läst av en Nobelpristagare stärker ens kulturella kapital och att boken har översatts till ryska stärker skribentens kulturella position ytterligare. Skribenten har också valt att beskriva att han blir ett “vrak” av att läsa hennes böcker. Han påverkas alltså psykiskt och fysiskt, och det finns flera exempel i det empiriska materialet där relationen till Aleksijevitj beskrivs genom att lyfta fram starka läsupplevelser, glädje i samband med tillkännagivandet av priset och beskrivningar av henne som person som signalerar att de har en relation till henne sedan tidigare.
Den som har läst Svetlana Aleksijevitj glömmer det aldrig - det går inte att värja sig för hennes verk. Själv grät jag när jag läste “Bön för Tjernobyl”. (Svenska Dagbladet, 2015-10- 09, Historiskt pris till enastående lyssnare)
Litteraturen beskrivs ofta som oförglömlig och storslagen, och detta vill skribenterna förmedla till läsaren. De flesta skribenterna utgår just från sig själva och hur verken berört dem i sina texter. I citatet ovan berättar skribenten att hon gråtit till Svetlana Aleksijevitj bok legitimerar hon litteraturen. Att hon i egenskap av kulturskribent, och det kulturella kapitalet det medför, berättar att hon gillar böckerna stärks böckernas status och läsaren erbjuds att tolka Aleskisjevitj litteratur som något utöver det vanliga. Samtidigt kan man se det som att skribenterna också stärker sitt eget kapital genom att visa att de gillar “rätt”
konst.
För en minut sedan landade jag i ett av Aeroflots många fullsatta plan från Moskva till London omringad av unga välklädda ryssar. Rusig av glädje ropar jag först på ryska och sedan på engelska: “Svetlana Aleksijevitj har fått Nobelpriset!” men möts av helt tomma ansiktsuttryck. För mina medpassagerare betyder orden just ingenting. Det finns ingen att dela glädjen med. […] Jag står där ensam och därför ringer jag den ryske författaren Sergej Lebedev för att berätta för någon som jag vet kommer att ropa lika högt och spontant som jag. Hon förändrade hans liv med böckerna. (Expressen, 2015-10-09, Utmanar tystnaden)
I citaten ovan kan man urskilja en liknande diskurs. Skribenten betonar sin starka relation till de litterära verken och sin starkt positiva reaktion vid tillkännagivandet av priset.
Dessutom lyfter han fram att Svetlana Aleksijevitj inte är särskilt läst i de delar av världen som hon skildrar, vilket kan ses som ett sätt att dels betona det samhällsnyttiga i att hennes litteratur nu kommer att uppmärksammas men också att gruppen läsare, som han är del av, är en exklusiv grupp, vilket tillskriver både litteraturen och han själv en högre status.
Skribenten nämner också att han är vän med den ryske författaren Sergej Lebedev, vilket signalerar att Aleksijevitj litteratur uppskattas finkulturella människor, att skribenten själv känner en rysk författare och att de har en gemensam smak, vilket återigen kan ses som ett förstärkande av hans kapital.
Kulturjournalister ser, enligt Wahl-Jorgensen och Harries (2007) studie, egenskaper som passion och kunnande om kultur som viktiga förutsättningar för att vara en bra
kulturjournalist. Genom att berätta om sina starka läsupplevelser och sina möten med pristagaren tillskriver sig skribenten dels trovärdighet, men berättar också att hen har haft koll på Aleksijevitj länge och därför har tillräckligt med kunskap för att analysera hennes författarskap oberoende av att hon uppmärksammats genom Nobelpriset.
Sett i skenet av kulturjournalistikens kommersialisering, som i sin tur är ett hot mot fältets autonomitet, kan man se detta som en strategi för att betona sin självständighet gentemot Svenska Akademien, som kan ses som en del av det litterära fältet. Genom att berätta att de har träffat Aleksijevitj flera gånger och berörts starkt av hennes verk förmedlar skribenterna att det inte är på grund av Akademiens uppmärksammande av Aleksijevitj som de hyllar henne. På så vis behåller det kulturjournalistiska fältet autonomitet gentemot det litterära fältet.
I denna diskurs återfinns ständigt förstärkandet av det kulturella kapitalet som en möjlig förklaring. I den mediala verklighet, med kommersialisering, större fokus på populärkultur och ökad nyhetsorientering, som dessa kulturtexter är tillkomna i kan man med Bourdieus teoretiska perspektiv se det kulturjournalistiska fältet som hotat och dess aktörer måste då utveckla strategier för att bibehålla värdet av sitt kulturella kapital. Det kan alltså ses som en förklaring till varför texterna är utformade som de är. Skribenterna besitter symboliska tillgångar som den breda massan, eller den traditionella journalisten, inte besitter och när en relativt smal författare som Svetlana Aleksijevitj tilldelas Nobelpriset i litteratur får
kulturskribenterna möjligheten att visa varför deras habitus och symboliska tillgångar behövs. Tillgångarna blir då till kapital, och i förlängningen stärker det också fältet.
4.1.3 Journalistiken som finkultur
Nästan alla skribenter nämner det faktum att det är en reporter som tilldelats Nobelpriset.
Det beskrivs bitvis som potentiellt problematiskt i flera texter men i slutändan är alla överens om det positiva med valet.
Jag tror att det är för att skildra den upplevelsen – det allra sista steget i totalitarismens totala maktövertagande – som Svetlana Aleksijevitj känt sig tvungen att leta sig bortom existerande former. Romanen, poesin, dramatiken, det litterära reportaget … Ingen av dessa räcker till. (Svenska Dagbladet, 2015-10-09, De gamla formerna räckte inte till)
Skribenten argumenterar för att det Aleksijevitj gör i sin litteratur inte passar in i någon genre som finns utan att hon uppfunnit en ny. Hennes är historier är så pass viktiga att inga traditionella former kan användas för att berätta dem. Det här är något som återkommer i många texter. Hennes journalistiskt drivna böcker ses som en ny form med starka litterära kvaliteter.
Dokumentären, pamfletten, essän, kritiken, biografin, reportaget och reseskildringen var länge portade i finrummen och akademierna. Men sakprosan har vuxit till sig och blivit litteratur i egen rätt. (Dagens Nyheter, 2015-10-09, Ett trendbrott att ge en reporter priset)
Huruvida det litterära reportaget bör ses som regelrätt litteratur eller inte är ändå inget som ses som en självklarhet. Flera artiklar diskuterar det kontroversiella med valet, men
samtliga av dessa resonemang resulterar dock, likt citatet nedan, att det absolut är litteratur och att det absolut ska belönas.
Valet av Aleksijevitj är ändå inte helt okontroversiellt. Att en dokumentär författare får Nobelpriset kommer att läsas som en del av den starka litterära trenden där autenticitet och verklighetsnära fiktion tar över en allt större del av prosan och dramatiken. Ska inte ens Akademien stå upp för den fria gestaltningen och klassiska romankonsten? Men jag tror att kritikerna kommer att tala tyst. Aleksijevitj är en för uppenbart betydande författare för att sådana futiliteter ska få fäste. (Expressen, 2015-10-09, Priset för journalistiken)
Här är diskussion kring det dokumentära endast ett sätt att direkt svara på eventuella
kritikers möjliga argument. Att skribenten direkt gör sig beredd på möjlig kritik mot genren utan att någon kritik uttalats tolkas som att den eventuella kritiken hade varit personlig för skribenten. Kritik mot Aleksijevitjs författarskap hade varit kritik mot journalistiken i stort och framförallt det kulturjournalistiska fältet.
Visserligen är dokumentärt berättande alltid ett ställningstagande, eftersom det är ett urval, men Aleksijevitj förhållningssätt är att ödmjukt återge snarare än själv slå fast hur det ligger till. (Svenska Dagbladet, 2015-10-09, Historiskt pris till enastående lyssnare)
Gränslandet mellan journalistik och litteratur som Aleksijevitj befinner sig i liknar fältet för kulturjournalistik som kulturskribenterna befinner sig i. Tolkningen som erbjuds är att denna, i deras mening, nya genre har samma litterära kvaliteter som annan litteratur samtidigt som det är väldigt god journalistik. Att höja upp journalistik med litterära
kvaliteter blir ett sätt att elevera sitt eget yrke och sin habitus eftersom Svetlana Aleksijevitj verk har gemensamma beröringspunkter med de texter som produceras inom
kulturjournalistiken. Det kulturjournalistiska fältet är hotat av att det blir mer och mer nyhetsorienterat och mindre och mindre estetiskt. Genom att upphöja texter med
journalistisk utgångspunkt men med starka litterära och estetiska kvaliteter visar skribenten på det kulturjournalistiska fältets betydelse och belyser vikten av att dess autonomitet bibehålls.
Nobelpriset Aleksijevitj tilldelades är främst ett pris för hennes författarskaps litterära kvaliteter så det är rimligt att kulturskribenterna fokuserar på bedömningen och diskussion av den delen av hennes böcker. Men samtidigt som det i texterna flitigt fastställs att hennes böcker både har journalistiska och litterära kvaliteter så är det få som nämner eller
diskuterar huruvida det litterära kompromissar sanningshalten och den journalistiska kvaliteten i hennes texter.
Vad skulle hända med texterna om det visar sig att de innehåller en måttsats dikt, fiktion, berättarfrihet? Skulle det bli bättre eller sämre litteratur? Svaret är inte givet. (Aftonbladet, 2015-10-09, … men är detta verkligen Nobelprislitteratur)
Även när sanningshalten i hennes böcker diskuteras blir det som i citatet ovan. I slutändan är det ändå dess påverkan på den litterära kvaliteten som omnämns.
Kulturskribenterna själva anser att passionen och kunnandet är den viktigaste måttstocken för god kulturjournalistik och att traditionella journalistiska värden är mer självklara.
(Wahl-Jorgensen & Harries, 2007) Med sin gemensamma habitus är de alltså mer
intresserade av hur Aleksijevitj förmedlar sina berättelser om bland annat Vitryssland än av att diskutera den journalistiska kvaliteten i böckerna.
Hon vill ligga så nära verkligheten som möjligt, söka upp den men inte bli slav under den.
Hon värnar om den konstnärliga friheten samtidigt som hon får utlopp för alla sina behov av att vara författare, sociolog, psykolog och, som hon sagt, predikant. (Svenska Dagbladet, 2015-10-09, Vittneslitteratur med förebud om framtiden)
I stället är det på sätt som i citatet ovan som det omnämns. Samtidigt som hennes författarskap ses som viktig journalistisk gärning utgår skribenten från att hon tar till sig konstnärliga friheter för att öka böckernas litterära kvaliteter. Att fokusera på hennes litterära kvaliteter och upphöja den estetiska journalistiken kan ses som strategier för upphöja kulturjournalistikens habitus. Dels genom att försvara den kultursyn som ingår i skribenternas habitus och dels genom att upphöja en genre som liknar deras egen.
4.1.4 Den osjälvständiga Akademien
Det tycks råda konsensus på kultursidorna om att valet av Svetlana Aleksijevitj som pristagare var rätt och att hennes litteratur bör betraktas som god litteratur. Däremot kan man urskilja en viss underliggande skepticism gentemot Svenska Akademien, där
skribenterna gärna medger det goda valet men samtidigt vill problematisera, nyansera och rikta en lättare kritik gentemot Svenska Akademien.
Tack, Svenska Akademien! Valet av Svetlana Aleksijevitj bryter en serie av i sanningens namn ganska ljumna Nobelpristagare sedan Tomas Tranströmer 2011. (Expressen, 2015- 10-09, Priset för journalistiken)
Här ser vi hur Svenska Akademien tackas, men inte bara för att Aleksijevitj förtjänade priset, utan också för de tidigare valen inte har varit bra nog. Liknande avståndstaganden återkommer i flera av kulturtexterna om Svetlana Aleksijevitj.
Aleksijevitj är relativt känd och läst i Sverige, förhandstippad och önskad på många håll - inte minst av SvD:s kritiker som röstade fram henne som årets favorit. Och paradoxalt nog, var det därför också förvånande att hon fick priset. För Svenska Akademien brukar
överraska, och framförallt, för att det är så ovanligt att Nobelpriset i litteratur belönar dokumentärt skrivande. (Svenska Dagbladet 2015-10-09, Historiskt pris till enastående lyssnare)
Förutom att formuleringar som “Aleksijevitj är relativt känd och läst i Sverige” säger något om kulturjournalisternas habitus och vilken typ av människor de riktar sig till så ser vi i detta stycke också hur skribenten väljer att betona att Svenska Akademien gjorde ett, även om det också var oväntat, väntat val och att Svenska Dagbladets kritiker sedan tidigare hade sett henne som årets favorit. Hon nämner senare i texten också att valet av en
dokumentär författare “kan vara problematiskt”, även om hon själv är nöjd med pristagaren.
Det kan ses som en ytterligare positionering mot Akademien och det är flera andra skribenter som problematiserar på ett liknande vis.
Genom dessa formuleringar positionerar sig kulturskribenterna sig över Svenska Akademien. Även om de ser valet av pristagare som bra signalerar texterna ändå att skribenterna är lite bättre vetande. Tidigare har vi nämnt hur aktörerna inom det
kulturjournalistiska fältet använder sig av strategier för att bevara sin autonomitet gentemot det litterära och det journalistiska fältet. I flera av texterna, bland annat i citatet ovan, görs det genom att upphöja det egna fältet och därigenom förminska de andra fälten. I exemplet ovan betonar skribenten hur kulturredaktionen på Svenska Dagbladet var tidiga med att se Aleksijevitj som en vinnarkandidat. Att deras val är detsamma som Svenska Akademiens stärker deras kulturella kapital och att de trodde på Aleksijevitj från början ger dem autonomitet. Genom att betona att Svenska Akademien valde samma författare som
kulturredaktionen på Svenska Dagbladet redan hade som favorit och att Akademien detta år inte överraskade som de brukar tillskrivs inte bara kulturjournalistiken autonomitet, utan Svenska Akademien tillskrivs också en bristande autonomitet. Det finns ett flertal sådana
exempel där kulturskribenten trycker på brister inom Svenska Akademien och det litterära fältet, trots att de hyllar valet av pristagare.
Dokumentären, pamfletten, essän, kritiken, biografin, reportaget och reseskildringen var länge portade i finrummen och akademierna. Men sakprosan har vuxit till sig och blivit litteratur i egen rätt. (Dagens Nyheter, 2015-10-09, Jan Eklund: Ett trendbrott att ge en reporter priset)
En av tolkningarna som erbjuds här är att de konstformerna, som många av dem har rötter i journalistiken och utövas på just kultursidorna, nu har börjat omfamnas av det litterära fältet. Det blir ännu ett exempel på hur kulturskribenterna betonar att de själva ligger steget före och att det akademiska och litterära fältet nu har “förstått”. På så vis använder sig aktörer inom ett hotat underfält sin position för att stärka sin självständighet gentemot fälten de ingår under.
4.2 Bob Dylan
4.2.1 Ett hot mot det skrivna ordet
Att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur sågs som problematiskt av en stor del av det kulturjournalistiska fältet. Ett vanligt angreppssätt är att betona att hans sjungna lyrik inte är litteratur, och framförallt inte Nobelprislitteratur. Tvärtom menar flera skribenter att valet av Bob Dylan som litteraturpristagare försvagar både litteraturen och anseendet för Nobelpriset och Svenska Akademien.
Det är något oerhört att en akademi i Sverige kan få alla att tala om kvalificerade
författarskap, som i många fall annars aldrig hade nått bortom en smal elit. I alla fall en dag om året har litteraturen den högsta av status, och detta i en samtid där det skrivna ordet tappar mark. Medan populärkultur har lättare att nå ut än någonsin, kämpar det smalare och ibland mer svårtillgängliga i motvind. Med Bob Dylan förfuskar Akademien sin fina tradition av att värna det skrivna ordet. Dylan är en legendarisk artist, men klarar verkligen hans sånglyrik att stå för sig själv? Och en hyllad självbiografi räcker i sig inte till ett Nobelpris. Särskilt inte när stora amerikanska berättare som Don DeLillo, Joyce Carol Oates och Philip Roth trampar i spiltorna. För 16 år sedan kom Dylan till Stockholm och
