Att vilja förstå eller att tro sig veta Burström, Mats Fornvännen 1995:3, 171-174 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1995_171 Ingår i: samla.raa.se

Att vilja förstå eller att tro sig veta Burström, Mats

Fornvännen 1995:3, 171-174

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1995_171

Ingår i: samla.raa.se

ings. Scand J. Exp. to Sudanese Nubia. Publ. 1.

Odense.

Huard, P„ Leclant, J. & Allard-Huard, L. 1978. La culture des chasseurs du Nil el du Sahara. Mem.

Centre Rech. Anthrop. Prehist. Ethnogr. xxix.

Alger.

Kaelas, L. 1993. Funderingar kring hällristnings- forskning. Fornminnen 88, sid. 243-247. Stock- holm.

Kuper, R. (ed.) 1978. Sahara. 10.000 Jahre zwischen Weide und Wiisle. Köln.

Lhote, H. 1959. Klijijiimilningiirnu i Suliiiru. Upptäckten av en svunnen ökenkultur. Stockholm.

Malmer, M. 1993. Rock Art and Writing. Sources and

Resources. PACT 38, sid. 551-560. Court-Saint- Étienne, Belgium.

Muzzolini, A. 1992. Dating the Earliest Central Saha- ran Rexk Art: Archaeological anel Linguistic Data.

Egyptian Studies Association Publ. 2. sid. 147-154.

(Ixlord.

Otto, K.-H. 8c Buchendorf-Otto. G. 1993. Fel.shildei aus dem sndunesiselieu \ulnen. feil I -Text. Feil II - Tafeln. Publikationen der Nubien-Expedition

1961-1963. Band 2. Akademie Verlag. Berlin.

Torgny Säve-Söderbergh Kyrkogårdsgatan 27 753 12 Uppsala

Att vilja förstå eller att tro sig veta

I Fomvämum 1994 tar Lars-Erik Englund (1994«) upp min fyra år gamla uppsats »Järn- framställning och gravritual. En strukturalistisk tolkning av järnslagg i vikingatida gravar i Gäst- rikland» (Burström 1990) till debatt. Det ("mus utan tvivel stora skillnader mellan Englunds cxli mitt sätt att förhålla oss till forntida järn- framställning. Olikheterna består dels i att vi har olika vetenskapsideal, dels i att vi intresserar oss ftir skilda aspekter av järnframställningen.

Skillnaderna i vetenskapsideal märks inle minst i våra språkbruk; Englund talar om bevis och kontrollerbarhet, jag om associationer exh förståelse. När det gäller intresseområden står järnframställningens metallurgi i fokus för Lars-Erik Englund, medan jag i första hand in- tresserar mig ftir mentalitetsliistoiiska aspekter;

hur kan järnframställning ha upplättats i en forntida föreställningsvärld? Givetvis finns det ett samband mellan olikheterna i vetenskaps- ideal och intresseområden. Vissa frågor låter sig knappast diskuteras utifrån vissa veten- skapsideal. (Jfr Burström 1995.)

En diskussion utifrån sä olika utgångspunk- ter som jag och Englund representerar blir lätt ordrik och polemisk. Englunds debattinlägg omspänner ocksä hela 18 sidor, att jämföras med de 11 sidor som min ursprungliga uppsats omfattade. J a g väljer här att begränsa min dis- kussion till nägra fä punkter.

Slagg och avträden

»Varför fäster Burström stiirre avseende vid slaggen än järnet?» frågar sig Lars-Erik Eng-

lund i sitt debattinlägg. Han menar att järnet

»under alla omständigheter» bör ha spelat en betydligt viktigare roll ftir människorna (s.

294). Svaret pä Englunds fråga torde delvis ges av titeln på min uppsats. Av denna framgår att det problem som uppsatsen fokuserar pä är knutet till just slagg; varför återfinns slagg i gravar? Lars-Erik Englund ställer sig dock oförstående till detta intresse. Han konstaterar (s. 294): »För att ta en liknelse sä skulle man kunna säga att slaggvarpet hade motsvarande betydelse pä järnframställniiigsplatsen som av- träde! hemma pä gården.»

Denna liknelse avslöjar mycket om Englunds vilja att förstå både min uppsats och forntidens människor. När det gäller min uppsats så finns det uppenbarligen anledning att än en gäng påminna om vad den behandlar. Jag diskute- rar hur slagg som påträffats i gravar kan för- stås, inte slaggvarpets betydelse pä järnfram- ställningsplalsen eller järnets roll i samhället.

För mig är slaggens fyndsammanhang av avgö- rande betydelse för tolkningen. Englunds lik- nelse - som baseras pä hur slagg uppträder i ett helt annat sammanhang - saknar därför re- levans för den diskussion jag ftir i uppsatsen.

När det gäller Lars-Erik Englunds vilja att förstå människor i det förflutna är hans syn pä de vikingatida gårdarnas avträde tänkvärd.

Vad vet vi om hur vikingatidens människor be- traktade avträdet? Är begreppet överhuvudta- get relevant ftir vikingatid? Fcir Englund tycks inte dessa frågor vara något problem. Han fö- refaller istället ta det för självklart att avträdet

Fornvännen 90(1995)

även i bildlig mening är, och alltid har varit, en skitsak. J a g är inte övertygad om detta. Vi vet tvärtom att människors förhållningssätt till kroppen och dess utsöndringar, rent och orent, i högsta grad är kulturellt betingat (jfr t.ex. Douglas 1966). I vilken utsträckning har Englund försökt förstå hur vikingatidens män- niskor förhöll sig till avträdet, och i vilken ut- sträckning har han helt enkelt trott sig veta hur det »måste» ha varit? J a g gissar att Englund överhuvudtaget inte reflekterat över avträdets kulturella innebörd. Detta förefaller mig vara ett gott exempel på rubriken fcir Englunds de- battinlägg: »Om att okritiskt projicera tillbaka vär tids föreställningar till förhistorisk tid.»

Likheter oeh olikheter

I »Järnframställning exh gravritual» (s. 268) konstaterar jag att gravhögar och slagghögar uppvisar stora likheter i yttre form. I samband med detta refererar jag bl. a. till ett tidigare ar- bete av Lars-Erik Englund i vilket han framhål- ler dessa likheter (Englund 1983, s. 57-58). I sitt debattinlägg framför Englund nägeit över- raskande rakt motsatt uppfattning. Han menar nu att slaggvarp vid en närmare granskning mycket sällan är runda och sällan har en jämnt välvd profil. Englund (1994(7, s. 294) slår där- för kategoriskt fast: »Har varp exh gravar ut- seendemässiga likheter? Svaret är: Nej.»

J a g tvivlar inte alls pä att det finns formmäs- siga olikheter mellan slagghögar och gravhö- gar. Att sådana olikheter finns, innebär dock inte att de betydande likheter som ocksä finns plötsligt försvinneri Likheterna är tvärtom sä uppenbara att man nog nästan måste vara spe- cialist för att förneka dem.

Varför är det då intressant att uppmärksam- ma likheterna i form mellan slagg- och gravhö- gar? Poängen är att dessa likheter bör ha upp- märksammats och tillskrivits innebörd även av vikingatidens människor. Vad som tidigare framställts som ett registreringstekniskt pro- blem (Englund 1983, s. 57-58, Löthman 1984, s. 21), kan därför bli en viktig utgångspunkt fiir en arkeologisk tolkningsdiskussion. Den inne- börd som slagghögarna tillskrevs bör ha associ- erat till den innebörd som gravhögarna till- skrevs, i x h vice versa. Likartade resonemang har också kommit atl föras angående likheter-

na mellan skärvstenshögar och gravar (Lund- qvist 1991, s. 56-57, Kaliff 1994, s. 36, 46-49) samt mellan röjningsrösen exh gravar (Vareni- us 1994,s.62-63).

Litterära överdrifter eller slarvig läsning?

Med tanke pä den möda Lars-Erik Englund lagt ned på att bemöta »Järnframställning och gravritual» kunde man kanske förvänta sig att han tillgodogjort sig min uppsatstext med en särskild noggrannhet. Sä är emellertid inte fal- let. I flera fall är det tvärtom en slarvig läsning som ligger till grund fiir Englunds utläggning- ar.

Ett exempel på detta rör mitt o m n ä m n a n d e av tordön. Redan på första sidan (s. 281) i sill debattinlägg beklagar sig Englund över mina

»litterära överdrifter om tordön» och menar att härigenom sjunker trovärdigheten txh rimlig- heten i min tolkning. Vad Englund syftar på är följande textavsnitt (Burström 1990, s. 267):

Av Sernings beskrivning framgår även all ett djupt mullrande ljud hön frän bläslermunslycket om man underlåter att i tid tappa av slagg. Detta ljud måste vara mycket suggestivt oeh bör ha gett upphov till mytiska spekulationer. Kanske kan dessa jämleiras med dem som rör äskdundrels, tordånets, uppkomst.

Englund återkommer till detta textavsnitt i sitt debattinlägg. Flan menar (s. 291):

Ljudet seim uppkommer när slagg sätter igen mun- stycket kan, om det överhuvudtaget låter något, när- mast liknas vid etl svagt gitrgel. Att jämföra della med äskdundret iir verkligen att ta i.

Lars-Erik Englund menar vidare (s. 291) att jag gör mig skyldig till en litterär (iverdrift av sam- ma slag som Egil Skallagrim. Jämförelsen är i och fcir sig smickrande, men Englunds hela re- sonemang baseras pä en slarvig läsning. Som framgår av citatet ovan jämför jag inte ljudet frän blästermunstycket ined åskdunder. Detta vore mycket riktigt att la i. Vad jag jämför är istället de mytiska spekulationer som kan ha fun- nits kring ljudet frän blästermunstycket med de spekulationer som fanns kring tordönet.

O m Englund läst min uppsatstext med någol steine akribi hade han besparat bäde sig exh lä- sarna mycken svada.

Ett annat exempel pä Englunds nägot värds-

lösa läsning rör min formulering »järnfram-

ställningens väsen» (Burström 1990, s. 262).

J a g använder där ordet »väsen» på samma sätt som Lars-Erik Englund gör angående »forsk- ningens väsen» i sitt debattinlägg (s. 290). I bå- da fallen syftar »väsen» uppenbarligen pä den beskaffenhet och karaktär som järnframställ- ning respektive forskning kan anses ha. Eng- lund väljer dock att tolka min användning av- ordet »väsen» pä annat sätt. Detta föranleder honom att diskutera (s. 283-284) en sä brokig skara företeelser som vittror, vättar, skogsnu- vor, horoskop, omen, oknytt, varsel och alke- mil Englund tar sig dessutom för (s. 283) att tolka vilken karaktär det »väsen» han tror jag avser har för karaktär och när det uppträder.

Detta »väsen» är i själva verket ingenting annat än ett Englundskt (h)järnspöke.

Engluruls »jämgäng»

Lars-Erik Englund menar att arkeologer inte- är tillräckligt kvalificerade för att förstå teknis- ka finesser (s. 296-297). Han menar vidare att mitt intresse för mytiska föreställningar kring järnframställning hänger samman med att jag har »mindre goda kunskaper om hur man till- verkar j ä r n och stål» (s. 296). Englund uttryck- er också tvivel om huruvida jag deltagit i något järnfrainsiällningsexperiment (s. 291). Som en

»metallurgin utomstående person» beskriver Englund mig som en »sagoförfattare, en struk- turalist, en mytbildare» (s. 293).

Inte heller Inga Serning finner nåd hos Lars-Erik Englund. Han raljerar upprepade gänger med att jag använt mig av hennes tolk- ningar. Detta finner England »minst sagt märk- ligt» (s. 290) då de inte är »särskilt tillförlitliga»

(s. 282). Till exempel säger sig Englund vägra tro att Sernings uppgifter om ljudet som kan höras frän ett blästermunstycke baseras »pä egen eller någon annans erfarenheter av bläst- ugnar i drift». Han framkastar därför (s. 291) det minst sagt magstarka förslaget att Inga Ser- ning råkat förväxla en blästugn med en mas- ugn! Englunds starka antipati mot Sernings forskning är svårförståelig. Jag kan inte heller finna att Englund i sin mångordiga granskning av det sätt pä vilket jag brukat Sernings be- skrivning av järulramställningsprocessen fram- för nägot som kullkastar grunderna ftir min tolkningsdiskussion.

Lars-Erik Englund förefaller ha en mycket

bestämd uppfattning om vilka som bör tillåtas ha någon uppfattning om forntida järnfram- ställning. Helst bör man förstås vara arkeome- tallurg, men det absoluta minimikravet tycks vara att man deltagit i järnframställningsexpe- riment (jfr s. 291).

Englund har i andra sammanhang (t. ex.

Englund 1994 b) beskrivit sina egna försök.

med experimentell järnframställning. Han be- tecknar där den g r u p p som varit mest aktiv i experimenten för »järngänget». Denna beteck- ning är säkert fyndig. Dels syftar den förstås på det man söker framställa, dels ger den associa- tioner i riktning »den innersta kretsen» (Eng- lund 1994 b, s. 37) och »de verkliga kraftkarlar- na». Apropå kraftkarlar tycks det vara påfallan- de fä kvinnor i Lars-Erik Englunds »järngäng».

Av de nio personer han namnger i ett avslutan- de tack är endast en kvinna. Det är »Johns fru Stina som kommit till den vackert belägna ex- perimentplatsen vid Algutstorpasjön och bjudit på kaffe med d o p p vid ett flertal tillfällen ge- nom åren» (a. a., s. 55). Kanske är det fiir Eng- lunds »järngäng» som fcir de smeder i Malawi som han refererar till i sitt debattinlägg (s. 284, 287), att kvinnor bringar otur?

Min uppfattning är att även vi som inte ingår i något »järngäng» bör intressera oss för fornti- da järnframställning. Forskningen kring denna är alldeles ftir viktig fcir att förbehållas »bläst- bruksromantikei» och arkeometallurger.

Referenser

Burström, M. 1990. Järnframställning och gravrilual.

En strukturalistisk tolkning av järnslagg i vikinga- tida gravar i Gästrikland. Furu-minnen.

— 1995. Mot en ny exh mänskligare arkeologi. Sven- ska Dagbladet 29.3.1995.

Douglas, M. 1966. Purily and Hunger. Au analysis oj concepts ofpoUutUm andtaboo. London.

Englund, L.-E. 1983. Den lågtekniska järnhantering- ens ekonomiska betydelse för Valbo, Arsunda, Hedemora (xh Husby socknar under perioden 700-1200 AD. Uppsats för Cl i Arkeologi, särskilt nordeuropeisk, Umeå universitet. Stencil.

— 1994 a. Om att okritiskt projicera tillbaka vår tids föreställningar till förhistorisk tid. Fornvännen.

— 1994 i. Experimentell järnframställning i rekon- struerad vikingatidsblästa. Med hammare och fackla, XXXIII. Stockholm.

Kaliff, A. 1994. Skärvstenshögar exh kremeringsplat- ser. Exempel exh experiment med utgångspunkt frän en utgrävning i Ringeby, Kvillinge sn, Öster- götland. Tor, vol. 26. Uppsala.

Fornvännen 90(1995)

Lundqvist, L. 1991. Undersökta skärvstenshögar i Västsverige. Arkeologi i Sx<erige. Ny följd 1. Riksan- tikvarieämbetet.

l ö t h m a n , L. 1984. Kuliiuminnesinnehället pä de of- ficiella kartorna i Gästrikland efter 1981 års revi- dering. Arkeologi i Sverige 1981. Rapport RAA

1984: 3.

Varenius, B. 1994. Monument exh samhällelig re-

produktion. Äldre järnälder i norra Småland.

Kiillurmiljiwärd, nr 5/1994.

Mals Burström

A r k e o l o g i s k a i n s t i t u t i o n e n

S t o c k h o l m s u n i v e r s i t e t

1 0 6 9 1 S t o c k h o l m